Brända ben eller sprängd arkeolog? Om att våga livet för en gammal kustboplats på Bodens skjutfält.

Även om jag aldrig gjorde värnplikten har jag en alldeles speciell relation till Bodens skjutfält. Ett av de första uppdragen som jag gjorde för Norrbottens museum var en inventering av en stor del av skjutfältet. Det är 12 år sedan nu. Bortsett från att få uppleva känslan av att hitta stenåldersboplatser den sommaren, låg det stora spänningsmomentet i det faktum att en eller annan blindgångare kunde ligga kvar i marken efter militärens övningar. Jag fick genomgå en säkerhetskurs och lära mig vilka granater som var mer farliga än andra, men blev samtidigt försäkrad om att militärens desarmeringsteam hade rensat bort alla oexploderade granater. Eller nästan alla. Det var inte så lätt att veta. Någon enstaka granat kunde det hända att de hade missat. Skjutfältet har använts i mer än 100 år och man var inte så noga med att samla ihop blindgångare under de första åren.

Granatskärva från Bodens skjutfält. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Granatskärva från Bodens skjutfält. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Varje gång den sommaren, när min jordsond stötte emot något metallskrot någonstans under markytan, kände jag hur jag frös till is…för att några sekunder senare konstatera att jag fortfarande levde och mådde ganska bra (bortsett från den lätt förhöjda pulsen). Den där känslan av isande skräck var det bestående minnet av inventeringen, i kombination med en lätt resignerad känsla när jag insåg att i princip varenda fornlämning som jag påträffade var svårt skadad av årtionden av terrängkörning med tunga fordon.

De fornlämningar som jag besökte då har försvaret numera märkt ut både i terrängen och på sina kartor, så det ska inte förekomma någon mer terrängkörning som skadar dem. Men skadan är redan skedd och tyvärr verkar allmänheten inte bry sig särskilt mycket om förbudsskyltar. Det förekommer rikligt med färska spår efter enduro- och crossmotorcyklar när man besöker skjutfältet. Det känns inte bra att se skadegörelsen och jag vill helst undvika att besöka detta område.

Kanske var det därför som jag inte jublade jättehögt när Trafikverket förra sommaren gav Norrbottens museum i uppdrag att undersöka (alltså gräva) i en stenåldersboplats intill Aldersjöns badplats. Anledningen till undersökningen var att Trafikverket skulle bredda och förbättra väg 582 mellan Boden och Selet. Vägarbetena skulle komma att skada fornlämningen och länsstyrelsen hade därför satt som krav att Trafikverket skulle bekosta en arkeologisk undersökning. Både boplatsen, vägen och badplatsen ligger inom skjutfältets gränser. Eftersom badsjön ligger där den ligger, borde det innebära att militären varit väldigt noggranna när de rensat omgivningarna på saker som säger ”pang” när man rör vid dem. Det skulle ju se illa ut om någon badgäst strök med när de grävde ett sandslott. Ändå kändes det som en trygghet för oss arkeologer att ha en minröjare med från försvaret under undersökningen, för att leta igenom ytorna med metalldetektor innan vi började gräva.

Boplatsen (som kallas Raä Överluleå 413:1 i fornminnesregistret), är större än den yta som vi hade i uppdrag att undersöka. Tyvärr visade det sig att de ytorna närmast vägen som ingick i undersökningsområdet, är de delar av boplatsen som har de största skadorna. Längs med dikeskanterna går terrängkörningsstråk med mängder av djupa hjulspår. Sanden ligger helt bar utan vegetation där trafiken varit som intensivast. Crossmotorcyklar och stridsvagnar har sprättat omkring alla fynd så att ingenting ligger kvar i sitt ursprungliga läge. I undersökningsområdet saknas också en del av boplatsen på grund av en gammal grustäkt, där stora markytor grävts bort. Även när väg 582 en gång byggdes förstördes en stor del av boplatsen när jordmassor grävde bort.

Inom undersökningsområdet hittade vi en skrapa av kvarts och restprodukter av redskapstillverkning i kvarts, kvartsit, flinta och skiffer. Flintan är importerad eftersom den inte finns naturligt i våra trakter.

Skrapa av kvarts från Raä Överluleå 413:1. © Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Kvartsitavslagen visade en fin bifacial slagteknik och tryckteknik,  som kan användas för att t.ex. tillverka flata pilspetsar med tvär bas (se pilspets i tidigare blogginlägg här). Pilspetstypen började tillverkas för ungefär 4000 år sedan. Vi fick också en datering på brända ben som pekar mot samma ålder. Dateringen visade att benen var 3800 år gamla eller äldre, men eftersom landhöjningen inte lyft platsen ovanför vattenytan förrän vid ca1800 f.Kr. kan inte boplatsen vara äldre 3800 år. Boplatsen låg då vid på den yttersta delen av fastlandet vid en relativt grund bukt vid kusten av den dåtida Bottenviken. Boplatsen hade ett väl skyddat läge från vindarna från de öppna vattnen i öster, och där fanns möjligheter till både jakt på land och fiske vid kusten och i insjöar ett par kilometer från boplatsen.

Karta ur rapporten. Kustlinje vid 1700 f Kr. © Lantmäteriet Dnr 2012/0106 och © Norrbottens museum. (Bearbetning av karta Olof Östlund, Norrbottens museum) Klicka på bilden för att göra den större.

Benmaterialet kommer från däggdjur av mindre och medelstor storlek, samt från gädda. Det hade varit kul att få veta ännu mer om vilka djurarter som man jagat och ätit, men tyvärr var benen för fragmentariska för att ge svar vilka däggdjur det rör sig om. Terrängtrafikens kringsprättande av sand och ben har förmodligen inte underlättat bevarandeförhållandena.

Det intressanta med den här skadade boplatsen är att se den som en pusselbit i någonting större. Det finns fler kustanknutna boplatser från samma tid i Norrbotten (se kartan), och det är i jämförelsen med fynden från de andra boplatserna som även den här boplatsen har sitt stora värde. Om vi undersöker några boplatser till från samma tid som ligger vid kusten så går det kanske att se mönster och få en samlad bild över hur människorna levde vid den här tiden.

Hade boplatsen inte varit så sönderkörd hade vi kanske kunnat få fram mera, men vi får vara glada åt den information som vi trots allt lyckades få fram. Vi kan ju också finna en viss tröst i att ha klarat oss undan explosioner under arbetets gång. Sådana händelser lämnar jag med glädje över till de fiktiva filmhjälte-arkeologerna. De är ju som bekant osårbara.

Vid tangentbordet idag:  Olof Östlund

Rapportens framsida

Fältsäsongen har startat på allvar!

Fältsäsongen har nu startat på allvar i Norrbotten och plötsligt står vårt kontor nästan tomt på arkeologer. Under ett par dagar har  Nils Harnesk varit ensam kvar inne, där han sitter och jobbar med sitt GammelstadsGIS-projekt.

Det är väl kanske inte lika spralligt som när kor släpps ut på grönbete för första gången, men det märks definitivt en skillnad i stämning när Norrbottens museums vinterbleka arkeologer får komma ut i naturen igen.

Åsa Lindgren och Carina Bennerhag befinner sig under några veckor i skogarna kring Sangis för att arbeta med inventering i kustland. Jag tror att framför allt Carina hoppas på att hitta fler järnålderslämningar. För Åsa är inventeringen ett led i att bli behörig granskare för fornminnesinventering. På så sätt skulle Norrbottens museum (Åsa) självständigt kunna bedriva fornminnesinventeingar utan att behöva hyra in granskare utifrån.

Frida Palmbo och jag själv (Olof Östlund)  åkte i tisdags till Pajala för att göra en utredning i anslutning till ett industriområde i utkanten av Pajala. Northland Resources (ett gruvföretag) etablering av gruvor i kommunen får en massa kringeffekter och samhället behöver växa, bland annat med utökade industriområden. I närheten av utredningsområdet har det tidigare påträffats kokgropar och boplatsgropar, så det fanns anledning att söka av området som är tänkt att exploateras. Emellertid visade sig platsen vara betydligt blötare än vad som framgått av kartorna när vi planerade jobbet inne på kontoret. En stor del av utredningsområdet har dikats ur, vilket inte är strålande när det gäller förekomsten av fornlämningar. I alla fall inte när det gäller att hitta sådana lämningar som brukar ligga på torra land. Vi hittade kort sagt ingenting i fornlämningsväg och kunde avsluta fältarbetet efter halva tiden.

Eftersom vi samtidigt skriver arbetsplaner på diverse olika jobb så är vi ändå inte sysslolösa. Frida fick nu en extra dag att skriva en arbetsplan som ska vara inne hos länsstyrelsen jättefort. Trycket är stort från olika exploatörer att få gjort arkeologiska utredningar så tidigt som möjligt för att de i sin tur ska få grönt ljus från länsstyrelsen att sätta igång att bygga. Norrbotten är i ett expansivt skede nu med gruvetableringar, vindkraftsetableringar och andra byggprojekt som också leder till jobb för oss arkeologer.

Lars Backman befinner sig under några dagar den här veckan på Kalix naturbruksskola och informerar om fornlämningar, fornminneslagen annat om kulturmiljö som nya skogsarbetare behöver veta. Nästa vecka gör Lars ett inhopp vid en utgrävning i centrala Umeå. Arkeologerna på Västerbottens museum behövde någon som är kunnig i att gräva stadskulturlager och Lars kommer därför att vara med dem i några dagar för att hjälpa till. Det kan vara en början till ett utökat kunskapsutbyte mellan de två museerna.

Eftersom Lars är borta så lägger vår avdelningschef Olle Mattson just nu sista handen på en arbetsplan som Lars nästan gjort färdig. Den ska skickas in idag eller imorgon efter vad jag förstår.

Undertecknad håller på att förbereda en utredning och en undersökning som ska utföras efter väg 582 på Bodens södra skjutfält. Undersökningen är faktiskt den enda grävningen vi har planerat för hittills i sommar. (I övrigt består de flesta av våra fältjobb den här sommaren av utredningar eller inventeringar). När det gäller utgrävningen på skjutfältet så ska vägen breddas på platsen och en stenåldersboplats kommer att påverkas av detta. Vi ska därför göra en förundersökning i början av juni för att avgöra hur mycket vägbreddningen kommer att påverka fornlämningen. Det krävs en del samordning och organisering eftersom det inte bara är vi arkeologer som kommer att involveras i detta arbete. Eftersom det kommer att utföras på skjutfältet så kommer vi att anlita en minröjare från militären. Vi behöver också en grävmaskin med förare och en mättekniker som kan mäta in tre fixpunkter åt oss. Sedan ska det ordnas med hyror av totalstation och bilar, samt förbereda dataprogram för inmätning.

Som sagt var; säsongen är i gång!

Vid tangentbordet denna gång:

Olof Östlund