Halva yrkeslivet bland arkeologer, teodoliter och trilobiter.

I år är det 20 år sedan jag lämnade Umeå universitet som nybakad arkeolog. Det är ett halvår kvar innan jubileet är ett faktum. Jag inser att jag är precis mitt i mitt yrkesliv om jag jobbar tills jag är 65. Jag har i så fall 20 år kvar att jobba, eller några till om jag väljer att göra det. Detta blogginlägg blir därför en tillbakablick i halvtid. Jag skriver att jag var nybakad när jag lämnade universitetet, inte att jag var färdigutbildad, för det blir man aldrig. Den arkeolog som saknar ödmjukhet inför sin egen okunnighet lär sig ingenting nytt och driver inte heller forskningen framåt. Varför skulle man göra det, om man redan kan allt och vet hur hela förhistorien utspelat sig?

När jag började arbeta år 1996 utförde vi våra undersökningar (utgrävningar) med spade, skärslev och hinkar. Om man var osäker på var man skulle börja gräva på en boplatsyta, började man med att gräva spridda kvadratiska sökrutor om 1×1 m med valfritt mellanrum (ofta 10 m), ett tillvägagångssätt som verkligen var som att leta efter en nål i en höstack. Om vi hade tur och träffade någonting med sökrutorna grävde vi ytterligare meter-rutor intill den som gett lovande resultat, så att det blev en sammanhängande yta av kvadratmeterrutor. Så fortsatte man att lägga till ytterligare rutor att gräva, tills de inte längre gav några fynd. Vi använde måttband och tumstockar för att mäta in fynd och lämningar i x-led och y-led. och mekaniska/optiska avvägningsinstrument för att mäta in lämningarna i höjdled. Vi hade ännu inte börjat använda grävmaskiner för att avtorva/avbana större sammanhängande ytor och vi använde inte någon databaserad mätutrustning. Grävmaskinerna och de stora sammanhängande ytorna är en klar förbättring eftersom de gör att vi i högre grad hittar lämningar som vi tidigare med all sannolikhet missade i den kvadratmeterrute-baserade ”titthålsarkeologin”.

Till datorerna har jag ett kluvet förhållande. De är underbara att mäta in med och att använda vid analyser av stora mängder av fyndmaterial, men samtidigt höjer de blodtrycket till ohälsosamma nivåer när de inte fungerar. Utrustningens primära funktion är att fungera, oavsett väder eller användare, inte utbilda stressade arkeologer i mindfulness. Vid den första utgävningen för 20 år sedan, när jag arbetade med måttband och skärslev, kunde jag inte förutse hur mycket datorrelaterad problemlösning som jag skulle ägna mig åt 20 år senare. Men jag måste erkänna att de blir bättre och bättre de här datamojängerna.

Moderna inmätningsinstrument använder satelliter för att hitta positionen. Fungerar om det inte är en massa träd i vägen. Dag Lantz och Carina Bennerhag arbetar vid väg 555. ©Norrbottens museum. Foto Frida Palmbo

Moderna inmätningsinstrument använder satelliter för att hitta positionen. Fungerar om det inte är en massa träd i vägen. Dag Lantz och Carina Bennerhag arbetar vid väg 555. ©Norrbottens museum. Foto Frida Palmbo

Bortsett från den tekniska och kunskapsmässiga utvecklingen de senaste 20 åren finns där också en hel del fina minnen och goda vänner tack vare jobbet. Det ständiga kringresandet gör att det blir så. En del av minnena har blivit till anekdoter som är värda att återberättas:

Den första sommaren jobbade jag för Skellefteå museum på en grävning i en by som heter Slind. Jag hade inte riktigt klart för mig vad saker och ting hette och när vi skulle packa ihop vår utrustning efter en av grävningsdagarna så sade jag någonting om att jag skulle gå och hämta mätinstrumentet,.. ”den där Trilobiten”. Så bjöd jag Jenny Käck, en av mina arbetskamrater på dagens skratt. (Teodolit = ett mätinstrument som mäter vinklar, Trilobit = en grupp av leddjur som sedan 250 miljoner år är utdöda och nu endast återfinns som fossil. Sanningen att säga är att vi använde en enklare sorts instrument – ett manuellt avvägningsinstrument som enbart var vridbart i horisontalplanet, men vi kallade den ofta litet slarvigt för teodolit).

Måttband och avvägningsinstrument i Silbojokk år 2004. Det är inte en teodolit och definitivt inte en trilobit! Avsaknaden av vegetation beror på att sjön Sädvajaure årligen däms upp av en kraftverksdamm. ©Norrbottens museum. Foto Åsa Lindgren

Måttband och avvägningsinstrument i Silbojokk år 2004. Det är inte en teodolit och definitivt inte en trilobit! Avsaknaden av vegetation beror på att sjön Sädvajaure årligen däms upp av en kraftverksdamm. ©Norrbottens museum. Foto Åsa Lindgren

En annan sommar grävde jag för Västerbottens länsmuseum på en plats i Umeå som kallades Prästsjödiket. Jag och Roger Lidman fick till uppgift att bygga en ”stege” mellan två tallar får att få god överblick över en bronsåldersgrav som vårt grävgäng höll på att undersöka. Vi använde plankor från ett skrotupplag i närheten och rep som vi använde för att surra fast plankorna mot träden. På 5 eller 6 meters höjd erkände jag och Roger för varandra att vi båda led av höjdskräck. Men vi ville ju också vara de första som fick se graven uppifrån, så därför berättade vi inte om vår svindelfobi för Åsa Lundberg, vår utgrävningsledare, förrän vi byggt stegen klar.

Två darriga arkeologer (Roger Lidman och Olof Östlund) på en egenhändigt byggd ”stege”. Foto från Olof Östlunds privata fotoalbum

Två darriga arkeologer (Roger Lidman och Olof Östlund) på en egenhändigt byggd ”stege”. Foto från Olof Östlunds privata fotoalbum

Det är ytterligt sällan som arkeologer vid exploateringsgrävningar slutar att arbeta på grund av regn, men ibland så går det bara inte att fortsätta. År 1999 deltog jag vid en undersökning mellan Eskilstuna och Strängnäs på en plats som heter Barva. Där fanns stora treskeppiga långhus och det var verkligen annorlunda jämfört med de lämningar som vi har i Norrbotten, men historien duger ändå att berätta. Min uppgift var att gräva resterna av ett grophus (ett hus som delvis varit nedgrävt i marken) från vikingatid. Grophuset låg på den lägsta punkten av grävytan, vilket jag insåg när slagregnet kom. Jag satt där och grävde med regnhuvan uppfälld och såg plötsligt hur det strömmade vatten ned i gropen jag grävde. Jag tittade upp och såg två bäckar, från två olika håll strömma mot mig och mitt grophus. Inom loppet av 10 minuter var den 40 cm djupa gropen fylld med vatten, så att jag inte såg markytan bredvid. Färdiggrävt. I alla fall så länge som regnet fortsatte.

Torrt grophus i Barva, mellan Eskilstuna och Strängnäs. Olof är glad. Foto från Olof Östlunds privata fotoalbum

Torrt grophus i Barva, mellan Eskilstuna och Strängnäs. Olof är glad. Foto från Olof Östlunds privata fotoalbum

Blött grophus i Barva. Arbetskompisarna mäter djupet på vattnet. Foto från Olof Östlunds privata fotoalbum

Blött grophus i Barva. Arbetskompisarna mäter djupet på vattnet. Foto från Olof Östlunds privata fotoalbum

Ett annat regn att minnas var regnet år 2003 i Kirkjubæjarklaustur i Island. Två dagars intensivt regnande gjorde att vår utgrävningsledare Bjarni F. Einarsson bröt grävningen och tidigarelade helgen. I väntan på att regnet skulle avta reste vi iväg på en arkeologisk exkursion till en annan utgrävning. Vid vår återkomst var vårt schakt fyllt med vatten upp till 2-3 dm djup. Grundvattnet hade stigit så att vi var tvungna att ha en mammut-pump för att pumpa upp vattnet från schaktet. De följande dagarna såg vi hur vattnet sipprade in genom schaktets väggar. Det är nog en av de blötaste och kletigaste grävningar jag vart med om.

”…och vad gör vi nu när grundvattnet är högre än schaktets botten?” En utmaning att lösa i Kirkjubæjarklaustur, Island. Foto från Olof Östlunds privata fotoalbum

”…och vad gör vi nu när grundvattnet är högre än schaktets botten?” En utmaning att lösa i Kirkjubæjarklaustur, Island. Foto från Olof Östlunds privata fotoalbum

Det förekommer regn i Norrbotten också: I Vuollerim år 2004 hade Anders Olofsson (projektledare) och jag (fältarbetsledare) ansvar för ett gäng arkeologistudenter från Umeå och Uppsala som skulle få de första erfarenheterna av praktisk arkeologi. Vi hade en tältkåta att krypa in i när det var lunchrast och fikarast, de dagar när det regnade. Det gick bra ända till den dagen vi blev överrumplade av ett slagregn, efter flera dagar av torka. Jorden hann inte med att svälja undan regnmängderna, och efter ett tag märkte jag att vi satt upp tältet på den lägsta punkten på platsen. Mitt minne av det hela var i alla fall att det var jag som först upptäckte att vattnet runnit in i tältet. Plötsligt satt jag i en vattenpöl. Skratt och muntra miner hos både Anders och studenterna!

Många av studenterna åkte för övrigt tåg till Vuollerim. Stationsorten som de steg av vid heter Murjek, en by som inte är jättestor. När vi grävde i Vuollerim år 2004 bodde det förmodligen färre än 100 personer i Murjek. Vid en av tågresorna hade det från tåget stigit av en fransman som förmodligen kommit litet fel. Med en stark fransk brytning hade han frågat Mikael, en av studenterna: ”Where is the centeur of the town?” Efter en viss tvekan pekade Mikael uppför backen framför järnvägsstationen. Om någonting ska kallas centrum i Murjek måste det vara åt det hållet. Fransmannen knatade iväg med sin packning. Efter tio minuter återvände han med ett besviket ansiktsuttryck: ”When does the next train leave?”. Förmodligen motsvarade inte Murjeks centrum hans förväntningar. Jag funderar fortfarande till vilken världsmetropol han egentligen ville komma till.

Det har också funnits somrar som nästan helt saknat regn här i Norrbotten. Sommaren 2006 grävde Frida Palmbo, Mirjam Jonsson, Carina Bennerhag och jag kokgropar i Kosjärv. Det var soligt och jättevarmt hela sommaren. Det var bara en enda dag som det regnade och för en gångs skull var TV där just då och filmade. Äntligen lite realism i TV-nyheterna. Oftast behagar TV-teamen endast dyka upp när det är soligt, och vad får man då för bild av arkeologer i arbete: Brunbrända och värmepåverkade människor i sengångartempo som med vattenflaska i ena handen penslar fram lämningar med små löjliga borstar? Men den här gången var det på riktigt. Regnställsklädda, bistra och kämpande arkeologer som bar tunga vattenindränkta sandhinkar mellan kokgroparna och de kladdiga sållen vars sålldukar inte släppte igenom ett endaste korn sand. Realismen syntes i de inblandades ansikten…

Kosjärv sommaren 2006, alla andra dagar utom den regniga. En svettig arkeolog (skugga och ben) ritar kokgropar på traditionellt sätt, med blyertspenna på millimeterrutat papper, förmodligen med en vattenflaska nära. När tränger de digitala sätten att dokumentera bort även denna sista del av manuellt hantverk? ©Norrbottens museum. Foto Frida Palmbo

Kosjärv sommaren 2006, alla andra dagar utom den regniga. En svettig arkeolog (skugga och ben) ritar kokgropar på traditionellt sätt, med blyertspenna på millimeterrutat papper, förmodligen med en vattenflaska nära. När tränger de digitala sätten att dokumentera bort även denna sista del av manuellt hantverk? ©Norrbottens museum. Foto Frida Palmbo

Detta med Natur innebar för övrigt en helt ny upplevelse för kameramannen, som fick panik av alla bromsar (insekterna alltså) och i sina försök att fly undan dem trampade sönder schaktprofiler för oss. Men vädret och kamratskapen resten av den sommaren gjorde att humöret hos grävgänget var på topp, även om vi fick inbrott i vår manskapsvagn och vår förråds-container vilket ledde till en akut brist på kakor, skärslevar och stövlar. (Oj, vad bra betalt tjuven måste ha fått när hen sålde de begagnade fotsvettsluktande stövlarna vidare).

Några ytterligare minnen lär väl samlas på hög under de kommande åren, och när det gäller våra metoder och möjligheter att få fram ny kunskap så har jag en känsla av att det kommer att ske datateknisk utveckling och utveckling av naturvetenskapliga analysmöjligheter som får oss att häpna. Om vi släpper fantasin lös: Kanske går det i framtiden att med DNA-analys att återskapa kopior av människor som sedan tusentals år varit döda. Kanske går det att kröka tiden så mycket att vi får möjlighet att se tillbaka i tiden? Jag har i tidigare blogginlägg konstaterat att utvecklingen går snabbare och snabbare. Det känns som att det är helt omöjligt att förutse vad de kommande 20 åren kan ge. Men det blir garanterat överraskningar på vägen.

Vid tangentbordet denna gång:

/Olof Östlund

 

Några länkar:

 https://sv.wikipedia.org/wiki/Teodolit

 https://sv.wikipedia.org/wiki/Avv%C3%A4gning_(m%C3%A4tmetod)

 https://sv.wikipedia.org/wiki/Trilobiter

 

 

 

 

3 thoughts on “Halva yrkeslivet bland arkeologer, teodoliter och trilobiter.

  1. Ping: 10 år som arkeolog på Norrbottens museum | Kulturmiljö vid Norrbottens museum

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s