Nu ska jag bryta mot en journalistisk regel: För att någonting ska räknas som en nyhet måste det vara färskt.  Den här nyheten må vara 10600 år gammal, men det struntar jag i eftersom jag tycker att det här är det intressantaste som finns. Om det hade funnits en nyhetsrapportering för 10600 år sedan hade en nyhetsnotis kunnat börja på det här sättet:

”Idag slog en grupp på 4-5 personer läger på en ö alldeles intill den stora isen i väster. Ön ligger alldeles intill en älv som kommer fram under isen. Lägret var kortvarigt, bara ett par dagar, och syftet var att se vad de nya markerna som smält fram från isen under de senaste åren kan erbjuda. Det rapporteras att det finns gott om ren att jaga och att landskapet påminner om det som vi redan är vana vid, det vill säga tundra med låg vegetation av gräs och örter, videsnår och dvärgbjörk. Platsen ser mycket lovande ut och planer finns på att komma tillbaka…”

För ganska precis en månad fick jag rapporten över undersökningen i Aareavaara godkänd av länsstyrelsen. Det var boplatserna som jag och Frida Palmbo hittade på sensommaren 2009, som det sedan blev ett väldigt pådrag om i media. Massmediacirkusen berodde på att vi fått ¹⁴C-daterat brända ben från två boplatser och att de verkade vara 11000 år gamla. Mediauppståndelsen tog mig fullkomligt med överraskning och i irritationen över att inte få arbeta i fred släppte jag iväg ogenomtänkta kommentarer till en journalist, kommentarer som snabbt blev citerade överallt.

Viss tveksamhet fanns ändå över de gamla dateringarna, eftersom standardavvikelsen på det båda dateringarna pendlade kring ± 500 år vilket är för oprecist för att vara bra. (se tidigare inlägg i bloggen 11 november). Det kom också kritik från de geologiska institutioner som jag kontaktade, där rimligheten i dateringarna ifrågasattes. Boplatserna kunde inte gärna ha funnits där om inlandsisens glaciär fortfarande låg kvar på platsen.

(Läs om dateringar i tidigare blogginlägg: http://kulturmiljonorrbotten.com/2011/11/11/hur-gammalt-ar-det-inte-helt-latt-att-lasa-sig-till/ )

I samarbete med kvartärgeologerna Per Möller och Lena Barnekow från Lunds universitet så bestämde vi oss för att en gång för alla att ta reda på om dateringarna verkligen stämde. Lunds geologer har jobbat tidigare i Norrbotten med dateringar av sedimentborrkärnor från sjöbottnar, för att ta reda på när inlandsisen försvann, men inte i trakterna kring Aareavaara. Kombinerat med en pollenanalys på de sedimentlager som ligger närmast kring det lager som visar när inlandsisen försvann och en ytmässigt liten arkeologisk grävning, skulle vi få veta mycket om den här platsen och människorna som kommit dit. Ekonomiskt bidrag till undersökningarna kom från gruvföretaget Northland Resources AB och turistföretaget Aarelax AB.

Resultaten visade att de två boplatserna (engelskans Camp Site fungerar egentligen bättre än den svenska termen, för det är snarare lägerplatser som det är frågan om), legat alldeles intill den bortsmältande glaciären. Inlandsisen smälte bort från sjöarna i området för 10700 år sedan och att de låga kullarna där boplatserna låg steg upp genom Ancylusssjöns vattenyta ca 50 år senare. Idag ligger boplatserna165 m över havsnivån, då skvalpade vågorna mot stränderna alldeles intill de två boplatserna. (Tilläggas bör att de geologiska dateringarna har standardavvikelser på ± 100 år och de senaste arkeologiska dateringarna har en standardavvikelse mellan ± 100 och 200 år, vilket dock inte är onormalt när det gäller så här gamla dateringar).

Landskapet i Aareavaara för 10600 år sedan förändrades dramatiskt på väldigt kort tid, så pass så att människorna som levde då kunde se förändringarna från ett år till ett annat. Inlandsisen smälte undan med 130-170 m per år och tunnades ut med 2-3 m i tjocklek. Den högsta kustlinjen på Ancylussjön, som också låg vid Aareavaara (170 m över dagens havsnivå), började snabbt dra sig tillbaka när glaciärens tyngd försvann. Landhöjningen var i höjdled 10 cm per år, alltså 5 m på 50 år. Eftersom landskapet kring Aareavaara består av mycket slätter och flack mark så innebar detta att kusten flyttade sig långa sträckor på bara ett år. Dessutom skapade de kraftiga spänningarna i jordskorpan förutsättningar för enorma jordbävningar, som i storlek kan mäta sig med de värsta som kan uppmätas idag. Man funderar ju verkligen på vad människor tänkte om de här snabba förändringarna. För dem var de här sakerna normala, men hur förklarade de förändringarna och jordbävningarna? Det skulle verkligen vara intressant att hitta ett ögonvittne att intervjua.

Benmaterialet har kastats in i elden efter att köttet tagits reda på. Benen är alltså brända (vilket faktiskt är förutsättningen för att de kunnat bevaras så länge), men de är också mycket fragmenterade. Osteologen (benexperten) har ändå kunnat se att benen är från landlevande däggdjur, och att några av benen tyder på en djurstorlek mellan bäver och ren. Eftersom pollenanalysen av sedimentpropparna visar att landskapet har varit ett tundralandskap, så är det troligt att det är renben som finns i benmaterialet. Videsnår och dvärgbjörk är inte vad bävrar vill ha, och så många andra djur finns inte att välja på i storleksordningen mellan ren och bäver. Vad som är märkligt är att fiskben helt saknas. Kan det vara så att fisk inte fanns så nära glaciären, eller var människorna inte intresserade att fiska på den här platsen?

På platsen finns också rester av den redskapstillverkning som man har sysslat med för att tillverka föremål i sten. Vi har under undersökningen inte hittat några färdiga föremål, som pilspetsar, knivar eller skrapor, men vi har hittat restprodukterna (skräpet som blir över) från tillverkningen. Det verkar som om människorna lyckats få med sig alla föremål tillbaka till sin hemboplats, där resten av gruppen väntade på nyheter. Stenmaterialet som bearbetats har varit kvarts och en grönaktig stensort som kallas kloritskiffer. Båda stensorterna finns naturligt i marken kring Aareavaara.

Frida letar fynd i markspåren efter skogsmaskinerna. Till höger i bild kan man se den lägre mark som för 10600 år sedan var ett sund mellan två öar. ©Norrbottens museum.

Här syns kanten på boplatsen Raä 1276 och myren nedanför som var en del av Ancylussjön. © Norrbottens museum.

Jag tror att jag avslutar det här blogginlägget där, med ett konstaterande Även om undersökningen är klar och rapporten är skriven så finns så väldigt mycket frågor kvar som man skulle vilja ha svar på. Hur kan man gå vidare med det här? Jag sitter och funderar på den saken… En kul grej i sammanhanget är att arkeologer på den finländska sidan av gränsen nu har fått upp ögonen för området. De genomförde 2010 en inventering och har hittat ytterligare boplatser som bedöms höra till den äldsta stenåldern, precis som boplatserna som vi hittat. Samarbete kanske?

När det gäller rapporten från Aareavaara så är tanken är att vi så småningom ska kunna lägga upp digitala versioner av rapporterna på Norrbottens Museums hemsida, men den är under ombyggnad i nuläget.

Om ni vill ha tag på rapporten i PDF-format går det tills vidare bra att skicka ett mail till undertecknad så ska jag ordna den saken. Ni hittar mailadressen här nedanför.

…och så till sist vill vi arkeologer på Norrbottens museum önska er alla en riktigt God Jul.

Vid tangentbordet idag: Olof Östlund

olof.ostlund@nll.se