Bakgrund
Hösten 2020 fick Piteå museum förfrågan om att medverka i ett forskningsprojekt tillsammans med Norrbottens museum. Luleå tekniska universitet hade beviljats medel från forskningsrådet Formas för projektet ”Pandemi i det (sub)arktiska norr: En supradisciplinär och tvärvetenskaplig datainsamling om erfarenheter, resiliens och social mobilisering under Covid 19 pandemin med fokus på Norrbottens län”. Arbetet inleddes i december 2020 och pågår till april 2022 under ledning av docent May-Britt Öhman, gästforskare vid enheten för historia på Luleå tekniska universitet.
Norrbottens museums del i projektet har handlat om att göra en bred insamling av berättelser via en frågelista och ett antal kvalitativa intervjuer. Vi tyckte projektet lät intressant och det gav oss möjlighet att ägna oss åt samtidsdokumentation som vi inte annars skulle ha kunnat göra. Vi tänkte också att det skulle bli ett bra tillfälle att stärka museisamverkan i länet så vi tackade ja till att medverka.
Det övergripande syftet med projektet är att bidra med information som bland annat kan ligga till grund vid framtida historieskrivningar, historiska jämförelser samt planering och utveckling av mänsklig säkerhet och krishantering. Projektet är tvärvetenskapligt och supradisciplinärt. Det innebär att projektdeltagarna är verksamma inom olika ämnesområden, men även att berörda parter utanför akademin ses som experter inom sina respektive områden och ges utrymme att bidra med kunskap för att utveckla frågeställningar och analyser.
Projektet har varit lärorikt på många sätt. Det visade sig att vi behövde göra en etikprövning innan vi kunde påbörja arbetet med vår insamling. Det var en process som var tidskrävande och stundtals frustrerande då den typen av förberedelse inte är nödvändiga i vanliga fall vid museers dokumentationsarbete. Processen gav oss däremot möjlighet att diskutera etikfrågor och utbyta erfarenheter med de övriga projektdeltagarna och det resulterade i att vi tog fram nya medgivandeavtal för intervjuer.
För att möjliggöra samverkan och erfarenhetsutbyte inom projektet har vi under projekttiden haft gemensamma seminariedagar och återkommande projektavstämningar. Vid dessa träffar har vi presenterat vårt arbete och på så sätt kunna följa varandras olika delprojekt och hjälpa varandra vid behov. Precis som med mycket annat under 2020–21 har de flesta möten och träffar skett digitalt via Zoom. Det var först nu i november som vi hade möjlighet att träffas på riktigt för två dagars gemensamt arbete på Sunderbyns folkhögskola.
Insamlingen
Min insats i projektet har bestått av två delar. Jag har intervjuat ett antal personer utifrån temaområdena gräns, glesbygd och utanförskap. Totalt har det blivit 16 intervjuer och informanterna har bott i Arjeplog, Piteå, Älvsbyn, Haparanda, Kemi, Torneå och Luleå. De flesta intervjuer har gjorts via telefon eller digitala kanaler som Teams och Zoom. Några av informanterna har jag kunnat träffa.
Informanterna är spridda i ålder och deras livssituationer varierar; vissa har barn i förskoleålder medan andra har barn som har flyttat hemifrån, vissa har åldrande föräldrar att ta hand om medan andra har sina föräldrar i ett annat land, vissa har ett arbete som de varit tvungen att fortsätta gå till medan andra har haft möjligheten att arbetat hemifrån under stora delar av pandemitiden. I deras berättelserna finns det likheter men även stora variationer och olikheter utifrån deras livssituation.
En annan del i projektet har varit att vi projektdeltagare uppmuntrades att föra autoetnografiska anteckningar. Begreppet autoetnografi var nytt för mig men av en tillfällighet höll Umeå universitet under våren 2021 en seminarieserie om autoetnografi som forskningsmetod, så jag tog tillfället i akt och medverkade på deras träffar. Kortfattat kan man säga att autoetnografi handlar om att: ”Forskarens personliga berättelse och erfarenheter används som empiriskt underlag med det uttalade syftet att utforska, beskriva och analysera kulturella fenomen och praktiker från ett inifrånperspektiv (jfr Chang 2008; Adams m.fl. 2015).” Nu är detta med att föra anteckningar och nedteckna reflektioner kring en insamling inget nytt för mig. Under de flesta av mina etnologiska projekt har jag fört någon form av fältdagbok med noteringar om arbetet och med reflektioner som dykt upp under insamlingen. Det var en sak jag lärde mig under studietiden då vi gjorde vår kurs i fältarbete och det är ett koncept jag har fortsatt med.
Jag hade dessutom redan våren 2020 börjat göra dagboksanteckningar om hur vardagen och mitt liv påverkades av pandemin. Jag är en dagboksskrivare men blev också inspirerad av ett upprop i en grupp för etnologer på Facebook. Många museer och arkiv skickade våren 2020 ut frågelistor för att samla in människor berättelser om den akuta fasen när pandemin började. I ett inlägg av Barbro Blehr, Ida Hughes Tidlund, Helena Hörnfeldt och Britta Zetterström Geschwind uppmanades etnologer att skapa ett långsamt framväxande material om vardagen genom att skriva dagbok. Ett material som skulle kunna komplettera de insamlingar som gjordes för att fånga det akuta skedet. Så att fortsätta med anteckningar under projektet och med någon form av autoetnografisk ansats var en uppgift som passade mig. Jag utökade min egen vardagsinsamling med fotografier i form av ögonblicksbilder från vardagen under pandemin.
När jag tittar tillbaka i min dagbok hittar jag den första anteckningen 5 mars 2020.
Torsdag 5 mars 2020
Det som sker i världen just nu är ju att coronaviruset covid-19 sprider sig. Började i Kina i december och finns nu i över 60 länder. För friska är det en sjukdom i stil med influensan men för äldre och riskgrupper kan det leda till döden. Så lite spännande kan det ju bli och plötsligt blir vår Kroatienresa inte av i juni eller Legoland. Det som verkar vara med sjukdomen är att den sprids snabbt. För vår del är det troligen ingen större fara men t.ex. farmor, farfar, mina föräldrar är ju i riskgruppen. Sedan slår det också mot industrin då fabriker i Kina stängs på grund av att folk ska hållas hemma. Man inser som hur sårbar vår globala värld är och hur vår lyxturism drar med sig smittor.
Anteckningen är kanske inte helt korrekta faktamässigt men jag antar att det speglar den information som jag vid tidpunkten tog till mig via nyheter på radio, tv och från tidningar. Insåg väl redan då att den planerade resan till Kroatien med sambons släkt inte skulle bli av, men hoppet levde vidare några veckor innan resan kunde avbokas.
På detta sätt följer anteckningarna under året och jag reflekterar över hur mitt och min familjs liv påverkas av den rådande situationen och de rekommendationer som införs. Det är en blandning av anteckningar om allt från hur barnens aktiviteter anpassas till olika riktlinjer till funderingar kring beslut vi tar på Piteå museum. Ibland höjer jag blicken och gör mer övergripande reflektioner om läget i Sverige eller världen men det mesta handlar om vardagslivet.
Möte mellan autoetnografin och intervjuerna
Pandemin och alla restriktioner och rekommendationer har påverkat oss alla på olika sätt sedan våren 2020. I arbete med insamlingen har mina egna erfarenheter ibland samstämt med mina informanters berättelser och ibland har deras erfarenheter gett mig helt nya insikter om hur människor har påverkats. Med informanterna i trakten kring Haparanda fanns det ett samband eftersom jag är österbottning med mina rötter i Nykarleby. Dessutom har jag tidigare arbetat med dokumentationer i Haparanda så gränsstadens tvillingidentitet med Torneå var en bekant företeelse för mig.
Under våren 2020 stängdes gränsen mellan Finland och Sverige och det kändes märkligt när jag såg bilder från Viktoriatorget där det stod ett kravallstaket på mitten. Jag har själv gått över det där torget flera gånger under mina vistelser i Haparanda och jag insåg att vardagen måste ha blivit komplicerad för många människor som bor där.
För min egen del innebar gränsstängningen att vi tog beslutet att inte åka till Nykarleby på den årliga sommarsemestern och på samma sätt valde mina syskon att inte komma till Skellefteå. Vi var överens om att det var bäst så på grund av smittspridning och alla ovisshet kring såväl sjukdomen covid 19 som viruset. I min dagbok resonerar jag den 3 juni om planerna för sommaren och konstaterar: ”Vi har inga avsikter att åka någonstans och vi lär också stanna hemma från Finland i sommar.”
Under våren 2021 började jag ta kontakt med personer som kunde vara intresserade av att ställa upp som informanter för vår insamling. Jag hade fått tips om människor som levde sitt liv på båda sidorna gränsen och skulle kunna berätta om hur deras vardag påverkats. Jag gjorde även annan efterforskning och läste artiklar och sökte bland nyheter från såväl svenska som finska medier som beskrev livet och problematiken kring gränsområdet. De första intervjuerna gjorde jag i maj och juni, eftersom smittsmidningen minskade i juni kunde jag också besöka Haparanda under sommaren. Jag åkte upp för att träffa några informanter och för att göra observationer vid den fortsatt stängda gränsen. Reglerna kring gränspasseringen har varierat och ändrats under pandemins gång och då jag besökte Haparanda fanns det tre alternativ för att få passera. Det första var om du fått två vaccinationer och det hade gått 14 dagar, det andra var om kunde du visa intyg på att du haft covid-19 de senaste 6 månaderna och det tredje var om du hade ett negativt test som var max 72 timmar gammalt.
Jag hade läst om situationen i Haparanda, sett bilder och nyhetsreportage och trodde att jag skulle vara förberedd på vad som väntade mig. Det visade sig att jag hade fel. Några år tidigare hade jag stått på torgen med bokstavligen den ena foten i Finland och den andra i Sverige och känt att jag liksom hörde hemma i både Finland och Sverige. Nu hade jag inte ens rätt att passera gränsen till Finland utan att uppfylla de krav som ställdes vid gränspasseringen. Och det var nog först då jag själv stod där som jag insåg vad detta med stängda gränser verkligen betyder och jag försökte fånga känslan och upplevelsen i mina anteckningar.
Onsdag 30 juni 2021
När jag närmade mig gränsbron blir jag stående med utsikt över bron och vägen. Bron som vi alltid kör över när vi åker till Finland och där det aldrig varit kö, där ringlar det nu en lång bilkö i sakta mak pga att alla stannar vid gränsen för att visa rätt papper eller ta ett snabbtest om rätt resedokumentation saknas. Just nu får du passera om du har intyg på dina vaccinationer, på att du haft covid de senaste 6 månaderna eller om du har ett negativt test som inte är äldre än 72 timmar.
Bara åsynen av bilkön och insikten att jag inte skulle få passera, även om jag är finsk medborgare, för att jag saknar rätt dokumentation, jag skulle få ta ett snabbtest men det räcker inte utan jag måste även ha en giltig anledning t.ex. hälsa på min familj men jag kan inte åka över bara för nöjes skull. Jag får en klump i magen och är inte förberedd på den känslan. Jag har sett bilder och jag har läst om vad som gäller för att förbereda mig, men det är en helt annan sak när jag står här. Det är först nu då jag ser detta och inser att jag inte kan gå över gränsen om jag vill som jag förstår vad det egentligen innebär att gränsen är stängd. Och egentligen spelar det inte så stor roll utan det är en känslomässig reaktion, det känns nästan som någon har grävt av en rot till den finska myllan för mig. Att jag liksom är utestängd och befinner mig i exil även om det är fredliga förhållanden. Det är egentligen en absurd känsla eftersom jag bott i Sverige sedan 2005 och brukar besöka Finland en eller ibland två gånger om året och ändå blir det en så här stark reaktion av att se kön vid gränspasseringen. Jättekonstigt, men det är som att förnuftet och känslan går åt helt olika håll. Och det är känslan som tar över och styr kroppen och den fysiska reaktionen, klumpen i magen. Nej jag var inte beredd på den här reaktionen utan jag tänkte ”jag går till gränsen och fotar lite, det blir bra bilder”. Så naivt det var eller vad jag nu ska säga.
Efter sommaren intervjuade jag ytterligare några informanter i trakten kring Haparanda och vi kunde fördjupa oss i frågorna kring gränsen och deras känslor kring den stängda gränsen. De flesta hade valt att bita ihop och ta testerna som krävdes för att kunna passera, en strategi för att få vardagen att fungera och kunna pendla till jobbet. De hade i olika faser känt ilska och frustration över den stängda gränsen och gränsvakterna, men samtidigt anpassat sig för att få vardagen och livet att fungera. Så här berättar två informanterna om den stängda gränsen:
Men det jobbiga har nog varit det där med att när du vet att du ska över till finska sidan och du måste hela tiden alltid trippelkontrollera din väska att du har med dig körkortet och du har med dig personbeviset och ja, ifall du har liksom ett giltigt, vad heter det, testresultat så att du har det med dig. Att du måste tänka, du måste planera din resa över till Torneå som är där precis bredvid. Det har varit en extremt jobbig, men det klart att det finns några smugglingshistorier som jag tycker är lite småkul efteråt. Och hur fort man börja fundera på dom banorna, som att ja men hur ska jag göra det på det absolut bästa och liksom smidigaste sätt? För att du stöter ju på problem. (Kvinna, Hapranda)
Och så helt plötsligt kommer det någonting helt oväntat, när man liksom tänker, vi har alltid ja men vi kommer inte att börja kriga med varann vi är liksom HaparandaTorneå en gemensam stad och liksom Finland-Sverige så likt varann. Och liksom så har man ju tänkt. Och vi har byggt upp all våran, nu tänker jag lite på jobb, samverkan också utifrån det att vi ska kunna vara en dubbel, twinstad alltså eller en sån här kaksoiskaupunki [tvillingstad] vad det nu heter och så helt plötsligt så blir det som en gräns som dras emellan. Och den blir ju, den är ju symbolisk på så sätt när du ser själva de här staketen och hur de har påverkat mig och mina kollegor. Vi har varit olika påverkade under perioden och vi har stöttat varandra och vi har varit förbannade och ledsna och liksom allting. (Kvinna, Kemi)
Slutreflektion
Denna pandemi har lärt oss mycket och om oss själva och om hur vårt samhälle fungerar vid en kris. För vissa har livet påverkats mer och för andra mindre beroende på var du bor och hur din livssituation ser ut. Vid gränstrakterna där människor lever sitt liv på båda sidorna av gränsen har många fått förhålla sig till två länders olika pandemistrategier och de har behövt hitta strategier för att kunna fortsätta sitt liv någorlunda som vanligt. Pandemin har visat att den öppenhet och rörelsefrihet som vi har i Norden är sårbar. När länder bestämmer sig för att stänga sin gräns påverkar det dem som bor i området på många olika sätt. För några har det kanske bara inneburit att de inte har kunnat åka och handla på sin favoritbutik på andra sidan gränsen, medan det för andra har inneburit att de har varit tvungen att ta ett PCR-test en gång i veckan för att kunna åka till jobbet eller att de inte ens har fått passera gränsen för att hälsa på sina föräldrar. Då vaccinationen kom igång och smittspridningen gick ner kunde gränskontrollerna småningom tas bort och människor fick röra sig fritt över gränsen igen men vid behov kunna uppvisa vaccinationspass eller ett negativt test.
Pandemin pågår fortfarande och nu står vi inför ökad smittspridning och över världen sprider sig omikron, en ny mutation av viruset. Länder som tidigare lättade på sina restriktioner återtar dem för att begränsa spridningen av viruset. Många har kanske planerat att resa under de kommande högtidshelgerna men vi får väl se vilka rekommendationer som kommer att gälla i Sverige. Själv tänker jag att sommaren 2022 ska vi väl ändå kunna göra vår sommarresa till Nykarleby.
Sophie Nyblom,
Etnolog
Piteå museum
Läs mer om projektet:
Luleå tekniska universitet
Tidigare blogginlägg om projektet
Mer om autoetnografi
Kulturella Perspektiv – Svensk etnologisk tidskrift (kb.se)
