Som vi tidigare har berättat här på Kulturmiljöbloggen så skadas en hel del fornlämningar i skogsbruket. Framförallt är det de fornlämningar som inte är synliga för blotta ögat som skadas, vilket väl i sig är en förklaring – de är helt enkelt inte så lätta att hitta igen och identifiera i landskapet. Boplatser från förhistorisk tid har ofta ingen synlig utbredning, utan spåren av mänskliga aktiviteter döljer sig under mossan. I Norrbotten har vi dessutom en väldigt liten marktillväxt, vilket gör att förhistoriska fynd i princip ligger direkt under mossan. Därmed skadas också boplatser väldigt lätt i samband med markberedning men även genom körskador. Det finns dock en förutsättning att bevara fornlämningar just tack vare att de är kända – men hur är det med fornlämningar som vi idag inte känner till att de existerar?
Ett problem i Norrbotten är att det finns det stora områden som tidigare inte har fornminnesinventerats i modern tid. Dessa områden utgör dessutom produktiv skogsmark. Hur ser det ut med skador på fornlämningar i dessa områden? Det är något vi har försökt få en liten inblick i, genom ett litet inventeringsprojekt. Genom att välja ut områden som tidigare inte har fornminnesinventerats och som vi har bedömt har en viss fornlämningspotential har vi besökt skogsområden som har avverkats och markberetts de senaste tre åren runt om i Norrbotten. Under en fältvecka/år i tre års tid har vi inventerat markberedda hyggen. Projektet drog igång 2017, då inventerade vi i trakterna kring Arjeplog och Moskosel:
Inventering av markberedda skogsområden
2018 genomförde vi inventeringen i Vuollerimområdet:
Skadade fornlämningar och behov av fornminnesinventering i Norrbotten
I år har vi utfört den tredje och sista inventeringsturen, och då har vi inventerat hyggen i närheten av Mårdsel och Gällivare. Vid årets inventering registrerades tre nya fornlämningar, samtliga boplatser. Två av boplatserna hittades vid Norr-Lillån sydöst om Mårdsel. På båda dessa boplatser hittades skörbränd sten, det vill säga eldpåverkad sten, brända ben och avslag i kvarts. Avslag är de restprodukter som blivit över när man har tillverkat stenredskap. Självklart kan även avslagen ha använts som redskap, då de har vassa eggar. En av dessa boplatser ligger i direkt anslutning till ån, ca 110 meter över havet. Enligt en strandlinjeförskjutningskurva för norra Västerbotten så skulle denna boplats som äldst kunna vara från ca 5700 f.Kr.
Nyregistrerad boplats invid Norr-Lillån som skadats av markberedning.
Brända ben och kvartsavslag i markberedningsspår. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.
Skörbränd sten, det vill säga eldpåverkad sten, hör till de vanligaste fyndmaterialen som påträffas på förhistoriska boplatser i Norrbotten. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.
Den andra boplatsen ligger 500-600 meter från åns nuvarande utbredning, ca 60 meter över havet, vilket enligt samma strandlinjeförskjutningskurva motsvarar tiden 3200 f.Kr. Vid denna tid ligger boplatsen långt in invid en havsvik, sannolikt ett fint läge för fiske och säljakt. Idag ligger boplatsen skyddat mellan två moränhöjder invid en större myr.
Arkeologerna Lars Backman och Frida Palmbo vid en nyregistrerad boplats invid en större myr sydöst om Mårdsel. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.
Fynd av brända ben gjordes i markberedningsspår på en nyregistrerad boplats. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.
Den tredje boplatsen hittades på norra sidan av Lineälven, i närheten av Sammakko sydöst om Gällivare. Denna boplats ligger ovanför högsta kustlinjen och är belägen på en liten kulle invid en liten myr med vattenspegel. På boplatsen hittades brända ben och kvartsavslag.
Liten nyregistrerad boplats invid en mindre myr norr om Linaälven, Sammakko. Myren skymtar i bakgrunden. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.
Fynd av brända ben och kvartsavslag gjordes i markberedningsspår vid den nyregistrerade boplatsen vid Sammakko. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.
En del av de brända ben som hittades vid en tidigare okänd boplats vid Sammakko. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.
Alla tre boplatser som registrerades vid årets inventering är skadade av både markberedning och körspår. I samtliga fall skulle fornlämningarna ha kunnat bevaras om skogsbruket hade sparat så kallade kantzoner med skog mot vattendrag och myr. Detta är även något vi noterat vid de tidigare två årens inventeringar av markberedda skogsområden. Det är därför av stor vikt att spara kantzoner mot sjöar, myrar och vattendrag. En del av boplatserna har registrerats på moränåsar och/eller älvbrinkar, där sluttningen ner mot vattnet har sparats som kantzon. Sluttningar har däremot inte utgjort så bra boplatslägen, utan det är den flacka marken ovanför sluttningen som har varit mer optimal ur bosättningssynpunkt. Därför bör kantzoner även inkludera dessa områden.
På bilden syns en kantzon med skog som sparats i sluttningen ner mot Lill-Norrån. Om kantzonen även hade sparats en bit upp på moränåsen skulle boplatsen ha klarat sig från markberedning. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum
Utifrån resultaten av vår inventering av markberedda skogsområden kan vi återigen konstatera att det är av stor vikt att Norrbotten fornminnesinventeras. Hur ska vi annars kunna skydda och bevara våra fornlämningar?
Vid tangentbordet:
Frida Palmbo
Arkeolog
