Det här blir ännu ett blogginlägg av det litet mera förvirrade slaget. Jag sitter just nu och försöker bringa ordning i var de äldsta boplatserna i Norge, Sverige och Finland finns, och framför allt vilken ålder de respektive boplatserna har. Det är inte helt enkelt. Det är lätt hänt att man läser fel och förstår fel.

Man kan nämligen datera arkeologiskt material på flera olika sätt:

• Kalenderår före nutid. Någon kan säga att ”boplatsen är X år gammal, och det går inte att missförstå. Den är alltså ett visst antal år gammal räknad från idag.
• F.v.t. Används ibland av vissa. Det betyder före vår tideräknings början, det vill säga före år 0. Detta begrepp används för att medvetet förvirra läsaren, tror jag.

Sedan har vi den arkeologiska dateringsmetod som de flesta känner till, den så kallade kol14-metoden. ¹⁴C-metoden (som den egentligen ska skrivas) finns tyvärr inte bara i en variant. Den första är den här:

• ¹⁴C-ålder BP (okalibrerad). Det är detta resultat som kommer direkt ur laboratoriet på det kol, eller de ben, eller det organiska materialet som valts ut för datering. Det är en slags rå-datering. Det finns i alla ¹⁴C-dateringar också en standardavvikelse på plus/minus ett antal år. Oftast brukar standardavvikelsen ligga mellan plus/minus 50 – 100 år. Ju mindre standardavvikelse desto bättre. Förkortningen BP betyder förresten i de här sammanhangen ”Before Present”, alltså före nutid. Nutid räknas alltid från år 1950, eftersom det var då ¹⁴C -metoden uppfanns.

Glasklart? Jag hoppas att ni fortfarande hänger med för det kommer mera:

• ¹⁴C-ålder kalibrerad (f.Kr och e.Kr.). Den okalibrerade ¹⁴C -åldern BP som kommer direkt från laboratoriet är för ung i kalenderår räknat och måste justeras i förhållande till den mängd koldioxid som luften innehållit vid den tiden som djuret (eller växten) levde. Den som andas får i sig koldioxid, vilket påverkar mängden ¹⁴Ci skelettet eller kolet som blir kvar. Det första laboratorie-resultatet måste alltså kalibreras för att bli mera korrekt i förhållande till kalenderår. Den kalibrerade ¹⁴C -åldern brukar i arkeologiska sammanhang oftast anges i med ålder f.Kr. och ålder e.Kr, alltså före eller efter Kristi födelse. En kalibrerad ålder brukar dock få ett osäkerhetsintervall som är litet vidare än det första resultatet, och kan dessutom anges i två olika sannolikhetsnivåer. Ett kalibrerat ¹⁴C -resultat kan alltså ha ett intervall där dateringen ligger inom intervallet med 68,2 % säkerhet, eller annat intervall där det är 95,4 % säkerhet att dateringen ligger inom det intervallet. Om ni klickar på illustrationen nedan som visar hur en ett resultat från en ¹⁴C -datering kan se ut,  blir resonemanget litet tydligare.

Ännu är det inte slut med varianter, för geologerna brukar vilja använda en annan variant, vilket komplicerar det hela när vi sysslar med samma tid, t ex när inlandsisen försvann.

• ¹⁴C-ålder kalibrerad BP eller ¹⁴C (kalenderår) BP. Detta är alltså också en kalibrerad ålder, men det är en ålder som räknas från 1950. Det är alltså en variant av kalenderår före nutid.

När det inte finns organiskt material att datera, går det istället att använda landhöjningskurvor, där man antar att boplatsen eller fornlämningen har legat intill den dåtida kustlinjen. Om man har full koll på hur fort landhöjningen har skett (genom ¹⁴C-dateringar på av platser där man är säker på att den dåtida kustlinjen har gått), så kan man med en tabell över landhöjningen avgöra hur gammal en fornlämning är. Problemet är bara att landhöjningen inte har skett lika snabbt över hela landet, och att forntidsmänniskorna inte alltid behagat hålla till just vid stranden.

Det här är bara några olika sätt som man kan datera gamla lämningar. Min poäng med det här blogginlägget är att man måste vara vaksam när man läser, hur åldern anges. En ålder okalibrerad BP har inte samma siffror, som en ålder kalibrerad BP, eller en kalibrerad ålder f.Kr.

Sent på kvällenkan man röra till det riktigt ordentligt, om man inte är skärpt.

Vid tangentbordet denna gång:

Olof Östlund