Jag sitter nu och gör en reseplanering för årets tipsgranskningsturné runt om i Norrbotten. Norrbottens museum får årligen in ett antal tips om forn- och kulturlämningar i länet, som vi arkeologer åker ut och granskar. Om det visar sig vara en fornlämning eller kulturlämning gör vi en registrering av tipset, så att det förs in i Kulturmiljöregistret där alla Sveriges kända forn- och kulturlämningar finns registrerade.

De senaste åren har vi varit rätt duktiga och arbetat med att granska så mycket tips som vi kan, men tyvärr så finns det en hög med betydligt äldre tips som blivit liggande av en eller annan orsak – antagligen på grund av personal- och tidsbrist. 2017 jobbade Daniel, en extraanställd arkeolog, hos oss. Han digitaliserade alla dessa äldre tips och vi har dem nu tillgängliga i vårt digitala kartprogram, där vi också lägger in alla nyinkomna tips. Där kan vi enkelt se ifall vi har möjlighet att åka ut till något av dessa äldre tips, exempelvis när vi granskar nya tips eller gör uppdrag i närheten. När jag planerade tipsgranskningsturnén förra året så lade jag därför till några äldre tips, som geografiskt låg nära de nyinkomna tipsen som vi skulle åka ut och titta på. Jag valde därför endast ut de gamla tipsen utifrån var de låg geografiskt, och tog därefter fram handlingarna för respektive tips. Det visade sig att det fanns ett mycket spännande tips bland dessa!

För mer än 20 år sedan fick Norrbottens museum in ett tips om eventuella gravhögar på ön Selholmen i Älvsbyn. I Norrbotten finns det två kända gravhögar, Sangisgraven och Espinärahögen. Dessa två högar är inte särskilt stora, ca 7-8 meter i diameter och 0,5-1 m höga. De är relativt oansenliga i storlek, framförallt om man tittar på högarna som finns på Selholmen! Jag beslöt mig för att undersöka högarna på Selholmen närmare genom diverse arkivstudier. Det visade sig att lämningarna en gång blivit registrerade i Fornminnesregistret, där de beskrivs som ovala högar 34 x 11 meter respektive 25 x 15 meter stora och 5-6 meter höga – alltså betydligt större än nyss nämnda Sangisgraven och Espinärahögen. Men så här stora gravhögar ska väl inte finnas i Norrbotten!? Eller?

En av högarna på Selholmen. Foto från Nordarkeologi-inventeringen 1982.

I beskrivningen i Kulturmiljöregistret framgår att högarna utgår på grund av att de utgör naturbildningar, däremot har jag inte lyckats hitta någon motivering till varför högarna bedömts som naturbildningar. På ön Selholmen har det dessutom funnits en festplats i början av 1900-talet och framåt i tid. Kan aktiviteterna kring denna ha bidragit till högarnas uppkomst? Jag har i mina arkivstudier hittat igen en Laga Skifteskarta från år 1867 bland Lantmäteriets historiska kartor. Där finns högarna inritade och området beskrivs som ängsmark och skogsmark. Detta innebär att högarna fanns på Selholmen redan innan festplatsen anlades. Alltså är högarna äldre, men frågan är hur gamla de är – och om de är naturbildningar eller ej.

I mina arkivstudier upptäckte jag också att högarna på Selholmen faktiskt har dokumenterats inom projektet Nordarkeologi, ett inventeringsprojekt som ägde rum i Norrbotten och Västerbotten mellan 1969-1983. Där beskrivs högarna enligt följande: ”Vi kunde efter moget övervägande konstatera, att detta omöjligt kunde vara naturbildningar, åstadkomna genom erosion eller dylikt. Och älvens strömfåra kan omöjligtvis ha rymts i sin helhet i den smala öppningen mellan sydvästra stranden och Selholmen”. Här har alltså arkeologer gjort en bedömning att det sannolikt rör sig om gravhögar!

En av högarna på Selholmen, fotade från Piteälven, från Nordarkeologi-inventeringen 1982.

Den 27 december 1982 finns ett reportage om högarna på Selholmen i Piteå-tidningen. Arkeologen Herbert Wigenstam uttalar sig: ”Det här är ingen naturbildning. Nu är det dags att andra börjar ta forntidsgravar på allvar” Enligt Wigenstam kan det inte vara annat än gravar, och att de bör undersökas ordentligt. Även arkeologen Hans Christiansson uttalar sig om högarna och menar att de har samma form som gravhögar i Mellansverige och nämner Tingshögen i Uppsala som exempel, men att enligt alla tidigare kända fakta ska det inte finnas storhögar norr om Medelpad. Christiansson menade att högarna bör undersökas arkeologiskt och geologiskt för att fastställa om det rör sig om gravar eller ej. Piteå-tidningens arkeologiska expert, Allan Forsberg, häpnade när han första gången stod inför högarna – ”Jag formligen baxnade. Det var som att stå framför storhögarna i Köping… Om det är storhögar, ja då är det en sensation”.

Hög på Selholmen. Foto från Nordarkeologi-inventeringen 1982.

Jaha, då behöver vi alltså utreda om högarna kan vara naturformationer eller ej. Sagt och gjort, jag tog kontakt med Per Möller, professor i kvartärgeologi vid Lunds universitet, som vi tidigare samarbetat med när det gällde Norrbottens hittills äldsta boplats i Aareavaara norr om Pajala. Jag sände honom bilder och information om högarnas geografiska belägenhet. Utifrån det materialet och SGU:s jordartskarta som grund menar Möller att det sannolikt inte kan vara någon naturlig process som skapat kullarna. Hans slutsats var: Gräv – den som gräver får se (och får kunskap!).

Vidare arkivstudier resulterade i en notering i arkeologen Gustaf Hallströms kartotek:

”I brev från Clas Häckner i Stockholm, till Fil.Dr. B. Scnittger av den 14/10 1921 lämnas följande upplysningar. Å en holme ”Sälholmen” i Pite älv finns två ”ättehögar”, den ena ca 90 och den andra ca 83 m i omkrets (enl. stegning). Höjden torde uppgå till omkring 8 å 10 m. Den östra är orörd, men den västra har en fördjupning i toppen” och är f.ö. något skadad vid basen. Möjligen har en tredje hög funnits men är nu borta”. Dokument från Gustaf Hallströms arkiv.

I ett brevet till Schnittger, som återfunnits hos ATA, står det ” Möjligen har det funnits ännu en tredje hög, som dock utjämnats, kanske för att bereda plats för en dansbana, ty jag vill minnas att spåren av denna tredje hög funnits vid denna”.

Vid det här laget var jag såklart eld och lågor – kan vi ha storhögar i Norrbotten?! Jag och min kollega Åsa Lindgren åkte ut och tittade på högarna i slutet av maj förra året. I samband med besöket på Selholmen i maj träffade vi på en före detta Älvsbybo som tillsammans med sin fru och sina barnbarn var på semester i Älvsbyn, för att visa sin barndoms lekplatser. Han var vänlig att visa oss runt på Selholmen och berätta om vart festplatsen varit lokaliserad – han hade dansat på Selholmen på det glada 60-talet. Vi berättade om orsaken till vårt besök, och jag tror att de blev minst lika intresserade som vi, och vi bytte kontaktuppgifter så att vi kan hålla dem underrättade om hur vi ska gå vidare med högarna på Selholmen. Det är alltid kul med lokalt intresse – och vi vill ju gärna föra ut det vi jobbar med till allmänheten!

En av högarna på Selholmen, fotad i maj 2018.

Jag och Åsa konstaterade vid besöket att högarna är enorma! De syns dessutom mycket tydligt på terrängskuggningskartor. Det finns också några lägre formationer i området mellan gravhögarna, små låga förhöjningar som kanske skulle kunna vara andra typer av gravar. Vi kände däremot att vi behövde ytterligare arkeologisk kompetens – vi tycker själva inte att högarna ser naturliga ut, men detta är inte en fornlämningskategori som vi är vana vid i Norrbotten och därmed inte har så stor kunskap om! I höstas återvände vi till Selholmen med fler av våra arkeologkollegor från museet, men även Åsa Algotsson, arkeolog på Länsstyrelsen i Norrbotten, och Thomas Wallerström, idag pensionerad (men fortfarande aktiv) arkeolog som en gång i tiden jobbat hos oss på Norrbottens museum. Den gemensamma arkeologiska expertisen konstaterade att det finns stor potential i området, och att vi absolut ska gå vidare och utreda högarna närmare. Vi har även kontaktat fler arkeologer verksamma i de nordliga länen för att inhämta synpunkter.

Arkeolog Thomas Wallerström framför en av högarna på Selholmen. I bakgrunden syns arkeologerna Åsa Lindgren och Jannica Grimbe i närheten av den andra högen. Foto från oktober 2018.

När vi besökte Selholmen i oktober 2018 var det mycket lågt vatten. På stranden hittades denna skiffer(?)häll, som skiljde sig från den i övrigt mycket sandiga marken. En bit ifrån finns sten, men inte släta så som denna stenhäll är. Kan den ha något med högarna att göra? Kompass för storleksuppfattning.

Vi har därför sökt medel från Länsstyrelsens kulturmiljövårdsbidrag, och dessutom har ledningen på Norrbottens museum bedömt att projektet är av stort intresse och därmed skjutit till en summa pengar, så i år kommer vi att utföra dels fördjupade utredningar genom både geologisk provborrning och markradarundersökning och dels en mindre arkeologisk provundersökning. Den geologiska provborrningen kommer att genomföras av Per Möller. Borrningen kommer att göras i högarna för att få upp en lång profil som visar högarnas jordsammansättning, och utifrån denna se om högarna är naturliga eller uppbyggda av människor. Markradarundersökning kan användas för att lokalisera och kartlägga dolda strukturer och konstruktioner i marken. Om det finns anläggningar runt om och intill de eventuella gravhögarna – kanske andra gravar, bör dessa synas i markradarn. På grund av vegetationen kan antagligen inte hela högarna avsökas med markradarn, men Älvsbyns kommun har lovat att vara behjälplig med att röja undan sly för att underlätta markradarundersökningen. Området runt om högarna kommer att kunna sökas av med markradarn, och förhoppningsvis går det att söka av så mycket som möjligt av högarna också. Markradarundersökningen kommer utföras av Bengt Westergaard som är prospekteringsansvarig vid Arkeologerna, Statens historiska museer, då vi själva inte har denna kompetens och utrustning hos oss på Norrbottens museum.

Förhoppningen var även att vi skulle använda oss av en arkeologihund med förare, för att visa på eventuellt skelettmaterial i området. Tyvärr har vi inte kostnadstäckning för detta i år, men om den geologiska provborrningen och markradarundersökningen ger ett lovande resultat kommer vi att söka pengar för fortsatta arbeten på Selholmen, och då kan vi förhoppningsvis få möjlighet att söka av Selholmen även med en arkeologihund!

Den geologiska provborrningen och markradarundersökningen kommer att genomföras sannolikt i slutet av maj-början av juni, medan den arkeologiska provundersökningen kommer att utföras i slutet av fältsäsongen. Då bör vi ha fått ett resultat från både provborrning och markradarundersökningen och fått indikationer på vart vi kan lägga ett provschakt. I nuläget är dock planen inte att provgräva i någon av de stora högarna, utan i en av de mindre formationer som finns mellan högarna och som kanske skulle kunna utgöras av andra typer av gravar.

I bakgrunden är en av högarna på Selholmen. Vid de stora tallarna till vänster i bild är två lägre formationer. I någon av dem planerar vi att göra en liten provundersökning till hösten. Till höger i bild syns arkeologerna Jannica Grimbe och Åsa Lindgren.

Jag misstänker att högarna på Selholmen har avfärdats som gravar på grund av att denna typ av fornlämning inte ansetts ska finnas så långt upp i norr, framförallt då ingen vidare utredning av högarna har blivit genomförd. Det blir därför mycket spännande att se vad den geologiska provborrningen, markradarundersökningen och provundersökningen kan ge för resultat! Vi har alltså all anledning att återkomma om Selholmen längre fram här på Kulturmiljöbloggen! Bara fältsäsongen infinner sig någon gång…

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo
Arkeolog