Det finns många i vårt län som älskar att röra sig i skog och mark under barmarkssäsongen. Det kan vara för att bara njuta av vår fina natur eller för att fylla frysen med kött, svamp eller bär. Att bara gå omkring och lyssna på fågelsången i den skirande grönskan en solig försommardag eller hukandes för att hitta gömda kantareller bland de prasslande höstlöven är lycka för en hel del av oss. Emellanåt när vi går omkring kan vi stöta på en samling övervuxna stenrösen och det som ser ut som tjärnar eller små pölar inom ett avgränsat område. De flesta kanske inte fäster någon större vikt vid detta eller kanske inte ens lägger märke till det, men det som ligger där är faktiskt spår av vårt förflutna.
När vi tänker på gruvor så är det nog ofta de enorma gruvorna i Kiruna och Gällivare som först dyker upp i våra tankar. Kanske även några av de numera nedlagda gruvorna i Laisvall, Nasafjäll eller Laver flimrar förbi när vi föreställer oss de djupa schakten eller stora dagbrotten där de eftertraktade metallerna har brutits. Guld, silver, koppar och järn inbäddat i urberget. Djupt där nere och svåråtkomligt. Men de flesta gruvor som varit verksamma i vårt län har inte varit så stora som dagens industrier, utan brytningen pågick i mycket mindre skala. Inte minst vid kusten. Hur många idag är det som förknippar Piteå, Luleå och Kalix med gruvbrytning? Hur många tänker på ”gruvstaden Boden”? Jag antar att det inte är så många. Men spåren av gruvorna finns där tydligt för dem som vet vad de ska se efter.
Några av de äldsta gruvorna är från 1600-talet. En av dessa ligger i Kalix. Ibland kan namnen på kartan avslöja vilken verksamhet som bedrivits på platsen. Utefter Moån strax söder om Bodträsk finns Bruksberget, Hyttberget, Hyttselet och Bruksmyran. Namn som vittnar om svunna tider. Vid ån ligger de överväxta resterna av den gamla hyttan, kolhuset och andra byggnader. De ligger som väl synliga konturer i marken. Gropar och högar om vartannat. På Bruksberget ett par kilometer norrut finns resterna av tre gruvhål och några skärpningar, det vill säga platser där man provbrutit och letat efter mineraler, i detta fall koppar. Gruvhålen är idag vattenfyllda och det blir svårt att förstå hur djupa de är, endast ingångshålet är synligt. Några är så stora som 10 m i diameter och vi vet att den djupaste gruvan är 16 m djup. Här arbetade mängder av människor i sitt anletes svett för att trygga sin tillvaro. Spåren från dessa människor har emellertid bleknat bort och minnet nästan helt suddats ut. Hågkomsten av verksamheten bevaras idag främst genom den skyltning som finns i området och de stigar som fortfarande trampas upp av besökare varje år. Det industriella kulturarvet hålls därmed levande ytterligare en tid.
Ett annat gruvområde ligger på Kopparberget strax väster om Åskogen i Boden. Det är ännu inte klarlagt vad som bröts där men platsnamnet kan åtminstone ge en indikation. Uppe på berget är spåren tydliga efter gruvbrytning i form av skador på berget som ligger i dagen och flera vattenfyllda gruvhål. Vi vet inte heller helt säkert när brytningen ägde rum, det skulle kunna vara sent 1600-tal, men de skriftliga källorna lyser än så länge med sin frånvaro. Det verkar emellertid som att berget bröts genom tillmakning. Det innebar att berget hettades upp tills det sprack och stora stycken kunde bändas lott med spett. Brottytorna fick därmed en karakteristisk mjuk form på både brottväggar och tak. Krut användes för första gången på Nasafjäll under 1630-talet men många föredrog trots det att använda sig av tillmakning. Att spränga med krut var nämligen både dyrt och farligt. Det kan även funnits en smälthytta vid en å som rinner ut från Hundsjöns södra spets. Platsen är bara delvis undersökt men det återfanns spår av byggnader och kol i marken, som kan vara rester från smältningen. Idag är det området kraftigt övervuxet, men det skulle vara spännande med en arkeologisk undersökning som kunde kasta mer ljus över platsens hemlighetsfulla historia.
Söder om Piteå vid Bergsviken ligger Ursberget. Runt berget finns en mängd stigar och motionsspår för de hågade piteborna. Men berget rymmer egna hemligheter. På bergets nordöstra sida rinner, vad som blivit en liten bäck ut ur en sänka och vid bergets fot ligger en hög med stenar i en vattenfylld grop. Detta är ett igenfyllt gruvhål och tunneln, eller stollen som det egentligen heter, innanför sträcker sig nästan 80 m in i berget. Stollen var ungefär 1.8 m hög och 1.2 m bred vilket innebar att det var ståhöjd för de allra flesta som arbetade i gruvan. Bergsviksgruvan ägdes av bönder och några stadsbor som inmutat området i jakt på mineraler. Två skärpningar sprängdes 1887 med dynamit uppe på berget och kratrarna såväl som varphögarna, resterna av gråberg, är väl synliga än idag. Skärpningarna är drygt 4×6 m och 4x4m i diameter och ungefär 3 m djupa men det upptäcktes inget brytvärdigt där. Istället fokuserades på att spränga sig in i berget, men inte heller där fanns det man letade efter och 1895 avslutades projektet för gott. Det fanns ingen malm i Ursberget.
Norr om Klöverträsk i Luleå ligger Stor-Klöverberget. Idag ett uppskattat utflykstmål med stigar och spångade leder för såväl gående som mountainbikes. I området finns gruvlämningar som lätt kan nås från bergets sydöstra sida. Där finns även en informationstavla med historik över gruvan som var i drift under 1840-talet. Järnmalmen som bröts fraktades till järnbruket i Rosfors där malmen smältes till tackjärn. Järnmalm till bruket hämtades även från Ristjälnsgruvan ett par kilometer bort, som också är lätt att besöka. På Stor-Klöverberget finns förutom resterna av gruvan, varphögar och några byggnader även fyra stora fyrkantiga stenrösen på bergssidan. Det är lätt att tro att detta är lämningar av husgrunder med det är i själva verket resterna av malmupplag, dit malmen forslades i väntan på att lastas på häst och vagn/släde för vidare transport till Rosfors. Upplagen är kallmurade (utan murbruk) avsatser omkring 6×5 m i diameter och över 1 m höga. De är väldigt tydliga där de ligger.
Detta är endast fyra exempel av många på övergivna och ofta bortglömda gruvor som finns utspridda i kustkommunerna och Boden. Det finns ännu mycket att upptäcka och berätta, inte minst om de gruvor som funnits i skärgården, exempelvis på Hindersön och Baggen. Men det är en historia som vi får ta en annan gång. Vill du själv uppsöka övergivna gruvor i vårt län kan du med fördel lasta ner appen ”Fornfynd” där en stor del av alla registrerade fyndplatser finns registrerade. I appen kan du även få tillgång till anteckningar från Riksantikvarieämbetet. Lycka till!
/Roine Viklund, teknikhistoriker vid Luleå tekniska universitet
