Det dokumentära fotografiet

Jag som skriver detta blogginlägg heter Anders Alm och är frilansfotograf men tillfälligt städslad av Norrbottens Museum för att digitisera, ja det heter digitisera, en samling glasplåtar av fotograf Lea Wikström. Jag återkommer till det.

Det är inte första gången som jag har varit involverad i Museets verksamhet. I skarven mellan 70 och 80 talet gjorde jag min vapenfria tjänst som fotograf här. Långt innan det digitala blev det normala hjälpte jag till att bygga ett nytt och stort mörkrum för framkallning av film och kopiering av bilder.
Senare i början av 90‑talet deltog jag i EkoDok‑90, ett landsomfattande fotoprojekt där Norrbottens Museum var den nordliga noden. Det blev en bok, Den barnlösa byn, och en utställning, Skogens barn.  

Från Den Barnlösa Byn av Anders Alm och Lars Elenius. I Emils hus. Foto: Anders Alm.

Den dokumentära arbetsmetoden har alltid legat mig varmt om hjärtat. När jag en gång i tiden tog beslutet att börja frilansa var det för att få möjlighet att jobba med egna bilder och dokumentationer. Oftast, för att inte säga alltid, så finns det ingen beställare för sådana projekt. De genomförs ”av eget tvång och på egen risk”, med allt vad det innebär av ekonomiska risktaganden och svårigheter att bli publicerad.

Det dokumentära fotografiet kan vara värdefullt både i det lilla och det stora.
I det lilla kan jag nämna ett nyligen uppstått personligt behov. Vi har en fundering på att göra en förändring i vårt boende. För att kunna planera den förändringen behövde vi en bild på vårt hus från 60-talet, den hittade jag i Museets arkiv.

Vid Kyrktorget i Gammelstad. Foto: Rutger Svanberg/Norrbottens museum.

Kring det stora vill jag berätta lite om ett projekt i USA under 30-talets depression. Farm Security Administration, FSA, var ett statligt program för att bekämpa fattigdomen på landsbygden som kom i sviterna av börskraschen 1929. I detta program ingick ett stort dokumentärt fotoprojekt för att ”visa upp amerikanerna för Amerika”. Femton fotografer arbetade mellan 1935 och 1944 för att dokumentera de svårigheter som fanns på den amerikanska landsbygden och för att ge legitimitet till de ekonomiska satsningar som staten gjorde under det som kallades The New Deal. När projektet var avslutat fanns det ca 130 000 bilder i arkivet som idag handhas av Library of Congress i Washington. Bilderna har naturligtvis haft betydelse på många olika plan. Direkt när de togs som ett debattinlägg kring sakernas tillstånd och nu som ett vittnesmål och bevis hur det verkligen var. Som en finkulturell parentes kan sägas att John Steinbeck lät sig inspireras av dessa bilder när han skrev Vredens Druvor.

Från FSA projektet. En jordbrukare och hans två söner i en sandstorm, 1936. Foto: Arthur Rothstein/Public domain.

När Norrbottens Museum genomförde ”Norrbotten-projektet 1994 – 1995” var det med inspiration av FSA och The New Deal. Författare, journalister, fotografer och konstnärer anlitades för att ge en samtidsbild av livet i Norrbotten. Mitt bidrag var en bildserie om tre mjölkbönder i Södra Sunderbyn inför bygget av Sunderby sjukhus. Resultatet blev förutom allt arkiverat material en utställning och en bok.

För att återgå till mitt nuvarande uppdrag på Norrbottens Museum.
Lea Wikström var aktiv som fotograf i Malmberget/Gällivare mellan 1917 och 1972. Hon skänkte sitt arkiv med ca 100 000 glasplåtar till Museet 1978. För att göra denna bildskatt tillgänglig för allmänheten så arbetar jag med att digitisera den. Ett begrepp som kräver en förklaring. Man skiljer alltså på digitisering och digitalisering. Digitisering är egentligen väldigt konkret. Det handlar om att göra det som är analogt till digitalt. I mitt fall betyder det att fota av glasplåtarna för att få en digital bildfil. Digitalisering som begrepp är lite mer komplext. Enklast förklarat betyder det i detta sammanhang att tillgängliggöra de digitiserade bilderna.

En av Lea Wikströms 100 000 glasplåtar.

Mitt arbete är stundtals enahanda och bilderna håller inte alltid så hög kvalitet. Hittills har jag mest arbetat med så kallade polyfoton. På en och samma glasplåt fotograferade Lea flera små bilder, oftast av samma motiv. Det kan vara upp till 48 små bilder på en plåt. I Leas loggböcker ser jag att hon kunde göra ett tjugotal sådana uppdrag på en dag. Det blev en fotografifabrik som tydligt gick ut över kvaliteten.
Men ibland kommer det fram bilder som får mig att stanna upp. Fotografier på döda barn i öppna kistor, vackra porträtt och miljöbilder från en svunnen tid. När Lea hade tiden och till fullo utnyttjade den dåtida tekniken blev det magiska bilder.

Två exempel på porträtt tagna av Lea Wikström.

Så plötsligt dyker den upp, bilden, som med stor tydlighet öppnar en spricka mellan då och nu. Informationen om den är knapphändig. Jag kan läsa mig till att vi är hemma hos doktor Gösta Rudell. Bilden är säkerligen tagen på uppdrag av densamme, men av vilken anledning kan man bara spekulera, vilket jag nu ska göra.
I den borgerligt inredda salongen med tunga ekmöbler, utsirade takkronor och ett uppstoppat älghuvud finns en arrangerad grupp på sex personer. Fem kvinnor och denne doktor Rudell i sin vita läkarrock. Till vänster om honom en kvinna som är anställd som husa. I främre raden finns doktorns fru och dotter sittande på stolar och på golvet nedanför dem två samekvinnor, en äldre och en yngre. Doktorinnan håller sina händer på den äldre samekvinnans axlar, som en lite obekväm men vänlig gest. Samekvinnorna har på sig ytterkläder, mössor, vantar och uteskor. De har nog tagits in i salongen endast för att bli förevigade tillsammans med doktorn och hans familj. En bild som kanske skickas till vänner och släktingar som ett exotiskt vykort från Norrbotten.
Ojämlikheten är slående, vem som bestämmer och vem som måste lyda är uppenbart. När bilden är tagen återgår alla till sitt värv. Doktorn träffar sina patienter, husan går till köket och dottern och frun återgår till sina handarbeten. Samekvinnorna försvinner ut och kommer antagligen aldrig tillbaka in i salongsvärmen igen.
I en annan tid kommer någon att hitta detta fotografi i Museets arkiv och titta på det med nya ögon och med sin unika erfarenhet se helt andra saker än vad jag gör.
Det är så det fungerar.

Doktor Rudell med familj. Foto: Lea Wikström.

Källor
Norrbotten-Projektet, en nutidsdokumentation 1994‑1995. Norrbottens Museum, 1996
30-talets hårda år, Pär Rittsel
In this proud land. Roy Emerson Stryker och Nancy Wood. New York Graphic Society Ltd. 1973
Wikipedia om Farm Security Administration

UR Samtiden – Länsmuseerna berättar

Visste du att UR Samtiden tillsammans med Sveriges Länsmuseer har producerat exklusiva miniföredrag med berättelser från hela landet. Länsmuseerna har valt ut berättelser som är relevanta för att beskriva något som rör den egna regionen. Nedan presenteras Norrbottens museums avsnitt i serien, som har sänts på Kunskapskanalen nu i höst.

Vita duvan (6 min)
Vita duvan är en byggnad som berättar om sin samtids filosofi och människosyn, säger Marcus Bengtsson, byggnadsantikvarie. Vita duvan är idag ett stängt fängelse, men var på sin tid ett modernt fängelse med ambitioner att återanpassa fångarna till samhället. Fängelset är ett så kallat panoptiskt fängelse, man byggde fängelset så att de intagna alltid skulle känna sig övervakade och aldrig våga begå ett brott när man kom ut.

Maunoskåpet (7 min)
1878 befann sig geologen Fredrik Svenonius i den lilla byn Mauno, norr om Karesuando. Robert Pohjanen, antikvarie föremålssamlingar, berättar om det lilla kabinettsskåpet från 1600-talet som Fredrik Svenonius upptäckte vid sitt besök. Det kallas i dag för Maunuskåpet. Skåpet är förmodligen Norrbottens museums första insamlade föremål.

En filbunke från Vittangi (6 min)
Filbunken från Vittangi har en inskription på meänkieli undertill. Inskriptionen berättar om svältåret 1867 och beskriver den sena islossningen och snösmältningen. Robert Pohjanen, antikvarie föremålssamlingar, berättar om spår i historien efter det svåra året 1867.

Fotograf Lea Wikström (10 min)
Idag har Norrbottens museum ett bildarkiv med cirka 2 miljoner bilder från 1850-talet och fram till idag. Berit Åström, assistent, och Robert Pohjanen, antikvarie, samtalar om fotoyrket och om en av de första fotograferna i Norrbotten, Lea Wikström. Hon var fotograf i Malmberget mellan 1918-1972. 1978 fick Norrbottens museum ta emot Lea Wikströms fotosamling. Uppskattningsvis är det närmare 100 000 bilder.

Spridningen av järn bland jägare-samlare i det arktiska området (19 min)
Forskningsprojektet Järn i Norr är ett forskningssamarbete mellan Norrbottens museum och Luleå tekniska universitet som handlar om den äldsta järnframställningen i Norrbotten. Nils Harnesk, avdelningschef för Kulturmiljö, berättar om projektet. Fyndigheter och bevis flyttar järnframställningen mycket längre tillbaka än man tidigare trott.

1912 års Norrbottensdräkt (26 min)
Tidsandan kring förra sekelskiftet var typiskt nationalromantisk och hembygdsrörelsen började växa fram. Dessa idealiserades det gamla bondesamhället. Anja Wrede, antikvarie föremålssamlingar, samtalar med Elisabet Martinsson, Dräktrådet, om hur Norrbottendräkten kom till, vad som utmärker den och hur den ska bäras.

Stridbara Siri Holm – en konservativ pionjär (13 min)
Siri Holm var lärarinna vid flickskolan i Luleå och en ledande gestalt inom Vita Bandet samt rösträtts- och fredsrörelsen i Norrbotten. Karin Tjernström, arkivarie, berättar om Siri Holm som var den första kvinna som valdes in i Luleå stadsfullmäktige i december 1910. Siri Holm var en stark personlighet och lika principfast som hon var stridbar i hjärtefrågorna: nykterheten, kvinnosaken, freden och missionen.

Aareavaara – Norrbottens (hittills) äldsta boplatser (20 min)
I samband med en arkeologisk utgrävning år 2009 påträffade Norrbottens museum två boplatser vid Aareavaara, norr om Pajala. Frida Palmbo, arkeolog, berättar att dessa boplatser visade sig vara Norrbottens äldsta boplatser och så gamla som 10 600 år. Tillsammans med kvartärgeologer från Lunds universitet kunde Norrbottens museum visa att inlandsisen dragit sig tillbaka snabbare i denna del av Norrbotten än vad tidigare forskning visat.
Kunskapskanalen: 12 september, repris 18 september

Norrbottens läns arbetsstugor (11 min)
1902 var det nödår i Norrbotten och det var svårt för många människor, det kom förnödenheter från olika delar av Sverige. Det blev bakgrunden till att starta arbetsstugorna. Ginger Karström, arkivarie på Norrbottens föreningsarkiv, berättar om arbetsstugorna som kom att finnas i 50 år. Från början var det en ren välgörenhetsgärning, men kom att bli mer och mer ett redskap i att försvenska barnen som var inackorderade i arbetsstugorna.

Filflaskan från Porsnäs (6 min)
En filflaska var ett ganska vanligt bruksföremål för förvaring av mjölk och fil. Den flaska som Robert Pohjanen, antikvarie föremålssamlingar, visar och berättar om lär ha utgjort Porsnäs bys silvergömma under finska kriget 1809 och förvarades uppe i en trädtopp. Flaskan ägdes en gång av Per Ersson i Pålträsk och han var den enda som visste var silvret var gömt.

100 meter graffiti från 1991 (9 min)
1991 anordnades ett konstsymposium i Luleå. Temat var måleri och utöver 10 deltagare från olika länder så anordnades ett symposium för unga graffitimålare från olika platser. Paulina Öquist Haugen, etnolog, berättar om målningarna, platsen och graffiti ur ett historiskt perspektiv. Eftersom kulvertarna inte är öppna för allmänheten så ville Norrbottens museum synliggöra dem och sprida kunskap om dem.

Här finns alla filmer från länsmuseerna runt om i Sverige UR Samtiden – Länsmuseerna berättar.