En tillbakablick på 2023

Inleder 2024 med att önska alla läsare ett riktigt Gott Nytt År! Ett nytt arbetsår har nu startat, och precis som tidigare år blir det spännande att ta tag i nya utmaningar, erfarenheter och projekt. Det är så otroligt spännande att arbeta som arkeolog i Norrbotten, så därför ser jag fram emot vad 2024 kommer att bjuda på! Då det nya året än så länge bara är i sin linda, så bjuder jag på en tillbakablick på 2023.

2023 års fältsäsong inleddes med den fortsatta räddningsundersökningen av rödockragraven strax nedströms Ligga kraftstation i Jokkmokks kommun. Detta arbete påbörjades under 2022, men då graven är stor och Länsstyrelsen har begränsat med medel för räddningsundersökningen är den uppdelad på flera år. Läs gärna tidigare blogginlägg om rödockragraven: Rödockragraven i Ligga och Fortsatt räddningsundersökning av rödockragraven i Ligga.
Vår ambition är att avsluta undersökningen nu i år. När undersökningen är klar kommer graven att rekonstrueras, men vi får se om det är något som kommer att hinnas med i år eller om den delen får vänta till 2025. Arbetet drog i gång i maj, och precis som 2022 fick vi fin hjälp av Jokkmokks Allmänning som ställde upp med båttransport av vår fältutrustning, vilket har underlättat otroligt mycket. Oturligt nog hade en del av vägen dessutom runnit bort i samband med snösmältningen under våren, vilket gjorde att vi fick lite extra promenad första dagarna innan vägen fixades till. Rödockragraven hade klarat vintern väl, bara någon enstaka sten i stenpackningens ytterkant som trillat ner. Vår igenläggning med markduk, sandsäckar och stenar låg tryggt kvar på plats, vilket var en lättnad – för lite oroliga var vi allt under vintern!

Vägen in mot Muddus nationalpark, mellan Ligga kraftstation och parkeringen för fornvårdsobjekt Ligga har delvis runnit bort i samband med snösmältningen, vilket försvårar transport av den arkeologiska fältutrustningen. Foto: Frida Palmbo/Norrbottens museum.

Undersökningen pågick under fem veckor, och vi fick verkligen uppleva alla typer av väder – gassande värme, snålblåst, regn och snö. Tur vi hade tältkåtan att krypa in i när det var dags för fika- och lunchpaus vissa kalla dagar när fingrarna blivit stelfrusna. Andra dagar var så varma att en del kollegor badade i det iskalla vattnet. Vid årets undersökning framkom en till anläggning med brända ben, rätt så centralt i graven. Den är nedgrävd i rödockrafärgningen och har definitivt tillkommit efter att åtminstone rödockran har tillförts i graven. Arkeologisökhunden Blixtra hade faktiskt markerat för förekomst av brända ben just i detta område när hon och hundförare Gunilla Lindbäck gjorde sök i området 2022. Brända ben från anläggningen har nyligen sänts för C14-datering, så det blir spännande att se hur gammal denna anläggning är!

Fikarast inne i tältkåtan. Arkeolog Lars Backman vilar invid brasan. Foto: Frida Palmbo/Norrbottens museum.
Arkeologerna Rasmus Lundqvist och Sebastian Lundkvist undersöker stensättning med rödockra, medan snön faller. Foto: Frida Palmbo/Norrbottens museum.
Drönarfoto av stensättningen med rödockra, strax nedströms Ligga kraftstation i Jokkmokks kommun. På ömse sidor om profilbanken som sparats i mitten syns rödockrafärgningen mycket tydligt. Foto: Rúnar Gudmundsson/Norrbottens museum.

Efter undersökningen i Ligga blev det dags för en fältvecka inom projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer, som bland annat undersöker hur våra kulturmiljöer har påverkats av vattenkraftsutbyggnaden. De första fältarbetena i projektet genomfördes 2022 längs med olika delar av Luleälven. Nu ville vi studera en outbyggd älv, för att se om det finns skillnader och likheter i hur våra kulturmiljöer påverkas längs en reglerad och en oreglerad älv. Första fältveckan 2023 tillbringade vi därför i Lansjärv, Överkalix. Lansjärv ligger vid ett biflöde till Kalixälven. Anledningen till att vi ville göra fältarbeten i Lansjärv var att här genomfördes arkeologiska inventeringar och undersökningar i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet, för att få ett jämförelsematerial till sjöregleringsundersökningarna som genomförts längs med de reglerade älvarna. Tillbringade en otroligt varm vecka i Lansjärv tillsammans med min kollega Rasmus Lundqvist och historikerna Dag Avango och Johan Cederqvist från Luleå tekniska universitet. Vi hyrde en båt och färdades längs med stränderna runt Övre Lansjärv. Tyvärr gav båten upp, så vi färdades mestadels till fots längs med Yttre Lansjärvs stränder. Vi återbesökte tidigare registrerade fornlämningar, registrerade några nya, fotograferade bebyggelse och samtalade med människor i byn. Här var det tydligt att fornlämningarna inte har eroderat sönder och skadats på samma sätt som längs med den reglerade Luleälven. Dock finns det vad som sannolikt är kokgropar som eroderar fram på sandstranden i Lansjärv, och vi vill gärna försöka göra en räddningsundersökning av denna boplats innan kokgroparna har försvunnit helt och hållet. De stora stenar som använts i kokgroparna har plockats av besökare för att bygga nya eldstäder, och det skär i arkeologhjärtat att se hur boplatsen har skadats.

Det är sannolikt kokgropar som eroderar fram på stranden i Lansjärv, synliga genom koncentrationerna av stenar som dyker upp i det annars sandiga området. Foto: Rasmus Lundqvist/Norrbottens museum.
I jordsonden syns ett kraftigt kollager från vad som sannolikt är kokgropar som eroderar fram på stranden i Lansjärv. Foto: Rasmus Lundqvist/Norrbottens museum.
Dag Avango, Frida Palmbo och Johan Cederqvist inventerar längs med Öve Lansjärv. Foto: Rasmus Lundqvist/Norrbottens museum.

Efter semestern blev det dags för årets största och mest intensiva projekt – arkeologiska utredningar för Norrbotniabanan inom Luleå kommun. För mer information om utredningen, se tidigare blogginlägg: Norrbotniabanan Luleå

Ett samarbetsprojekt som Norrbottens museum har genomfört tillsammans med Västerbottens museum, Västernorrlands museum och Jamtli. Under ett flertal veckor var vi mellan 10-12 arkeologer som vandrade igenom de olika korridoralternativen från kommungränsen mot Piteå i söder in till Luleå stad i norr. Det var ofta otroligt blöta dagar med mycket regn, och i slutet på veckorna kände vi oss som urvridna disktrasor som inte torkat upp ordentligt på en hel vecka! Kul och givande att samarbeta med flera andra museer, men också utmanande då vi har arbetat i olika system och det inte har varit helt enkelt att få en löpande överblick. Resultatet blev relativt omfattande med en stor mängd husgrunder, militära lämningar, fäbodar, röjningsrösen, lämningar efter gruvprospektering, fångstgropar, skogsbrukslämningar m.m. Många lämningar är av en sådan typ att de kan ha tillkommit både före och efter år 1850, vilket krävt ingående kart- och arkivstudier för att kunna avgöra om de är fornlämningar eller övriga kulturhistoriska lämningar. Dessutom hittades två stycken boplatser kring Gäddvik. På en av dessa hittades slagg/bottenskållor  och brända ben. Vi fick tillstånd från Länsstyrelsen att samla in detta material, och hoppas nu på att de brända benen går att C14-datera. Tyvärr vägde de brända benen bara 0,45 gram och det optimala är 2 gram. Vi håller tummarna för att det ändå går att få ut en datering! Carna Bennerhag, vår kollega som nyligen har disputerat med sin forskning om järnets introduktion i samhället här uppe i norr, tog bottenskållorna/slaggen med sig till GAL, geoarkeologiskt laboratorium, som har gjort en okulär analys av fynden. Det visar sig att det rör sig om smidesskållor med varierande mängd slagg, som troligtvis kommer från en eller flera härdar med en lerfodring i övre delen. Utifrån att materialet är olikartat tyder detta på att det sannolikt rör sig om minst tre, kanske fyra, smidessessioner! Smidet kan ha ägt rum i samma härd, men fynden visar i alla fall att smide har skett vid upprepade tillfällen på platsen och att det inte är någon enstaka företeelse. Boplatsen ligger ca 15 m över dagens havsnivå, och kan därmed som äldst vara från ca 300 e.Kr.

Arkeolog Åsa Lindgren dokumenterar en källargrop som ingår i fäbodlämningen Österbybodarna. Foto: Sebastian Lundkvist/Norrbottens museum.
Arkeolog Sebastian Lundkvist dokumenterar resterna av en lada. Foto: Åsa Lindgren/Norrbottens museum.
Arkeolog Ronny Smeds, Västerbottens museum, registrerar boplatsen vid Gäddvik där fynd av bottenskållor/slagg har gjorts. Foto: Hanna Larsson/Norrbottens museum.

Efter Norrbotniabanan fortsatte fältsäsongen med fler inventeringar inom projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer. Först några dagar i området mellan Morjärv och Räktjärv och senare mellan Jockfall och Rödupp. Den ursprungliga planen var dessutom en inventeringsvecka vid Paittasjärvi, Nikkaluokta, men på grund av snö fick denna vecka ställas in. Det är inte optimalt att leta fornlämningar med 1 dm snö i skogen… Vid de inventeringar vi kunde genomföra så återbesökte vi tidigare registrerade fornlämningar och registrerade ett antal nya – bland annat boplatser vid Jokkfall som är belägna i marker där dagens fiskerastplatser är iordningsställda. Det visar att platserna har nyttjats under en lång tid, med största sannolikhet för att nyttja den goda tillgången på lax i området! Det vore spännande med arkeologiska undersökningar även här…

Arkeolog Rasmus Lundqvist registrerar en boplats strax nedströms Jockfall, där en modern fiskerastplats har iordningsställts. Foto: Frida Palmbo/Norrbottens museum.

Dessutom gjorde vi i höstas ett otroligt spännande fynd av ett grav- och boplatsområde vid byn Västra Ansvar, Överkalix. Aldrig tidigare har vi vetat om att rödockragravar kan finnas så pass tätt att det rör sig om ett gravfält! Detta fynd har jag berättat om i ett tidigare blogginlägg, men då med fokus på skogsbrukets påverkan på våra fornlämningar – ett ämne som jag verkligen brinner för. Det är så otroligt frustrerande att se hur våra fornlämningar, som är den enda kunskap till vår äldsta förhistoria, ständigt skadas av framförallt markberedningen. Rödockragravfältet – och markberedningen – lämnade mig sömnlös några nätter, så det är nog ett litet frö som har börjat gro. Vill fördjupa mig kring rödockragravar, men ska börja med att avsluta undersökningarna i Ligga nu i år – så får vi se vad fröet gror till under tiden! Väntar också på besked från Länsstyrelsen, som ska ha ett samtal med Riksantikvarieämbetet, om det möjligtvis finns några extra medel för att ta hand om de skadade gravarna i Ansvar. Åtminstone vill vi lägga igen markskadorna, för att minimera urlakning och påverkan av den kemiska sammansättningen i gravarna, men det vore otroligt spännande att även göra någon arkeologisk undersökning i området. Är gravarna samtida? Hur var människorna egentligen organiserade i samhället vid denna tid, omkring 5000 f.Kr.? Tyder gravfältet på att människorna var mer bofasta i området?  Är gravarna monumentala markeringar i landskapet, som visade att området nyttjades av en viss grupp av människor? Det finns så många frågor att fundera över!

Arkeologerna Lars Backman och Sebastian Lundkvist dokumenterar en av rödockragravarna som skadats av markberedning, under övervakning av hunden Girjat. De röda pappersbanden markerar gravens ungefärliga begränsning. Foto: Rúnar Gudmundsson/Norrbottens museum.
Rödockrafärgad sand i jordsond. Foto: Rúnar Gudmundsson/Norrbottens museum.

Nu väntar några månader med rapportskrivningar, men även en flytt av våra arkeologiska samlingar. Idag är den arkeologiska samlingen, och även delar av museets övriga samlingar, lokaliserade i skyddsrum, vilka ska återställas. Det blir ett omfattande arbete då alla fynd måste paketeras säkert inför den kommande flytten. Framåt vårkanten kommer det börja klia i fingrarna igen, för då vill vi arkeologer ut – då väntar vi på arkeologsläppet! Det blir åtminstone fortsatt räddningsundersökning av rödockragraven i Ligga och både inventeringar och arkeologiska undersökningar inom projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer. Säkerligen tillkommer fler spännande projekt – så håll ögonen öppna och följ oss här på Kulturmiljöbloggen för att få veta vad som händer under 2024!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog vid Norrbottens museum

Sigurd Dahlbäck

I somras fanns här ett intressant inlägg om museets allra tidigaste tid författad av min kollega Nils. Anledningen till artikeln var att det gått 130 år sedan museiföreningen bildades. Och 80 år sedan museibyggnaden uppfördes. Låt oss nu gå ytterligare tjugo år bakåt och uppmärksamma att det i år är 150 år sedan en annan av länets tidiga eldsjälar, Sigurd Dahlbäck, föddes.

Sigurd Dahlbäck var född i Falun den 23 juni 1866. Han var son till Carl Jonas Dahlbäck och Sofia Vilhelmina Sundelin. Carl Jonas var filosof och tillhörde den så kallade Boströmskolan, uppkallad efter Christopher Jacob Boström. I likhet med sin förebild var också Carl Jonas född i Piteå, där hans far var skeppstimmerman och, sedan han väl gått i land, snickare. Sigurds mor, Sofia Vilhelmina, var en prästdotter från Lycksele av samisk börd. Både hennes farfar och farfarsfar, bägge med namnet Nils Sundelin hade varit kyrkoherdar i Arjeplog.

Sigurd Dahlbäck

Advokaten
Sigurd studerade i Uppsala med inriktning på juridik, trots ett stort intresse för humanistiska ämnen. Efter examen, och en tids domstols­tjänstgöring i Falun, valde han att starta en advokatfirma i Sundsvall.

En av hans vänner under den här tiden var Frida Stéenhoff (1865-1945), en kontroversiell debattör i en mängd olika ämnen. Hon var till exempel den som introducerade begreppet feminism, i dess nuvarande betydelse, i Sverige. Hon kämpade också för kvinnlig rösträtt, rätten till friare kärleksförbindelser samt en fredlig unionsupplösning.

Kanske var Frida en inspiration, kanske hade han med sig engagemanget hemifrån, kanske var tiden rätt för de socialistiska idéerna. Hur som helst kom Sigurd i alla fall att bli verksam som advokat för arbetarrörelsen. Både vänstersocialisten Hinke Bergegren och Gustav Möller, som senare blev socialminister, kom till exempel att bli hans klienter, men han försvarade också rösträtts- och andra aktivister.

Giftermål och skilsmässa
Sigurd hade gift sig 1896 med Ellen Laura Löfgren från Högsby i Småland. Under äktenskapet fick de fem barn, Eva, Bengt Jonas, Britta, Märta och Erik. Men äktenskapet var inte lyckligt och 1907 blev det skilsmässa. Fram till 1915 gällde 1860 års förordning, där paret först skulle varnas av kyrkoherden och sedan av kyrkorådet. Om dessa varningar inte hjälpte skulle rätten döma paret att bo isär ett år och eventuellt utdöma förbud mot att träffa den andre partnern under det året. Först efter dessa prövningar tilläts skilsmässa. Enligt Sigurd var det hustruns utbrott som blev outhärdliga för honom, men han medgav också att det förmodligen var han själv som var orsak till dessa utbrott.

Efter skilsmässan flyttade Ellen till Argentina tillsammans med åtminstone tre av barnen. Och ännu idag lever hennes och Sigurds barnbarn där. Ellen avled 1945 i Buenos Aires.

Författaren
Helt oväntat hamnade hans skönlitterära debut på dåtidens bestsellerlistor under våren 1914. Boken skrevs under pseudonymen Erik Fahlman och hette Firman Åbergson. Den skildrade ett förflutet, preindustriellt Sverige, sett från en lanthandel i Falun. Handlaren, Vilhelm Åbergson, skildrades som dubbelnatur, kluven mellan stort och smått. Boken blev populär, både bland publik och bland kritiker. Den utkom i många upplagor och betraktas fortfarande som en mindre klassiker. Av den fortsatta litterära karriären blev det dock inte mycket. Hans efterföljande verk, Teckningar, respektive General Döbeln, nådde aldrig samma uppskattning som debuten och därmed var Sigurds lilla stund i rampljuset över. Teckningar innehåller för övrigt resebrev från hans första Norrlandsresa.

Nordiska museet
Skansens och Nordiska museets skapare, Arthur Hazelius hade tidigt sett till att skaffa sig lokala kontakter, så kallade insamlare, för att förse hans Nordiska Museum med intressanta föremål från hela landet. Här uppe kom Sigurd Dahlbäck att få, eller ta på sig, den rollen. Hösten 1914 reser Sigurd under två månader omkring i Västerbotten och framför allt på Holmön utanför Umeå. Drygt 200 föremål samlades in för Nordiska museets räkning till en kostnad av 610 kronor. Sigurd kommer också att delta i en arkeologisk undersökning på Holmön.

Han kommer även under senare år att samla in föremål för Nordiska museets räkning.

Fornforskaren
År 1916 får Sigurd statsbidrag för en forskningsresa i ”de norra regionerna”. Han planerar att studera ”folkkännedom”. Detta är hans eget begrepp, som han menar bättre stämmer överens med hans egen bild av verkligheten och av forskningen som den borde bedrivas.

Sigurd kom också att behöva en nystart i sitt liv, så han flyttade 1917 upp till sina föräldrars hemtrakter i Norrbotten. Först till Raitajärvi och sedan, 1922, till Landsjärv. Båda orterna ligger i Överkalix. Han gifte också om sig med diakonissan Selma Hildegard Magnusson från Botkyrka.

Sigurd Dahlbäcks gård i övre Lansjärv. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1982:695.

Anledningen till flytten är oklar. Kanske fanns en romantisk dröm om hembygden och ett enklare liv, kanske ville bara han bort från prestationskrav, stress och penningproblem. Mats Rehnberg, som skrivit om Sigurd i boken ”Gångstigslandet”, menar att han hoppades kunna försörja sig på statsanslag. Det förkastas av Svante Lindroth i ”Norrbotten 1963”, som istället nämner Sigurds svåra dövhet.

År 1917 får han också Riksantikvarieämbetets fullmakt att vårda och tillse fornminnen i Norrbottens län. Inget litet uppdrag, minsann! Under flera år, fram till 1931 skickade han också in rapporter till Riksantikvarieämbetet. Han deltar också i utgrävningen av Alvastra kloster 1917, främst för att få en inblick i praktisk arkeologi.

Brevet 1919
I januari 1919 författade Sigurd ett brev med sina tankar om ”Norrbottens­museet” och dess första 40 år, 1878-1918. Han menar att museet har en liten, vacker, delvis mycket värdefull, men också ytterst ojämn samling. Vardagsföremål saknas nästan helt. I stället finns ”några få ståtliga eller konstiga saker”. Ojämn är också den geografiska spridningen.

Museets enda inventarium är en urklippsbok med uppgifter om gåvor till museet samt några ”ytterligt få notiser om egna inköp”. Bortsett från ett inköp från Dr Hogner i Kalix 1889 om 107, mestadels samiska föremål har museet tillkommit slumpvis genom gåvor. Ytterst få inköp har gjorts. De sista tio åren (1907-18) har knappt något alls tillkommit.

Jubileumsutställningen
1921 skulle Luleå stad fylla 300 år och en stor jubileumsutställning anordnas. Museiföreningen såg en möjlighet att slippa ifrån de trånga lokalerna i södra flygeln till residenset och skapa en permanent utställning i en lämpligare lokal. Samt att dessutom skapa ett mindre ”Skansen” med byggnader från länet och en inkomstbringande festplats. Platsen för detta blev Gültzauudden i centrala Luleå.

Sigurds kritik mot museet togs tydligen emot på rätt sätt, för han fick i uppdrag att skapa de första utställningarna i den kopia av Luleå gamla rådhus från 1693 som museet fick disponera på udden. På sätt och vis var det här museets första ”riktiga” utställningar och de kom att finnas kvar till dess att museets egen byggnad kunde invigas 1936.

Nu kom också samlingarna att till stor del förtecknas och registreras. Museet fick även tillgång till byggnader som kom att användas förvaring av dessa samlingar.

Men kanske fanns det ändå en misstro kvar, för Sigurd kom snart att arbeta på ett eget museiprojekt, ett Torne-Kalixmuseum i Matarengi. Tyvärr ledde detta till en konflikt med landshövding Gösta Malm, tillika ordförande i Norrbottens läns hembygdsförening. Nordiska museet stödde till en början projektet men kom senare att undandra sitt stöd varpå museitanken dog.

Sigurd Dahlbäck avled den 27 augusti 1932. Som en epilog kan vi kanske karakterisera hans dödsboauktion året därpå. Museet kom att köpa in 84 olika, och främst norrbottniska allmogeföremål, alltså sådana som Sigurd hade saknat på museet år 1919 och sedan samlat in till sitt planerade museum i Matarengi. Köpesumman för dessa var 1 700 kronor ”att kontant betalas”.

Tack till Olof Bygren som kommit med flera inlägg om Sigurd.

Vid tangetbordet:
Robert Pohjanen, antikvarie vid Norrbottens museums föremålssamlingar