Vintertid innebär till största delen för oss arkeologer på Norrbottens museum mycket arbete med att skriva färdigt rapporter på de utredningar och undersökningar vi gjort under barmarksäsongen. Från och med mars månad börjar också arbetet med att skriva arbetsplaner och kostnadsberäkningar för den kommande fältsäsongen.

Men det finns faktiskt tid till annat också under vintern. Vi passar på att hålla föreläsningar om sådant som vi har jobbat med under de senaste åren. Tanken är ju att vi arkeologer också ska se till att sprida kunskap. Det kan vara tillfällen när vi får träffa andra arkeologer (eller forskare inom andra ämnen),. Det kan också vara tillfällen då vi får träffa hembygdsföreningar eller andra som är intresserade av arkeologi och historia. Norrbottens museum har även ett skolprogram där arkeologerna åker ut och berättar om arkeologi för elever, framförallt i årskurserna 1-3.

Den här vintern har jag personligen haft ovanligt många tillfällen att resa för att berätta för och att lyssna på andra arkeologer, naturvetare, och andra människor som är allmänt historieintresserade och arkeologiintresserade. De här mötena handlar inte bara om att jag ska berätta någonting. De ger mig så mycket tillbaka. En klok människa har två öron och en mun, och använder dem proportionellt. Det är ofta mer värdefullt att lyssna än att prata.

Så, här kommer en kort sammanfattning av det som jag fått uppleva i mötesväg den här vintern.

31 oktober: Människan, klimatet och smältande snö i fjällen.

Ett seminarium på Stockholms universitet, för inbjudna arkeologer och naturvetare. Här föreläste jag inte, men deltog som representant för Norrbottens museum. De som var där arbetar, eller är intresserade av att arbeta med, det som smälter fram ur snölegor och glaciärer som nu tinar bort snabbare än någonsin. I Norge har man arbetat med det här under ett antal år nu och hittat massor av saker som människor lämnat efter sig när de passerat över eller befunnit sig intill snö och is. Saker från flera tusen år tillbaka som blivit infrysta och perfekt bevarade. Sådant som vi nästan aldrig hittar när vi gräver vid våra arkeologiska undersökningar: organiskt material, som läder, trä, senor och tyg.  Det innebär att kläder och kompletta föremål i trä, horn och ben finns kvar. Naturvetarna är också intresserade av isarna eftersom det där finns djur som blivit infrysta, hela eller i delar, och som med sitt DNA kan berätta från vilket håll djurarter invandrat till norra Skandinavien. Vi hoppas att vi kan komma igång med något slags samarbete mellan de olika museerna i norr (bl.a. Ajtte, Västerbottens museum och Norrbottens museum samt Stockholms universitet), för att årligen kunna inventera kring de smältande snölegorna i fjällvärlden.

7-8 november: Origin and Natural History of the Scandinavian Biota

Symposium på Naturhistoriska museet. Här föreläste jag inte heller, men bidrog med en poster (en affisch) om Aareavaara och pionjärtidens invandring i norr. Det bestående intrycket av den här tillställningen är att det är fantastiskt att alla forskare inom sitt eget ämne kommit fram till ungefär samma sak. Oavsett forskningsfält (Kvartärgeologi, Språkvetenskap, Arkeologi, DNA/Genetikforskning på djur, DNA/Genetikforskning på växter), har alla kommit fram till samma sak: Att invandring har skett från två håll till Skandinavien efter istidens slut, och att de olika växterna, djuren och människorna mötts någonstans mitt i Skandinavien, även om gränserna mellan de nordliga invandrarna och de sydliga invandrarna varierar beroende på djurart eller växtart.

 

22 november: Föreläsning om Aareavaara och pionjärtiden – med utblick över Nordkalotten

Hos Tornedalingarnas förening i Uppsala. Föreläsningen handlar om boplatsen vid Aareavaara och hur det kom sig att människor kom dit för 10600 års sedan. För att kunna berätta om detta så måste jag också berätta om hur det såg ut i resten av de nordligaste delarna av Europa vid den här tiden och även litet tidigare. Det handlar om den smältande inlandsisen och om ett tundralandskap som förflyttar sig när den följer den smältande isen och om invandrande renar och renjägare. Jag har pratat om ämnet många gånger nu, så för mig är egentligen frågestunderna och diskussionerna vid fikat det som ger mig mest tillbaka. Vid det här tillfället frågade en man mig om när klimatoptimumet inföll i Norrbotten. Jag försökte svara efter bästa förmåga om när detta inträffade utifrån vad jag mindes av min gamla kurslitteratur (Nordens, främst Sveriges kvartära historia, Königsson 1980). Klimatoptimum inträffade enligt den boken för mellan7000 och 6000 år sedan och innebar att temperaturen då var 2 grader varmare i Skandinavien än under förindustriell tid. ”Förindustriell tid” ett uttryck som dagens klimatforskare använder sig ofta av, vilket bör översättas till andra hälften av 1800-talet.

”Men då är det ju inget problem med en klimatuppvärmning på två grader idag!”, tyckte mannen i Uppsala. Jag blev svarslös och insåg att jag måste läsa på mera i ämnet.

Efter uppgraderat min egen kunskapsnivå har jag förstått att klimatuppvärmningen på två grader var ett lokalt fenomen, på norra halvklotet. Hela jordens medeltemperatur vid klimatoptimumet, (som numera anses inträffat mellan 8000 och 5000 år sedan – men med värmetoppen i Skandinavien för ca 7000 år sedan), var snarare något kallare än under ”förindustriell tid” vid slutet av 1800-talet. Även om det var varmare än normalt på det norra halvklotet var det kallare än normalt i tropikerna. Den människopåverkade klimatförändring som sker idag sker över hela jordklotet.

Om jag inte fått frågan av mannen i Uppsala, hade jag inte fått chansen att lära mig någonting nytt. Du hittar några av artiklarna jag läste i slutet av dagens blogginlägg.

23 februari. Föreläsning om Aareavaara och pionjärtiden – med utblick över Nordkalotten (SAU, Uppsala)

Den här dagen fick jag föreläsa på ett seminarium hos Societas Archaeologica Upsaliensis (SAU), i Uppsala. Här var det enbart arkeologer och arkeologistudenter som deltog. Andra föreläsare var David Loeffler från Murberget (Västernorrlands länsmuseum), som berättade om överdämda boplatser vid sjöstränder och Michel Guinard (SAU), Elise Hovanta och Niklas Groop (Stigfinnaren), berättade om en stenåldersboplats som de undersökt i Jämtland.. Här blir utbytet på en annan nivå, när det enbart är arkeologer närvarande. Men även om det var intressant att höra föreläsningarna, var det nästan ännu mer givande att vara med om diskussionerna och utbytet som skedde vid middagen efteråt: Då hade ytterligare frågor kommit fram och det fanns möjlighet att dela med sig om tips om litteratur och annat som kan hjälpa till att öka kunskapen hos alla som var där. Vid sådana här tillfällen är vi inte konkurrenter utan bara väldigt intresserade och hjälpsamma arkeologer. Underbart!

25-26 februari. Föreläsning om Aareavaara och pionjärtiden – med utblick över Nordkalotten (Blankaholm)

Två dagar senare deltog jag på ett stenåldersseminarium i Blankaholm, Småland, för arkeologer som jobbar längs med ostkusten. Detta var ett seminarium som anordnades för tionde gången med många närvarande arkeologer, någon enstaka osteolog (benexpert) och även ett flertal arkeologintresserade privatpersoner som deltagit i arkeologiska undersökningar på sin egen fritid. Fokus låg naturligtvis mest på arkeologi i Småland, med några undantag, men det var ändå väldigt intressant att höra och se vad de andra hade att berätta.

Speciellt intressant var det att lyssna på Fredrik Hallgren (Stiftelsen kulturmiljö), som berättade om spridning av olika typer av skifferknivar och stridsyxor i Norge och Sverige, och hur dessa kan visa vilket fantastiskt kontaktnät över hela det området, och osteologen Erika Rosengren som berättade om Södra Sveriges fauna från istid till nutid. Även vid detta seminarium var det vid middagen på kvällen som det mesta informationsutbytet skedde. Det finns så mycket att lära sig fortfarande!

8 mars. Föreläsning om Aareavaara och pionjärtiden – med utblick över Nordkalotten

Föreläsning i Övertorneå för Föreningen Särkilax kyrkas vänner, som anordnat en föreläsningsserie om arkeologi och historia med anledning av att det är 400 år sedan Särkilax kapell spolades bort av vårfloden i Kuivakangas strax norr om Övertorneå. Även här var intresset stort och frågestunden och samtalet efteråt inspirerande med frågor och kommentarer som inte enbart berörde det som jag pratat om den här kvällen, utan också om saker som hänt senare under historisk tid i området kring Övertorneå.

Sedan måste jag ju naturligtvis göra reklam för ytterligare några föreläsningar, som kommer:

16 mars klockan 18.30. Bodträskfors – efter branden. Arkeologisk undersökning av två stenåldersboplatser.

Åsa Lindgren kommer att hålla den föreläsningen på Försvarsmuseum i Boden.

30 mars klockan 18.30. Arkeologi på Bodens skjutfält

Undertecknad kommer också att föreläsa på Försvarsmuseum i Boden. Här har jag ännu bara rubriken färdig. Jag väntar med spänning på att få se vad den föreläsningen kommer att innehålla och vilka arkeologiintresserade människor jag kommer att få möta där!

Vid tangentbordet denna dag:

Olof Östlund

 

Artiklar att läsa om Klimatoptimumet:

Holocene Climate in Central andSouthern Sweden. Quantitative Reconstructions from Fossil Data (Antonsson.2006)

The temperature of Europe during the Holocene reconstructed from pollen data. (Davis et al 2003)

Tropical Pacific climate at the mid-Holocene and the Last Glacial Maximum simulated by a coupled Ocean-atmosphere general circulation model  (Kitoh & Murakami 2002)