Det händer att vi arkeologer på Norrbottens museum får förfrågningar om vi kan låna ut en metalldetektor till någon som exempelvis har tappat sina nycklar, sin vigselring eller något annat föremål i metall. Tyvärr så är det ingenting som vi kan hjälpa till med och en metalldetektor får heller inte användas hur som helst. Inte heller vi som jobbar som arkeologer får använda oss av metalldetektorer utan tillstånd.
Vad säger lagen?
I Sverige krävs det ett tillstånd från Länsstyrelsen för att få använda en metalldetektor, enligt Kulturmiljölagen (1988:950), 18 §. Vem som helst får köpa en metalldetektor, men du får inte använda den utan ett tillstånd – i så fall begår du ett lagbrott och blir polisanmäld. Att söka efter fornlämningar med metalldetektor är ett allvarligt brott mot lagen, då man inte får göra ett ingrepp i en fornlämning hur som helst. Tillstånd för att använda en metalldetektor kan exempelvis lämnas för att söka efter meteoriter, inom ett begränsat område och i regel aldrig i anslutning till fornlämningar. Om du upptäcker en hittills okänd fornlämning i samband med ett grävningsarbete måste grävningen avbrytas omedelbart och fyndet anmälas till Länsstyrelsen. Detta gäller alla typer av grävningar, inte bara grävning efter metalldetektorutslag. Nu är det som tur är inte så många, vad vi känner till, som letar efter fornlämningar med uppsåt att plundra dem på metallfynd. Det största hotet mot våra fornlämningar är tyvärr skogsbruket, som ofta skadar fornlämningar i samband med avverkning och markberedning.
Arkeolog Åsa Lindgren går med metalldetektor i samband med en specialinventering i Sangis 2011. Fotograf: Carina Bennerhag © Norrbottens museum, acc nr 2011_129_022
I enlighet med bestämmelserna i Kulturmiljölagen (1988:950) lämnas tillstånd att använda och medföra metallsökare endast för verksamhet som avser sökning efter annat än fornfynd. Tillståndet för att använda metalldetektorn är personligt och får inte strida mot lagen. Inom militär verksamhet och andra myndigheters verksamhet behövs inte tillstånd om man söker efter annat än fornfynd. Militärer och myndigheter får alltså använda metalldetektor utan tillstånd. Du söker alltid efter tillstånd från Länsstyrelsen i ditt län.
Yrkesverksamma arkeologer måste också söka tillstånd för att använda metalldetektorer vid arkeologiska utredningar och undersökningar, så lagen skiljer inte på privatperson och arkeologer.
Arkeologerna Olof Östlund och Tor-Henrik Buljo arbetar med skelleftepik respektive metalldetektor i samband med en utredning i Markbygden 2012. Det var strax innan lunch (behov av energipåfyllning) och Tor-Henrik skojar med Olof. Fotograf: Carina Bennerhag © Norrbottens museum, acc nr 2012_79_077
Länk till Kulturmiljölagen (1988:950):
http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Lag-1988950-om-kulturminnen_sfs-1988-950/
Vid tangentbordet denna fredag:
Frida Palmbo
Festlig bild på Olof och Tor-Henrik, och en perfekt illustration av ett par lyckliga grabbar som just hittat en stor, värdefull järnmeteorit, som de planerat lägga ut på Tradera. Men med tanke på miljö och topografi så gissar jag nog snarare på att de lokaliserat en eller annan härd.
Från och med 1 Januari 2014 upphör ju förbudet mot att använda metallsökare i Sverige. Det krävs naturligtvis fortfarande tillstånd, så egentligen är det ingen sensationell skillnad. Om jag tolkat den nya lagen rätt, så ska tillstånd alltid beviljas såvida det inte föreligger något särskilt skyddsintresse av området. Jag är själv väldigt sugen på att prova söka efter meteoriter, fastän chansen att finna en i våra svenska skogar är mindre än minimal, då man uppskattar att det möjligen kan finnas två–tre pyttesmå meteorit per kvadratkilometer, om jag inte minns fel. Tämligen bortkastad tid, skulle nog många påstå. Men de flesta som har pippi på det här metalldetektering anser nog att det är själva sökandet som är stimulerande, oavsett om det är knäpptyst i hörlurarna. Vi måste vara lite konstiga.
Jag inser också att det inte kan vara lätt för den ansvarige handläggaren som ska bedöma om ett tillstånd ska beviljas eller ej. För även om den gode meteoritletaren önskar tillstånd på ett område där det inte finns några kända fornlämningar, så handlar det väl mest om att de ännu inte blivit upptäckta, eller missade under en inventering. Nya fornlämningar hittar man ju lite då och då, till exempel när man är ute och jagar eller helt enkelt är ute och hobbyinventerar (efter att ha tittat ett Time Team-avsnitt för mycket).
Jag tror emellertid att störst chans att beviljas tillstånd – och förmodligen göra minst skada – är ifall man söker på stora kalhyggen. Alla vet ju hur terrängen ser ut efter skogsmaskinernas framfart. Fanns där en fornlämning så kan inte mycket finnas kvar. Och om en meteoritletare nu skulle råka göra ett fornfynd och anmälda detta, så torde det ju vara av godo (i mitt huvud i alla fall).
Jag ska inom en snar framtid börja söka efter intressanta kalhyggen och skicka in några ansökningar till länsstyrelsen. Det är bara till att hålla tummarna. Jag vägrar definitivt att förpassas till någon badstrand där jag måste trängas med badgäster och bikinibrudar som med beundran i blickarna ser mig plocka upp den ena kapsylen efter den andra. Skämt åsido, intresset för metalldetektering ökar även i Sverige, och jag hoppas att alla utövare av denna hobby sköter sig så vi slipper ännu fler sneda blickar. Även om jag betvivlar att man någonsin kommer att se oss som en tillgång, så hoppas jag att man åtminstone inte ser oss som ett hot.
Och tack för en intressant blogg. Jag kikar in här med jämna mellanrum.
Hej Hans
Tillstånd krävs ju för att använda metalldetektor, vilket är huvudsaken – vi vill ju inte att fornlämningar skadas hur som helst.
När det gäller kalhyggen så håller vi arkeologer däremot inte med dig. Vi hittar ofta boplatser och fornlämningar på kalhyggen, som tidigare inte varit kända. Även om fornlämningarna tyvärr tar skada av skogsbruket, så finns det ofta mycket information kvar på dessa platser. Om du påträffar en misstänkt fornlämning i samband med metalldetektering så får du inte ta med dig något material från fornlämningen. Vi skulle däremot bli väldigt glada om du meddelade oss arkeologer på Norrbottens museum om dina upptäckter 🙂
Hej igen,
Ja, det kan väl bara så, att även om en fornlämning skadats av skogsmaskiner så kan arkeologerna hitta intressant information under markytan. Det är ju positivt att lämningen inte nödvändigtvis är helt förlorad, trots allt.
Om jag skulle påträffa en fornlämning i samband med metalldetektering så är det ingen risk att jag hade tagit med mig något föremål över huvud taget. Jag hade antagligen lagt fyndet tillbaka i marken och täckt över det, sedan anmält fyndet till Länsstyrelsen. Läste någonstans att fornfynd ska läggas i ”torrboxar”, fyllda med Silica Gel, i väntan på konservering. Men det är ju inte troligt att man bär med sig torrboxar när man metalldetekterar, bara för säkerhets skull.
Alla fornlämningar jag funnit under tidigare inventeringar är anmälda. Jag har emellertid väldigt många GPS-koordinater till en del märkliga ”lämningar” som jag inte hittat någon som helst information om. Det är en blandning av stenformationer (en del ser ut som ringar, andra ser ut som låga rösen), stora stenar med små stenar ovanpå, runda upphöjningar i terrängen som för tankarna till kanske rester av en kåta, med mera …
Otroligt frustrerande att inte veta om det rör sig om fornlämningar eller något helt annat. Och jag vill ju inte spamma museernas mail-konton med en massa svammel. Tips på matnyttig litteratur för amatörarkeologer i Lappland är välkommen.
Hej
Nej, vi förstår att man inte brukar ha med sig ”torrboxar” när man är ute med metalldetektor 🙂
Låter jättebra att dina fynd är anmälda. Vi är självklart även intresserade av dina ”märkliga lämningar” också. På http://www.nll.se/sv/Kultur/Kulturarv-och-museum/Norrbottens-museum/Arkeologi/Radgivning/ finns en blankett som du kan fylla i med information och skicka in till oss, så kommer vi att titta på det vid tillfälle.
När det gäller arkeologisk litteratur som rör Lappland finns det väl tyvärr inte så mycket nytt när det gäller populärvetenskapliga böcker. Evert Baudous Norrlands forntid ger en liten allmän överblick, även om den börjar ha några år på nacken. Norrbottens museum har planer på att skriva en arkeologibok som rör de senaste årens arkeologi, men det är oklart än när denna kommer bli av. Museet har även haft årsböcker med tema arkeologi, bla 1994 och 2001 om jag inte missminner mig helt, där det nog kan gå att hitta lite information.
Misstänker att få söker tillstånd i Norrbotten med tanke på att vår fina länsstyrelse fortfarande har kvar de gamla ansökningsblanketterna med ”förbud” i rubriken. Men här uppe kanske de fortfarande tror att det råder ett generellt förbud, vad vet jag … 😉
Hej
Det brukar sökas en hel del metalldetektortillstånd i Norrbotten, Norrbottens museum brukar få de beslut som Länsstyrelsen tar i fråga för kännedom. Har du tittat på rätt ansökningsblanketter – tror att de kan se lite olika ut beroende på vilket län som gäller?: http://www.lansstyrelsen.se/norrbotten/Sv/blanketter/samhallsplanering-och-kulturmiljo/Pages/application-form-for-usage-of-metal-detectorfinder.aspx
Hm. Alltid när svenska arkeologer skriver om metalldetektorer så handlar det bara om vad lagen säger. Aldrig något direkt positivt. Man kan bli så trött. De flesta som har denna hobby känner nog redan till lagen ganska bra. Och de som inte bryr sig om lagen bryr sig inte om lagen. Punkt. Jag har själv varit sugen på att testa denna hobby, men inte som det ser ut i dagsläget. Jag vill gärna söka efter fornfynd men inte olagligt. Sverige borde vara lite mer som England eller Danmark. Sjukt att man i Sverige tror att lagen skyddar fornfynden som ett kassaskåp. Så naivt. Jag har genom åren chattat med många ljusskygga metalldetekterare som byggt upp privata museum. Och jag har pratat med renhåriga metalldetekterare som förpassats till badstränderna och mest gräver kapsyler men innerst inne drömmer om att göra ett fornfynd som de får lämna in. Man borde naturligtvis ge lite mer frihet till alla seriösa detektorister som faktiskt kan hitta fantastiska saker och som faktiskt lämnar in alla fynd. Jag är mycket besviken på hur Sverige hanterar detta. Till och med arg. När jag numera läser om plundringsgropar här och var så tänker jag mest: ”Whatever, självförvållat …”
Dåligt Sverige! Landet som är dömt att fatta dåliga beslut!
Hej Håkan
Det är ju tråkigt att du upplever detta som negativt. Lagen finns till för att skydda fornlämningarna, som tyvärr kan plundras av sk skattletare. Om en fornlämning plundras så kan man göra obotlig skada på vårt kulturarv – vissa föremål tar skada när de kommer upp i luften och behöver tas om hand på rätt sätt för att kunna bevara dem för eftervärlden. De mår bättre av att ligga kvar i marken än att någon gräver fram dem och inte vet hur man ska ta hand om dem. Dessutom försvinner information som arkeologer kan dokumentera vid en arkeologisk undersökning. Om fynd försvinner så tappas en del av sammanhanget, och dessutom så finns det risk att man förstör och skadar en fornlämning genom att gräva upp ett metallfynd.
Självklart förstår vi att många gärna vill hitta fantastiska fynd – men inte alla vill lämna in dem. Vi är otroligt glada över att människor lämnar in fynd till oss på museer runt om i Sverige än att de hamnar i någon byrålåda, men absolut bäst är att fynden får ligga kvar utan att ingrepp görs i marken. Varje arkeologisk utgrävning är ett undantag från lagen, som ju egentligen är en bevarandelag. Inte ens vi arkeologer får gräva var vi vill utan tillstånd.
Det är ju tråkigt att du är besviken och arg, men det är inte så mycket mer att göra än att gilla läget. Du får hitta någon annan hobby istället 🙂
Helt rätt att upplysa om detta då många missar det! För dom som är intresserade av att faktiskt söka tillstånd, och skaffa en detektor så finns det en sida med en genomgående guide på hur man gör (rätt) här: https://www.metalldetektering.se/guider/ansoka-om-tillstand-metallsokning/
Tack för länktipset! 🙂