Den här veckans blogginlägg handlar om markanvändning och livsmedelsproduktion i Norrbotten. Såväl historiskt, nu och en spaning mot framtiden. Gästbloggar gör Kristina Sigfridsson, lantbruksrådgivare på Hushållningssällskapet Norrbotten – Västerbotten.

Corona-utbrottet är hittills årets stora samtalsämne. Människor sätts i karantän i hemmet och på sina håll bunkras det basvaror och munskydd så lager töms. Vårt land är helt beroende av livsmedelsimport, men frågan om hållbarheten i detta väcks sällan i perioder utan hot som pandemier eller konflikter mellan länder.

Känner du någon som producerar råvaror till livsmedel, en lantbruksföretagare? Antalet lantbruksföretag blir allt färre, medan de som finns kvar blir allt större. Färre människor engagerade i matproduktion medför lätt att kunskapen minskar i samhället i stort. Det är allt färre som hälsat på en släkting eller vän på deras gård. De bilder som kablas ut kring odling och djuruppfödning i media är sådana som ska väcka känslor. Antingen känslor av obehag där människor och djur far illa eller av idyll från små gårdar med självhushåll. Det ”vanliga” moderna lantbruket, med ny teknik som möjliggör kostnadseffektiv, miljövänlig produktion får lite uppmärksamhet. Att lantbruk är en förutsättning för att kunna äta oss mätta är inte uppenbart för alla numer. Många känner inte heller till att lantbruksföretag uträttar många andra ekosystemtjänster i samband med livsmedelsproduktionen.

Norrbottens vanligaste gröda är vallgräs, som växer så det nästan knakar när det är ljust nästan dygnet runt. Foto: Kristina Sigfridsson.

Kött- och mjölkproduktion med odling av foder har dominerat lantbruket här i norr i flera hundra år. Som kuriosa hölls på 1500-talet, enligt dåtida beräkningar, betydligt fler nötkreatur per invånare i Norrbotten än riksgenomsnittet! Foderodling dominerade jordbruksmarkens arealer då som nu och man bärgade hö från ängsmarker, myrmarker och marker längre bort från byn, så kallad utmark och odlade en del korn. Jordbruk bedrevs främst efter kusten samt i Tornedalen. I de andra älvdalarna nådde kustbygden in i höjd med Manjärv i Pite älvdal, till Harads i Luleå älvdal och till Rödupp i Kalix älvdal. Längre in i skogsbygderna kom koloniseringen först från 1700-talets mitt. Befolkningen växte och det blev alltmer brist på foder. Man skördade därför hö allt längre bort från hembyn, odlade upp tidigare ej plöjda ängar till åkermark och bebyggelsen spreds in i skogsbygderna. Under andra halvan av 1700-talet och början av 1800-talet kom fler grödor till Norrbotten; höstråg, havre och potatis. På 1950-talet nåddes odlingsmaximum, då var utbredningen av jordbruksmarken i Norrbotten som störst med ungefär 86 000 hektar. Men sedan började odlingsarealens nedgång. Efter andra världskriget mötte länet en omfattande avfolkning och en stor andel av lantbruken lade ner sin verksamhet. Störst har förändringarna varit i inlandet där i vissa kommuner en bra bit över 90 procent av gårdarna som fanns på 50-talet lagt ner. Stora delar av den mark som odlades upp under 1900-talets första hälft har vuxit igen, åtminstone i mer perifera lägen. Tack vare modernisering och ny teknik kunde de gårdar som blev kvar växa och ta över brukandet av nedlagda gårdars mark. Därmed har odlingslandskapet i kustområdet kunnat upprätthållas ganska väl och livsmedelsproduktionen har inte minskat lika mycket som antalet brukare och areal.

Vårt län är stort och landskapet varierande. Förutsättningarna för jordbruk skiftar inom länet från söder till norr och ännu mer från kustland till inland. Temperaturer och nederbörd skiljer sig mycket åt, såväl mellan olika områden som lokalt. Särskilt i inlandet kan variationerna i lokalklimat vara avsevärda vilket har varit av yttersta betydelse för var man odlat och byggt, det vill säga jordbruksmarkens och bebyggelsens lokalisering.

Vi har riktigt bra förutsättningar för att producera mat här i Norrbotten, när vi producerar livsmedel i samklang med de odlingsförutsättningar som just vi har. Vi har en kort odlingssäsong, men den stora ljusmängden ger en snabb tillväxt och livsmedel med extra god smak. När det väl börjat växa på försommaren så växer det så att det knakar! Vallen, gräs till foder, är fortfarande största grödan. Förr skördades vallfodret torrt som hö, nuförtiden som ensilage, mjölksyra-konserverat. Några nya grödor har kommit till, exempelvis vårrybs och senap, som odlas i liten skala. Rybs är en rapssläkting som klarar kärvare klimat än sin mer förädlade kusin. Vall kan odlas på de flesta jordar om man väljer en fröblandning efter odlingsplatsens förutsättningar. Andra grödor som korn och havre har något högre krav på odlingsjorden. Grönsaker, bär och potatis bör odlas på de bästa jordarna. Undantaget potatis så är odlingen i länet av växter som vi människor äter liten jämfört med hur mycket vi konsumerar, självförsörjningsgraden är låg.

Sedan mitten av 1900-talet har arealen brukad jordbruksmark i Norrbotten krympt med 60%. Det är generellt den bästa jordbruksmarken som fortfarande brukas och den måste vi vara extra rädda om. Vår jord, såväl vårt jordklot som odlingsjorden, är en ändlig resurs. I Norrbotten hotas den av såväl igenväxning som exploatering för ny infrastruktur och bebyggelse.

Åkermark som snart är ett minne blott. Här ska en ny viadukt byggas. Foto: Kristina Sigfridsson.

Det är kostsamt att återställa åkermark som vuxit igen med sly och skog och det kan ta lång tid. Men det är möjligt. Vad gäller att bekämpa igenväxningen är det absolut bästa sättet att handla lokala produkter, livsmedel från Norrbotten. Mark som bebyggts med hus och vägar kommer aldrig mer odlas, den processen är irreversibel. Tyvärr sker exploateringen ofta där vi har väldigt goda odlingsjordar, efter kusten och efter älvdalarna. I och runt våra tätorter har exploateringen av åkermark pågått i flera decennier nu, pådriven av en befolkningsflyttning från inlandet mot tätorterna vid kusten. Olika samhällsintressen krockar. Livsmedelsförsörjning, biologisk mångfald och öppna odlingslandskap är viktigt, men också en god boendemiljö och bra infrastruktur. Här är det extra viktigt att vi tänker till kring problematiken och i möjligaste mån hittar alternativ mark som impediment eller skogsmark att exploatera. Där det inte går behöver vi välja den lite sämre åkermarken för exploatering. Den bästa jordbruksmarken är extra värdefull, särskilt här i norra Sverige där vi har ett tuffare odlingsklimat. Förr, på den tiden jordbruksmarken var en livsnödvändig resurs byggde man inte på bra jordbruksmark. Då placerades ofta hus och ladugårdar kring mindre höjder som inte var lika lättbrukade. På så sätt kunde man fortsatt bruka den mark som var bäst till odling – den med bäst beskaffenhet. I de klimatförändringar som pågår spås länets odlingsförutsättningar fortsatt vara goda, även om vi kommer möta utmaningar även här. Många andra platser på jorden därifrån vi idag importerar vår mat bedöms få radikalt sämre förutsättningar än i dag. Var ska vår mat komma från då? En ökad lokal produktion av hälsosamma, miljövänligt producerade och smakrika livsmedel är bra för regionens ekonomi, säkerhet och attraktivitet. Vi vet inte vad framtiden innehåller, men vi vet att vi har en värdefull resurs att förvalta. Vi har ett regionalt ansvar för livsmedelsförsörjning, men kanske är ansvaret men också möjligheterna större än så?

Förr bebyggdes jordbruksmark mest med lador, som behövdes för slåttern. De är flyttbara vid behov och kräver varken tomt runtomkring, nedgrävda ledningar eller en gjuten platta som villor gör. Foto: Kristina Sigfridsson.

Läs gärna mer i: Planeringsunderlag för brukningsvärd jordbruksmark i Norrbotten, Wirsén H. & Sigfridsson K., 2019.