Det blir inte alltid som man tänkt sig…

Under två intensiva veckor vid månadsskiftet september-oktober 2017, genomförde Norrbottens museum en räddningsundersökning av en sönderkörd boplats strax utanför Kalix. Redan hösten 2016 besökte undertecknad boplatsen tillsammans med dåvarande kollegan Olof Östlund, och vi genomförde då de första fältförsöken med arkeologiska sökhundar tillsammans med Åkes Hundtjänst. Då kunde vi, tyvärr, konstatera att boplatsen var sönderkörd av enduro/motorcross och att det låg boplatsmaterial spritt i körspåren. Boplatsen registrerades 1998, så den har varit känd i närmare 20 år! Trots denna kännedom har olovlig körning ägt rum inom fornlämningen, antagligen på grund av okunskap. De som har kört i området vet antagligen inte om att de kört sönder en del av vår gemensamma förhistoria!


Hösten 2016 gjordes alltså de första fältförsöken med arkeologiska sökhundar tillsammans med Åke Naalisvaara och Gunilla Lindbäck från Åkes Hundtjänst. Norrbottens museum och Åkes Hundtjänst har ett gemensamt projekt, med syfte att se om vi kan använda sökhundar som en arkeologisk metod för att hitta boplatser som är svåra att se ovan mark. Vi har en förhoppning om att hundarna kan dresseras i att markera för brända ben, det vill säga de matrester som förhistoriska människor har lämnat efter sig, och som är ett av de vanligaste fyndmaterialen vi har på boplatser i Norrbotten. Vid fältförsöken markerade hundarna brända ben som låg synliga i de öppna markskadorna som uppstått efter körningen i området. Hundarna markerade också två boplatsgropar och en förmodad boplatsvall (hyddbotten/bostadslämning). Rakt igenom den förmodade boplatsvallen gick kraftiga körspår som grävt sig ner i fornlämningen. Vi anmälde såklart skadorna på fornlämningen, både till Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet.

DSCN0166

Sökhunden Cadja, hundförarna Gunilla Lindbäck och Åke Naalisvaara och arkeolog Frida Palmbo står på vallen av den sönderkörda (förmodade) boplatsvallen hösten 2016. Foto: Olof Östlund © Norrbottens museum.

Våren 2017 blev det klart att vi kunde få pengar från Länsstyrelsen till en räddningsundersökning av den skadade fornlämningen. Den genomförde vi samma höst. Dels skulle vi kartera området och plockad in allt material som låg i de öppna markskadorna, för att se om vi kunde hitta någon anläggning inom själva boplatsytan. Dels skulle vi också gräva ett schakt från boplatsvallens mitt och ut genom den omgivande vallen, för att få en genomskärning på bostadslämningen. På så vis kan man bland annat se om det finns någon anläggning, exempelvis en eldstad i mitten av bostaden, hur djup den är och också få en uppfattning på hur mycket fynd som finns. Vi ville titta på om boplatsvallen och den övriga delen av boplatsen är samtida, om det finns anläggningar som inte varit synliga ovan mark, vid vilken eller vilka tidsperioder som området har nyttjats, hur resursutnyttjandet har sett ut och om det går att avgöra vid vilka tider på året som boplatsen har nyttjats.

Sagt och gjort, vi körde igång med räddningsundersökningen 23 oktober. Förutom undertecknad deltog Daniel Sjödahl och Gunilla Lindbäck – en av hundförarna inom sökhundsprojektet och utbildad arkeolog. Första veckan hade vi dessutom utomordentligt fin hjälp av Lina Bjurgard och Johan Fort från Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna. De är konservatorer och jobbar med metall/arkeologi-föremål och ville gärna få lite praktiskt erfarenhet från fält. Vi arbetade parallellt med kartering och undersökning av den förmodade boplatsvallen.

DSC_2837

Arkeologerna Daniel Sjödahl och Gunilla Lindbäck gräver sig ner i den förmodade boplatsvallen. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

DSC_2836

Johan Fort och Lina Bjurgard från Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Vid karteringen hittades hela sex nya anläggningar, som alla utgjordes av härdar som inte var synliga ovan mark. De återfanns tack vare att en mängd brända ben hade eroderat ut i dikesslänten ner mot körspåren i området. Härdarna består alla av rödbruna färgningar med fragmentariska, mycket små brända ben. Vi hittade också några avslag i kvarts, det vill säga rester efter redskapstillverkning i sten, samt en hel del brända ben utanför anläggningarna – som antagligen också kommer från förstörda härdar.

DSCN0072

Detaljbild av en av härdarna, synlig som en mörk brunröd färgning. De vita fläckarna på bilden är brända ben. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Grävningen av den förmodade boplatsvallen förbryllade oss en hel del. Vi grävde oss ner lager för lager utan några fynd, och kunde konstatera att gropen i mitten av anläggningen var igenfylld med upp till 40 cm sand på grund av terrängkörningen i området. Detta försvårade vår bedömning av anläggningen, då vi inte kunde se hur den ursprungligen hade sett ut. Så slutligen, onsdag den sista veckan, dök det upp några större stenar i vårt undersökningsschakt i anslutning till rödbränd sand. Vi insåg då att vi inte alls undersökte en boplatsvall – utan en gigantisk kokgrop med en diameter på mellan 3,5-4 meter i diameter! Nu var det bråttom – vi skulle vara klara i fält fredag samma vecka!

Resten av onsdagen ägnades till att rensa fram själva stenpackningen och dokumentera denna.

DSC_2851

Gunilla Lindbäck arbetar med att rensa fram stenpackningen i kokgropen. Notera den rödbrända sanden utanför stenarna som är ett tecken på kraftig upphettning. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

På torsdagsmorgonen påbörjade vi ett rejält träningspass, som gick ut på att lyfta upp all sten ur den del av kokgropen som vi undersökte. Vi avslutade med att skotta upp sand ur gropen, för att få fram en profil och kunna avgöra hur kokgropen såg ut i genomskärning. Dessutom skulle vi samla in prover för analys från profilen – kolprov för vedartsanalys och datering, jordprov för makrofossilanalys (kan bland annat berätta om det finns fröer, kärnor, frukter och trärester) och lipidanalys (analys av fettsyror). Vi var rätt möra när torsdagen var slut… då hade vi lyft upp drygt 2,1 ton sten samt ett antal ton sand ur vårt ”lilla” schakt… Det behövdes inget extra träningspass den dagen! Som tur är fick vi extra hjälp av Tone Hellsten – som egentligen bara ville komma ut och titta på vår gigantiska kokgrop – men hon fick vackert hjälpa till hon också!

En arkeolog bredvid en stor hög med stenar som lyfts upp ur en undersökt kokgrop

Arkeolog Tone Hellsten bredvid drygt 2,1 kilo skörbränd sten som lyfts upp från kokgropen! Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

En arkeolog står i ett 1,5 meter djupt undersökningsschakt, invid en stor kokgrop

Arkeolog Daniel Sjödahl står på botten av det grävda schaktet som är ca 1,5 m djupt. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Fredagsmorgonen inleddes med dokumentation genom ritning och fotografering av profilen. Därefter samlades prover in för analys och efter det var det dags för igenläggning. Sagt och gjort, så fick vi kasta tillbaka 2,1 ton sten och vad vi uppskattade till ca 8 ton sand i schaktet igen… Tack och lov hade vi hjälp av Tone även denna dag. Sen var det bara att plocka ihop all grävutrustning och återvända till Luleå. Behövdes inget extra träningspass den dagen heller…

DSCN0135

Profil av den gigantiska kokgropen. Det gråbruna lagret högst upp är påförd sand/jord som hamnat i kokgropens mitt på grund av terrängkörningen i området. Det svarta lagret under är den gamla markytan. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Nu börjar analysresultaten komma in och rapporten över räddningsundersökningen kommer att skrivas nu i januari och februari. I mars kommer undertecknad att hålla en föreläsning i Kalix och berätta om räddningsundersökningen och om vårt gemensamma arkeologisökhundsprojekt tillsammans med Åkes Hundtjänst. När så är gjort, kommer resultatet av vår räddningsundersökning såklart även delges här på bloggen. Det finns alltså all anledning att återkomma.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

Läs mer om de första fältförsöken med arkeologiska sökhundar i Norrbotten: Arkeologisökhundar – första fälttesterna i Norrbotten

Inventering av markberedda skogsområden

Många fornlämningar skadas av skogsbruket genom bland annat körspår och markberedning. Ofta skadas de fornlämningar som inte är synliga för blotta ögat mer än t.ex. fångstgropar som vi kan se ovanför markytan. Boplatslämningar från förhistorisk tid ligger i regel direkt under torven på platt mark och syns därför inte när det finns vegetation på marken. Dessutom så har vi en mycket liten marktillväxt i Norrbotten, vilket gör att fynd från äldsta stenålder i princip ligger direkt under mossan. Därför skadas den här typen av fornlämning mycket lätt i samband med markberedning.

Trots att fornlämningarna är kända så skadas de av skogsbruket, men tack vare att de är kända finns det ändå förutsättningar för att de ska kunna bevaras och inte skadas. En förutsättning för att kunna bevara en fornlämning är trots allt att den är känd – även om ej kända fornlämningar har lika starkt lagskydd. I Norrbotten finns det stora områden som inte har genomgåtts av modern fornminnesinventering och som dessutom ligger i produktiv skogsmark. För mer information, läs gärna Åsas blogginlägg om Fornminnesinventering i Norrbotten.

Med utgångspunkt i att få en indikation på hur många fornlämningar som skadas inom skogsområden som inte har fornminnesinventerats i modern tid har Norrbottens museum sökt och fått beviljat kulturmiljövårdsanslag från Länsstyrelsen, för att under en veckas tid inventera markberedda områden där det sannolikt kan finnas fornlämningar. Sista veckan i augusti i år var därför undertecknad tillsammans med arkeolog Lars Backman ute och letade fornlämningar på markberedda hyggen i trakterna kring Arjeplog och Moskosel.

Vid vår inventering hittade vi totalt 9 nya lämningar: fem härdar, två husgrunder, ett område med tre husgrunder/kojrester och ett utedass samt en fyndplats med skärvsten, som antagligen utgörs av en skadad härd.

Tre av härdarna var skadade av markberedning medan övriga två hade klarat sig unden tack vare en sparad kantzon av skog ner mot sjö. En kantzon är ett område som undantas från avverkning, i regel mot sjöar och myrar. Här kan vi konstatera vikten av att faktiskt spara kantzoner mot myrar och sjöar, då det ofta är i dessa områden som fornlämningar ligger.

2017_63_03_Härd_skadad

Härd skadad av markberedning. Foto: Frida Palmbo. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2017:63:03.

2017_63_29_Härd

Härd påträffad i kantzon (område undantaget från avverkning) ner mot sjö. Sonden står mitt i härden. Foto: Frida Palmbo. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2017:63:29.

En av husgrunderna som hittades ligger invid Naurasjöarna sydväst om Hornavan utanför Arjeplog. Det är en trolig skogshuggarkoja indelad i tre rum med bland annat bostadsdel och stall. Invid sjökanten ligger också rester efter en klinkbyggd båt.

2017_63_10_Skogshuggarkoja

Skogshuggarkoja. Foto: Lars Backman, Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2017:63:10.

2017_63_15_Båt

Rester efter en klinkbyggd båt invid skogshuggarkoja. Foto: Lars Backman. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2017:63:15.

Den andra kojresten samt området med husgrunder ligger strax norr om Stenselet, som är en del av Tjartsebäcken öster om Moskosel. Kojan är sannolikt en flottarkoja, då en tydlig stenröjd väg går ner till bäcken – sannolikt gjord för att föra ner timret till bäcken. Platsen för kojan finns också med på en ekonomisk karta från 1971 och benämns då som Stenselskojan.

2017_63_31_Flottarkoja

Flottarkoja med stenröjd väg ner mot Tjartsebäcken/Stenselet i bakgrunden. Foto: Frida Palmbo. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2017:63:31.

2017_63_33_Flottarkoja

Bågsågen hänger fortfarande kvar på en av flottarkojans ytterväggar. Foto: Frida Palmbo. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2017:63:33.

Omkring 150 väster om kojan finns området med husgrunder och ett dass. Enligt uppgifter från ortsbefolkningen har det stått en s.k. Brännbergskoja på platsen. Namnet kommer från att kojan/baracken tillverkades i Brännberg. Ett stall ska också ha stått på platsen. Här bodde man bland annat vid mitten av 1950-talet i samband med skogsarbete. Kojorna har monterats ned, medan dasset har lämnats kvar.

2017_63_39_Område_husgrunder

Arkeolog Frida Palmbo i område med husgrunder och ett utredass. Foto: Lars Backman. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2017:63:39.

2017_63_35_Klotter_dass

Klotter inne på dassväggen. Foto: Lars Backman. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2017:63:35.

Resultatet av inventeringen visar att det finns bra möjligheter att hitta nya lämningar i markberedda skogsområden, framförallt i områden intill sjöar, myrar och vattendrag. Norrbottens museum kommer att söka medel från kulturmiljövårdsanslaget för fortsatt inventering nästa år. Förhoppningsvis kan medel fås även nästa år, och då kan vi förhoppningsvis hitta områden på andra ställen inom Norrbotten och på så vis få en topografisk och geografisk spridning. Förhoppningen är också att vi i slutändan kan visa på att det finns ett stort behov av fortsatt fornminnesinventering i Norrbotten!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo