Ett tips om fångstgropar som visade sig vara något helt annat

För några år sedan fick Norrbottens museum in ett tips om fångstgropar i Kalix kommun. Tipset hade lämnats in till Länsstyrelsen i form av en anonym lista, enbart med koordinater för respektive grop. Koordinaterna var angivna i longitud och latitud, och handläggaren på Länsstyrelsen hade transformerat koordinaterna till det koordinatsystem som vi använder oss av – Sweref 99 TM, innan tipset skickades vidare till oss på Norrbottens museum. Tipset om fångstgroparna lades in i vårt digitala tipsregister, där alla tips om forn- och kulturlämningar som kommer in till Norrbottens museum förs in, så att vi lättare ska kunna administrera de tips som ska granskas i fält.

Tipsgranskning under en dimmig höstdag 2020. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

En dimmig höstdag 2020 var undertecknad ut och skulle bland annat granska tipset om fångstgropar, som var fördelade i två områden i Kalix kommun. Glad i hågen hoppade jag ur bilen vid första området för att till fots ta mig till de första groparna, men konstaterade rätt snabbt att något inte stämde. Marken där de eventuella fångstgroparna skulle vara belägna utgjordes av mycket fuktighetshållande mark som var markberedd sedan ett antal år tillbaka, och nu tätt igenväxt med lövsly och midjehögt gräs. Totalt omöjligt att se en enda grop – och dessutom inte fångstgropsläge. Gjorde ändå ett tappert försök att söka upp de GPS-positioner som vi har fått från Länsstyrelsen – och tänkte i mitt stilla sinne att antingen försöker någon j*vlas med Länsstyrelsen, eller så vill Länsstyrelsen j*vlas med mig… Till slut gav jag upp och gick tillbaka till bilen, för att bege mig till det andra området. Kanske var det bättre marker där?

Fuktig, blöt och dikad mark med lövsly och midjehögt gräs. Inte riktigt fångstgropsläge… Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

Område 2 var inte direkt bättre. Visst var marken torrare, men istället utgjordes terrängen av relativt brant och mycket stenig terräng. Inte heller fångstgropsläge. Började här misstänka att koordinaterna antagligen inte var korrekta, så jag bestämde mig helt enkelt för att granska ett helt annat tips och åkte därifrån.

Inte direkt fångstgropsläge här heller… Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

När jag återvände till kontoret gjorde jag ett nytt försök att transformera koordinaterna från longitud till latitud, och det visade sig att beroende på hur jag skrev in koordinaterna i Lantmäteriets koordinattransformation så fick jag ut tre olika positioner för respektive fångstgrop, där samtliga hamnade inom Kalix kommun. Vid tredje försöket kunde jag också urskilja någon form av gropformationer på terrängskuggningskartan, men jag insåg mycket snabbt att detta rörde sig om något betydligt större gropar än fångstgropar (och att ingen j*vlats med vare sig Länsstyrelsen eller mig)! Eller som min kollega Åsa uttryckte det: Om det där är fångstgropar så är det ju fångstgropar för dinosaurier!

Vi misstänkte att det rörde sig om lämningar efter militär verksamhet. Området där dessa gropar är belägna ligger väster om Vitvattnet i Kalix kommun. Vid kartstudier konstaterade jag att det finns två militära skjutfält relativt nära området, som också ligger några km norr om Storsien. Under andra världskriget fanns det ett interneringsläger i Storsien, där politiska fångar som exempelvis syndikalister, anti-nazister och fackföreningsfolk inhystes, då de ansågs kunna utgöra ett hot mot staten. Kunde groparna vid Sanduddberget väster om Vitvattnet ha någon relation till skjutfältet och/eller Storsien?

Misstankarna om att det rörde sig om militära lämningar ledde till kontakt med Mark och Miljöavdelningen vid I19 i Boden. I maj förra året åkte ut tillsammans för att titta på groparna. Det visade sig att just detta område nyttjats av svenska militären från ca 1920-tal ända in på 1980/1990-talet, och att de gropar som är mycket synliga på terrängskuggningskartor är rester efter tältplatser, skyttevärn, fordonsvärn, artillerivärn och löpgravar. Dessutom ligger detta område inom den s.k. Kalixlinjen, som var en försvarszon som började byggas upp under andra världskriget, och fortsatte att utvecklas under Kalla kriget. Tanken var att om en angripare skulle försöka tränga sig in i svenskt territorium över svensk-finska gränsen i norr, så skulle det svenska försvaret försöka styra striden till så nära landsgränsen som möjligt. Försvaret av övre Norrland skulle ske vid landsgränsen och vid kusten, men vid behov fortsätta vid Sangis och Kalix älvar, för att slutligen stoppas vid försvarsställningarna längs Lule älv och Bodens fästning. Delar av detta försvar kallades för Kalixlinjen och omfattar försvarszonen mellan Torne älv och Kalixälven. Ingenstans i Sverige har det visst genomförts så många krigsförbandsövningar och befälsövningar som inom Kalix försvarsområde. En del av dessa övningar har därmed sannolikt resulterat i de lämningar som nu går att se i skogarna väster om Vitvattnet.

Arkeolog Jannica Grimbe i tältplats, synlig som en bred vall med en rund/oval yta i mitten. I vallen är en försänkning från öppningen in. I mitten kan stenar förekomma, som antingen har pallat upp en kamin eller som är rester efter en eldstad. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
Arkeolog Jannica grimbe i ett skyttevärn. I bakgrunden skymtar en tältplats. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
Arkeolog Jannica Grimbe i löpgrav en bit utanför tältplatsen. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
Skyttevärn uppbyggt av stenar, med utsikt över området. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Under 2021 genomförde Norrbottens museum en digital version av Arkeologidagen, vilket bland annat resulterade i ett videoinslag från just Vitvattnet, som visar en del av lämningarna i området:


Norrbottens museum har påbörjat registreringar av de militära lämningarna väster om Vitvattnet, men då det rör sig om ett mycket stort antal lämningar så lär vi återvända till området ett flertal gånger innan detta arbete är klart. Så om ni får syn på oss efter vägarna kring Vitvattnet så är vi med stor sannolikhet ute och registrerar spåren efter militärens verksamhet i området!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog

Läs mer
Ekman, Sten (2013). Kalixlinjen. Kalla krigets lås i norr. Befästningarna, artilleriet, de svenska planerna och det tänkta sovjetryska anfallet.

Dräpartallens historia

I juli månad 2021 var undertecknad och arkeolog Ida Mattsson ute på tipsgranskning i skogarna runt Arvidsjaur. Vid arkeologisk tipsgranskning besiktar vi från Kulturmiljö allmänhetens tips om forn- och kulturlämningar. Efter att ha granskat diverse cykelstigar, tjärdalar och husgrunder styrde vi bilen norrut för att granska vad som kom att bli (enligt mig och Ida) sommarens mest spännande tips: en mordplats. 

I vägskälet där väg 374 korsar väg 45 (Inlandsvägen) träffade vi två trevlig herrar med en intressant historia. Det var en solig sommardag och Börje Jonsson och Börje Andersson var ivriga att få visa oss mordplatsen. Mordplatsen är belägen cirka en kilometer norr om vägskälet och befinner sig ett par meter in skogen från väg 45. Intill en liten bäck står en tall med en dramatisk berättelse, invid denna tall ska det i juli månad 1906 ha skett ett brutalt mord. 

Enligt berättelsen ska en vaccinatör vid namn Lundmark från Puottaure rest mellan byarna i området för att undersöka och vaccinera barn mot sjukdomar. Vid denna tall vid Otostorp ska vaccinatören ha stött ihop med två finländska medborgare. Enligt berättelsen ska dessa två finländska medborgare ha varit på rymmen från rättvisan i sitt hemland. De två finländska medborgarna hade utfört ett misslyckat rån i Kåbdalis och när de träffade på vaccinatör Lundmark misstänkte de att han bar en större summa pengar i sin väska. Vid rånförsöket slog finländarna brutalt ihjäl vaccinatör Lundmark, som knappt hade några pengar på sig – möjligtvis några småslantar som han hade i sina egna kläder. Knivar och en långrem fick agera som mordvapen. En långrem är ett snedstag som sitter på en häststötting. När vaccinatören inte dök upp i byarna började byborna misstänka att något hade hänt honom och det startades en skallgångskedja. Vaccinatör Lundmark hittades då intill denna tall som hädanefter kom att kallas för Dräpartallen.

För mer information om mordet tipsar vi om att läsa Otto Vesterlunds Tjugo år i Norrbotten från 1925.

På dräpartallen hänger mordvapnet – en långrem från en häststötting. Långremmen har förvarats under många år och för att bevaras har den tjärats in i omgångar. Börje Jonsson visar oss en bläcka i trädet. Foto: Mica Vesterlund © Norrbottens museum.

Vid vårt besök i juli stod tallen fortfarande kvar, med långremen hängandes på en spik! Detta mordvapen tillvaratogs vid besöket och förvaras nu i Norrbottens museums samlingar. I trädet finns också en bläcka med ett inristat kors i. Korset börjar vara övervallat men syns fortfarande tydligt. Enligt Börje Johansson ska korset ha ristats in samma år eller året efter mordet skedde, detta till minne av vaccinatör Lundmark och det rysliga mord som utspelades på plasten.

På dräpartallen finns en bläcka med ett inristat kors. Foto: Mica Vesterlund © Norrbottens museum.

Och vad hände med finländarna?
Det finns tyvärr inga skriftliga källor på vart de tog vägen och vad som hände efter mordet. Men enligt vår tipsare Börje Jonsson finns det en fortsatt historia gällande finländarnas öde. Enligt Börje ska mördarna ha delat på sig. Det sägs att den ena begav sig tillbaka till hemlandet där han ska ha häktats för tidigare brott. Den andra finländaren begav sig nedåt landet och hamnade i en skogskoja i de norrbottniska eller lappländska skogarna. I stugan mötte han skogsarbetare som roade sig med att bl.a. spela kort. En helg så åkte de flesta av arbetarna hem och kvar i stugan blev finländaren och en skogshuggare. Vid denna tid hade signalementet på de två förövarna gått ut och under kvällen ska skogshuggaren ha tyckts känna igen finländaren. Skogshuggaren ska ha nämnt något om att signalementet stämde på den man som nu var tillsammans med honom i stugan, men mer diskussion än så blev det inte. Under natten vaknade skogshuggaren av att finländaren stod över honom i sängen med en lodbössa. Finländaren hade tänkt röja honom ur vägen och skulle avfyra ett dödande skott. Lyckligt nog för skogshuggaren så klickade lodbössan och det blev slagsmål i skogskojan. Skogshuggaren tog sig iväg från stugan och sprang för att hämta hjälp och rapportera. Denna tragiska historia slutar när skogshuggaren och kanske en länsman återvände till stugan, där de fann finländaren död. Han hade tagit sig ett eget liv med lodbössan.

Översiktbild på mordplatsen. På dräpartallen hänger mordvapnet och en röd trafikskylt på trädet intill markerar platsen. På bilden syns just och pass arkeolog Ida Mattsson med vovven Aaro. Foto: Mica Vesterlund © Norrbottens museum.

Mordplatsen vid Otostorp registrerades i juli månad 2021 som en Plats med tradition. Plats med tradition är en plats som förknippas med ett ålderdomligt bruk, en sägen eller ett märkligt minne. I 115 år har de hemska historien levt vidare genom muntliga och skriftliga källor men nu finns den även dokumenterad i RAÄ:s databas över Fornlämningar och Övriga kulturhistoriska lämningar: L2021:4772.


/Mica Vesterlund, arkeolog.