Etikettarkiv: 1600-tal

Kartering av Torneverken

Publicerat av
Svara

I början av september gästbloggade Carl-Gösta Ojala, Uppsala universitet, med ett inlägg här på vår blogg. Han skrev bland annat om projektet En kolonial arena, och nämnde då att det var fältarbete på gång för honom, Jonas M. Nordin och undertecknad. Efter drygt två veckor ute är vi nu tillbaka på kontoret efter det fältarbetet. Det blev en trevlig turné för att besöka de så kallade Torneverken, det vill säga bröderna Momma-Reenstiernas hyttor och gruvor från mitten av 1600-talet.

Vi började i Leppäkoski och Pahtavaara, cirka 3 mil nordöst om Kiruna. Där finns mycket välbevarade lämningar, då det inte förekommit brytning, eller annan verksamhet, i större omfattning under senare perioder på dessa platser. Allt är lämnat som det var när verksamheten lades ned 1682.

Leppäkoski ligger vid Vittangiälven och där finns resterna efter hytta och de anläggningar som behövs till förädlingen av malmen. Det är kolbottnar där man framställt kol, upplag där kolet förvarades intill hyttan, ugnar där malmen rostades och slutligen själva hyttan där malmen smältes. På området finns även överväxta högar med malm, kvartsit och slagg.

Bild på stenformationer

Rostugn med flera bås, vid Leppäkoski hytta. Foto, Åsa Lindgren, Norrbottens museum

Platsen där malmen bröts ligger cirka en kilometer söder om hyttan och kallas Pahtavaara gruva (trots att berget Pahtavaara ligger ytterligare ett par kilometer bort). Här finns gruvhålet med omgivande varphögar, det vill säga de högar med gråberg som blir över när malmen bryts fram. På en sandig platå ovanför gruvområdet finns även husgrunder efter en parstuga, en enkelstuga och en smedja samt några mer svårdefinierade bebyggelselämningar. Trots att området är röjt så gör markvegetationen att det är svårt se vad som faktiskt finns på platsen.

Thomas Wallerströms ritning över Leppäkoski hyttområde, upprättad 1977. Det som ser ut på en kam är rostugnen på bilden ovan.

Till vår hjälp att hitta igen lämningarna både i Leppäkoski och i Pahtavaara hade vi ritningar från en tidigare kartering. Det var vår kollega Thomas Wallerström, som figurerat här på bloggen förut, som gjorde en kartering av dessa områden 1977. Intressant att se att allt är sig likt såhär 40 år senare.

Vår turné gick sedan vidare till Svappavaara, där hyttan och arbetarbostäder ligger i utkanten av dagens samhälle. På grund av senare tiders aktiviteter är lämningarna här inte fullt lika välbevarade som i Leppäkoski/Pahtavaara, men ändå finns spår efter 1600-talet kvar även här.

Svappavaara hytta finns på en karta från 1660 och den hade jag lagt in i handdatorn som vi använde för att mäta in lämningarna. På så sätt kunde vi veta mer exakt var vi skulle leta efter de olika lämningarna. Ja, och även här hade vi hjälp av en tidigare kartering utförd av Thomas Wallerström 1986.
På Gruvberget, 2 km väster om hyttan, låg förutom gruvhålen även bostäder för gruvarbetarna. Att kartera dem var en utmaning på grund av kraftig vegetation med gräs och tuvor, stora gamla stubbar och stenig mark. Något som fortfarande syns tydligt är stigen som gick från gruvberget, ned till hyttan och samhället.

Den gamla 1600-talsstigen från gruvan ned till Svappavaara hytta och samhälle syns fortfarande tydligt i skogen. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum

Tyvärr går stigen inte att följa hela vägen, då den tar slut vid ett stängsel, där ett modernt industriområde tar vid. Området är idag inte tillgängligt för allmänheten då LKAB utvidgat sin verksamhet runt nästan hela gruvberget. Än så länge finns dock 1600-talets gruvhål kvar.

Vår färd gick vidare till Masugnsbyn och om vi ska vara riktigt ärliga, så började vi vara lite trötta på hytt- och gruvlämningar. Det började bli lite tjatigt  (som det här blogginlägget…). Hur som helst så tog ändå nyfikenheten över – skulle vi kunna hitta igen de husgrunder som finns på kartan? Det var bara att ta sonden i handen och börja jobba. I ett hav av brännässlor, älgört och rallarrosor jobbade vi oss sytematiskt fram, syllsten för syllsten, byggnad för byggnad. Efter två dagar av envetet sondande kunde vi känna oss riktigt nöjda (och trötta i armarna), för vi hittade igen nästan alla byggnader.

Jonas M. Nordin lokaliserar och beskriver husgrunder i ett hav av vegetation i Masugnsbyn. Det stora huset i bakgrunden är bruksskrivarens gård från 1600-talet. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum

Slutligen kom vi till Kalix kopparbruk, vår sista anhalt på turnén. Det blev ett trevligt återbesök på denna plats som jag skrivit om i ett tidigare blogginlägg.

Även här hade vi tillgång till en karta från 1600-talet och målet var att lokalisera och beskriva alla lämningar. Såklart finns de flesta av dessa lämningar redan registrerade i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister, Fornsök, så en viss hjälp hade vi även av dem. Men, beskrivningarna i Fornsök är dock ofta väldigt översiktliga. Alla lämningar finns inte heller med. bland annat en kolbotten som faktiskt är med på den gamla kartan.

Karta från 1600-talet, över Kalix kopparbruk och gruvor. Högst upp på bilden är gruvorna, på mitten bostäder och längst ner hyttan med tillhörande byggnader. Notera att det står en eldkvast från skorstenen på hyttan och smedjan!

 

Det som återstår nu efter denna turné är att gå igenom och snygga till inmätningarna. Det var inte alltid så bra mottagning på GPS:en, så vissa lämningar fick ganska konstiga former. Sen ska allt tolkas och presenteras i en rapport och så småningom införlivas i ett större sammanhang i projektet En kolonial arena.

// Åsa Lindgren

Silbojokk 2017

Publicerat av
1

Vid förra årets undersökning blev vi lite ställda när det blåste för mycket, så att vi inte kunde åka med båten över sjön. I år tog vi därför med arbetsmaterial, för att ha något att göra även om vi skulle bli strandsatta. Kanske var det därför det inte blåste så mycket alls denna gång.

I år var det den kyliga våren som ställde till det för oss, då den gjorde att isen låg längre än vanligt. Vår ursprungliga plan var att åka ut i fält direkt efter nationaldagen, men där fick vi tji. Det var bara att avvakta och invänta islossningen! Som tur var dröjde det inte längre än över helgen, så förseningen blev bara ett par dagar.

Syftet med årets undersökning var att lokalisera och undersöka så många gravar som möjligt. Utifrån den begränsade tiden för undersökningen och förutsättningarna på platsen hade vi som mål att hinna undersöka 20 gravar.

Liksom tidigare år började vi med att gå över ytan för att se om fynd eroderat fram sedan förra året. Sådana fynd kan indikera att gravar är på väg att erodera bort. Vi hittade bara ett par spikar och en glasbit ganska långt ner på stranden, så det gav oss ingen vägledning till ytliga gravar.

Nästa steg var att leta rätt på sökhunden Fabels markeringar från förra året. Vi hade inte tid att utreda dem närmare då, så det var spännande att få se om det skulle ge ett lyckat resultat. Vi började med markeringar i områden som påverkats mest av erosionen.

En av sökhundsmarkeringarna där vi inte hittade någon grav.  Kanske ligger den under stenen som kan ha flyttats av erosionen? Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum, CC BY

De första ytorna vi undersökte innehöll inte några gravar… Detta gjorde oss lite besvikna, men så kom jag ihåg en amerikansk kriminaldokumentär jag såg för några år sedan. Där använde polisen sökhundar för att leta reda på personer som de visste blivit mördade och nedgrävda. Där sa de att dofterna kan förflyttas av regnvatten som rinner där marken sluttar. Begravningsplatsen i Silbojokk ligger ju i en sluttning där berggrunden ligger ytligt. Det är troligt att vi har en sådan effekt här, att dofterna förskjutits jämfört med gravarnas faktiska läge. Vi utvidgade ytorna ytterligare och rensade även ytorna mellan markeringarna och mellan tidigare undersökta ytor.

Ylva, Lars och Åsa rensar svallgrus på begravningsplatsen i Silbojokk. Foto: Olof Östlund, Norrbottens museum, CC BY

Ytor mellan sökhundsmarkeringar och tidigrare undersökta ytor har rensats på svallgrus. I bakgrunden står Ylva och mäter in. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum, CC BY

Till slut hade vi hittat ett tiotal ytor där färgerna i marken avvek från den naturliga. I vissa fall syntes tydliga nedgrävningar eller spår efter trärester, samt några spikar. Vid det här laget hade vi börjat bli hemmastadda på ytan och med arbetets rutiner. Det tar alltid en stund att komma igång i början av fältsäsongen. I Silbojokk tar det även en stund innan man fått grepp om stenlandskapet som förändras år från år.

Olof, Lars, Ylva och Frida är koncentrerade på sin uppgift. I bakgrunden brusar forsen oavbrutet. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum, CC BY

Periodvis var det helt tyst förutom forsens ständiga brus. Vi låg alla ihopkrupna över var sin grav. Totalt koncentrerade på uppgiften att så försiktigt, men ändå så snabbt det går, rensa fram och dokumentera gravarnas innehåll. Plötsligt var det fart på oss, då någon gick efter en kamera, en annan behövde fler fyndpåsar och en tredje hämtade instrumentet för att mäta in något. Så flöt arbetet på och plötsligt var det dags att avsluta och lägga igen.

Frida och Åsa i färd med att lägga igen delvis undersökta ytor. Foto: Olof Östlund, Norrbottens museum, CC BY

Arbetet som arkeolog innebär att flytta på jord. I Silbojokk stämmer det i allra högsta grad. Där flyttar vi jorden både fram och tillbaka. Dessutom flyttar vattnet på jorden, så vi får flytta på den ännu en gång… Innan vi lämnar platsen försöker vi se till att stabilisera marken med hjälp av sandsäckar, sten och jord. Sandsäckarna läggs där vår undersökning gått lite djupare, så att gropar bildats. Vi påträffade även en grav som delvis ligger under en sten och därför lämnades kvar. Där försökte vi stabilisera, så att stenen inte ska kana ner över graven ännu mer. Nästa år ska vi försöka flytta på stenen!

En stor sten har stagats upp med sandsäckar för att inte kana ner över en grav. Foto: Olof Östlund, Norrbottens museum, CC BY

Nu väntar andra uppdrag och så småningom semester, men fortsättning följer…

Trevlig sommar!

/Åsa Lindgren