I museets samlingar finns föremål, foton och olika former av arkivmaterial. Tillsammans berättar våra samlingar om vår historia och är en del av samhällets kollektiva minne. I våra arkiv finns berättelser och redogörelser som ger oss kunskap om vårt förflutna, men som också kan hjälpa oss att förstå vår samtid. För att våra samlingar ska kunna ha denna funktion i framtiden behöver vi kontinuerligt samla in berättelser, bilder och föremål. Det kan vara berättelser om stora samhällsskeenden men även om ett specifikt föremål eller en enskild företeelse. Den metod som är etablerad på museer och arkiv för att samla in människors berättelser är frågelistor. I detta blogginlägg ska vi titta lite närmare på frågelistan som insamlingsmetod.
Historik
Frågelistor har använts av forskare, arkiv och museer sedan början av 1900-talet. En frågelista är precis som det låter en lista med frågor kring ett särskilt tema som skickas ut till allmänheten för att samla in svar. Nordiska museet började sända ut frågelistor 1928 och idag räknar de med att deras samlingar består av mer än 460 frågelistor i olika ämnen. Andra aktörer som började sända ut frågelistor i början av 1900-talet var Folklivsarkivet i Lund och arkiven inom Institutet för språk och folkminne (Isof) i Uppsala.
När Nordiska museet inledde sin insamlingsverksamhet etablerades ett nätverk med så kallade ortsmeddelare runt om i landet för att få stor geografisk spridning på insamlingarna. Ortsmeddelarna var personer som besvarade frågelistor men de intervjuade även andra. För sin insats fick de ett litet arvode från museet beroende på antal svar. Syftet med de första insamlingarna handlade om att dokumentera det man ansåg var en försvinnande allmogekultur och frågeställningarna handlade om att studera kulturgränser, kulturområden och spridningsvägar. Därför var frågelistssvar från olika delar av landet ett bra verktyg i karteringsarbetet kring olika företeelsers förekomst och utbredning. På samma sätt arbetade Folklivsarkivet och Isof med nätverk av lokala upptecknare som kunde samla in berättelser i sitt närområde och även hos dem handlade frågelistorna från början om att samla in kunskap om det som var på väg att försvinna.
Svaren som skickades in var från början handskrivna men ersattes senare delsvis av maskinskrivna svar och ibland fanns det teckningar och illustrationer i svaren eller så skickades det in fotografier tillsammans med svaren. När svaren kom in till museet eller arkivet granskades de av personalen innan de arkiverades och fanns det oklarheter eller otydligheter så kunde den som var ansvarig för insamlingen kontakta meddelaren för att komplettera svaret.
Frågelistorna som skickats ut från Nordiska museet är uppdelad i två serier; Nm-serien och Sp-serien. Nm-listorna är omfattande och består av många frågor kring ett övergripande tema medan Sp-listorna består av färre frågor och är avgränsade till ett specifikt föremål eller företeelse. Exempel på teman i Nm-serien är: Lekar och leksaker (1928), Tro och sed vid husbygge (1930), Tunnbröd (1938), Heminredning (1967), Läs- och skrivvanor (1999), Förkylning och influensa (2014). Exempel på Sp-serien är: Vekar i tranlampor (1929), Julgran (1930), Eldstad i fähus (1933), Högkonjunktur och nya levnadsvanor (1939), Ljus på gravar (1947), Behå (1999) och Astrid Lindgren (2009). Frågorna varierar mellan att vara väldigt specifika och öppna där meddelarens egna tankar och föreställningar och meddelarna väljer hur utförliga svar de vill ge.
I arbetet med frågelistorna arbetade Nordiska museet och de övriga arkiven aktivt med att bygga upp ett nätverk av fasta meddelare eller upptecknare, det var personer som svarade återkommande på frågelistorna. Parallellt gjordes insatser för att nå ut till fler så kallade tillfälliga meddelare, personer som svarade på en specifik frågelista genom att annonsera i tidningar eller samverka med olika föreningar och organisationer. Det fanns ett aktivt arbete för att upprätthålla kontakten med dem som svarade på frågelistorna och Nordiska museet skickade regelbundet ut en skrift med nyheter från museet till sina meddelare för att berätta om insamlingarna och ge återkoppling till dem som svarat. Det förekom även att personalen på museet gjorde hembesök vid vissa meddelare för att etablera en kontakt eller upprätthålla den.
Frågelistan som insamlingsmetod
Materialet från frågelistorna är intressant för att det är berättelser baserade på enskilda personers erfarenheter, upplevelser, kunskaper och värderingar. Det är ett material som är unikt och synliggör den enskilda individens berättelse samtidigt som det i svaren finns information om ett särskilt tema och svaren avspeglar den tid då frågelistan besvarades.
Från början var frågelistorna ett sätt att fånga det man ansåg höll på att gå förlorat t.ex. kunskap om livet på landet, särskilda redskap och den livsstil som höll på att försvinna när jordbruket moderniserades. Frågelistorna och sättet att arbeta med dem har naturligtvis förändrats under 1900-talet. Agneta Lilja skriver i artikeln ”Svara nu snällt på den lista, jag nu sänder” om utvecklingen baserat på en undersökning av materialet som finns i Isof:s arkiv i Uppsala. Hon jämför antalet frågelistor som skickats ut under olika decennier, hur frågorna har formulerats och hur arkivet har arbetat med frågelistverksamheten. Hon tycker att det blir finns en tydlig förändring i arbetet under 1960-talet. Frågelistorna reformeras då utifrån nya teoretiska inriktningar på universiteten och intresset vändes steg för steg mot samtida sedvänjor, bruk och föreställningar. Formuleringarna i frågelistorna förändras och syftet blir att fånga den personliga berättelsen hos dem som besvarar frågorna.
Inom organisationerna har motiveringen till att använda sig av frågelistor har oftast varit att det har ansetts vara en billig och effektiv metod i jämförelse med att göra fältarbete eller intervjua människor. Ett annat viktigt argument har varit att frågelistan kunnat spridas till ett större geografiska områden och på så sätt ge fler människor möjlighet att bidra till insamlingarna. Å andra sidan finns även nackdelar med frågelistor. Beroende på hur frågorna ställs kan de vara både vara ledande och styrande. Det finns inte heller möjlighet att ställa följdfrågor och följa upp svar om det finns oklarheter.
Frågelistorna är den dominerande insamlingsmetoden på museer och arkiv fram till 1960- och 70-talen, men då får den konkurrens från nya andra metoder till exempel börjar det finnas inspelningsteknik som gör det möjligt att spela in intervjuer på ett enklare sätt. Det är också under denna tid som arbetet med frågelistorna förändras och de börjar inrikta sig på teman som berör samtiden i större utsträckning. På Isof i Uppsala sändes det ut färre frågelistor under 1960-talet medan verksamheten åter ökade på 1970-talet men då med fokus på upptecknarens egna erfarenheter och värderingar. Detta syns också i den konkreta utformningen där frågorna nu börjar riktas till ”du” istället för ”man” eller ”Er”.
När svaren från insamlingarna används i forskning, utställningar och andra publikationer ska det tas i beaktande att det rör sig om ett självbiografiskt material och att det handlar om människors egna värderingar, iakttagelser och kunskaper. När vi idag tittar på materialet bör vi också sätta in insamlingen i dess kontext – vilket årtionde skrevs den, vem gjorde insamlingen, hur ser frågorna ut, vad vet vi om meddelaren och dennes livssituation, vad var den allmänna synen på temat som behandlas och så vidare.
Från analogt till digitalt
De senaste tio åren har arbetet med frågelistor åter förändrats. Från början var frågelistorna analoga brev som skickades ut till meddelarna och idag sker insamlingarna digitalt. När internet blev en del av vardagen och museer och arkiv började ha hemsidor blev det en kanal för att nå ut med information om frågelistorna och de kunde sändas per mail till dem som var intresserade av att svara och även svaren kunde sändas in via mail.
Den tekniska utvecklingen går ständigt framåt och det har även påverkat arbetet med insamlingar. Det finns visserligen kanske fortfarande möjligheten att besvara frågelistor på traditionsenligt sätt i viss utsträckning hos några institutioner men de flesta insamlingar sker nu digitalt. Det kan vara via ett frågeformulär på hemsidan eller via en särskild insamlingsportal utformad för att samla in berättelser, bilder, ljudfiler eller filmer.
På samma sätt som de på 1930-talet tyckte att tryckta brev var ett billigt och effektivt sätt att nå ut till fler potentiella meddelare så tycker vi nu att de digitala kanalerna är ett effektivt och billigt sätt att göra insamlingar och nå ut till fler. Då var maskinskrivna svar uppskattade för de kunde enkelt införlivas i arkivet utan större insats av personalen på arkivet och idag samlas svaren in i digitalt format och lagras i digitala arkiv och materialet sparas i arkiven på samma sätt som de skriftliga brev som sändes in för 100 år sedan. Precis som tidigare görs insamlingar av museer, arkiv och forskare inom olika ämnen och används för olika ändamål.
Nordiska museet använder idag minnen.se som insamlingsportal för att samla in människors minnen och berättelser, medan Isof använder sin egen hemsida för sina insamlingar. Minnen.se är en del av Digitalt museum och lanserades 2015 som ett verktyg för att samla in personliga berättelser och det är en portal som utvecklad för för insamling, förvaltning och tillgängliggörande av det immateriella kulturarvet och utvecklas löpande. Museer och arkiv kan ansluta till portalen och designa sina egna insamlingar och de som vill svara på en eller flera insamlingar kan enkelt göra ett kontot för att skicka in sina svar.
Om syftet i början var att samla den försvinnande allmogekulturen är syftet idag oftast att dokumentera det som händer nu, endera en kris som pandemin eller ett tema kopplat till en utställning eller ett projekt museet arbetar med. De digitala frågelistorna är ett bra sätt att ge flera människor möjlighet att bli hörda och kunna berätta sin berättelse. Genom att kontinuerligt göra insamlingar bidrar vi till att bygga upp det gemensamma kulturarvet och vissa saker behöver vi återkomma till t.ex. frågelistor om levnadsvanor, hur vi inreder våra hem, hur vi firar våra högtider, för då kan vi också följa förändringar över tid. Andra gånger kan en frågelista vara ett sätt att hantera en gemensam kris eller särskild händelse så som pandemin eller metoo.
Användningen av materialet från frågelistorna är delvis de samma som i början. Det används till museets olika verksamheter som utställningar, artiklar, programverksamhet och publikationer och av forskare och studenter. De senaste åren har det även skett en förändring då det gäller tillgängliggörandet av materialet och vissa väljer att publicera de insända svaren direkt på sina digitala kanaler. Då du besvarar en frågelista på till exempel minnen.se kan du själv välja om svaret ska vara synligt på sidan och om du vill framträda med namn eller vara anonym, du kan också välja att endast skicka in ditt svar till museet. De svar som är publicerade blir synliga på en karta över Sverige och där kan du läsa andras svar.
Norrbottens museum och frågelistor
Norrbottens museum har inte haft någon omfattande frågelistverksamhet i egen regi men det har funnits aktiva meddelare i länet och en del av deras material finns i vårt arkiv. Där finns frågelistor, renskrivna svar, kopior på deras egna svar och deras korrespondens med till exempel Nordiska museet och Folklivsarkivet i Lund. De senaste åren har vi däremot gjort ett antal insamlingar och använt oss av digitala frågelistor på vår på hemsidan. De insamlingar som har gjorts har berört pandemin, en frågelista om högtider och traditioner och ”Platser vi minns” som handlade om samhällsförändringen i Malmberget. Vissa av dem har varit kopplade till museets interna arbete med samtidsdokumentation medan andra har varit en del av externt finansierade projekt.
Vår intention är att arbeta vidare med digitala insamlingar av berättelser och bilder och vi är inte ensamma om att fundera på hur man gör det på ett bra sätt. Ska vi ha frågelistan på vår egen hemsida eller ska vi ansluta till minnen.se, ska vi samla berättelser eller vill vi också samla bilder i större omfattning och hur ska materialet arkiveras och användas. Nätverket DOSS hade nyligen ett frukostmöte där temat var digitala insamlingar och det visade sig att många museer de senaste åren har prövat på att arbeta med digitala insamlingar och testat olika sätt för att nå ut till människor och locka dem att svara på frågorna. Det är både intressant och lärorikt att ta del av andras erfarenheter och det finns många utmaningar när det gäller digitala insamlingar som vi behöver diskutera mera t.ex. etiska frågor och GDPR.
Just nu har vi ingen aktiv digital insamling på gång på Norrbottens museum men idéer och planer på kommande insamlingar finns. I väntan på dem vill jag tipsa om att gå in på minnen.se och svara på Nordiska museets insamling ”Vår framtid – en spaning mot Norden 2173”, Minnen. Just nu finns det inte många markeringar i Norrbotten på kartan (se bilden kartan ovan) och vi tycker det skulle vara intressant att veta vad människor i vår del av landet tänker om nuet och framtiden. Hur tror ni att den samhällsomvandling och den gröna omställningen, klimatförändringar kommer att påverka livet här hos oss och hur tror ni samhället ser ut om 30 år och om 150 år. Jag har själv besvarat den och jag erkänner att det var inte lätt att försöka föreställa sig hur vardagen ser ut om 150 år, men det var en rolig fråga att besvara.
Vid tangentbordet Sophie Nyblom, etnologen som återvänt till Norrbottens museum och kommer att vara återkommande skribent på bloggen
Blogginlägg om våra tidigare digitala insamlingar:
Platser vi minns | Kulturmiljö vid Norrbottens museum (kulturmiljonorrbotten.com)
Källor:
Herd, Katarina, ”Frågelistan som verktyg för att arbeta med (livs)farliga frågor”, s 31-33, Uppteckaren 2021.
Lilja, Agneta, ”Svara nu snällt på den lista, jag sänder!” – Om frågelistan som etnologisk arbetsmetod, s 20-27, Nätverket 2016:20.
Lilja, Agneta, ”Föreställningen om den ideala uppteckningen. En studie av idé och praktik vid traditionssamlande arkiv – ett exempel från Uppsala 1914-1945”, 1996.
