Arkeologisöndagen – och svaret på vad en arkeolog gör sent på en lördagskväll.

Mitt i den intensiva fältsäsongen brukar det varje år läggas en utåtriktad dag för att visa allmänheten senaste nytt som hänt inom arkeologi i Sverige. Initiativet till Arkeologidagen, den sista söndagen i augusti kommer från Riksantikvarieämbetet och alla länsmuseer brukar tillfrågas om de har möjlighet att delta. Ytterligare några arkeologiska institutioner brukar också delta i arkeologidagen,

Det brukar vara ganska lätt att ordna en arkeologidag om man har en pågående grävning, någonstans nära där det finns många intresserade människor. Intresset för arkeologiska utgrävningar är alltid stort. Med litet övertalning och litet morötter brukar också arkeologerna kunna tänka sig att jobba extra den söndagen, även om helgvilan oftast är efterlängtad om veckans arbete har varit hårt, tungt och regnigt.

Det är litet svårare att ordna en bra arkeologdag när årets fältsäsong nästan uteslutande handlar om utredningar/inventeringar i väglöst land, eller längs med vägar som ligger väldigt långt bort från den intresserade allmänheten. Hur ska man locka småbarnsfamiljer och gammelfarfar att gå tre kilometer genom myrmarker och hyggesplanteringar för att se på fornlämningar? Lösningen för oss den här sommaren var att köra en favorit i repris.

Frida Palmbo och jag åkte därför till Aareavaara i Pajala kommun, för att berätta om de hittills äldsta daterade boplatser som påträffats i Norrbotten; de 10600 år gamla kustboplatserna öster om dagens Aareavaara by. Jag har skrivit en hel del om de boplatserna tidigare här i arkeologibloggen, så jag ska inte upprepa mig. Ni får ta det som en subjektiv åsikt från min sida, men platsen är alldeles fantastisk och värd att berätta om.

Vi fick hjälp av markägaren B-G Niska som bokade byagården i Aareavaara och hjälpte oss att sätta upp affischer. Jag satte själv upp en affisch i Junosuando någon vecka innan i samband med att jag rekognoserade inför en annan utredning som vi ska utföra i Pajala kommun. Resultatet blev över förväntan. Byagården blev nästan helt fylld, det var inte många stolar som var lediga.  Vi räknade till nästan 30 personer, både vuxna och barn.  Där kom människor från byn, men också från Pajala och Junosuando. Den senare byn ligger 8 mil från Aareavaara.

Vi började med en bildvisning där Frida sufflerade mig, när jag berättade om resultaten från 2010 års grävning och resultaten från de kvartärgeologiska och paleoekologiska insatserna som utfördes av geologer från Lunds universitets samma år. Den arkeologiska utgrävningen 2010 gav ett arkeologiskt fyndmaterial och exaktare dateringar, och de geologiska insatserna gav en bild av landskapet när de kortvariga boplatserna användes och en datering på när inlandsisen smälte bort från området.

Olof pratar om Aareavaaraboplatserna med powerpoint-bild i bakgrunden. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

Olof pratar om Aareavaaraboplatserna med powerpoint-bild i bakgrunden. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

Intresserade åhörare i byagården i Aareavaara. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

Intresserade åhörare i byagården i Aareavaara. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

 

Större delen av dem som kommit till byagården följde också med ut till de låga kullarna som boplatserna ligger på. Det går att köra bil nästan ända fram. Där berättade Frida om hur vi hittade platsen och beskrev hur den såg ut för 10600 år sedan; en ö i en skärgård alldeles intill den stora glaciärisen, beväxt med videsnår och enstaka fjällbjörkar. En helt annorlunda natur än den tallskogsmark som finns där idag. Det ställdes många frågor och vi hade ett mycket trevligt samtal med dem som lyssnat på oss.

Samling på Kulle 1 bästa utsiktspunkten över området. Foto G Östlund

Samling på Kulle 1 bästa utsiktspunkten över området. Foto G Östlund

Frida förklarar hur landskapet sett ut och vilka delar av Norrbotten som fornminnesinventerats. Foto G Östlund

Frida förklarar hur landskapet sett ut och vilka delar av Norrbotten som fornminnesinventerats. Foto G Östlund

Olof och Frida pratar på kulle 3, där boplatsen ligger alldeles intill myren (ett sund för 10600 år sedan) som Olof pekar mot med tummen.. Foto: G Östlund

Olof och Frida pratar på kulle 3, där boplatsen ligger alldeles intill myren (ett sund för 10600 år sedan) som Olof pekar mot med tummen.. Foto: G Östlund

 

Vi fick höra i efterhand att det hela varit väldigt uppskattat. Speciellt kombinationen av föreläsningen inomhus och sedan utflykten till platsen för de två boplatserna fick positiv respons. Att få se kartor med Ancylussjön (det dåtida Östersjön) och högsta kustlinjen vid boplatserna, flygfoton, fynd, bilder och ritningar från grävningen, gav en grundkunskap som sedan gjorde att besöket av platsen ute i naturen blev så mycket mer givande. Roligt att höra, och någonting att ta till sig till kommande visningar.Arkeologidagen startade 11.00 på söndagen, men eftersom vi ville förbereda genom att besöka boplatserna innan, för att se hur det såg ut där nu, så åkte vi de 25 milen till Aareavaara redan på lördag eftermiddag. Vi kunde ju naturligtvis inte låta bli att se om någonting nytt hade kommit fram i nya rotvältor från omkullblåsta träd, eller i kanten på grustäkten på ”kulle 1” den enda av kullarna som har kvar ett orört vegetationstäcke, (och samtidigt den enda av kullarna som aldrig ingått i en utredning).

Svaret på frågan: Vad gör en arkeolog sent en lördagkväll i Pajala kommun? Det svaret ser ni på bilden här nedanför.

Olof söker boplatsspår grustäktskanten på kulle 1. ”Det borde finnas, det måste finnas en boplats på den här kullen också…!” Foto Frida Palmbo

Olof söker boplatsspår grustäktskanten på kulle 1. ”Det borde finnas, det måste finnas en boplats på den här kullen också…!” Foto Frida Palmbo

 

Vid tangentbordet idag:  Olof Östlund

Tidigare blogginlägg om stenåldersboplatserna i Aareavaara:

http://kulturmiljonorrbotten.com/2012/03/16/det-du-ger-far-du-tillbaka/

http://kulturmiljonorrbotten.com/2012/02/03/manniskor-ar-manniskor-jag-tror-att-de-alskade-sina-barn-de-ocksa/

http://kulturmiljonorrbotten.com/2011/12/23/presstopp-forsta-delen-av-norrbottenskusten-upptackt-av-manniskan-presstop/

http://kulturmiljonorrbotten.com/2011/11/11/hur-gammalt-ar-det-inte-helt-latt-att-lasa-sig-till/

http://kulturmiljonorrbotten.com/2011/09/30/engagemang-nar-man-sugs-upp-av-sitt-intresse/

Vad gör en arkeolog på semestern? Olofs version…

Jag känner mig litet skyldig att jag inte skrivit i bloggen under min bloggvecka, men jag glömde alldeles bort det,  eftersom den inföll under min semester.  Det får bli ett litet inlägg nu istället, när jag kommit tillbaka in på kontoret.

Nils Harnesk hade en bra rubrik, så jag återanvänder den, men först efter att ha gjort en tillbakablick i mitt eget liv. Någon gång på högstadiet (jag borde ha varit omkring 15 år gammal) hade jag en studievägledare som skulle hjälpa mig att välja linje på gymnasieskolan. Han sade till mig ungefär så här: “Välj en utbildning som leder till ett jobb som du trivs lagom mycket med. Väljer du att arbeta med någonting som du inte gillar, kommer du att längta bort från jobbet varje minut och därmed prestera dåligt. Väljer du att göra någonting som du älskar, finns det risk att du inte kommer att kunna skilja på arbete och fritid”.  Jag visste det inte då, men han hade fullständigt rätt. Jag är bara glad att jag valde att göra någonting som jag älskar att syssla med, eftersom motsatsen hade varit värre…

När jag nu tittar på min egen semester så kan jag konstatera ett detta är ett yrke som skapar beteendestörningar och tankemässig enkelspårighet.  Jag åkte iväg på två resor under semestern, dels till Belgien (närmare bestämt Bryssel) och dels en motorcykeltur till Litauen.

I Bryssel är ju själva staden en sevärdhet i sig, och där fanns också god mat och en bra afrolatinsk musikfestival, men den stora behållningen för mig var museerna. Några av museerna (Auto-world och serieteckningsmuseet) hade väl inte så mycket med mitt yrke att göra , även om jag gillade dem mycket. Rent arkeologiskt så föll jag handlöst för för det stora Nationalmuseet för konst och historia. Det har en fantastisk arkeologisk utställningsdel med mycket fina utställningar om Paleolitikum och Mesolitikum (Äldre stenåler och mellanstenålder). Faktum är att jag hade kunnat stanna kvar där många timmar till! Det blev massor med fotografier med min egen kamera, på montrar med föremål som jag bara sett bilder på i böcker tidigare! Där fanns också fina utställningar om Galler och  Merovinger. Fattas bara annat när man befinner sig i Belgien.  Vi besökte också det Naturhistoriska museet som har en alldeles jättehäftig och modern dinosaurieutställning, och på en annan våning också en utställning om människans förhistoria och evolution från de första förmänniskorna fram till den moderna människan. En och annan mammut fanns också representerad i anslutning till människans historia. På någ0t underligt sätt kändes det ändå inte som jobb att vandra omkring i dessa museer, det var bara jättekul. Tiden flög iväg!

Resan till Litauen var inte tänkt alls som en resa för att titta på sådant som intresserar mig arkeologiskt, men det blev ändå så, litet grand. Jag kan inte koppla bort det arkeologiska sättet att se på naturen. Litauen är nämligen mycket tydligt påverkat av inlandsisens yttersta gränser, när den istida glaciären var som störst. Västra delen av landet är gammal havsbotten och mycket platt, med fina sedimentjordar för jordbruk. Den delen av landet har alltså varit dränkt av flera av Östersjöns tidigare stadier, bland annat Ancylussjön.  Den östra delen av landet…: Oj, oj, oj! Här kan man se hur ismassorna som en jättelik bulldozer har format enorma kullar som tydligt visar vilka enorma krafter som en gång var i rörelse. Mellan kullarna finns sjösystem och vattendrag som troligtvis  inte har flyttat sig mycket sedan den tiden, för för omkring 15ooo år sedan. I de baltiska länderna har jag också läst att det finns också flera boplatser och fornlämningsmiljöer som hör till tiden just efter att inlandisen började smälta undan. Renjägare som följde sina byten norrut. Jag måste leta rätt på den litteraturen igen, och läsa på mer om vilka arkeologiska spår som finns i dessa tre länder. Detta är ju jätteintressant!

Semester? Yrkesskadad? Vem, jag?

Vid tangentbordet denna måndag. /Olof Östlund