Inom loppet av 10 år har Norrbottens museum vid tre avgörande tillfällen förändrat bilden av Norrbottens förhistoria. I förra veckan ägde det senaste rum när vår fördjupade utredning av högarna på Selholmen gav klara indikationer om att det faktiskt är gravhögar.
Först ut var upptäckten av den 10 600 år gamla boplatsen i Aareavaara, några mil norr om Pajala, som sköt tillbaka den äldsta bosättningen här i norr med 1000 år och tvingade forskarvärlden att skriva om teorin om hur isavsmältningen gått till och hur bosättningen framskridit vid isens kant. Upptäckten ägde rum inom ramen för museets forskningsprojekt “Mellan is och hav” som drevs dåvarande kollegan Olof Östlund som tillsammans med Frida Palmbo var de som hittade boplatsen. Vill ni läsa mer om betydelsen av denna upptäckt så kan ni med fördel lyssna på avsnittet av Kulturmiljöpodden där undertecknad för ett samtal med Olof om den äldsta bosättningen i norra Sverige.
Det andra var upptäckten av avancerat metallhantverk och järnframställning vid Jernbacken i närheten av Sangis. Med en ålder på 2300 år, funnet i en jägar-samlarmiljö parallellt med stensmide var det något helt nytt. De metallföremål och rester efter metallhantering som hittades indikerar för övre Norrlands del ett mycket tidigt metallurgiskt kunnande inom järnhanteringen. Vid en omfattande analys av materialet så har det visat sig att andelen kol i järnet är så pass hög att det i själva verket är stål. Dessa resultat byggde vår kollega Carina Bennerhag vidare på, resultat som hon nu doktorerar på vid LTU, ett doktorandprojekt som drivs tillsammans med Norrbottens museum. För den som vill veta mer kan lyssna på vårt avsnitt om järnålder i Norrbottens kustland! Ambitionen är att inom kort också göra ett poddavsnitt där vi intervjuar Carina Bennerhag om hur hennes forskning framskrider.
Och nu har vi alltså gravhögarna på Selholmen! Markradarbilderna visade vad som med största sannolikhet kan tolkas som en kantkedja i en av högarna. Dessa högar skulle då klassas som storhögar, de enda norr om Sundsvall. En fantastiskt upptäckt som gjordes av Frida Palmbo. Tack vare ett gediget förarbete av henne kunde vi också inom vår verksamhet avsätta medel för att genomföra den fördjupade utredning som nu så snart har gett resultat. Gravhögar av den storlek som vi nu med stor sannolikhet kan säga att högarna på Selholmen är förutsätter en samhällsorganisation och en bygd som vi tidigare inte kunnat spåra i vårt län eller denna del av Sverige.
En av högarna på Selholmen. © Norrbottens museum Foto: Nils Harnesk
Grunden för de senaste 10 årens fina kunskapsuppbyggnad är vårt länsmuseum, Norrbottens museum. För den delen alla de upptäckter som har gjorts även innan dess. Utan kompetent och målmedveten personal med förutsättningar att avsätta både tid och ekonomiska resurser för att driva interna forsknings- och fördjupningsprojekt skulle ingen av dessa upptäckter någonsin ha gjorts.
Våra länsmuseer är därför ytterst viktiga för att medborgarna ska få reda på mer om vår gemensamma förhistoria. Att få vara chef över såna medarbetare är en ynnest och att få leda kulturmiljöverksamheten är ren glädje. Vi gör inte revolutionerande upptäckter varje vecka, men vår långsiktighet, varje dag, varje vecka och ett envetet, målmedvetet och ihärdigt arbete gör att vi, i likhet med elitidrottare, kan prestera resultat när det verkligen gäller och denna typ av upptäckter som steg för steg förnyar, förändrar och förmerar vår bild av Norrbottens förhistoria.
Jag ser fram emot i kommande inlägg att få presentera våra andra två verksamhetsben, den byggnadsantikvariska och etnologiska verksamheten. För vår avdelning spänner sig från den allra äldsta förhistorien, över historisk tid och det stående kulturarvet in i samtiden. Ett ytterst spännande verksamhetsfält. Tack!
I orange varseltröja återfinns en relativt färsk arkeolog som fick delta vid undersökningar av järnframställningsplatsen vid Sangis som ett av de första uppdragen vid Norrbottens museum. Från vänster: Åsa Lindgren, undertecknad, Olof Östlund, Carina Bennerhag och Frida Palmbo. Av de arkeologer som jobbar hos idag så saknas Lars Backman, Jannica Grimbe och Emma Boman. © Norrbottens museum
Vid tangentbordet denna fredag, Nils Harnesk.
Varför har inga arkeologiska undersökningar gjorts mellan Kvarnbäcken och Lillmoran? Trots att det bevisligen finns en medeltida gravplats där! Arkeologer har hittat gravar som konstaterat vara omkring 1000 år,men det har aldrig noterats om detta! I Kyrkbyn har inget av värde hittats men trots detta envisas forskare att hålla fast vid “denna”skröna! Färjplatsen i Kyrkbyn visar att gravplatsen var i Böle!
Hej Börje! Kan du lämna några referenser på det du skriver om? Det finns nämligen ingen registrerad gravplats eller kända gravar i området mellan Kvarnbäcken och Lillmoren i statliga fornminnesregistret. Om du känner till några gravplatser får du gärna skicka bilder och platsangivelser på karta för var dessa finns till norrbottens.museum@norrbotten.se
Om du avser det som kallas för “Gamla Kyrkbyn” med Kyrkbyn är det en värdefull kulturmiljö, en av få platser i Norrbotten som har utpräglat medeltida fynd och lämningar. Troligen dock inte en kyrkplats eller begravningsplats då inget som hittats indikerar detta, däremot en sannolik handels- och hamnplats.
Hälsningar, Nils Harnesk.