Arkeologisökhundar – första fälttesterna i Norrbotten

För drygt sex år sedan satt undertecknad tillsammans med kollegan Olof Östlund i omgivningarna kring Pajala och åt lunch. Vi gjorde arkeologiska utredningar i området med anledning av Northland Resources planer på gruvetablering i området. Vi hade hört ett radioreportage om hur hundar användes inom sjukvården för att lokalisera cancer hos patienter. Under lunchen pratade vi om hur fantastiskt det vore om hundar kunde hitta brända ben på förhistoriska boplatser. Brända ben är ett av de vanligaste fyndmaterialen vi har på förhistoriska boplatser, och är helt enkelt de matrester som våra förfäder lämnat efter sig. Tanken låg och malde hos oss och 2011 fick vi kontakt med Åke Naalisvaara och Gunilla Lindbäck vid Åkes Hundtjänst i Kalix. Vid gemensamma diskussioner föddes en önskan om ett samarbete med målet att kunna använda arkeologisökhundar som metod vid arkeologiska arbeten.

Hur skulle arkeologer kunna använda sig av arkeologisökhundar?
Tidigare i år har Norrbottens museum anlitat Fabel, Sveriges första certifierade arkeologihund. Fabel var med vid de arkeologiska undersökningarna i Silbojokk och letade efter gravar. Mer om detta kan du läsa i tidigare Åsas blogginlägg Fältdagbok Silbojokk 2016 – tredje veckan. Fabel är tränad i att hitta mänskliga kvarlevor. Vi har däremot ett önskemål om att kunna hitta brända ben från matrester. Ett problem med att hitta förhistoriska boplatser här i Norrbotten, och såklart även på andra ställen, är att boplatser i regel inte är synliga ovanför torven. Ofta hittas boplatser tack vare öppna markskador, till exempel i dikesslänter, skogsbilvägar, rotvältor eller markberedningsspår. Tyvärr innebär markberedning även att boplatserna blir skadade, vilket är otroligt tråkigt att se. I samband med arkeologiska utredningar, som går ut på att ta reda på om det finns fornlämningar i ett exploateringsområde (det kan bland annat röra sig om etablering av en vindkraftspark, en gruva eller anläggandet av en ny vägsträckning) så har vi arkeologer möjlighet att undersöka potentiella boplatslägen närmare även om vi inte hittar några fornlämningar som är synliga för blotta ögat. Vi kan antingen med hjälp av spade eller grävmaskin avtorva områden för att se om det finns boplatsmaterial på platsen. I dessa lägen vore det optimalt om arkeologisökhundar skulle kunna användas. Om hundar markerar brända ben så skulle det vara möjligt för oss arkeologer att snabbare konstatera att det rör sig om en fornlämning utan att behöva göra större ingrepp i markytan. I sin tur innebär det såklart en besparing både i kostnad men även för miljön. Vid en arkeologisk undersökning skulle sökhundar kunna användas innan avtorvning, för att markera var det finns förekomster av brända ben.

Brända ben i urvalsbana och ”smittat vatten”
Det har gått några år sedan vårt första möte med Åke och Gunilla. På grund av tid och möjlighet så har arkeologisökhundsprojektet legat lite på is, men nu rör det äntligen på sig! Norrbottens museum har lämnat en del benmaterial som samlats in vid ett antal arkeologiska undersökningar till Åkes Hundtjänst. Med hjälp av benmaterialet har Åke och Gunilla påbörjat träningen av schäfrarna Bella, Cadja och Dasha. Träningen har bland annat omfattat försök i urvalsbana. Urvalsbanan har bestått av exempelvis fem burkar fyllda med material, varav en burk fyllts med brända ben och den sand/jord som benen påträffats i medan övriga burkar fyllts med sand/jord utan arkeologiska fynd. Därtill har benmaterial förvarats i burkar med vatten. Vattnet tar åt sig lukt av de brända benen och sedan har det ”smittade” vattnet droppats ut i mossa/vegetation. Resultatet hittills visar att samtliga hundar markerar rätt burk i urvalsbana och markerar de platser där det ”smittade” vattnet har droppats ut. Detta lovar mycket gott inför framtiden!

dscn0152

Åke Naalisvaara visar burkar som innehåller brända ben och vatten. Observera att märkningen HB på några av burklocken i verktygslådan inte står för något drickbart, utan är en förkortning för Haparandabanan. Vid Norrbottens museums arkeologiska undersökningar av fyra järnåldersboplatser längs med Haparandabanans sträckning samlades delar av anläggningar in som innehöll brända ben. Från detta har Åkes Hundtjänst fått material att använda till sin träning av Bella, Cadja och Dasha. Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum


Fältförsök med arkeologisökhundar

Under tre dagar denna vecka så har Norrbottens museum och Åkes Hundtjänst gått vidare i träningen av Bella, Cadja och Dasha, genom att göra fälttester på några fornlämningar i trakterna kring Kalix. Vi bjöd in media en av dagarna, då vi gärna vill informera om vårt projekt – även om det är långt ifrån klart. Intresset var mycket stort och representanter från Nordnytt, P4 Norrbotten, NSD och Kuriren närvarade vilket var otroligt roligt! Norrbottens museum har sökt och fått beviljat tillstånd från Länsstyrelsen i Norrbotten att få göra dessa fälttester, då viss provgropsgrävning är nödvändig för att avgöra om hundarna markerar brända ben eller ej. Alla markingrepp som ska ske inom en fornlämning kräver tillstånd från Länsstyrelsen, även för oss arkeologer. Det beror på att fornlämningarna inte ska skadas i onödan.

arkeologihund_20161011_dscf2448

Demonstration av sökning i urvalsbana i samband med pressens närvaro vid de arkeologiska fälttesterna utanför Kalix. Foto: Kjell Öberg © Norrbottens museum

Vid fälttesterna har vi framförallt vistats på en boplats söder om Kälsjärv i Kalix kommun. Vid vårt besök kunde vi sorgligt nog konstatera att boplatsen till stor del är sönderkörd av motorcrossar. Vi fann boplatsmaterial i form av skörbränd sten, brända ben och lite kvartsmaterial som sprutat omkring i området. Ledsna arkeologer. Enda fördelen, om man nu kan uttrycka det så, är att vi i många fall faktiskt kunde se de brända ben som hundarna markerade i och med att de låg synliga i markskadorna.

arkeologihund_20161011_kje7762

Bella har nos för arkeologi! Foto: Kjell Öberg © Norrbottens museum

Dessutom markerade hundarna i två boplatsgropar och en skadad boplatsvall, vilket indikerar att det kan finnas brända ben i dessa anläggningar. Dessa har dock inte kontrollgrävts, för tillståndet från Länsstyrelsen innebär bland annat att vi inte får göra kontrollgrävning i konstaterade anläggningar. Däremot har vi kontrollgrävt på några andra ställen som hundarna markerat, tyvärr utan att hitta brända ben. Orsaken till detta kan bero på flera orsaker – hundarna har till exempel markerat några platser som ligger i svag sluttning. Det kanske kan finnas någon plats med brända ben högre upp i sluttningen, som gör att regnvatten har gjort att doftämnena har runnit längre ner. Dessutom ligger platserna mycket nära markskadorna där motorcrossarna har tagit sig fram – och det är mycket troligt att boplatsmaterial har spridits både hit och dit, och kanske landat i renlaven i området. Små vita brända ben blir svåra att hitta om de ligger i renlaven. Funderingarna är många, men efter veckans försök är vi försiktigt positiva. Bella, Cadja och Dasha visar att de i urvalsbana och utplacering av ”smittat” vatten lätt kan markera rätt plats. I fält kunde de också markera områden med brända ben och även markera enskilda ben som låg synligt i markskadorna. Att de dessutom gjort markeringar i konstaterade anläggningar gör ju det hela ännu bättre! Däremot behöver hundträningen fortsätta, Åke och Gunilla har nya funderingar efter fältförsöken och idéer om hur den fortsatta träningen ska gå till. Enligt Åke så har hundarna genomgått ca 1/3 av träningen så framtiden får utvisa hur slutresultatet blir.

dscn0166

Cadja, Gunilla Lindbäck, Åke Naalisvaara och Frida Palmbo på skadad boplatsvall. Spår från motorcrossar går rätt igenom boplatsvallen. Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum

Åke och Gunilla tränar hundarna på sin fritid, vid sidan av ordinarie arbete, vilket medför att träningen tar längre tid än om det skulle finnas finansiering för projektet. Hittills har vi tyvärr inte lyckats få finansiering för hundträningen i vårt spännande arkeologisökhundsprojekt, men förhoppningsvis så kanske det lossnar då vi nu kan peka på de framsteg som har skett. Norrbottens museum kommer att få ersättning för sin insats av Innovationsverksamheten, FoI-enheten inom Norrbottens läns landsting, då planen är att Åkes Hundtjänst ska försöka driva det hela som ett innovationsprojekt. Behovet av finansiering för träningen av hundarna kvarstår dock. Resultatet av veckans händelser ses åtminstone som mycket lovande och vi lär ha all anledning att återkomma…

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

Följ gärna Åkes Hundtjänst på Facebook eller via hemsidan Åkes Hundtjänst.

Arkeologi längs väg E10:an

Nu i slutet av oktober kan vi nog säga att vår fältsäsong tagit slut. Den härdade ut i det längsta och det hade börjat frysa under våra senaste uppdrag. Vädrets makter har dock varit på vår sida, så regnkläder och fodrad utstyrsel har inte behövts i någon större utsträckning! Två av våra sista uppdrag för säsongen har tilldragit sig längs med väg E10, mellan Morjärv och Svappavaara. Detta blogginlägg kommer att ägnas dessa uppdrag.

Med anledning av Trafikverkets ombyggnationer av väg E10 har vi gjort både en arkeologisk utredning och en avgränsande förundersökning där i höst. Sträckan mellan Morjärv och Svappavaara är drygt 20 mil, men det var bara valda delar som berördes av våra uppdrag.

Karta över utrednings-, och undersökningsområden, längs väg E10.

Karta över utrednings-, och undersökningsområden, längs väg E10.

Jag börjar med utredningen. Utredningsområdet bestod av fyra större områden: Kulleribacken, strax söder om Svappavaara; Lappesuanto-Avakko; Muorjevaarabackarna, strax norr om Gällivar och Västra Svartbyn-Morjärv, strax norr om Morjärv. Den sammanlagda sträckan längs vägen var ca 30 km. Utredningsområdets bredd varierade mellan ett tiotal meter till ett par hundra meter. Det blev således en hel del traskande i närheten av vägen, men även i skog och mark. Det senare var betydligt trevligare då E10:an är tungt trafikerad och trafiken har ett mycket högt tempo. Knappast någon håller hastighetsbegränsningarna… Att som liten arkeolog befinna sig på vägkanten eller i diket kändes inte helt säkert. Vi hade visserligen tillgång till TMA-bil, men det var svårt att få till den logistiken på ett smidigt sätt. Det var som tur var endast kortare sträckor där vi kände att det hade behövts mer skydd än de varselkläder vi bär.

Vi harvade igenom en hel del kraftigt kuperad och blockig mark, som tärde både på ork och på entusiasmen att hitta lämningar. Går det för länge mellan det man hittar något kan man ibland börja tvivla på sin förmåga, även om man vet att det är terrängen det är fel på… Det som höll humöret uppe var det härliga höstvädret. Personligen tycker jag nog att hösten är den bästa tiden att vara ute i fält! Det är ofta vackert väder och efter någon natt med frost så är mygg och knott inte på hugget längre.

Solig höstmorgon i skogen. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum, CC (by, nc, nd)

Solig höstmorgon i skogen. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum, CC (by, nc, nd)

Bitvis var det verkligen inte fel på terrängen heller och där hittade vi också fornlämningar. Utredningen resulterade i att 15 nya lämningar registrerades: tre fornlämningar och tolv övriga kulturhistoriska lämningar. Fornlämningarna utgjordes av en boplats av stenålderskaraktär, med avslag och kärnor av kvarts, samt två härdar.

Boplats_Olof_FyndInfällda

Olof Östlund vid den nypåträffade boplatsen. Infällda bilder visar avslag och en kärna av kvarts. Foto: Tor-Henrik Buljo, Norrbottens museum, CC (by, nc, nd)

På fina tallhedar som ligger i anslutning till myrar finns ofta härdar. Foto: Therése Hällqvist och Åsa Lindgren, Norrbottens museum, CC (by, nc, nd)

På fina tallhedar som ligger i anslutning till myrar finns ofta härdar. Här de två lägena för de nypåträffade fornlämningarna. Foto: Therése Hällqvist och Åsa Lindgren, Norrbottens museum, CC (by, nc, nd)

Även om fornlämningarna ”smäller högre” rent juridiskt, då de har ett starkare skydd av kulturmiljölagen, så är jag lite svag för de övriga kulturhistoriska lämningarna. De vittnar ofta om hårt arbete, inte sällan långt från hem och familj. Vem skulle idag klara av att fara till skogs och göra långa dagar av fysiskt arbete med enkla redskap, bo i tält och laga mat på öppen eld? Okej, jag kan tänka mig någon enstaka i min bekantskapskrets och bland arkeologikollegorna, men inte är det samma virke i oss, som det var ett par generationer tillbaka …?!

Tor-Henrik Buljo registrerar en husgrund (vänstra bilden) och en tjärdal. Foto: Therése Hällqvist, Norrbottens museum, CC (by, nc, nd)

Tor-Henrik Buljo registrerar en husgrund (vänstra bilden) och en tjärdal. Foto: Therése Hällqvist, Norrbottens museum, CC (by, nc, nd)

De kulturlämningar vi registrerade vid utredningen var bland annat kolbottnar, tjärdalar och härdar. De senare tror vi har samband med flottning i området, då de återfinns i anslutning till en bäck som delvis grävts om för att underlätta för flottningen. Förutom de nypåträffade lämningarna så återbesökte vi även några lämningar som var kända sedan tidigare. Bland annat Raä Överkalix 340:1, en tjäradal. Det visade sig vara två tjärdalar och en husgrund, så där fick vi revidera beskrivning och området på kartan. Vid kolbottnar och tjärdalar återfinns ofta resterna efter kojor, då både kolmilan och tjärdalen måste vaktas vid bränningen, att gå hem och sova var inte aktuellt (om man inte ”brände hemma” till husbehov förstås).

Javisst ja, jag skulle berätta lite om den avgränsande förundersökningen också!

Ursprungligen skulle fyra boplatser avgränsas vid denna undersökning, men en av dem visade sig ligga under vatten och utgick därför. Avgränsningen av de tre som blev kvar utfördes med maskin. Två av boplatserna kunde avgränsas till exploatörens fördel, det vill säga att inget av arkeologiskt intresse påträffades. Men vid en av boplatserna påträffades fyndmaterial som troligen hör till ytterligare boplatser eller nyttjandefaser. Lämningarna ligger på 45-60 m ö h och kan därmed ha en nyttjandetid på ca 2000 år och som äldst vara 6000 år gamla.

Carina Bennerhag övervakar avtorvningen med grävmaskin. Infälld bild visar ett schakt där skörbränd sten markerats ut med blompinnar. Foto: Frida Palmbo och Carina Bennerhag (infälld bild), Norrbottens museum, CC (by, nc, nd).

Carina Bennerhag övervakar avtorvningen med grävmaskin. Infälld bild visar ett schakt där skörbränd sten markerats ut med blompinnar. Foto: Frida Palmbo och Carina Bennerhag (infälld bild), Norrbottens museum, CC (by, nc, nd).

Efter dessa uppdrag samlas vi arkeologer återigen på kontoret för vintersäsongen och allt vad den innebär med avrapportering, uppföljning, fakturering, föreläsningar, skolprogram, planering av kommande år, med mera.

/ Åsa Lindgren, arkeolog