Efter min kollega Sara Hagström Yamamotos utmärkta inlägg om det rivningshotade Röcknerska huset tänkte jag passa på att lyfta fram de spännande arkivhandlingar som finns bevarade från Röckners färgeri och de människor som en gång bott i huset.

Bouppteckning, Elisabeth Bennet, 1783:
Elisabeth Bennet föddes år 1714 i Leicester, England. Hon var dotter till industrimannen Stephen Bennet som bland annat blev direktör vid Flors linnefabrik i Mo socken i Hälsingland. Elisabeth och hennes äkta man, färgarmästaren Johan Hedeman, slog sig vid 1700-talets mitt ner i Luleå, där de startade såväl familj som affärsrörelse. Dokumentet visar förstasidan av bouppteckningen för Elisabeth Bennet, och listar såväl fastigheter som bohag i form av silver, guld, klädesplagg och böcker. En spännande källa att studera närmare för den nyfikna! I arkivet finns ytterligare bouppteckningar för andra medlemmar ur familjen Röckner. © Norrbottens museum

Arkiv, fornlämningar och byggnader är alla spår av historien, olika typer av avtryck lämnade av de människor som levat och verkat här innan oss. Studiet av dessa avtryck må vara uppdelade i olika professioner, men egentligen sysslar vi alla med samma sak. Själv är jag arkivarie vid Norrbottens museums arkiv.

Mästarebrev för Michael Röckner, 1779:
Michael var den första Röckner i ledet, född 1741 och troligtvis inflyttad till Luleå i Johan Hedemans tjänst. Han gifte sig med Hedeman och Bennets dotter Johanna och tog över färgeriet 1790. Rörelsen gick sedan i arv från far till son i flera generationer, fram till 1900-talets början. Både Michael och hans son Johans prydliga recept- och färgprovböcker finns bevarade och vittnar bland annat om den skicklighet och noggrannhet som hantverket krävde. © Norrbottens museum

Vi kan lära oss så mycket av historien. Den länkar vår korta existens i ett längre sammanhang, skapar mening och förståelse och inte minst sätter den vår nutid i perspektiv. Det har inte alltid varit som det är nu – jag tror att vi ofta behöver påminna oss om inte ta saker och ting för givna, både för att uppskatta det som är bra och inse att det dåliga faktiskt kan förändras. Det har det gjort förut, många gånger om. Och så det där med långsiktighet… hur kan vi någonsin lära oss att planera hållbart för framtiden om vi saknar insikt och kunskap om vår historia?

Mätning och tomtesyn, 1811:
En av de flertal gårdshandlingarna som finns kvar i det Röcknerska arkivet, avskrift av huvuddokumentet följer:
”År 1811 den 20de November förrättades af undertecknade mätning och syn å den Tomt, som Färgaren Johan Röckner söker få bebygga, Aflöpande på sätt som följer-
Sedan synemännen uti Röckners norr i staden belägne gård sammanträdt, anmodades Herr Ingenieuren M. Boström upmäta och utstaka förenemde Tomt som befants innehålla Fyratusende Sexhundrade Nittio qvadrat alnar- sålunda wara synat och befunnit intyga Luleå stad ut supra
Joh. Forssberg. N.L. Nilsson.” © Norrbottens museum

För mig är det de fysiska, påtagliga spåren av det förgångna som får mitt hjärta att banka snabbare, som får historien att komma till liv. Det jag kan se och ta på, gå in i, till och med lukta på. Den gamla byggnaden med lager på lager av gamla tapeter och tidningspapper, med inristningar i det släta träet som oräkneliga händer klappat på. Familjebibeln, tummad och välläst, med små kråkfötter i marginalen här och där, när någon läst en rad som fått dem att tänka till. Breven och dagböckerna, det omhuldade fotografialbumet…

Dagbok, Rickard Röckner, 1915:
Rickard Röckner, född 1898 i Luleå, gick i sin tidiga ungdom till sjöss och reste vida omkring. I denna lilla dagbok, påbörjad år 1915, berättar Rickard om sin mönstring som mässpojke vid ångaren Nyland och sina vidare äventyr. Luleå var ju sjöstad, vilket märks även i släkten Röckner. © Norrbottens museum

Ju mer man vet om historien, ju fler kopplingar man kan göra mellan olika källor, desto starkare blir den upplevelsen. Faktum är att det finns vissa historiska personer som jag ofta kallar vid förnamn. Jag känner ju dem, att de råkar vara döda sedan länge spelar mindre roll.

I Norrbottens museums arkiv finns museets egen historia bevarad, från 1878 till idag, men vi har också en mängd så kallade enskilda arkiv som museet fått till skänks under årens lopp. Som enskilda räknas alla de arkiv som inte skapats i det offentligas regi, d v s personarkiv, föreningsarkiv, gårds- och byaarkiv och företagsarkiv.

Det är stor spridning bland dessa enskilda arkiv, en del består bara av några enskilda pappersark, andra som exempelvis Norrbottens Producentförening tar upp flera skepp i arkivet. Det arkiv som jag vill visa upp några glimtar ur just nu är det Röcknerska. Släkten Röckner är välkänd, åtminstone lokalt, och har lämnat efter sig spännande historiska spår i såväl arkiv, bildarkiv, föremålssamling och vår kulturmiljö.

Ur garnbok för färgeriet, november 1867:
En sida ur den tjocka garnboken visar beställningar som gjordes under 1800-talets andra hälft, prydligt noterat med namn på beställare och vara. Säkert finns det många välbekanta namn här, för den som kan sina Luleåsläkter. © Norrbottens museum

I arkivet finns en mängd intressanta handlingar om och av släkten Röckner och deras verksamhet, bland föremålen i museets samlingar finns tryckstock och schalett från färgeriet. I bildarkivet finns fotografier, och i staden står det Röcknerska huset som en ensam överlevare av såväl stadsbranden 1887 som flertalet rivningsvågar. Faktiskt skrev Hugo Lindgren redan 1935 så här om huset i museets årsbok Norrbotten:

”Norra Strandgatan i Luleå hör till de reliker från gamla stadsplanen, som hotas att utplånas av den nya bebyggelsen. […] Byggnaderna i den gamla gatulinjen tillhöra med ett par undantag den äldre bebyggelsen, här ännu skonad av regleringsivern.”

Annotationer över färgerikonsten, 1756:
Michael Röckners recept- och färgprovsbok, vackert textad men märkt av tidens tand. Tydligt är att den, liksom färgeriet, gått i arv till sonen Johan Röckner (1775-1844) och generationerna efter honom. © Norrbottens museum

Färgprov och recept från färgeriet, troligen Johan Röckners:
En sida ur en recept- och färgprovsbok, troligtvis Johan Röckners, som liksom sin fader beskrivs som en skicklig och samvetsgrann yrkesman. Tyg- och garnproverna har bevarat mycket av sin lyskraft. © Norrbottens museum

Att huset idag, som den antikvariska förundersökningen påstår, skulle kunna ”uppfattas högst ordinärt när det helt förlorat sitt sammanhang och sin omgivande miljö” håller jag med om lika lite som mina kollegor på kulturmiljöavdelningen. För det första tycker jag att kontrasten med omgivningen gör att huset står ut ännu tydligare och blir en av de förankringar med det förflutna som alla städer behöver. För det andra ser jag sammanhanget, det finns där än idag – i arkivet.

/Vid tangentbordet, Karin Tjernström
Läs mer i Norrbottens museums arkiv samt:
”En färgarsläkt i Luleå genom 200 år”, Hugo Lindgren, Norrbotten 1935.
”Huset Röckner i Luleå”, Färgeriteknik nr 4, 1930.