Det glömda kulturarvet – kustens gruvor

Det finns många i vårt län som älskar att röra sig i skog och mark under barmarkssäsongen. Det kan vara för att bara njuta av vår fina natur eller för att fylla frysen med kött, svamp eller bär. Att bara gå omkring och lyssna på fågelsången i den skirande grönskan en solig försommardag eller hukandes för att hitta gömda kantareller bland de prasslande höstlöven är lycka för en hel del av oss. Emellanåt när vi går omkring kan vi stöta på en samling övervuxna stenrösen och det som ser ut som tjärnar eller små pölar inom ett avgränsat område. De flesta kanske inte fäster någon större vikt vid detta eller kanske inte ens lägger märke till det, men det som ligger där är faktiskt spår av vårt förflutna.

När vi tänker på gruvor så är det nog ofta de enorma gruvorna i Kiruna och Gällivare som först dyker upp i våra tankar. Kanske även några av de numera nedlagda gruvorna i Laisvall, Nasafjäll eller Laver flimrar förbi när vi föreställer oss de djupa schakten eller stora dagbrotten där de eftertraktade metallerna har brutits. Guld, silver, koppar och järn inbäddat i urberget. Djupt där nere och svåråtkomligt. Men de flesta gruvor som varit verksamma i vårt län har inte varit så stora som dagens industrier, utan brytningen pågick i mycket mindre skala. Inte minst vid kusten. Hur många idag är det som förknippar Piteå, Luleå och Kalix med gruvbrytning? Hur många tänker på ”gruvstaden Boden”? Jag antar att det inte är så många. Men spåren av gruvorna finns där tydligt för dem som vet vad de ska se efter.

Några av de äldsta gruvorna är från 1600-talet. En av dessa ligger i Kalix. Ibland kan namnen på kartan avslöja vilken verksamhet som bedrivits på platsen. Utefter Moån strax söder om Bodträsk finns Bruksberget, Hyttberget, Hyttselet och Bruksmyran. Namn som vittnar om svunna tider. Vid ån ligger de överväxta resterna av den gamla hyttan, kolhuset och andra byggnader. De ligger som väl synliga konturer i marken. Gropar och högar om vartannat. På Bruksberget ett par kilometer norrut finns resterna av tre gruvhål och några skärpningar, det vill säga platser där man provbrutit och letat efter mineraler, i detta fall koppar. Gruvhålen är idag vattenfyllda och det blir svårt att förstå hur djupa de är, endast ingångshålet är synligt. Några är så stora som 10 m i diameter och vi vet att den djupaste gruvan är 16 m djup. Här arbetade mängder av människor i sitt anletes svett för att trygga sin tillvaro. Spåren från dessa människor har emellertid bleknat bort och minnet nästan helt suddats ut. Hågkomsten av verksamheten bevaras idag främst genom den skyltning som finns i området och de stigar som fortfarande trampas upp av besökare varje år. Det industriella kulturarvet hålls därmed levande ytterligare en tid.

Ett av gruvhålen på Bruksberget, Kalix kopparverk. Foto: Roine Viklund/LTU.
En del av hyttområdet invid Moån, Kalix kopparverk. Foto: Roine Viklund/LTU.

Ett annat gruvområde ligger på Kopparberget strax väster om Åskogen i Boden. Det är ännu inte klarlagt vad som bröts där men platsnamnet kan åtminstone ge en indikation. Uppe på berget är spåren tydliga efter gruvbrytning i form av skador på berget som ligger i dagen och flera vattenfyllda gruvhål. Vi vet inte heller helt säkert när brytningen ägde rum, det skulle kunna vara sent 1600-tal, men de skriftliga källorna lyser än så länge med sin frånvaro. Det verkar emellertid som att berget bröts genom tillmakning. Det innebar att berget hettades upp tills det sprack och stora stycken kunde bändas lott med spett. Brottytorna fick därmed en karakteristisk mjuk form på både brottväggar och tak. Krut användes för första gången på Nasafjäll under 1630-talet men många föredrog trots det att använda sig av tillmakning. Att spränga med krut var nämligen både dyrt och farligt.  Det kan även funnits en smälthytta vid en å som rinner ut från Hundsjöns södra spets. Platsen är bara delvis undersökt men det återfanns spår av byggnader och kol i marken, som kan vara rester från smältningen. Idag är det området kraftigt övervuxet, men det skulle vara spännande med en arkeologisk undersökning som kunde kasta mer ljus över platsens hemlighetsfulla historia.

Söder om Piteå vid Bergsviken ligger Ursberget. Runt berget finns en mängd stigar och motionsspår för de hågade piteborna. Men berget rymmer egna hemligheter. På bergets nordöstra sida rinner, vad som blivit en liten bäck ut ur en sänka och vid bergets fot ligger en hög med stenar i en vattenfylld grop. Detta är ett igenfyllt gruvhål och tunneln, eller stollen som det egentligen heter, innanför sträcker sig nästan 80 m in i berget. Stollen var ungefär 1.8 m hög och 1.2 m bred vilket innebar att det var ståhöjd för de allra flesta som arbetade i gruvan. Bergsviksgruvan ägdes av bönder och några stadsbor som inmutat området i jakt på mineraler. Två skärpningar sprängdes 1887 med dynamit uppe på berget och kratrarna såväl som varphögarna, resterna av gråberg, är väl synliga än idag. Skärpningarna är drygt 4×6 m och 4x4m i diameter och ungefär 3 m djupa men det upptäcktes inget brytvärdigt där. Istället fokuserades på att spränga sig in i berget, men inte heller där fanns det man letade efter och 1895 avslutades projektet för gott. Det fanns ingen malm i Ursberget.

Ingång till gruvan i Ursberget. Foto: Roine Viklund/LTU.
Skärpning med varphög, Ursberget. Foto: Roine Viklund/LTU.

Norr om Klöverträsk i Luleå ligger Stor-Klöverberget. Idag ett uppskattat utflykstmål med stigar och spångade leder för såväl gående som mountainbikes. I området finns gruvlämningar som lätt kan nås från bergets sydöstra sida. Där finns även en informationstavla med historik över gruvan som var i drift under 1840-talet. Järnmalmen som bröts fraktades till järnbruket i Rosfors där malmen smältes till tackjärn. Järnmalm till bruket hämtades även från Ristjälnsgruvan ett par kilometer bort, som också är lätt att besöka. På Stor-Klöverberget finns förutom resterna av gruvan, varphögar och några byggnader även fyra stora fyrkantiga stenrösen på bergssidan. Det är lätt att tro att detta är lämningar av husgrunder med det är i själva verket resterna av malmupplag, dit malmen forslades i väntan på att lastas på häst och vagn/släde för vidare transport till Rosfors. Upplagen är kallmurade (utan murbruk) avsatser omkring 6×5 m i diameter och över 1 m höga. De är väldigt tydliga där de ligger.

Gruvan vid Stor-Klöverberget. Foto: Roine Viklund/LTU.
Malmupplagsplats, ett s.k. försvar, vid Stor-Klöverberget. Foto: Roine Viklund/LTU.

Detta är endast fyra exempel av många på övergivna och ofta bortglömda gruvor som finns utspridda i kustkommunerna och Boden. Det finns ännu mycket att upptäcka och berätta, inte minst om de gruvor som funnits i skärgården, exempelvis på Hindersön och Baggen. Men det är en historia som vi får ta en annan gång. Vill du själv uppsöka övergivna gruvor i vårt län kan du med fördel lasta ner appen ”Fornfynd” där en stor del av alla registrerade fyndplatser finns registrerade. I appen kan du även få tillgång till anteckningar från Riksantikvarieämbetet. Lycka till!

/Roine Viklund, teknikhistoriker vid Luleå tekniska universitet

Ett tips om fångstgropar som visade sig vara något helt annat

För några år sedan fick Norrbottens museum in ett tips om fångstgropar i Kalix kommun. Tipset hade lämnats in till Länsstyrelsen i form av en anonym lista, enbart med koordinater för respektive grop. Koordinaterna var angivna i longitud och latitud, och handläggaren på Länsstyrelsen hade transformerat koordinaterna till det koordinatsystem som vi använder oss av – Sweref 99 TM, innan tipset skickades vidare till oss på Norrbottens museum. Tipset om fångstgroparna lades in i vårt digitala tipsregister, där alla tips om forn- och kulturlämningar som kommer in till Norrbottens museum förs in, så att vi lättare ska kunna administrera de tips som ska granskas i fält.

Tipsgranskning under en dimmig höstdag 2020. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

En dimmig höstdag 2020 var undertecknad ut och skulle bland annat granska tipset om fångstgropar, som var fördelade i två områden i Kalix kommun. Glad i hågen hoppade jag ur bilen vid första området för att till fots ta mig till de första groparna, men konstaterade rätt snabbt att något inte stämde. Marken där de eventuella fångstgroparna skulle vara belägna utgjordes av mycket fuktighetshållande mark som var markberedd sedan ett antal år tillbaka, och nu tätt igenväxt med lövsly och midjehögt gräs. Totalt omöjligt att se en enda grop – och dessutom inte fångstgropsläge. Gjorde ändå ett tappert försök att söka upp de GPS-positioner som vi har fått från Länsstyrelsen – och tänkte i mitt stilla sinne att antingen försöker någon j*vlas med Länsstyrelsen, eller så vill Länsstyrelsen j*vlas med mig… Till slut gav jag upp och gick tillbaka till bilen, för att bege mig till det andra området. Kanske var det bättre marker där?

Fuktig, blöt och dikad mark med lövsly och midjehögt gräs. Inte riktigt fångstgropsläge… Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

Område 2 var inte direkt bättre. Visst var marken torrare, men istället utgjordes terrängen av relativt brant och mycket stenig terräng. Inte heller fångstgropsläge. Började här misstänka att koordinaterna antagligen inte var korrekta, så jag bestämde mig helt enkelt för att granska ett helt annat tips och åkte därifrån.

Inte direkt fångstgropsläge här heller… Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum

När jag återvände till kontoret gjorde jag ett nytt försök att transformera koordinaterna från longitud till latitud, och det visade sig att beroende på hur jag skrev in koordinaterna i Lantmäteriets koordinattransformation så fick jag ut tre olika positioner för respektive fångstgrop, där samtliga hamnade inom Kalix kommun. Vid tredje försöket kunde jag också urskilja någon form av gropformationer på terrängskuggningskartan, men jag insåg mycket snabbt att detta rörde sig om något betydligt större gropar än fångstgropar (och att ingen j*vlats med vare sig Länsstyrelsen eller mig)! Eller som min kollega Åsa uttryckte det: Om det där är fångstgropar så är det ju fångstgropar för dinosaurier!

Vi misstänkte att det rörde sig om lämningar efter militär verksamhet. Området där dessa gropar är belägna ligger väster om Vitvattnet i Kalix kommun. Vid kartstudier konstaterade jag att det finns två militära skjutfält relativt nära området, som också ligger några km norr om Storsien. Under andra världskriget fanns det ett interneringsläger i Storsien, där politiska fångar som exempelvis syndikalister, anti-nazister och fackföreningsfolk inhystes, då de ansågs kunna utgöra ett hot mot staten. Kunde groparna vid Sanduddberget väster om Vitvattnet ha någon relation till skjutfältet och/eller Storsien?

Misstankarna om att det rörde sig om militära lämningar ledde till kontakt med Mark och Miljöavdelningen vid I19 i Boden. I maj förra året åkte ut tillsammans för att titta på groparna. Det visade sig att just detta område nyttjats av svenska militären från ca 1920-tal ända in på 1980/1990-talet, och att de gropar som är mycket synliga på terrängskuggningskartor är rester efter tältplatser, skyttevärn, fordonsvärn, artillerivärn och löpgravar. Dessutom ligger detta område inom den s.k. Kalixlinjen, som var en försvarszon som började byggas upp under andra världskriget, och fortsatte att utvecklas under Kalla kriget. Tanken var att om en angripare skulle försöka tränga sig in i svenskt territorium över svensk-finska gränsen i norr, så skulle det svenska försvaret försöka styra striden till så nära landsgränsen som möjligt. Försvaret av övre Norrland skulle ske vid landsgränsen och vid kusten, men vid behov fortsätta vid Sangis och Kalix älvar, för att slutligen stoppas vid försvarsställningarna längs Lule älv och Bodens fästning. Delar av detta försvar kallades för Kalixlinjen och omfattar försvarszonen mellan Torne älv och Kalixälven. Ingenstans i Sverige har det visst genomförts så många krigsförbandsövningar och befälsövningar som inom Kalix försvarsområde. En del av dessa övningar har därmed sannolikt resulterat i de lämningar som nu går att se i skogarna väster om Vitvattnet.

Arkeolog Jannica Grimbe i tältplats, synlig som en bred vall med en rund/oval yta i mitten. I vallen är en försänkning från öppningen in. I mitten kan stenar förekomma, som antingen har pallat upp en kamin eller som är rester efter en eldstad. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
Arkeolog Jannica grimbe i ett skyttevärn. I bakgrunden skymtar en tältplats. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
Arkeolog Jannica Grimbe i löpgrav en bit utanför tältplatsen. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
Skyttevärn uppbyggt av stenar, med utsikt över området. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Under 2021 genomförde Norrbottens museum en digital version av Arkeologidagen, vilket bland annat resulterade i ett videoinslag från just Vitvattnet, som visar en del av lämningarna i området:


Norrbottens museum har påbörjat registreringar av de militära lämningarna väster om Vitvattnet, men då det rör sig om ett mycket stort antal lämningar så lär vi återvända till området ett flertal gånger innan detta arbete är klart. Så om ni får syn på oss efter vägarna kring Vitvattnet så är vi med stor sannolikhet ute och registrerar spåren efter militärens verksamhet i området!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog

Läs mer
Ekman, Sten (2013). Kalixlinjen. Kalla krigets lås i norr. Befästningarna, artilleriet, de svenska planerna och det tänkta sovjetryska anfallet.