Skärrim och berättelsen om fjällens kulturlandskap

Många använder ord som ”vildmark” och ”orörd natur” om landskapen här. Men vad betyder det, egentligen? ”Vild” som i otämjd av människan? ”Orörd” som i icke-mänsklig närvaro? Vi använder ordet kulturlandskap.

För Silvermuseet är det viktigt att lyfta fram att vi lever i ett kulturlandskap där de människor som levt här under tusentals år har lämnat spår och påverkat sin omgivning. Spåren finns överallt, bara man vet vad man ska titta efter. Och mycket av den forskning som bedrivits vid vårt forskningsinstitut INSARC under snart 20 år har handlat om att få mer kunskap om hur människorna levt här ända sedan inlandsisen försvann för snart 10 000 år sen.

Det finns inte någon vildmark i vår fjällvärld. Tvärtom bär fjällens landskap ett kulturarv med rötter tusentals år tillbaka i tiden. I landskapet finns spår av människors vardag. Spåren efter äldre tiders bruk är finstilta – här finns inga monument som tar omgivningen i besittning. Vissa spår kan dock vara synliga och lätta att förstå, medan andra är svåra att upptäcka och tyda. För den som är förankrad i traditionell samisk kunskap förmedlar spåren sina särskilda berättelser. Besökare med annan bakgrund kan finna andra vägar till kunskap. I båda fallen bidrar forskning om äldre tiders samhällen till en fördjupad förståelse för landskapets innebörd och värden.

Vy över området i Skärrim. Foto: Gry Helen Sivertsen, Silvermuseet

Vi märker av ett ökande intresse för fjällens kulturlandskap, och vi tror att människor bäst kan lära känna landskapet och vår gemensamma historia genom att besöka platser där spåren och berättelserna finns. Vårt mål är därför att vägleda våra besökare ut till platser inom Arjeplogs kommun så att de kan lära sig mer, samtidigt som de får njuta av vår vackra omgivning!

En sådan besöksplats som vi jobbat med är Skärrim som ligger invid Silvervägen, nära Vilstugan vid det som i dag är norska gränsen. Namnet Skärrim kommer troligtvis av skärre som betyder dvergbjörk. I denna fina fjällmiljö har forskarna studerat de spår som människan lämnat över tid och vi kan se hur landskapet har brukats på olika sätt. Här finns härdar, stallotomter, förvaringsgropar och andra lämningar som berättar om människans tidigare liv. På platsen kan vi resa 1 000 år tillbaks i tiden och få en inblick i tillvaron för de som levt här, samtidigt som det är tydligt att området fortfarande är viktigt för dagens renskötsel. Det syns bland annat genom den renskötselanläggning som finns här.

En av stallotomterna i Skärrim. Foto: Gry Helen Sivertsen, Silvermuseet

Under två år har vi genom projektet Skärrim utvecklat information om och till platsen för att besökare ska få veta mer om hur människan använt och använder området kring Skärrim. Vi har arbetat för att tillgängliggöra denna del av det fantastiska kulturarv som finns inom kommunen för arjeplogare och för våra besökare. Dels genom skyltningen med lättillgänglig information, dels genom en bok i vår skriftserie Anvarat, som handlar om Skärrim och andra kulturlandskap i fjällen. I framtiden är tanken att vi ska kunna ta besökarna till Skärrim för en guidad tur, så vi kan berätta mer. För när vi besöker en plats kan vi bättre förstå dess historia!

En av skyltarna i Skärrim. Foto: Gry Helen Sivertsen, Silvermuseet

Den 30 juni är det äntligen dags för invigning av Skärrim. Den dagen kommer en buss att ta våra besökare från Arjeplog upp till Skärrim. På plats kommer Ingela Bergman som är arkeolog och vår kommunikatör Gry Helen Sivertsen att berätta mer om arbetet med Skärrim och tanken med platsen. Och du är självklart välkommen dit! Det kommer att bli en spännande dag. Och vi hoppas på fint väder och många nyfikna besökare.

Fakta
Projektet har finansierats av Länsstyrelsen i Norrbotten och Arjeplogs kommun.

Vid tangentbordet:
Malin Brännström, museichef, och Gry Helen Sivertsen, museiassistent/kommunikatör, Silvermuseet

Nelkerim – en del av Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer

Under 2022 genomför Norrbottens museum tillsammans med Luleå Tekniska Universitet (LTU) fältarbeten i Norrbotten inom projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer. Projektet, som drivs av LTU, är ett samarbetsprojekt där även Västerbottens museum, Länsstyrelsen i Västernorrland, Umeå universitet och Riksantikvarieämbetets arkiv ingår. Inför vattenkraftsutbyggnaden under 1940-1980-talet genomförde Riksantikvarieämbetet kulturhistoriska inventeringar och dokumentationer av områden som skulle påverkas av vattenkraften, varvid ett flertal fornlämningar kom att registreras. Sedan dämningen av vattendragen och sjöarna genomfördes har vattennivåerna regelbundet höjts och sänkts, vilket har bidragit till att både många kända men också tidigare okända fornlämningar och kulturhistoriska lämningar har skadats och förstörts. Projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer tar avstamp i Riksantikvarieämbetets dokumentationer som genomfördes inför vattenkraftsutbyggnaden. Med utgångspunkt i de rapporter som Riksantikvarieämbetet upprättade, har LTU och Norrbottens museum varit ut i några olika områden i Jokkmokks kommun och återbesökt ett antal platser och lämningar. Förutom undertecknad från Norrbottens museum har Dag Avango, professor i historia vid LTU, samt Felicia Söderqvist och Johan Cederqvist, doktorander i historia vid LTU, hittills deltagit i fältarbetet.

Vi vill dels undersöka hur utbyggnaden av vattenkraften har påverkat våra gemensamma fornlämningar och kulturhistoriska lämningar. Vi vill också studera hur människor och samhällen längs med de dämda vattendragen har påverkats och hur nyttjandet av landskapet längs med de dämda vattendragen har förändrats. För att kunna få kunskap om vattenkraftens påverkan på vårt kulturarv och hur människor och miljöer påverkats av vattenkraftsutbyggnaden genomför vi fältarbeten, arkivstudier och intervjuer.

Ta gärna del av mer information om projektet på Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer. Denna hemsida kommer att uppdateras löpande.

Tidigare i juni genomfördes en fältvecka i området mellan Letsi kraftstation och Akkats kraftstation i Jokkmokks kommun. Denna sträcka inventerades av Riksantikvarieämbetet 1959, men enbart en fångstgrop påträffades i närheten av Padjerim på södra sidan om Lilla Lule älv strax nordväst om Vuollerim. Under 1980-talet genomförde Umeå universitet inventeringar och undersökningar av valda områden i Lule älvdal, inom det s.k. Luleälvsprojektet. I samband med detta inventerades stränderna kring Nelkerim, mellan Letsi och Akkats. En mycket stor mängd lämningar påträffades. Merparten av dem utgjordes av strandbundna och erosionsskadade boplatser av stenålderskaraktär – som helt hade missats i samband med Riksantikvarieämbetets inventeringar 1959. Den ökade erosionen som vattenkraftsregleringen medfört hade helt enkelt lett till att boplatser som tidigare varit helt överväxta nu hade blottlagts. Dessutom hade kunskapen om fornlämningstyper i Norrbotten ökat markant sedan 1959 och arkeologer hade även börjat använda sig av jordsond till hjälp att identifiera lämningar och lagerföljder i marken. Kunskapsläget var därmed bättre på 1980-talet än när Riksantikvarieämbetet genomförde sina inventeringar 1959. Trots detta är det mycket olyckligt att så många fornlämningar inte upptäcktes vid 1959 års inventering, då dessa lämningar är kraftigt skadade idag och mycket arkeologisk kunskap har gått förlorad.

En av boplatserna i Nelkerim är belägen på en sandstrand. I sanden ligger ansamlingar av eldpåverkad/skörbränd sten och fynd från bland annat redskapstillverkning i kvarts och kvartsit. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

För mig som arkeolog var det en märklig känsla att gå över sandstränderna i Nelkerimområdet längs med Lilla Lule älv. Boplatsmaterial i form av härdar och koncentrationer av skärvsten, det vill säga eldpåverkad sten, ligger fullt synliga på sandstränderna. Även rester efter bland annat redskapstillverkning i kvarts och kvartsit och brända ben från matrester som en gång har slängts in i dessa eldstäder ligger spritt på stränderna. Sorgligt och fascinerade på en och samma gång. Härdarna med sina stenar ligger kvar någorlunda i sina positioner, men i merparten av anläggningarna har innehållet sannolikt sköljts ur flera gånger. Tyvärr så finns det antagligen inte kvar något arkeologiskt material i de flesta härdar, utöver stenarna. Daterbart kol och brända ben som inte väger lika mycket som sten har försvunnit ut i älven. Möjligheten till att få ut arkeologisk information och kunskap om dessa lämningar har i princip försvunnit, vilket gör mig väldigt ledsen. I ett fåtal av härdarna kunde jag dock få fram kol och rödbränd sand när jag sondade i dem, vilket faktiskt visar att det fortfarande kan finnas möjlighet att få ut någon arkeologisk information och kunskap om dessa lämningar. Dessutom har många nya lämningar också eroderat fram i områden mellan boplatser som har registrerats sedan tidigare. I flera fall rör det sig om anläggningar som relativt nyligen har eroderat fram på stränderna, vilket gör att det fortfarande finns möjlighet att få ut ny arkeologisk kunskap om området.

Härdar/skärvstenspackningar på stranden längs med Lilla Lule älv i Nelkerimområdet. I förgrunden syns en av härdarna. I bakgrunden strax ovanför vattenlinjen, i anslutning till skelleftepiken som står placerad på stranden, är ytterligare en härd. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
En av de härdar där det faktiskt fortfarande finns kvar kol. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
En av 30-talet härdar på Nelkerimboplatsen vid Harrijaurebäcken. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Nelkerim har i tidigare arkeologisk litteratur beskrivits som en samlingsboplats för jägare och samlare, som uppehållit sig i området i anslutning till de mycket laxrika forsarna i Lilla Lule älv. Vid Umeå universitets inventeringar på 1980-talet konstaterades att det i Nelkerimområdet saknas lämningar under nivån för vårfloden, vilket talar för en trolig bosättningsperiod under högsommaren, då tillgången på mat har varit riklig. Inom den arkeologiska forskningen så har man ansett att det är tillgången på lax i Nelkerimområdet som har varit bidragande till boplatsernas lokalisering. Tyvärr så är det mycket svårt att faktiskt finna arkeologiska bevis för detta, utöver läget och kunskapen om goda laxvatten under historisk tid. På grund av att boplatserna upptäcktes först efter vattenkraftsutbyggnaden så kan eventuella fiskben ha spolats ut i älven för länge sedan. Vid årets inventeringar har ett antal brända ben från olika boplatser hittats och samlats in. En osteologisk analys av benmaterialet kommer att genomföras, och förhoppningsvis går det att identifiera djurarter. Det kan även vara möjligt att genomföra C14-analyser, om det finns lämpliga daterbara brända ben. Jag vill gärna också studera tidigare insamlat fyndmaterial från området, det kan finnas mycket kunskap i detta. Förhoppningsvis kan vi därmed få fram ny information om boplatserna i Nelkerimområdet. Det vore ett ytterst värdefullt bidrag till kunskapen om en del av vår gemensamma förhistoria som påverkats av vattenkraftsutbyggnaden i området.

Vid tangentbordet denna fredag:
Frida Palmbo, arkeolog