Rådhustorget i Piteå och stadsplanen från 1667

Rådhustorget i Piteå är ett av Norrbottens riksintressen för kulturmiljövården. En av kulturmiljöfältets viktigaste idéer är att en autentisk miljö kan berätta om sin historia. För att detta ska vara möjligt måste miljön sättas in i ett historiskt sammanhang och tolkas. Att historien omkring våra utvalda kulturmiljöer finns nedskriven och tolkad är viktigt utifrån demokratisk synpunkt. Det visar inte minst det samtal som förts i media januari 2022 efter statsvetaren Qaisar Mahmoods debattartikel ”Hur kulturarv utses är fortfarande höljt i dunkel”.[1]

Denna artikel är tillkommen i samband med ett projekt som syftar till att ge riksintresset Rådhustorget i Piteå en nyanserad beskrivning och tolkning, som genomförs vid Piteå museum och finansieras av Länsstyrelsen i Norrbotten och Piteå kommun. En målsättning har varit att lyfta berättelsen om stadens och torgets tillkomst från den lokalhistoriska nivån, till en ”riksintressant berättelse”, som är ett av de kriterier som Riksantikvarieämbetet har föreslagit ska gälla för kulturmiljövårdens riksintressen.[2]

Vid stadens anläggning 1621

Men först en historisk tillbakablick. Vid grundläggningen 1621 förlades staden Piteå till Öjebyn, som sedan 1400-talet utgjort sockencentrum. Stenkyrkan som tillkom vid decennierna omkring 1500 hade sannolikt föregåtts av en träkyrka på platsen.[3]

Stadens läge var strategiskt valt. Kyrkplatsen var bygdens centrum och en etablerad handelsplats. Här låg hamnen, här sammanstrålade vägarna från socknens alla delar och här hölls gudstjänster, marknader och ting i den kyrkstad som funnits på platsen åtminstone sedan 1500-talets senare del.[4] Förutom vattenvägarna, som var tidens viktigaste kommunikationsleder, gick även den allmänna kustlandsvägen genom staden.

Piteå köpstad på dess gamla läge i Öjebyn. Stadsplan från 1649. Lantmäteristyrelsens arkiv, Lantmäteriet.

Den lagstiftning som städernas förvaltning vilade på vid denna tid var Magnus Erikssons stadslag som hade sitt ursprung i 1300-talet. Stadslagen trycktes första gången 1619, stadfästes av Gustav II Adolf och utgavs följande år. Den kom sedan att vara gällande fram till 1736, när den ersattes av Sveriges rikes lag.[5]

Den stadga för städernas förvaltning som tillkom 1619 var tänkt att utgöra en gemensam stadga för landets alla städer. Syftet var att stärka statsmaktens övervakning och kontroll av städerna. Detta var tänkt att ske bland annat genom att ståthållarens roll i länen stärktes. Redan här fanns en tanke på omorganisation av länsindelningen, för att effektivisera statsförvaltningen.[6] Stadgan blev aldrig antagen i behörig ordning, men kom trots detta att uppfattas som gällande lag. Dess intentioner kom framför allt att inarbetas i de stadsprivilegier som utfärdades under den kommande stadsgrundningsperioden.[7]

Hur processen med att anlägga de fysiska städerna gick till, framgår främst av de historiker som finns över Lantmäteristyrelsen och Fortifikationsverket. Enligt Sixten Humble som beskrivit lantmätarnas verksamhet (1928) började begreppet ”avritning” att användas vid 1600-talets början. Det avsåg då inte kartor i vanlig bemärkelse, utan stadsplaner för nyanläggningar av städer eller återuppbyggnad av brunna städer. Rörande återuppbyggnaden av Kalmar nämndes i ett kungligt brev från 1613 att Kungl. Maj:t ville att staden skulle återuppbyggas mer ”ordentligt” än tidigare, på samma sätt som var brukligt i Tyskland. Enligt Humble omfattade ”avritningen” inte enbart stadens yttre gestalt, med gator och torg, utan även platsen för var offentliga byggnader skulle placeras och tomtindelning för privat byggande. Planerna prövades och godkändes av regeringen.[8]

Av Ludvig W:son Munthes historik över Kungl. Fortifikationsverket (1902) framgår att utstakningar av stadsplaner framför allt gjordes av fortifikationens ingenjörer. När det gällde utstakning av städer som inte skulle befästas, kunde däremot andra personer anlitas.[9]

Den första stadsplanen

Piteå tilldelades stadsprivilegier den 12 maj 1621. Av privilegiebrevet framgår att stadsplatsen var ”afstuckin” av dr Olaus Bureus och att de sockenbor som hade hus på platsen anmodades att flytta bort dem.[10] Att ”avsticka” betydde i lantmätarsammanhang att stadsplanen stakades ut i terrängen.[11] Olaus Bureus (Olof Bure) var varken ingenjör eller lantmätare. Han var läkare och tjänstgjorde som kungens livmedikus. Hans studier vid europeiska universitet hade omfattat medicin och matematik och han hade disputerat i medicin i Basel i Schweiz 1611. Det var framför allt hans kunskaper i matematik som kvalificerade honom för uppdraget. Många stadsplanerare var matematiker och stadsbyggande var vid denna tid framför allt en militär disciplin.[12] En annan viktig omständighet var att Bureus hade kunskap om regionen. Han hade norrländska rötter och hade några år tidigare deltagit i den resa som riksrådet Filip Scheding företagit för att undersöka förutsättningarna för handel och sjöfart inför stadsgrundningarna.[13] Som stadsplanerare ansvarade Bureus 1620–1621 för utförandet av åtta stadsplaner i de norra delarna av riket: Söderhamn, Sundsvall, Umeå, Piteå, Luleå, Torneå samt Gamlakarleby och Nykarleby.[14]

I det förfarande som var praxis vid stadsbildningar, liksom i de privilegier som stadens legitimitet vilade på, förutsattes alltså att städer skulle ha en stadsplan. Enligt konsthistorikern Henrik Lilius stakades dock Bures planer inte ut efter någon i förväg uppgjord stadsplan, utan direkt i terrängen. Därefter gjordes en uppmätning av utstakningen och denna blev den stadsplan som borgarna sedan fick bygga efter. Lilius tolkar det som att det i praktiken snarare rörde sig om ”en officiell uppmätning, som definierade gatunätets utsträckning och tomternas gränser”.[15]

För Piteås del stämmer nog denna karakteristik. Eftersom staden anlades på en plats som redan var bebyggd, fanns sannolikt inget utrymme för några omfattande regleringar. Det gatunät som redan fanns var i princip organiskt framvuxet. De infartsvägar som ringlade sig fram från byarna runtomkring till kyrkplatsen hade dragits fram där det passade sig i terrängen. Kyrkan låg på den högsta punkten på det som vid anläggningen varit en ö. Sydost om kyrkan fanns en öppen yta som fungerade som handelsplats och torg. Bureus reglering innebar att det befintliga gatunätet bibehölls med små justeringar för att bringa bättre ”ordning”. Den ordnande princip som eftersträvades var ett rutnätsmönster, med raka gator och rätvinkliga kvarter.

Vid stadens nyanläggning 1667

Efter en brand i Öjebyn 1666 flyttades staden till Häggholmen, en bit nedströms Piteälven.[16] Det praktiska arbetet med att ta Häggholmen i besittning startade 1667, när holmen röjdes av och lantmätaren Jonas Persson Gedda på landshövdingens order stakade ut den nya stadsplanen.[17]

Eftersom platsen var tidigare obebyggd fanns här en helt annan frihet till gestaltning, än tidigare i Öjebyn. Planen bildar en rektangulär figur som lagts ut över holmens hela längd. En lång huvudgata löper genom staden och korsas av fyra korta tvärgator. Gatorna är jämnbreda och tecknar ett rätvinkligt rutmönster som avgränsar tio rektangulära kvarter.

Stadsplanen över Piteå från 1667 finns bevarad i två exemplar. Lantmäteristyrelsens arkiv, Lantmäteriet.
Stadsplanen över Piteå från 1667 finns bevarad i två exemplar. Lantmäteristyrelsens arkiv, Lantmäteriet.

Trots att gatorna är lika breda, finns samtidigt en tydlig hierarkisk struktur: Den långa gatan, nu Storgatan, är stadens huvudgata och den korsas på torget av den gata,  som nu kallas Kyrkbrogatan. Denna var stadens andra huvudgata, den var vägen in till staden och vid den byggdes stadens viktigaste bro. Storgatan och Kyrkbrogatan kan läsas som en tolkning av det romerska antika stadsbyggnadsmotivet med två huvudgator som möts vid stadens forum, cardo (löpte vanligen i nord-sydlig riktning) och decumanus (i väst-östlig riktning).[18]

I ytterkanterna mot nordväst har kvarteren inte riktigt ”fått plats” så de har ojämna avslutningar ut mot strandkanten. Stora delar av detta gatumönster är bevarat än idag. Genom landhöjningens inverkan har stadsområdet utvidgats och holmen vuxit samman med fastlandet. 

Den enhetliga rutnätsplanen kan uppfattas som schematisk, men genom enkla medel har planarkitekten också lyckats ge staden ett monumentalt uttryck, bland annat genom att utnyttja höjdskillnaderna i terrängen. På moränhöjdens högsta punkt anlades ett torg. Genom utskärningar i fyra kvarter bildades en kvadratisk yta, där gatorna korsades i mitten. När tomterna runt torget bebyggdes blev torget en samlingspunkt som gestaltats som ett slutet rum i staden.

Det slutna torget gav staden den prägel av monumentalitet, symmetri och harmoni som eftersträvades i den samtida stadsplanekonsten och hade sina rötter i den europeiska renässansen. Stadens enda offentliga byggnader, Rådhuset och Trivialskolan, placerades som fondmotiv på ömse sidor om stadens huvudgata. Kyrkan förlades däremot till fastlandet, utanför staden.

Rådhustorget i Piteå är ett av länets riksintressen för kulturmiljövården. Under jubileumsåret 2021 genomgick torget en omgestaltning och fick ny beläggning av smågatsten och ny belysning. Foto Lennart Lundquist 2021.

Att lantmätaren Jonas Persson Gedda stakade ut planen utifrån sina egna estetiska preferenser är inte troligt. Min bedömning är att den okände planförfattaren måste ha haft gedigna teoretiska kunskaper i samtida stadsplaneringkonst. Motivet med det kvadratiska hörnslutna torget har utretts av Lilius som härleder det tillbaka till den italienska renässansen. [19]  Med utgångspunkt i den antike romerske arkitekten Vitruvius skrifter, blev torgtypen för arkitekturteoretikerna under renässansen en ofta utforskad komponent, sprungen ur ett nytt rumsbegrepp, ett intresse för matematik, proportioner och de geometriska grundformerna. Det kvadratiska hörnomslutna torget blev en idealtyp: ett geometriskt rent rum, karakteriserat av centralitet och med betoning av mittaxlar, väl proportionerat i förhållande till den omgivande rutnätsstaden.

Det fanns också i den statliga stadsbyggnadsproceduren en praxis som måste följas. Av exempel hämtade från Munthe och Humble framgår att standardförfarandet i tiden var att planen utstakades i enlighet med en ritning som godkänts av konungen/regeringen. Av exemplen Jönköping och Göteborg framgår att en av kungen godkänd ritning skickades till den ingenjör eller lantmätare som sedan stakade ut planen. I Jönköping ogillades den fastställda planen av fortifikatören Hans Fleming som därför upprättade en ny som kungen godkände. Av exemplet Kalmar framgår också att planen verkligen gällde. När borgarna vill frångå den så förbjöds detta ”strängeligen”. Från Jönköping finns en uppgift om att borgare som inte byggde enligt stadsplanen kunde fråntas sina tomter.[20]

Den slutsats som följer av detta är, att den stadsplan som på landshövdingens order stakades ut av lantmätaren Jonas Persson Gedda, måste ha utarbetats i enlighet med ett stadsplaneförslag på papper och skriftliga instruktioner.

Stadsplanens upphovsman

Vem som ritade stadsplanen över Piteå stad 1667 är ett klassiskt problem i stadsplaneringens historia. Planen ligger i Lantmäteristyrelsens arkiv och har därför i forskningen hamnat under kategorin ”lantmätarplaner”. Men i jämförelse med övriga städer som anlades i dåvarande Västerbotten och Österbotten representerar Piteå stadsplanekonst av betydligt högre kvalitet. Dess konstnärliga kvaliteter har också lyfts fram, särskilt vad gäller torgets utformning. Att det vid torget även finns ett arkitektoniskt fondmotiv, med Rådhuset och Trivialskolan som tvillingbyggnader, har förbisetts av tidigare forskning.

Stadsplanen över Piteå har ur arkitekturhistorisk synpunkt tidigare behandlats av flera forskare. Själv ansluter jag mig till den uppfattning som Reinhold Odencrants, landsantikvarie i Norrbotten från 1937, uttryckte redan 1943: att torgets gestaltning inte kan ha tillkommit i ett regionalt sammanhang. Odencrants skriver:

Det är ju ganska klart, att en sådan stadsplan icke kan ha uppstått i Norrbotten. Den är i själva verket en konstprodukt av stadsbyggnadskonstens mästare under en äldre epok.[21]

Stadsplanen från 1667 har ibland, som exempelvis hos Hammarlund (1952), ansetts vara en anläggningsplan, det vill säga en plan som staden stakades ut ifrån.[22]

Mot detta talar att de placeringar som stadens offentliga byggnader skulle få, liksom kyrkans placering på fastlandet inte är utmärkta. Det framstår istället som om planen är en uppmätningsritning, med andra ord en plan som upprättats efter det att stadens mönster stakats ut i terrängen. För denna slutsats talar också att båda de bevarade planerna en bit utanför både fastlandet och ön har en prickad linje utmärkt, som oregelbundet följer strandkanterna.[23] Jag tolkar det som att vattendjupet mätts upp, med tanke på det tullstaket som planerades sättas upp.

Stildrag i arkitekturen

Något förenklat kan stadsplanen över Piteå sägas innehålla tre element: den rektangulära rutnätsplanen, det kvadratiska hörnslutna torget samt fondmotivet med tvillingbyggnaderna vid torget. Den rektangulära rutnätsplanen och det kvadratiska hörnslutna torget kan karakteriseras som renässansdrag, de är komponenter som levt kvar länge och funnits rikt representerade i svensk stadsplanering under lång tid. Den rektangulära rutnätsplanen kan särskilt föras tillbaka till den nederländske arkitekturteoretikern Simon Stevin. Till skillnad från de italienska teoretikerna som förordade polygonala stadsplaner med radiellt utstrålande gator, föredrog Stevin städer anlagda efter rektangulär plan och rätvinkligt gatunät.[24]

Elementet med tvillingbyggnader som fondmotiv är intressant, som ett av barockens stildrag och som tidsmarkör. Det mest kända exemplet i europeisk arkitektur är arkitekten Carlo Rainaldis tvillingkyrkor vid Piazza del Popolo i Rom från 1660-talet. S:ta Maria in Montesanto och S:ta Maria dei Miracoli är symmetriskt placerade i piazzans södra fond, mellan de tre gator som strålar in mot torget.[25]

Tvillingbyggnaderna Trivialskolan och Rådhuset har funnits vid torget sedan staden byggdes. De har brunnit och återuppbyggts, men genom tiderna har deras arkitektoniska utformning följts åt. Foto Catharina Westling, Piteå museum 2021.

Stadsplanen i Piteå kan karakteriseras som ett uttryck för en för tiden mycket modern arkitektur. Det fanns i landet endast en handfull arkitekter som hade tillräckliga teoretiska kunskaper om arkitektur och stadsplanering för att rita denna plan, som kombinerade de antika drag som lyftes fram av renässansteoretikerna, med stildrag från den samtida italienska barocken. Vem denne arkitekt var har jag för avsikt att återkomma till i ett senare sammanhang.

Vid tangentbordet den 3 april 2022

Anna Elmén Berg
Arkitekturhistoriker och kulturmiljövårdare vid Piteå museum

Käll- och litteraturförteckning

Internetpubliceringar

Mahmood, Qaisar 2022. ”Hur kulturarv utses är fortfarande höljt i dunkel”, Dagens Nyheter https://www.dn.se/kultur/qaisar-mahmood-att-kulturarv-utses-i-en-svart-box-ar-ett-demokratiskt-problem/ (2022-02-02).

Pilvesmaa, Marja-Leena 2022. ”Riksantikvarieämbetet: Nej, vår makt är inte godtycklig”, Dagens Nyheter https://www.dn.se/kultur/riksantikvarieambetet-nej-var-makt-ar-inte-godtycklig-skriver/ (2022-02-02).

Riksantikvarieämbetet föreslår förtydligade kriterier för riksintressen, https://www.raa.se/aktuellt/aktuella-fragor/regeringsuppdrag/se-over-kriterierna-for-och-anspraken-pa-omraden-av-riksintresse/fortydligade-kriterier-for-riksintressen/

(2022-02-02).

Tryckta källor och litteratur

Ahlberg, Nils 2005. Stadsgrundningar och planförändringar: Svensk stadsplanering 1521–1721.

Berggren, Åke 2017.  ”När Piteå stad flyttades från Öjebyn”, Piteå museum årsbok (s. 122–135).

Berggren, Åke 2021. ”Stadsgrundningarna i Piteå, Luleå, Torneå och Umeå”, Piteå museum årsbok (s. 101–141).

Corin, Carl-Fredrik & Sleman, Folke 1985. Privilegier resolutioner och förordningar för Sveriges städer. Sjätte delen (1621–1632).

Eimer, Gerhard 1961. Die Stadtplanung im schwedischen Ostseereich 1600–1715: Mit Beiträgen zur Geschichte der Idealstadt.

Elmén Berg, Anna 2014.”Gamla Kyrkbyn: Centralplats i medeltida brytningstid”, Piteå museum årsbok, (s. 79–117).

Elmén Berg, Anna 2017. Medeltidskyrkornas modernisering: Den svenska restaureringsdiskursen och kyrkliga moderniseringsprocessen ca 1925–1975 med exempel från Övre Norrland.

Hammarlund, Sven 1952. ”Två klassicistiska norrbottenstorg”, Norrbotten (s. 36–42).

Holmbäck, Åke & Wessén, Elias 1966. Magnus Erikssons stadslag.

Humble, Sixten 1928. Lantmätarnas verksamhet inom städer och stadsliknande samhällen.

Josephson, Ragnar 1923. Svenska stadskartor och stadsplaner intill 1800-talets början: Internationella stadsbyggnadsutställningen i Göteborg 1923.

Lilius, Henrik 1967. Der Pekkatori in Raahe: Studien über einen eckverschlossenen Platz und seine Gebäudetypen.

Lilius, Henrik 1985. Suomalainen puukaupunki: Trästaden i Finland.

Lindberg, Folke 1937. ”1619 års stadga om städernas administration”, Särtryck ur Svenska stadsförbundets årsskrift, h.1.

Munthe, Ludvig W:son 1901–1902. Kungl. Fortifikationens historia 1: Svenska fortifikationsväsendet från nyare tidens början till inrättandet af en särskild fortifikationsstat år 1641.

Munthe, Ludvig W:son 1904–1906. Kungl. Fortifikationens historia 2: Fortifikationsstaten under Örnehufwudh och Wärnschiöldh 1641–1674.

Morris, Anthony Edward James 1994 (3. ed.). History of Urban Form: Before the Industrial Revolutions.

Odencrants, Reinhold 1943. ”Renässanstorg i Norrbotten”, Norrbottens Allehanda 7 april.

Olofsson, Sven Ingemar 1965. Övre Norrlands historia del II: Tiden 1600–1721.

Oredsson, Sverker 2007. Gustaf II Adolf.

Råberg, Marianne 2016. ”Stadsbyggandet under 1600-talet: en militärvetenskaplig disciplin”, Sankt Eriks årsbok.

Råberg, Marianne 1987. Visioner och verklighet I: En studie kring Stockholms 1600-talsstadsplan (s. 47–57).

Steckzén, Birger 1921. Minnesskrift till Piteå stads 400-årsjubileum.

Vennberg, E. 1926. ”Olof Bure”, Svenskt biografiskt lexikon band 6.

Westerlund, Uno [2019]. Piteås historia: Om stadens styrelse, handel, industri och kultur under 400 år.

Wittkower, Rudolf (1958) 1982. Art and Architecture in Italy 1600–1750.


[1] Mahmood 2022, Pilvesmaa 2022.

[2] Riksantikvarieämbetet föreslår förtydligade kriterier för riksintressen, https://www.raa.se/aktuellt/aktuella-fragor/regeringsuppdrag/se-over-kriterierna-for-och-anspraken-pa-omraden-av-riksintresse/fortydligade-kriterier-for-riksintressen/ (2022-02-02).

[3] Elmén Berg 2014, s. 95 och 2017, s. 195.

[4] Standardverket omkring kyrkstäderna är Bergling 1964.

[5] Holmbäck & Wessén 1966, s. XIII, XV, LX.

[6] Lindberg 1937, s. 2–7.

[7] Lindberg 1937, s. 2, se även Råberg 1987, s. 37. Om den handelspolitiska bakgrunden till stadsgrundningarna se Oredsson 2007, s. 114 ff.

[8] Humble 1928, s. 3 ff.

[9] Munthe 1902, s. 222.

[10] Corin & Sleman, s. 19.

[11] Enlig SAOB ”gm i marken nedstuckna märken l. gm gjorda inskärningar o. d. utstaka, afgränsa l. uppdela”.

[12] Råberg 2016.

[13] Olofsson 1965, s. 222–226.

[14] Vennberg 1926, Humble 1928, s. 6, Westerlund 2019, s. 33 f, Berggren 2021, s. 122 f. Om Olof Bure som stadsplanerare se Eimer 1961, s. 171 ff, Lilius 1985, s. 88 f, Rådberg 1987, s. 196 f, Ahlberg 2005, s. 65, 211, 270, 321, 495, 519, 550, 554, 558, 566, 617, 632.

[15] Lilius 1985, s. 88 f.

[16] Steckzén 1921, s. 64 ff, Berggren 2017, Westerlund 2019, s. 64 ff.

[17] Berggren 2017, s. 129 ff. Planen är ritad med penna och akvarell, upprättad i två exemplar och finns i Lantmäteristyrelsens arkiv, Å 28–1:2. De två exemplaren är inte identiska och den ena har ett något klumpigare utförande.

[18] För påpekandet om detta förhållande, ett stort tack till stadsarkitekt Florian Steiner, Piteå kommun. Jämför Morris 1994, s. 57.

[19] Lilius 1967, s. 138–168.

[20] Munthe 1901–1902, s. 237–246, Humble 1928, s. 5.

[21] Odencrants 1943 skrev ”i Norrbotten” med ett anakronistiskt begrepp. Norrbotten som län tillkom först 1810.

[22] Även Josephson 1923, benämner planen som en anläggningsplan, s. 48.

[23] Planer över Piteå stad 1667, Å 28–1:2, Lantmäteristyrelsens arkiv.

[24] Råberg 1987, s. 22.

[25] Wittkower [1958] 1982, s. 283 ff.

Kari – en på svensk mark allierad kommunikationscentral från andra världskriget

Norrbottens museum har under ett antal år diskuterat möjligheter till ett militärhistoriskt projekt, vilket från början grundar sig i att en del av allmänhetens tips om forn- och kulturlämningar som kommer in, vid granskning i fält visar sig vara just militärhistoriska lämningar. I samband med kontakter med Lars Gyllenhaal, författare av militärhistoriska böcker, lyftes frågan om det fanns intresse av att delta i ett militärhistoriskt projekt i syfte att studera Norrbotten under andra världskriget. Lars Gyllenhaal var mycket intresserad och föreslog även att historikerna vid Luleå Tekniska Universitet vore en lämplig samarbetspartner. Gyllenhaal föreslog även att det vore önskvärt att dokumentera lämningarna efter Kari, en kommunikationscentral som nyttjades av den norska motståndsrörelsen under andra världskriget. Norrbottens museum ansökte därför om medel från Länsstyrelsens kulturmiljövårdsanslag för att genomföra en dokumentation av Kari under 2020. Planen var att i förlängningen göra ett större och mer fördjupat projekt om andra världskriget i norr. Tyvärr erhölls inga medel från Länsstyrelsen på grund av att andra projekt behövde prioriteras, men istället blev Norrbottens museum kontaktad av Lars Gyllenhaal och det finska media-bolaget NTRNZ under försommaren 2020, som undrade om vi ville genomföra en arkeologisk dokumentation av Kari och att arbetet i så fall skulle bli en del av dokumentärserien Untold Arctic Wars.

Norrbottens museum tackade ja till erbjudandet, sökte och fick tillstånd till metalldetektering från Statens fastighetsverk som äger marken i området kring Kari, och hösten 2020 åkte undertecknad och arkeolog Lars Backman helikopter upp till Kari tillsammans med Lars Gyllenhaal och två kameramän från NTRNZ. Syftet med den arkeologiska dokumentationen var att få kunskap om vilka spår den militära verksamheten på platsen har lämnat efter sig, och för att se om det arkeologiska materialet kan ge mer kunskap om Kari-basen jämfört med skriftliga källor. Dessutom ville vi samla in några typiska artefakter från platsen, för att införliva dem i Norrbottens museums samlingar och bevara dem för eftervärlden.

I väntan på helikoptern vid Kari-basen. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Kari och Sepalsbaserna
Kari är belägen mycket nära den svensk-norska gränsen norr om Torneträsk, och är väl dold i det omgivande landskapet. Basen upprättades då ett allt större fokus på Nordnorge under andra världskriget medförde ett behov av flera radiostationer och underrättelsebaser. Kari byggdes upp redan hösten 1943 i samarbete med brittiska SIS (Secret Intelligent Service) och det svenska försvarets hemliga underrättelsetjänst C-byrån. Kari var en fristående informations-/kommunikationscentral för den norska underrättelsetjänsten XU.

Resterna av Kari-basen skymtar bland fjällbjörkarna, liksom Lars Gyllenhaal, Lars Backman och kameramännen från NTRNZ. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Radiostationen vid Kari, Brunhild, var huvudsändare för XU i Troms och blev därför en naturlig förbindelseled för flera understationer. Dels för olika radiostationer på norsk mark, dels för de allierades underrättelseverksamhet i London samt för motståndsrörelsens bas i Stockholm. Från Kari sändes det dagliga väderobservationer, och sannolikt hade basens telegram och meddelanden hösten 1944 en viss betydelse för bombningen av det tyska slagskeppet Tirpiz, som befann sig i Nordnorge. Telegrafisterna på Kari hade en hel vecka i förväg sänt väderrapporter flera gånger om dagen till London och Stockholm. Inte alltför långt bort från Kari etablerades också Sepals-basen Gorgon/Marit/Lotte. Sepalsbaserna var strategiskt uppförda baser som nyttjades av den norska underrättelsetjänsten/motståndsrörelsen och var ett samarbete mellan norrmän, britter och amerikanare. Arbetet vid Sepals Gorgon var i huvudsak inriktad mot sabotageverksamhet mot tyska ställningar, förläggningar och andra strategiska mål. Dessutom arbetade manskapet vid basen även med transport av vapen, materiel och förnödenheter till övriga Sepalsbaser och för upprustning av militära förband, framförallt i Troms fylke.

Radioanläggningen vid Kari togs i full drift först i början av december 1943, på grund av problem med laddningen av batterierna som krävdes till strömförsörjningen. Problemet löstes med hjälp av ett vinddrivet elverk som Fahle Isberg vid svenska C-byrån införskaffat i Stockholm. När Kari avvecklades lämnades byggnaderna och en del material kvar på platsen, medan det viktigaste och mest brukbara togs tillvara.

Det arkeologiska fältarbetet vid Kari
När Norrbottens museum kom upp till Kari hösten 2020 genomfördes en kartering av området. Förutom själva husgrunden efter basen så påträffades fyndmaterial och en skräphög i området runt om basen. Fyndmaterialet består av metallburkar, konservburkar, glasflaskor, glasskärvor, porslin, patronhylsor, kängor, kokkärl, vajerfästen, byggnadsdetaljer m.m. Dessutom registrerades fyra härdar i området, som visar på att området också nyttjats i samband med renskötsel.

En av härdarna hittade vi bara några meter bakom där vi själva slog upp tältkåtan som vi skulle övernatta i under arbetet vid Kari-basen. Sonden står i mitten av härden. I bakgrunden syns arkeolog Lars Backman samt Lars Gyllenhaal, ledamot av Svenska militärhistoriska kommissionen och militärhistorisk författare, invid tältkåtan. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Husgrunden efter Kari består av två byggnadssektioner i vinkel, där en sektion består av ett regelverk med på utsidan uppspikade fjällbjörkstammar och på insidan reglade masonitskivor. Runt själva träkonstruktionen är torv- och jordväggar. Inne i husgrunden finns rester av ett skåp, en säng och en byrå. Den andra sektionen består av ett nedgrävt golvplan med rester av ett trägolv, som delvis är omgivet av torv- och jordväggar. I denna del av husgrunden ligger rester av en stolpe, som bedöms vara rester efter det vinddrivna elverk som monterades upp vid basen för att kunna ladda batterierna till radiostationen Brunhild. Vår gissning är att den första sektionen är den ursprungliga, och att basen byggdes ut allteftersom.

Resterna efter kommunikationscentralen Kari. I bakre delen av bilden syns den del av husgrunden vars regelverk fortfarande står upprätt (och som troligen utgör den ursprungliga byggnaden), med fastspikade fjällbjörkstammar på utsidan. Till vänster i bild syns den nedgrävda golvyta som är omgiven av torvväggar. Inom denna yta ligger diverse metall- och glasföremål, ammunition, kängor m.m. I mitten av bilden syns rester av en stolpe som troligen är rester efter det vinddrivna elverk som monterades upp vid basen för att kunna ladda batterierna till radiostationen. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
Delar av Kari-basen, bestående av ett regelverk med fastspikade fjällbjörkstammar på utsidan, omgiven av torvväggar. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Framförallt Kari-basen, men även Sepals Gorgon/Marit/Lotte besöktes av bybor från både Kattuvuoma och Láimoluokta. Det var framförallt Kari, även kallad för partisanstugan, som besöktes då den låg närmast bebyggelsen. Samerna i området arbetade dels med att hjälpa flyktingar som kom in i Sverige men också med att föra förnödenheter och bränsle till Kari.

Ilmar Stöckel som skrivit boken Kattuvuoma under andra världskriget beskriver att Kari-basen delvis byggdes upp av reglar, bjälkar och panelvirke som i regel bars upp till området för hand. Därtill användes björk, som höggs i angränsande björkskog på lägre höjd, men även torv. Delar av byggnaderna torvades, både för att lättare kunna hålla värmen i byggnaden men även ur kamouflagesynpunkt. Torven kunde tas ur området närmast bygget. Alla dessa uppgifter kan vi belägga i det arkeologiska materialet på platsen.

Det finns uppgifter på att minst en luftlandsättning med hjälp av fallskärm ägt rum i anslutning till basen. Det ska ha rört sig om en engelsk agent, sannolikt av norskt ursprung, samt sex containers och tre lådor med materiel och förnödenheter. Eventuellt ska leveransen ha innehållit den radioutrustning som skulle användas på basen. Luftlandsättningen ska enligt uppgift ha utförts med en Halifax, av Royal Air Force, 138e Squadronen vid Tempsford. Flygningen startade från Kinloss i norra Skottland 16 oktober 1943 kl 19.08 och planet landade i Kinloss igen 17 oktober 1943 kl 07:35. Det var den längsta luftlandsättningsflygningen dittills under andra världskriget.

I området för basen ligger bland annat tre fallskärmscontainrar, troligtvis av modellen 15C/8. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
Fynd av brittisk fallskärmscontainer, troligtvis av modellen 15C/8. Foto: Ola Norén © Norrbottens museum.

På insidan av regelverket, bakom masoniten ovanför fönstret längs husgrundens ena långsida, hittades fragment av vad som sannolikt utgör en norsk illegal tidning/motståndspamflett. Tyvärr hade stora delar av tidningen blivit en del av ett musbo, vilket gjorde att vi endast kunnat hitta fragment av tidningen. Tidningen har sannolikt gömts undan och även fungerat som isolering. På utsidan i anslutning till fönstret hittade vi också rester efter en underställströja samt ett bokomslag från Nordiska bokhandeln i korsningen Fredsgatan/Drottninggatan i Stockholm. Både tröjan och bokomslaget har precis som den illegala tidningen fungerat som isoleringsmaterial. Bakom tröjan hittades en flaska solvent, Hoppes nr 9, fortfarande med innehåll kvar i flaskan.

Ett av tidningsfragmenten som hittades ovanför fönstret i Kari-basen. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
Fynd av en flaska Hoppes nr 9. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Vi lokaliserade ett flertal vajerfästen i området runt husgrunden. De har använts för att staga upp antennerna till radiostationen Brunhild samt till det vinddrivna elverket. Fynd av porslinsisolatorer och batterier hör också samman med radiostationen.

Detalj av vajerfäste fastsatt i sten. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

En förmodad skräphög hittades en bit utanför husgrunden. I denna togs ett mindre schakt upp, för att vi skulle kunna avgöra om det verkligen var en skräphög eller ej. I schaktet framkom fynd av bland annat patronhylsor, hela och delar av glasflaskor och glaskärl, fragment av lampglas och fönsterglas, del av en liten porslinsisolator, fragment av ett fat i vitt fajansgod med gulddekor vid kanten, matkonserver/konservburkar, lampveke, textil- och läderfragment, gummihölje till en kabel, brännare till lampa, ett hänglås, ett rakblad, trådspik, en bordskniv, benfragment av ren, älg och ripa samt batteridelar och en grafitstav till ett batteri. Vi kunde därmed med säkerhet avgöra att högen som påträffats var en skräphög. Materialet i högen samlades sannolikt ihop och slängdes samman i samband med att basen avvecklades.

Arkeolog Lars Backman undersöker skräphögen invid Kari-basen. Med på bild är kameramännen Mika Hirvonen och Miika Ylitalo från det finska media-bolaget NTRNZ. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

De batterier som påträffades vid karteringen kring Kari-basen utgörs bland annat av batterier med 7×12 och 6×10 celler. Enligt uppgifter är det sannolikt att batterierna har använts under andra världskriget, möjligen för att driva en större vanlig radiomottagare.

Fynd av batterirester invid Kari-basen. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

I området runt Kari-basen påträffades rikligt med ammunitionsfynd, främst patronhylsor men även kulor och laddramar. Den ammunition som har påträffats och vi samlat in till Norrbottens museums samlingar är från sju olika kalibrar. De kommer från olika tillverkare i Sverige, Finland, USA, Storbritannien och Tyskland. Detta talar tydligt för en tillgång till både vapen och ammunition från ett flertal olika länder. Enligt uppgifter köptes vapen för den norska motståndsrörelsen inledningsvis på svarta marknaden i Sverige, men kom därefter att föras in med hjälp av flyg till Bromma för vidare transport till bland annat Sepalsbaserna i norr.

Patronhylsor av olika modeller som hittades kring Kari-basen i samband med den arkeologiska karteringen. Från vänster till höger: caliber 45 Royal Laboratory (fynd 2), caliber 6,5×55 mm, Marieberg, Karlsborg m.fl. (fynd 56), caliber 9×19 mm, Ammunitionsfabrik (AMf) (fynd 4), caliber 30 carbine, Petersens Cardridge Company (fynd 68) samt caliber 25/6,35, Deutche Werke Actiengesell-schaft (fynd 12). Foto: Ola Norén © Norrbottens museum.

Majoriteten av ammunitionen utgörs av cal 6,5×5,5 mm, som motsvarar en gevärspatron som var standard inom både den svenska och norska armén, men även spridd i civilsamhället. Av de hylsor som har kunnat bestämmas är alla utom en av svensk militär tillverkning. En hylsa är tillverkad i Finland på en licens till de mausergevär modell 69 som Finland fick genom Sverige. Det finns även ett antal hylsor i cal 30 carbine, vilket är en amerikansk automatkarbin som tillverkades från 1942 och framåt. Alla hylsor i cal 30 carbine har kunnat identifieras som amerikanska. Bland ammunitionsfynden förekommer även en del hylsor i cal 9×19 och cal 45, vilka kan ha använts i både kulsprutepistoler och pistoler. Cal 45 var standardpatron för amerikanska armén och deras tjänstepistol mod 1911, men har även kunnat avfyras i k-pistar som exempelvis den amerikanska Thomson mod 1921. Även Storbritannien använde sig av cal 45, i exempelvis Webleyrevolvrarna. De hylsor av cal 45 som har kunnat identifieras är tillverkade av Royal Laboratory. Cal 9×19 användes i olika k-pistar av de flesta av de krigförande länderna, som exempelvis Finland, Tyskland och Storbritannien, men även av Sverige. Cal 9×19 var även en av den mest använda pistolammunitionen. De hylsor som har identifieras är av svensk och amerikansk tillverkning. Cal 32/7,65 mm är i huvudsak en pistolpatron, varav många små s.k. fickpistoler tillverkades i denna kaliber. De hylsor som har kunnat identifieras är tillverkade av amerikanska Remington och brittiska Kynock.  Cal 25/6,35 mm är uteslutande en patron för små fickpistoler. De hylsor som har identifierats är tillverkade i Tyskland och USA. Cal 22 LR är en mycket liten patron, använd i både gevär och pistoler/revolvrar och har i huvudsak använts till vapen för träning eller jakt på småvilt. Hylsorna som har identifierats är från USA, Tyskland och Storbritannien.

Bland burkarna/konserverna/behållarna som hittats kan nämnas en brittisk nödransonsburk, en konservburk som sannolikt innehållit kondenserad mjölk, då den är märkt med Sweetend… och Nestles products, 1 färgburk som innehållit kromoxidgrön färg (några av byggnadsdetaljerna som påträffades runt basen var målade med kromoxidgrön färg), 1 oljedunk med kulhål, 1 brittisk stubintrådsburk märkt med IV No32 HL, 1 oljeflaska märkt For sko og laer. E Dauman AS Prinsengate 2 Oslo, 1 skokrämsburk märkt Collan Gult Svecia Vax och 1 konservburk märkt Brands Mayfair London.

Konservburkar från Brands Mayfair London. Foto: Ola Norén © Norrbottens museum.
Ovansida av brittisk stubintrådsburk, märkt No 32, H & L. Foto: Ola Norén © Norrbottens museum.

När det gäller föremål i glas förekommer hela eller delar av glasburkar, flaskor och kärl, men även fönsterglas och lampglas. Bland glasflaskorna kan nämnas 1 brännvinsflaska från Aktiebolaget Vin och Spritcentralen, 1 medicinflaska med texten teaspoons, delar av en blå glasflaska (rakvatten?), en burk med skokräm märkt Viking 7 och en glasflaska med droppmynning (medicinflaska?).

Fynd av glasflaska med droppmynning (medicinflaska?), med intorkad vätska på insidan. Foto: Ola Norén © Norrbottens museum.

I skräphögen påträffades som nämnts ovan obrända ben från ren, älg och ripa, varav en del fragment med slaktspår, vilket visar att manskapet vid Kari inte enbart livnärde sig på konserver och brittiska nödransoner. Enligt uppgifter så jagade manskapet ripa under vintern och sålde till lokalbefolkningen i Kattuvuoma och Laimoluokta, men det arkeologiska materialet visar att det lyckade resultatet av ripjakten inte enbart gick åt till försäljning. Säkerligen bidrog jakt till ett välkommet kosttillskott för männen som vistades vid Kari, som antagligen till stor del livnärde sig på de konserver och de förnödenheter som transporterades upp till basen. Bland ammunitionsfynden kan de patroner som påträffats i cal 22 LR ha använts till ripjakt.

Vid Kari gjordes även ett fynd av ett järnrör, ihopbockat i bägge ändar, som eventuellt skulle kunna vara en egentillverkad bomb. Järnröret och den brittiska stubintrådsburken talar för att manskapet vid Kari även sysslade med sabotageverksamhet, något som inte framgår i den litteratur och de arkiv som har undersökts inom ramen för detta projekt. Enligt de skriftliga uppgifter som har studerats fungerade Kari enbart som en kommunikationscentral, medan agent- och sabotageverksamheten bedrevs från Sepalsbaserna.

Fynd av järnrör med hopbockade ändar. Bomb? Foto: Ola Norén © Norrbottens museum.

Sammanfattningsvis så påträffades en hel del fyndmaterial som går att knyta till den militära underrättelseverksamheten på platsen, men även ett antal fynd av personlig karaktär. Fyndet av ett bokomslag från Nordiska Bokhandeln i korsningen Drottninggatan/Fredsgatan i Stockholm visar att männen som vistades på basen utöver det militära underrättelsearbetet även ägnade sig åt fritidssysselsättningar såsom att läsa böcker. Likaså visar fragmenten från en sannolik norsk motståndstidning/pamflett på att människorna på basen fick information om vad som hände i hemlandet. Fynden av en brännare till en lampa och lampglas visar på att enbart ljuskällan från kaminen inte har varit tillräcklig för de människor som vistades på basen. Manskapet vid Kari har även ägnat sig till materielvård, vilket skovaxburken, en flaskan med läderolja samt flaskan med Hoppes vapensolvent berättar om. Fynd av bland annat en oljedunk i metall som är full med kulhål visar på att skytte övades i området runt basen, något som också skildras genom samtida fotografier från basen.

Fynd av oljedunk med kulhål. Foto: Ola Norén © Norrbottens museum.

Den arkeologiska dokumentation Norrbottens museum genomförde av Kari-basen är en del av dokumentärserien Untold Arctic Wars som hade premiär i Finland i mitten av februari i år och som kommer till SVT någon gång under våren.

Vackra omgivningar kring Kari-basen. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Dokumentationen vid Kari blev också startskottet för en förstudie rörande andra världskriget i norr, som genomfördes under 2021. Tillsammans med Försvarsmuseum Boden, Luleå Tekniska Universitet, Silvermuseet, Gällivare museum, Västerbottens museum, Árran – Lulesamisk senter, Helgeland museum och Narviksenteret har Norrbottens museum för avsikt att söka medel för ett projekt om andra världskriget i norr. Om vi får finansiering så kommer vi att få all anledning att berätta mer om andra världskrigets spår i norr här på Kulturmiljöbloggen! Dessutom så genomfördes som en del av förstudien även en dokumentation av Örnberget, en fjällägenhet i Arjeplogs kommun, som var en del av den allierade Sepalsverksamheten under andra världskriget! Om denna dokumentation kommer jag att berätta mer om här på Kulturmiljöbloggen senare i år, så håll ögonen öppna om du vill veta mer!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog

Läs mer:
Albrigtsen, Roger (2009. Sepals: hemmelige baser på svensk jord 1944-1945.

Gyllenhaal, Lars (2012). Historien om Sepals-baserna. USA:s hemliga baser i Sverige. I: Soldat & Teknik nr 6, 2012.

Gyllenhaal, Lars (2019). Andra världskriget i Sverige: främmande makter på besök. Lind & Co, Stockholm.

Göta vapen. Headstamp Markings on Swedish 6,5 mm Ammunition. [Elektronisk resurs]: www.gotavapen.se/gota/sverige/hylsmarkning.htm

Stöckel, Ilmar (2010). Kattuvuoma under andra världskriget. Mina egna minnen och andras berättelser. Tornedalica nr 59.

Wikipedia. List of military headstamps. https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_military_headstamps