Vad händer med skelettet vid D-vitaminbrist?

Jag tror att det är många av oss i Sverige som saknar solens värmande strålar under de kalla och mörka vintermånaderna. För oss som bor i norra Sverige är det en stor skillnad på antal soltimmar under vintern i jämförelse med sommaren. Det är därför många som äter extra D-vitamin för att få i sig tillräckligt av vitaminet under de mörkaste månaderna av året. Att lida av D-vitaminbrist gjorde man även förr, och det är något som vi kan identifiera i de arkeologiska materialen när vi studerar skelettmaterial. Veckans blogginlägg kommer att handla om vad som händer med skelettet när man drabbas av just D-vitaminbrist.

Totalt mörker… Nattvy över kiirunavaara och en alltför välbekant syn. När det är som allra mörkast är det många som känner sig lite extra trötta och hängiga. Foto ur Norrbottens museums arkiv, acc nr 1978:1748:4

Brist på D-vitamin är en sjukdom som benämns med två olika namn. Detta beror på om man drabbas som barn eller vuxen, sjukdomen ter sig lite olika då nämligen. Sjukdomen kallas rakit om man drabbas som barn och osteomalaci om man drabbas som vuxen.

Första gången som sjukdomen beskrivs i svensk litteratur var 1771 av Nils Rosén Von Rosenstein i boken Underrättelse om Barn-sjukdomar och deras botande. Rakit var en vanlig sjukdom i 1600- och 1700-talets England vilket har bidragit till att sjukdomen ofta kallas för just ”Engelska sjukan”. De drabbade barnen fick massage för att lindra de ömmande benen. De fick även bära speciella stövlar och ha på sig långa rockar – detta var för att dölja de deformerade benen.

Det är dock sparsamt med bevis för D-vitaminbrist i de arkeologiska materialen. Det finns bevis för sjukdomens förekomst på skelett påträffade i Danmark och Norge, dessa har daterats till Neolitikum, d.v.s. yngre stenålder. Tyvärr finns det väldigt få bevarade skelettmaterial ifrån människor, som även är obrända, i de arkeologiska materialen här i Norrbotten. Detta gör det svårt att kartlägga hur långt bak i tiden vi kan finna spår av sjukdomen här. Men vi har ett misstänkt fall av D-vitaminbrist från ett material påträffat i Jävre i Piteå. Materialet är osteologiskt undersökt av Lisa Hartzell och utgörs av mänskliga kvarlevor som påträffades i gravar. Individerna har tolkats som soldater från finska vinterkriget baserat på det övriga fyndmaterialet. Individen i grav 2 uppvisar möjlig rakit på strålbenen och armbågsbenen. Benen uppvisar en kraftig böjning av den distala delen av diafysen. De saknar dock utsvängda ledändar som är väldigt vanligt vid rakit. Detta gör att en säker identifikation av sjukdomen inte är möjlig. En faktor som kan påverka identifikationen av just D-vitaminbrist i de arkeologiska materialen är att barns ben förändras och utvecklas vilket gör att de spår som en gång har funnits för D-vitaminbrist kan ha försvunnit eller maskerats så pass mycket när de har vuxit, att de inte längre går att identifiera sjukdomen. Vuxna individer kan även ha lätt böjda rörben utan att det för den del innebär att de lider av någon sjukdom, vilket även kan göra identifikationen svårare.

Förr i tiden spenderade barn en hel del tid utomhus, vilket gjorde att de i regel fick i sig den D-vitamin som de behövde, även under vintermånaderna. Men genom urbanisering och den industriella revolutionen ökade bristsjukdomen och har t.o.m. kommit att kallas ”en sjukdom av civilisationen”. I städerna blockerade de tätt sittande husen solljuset från att tränga in i gränderna, för att inte tala om röken ifrån industrierna som hängde som ett oroväckande moln över staden och byggnaderna. Det var inte helt ovanligt att även de redan undernärda barnen arbetade i fabrikerna om dagarna – och därmed även missade de timmar som solen var framme.

När städer industrialiserades arbetade allt fler inomhus, även barn, vilket bidrog till att rakit blev allt vanligare hos barnen. Fotot är taget 1942 och visar interiören vid ett pappersbruk i Kalix. Foto ur Norrbottens museums arkiv, acc nr 1981:512.

Men vad är det då som händer med skelettet om man får i sig för lite D-vitamin?

Vid D-vitaminbrist kan det te sig så pass illa att det produceras kroniska abnormaliteter i skelettet. Vitaminet, eller prohormonet som det även kallas, är nödvändigt för att kalcium och fosfor ska ta kunna tas upp samt för att osteoid och brosk ska kunna mineraliseras. Vi behöver alltså D-vitamin för att kunna reglera kroppens kalcium- och fosforbalans, och därmed bland annat benens förkalkning. Osteoid är den benvävnad som osteoblasterna (en typ av benceller som är viktig för kroppens uppbyggnad av ben) bildar under benbildning och som består av kollagen I (som främst förekommer i ben) och matrixprotein (en substans som finns kring celler). När kroppen inte får tillräckligt med D-vitamin, och kroppen då inte kan ta upp tillräckligt med kalcium och fosfor eller kan mineralisera osteoid och brosk, leder det till att skelettet istället blir mjukt. Otillräcklig eller försenad mineralisering av osteoid brukar ofta kallas osteomalaci medan en störning i utvecklingen och mineraliseringen i själva tillväxtzonerna kallas för rakit. Vid rakit expanderar ändarna av de långa rörbenen och kan i utseende beskrivas som en bredare del av änden på en trumpet.

Rakit är en sjukdom som orsakas av brist på vitamin D och innebär att skelettet blir urkalkat. När detta sker blir benvävnaden mjukare och detta leder till att olika kroppsdelar blir deformerade. Dessa förändringar kan vara som mest påtagliga för de kroppsdelar som växer fortare än andra – och som då även blir mer påverkade av underskottet av vitaminet. Om nackbenet mjuknar resulterar det i att kraniet blir mer avplattat vid nacken eller också att det blir snett. Framtill på revbenen, där de övergår till brosk, uppstår det ringformiga förtjockningar – dessa kallas för rosenkransar. Liknande formationer bildas även vid rörbenens tillväxtzoner, detta är framförallt vanligt vid handlederna och vristerna. Om barnet då stödjer sig på benen, som är för mjuka, blir dessa krokiga då de inte orkar hålla uppe barnets vikt. Även bäckenet riskerar att bli hoptryckt då det inte är tillräckligt starkt för att klara av barnets vikt. Om detta händer flickor anses det som en allvarlig deformitet då det kan leda till bäckenförträngning som då i sin tur skapar komplikationer vid framtida förlossningar. Andra vanligt förekommande följder är försenad tandsprickning och underutvecklade tänder, för att nämna några.

Kvinnor som lider av bäckenförträning som en följd av D-vitaminbrist får problem när de ska föda då bäckenet blir deformerat och för trångt för att barnet ska kunna komma ut. Kvinnan kan då, om det vill sig riktigt illa, inte föda vaginalt. Detta var ett stort problem som uppmärksammades av dåtidens obstetriska mottagningar. Det finns en skräckberättelse som är värd att nämna i sammanhanget. En kvinna som levde i slutet av 1600-talets Paris, och som skulle föda, led av ett kraftigt förträngt bäcken. Denna förträngning var en följd av att hon led av rakit när hon var barn. Kvinnan var 38 år och enligt uppgifter liten till växten. Efter fyra dagars fruktlöst värkarbete beordrade doktorn åderlåtning – dock utan resultat. Åtta dagar efter att värkarna satt igång insåg doktorn att det tyvärr inte fanns mer att göra. Varken kvinnan eller barnets liv gick sorgligt nog att rädda. En förlossningstång hade använts för att försöka få ut barnet, även det utan resultat. Obduktionen visade att förlossningstången hade skadat kvinnan så pass illa att livmodern hade spruckit.  

En förlossningstång används vid assisterad förlossning om det finns en risk för mammans eller barnets liv. De används även för att hjälpa mamman om förlossningen dragit ut på tiden och krafterna inte riktigt räcker till längre. Foto från Norrbottens museums arkiv, acc nr 026527:2.

Om modern led av D-vitaminbrist under graviditeten ökar risken för att spädbarnet även får samma bristsjukdom. De spädbarn som överlevde den rätt osäkra perioden direkt efter födseln fick allt värre problem med D-vitaminbrist då moderns mjölk inte heller räckte till. En kvinna som är undernärd kommer att producera kalciumfattig mjölk vilket gör att barnets hälsa kommer att riskeras ytterligare och samtidigt påverka moderns redan dåliga hälsa. Det är inte helt ovanligt att osteomalaci hos modern identifieras först efter att hon fött ett barn med konstaterad rakit. Kvinnan kan då ha gått med symptom under en längre period utan att ha fått en diagnos. Det kan alltså vara svårt att identifiera D-vitaminbrist hos patienter även idag, en del patienter uppvisar inga symptom alls och bristsjukdomen kanske inte alls upptäcks förens en bentäthetsmätning genomförs.

Osteomalaci är den vuxna motsvarigheten till rakit. Även här mjuknar benen som en följd av kalciumbrist. Men för vuxna är det inte just de långa rörbenen som böjer sig utan istället ryggraden som ofta drabbas. Kotorna kollapsar till slut då de inte orkar hålla uppe kroppens vikt och även bäckenet påverkas kraftigt, vilket som vi redan tagit del av, kan få stora konsekvenser vid graviditeter. Rörbenen kan böja sig men det är ovanligt, ledändarna påverkas inte heller som hos barn då tillväxtzonerna redan har vuxit samman och därmed inte påverkas. Vid osteomalaci är det vanligt att individen kan få gångsvårigheter på grund av värk och muskelsvaghet.

Den främsta källan till D-vitamin är just solljus som vi absorberar i huden. Men det finns även mat som innehåller D-vitamin, bland annat fet fisk, mjölk, margarin, ägg och kött. Men idag är det vanligt med extra kosttillskott i form tabletter som man intar en gång per dag för att få i sig tillräckligt av vitaminet.

I Sverige är det idag obligatoriskt att berika bl.a. margarin med vitamin A och D. Foto ur Norrbottens museum arkiv, acc nr 1994:508:1. Bild beskuren av undertecknad och föreställer en emaljskylt med reklam för vitaminrikt margarin. Skyltarna tillverkades under 1930-talet.

D-vitamin är ett av de få vitaminer som vi riskerar att få för lite av vilket gör att vissa grupper därför behöver få i sig extra tillskott av D-vitamin – detta är även något som de flesta känner att de behöver under de månader då vi har mer mörker än ljus. Under sommaren kan vi om det är en solig sommar lagra tillräckligt med D-vitamin för att klara vintern. Är det däremot en typisk svensk sommar, med mycket moln och regn, kommer vi att behöva tillskott av vitaminet under vintern. Men det är faktiskt så att man kan få i sig för mycket D-vitamin, vilket inte heller är bra. Då får man istället för höga nivåer av kalcium i blodet, kalciumlagring i njurarna och njursvikt. Får man enbart i sig D-vitamin via maten så är det ingen risk att få i sig för höga nivåer men äter man även kosttillskott finns det en risk att man får i sig farliga mängder av vitaminet.

Nu har vi dock äntligen lämnat de mörkaste månaderna bakom oss och förhoppningsvis kan vi se fram emot en solig vår och sommar – så att vi kan lagra D-vitamin inför nästa vinter!

Men kom ihåg att använda solkräm i lämplig styrka om ni ska ut och sola.

Vid tangentbordet: Emma Boman, arkeolog och osteolog

Referenser:

Paterson, Colin R. 2015. Diagnostic strategies on osteomalacia. Ur Bone disorder, screening and treatment av Aubrey M. Stone.

Roberts, Charlotte; Manchester, Keith. 2010. The archaeology of disease. Third edition.

Westum, Asbjorg. 1992. Ris, skäver och skärva. Folklig kategorisering av några barnsjukdomar ur ett kognitivt semantiskt perspektiv. Akademisk avhandling, Umeå universitet. https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:487045/FULLTEXT03.pdf

Lindberg, Bo S. 2019. Obstetriska instrument. En historia om gamla förlossningsinstrument i Medicinhistoriska museets i Uppsala. Uppsala universitet.   FULLTEXT01.pdf (diva-portal.se)

Hartzell, Lisa. 2015. Massgravar i finska vinterkrigets spår- En osteologisk analys av skelettmaterial från Luleå och Jävre. https://norrbottensmuseum.se/media/441576/massgravar_i_finska_krigets_spar_en_ost.pdf

https://kontrollwiki.livsmedelsverket.se/artikel/448/livsmedel-som-maste-berikas

https://www.livsmedelsverket.se/livsmedel-och-innehall/naringsamne/vitaminer-och-antioxidanter/d-vitamin?AspxAutoDetectCookieSupport=1

3 svar på ”Vad händer med skelettet vid D-vitaminbrist?

  1. Jag har aldrig hört talas om osteomalaci – men om osteoporos. Vad är skillnaden.
    Takit skriver ni – rakitis har jag hört – så vad är rätt eller fel

    • Tack för dina frågor!
      Vid osteomalaci blir skelettet mjukare och kan då böja sig, vid osteoporos blir skelettet istället skörare och frakturer kan lätt uppstå.
      Det går bra att säga både rakit och rakitis, båda är korrekta. Rakitis är den mer vetenskapliga termen och rakit en mer vardaglig term.

  2. Pingback: Anemi och spår på skelettet? | Kulturmiljö vid Norrbottens museum

Lämna ett svar till Norrbottens museum Avbryt svar