Rundlogen och den stora effektiviseringen av tröskningen

Veckans blogginlägg handlar om en spännande byggnadstyp som framför allt förknippas med Norrbotten och Västerbotten, nämligen rundlogen. Många av er läsare har säkert vid ett eller annat tillfälle stött på en rundloge på landsbygden och kanske har ni förundrats över dessa märkvärdiga byggnader. Med sina – vanligtvis – åttakantiga planlösningar och monumentala storlek särskiljer sig nämligen rundlogen från gårdens övriga byggnader. Det här inlägget ämnar ge en historisk introduktion till rundlogen som företeelse och svara på frågor som ”vad har byggnaden använts till?” och ”varför ser den ut som den gör?”.

Rundloge vid Gallejaur i Arvidsjaur kommun. Foto: Daryoush Tahmasebi.
© Norrbottens museum, acc nr: 2008_146_0095.

Rundlogar blev populära i Norrbotten omkring 1860-talet och fick stor spridning i länet under resterande del av 1800-talets andra hälft. Byggnaden utgör en typ av tröskloge och har varit en del i rationaliseringen av jordbruket. Med hjälp av rundlogar kunde nämligen den mödosamma tröskningen av spannmål underlättas markant. Med ”tröskning” menas en bearbetning av skördat spannmål som går ut på att separera sädesslagets kärna från dess ax. I ett samhälle där betydelsen av självhushållning har varit omfattande och jordbruket centralt för majoriteten av befolkningen, var den egna odlingen och tillvaratagandet av spannmål viktig. I Norrbotten odlades framför allt korn, vilket berodde på att korn lämpade sig väl för ett nordligt klimat med korta odlingssäsonger och lägre temperaturer.

Till en början genomfördes tröskningen för hand, vanligtvis med slaga. Enkelt beskrivet är en slaga ett tvådelat redskap bestående av ett träskaft som med hjälp av en läderrem har sammanfogats med en kortare, och ofta tyngre, trästav. Slagan skulle, som namnet antyder, slås över spannmålet som efter torkning hade lagts ut över ett golv. Med hjälp av slagan separerades på så vis kornet från axen. Som regel ägde denna form av tröskning rum i en mindre byggnad – en så kallad slagtröskloge – och var ett både arbets- och tidskrävande moment. I norra Sverige, där det var mer glesbefolkat och tillgången till säsongsbaserad arbetskraft var lägre, kunde tröskningen sträcka sig en bra bit in under vintertid innan arbetet hunnit färdigställas.

Redskap som har använts i samband med tröskning. I mitten syns två typer av slagor. Redskapen högst upp och längst ner är trägrepar. © Norrbottens museums bildarkiv. Acc nr: D214.
Bilden visar tröskning med slaga. © Norrbottens museums bildarkiv. Acc nr: 1979_355.

I strävan efter att underlätta tröskningen utvecklades under 1700-talet olika typer av tröskvagnar, vilka kom att få en stor spridning i framför allt norra Sverige där behovet av alternativa lösningar för tröskningen var stort. Dessa tröskvagnar var hjulförsedda och kunde dras över spannmålet med hjälp av en oxe eller en häst. Framstegen med tröskanordningarna fortsatte och billigare varianter – i form av trävagnar med cylindriska valsar – utvecklades och fick spridning även vid bondgårdar av mindre storlek.

Både hjulförsedda tröskvagnarna och tröskvältar med cylindriska valsar kunde köras genom avlånga trösklogar, så kallade långlogar. Dessa var i regel timrade med en längd på omkring 30-40 meter och med öppningar i båda gavlarna. På golvet i logen breddes säden ut och tröskanordningen kunde därefter dras över säden fram och tillbaka genom byggnaden. En nackdel med denna metod var dock att anordningen behövde vändas vid långlogens ändar och vagnen kopplas ifrån för att därefter spännas fast igen.

Långloge (t.h.) i Avan, Luleå kommun. Källa: Fotograf okänd. Luleå kommuns stadsarkiv.

Genom utvecklingen av tröskvältar med koniska valsar – istället för cylindriska – gick det att undkomma vändningsmomentet och tröskanordningen kunde effektivt dras runt en mittstolpe utan avbrott. Tröskvälten med koniska valsar uppfanns omkring 1700-talets mitt men fick sitt huvudsakliga genomslag under 1800-talet. Rundtröskningen rationaliserade i hög utsträckning arbetet med tröskningen, men kom att kräva en annan form på logen som på grund av rundkörningen behövde vara antingen kvadratisk eller ”rund”.

Tröskvält med konisk vals i en rundloge. Gråträsk, Piteå kommun. © Norrbottens museums bildarkiv. Acc nr: K113_1.

Rundlogen blev populär i norra Sverige, framför allt i kustnära områden, medan den fyrkantiga logen fick störst spridning söderut. Trots namnet är rundlogen inte ”rund” utan vanligtvis åttakantig, eller i vissa fall sexkantig. Några enstaka tiokantiga rundlogar har även förekommit. Exakt när, likväl som var, de första rundlogarna byggdes är oklart men många menar att byggnadstypen troligtvis ska ha uppförts först omkring tidigt 1800-tal i Sverige. Byggnadens stora genomslag kom dock efter 1800-talets mitt och hängde till stor del samman med en allt mer tilltagande nybyggnadsverksamhet, kopplad till förändringar av gårdsbebyggelser vid införandet av laga skifte. Vid 1800-talets slut hade rundlogarna spridits i så stor utsträckning att de sägs ha förekommit vid majoriteten av gårdar längs med kusttrakterna i Norrbotten, likväl som i Västerbotten.

Var inspirationen till rundlogens åttakantiga form – ovanlig inom den svenska byggnadstraditionen – kommer från vet man inte säkert. En relativt vanlig teori är dock att formen kan ha hämtats från rysk byggnadstradition och överförts av kvardröjande soldater efter slutet på 1809 års krig. I folkmun ska rundlogar ibland även ha kallas för just ”rysslador”.

Rundlogar är vanligtvis timrade och försedda med laxknutar, det vill säga med en form av slätknut. Valet av takkonstruktion kan variera, men mest representativt för byggnaden är sadeltak. Även brutet sadeltak, så kallat mansardtak, har förekommit i stor utsträckning. En följd av dessa två takkonstruktioner är att byggnaden får höga gavelpartier, vilket bidrar till att ge dem deras monumentala uttryck. Även andra taktyper förekommer på rundlogar, exempelvis tälttak. Byggnadernas diameter är ofta omkring 11-12 meter. Många rundlogar har omålade och obehandlade fasader, men det är också vanligt att de har målats med röd slamfärg.

I direkt anslutning till rundlogar har det ofta funnits en, eller ibland flera, friliggande kornbodar av mindre storlek. Dessa har använts för förvaring av det tröskade sädesslaget. Ibland har även enklare halmlador uppförts intill rundlogen. Vad gäller rundlogarnas placering var de ofta lokaliserade till utkanten av den övriga gårdsbebyggelsen, troligtvis för att motverka en brandrisk. Vanligt var även att rundlogarna placerades på ett upphöjt läge, till exempel vid en sluttning eller på en kulle, vilket bidrog till att ge dem deras ståtliga uttryck i landskapet.

Rundloge i Hollsvattnet, Luleå kommun. Fotograf okänd. Luleå kommuns stadsarkiv.
Gårdsbebyggelse i Björsbyn, Luleå kommun. En rundloge syns till höger i bild. Fotograf okänd. Luleå kommuns stadsarkiv.

Vid slutet på 1800-talet kom tröskverken att göra intåg i samhället vilket innebar ytterligare effektiviseringar av tröskningsförfarandet. Tröskverken var konstruerade så att säden kunde tröskas genom maskinen, i stället för att tröskvagnar skulle dras över säden. Tröskverken underlättade arbetsmomentet med tröskningen och kom att ersätta den koniska tröskvälten. Det medförde att rundlogarna förlorade sin tidigare funktion. I många fall kunde dock rundlogarna användas som förvaringsplats för tröskverken, vilka vid användning kunde dras ut från logen. Till en början drevs tröskverken med hjälp av manuell kraft genom handdragning alternativt dragning med häst eller oxe, så kallad ”hästvandring” och ”oxvandring”. Med tiden kom tröskverken att drivas av lokomobiler och elmotorer istället.

Tröskning med tröskverk i Rutvik, Luleå kommun. Till höger i bakgrunden syns en utbyggd rundloge. Fotograf okänd. Luleå kommuns stadsarkiv.

Efter att tröskverken kommit att utkonkurrera rundtröskningen förlorade många rundlogar sin ursprungliga funktion och tilldelades nya användningsområden. Byggnadstypen har därefter använts, samt används än idag, som förråd och ibland även som garage för bilar och jordbruksmaskiner. Att rundlogarna har kunnat få nya funktioner har bidragit till att en stor andel av dem har bevarats och är möjliga att beskåda på landsbygden än idag. Det skick som rundlogarna i nuläget uppvisar växlar dock och bristande underhåll har medfört att ett flertal har behov av större restaureringsåtgärder för att förhindra ytterligare skadeutveckling.

Få byggnadstyper har kommit att bli lika karaktäristiska och representativa för det norrbottniska, såväl som västerbottniska, odlingslandskapet som rundlogen. Byggnaden vittnar om ett tidigare jordbrukssamhälle, om en nordsvensk byggnadstradition och om betydelsefulla teknikhistoriska utvecklingar. Förhoppningsvis kommer rundlogarna bevaras även i framtiden och fortsätta att magnifikt resa sig i vårt landskap!

Vid tangentbordet,

Kristin Lång

Referenser och lästips:  

Norrbottens museum (u.å.). Odlingslandskap. Tillgänglig: Odlingslandskap – Norrbottens museum [Hämtad: 2023-01-10].

Norrbottens museum (u.å.). Västergården i Manjärv. Tillgänglig: Västergården i Manjärv – Norrbottens museum [Hämtad: 2023-01-10].

Löfgren, Maria (1995). Den västerbottniska rundlogen. Kulturmiljövård. Tema: Svenska hus. Nummer 1-2/1995, s. 65-72.

Palmqvist, Lena (1998). Landsbygdens folkliga byggnadsskick. Studier till kulturmiljöprogram för Sverige. Stockholm: Riksantikvarieämbetet.

Riksantikvarieämbetet (1995). Skötsel av kulturvärden i odlingslandskapet. Stockholm: Riksantikvarieämbetet.

Västerbottens museum (u.å.). Rundlogen. Tillgänglig: Västerbottens museum Rundlogen – Västerbottens museum (vbm.se) [Hämtad: 2022-01-10].

Markanvändning och livsmedelsproduktion i Norrbotten

Den här veckans blogginlägg handlar om markanvändning och livsmedelsproduktion i Norrbotten. Såväl historiskt, nu och en spaning mot framtiden. Gästbloggar gör Kristina Sigfridsson, lantbruksrådgivare på Hushållningssällskapet Norrbotten – Västerbotten.

Corona-utbrottet är hittills årets stora samtalsämne. Människor sätts i karantän i hemmet och på sina håll bunkras det basvaror och munskydd så lager töms. Vårt land är helt beroende av livsmedelsimport, men frågan om hållbarheten i detta väcks sällan i perioder utan hot som pandemier eller konflikter mellan länder.

Känner du någon som producerar råvaror till livsmedel, en lantbruksföretagare? Antalet lantbruksföretag blir allt färre, medan de som finns kvar blir allt större. Färre människor engagerade i matproduktion medför lätt att kunskapen minskar i samhället i stort. Det är allt färre som hälsat på en släkting eller vän på deras gård. De bilder som kablas ut kring odling och djuruppfödning i media är sådana som ska väcka känslor. Antingen känslor av obehag där människor och djur far illa eller av idyll från små gårdar med självhushåll. Det ”vanliga” moderna lantbruket, med ny teknik som möjliggör kostnadseffektiv, miljövänlig produktion får lite uppmärksamhet. Att lantbruk är en förutsättning för att kunna äta oss mätta är inte uppenbart för alla numer. Många känner inte heller till att lantbruksföretag uträttar många andra ekosystemtjänster i samband med livsmedelsproduktionen.

Norrbottens vanligaste gröda är vallgräs, som växer så det nästan knakar när det är ljust nästan dygnet runt.

Norrbottens vanligaste gröda är vallgräs, som växer så det nästan knakar när det är ljust nästan dygnet runt. Foto: Kristina Sigfridsson.

Kött- och mjölkproduktion med odling av foder har dominerat lantbruket här i norr i flera hundra år. Som kuriosa hölls på 1500-talet, enligt dåtida beräkningar, betydligt fler nötkreatur per invånare i Norrbotten än riksgenomsnittet! Foderodling dominerade jordbruksmarkens arealer då som nu och man bärgade hö från ängsmarker, myrmarker och marker längre bort från byn, så kallad utmark och odlade en del korn. Jordbruk bedrevs främst efter kusten samt i Tornedalen. I de andra älvdalarna nådde kustbygden in i höjd med Manjärv i Pite älvdal, till Harads i Luleå älvdal och till Rödupp i Kalix älvdal. Längre in i skogsbygderna kom koloniseringen först från 1700-talets mitt. Befolkningen växte och det blev alltmer brist på foder. Man skördade därför hö allt längre bort från hembyn, odlade upp tidigare ej plöjda ängar till åkermark och bebyggelsen spreds in i skogsbygderna. Under andra halvan av 1700-talet och början av 1800-talet kom fler grödor till Norrbotten; höstråg, havre och potatis. På 1950-talet nåddes odlingsmaximum, då var utbredningen av jordbruksmarken i Norrbotten som störst med ungefär 86 000 hektar. Men sedan började odlingsarealens nedgång. Efter andra världskriget mötte länet en omfattande avfolkning och en stor andel av lantbruken lade ner sin verksamhet. Störst har förändringarna varit i inlandet där i vissa kommuner en bra bit över 90 procent av gårdarna som fanns på 50-talet lagt ner. Stora delar av den mark som odlades upp under 1900-talets första hälft har vuxit igen, åtminstone i mer perifera lägen. Tack vare modernisering och ny teknik kunde de gårdar som blev kvar växa och ta över brukandet av nedlagda gårdars mark. Därmed har odlingslandskapet i kustområdet kunnat upprätthållas ganska väl och livsmedelsproduktionen har inte minskat lika mycket som antalet brukare och areal.

Vårt län är stort och landskapet varierande. Förutsättningarna för jordbruk skiftar inom länet från söder till norr och ännu mer från kustland till inland. Temperaturer och nederbörd skiljer sig mycket åt, såväl mellan olika områden som lokalt. Särskilt i inlandet kan variationerna i lokalklimat vara avsevärda vilket har varit av yttersta betydelse för var man odlat och byggt, det vill säga jordbruksmarkens och bebyggelsens lokalisering.

Vi har riktigt bra förutsättningar för att producera mat här i Norrbotten, när vi producerar livsmedel i samklang med de odlingsförutsättningar som just vi har. Vi har en kort odlingssäsong, men den stora ljusmängden ger en snabb tillväxt och livsmedel med extra god smak. När det väl börjat växa på försommaren så växer det så att det knakar! Vallen, gräs till foder, är fortfarande största grödan. Förr skördades vallfodret torrt som hö, nuförtiden som ensilage, mjölksyra-konserverat. Några nya grödor har kommit till, exempelvis vårrybs och senap, som odlas i liten skala. Rybs är en rapssläkting som klarar kärvare klimat än sin mer förädlade kusin. Vall kan odlas på de flesta jordar om man väljer en fröblandning efter odlingsplatsens förutsättningar. Andra grödor som korn och havre har något högre krav på odlingsjorden. Grönsaker, bär och potatis bör odlas på de bästa jordarna. Undantaget potatis så är odlingen i länet av växter som vi människor äter liten jämfört med hur mycket vi konsumerar, självförsörjningsgraden är låg.

Sedan mitten av 1900-talet har arealen brukad jordbruksmark i Norrbotten krympt med 60%. Det är generellt den bästa jordbruksmarken som fortfarande brukas och den måste vi vara extra rädda om. Vår jord, såväl vårt jordklot som odlingsjorden, är en ändlig resurs. I Norrbotten hotas den av såväl igenväxning som exploatering för ny infrastruktur och bebyggelse.

Åkermark som snart är ett minne blott. Här ska en ny viadukt byggas.

Åkermark som snart är ett minne blott. Här ska en ny viadukt byggas. Foto: Kristina Sigfridsson.

Det är kostsamt att återställa åkermark som vuxit igen med sly och skog och det kan ta lång tid. Men det är möjligt. Vad gäller att bekämpa igenväxningen är det absolut bästa sättet att handla lokala produkter, livsmedel från Norrbotten. Mark som bebyggts med hus och vägar kommer aldrig mer odlas, den processen är irreversibel. Tyvärr sker exploateringen ofta där vi har väldigt goda odlingsjordar, efter kusten och efter älvdalarna. I och runt våra tätorter har exploateringen av åkermark pågått i flera decennier nu, pådriven av en befolkningsflyttning från inlandet mot tätorterna vid kusten. Olika samhällsintressen krockar. Livsmedelsförsörjning, biologisk mångfald och öppna odlingslandskap är viktigt, men också en god boendemiljö och bra infrastruktur. Här är det extra viktigt att vi tänker till kring problematiken och i möjligaste mån hittar alternativ mark som impediment eller skogsmark att exploatera. Där det inte går behöver vi välja den lite sämre åkermarken för exploatering. Den bästa jordbruksmarken är extra värdefull, särskilt här i norra Sverige där vi har ett tuffare odlingsklimat. Förr, på den tiden jordbruksmarken var en livsnödvändig resurs byggde man inte på bra jordbruksmark. Då placerades ofta hus och ladugårdar kring mindre höjder som inte var lika lättbrukade. På så sätt kunde man fortsatt bruka den mark som var bäst till odling – den med bäst beskaffenhet. I de klimatförändringar som pågår spås länets odlingsförutsättningar fortsatt vara goda, även om vi kommer möta utmaningar även här. Många andra platser på jorden därifrån vi idag importerar vår mat bedöms få radikalt sämre förutsättningar än i dag. Var ska vår mat komma från då? En ökad lokal produktion av hälsosamma, miljövänligt producerade och smakrika livsmedel är bra för regionens ekonomi, säkerhet och attraktivitet. Vi vet inte vad framtiden innehåller, men vi vet att vi har en värdefull resurs att förvalta. Vi har ett regionalt ansvar för livsmedelsförsörjning, men kanske är ansvaret men också möjligheterna större än så?

Förr bebyggdes jordbruksmark mest med lador, som behövdes för slåttern. De är flyttbara vid behov och kräver varken tomt runtomkring, nedgrävda ledningar eller en gjuten platta som villor gör.

Förr bebyggdes jordbruksmark mest med lador, som behövdes för slåttern. De är flyttbara vid behov och kräver varken tomt runtomkring, nedgrävda ledningar eller en gjuten platta som villor gör. Foto: Kristina Sigfridsson.

 

Läs gärna mer i: Planeringsunderlag för brukningsvärd jordbruksmark i Norrbotten, Wirsén H. & Sigfridsson K., 2019.