En tillbakablick på 2023

Inleder 2024 med att önska alla läsare ett riktigt Gott Nytt År! Ett nytt arbetsår har nu startat, och precis som tidigare år blir det spännande att ta tag i nya utmaningar, erfarenheter och projekt. Det är så otroligt spännande att arbeta som arkeolog i Norrbotten, så därför ser jag fram emot vad 2024 kommer att bjuda på! Då det nya året än så länge bara är i sin linda, så bjuder jag på en tillbakablick på 2023.

2023 års fältsäsong inleddes med den fortsatta räddningsundersökningen av rödockragraven strax nedströms Ligga kraftstation i Jokkmokks kommun. Detta arbete påbörjades under 2022, men då graven är stor och Länsstyrelsen har begränsat med medel för räddningsundersökningen är den uppdelad på flera år. Läs gärna tidigare blogginlägg om rödockragraven: Rödockragraven i Ligga och Fortsatt räddningsundersökning av rödockragraven i Ligga.
Vår ambition är att avsluta undersökningen nu i år. När undersökningen är klar kommer graven att rekonstrueras, men vi får se om det är något som kommer att hinnas med i år eller om den delen får vänta till 2025. Arbetet drog i gång i maj, och precis som 2022 fick vi fin hjälp av Jokkmokks Allmänning som ställde upp med båttransport av vår fältutrustning, vilket har underlättat otroligt mycket. Oturligt nog hade en del av vägen dessutom runnit bort i samband med snösmältningen under våren, vilket gjorde att vi fick lite extra promenad första dagarna innan vägen fixades till. Rödockragraven hade klarat vintern väl, bara någon enstaka sten i stenpackningens ytterkant som trillat ner. Vår igenläggning med markduk, sandsäckar och stenar låg tryggt kvar på plats, vilket var en lättnad – för lite oroliga var vi allt under vintern!

Vägen in mot Muddus nationalpark, mellan Ligga kraftstation och parkeringen för fornvårdsobjekt Ligga har delvis runnit bort i samband med snösmältningen, vilket försvårar transport av den arkeologiska fältutrustningen. Foto: Frida Palmbo/Norrbottens museum.

Undersökningen pågick under fem veckor, och vi fick verkligen uppleva alla typer av väder – gassande värme, snålblåst, regn och snö. Tur vi hade tältkåtan att krypa in i när det var dags för fika- och lunchpaus vissa kalla dagar när fingrarna blivit stelfrusna. Andra dagar var så varma att en del kollegor badade i det iskalla vattnet. Vid årets undersökning framkom en till anläggning med brända ben, rätt så centralt i graven. Den är nedgrävd i rödockrafärgningen och har definitivt tillkommit efter att åtminstone rödockran har tillförts i graven. Arkeologisökhunden Blixtra hade faktiskt markerat för förekomst av brända ben just i detta område när hon och hundförare Gunilla Lindbäck gjorde sök i området 2022. Brända ben från anläggningen har nyligen sänts för C14-datering, så det blir spännande att se hur gammal denna anläggning är!

Fikarast inne i tältkåtan. Arkeolog Lars Backman vilar invid brasan. Foto: Frida Palmbo/Norrbottens museum.
Arkeologerna Rasmus Lundqvist och Sebastian Lundkvist undersöker stensättning med rödockra, medan snön faller. Foto: Frida Palmbo/Norrbottens museum.
Drönarfoto av stensättningen med rödockra, strax nedströms Ligga kraftstation i Jokkmokks kommun. På ömse sidor om profilbanken som sparats i mitten syns rödockrafärgningen mycket tydligt. Foto: Rúnar Gudmundsson/Norrbottens museum.

Efter undersökningen i Ligga blev det dags för en fältvecka inom projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer, som bland annat undersöker hur våra kulturmiljöer har påverkats av vattenkraftsutbyggnaden. De första fältarbetena i projektet genomfördes 2022 längs med olika delar av Luleälven. Nu ville vi studera en outbyggd älv, för att se om det finns skillnader och likheter i hur våra kulturmiljöer påverkas längs en reglerad och en oreglerad älv. Första fältveckan 2023 tillbringade vi därför i Lansjärv, Överkalix. Lansjärv ligger vid ett biflöde till Kalixälven. Anledningen till att vi ville göra fältarbeten i Lansjärv var att här genomfördes arkeologiska inventeringar och undersökningar i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet, för att få ett jämförelsematerial till sjöregleringsundersökningarna som genomförts längs med de reglerade älvarna. Tillbringade en otroligt varm vecka i Lansjärv tillsammans med min kollega Rasmus Lundqvist och historikerna Dag Avango och Johan Cederqvist från Luleå tekniska universitet. Vi hyrde en båt och färdades längs med stränderna runt Övre Lansjärv. Tyvärr gav båten upp, så vi färdades mestadels till fots längs med Yttre Lansjärvs stränder. Vi återbesökte tidigare registrerade fornlämningar, registrerade några nya, fotograferade bebyggelse och samtalade med människor i byn. Här var det tydligt att fornlämningarna inte har eroderat sönder och skadats på samma sätt som längs med den reglerade Luleälven. Dock finns det vad som sannolikt är kokgropar som eroderar fram på sandstranden i Lansjärv, och vi vill gärna försöka göra en räddningsundersökning av denna boplats innan kokgroparna har försvunnit helt och hållet. De stora stenar som använts i kokgroparna har plockats av besökare för att bygga nya eldstäder, och det skär i arkeologhjärtat att se hur boplatsen har skadats.

Det är sannolikt kokgropar som eroderar fram på stranden i Lansjärv, synliga genom koncentrationerna av stenar som dyker upp i det annars sandiga området. Foto: Rasmus Lundqvist/Norrbottens museum.
I jordsonden syns ett kraftigt kollager från vad som sannolikt är kokgropar som eroderar fram på stranden i Lansjärv. Foto: Rasmus Lundqvist/Norrbottens museum.
Dag Avango, Frida Palmbo och Johan Cederqvist inventerar längs med Öve Lansjärv. Foto: Rasmus Lundqvist/Norrbottens museum.

Efter semestern blev det dags för årets största och mest intensiva projekt – arkeologiska utredningar för Norrbotniabanan inom Luleå kommun. För mer information om utredningen, se tidigare blogginlägg: Norrbotniabanan Luleå

Ett samarbetsprojekt som Norrbottens museum har genomfört tillsammans med Västerbottens museum, Västernorrlands museum och Jamtli. Under ett flertal veckor var vi mellan 10-12 arkeologer som vandrade igenom de olika korridoralternativen från kommungränsen mot Piteå i söder in till Luleå stad i norr. Det var ofta otroligt blöta dagar med mycket regn, och i slutet på veckorna kände vi oss som urvridna disktrasor som inte torkat upp ordentligt på en hel vecka! Kul och givande att samarbeta med flera andra museer, men också utmanande då vi har arbetat i olika system och det inte har varit helt enkelt att få en löpande överblick. Resultatet blev relativt omfattande med en stor mängd husgrunder, militära lämningar, fäbodar, röjningsrösen, lämningar efter gruvprospektering, fångstgropar, skogsbrukslämningar m.m. Många lämningar är av en sådan typ att de kan ha tillkommit både före och efter år 1850, vilket krävt ingående kart- och arkivstudier för att kunna avgöra om de är fornlämningar eller övriga kulturhistoriska lämningar. Dessutom hittades två stycken boplatser kring Gäddvik. På en av dessa hittades slagg/bottenskållor  och brända ben. Vi fick tillstånd från Länsstyrelsen att samla in detta material, och hoppas nu på att de brända benen går att C14-datera. Tyvärr vägde de brända benen bara 0,45 gram och det optimala är 2 gram. Vi håller tummarna för att det ändå går att få ut en datering! Carna Bennerhag, vår kollega som nyligen har disputerat med sin forskning om järnets introduktion i samhället här uppe i norr, tog bottenskållorna/slaggen med sig till GAL, geoarkeologiskt laboratorium, som har gjort en okulär analys av fynden. Det visar sig att det rör sig om smidesskållor med varierande mängd slagg, som troligtvis kommer från en eller flera härdar med en lerfodring i övre delen. Utifrån att materialet är olikartat tyder detta på att det sannolikt rör sig om minst tre, kanske fyra, smidessessioner! Smidet kan ha ägt rum i samma härd, men fynden visar i alla fall att smide har skett vid upprepade tillfällen på platsen och att det inte är någon enstaka företeelse. Boplatsen ligger ca 15 m över dagens havsnivå, och kan därmed som äldst vara från ca 300 e.Kr.

Arkeolog Åsa Lindgren dokumenterar en källargrop som ingår i fäbodlämningen Österbybodarna. Foto: Sebastian Lundkvist/Norrbottens museum.
Arkeolog Sebastian Lundkvist dokumenterar resterna av en lada. Foto: Åsa Lindgren/Norrbottens museum.
Arkeolog Ronny Smeds, Västerbottens museum, registrerar boplatsen vid Gäddvik där fynd av bottenskållor/slagg har gjorts. Foto: Hanna Larsson/Norrbottens museum.

Efter Norrbotniabanan fortsatte fältsäsongen med fler inventeringar inom projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer. Först några dagar i området mellan Morjärv och Räktjärv och senare mellan Jockfall och Rödupp. Den ursprungliga planen var dessutom en inventeringsvecka vid Paittasjärvi, Nikkaluokta, men på grund av snö fick denna vecka ställas in. Det är inte optimalt att leta fornlämningar med 1 dm snö i skogen… Vid de inventeringar vi kunde genomföra så återbesökte vi tidigare registrerade fornlämningar och registrerade ett antal nya – bland annat boplatser vid Jokkfall som är belägna i marker där dagens fiskerastplatser är iordningsställda. Det visar att platserna har nyttjats under en lång tid, med största sannolikhet för att nyttja den goda tillgången på lax i området! Det vore spännande med arkeologiska undersökningar även här…

Arkeolog Rasmus Lundqvist registrerar en boplats strax nedströms Jockfall, där en modern fiskerastplats har iordningsställts. Foto: Frida Palmbo/Norrbottens museum.

Dessutom gjorde vi i höstas ett otroligt spännande fynd av ett grav- och boplatsområde vid byn Västra Ansvar, Överkalix. Aldrig tidigare har vi vetat om att rödockragravar kan finnas så pass tätt att det rör sig om ett gravfält! Detta fynd har jag berättat om i ett tidigare blogginlägg, men då med fokus på skogsbrukets påverkan på våra fornlämningar – ett ämne som jag verkligen brinner för. Det är så otroligt frustrerande att se hur våra fornlämningar, som är den enda kunskap till vår äldsta förhistoria, ständigt skadas av framförallt markberedningen. Rödockragravfältet – och markberedningen – lämnade mig sömnlös några nätter, så det är nog ett litet frö som har börjat gro. Vill fördjupa mig kring rödockragravar, men ska börja med att avsluta undersökningarna i Ligga nu i år – så får vi se vad fröet gror till under tiden! Väntar också på besked från Länsstyrelsen, som ska ha ett samtal med Riksantikvarieämbetet, om det möjligtvis finns några extra medel för att ta hand om de skadade gravarna i Ansvar. Åtminstone vill vi lägga igen markskadorna, för att minimera urlakning och påverkan av den kemiska sammansättningen i gravarna, men det vore otroligt spännande att även göra någon arkeologisk undersökning i området. Är gravarna samtida? Hur var människorna egentligen organiserade i samhället vid denna tid, omkring 5000 f.Kr.? Tyder gravfältet på att människorna var mer bofasta i området?  Är gravarna monumentala markeringar i landskapet, som visade att området nyttjades av en viss grupp av människor? Det finns så många frågor att fundera över!

Arkeologerna Lars Backman och Sebastian Lundkvist dokumenterar en av rödockragravarna som skadats av markberedning, under övervakning av hunden Girjat. De röda pappersbanden markerar gravens ungefärliga begränsning. Foto: Rúnar Gudmundsson/Norrbottens museum.
Rödockrafärgad sand i jordsond. Foto: Rúnar Gudmundsson/Norrbottens museum.

Nu väntar några månader med rapportskrivningar, men även en flytt av våra arkeologiska samlingar. Idag är den arkeologiska samlingen, och även delar av museets övriga samlingar, lokaliserade i skyddsrum, vilka ska återställas. Det blir ett omfattande arbete då alla fynd måste paketeras säkert inför den kommande flytten. Framåt vårkanten kommer det börja klia i fingrarna igen, för då vill vi arkeologer ut – då väntar vi på arkeologsläppet! Det blir åtminstone fortsatt räddningsundersökning av rödockragraven i Ligga och både inventeringar och arkeologiska undersökningar inom projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer. Säkerligen tillkommer fler spännande projekt – så håll ögonen öppna och följ oss här på Kulturmiljöbloggen för att få veta vad som händer under 2024!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog vid Norrbottens museum

En räddningsaktion i polarhavet

Den 12:e maj 1926 genomfördes den första flygturen över nordpolen, och med en farkost som var lättare än luften dessutom. Amiral Richard Byrds flygtur över nordpolen (med ett Fokkerflygplan) några dagar tidigare, har senare visat sig vara, minst sagt tvivelaktig.

Expeditionsledare för luftskeppsflygningen var Roald Amundsen, den kände norske polarforskaren. Luftskeppet hade namnet ”Norge”, men det var byggt i Italien och dess konstruktör och pilot var italienaren Umberto Nobile. Resan finansierades av amerikanen Lincoln Ellsworth, som också följde med, samt Norsk luftseiladsforening. Det var också den första resan mellan Europa och Amerika över Norra ishavet. Luftskeppets förtöjningsmaster finns ännu idag bevarade på Vadsøya utanför Vadsö och i Ny-Ålesund på Svalbard. Expeditionen blev framgångsrik, men efteråt fick eller tog Amundsen den större delen av uppmärksamheten, vilket ledde till stor bitterhet i det då fasciststyrda Italien.

År 1928 genomfördes så en italiensk expedition med det nybyggda luftskeppet ”Italia” och en (till största delen) italiensk besättning. Såväl Italia som Norge var bägge av en så kallad semi-rigid, eller halvstel, typ. Med det menas att de hade en ”köl” av metall längs hela skeppet som i övrigt var mjukt som en luftballong. Resan startade den 3:e maj och vägen till Svalbard gick från Trieste över Östeuropa, Östersjön, Sydsverige och Stockholm innan vädret tvingade luftskeppet österut till Finland. Rovaniemi passerades på natten till den 4:e maj och förankringsmasten i Vadsö nåddes senare under dagen. Ny-Ålesund på Svalbard nåddes den 6:e maj. På Svalbard reparerades luftskeppet och ett par kortare provturer genomfördes.

Luftskeppet Italia i april 1928 efter en landning i Stolp, Pommern. Observera det skadade höjdrodret som behövde repareras innan färden kunde fortsättas. Källa: Bundesarchiv Bild 102-05738, Georg Pahl.

Under hela färden mot Svalbard hade Italia haft kontakt med Härnösand Radio (SAH), som sände ut pejlsignaler. Dessa signaler kunde sedan luftskeppet utnyttja som navigeringshjälp.

På morgonen den 23:e maj 1928 startade Italia från Ny-Ålesund på sin sista resa. Färden till nordpolen gick utmärkt, hjälpt av en kraftig medvind. Efter nitton timmar nådde man målet, strax efter midnatt, den 24:e maj. En italiensk flagga, en Milanesisk flagga samt ett kors eller krucifix, välsignat av påven, Pius XI, kastades ner. Efter en diskussion om huruvida man skulle fortsätta mot Alaska, eller vända åter till Svalbard, beslutade Nobile, påverkad eller kanske övertalad av den svenske meteorologen Finn Malmgren, att vända tillbaka, mot den starka vinden. Återfärden beräknades ta 40 timmar och visade sig bli mycket besvärlig.

Luftskeppet ”Italia” och en av motorgondolerna över Barents hav. Källa: Stato Maggiore dell’Aeronautica, Italien. Okänd Fotograf. Bilden är hämtad från Svalbard museums fotosamling.

Vid halvelvatiden den 25:e maj kraschade det baktunga luftskeppet, omkring 120 kilometer nordost om Svalbard. Kontrollkabinen slets loss och krossades, och det lättade skeppet steg åter mot skyn, nu med endast sex besättningsmedlemmar kvar ombord. Dessa saknade nu möjlighet att kontrollera sin fortsatta färd. Några spår efter de sex eller av luftskeppet Italia har aldrig påträffats.

Nio överlevande, några av dem med skador som brutna ben, Nobiles foxterrier Titina, samt en omkommen besättningsman blev kvar på isen. Lyckligtvis fanns också en kortvågsradio samt batterier bland vrakresterna och telegrafisten började genast med att rigga upp en antenn och sända ut nödanrop. Förhållandena gjorde det dock svårt för honom att nå ut med signalerna och på supportskeppet Città di Milano, vid Svalbard hörde man aldrig nödsignalerna. Det sägs också att fartygets radiohytt oftast var upptagen av de medföljande journalisterna.

Umberto Nobile med sin hund Titina 1926.

Det var i stället en ung sovjetisk radioamatör, bosatt i närheten av Archangelsk, Nikolai Schmidt, AS-RA-0, som uppfattade de första nödsignalerna, ”SOS Italia Nobile”, på morgonen den 3:e juni. Snart kunde också Città di Milano få kontakt med gruppen och denna radiokontakt kom att spela en stor roll under fortsättningen av räddningsarbetet.

Tre besättningsmän, bland dem den svenske meteorologen Finn Malmgren, som var djupt deprimerad och gav sig själv skulden för kraschen, gav sig, den 30:e maj, av till fots för att försöka nå land och hitta hjälp. Malmgren, som förmodligen också hade inre skador, överlevde inte denna vandring och de två italienarna blev så småningom räddade av den sovjetiska isbrytaren ”Krassin” den 12:e juli. Då befann de sig fortfarande ute på packisen.

När väl nödsignalerna blir uppfattade inleds en mycket stor internationell räddningsinsats. Fartyg, flygplan och hundslädar från åtta olika länder ger sig av norrut för att undsätta den italienska expeditionen. Detta trots att det fascistiska Italien, av prestigeskäl får man förmoda, undanbett sig all hjälp. Dock hade Città di Milanos kapten, Romagna Manoja, redan den 25:e maj bett om norsk hjälp.

Danmark sände skonaren ”Gustav Holm” från det Grönländska handelskompaniet. Finland skickade en Junkers F13, ”Turku”, på flottörer från Aero OY. Frankrike sände en kryssare och tre andra fartyg samt tre flygbåtar. Med en av dem, en Latham 47, följde Roald Amundsen, som nu ville undsätta sin tidigare flygkamrat. Detta flygplan, som lämnade Tromsö den 18:e juni, kom dock aldrig fram till Svalbard och polarforskaren Amundsen fick sin grav i Ishavet. Letandet efter Amundsen gjorde också räddningsinsatsen än större. Vrakrester påträffades senare vid den norska kusten, i Troms fylke, varför man tror att flygplanet vänt tillbaka men sedan inte nått fram till Norge.

”Latham i Tromsö.” Fotograf: Carl S Saether. Svalbard museum.

Italien sände förstås ut en stor räddningsstyrka; fem flygbåtar av olika märken, tre fartyg och någon mindre båt samt några grupper med hundslädar. De senare skulle söka av Svalbards norra kust. Norge skickade också en stor grupp; fyra sjöflygplan, åtta fartyg av olika storlek samt ett team med hundslädar. Sovjetunionen bidrog med två sjöflygplan, tre isbrytare och ett mindre fartyg.

Sverige sände också en stor räddningsstyrka. Två fartyg och en större mängd flygplan; tre sjöflygplan och fyra flygplan försedda med skidor. En tremotorig Junkers G24 hyrdes också in från ABA (AB Aerotransport) och flögs upp till Svalbard.

Slutligen deltog också USA med ett fartyg som dessutom tjänstgjorde som bas för två av de norska flygplanen.

Och vad har då allt detta med Norrbotten att göra? Jo, flera av de flygplan som deltog i undsättningsexpeditionen passerade Luleå för tankning. Mindre flygplan fraktades till Svalbard med fartyg, men de större kunde själva flyga dit över Norra ishavet.

Nedanför Luleå Stadshotell ser vi här den italienska majoren Umberto Maddalenas (1894 – 1931) flygbåt, en Savoia-Marchetti S.55A, ”Santa Maria”. Denna flygplanstyp, med sina dubbla skrov, blev senare känd för en formationsflygning med 24 flygplan över Atlanten år 1933. Vi ser också många nyfikna Luleåbor! Bild från Luleå kommuns stadsarkiv, Bildnr. 1999003800001, Fotograf: Tegströms eftr.
Här ser vi major Maddalenas Savoia ute i Norra fjärden med Norra hamn och rådhuset i bakgrunden. Bild från Luleå kommuns stadsarkiv. Bildnr. 1999003800012, Fotograf: Helmer Widlund.
Major Maddalenas flygbåt på nära håll. Piloternas sittbrunn finns under presenningen, i vingen. Bild från Luleå kommuns stadsarkiv, Bildnr. 1999003800004, Fotograf: Tegströms Eftr.
I norra hamn kan intresserade Luleåbor se upptankningen av major Pier Luigi Penzos (1896 – 1928) flygbåt, en Dornier Do J ”Wal” döpt till ”Marina II”. Flygplanet kolliderade med en kraftledning i Valence-sur-Rhone, Frankrike på hemvägen och Penzo, andrepiloten och en flygingenjör omkom, de två medföljande mekanikerna skadades. Dessa två bilder kommer från Luleå kommuns stadsarkiv, Bildnr: 1999003800010 och 1999004100006, Fotograf: Helmer Widlund.
Ytterligare en bild på major Penzos Dornier, som här bogseras in för tankning. Bilden kommer från Luleå kommuns stadsarkiv. Detta foto är taget av Tegströms eftr. Bildnr. 1999003800005.
Dornier do J var ett framgångsrikt sjöflygplan eller egentligen en flygbåt. Den första flygningen gjordes 1922. Mer än 250 sådana flygplan kom att byggas fram till 1936. Typen användes vid många pionjärflygningar över hela världen. Två sådana flygplan hade till exempel använts av Roald Amundsen för ett misslyckat försök att nå nordpolen redan 1925. Foto: Norrbottens museum, 1992:516. Fotograf: Karl August Johansson.

Ett styrelsemöte i Geografiska sällskapet, den 29:e maj, var ursprunget till den svenska räddningsexpeditionen. En skrivelse sändes till regeringen, den bifölls genast och 400 000 kronor anslogs. Alla utgifter förskotterades av flygvapnet. Till en början sändes tre flygplan från Göteborg till Svalbard med en ångare, men senare sändes också ett större flygplan med tre motorer och stor aktionsradie, en Junkers G24ce, Upland, tillhörig AB Aerotransport.

Vid hamnpiren i Luleås södra hamn tankas här en svensk Junkers Ju G24ce ”Upland”, S-AABG, från AB Aerotransport. Pilot var sergeant Viktor Nilsson (d. 1930) som efteråt fick smeknamnet Spetsbergs-Nisse. Bild från Luleå kommuns stadsarkiv, Bildnr. 1999003800007, Fotograf: Tegströms Eftr.
Sergeant Nilssons Junkers tankas vid Hamnpiren i Södra hamn. Bild från Luleå kommuns stadsarkiv, Bildnr. 1999003800006, okänd fotograf.

Men det var major Maddalenas italienska Savoiaflygbåt som till slut, den 20:e juni, hittade Nobiles grupp och deras rödfärgade tält. Även om flygbåten inte kunde landa på isen, var det möjligt att kasta ner mat och utrustning. Två dagar senare, den 22:a, kunde ett svenskt flygplan släppa ner ytterligare hjälpmedel, bland annat batterier till radion, med hjälp av fallskärmar.

På midsommaraftonen kunde så kapten Einar Lundborg landa med sin skidförsedda Fokker CVM. Nobile (med hunden Titina) räddades först, trots att han själv satte sig emot det. Lundborgs instruktion var nämligen att ta med någon av de skadade och den andre skadade italienaren ansågs väga för mycket.

Men redan vid nästa flygning, dagen därpå, havererade Lundborg själv vid landningen. Han hämtades senare, men då var både isen och flygplanen i så dåligt skick att inga fler landningsförsök kunde göras.

”Siesta på Fokkervingen. Blöta kex till torkning, Ego (Einar Lundborg), Behounek, Trojani, Ceccioni.” Bild från Flygvapenmuseum.

Den 12:e juli hade så den sovjetiska isbrytaren Leonid Krassin, efter att ha lyckats tränga igenom ismassorna norr om Svalbard, nått fram till de överlevande. Man plockade också upp diverse räddningsexpeditioner samt de två italienare som försökt nå fastlandet. Så här dags var isen på väg att brytas upp och vattnet stod redan djupt i lägret. Sex veckor hade de (luft)skeppsbrutna tillbringat ute på isen innan de kunde räddas.

Leonid Krassin och överlevarna från Italia. Observera det (rödmålade?) tältet.

Leonid Krassin var sjösatt i Newcastle 1916 under namnet Svyatogor för den Ryska kejserliga flottan. Vid sjösättningen var skeppet världens största isbrytare och hon kom att ha en lång och mycket växlande karriär genom två världskrig och ett kallt dito, innan hon så småningom blev ett museifartyg i St. Petersburg, där hon fortfarande kan beses. Isbrytarens kapten år 1928 var, kommendör Pavel Oras som tidigare hade varit militärattaché i Stockholm, men av någon anledning blivit utvisad från Sverige.

Räddningsinsatserna efter Italiaexpeditionen visade sig bli mycket omfattande och det har ibland sagts att närmare 1 500 människor deltog i dem. Men de var också tämligen lyckade i det att alla de överlevande från Italias krasch, förutom Finn Malmgren, kunde räddas.

En staty över Malmgren står idag i Uppsala, framför Västmanlands-Dala nation, en annan på Finn Malmgrens plats i Hammarbyhöjden utanför Stockholm.

Hemma i Italien tillsattes en undersökningskommission som lade all skuld för haveriet på Nobile. Han förlorade sin Generalsrang och blev degraderad till menig och han blev också av med sin professur vid Neapels tekniska högskola. Efter kriget rehabiliterades han dock och deltog bland annat i arbetet med Italiens nya konstitution som representant för det italienska kommunistpartiet. Umberto Nobile avled vid 93 års ålder år 1978.

Avslutningsvis kan nämnas att berättelsen om luftskeppet Italias färd och den efterföljande räddningsaktionen har filmatiserats ett flertal gånger. År 1969 kom till exempel storfilmen ”The Red Tent”, där Peter Finch (Nobile), Sean Connery (Amundsen) och Claudia Cardinale hade stora roller.

Faktiskt har det också häromåret gjorts en tecknad film (2022) om foxterriern Titinas äventyr under de två expeditionerna till Nordpolen. 😊

Vid tangentbordet:
Robert Pohjanen, antikvarie vid Norrbottens museums föremålssamlingar