Från samlingar till fältarbete – min tid på Norrbottens museum

Hej! Agnes heter jag och har under september och oktober 2026 haft min praktik här på Norrbottens museum då jag går tredje året på Umeå universitets arkeologiprogram. Nu har jag fått möjlighet att berätta om mina upplevelser på museet.

Under dessa två månader har jag fått en inblick i hur det arkeologiska arbetet fungerar i praktiken och hur många olika arbetsuppgifter som ingår i kulturmiljöområdet. Jag har fått följa arbetet både bakom kulisserna och ute i fält, vilket har gett mig möjlighet att se hur olika delar av det arkeologiska arbetet hänger ihop. En stor del av min praktik har handlat om att få prova på olika arbetsuppgifter.
I den arkeologiska samlingen har jag arbetat med att sortera, ordna och inventera material från tidigare undersökningar. Jag har även varit med och bedömt vilka metallföremål som behöver flyttas till klimatskåp för att bättre bevaras för framtida forskare och arkeologer. Det har gett mig en inblick i det arbete som krävs för att ta hand om arkeologiskt material och bevara det för framtiden.

Mitt kontor när jag sorterade metallen. Foto: Agnes Adolfsson

Jag har också fått följa med på flera fältbesök i samband med inventeringar och arkeologiska utredningar. Under dessa besök har jag fått se olika typer av fornlämningar och kulturmiljöer, bland annat härdar, röjningsrösen, igenväxande åkermark, husgrunder, gropar, boplatser och en äldre järnframställningsplats. Att få se lämningarna på plats har varit ett sätt att komma närmare det förflutna och få en bättre förståelse för hur arkeologer arbetar med att identifiera och bedöma spår efter människors liv.

Fantastiska arbetsplatsen, järnframställningsplatsen Spiken. Foto: Agnes Adolfsson

En del av fältarbetet har även varit kopplat till rådgivning till markägare, där jag har fått följa med och se hur arkeologisk kunskap används i mötet med människor som förvaltar och brukar marken. Det har gett mig en inblick i hur kulturmiljöarbetet inte bara handlar om att undersöka det förflutna, utan också om att förmedla kunskap och bidra till att kulturhistoriska lämningar tas om hand.

Mica och Frida, Pålänge, letar efter bläckor och barktäkter. Foto: Agnes Adolfsson

Under praktiken har jag även fått delta i arbetet med arkeologiska utredningar. Vid Svarvbyn–Hällmyran fick jag följa arbetet med en steg 2-utredning, för att undersöka om det fanns fornlämningar i området. Jag fick också vara med vid undersökningen av ett område med potentiella boplatslämningar, där vi grävde provgropar för att försöka hitta arkeologiskt material.

Det har varit värdefullt att få se hur arkeologiska undersökningar planeras och genomförs, och vilka olika metoder som används för att undersöka ett område. Arbetet visar också hur mycket som ligger bakom bedömningen av en plats och hur viktigt det är att samla in information innan man kan dra slutsatser om vad som kan ha funnits där tidigare.

Mica och Sebastian, efter en dags sållande. Foto: Agens Adolfsson

Praktiken har inte bara inneburit arbete ute i fält. Jag har även fått arbeta med rapporter och dokumentationsmaterial från tidigare arkeologiska projekt.

Bland annat har jag gått igenom en rapport om det skogssamiska kulturlandskapet i Gällivare kommun, med fokus på den historiska samiska byn Sjokksjokk. Arbetet handlade om att bedöma registrerade lämningar i förhållande till Riksantikvarieämbetets lämningstyplista och den praxis som används vid registrering i Fornsök.

Jag har även arbetat med dokumentationsmaterial från inventeringsprojektet Nordarkeologi, där jag gick igenom och översiktligt förtecknade kartor för att identifiera material som innehåller relevant information för kvalitetssäkring av registrerade och oregistrerade lämningar.

De underbara NA-kartorna. Foto: Agnes Adolfsson.

Det här arbetet har gett mig en större insikt i hur viktigt det är att dokumentera, organisera och granska arkeologisk information. Det är lätt att förknippa arkeologi främst med utgrävningar och fynd, men en stor del av arbetet handlar också om att ta hand om den kunskap som redan finns och se till att den är användbar för framtida forskning och kulturmiljöarbete.

Under mina två månader på Norrbottens museum har jag fått prova på många olika delar av den arkeologiska verksamheten. Från arbetet med samlingar och äldre dokumentation till fältbesök och arkeologiska utredningar har jag fått en bredare bild av vad arbetet inom kulturmiljöområdet innebär.

En av de saker som jag tar med mig från praktiken är insikten om hur många olika arbetsmoment som tillsammans bidrar till att vi kan förstå, dokumentera och bevara vårt kulturarv. Arbetet kräver både noggrannhet och samarbete, och det är viktigt att kunna växla mellan praktiska undersökningar ute i fält och arbetet med dokumentation och bedömningar.

Jag är tacksam för möjligheten att ha fått delta i verksamheten på kulturmiljöavdelningen och för att ha fått ta del av det arbete som görs för att bevara och förmedla kunskap om Norrbottens historia. Praktiken har gett mig nya erfarenheter och en bredare förståelse för det arkeologiska arbetet, erfarenheter som jag tar med mig vidare i mina fortsatta studier och i min framtida yrkesroll

Slutligen vill jag rikta ett varmt tack till mina handledare, som på olika sätt har bidragit till att göra min tid på Norrbottens museum både lärorik och värdefull.

Lars Backman, som aldrig skrattade åt mina frågor, oavsett hur självklara svaren måste ha varit för honom. Tack för att du alltid tog dig tid att förklara på ett pedagogiskt sätt och besvara alla mina funderingar.

Mica Vesterlund, som alltid ställt upp när jag har kört fast och tålmodigt guidat mig genom mina många och långa funderingar kring den kommande kandidatuppsatsen.

Frida Palmbo, som tog med mig ut i fält och gav mig förtroendet att lita på mina egna kunskaper när vi letade efter fornlämningar i skogen. Tack för att du lät mig prova mig fram och aldrig skrattade åt mig när jag hade fel.

Åsa Lindgren, som hjälpt mig att förstå hur viktig struktur är i arbetet med rapporter och registreringar, och hur mycket noggrannhet som ligger bakom det arkeologiska arbetet.

Sophie Nyblom, som gav mig möjligheten att göra min praktik på Norrbottens museum och därmed öppnade dörren till erfarenheter och kunskaper som jag kommer att bära med mig länge.

Tack för ert tålamod, ert engagemang och för att ni har delat med er av er kunskap. Ni har alla bidragit till att göra min praktik till en erfarenhet jag är väldigt tacksam för.

Veckans skribent arkeologistudent Agnes Adolfsson

Små inventeringar för framtiden

Det börjar närma sig disputationen för avhandlingen om vildrensjakt i Sápmi. I vinter ska säcken knytas ihop och de erfarenheter jag har fått med mig hittills ska presenteras. Fram till dess finns två publicerade artiklar att läsa och de två sista kommer inom kort…..

Artikel 1: Hunting Pit Systems as Landscape Domestication: Large-Scale Hunting in the Arctic Regions of Sweden

Artikel 2: Hunting Pits as Temporal Manifestations of Landscape
Domestication–Large‑Scale Sampling to Identify
Temporality in Land Use

Kort sammanfattat, utan att gå händelserna för mycket i förväg, föreslår jag att landskapsbruket med att nyttja fångstgropar för att jaga vildren har varit storskaligt. Omfattningen av bruket har varit stor över tid, under flera tusen år, med en intensifiering under brons- och järnåldern. Det har också varit stort i rummet, med många gropar och många system över en betydande yta. Förslaget är att det till och med har utgjort ett jaktområde som har varit i kontinuerligt bruk under denna långa tidsperiod, vilket har ställt krav på en stor arbetsstyrka, kunskap och samordning. Dessa omständigheter skapade ett behov av att organisera jakten, människorna och hela landskapet. Utifrån de data som samlats in föreslås en social organisation som både har anpassat sig till landskapet och dess förutsättningar, samtidigt som människorna har nyttjat, förbättrat och förändrat det. Allt för att nå gemensamma mål för riskhantering och resiliens.

Ett slut är ju på ett sätt en början på något nytt. Det finns en hel del idéer, stora, små och allt däremellan, och givetvis är jag inte riktigt redo att lämna dessa fångstgropar, dessa människor, denna tid och denna plats som har varit en del av mitt liv i så många år. Det kliar nästan i fingrarna och benen att ge sig ut och färdas, att uppleva och förnimma landskapet och spåren efter tidigare brukare. Därför har jag satt igång lite smått, på helger och under semestern, med att inventera. Platsen, eller kanske mer korrekt rummet, är fortfarande området runt Tjaktjajávrre och Sijddojávrre med en förlängning österut. Redan ifjol påbörjade jag inventeringar som så att säga syftade till att bekanta mig med vad och vilka andra spår som finns i närområdet till de stora fångsgropssystemen, vilket redogörs för och analyseras i artikel 3. Bland annat påträffades avslag av kvartsit på toppar runt systemen, vilket även har påträffats i andra områden i närheten av fångstgropar. Detta har tolkats som presumtiva spaningsplatser kopplade till jakten, där människor under tiden, medan de väntat, har slagit och/eller påbörjat arbete med spetsar och redskap (Fig. 1).

Fig. 1. Avslag på toppen av Mártevárasj, Fyndplats L2025:4709, KMR. Foto: Anna Rimpi.

Att forska innebär att frågor egentligen bara blir fler snarare än att de besvaras, vilket så klart driver den nyfikne. Till exempel behöver storskalig jakt inte nödvändigtvis vara detsamma som masslakt för handel, och de två behöver inte heller utesluta varandra. Därför är det särskilt intressant med de boplatser som finns kvar i området, dvs. som inte är överdämda. Kring Sijddojávrres stränder finns ett mindre antal kända fyndplatser och boplatser i form av avslag i kvarts och kvartsit, skörbränd sten, bränt ben och en del asbestkeramik. Dessa kan relativt dateras till en liknande period då nyttjandet av fångstgroparna i området varit som störst, dvs. Från ca 1600 f.Kr. till 1000 e.Kr. Går det att koppla dessa till bruket av fångstgropar? Med detta i åtanke har jag i sommar gjort korta fältbesök till några av dem för att sondera terrängen, så att säga. Det går redan att konstatera att det finns rikligt med material att gå vidare med. Kring STF-stugan i Sijddojávrre kan man än i dag påträffa bl.a. rikligt med avslag från redskapstillverkning (Fig. 2 och 3). Påträffades gjorde även en ”ny”, dvs. oregistrerad, boplats i form av avslag, skörbränd sten och en kärna av kvartsit, i tre delar, L2026:5251 i KMR.

Fig. 2. Vy ut mot sjön Sijddojávrre (Gasskajávrre) från boplatserna. Foto: Anna Rimpi.

Fig. 3. Kvartsitavslag och ett avslag i röd skiffer (troligen), från boplatserna L1994:4142 och L1994:6830, KMR. Foto: Anna Rimpi.

Vidare har jag påbörjat ytterligare projekt som omfattar Ulldevis – ett lågfjällsområde som knyter an till mitt huvudsakliga arbetsområde för fångstgropar (Fig. 4). Att inventera ger inspiration och energi, både generellt och specifikt. Genom att färdas med benen väcker ögat nyfikenhet och så formuleras nya frågor med fokus på brons- och järnåldersboplatser, stalotomter och så klart allt annat som kan överraska. Denna karta visar vad två fältdagar kan ge i form av lämningar och illustrerar tydligt hur områden som inventeras och dokumenteras plötsligt slutar vara gömda och glömda och i stället blir landskap med historia!

Fig. 4. Östra Ulldevis, nyfunna registrerade lämningar i KMR 2026 (map data ©Lantmäteriet).
Fig. 5. Härd med härdarmar. Foto: Anna Rimpi.
Fig. 6. Förvaringsanläggning i stenmoras. Foto: Anna Rimpi.

I den här dalgången är det varken tomt eller öde, utan här finns fullt med spår efter tidigare brukare i form av bland annat härdar (Fig. 5), förvaringsanläggningar (Fig. 6) och, till dags dato, två förmodade stensättningar!

Fortsättning följer/

Anna Rimpi
Uppsala och Jokkmokk 2026-10-19