Lekstugan – en plats för lek och fostran

Figur 1. Syskonen Eriksson vid sin lekstuga i Alvik. Foto: Norrbottens museum.

Under 1800-talts senare hälft var industrialismen liksom det borgerliga samhället på framåtmarsch i Sverige. Nya uppfostringsideal rådde och i takt med den moderna kärnfamiljens framväxt och den ökade förståelsen för barnets utveckling fick leken allt större utrymme. Dockskåp blev vid den här tiden vanliga i välbärgade hem. Dessa var dock först och främst tittobjekt som barnen sällan fick leka med eller ens röra, men det fanns också varianter med fullt utrustade kök som skulle undervisa småflickor i att bli lämpliga hustrur och mödrar.

Vid samma tid började villor och sommarhus byggas runtom i landet och till dem beställdes lekstugor. Lekstugan öppnade upp för helt andra och nya lekar där fantasin kunde flöda. En del lekstugor importerades från England, andra byggdes efter typritningar som publicerades i böcker och tidskrifter. Finare lekstugor hade specialdesignade möbler i barnstorlek medan allmogens lekstugor var enklare och ofta innehöll hemmabyggen till möbler av socker- och margarinlådor.

Vanligast blev lekstugan på landsbygden och av någon anledning blev de vanligare norr om Dalälven än söder om. Kanske beror det på norra Sveriges månghussystem där varje funktion hade sin egen byggnad, det gjorde det naturligt att bygga något eget även till barnen. 1800-talets lekstugor på landsbygden var kanske inte lika näpna som de i staden men gediget timrade, ofta med tak av gräs eller spån. Ibland timrades de av pojkar som på så vis fick lära sig hantverket, de flesta pojkar fick lära sig timra redan som små.

Landets äldsta bevarade lekstugor
Sveriges äldsta lekstuga är troligtvis den sexkantiga på Gimmersta i Sörmland. Den är odaterad men dess inventarier är från 1860. På Skansen finns en timrad lekstuga flyttad från byn Remmen i Härjedalen 1915. Enlig uppgift var det de unga bröderna Erik, Olof, Pelle och Jonas som byggde lekstugan strax före eller efter 1890. Takveden kan i det ena hörnet flyttas på för att röken från den lilla härden av sten ska kunna komma ut.

En annan av landets äldsta bevarade lekstugor är Blendas stuga från 1904, ritad av Henrik Sjöberg och uppförd i knuttimmer för att efterlikna en småländsk backstuga med blyspröjsade fönster och grästak. Lekstugan uppfördes åt paret Quennerstedts enda barn, dottern Blenda, och finns vid den Quennerstedtska villan i Lund.

Ordet lekstuga och dess etymologi
Ordet lekstuga användes ursprungligen som en beteckning på ett gille med dans och lekar och denna typ av lekstuga omnämns i landskapslagarna från 1544. Sådana lekstugor kunde hållas i hemmet hos allmogen eller på logar och i hagar runtom i byn. Att hålla lekstuga kunde dock innebära att man fick böta 3 öre till kungen då det var olagligt.

Ordet lusthus kunde omkring sekelskiftet 1900 ibland användas synonymt med lekstuga och många sådana småhus tycks ha haft en dubbel funktion som både lekstuga för de små och lusthus för de vuxna. Kanske var det ibland också så att användandet kunde skifta mellan lusthus och lekstuga beroende på den familj som bodde på fastigheten.

Ett exempel på ordens dubbla betydelse hittar man i boken Barnen på Broby av Amy Palm från 1893. Där skriver hon: ”…bakom byggningen låg trädgården…och ett det allra trefligaste lusthus, enkom uppfördt för barnens räkning. I detta krypin tillbragte Brobybarnen…många roliga stunder.”

Ordet lekstuga är också en föregångare till vår tids daghem och förskolor, en gång även kallade storbarnkammare.

Figur 3. Lekstugan vid Ytterstfors herrgård, Byske, vilken även tidvis fungerat som lusthus. Foto: Skellefteå museum.

Lek och fostran
Under 1900-talet spreds lekstugeidén och lek och lekar sågs vid den här tiden som allt viktigare styrmedel i barnets fostran. Betydelsen av frisk luft och stärkande rörelselekar hade också blivit mer känt och i lekstugan fick barnen leka i avskild frihet och självständighet.

I de tidiga 1900-talets lekstugor fanns allt som behövdes för att sköta ett hem i miniformat. Porslin, glas, serviser, handdukar, tvättställ, hink, potta, docksängar, sängkläder, gardiner osv. Köks- och tvättredskap som kaffekvarn, mortel, tvättbalja, tvättbräde, strykjärn, bakbord med mera saknades inte heller. Lekstugan var flickornas domän mer än pojkarnas och flickorna skulle här genom leken skolas i att bli goda hustrur, mödrar och värdinnor genom att öva sig i husgöromål. Det lagades mat, städades, syddes, bäddades och hängdes tvätt.

I spisen eldades det på riktigt och lektes med tillbehör som våffeljärn och stekpannor. Att lära sig handskas med öppen eld för matlagning och värme var bland det viktigaste flickorna skulle lära sig. I boken om Brobybarnen från 1893 kan man även läsa att ”Elden brann och sprakade alldeles som i en riktig stor järnspis. Rökröret gick ut genom väggen på lekstugan, långpannan stod i ugnen, en kastrull med vatten puttrade uppe på, och en näpen plättpanna tronade bredvid en liten stekgryta.”

Kokböcker för lek fanns också och innehöll märkliga recept som trollcrem, snöberg och chokladsoppa. Två exempel är Edit Reiniläs Kokbok för lekstugan utgiven i Helsingfors 1909 samt Elise Adelskölds Kokbok för lekstugan utgiven i Stockholm 1922.

Flickornas fostran genom lek var fortfarande en viktig del av lekstugeleken på 1950-talet, att döma av boken Landet överallt av Eva Malmqvist från 1955. Där får flickan Mejram en lillstuga i överraskningspresent på födelsedagen och hennes mamma säger: ”- Det viktigaste av allt, sa hon, det är i alla fall att flickan lär sig att hålla rent och städat. De här gardinerna går både att tvätta och stryka, och golvet skall vara vitskurat med hackat enris över på lördagskvällen.”

Figur 4. Kafferep i lekstugan på Gysinge centrum för byggnadsvård, en lekstuga uppförd av återbrukat byggmaterial. Foto: Pernilla Lindström, Skellefteå museum.

Lekstugan i trädgården
Lekstugan kom också att utgöra en viktig detalj i trädgårdens utsmyckning och sekelskiftets lekstugor hade ofta intilliggande små grönsaksland och odlingar. 1906 utkom Rudolf Abelins bok Lekstugans trädgård. Han skrev att lekstugan var ”avsedd att inom sina väggar sluta det bästa, vi gamla och varje tid äga, nämligen våra barn.” Lekstugans läge skulle därför vara öppet, sunt och soligt och utan ”ättestupor och bottenlösa dypölar” i närheten. Själva stugan skulle vara nätt och tilltalande.

I boken På sommarfärd av Elsa Smith från år 1900 beskriver hon lekstugans grönskande idyll så här: ”Bakom lekstugan låg dockträdgården…Den var indelad i små fyrkantiga land med alla möjliga grönsaker…Två äppelträd och ett päronträd samt en rabatt med blommor fulländade denna lilla näpna trädgård.” Boken illustrerades av Jenny Nyström.

Figur 5.  Lekande barn framför en lekstuga, troligtvis i Burträsk-trakten. Foto: Skellefteå museum.

Kungliga lekstugor
De kungliga barnen var bland de första som fick tillgång till egen lekstuga och dessa utgjorde sedan förebild för många svenska familjer. Ett exempel är prinsessan Margarethas gula lilla lekstuga på sommarresidenset Fridhem i Östergötland. Prinsessan var brorsdotter till Gustav V, och lekstugan var en gåva på hennes elvaårsdag 1909. Den presenterades i ett reportage i Idun 1910, där fick man veta att prinsessan och hennes två yngre systrar Märtha och Astrid själva skurat stugan och att familjen anlagt en liten tillhörande trädgård i bergsskrevan bakom. I stugan fanns en riktig Husqvarna vedspis och täljstenskamin samt diskbänk klädd med zink och en liten grönmålad salsmöbel. Den var också försedd med allehanda lekföremål som mjölkkrukor, konserveringsapparat med termometer, kokböcker, kakformar, städredskap, kavlar mm.

På Sofiero tillkom en lekstuga runt 1920 som gåva till blivande drottning Ingrid av Danmark som då var en liten skolflicka. Arkitekt var kung Gustaf VI Adolf själv. Denna lekstuga hade föregåtts av en tidigare men något mindre lekstuga. Lekstugan var utrustad med diskbänk och spis och beskrevs som ”ett välordnat och prydligt hem för pyssliga små prinsessor”. I boken Sommardagar på Sofiero av Sten Granlund ingick denna vers:

”Nu surrar bi och humla kring täppans alla blommor små,

Och fjärilar sig tumla i luften soligt blå.

Och här står lekens stuga med solrosvakter som på post

Och blommorna sig buga vid dörr och fönsterpost

Här prinsarna och sessa har rett sitt eget lilla hem

Om du är lång böj hjässan ty låg är dörrn till dem

Här ställa de till fester med små karotter, fat och glas

Och mor och far som gäster de bjuda på kalas.”

Hagasessorna hade en lekstuga på Solliden, Öland, ett ombyggt gammalt torp vid namn Grönadal, även den en gåva från farfars far kung Gustav V. Torpet gjordes 1948 om till lekstuga för prinsessorna och lillprins Carl Gustaf, nuvarande kung Carl XVI Gustaf, och presenterades samma år i ett reportage i Idun. Den består av kök och vardagsrum. Nordiska kompaniet fick i uppdrag att inreda huset och lekstugan blev därmed utrustad med elektrisk spis, kryddskåp, vatten och avlopp, strykbord och staplar av porslin samt rader av kastruller och stekpannor. På en vägg i lekstugan sitter ett inramat telegram från mamma prinsessan Sibylla som lyder:

”Bjudningen till ert kalas har försatt oss i extas.

Vackra korten likaså och vi ber er lita på

att utsatt ort och tid vår kaross skall stanna vid

porten till er trevna stuga. Vi med tacksamhet oss buga.”

Landets enda lekstuga som är skyddad som statligt byggnadsminne är den kungliga lekstugan på Haga slott. Bilder och artiklar om lekstugan spreds genom 1940-talets veckotidningar som ett drömideal och bidrog till att en våg av nya lekstugor byggdes runtom i landet. Den kungliga lekstugan i Ölandsstil var liksom lekstugan vid Solliden en gåva till Hagasessorna från farfars far kung Gustav V och deras docklekar och kakbak på Haga kom att bli förebild landet runt.

Figur 6. Staffan Westerbergs lekstuga på Hägnan, Gammelstad. Foto: Pernilla Lindström.

Nationalromantik, tjugotalsklassicism och funkis
Lekstugans stil har liksom övrig bebyggelse följt det rådande arkitekturmodet i landet. De första lekstugorna hade därmed ofta schweizerstil med snickarglädje, senare övergick man till nationalromantiken och därefter följande stilar som funkis på 1930-talet och allmogeromantik på 1970- och 1980-talet.

1911 uppfördes en sommarbostad på Älvnäset till disponenten vid LKAB i Svartöstaden. Villan blev permanent chefsbostad omkring 1940 då Folke Westerberg tillträdde som disponent. Till villan hörde en lekstuga med drag av nationalromantik, troligtvis byggd omkring 1920-talet. Lekstugan har bland annat använts av Folkes son Staffan ”Vilse i pannkakan” Westerberg född 1934 i Luleå. Han intresserade sig tidigt för teater och skådespeleri och skapade egna pjäser med hjälp av kartonger och ficklampor. Lekstugan flyttades senare från Svartöbrinken till Hägnan i Gammelstad och kan där besökas idag.

Ett exempel på en modernistisk lekstuga finns bevarad i Boliden. Samhället Bolidens stadsplan ritades av arkitekten Tage William-Olsson och byggdes i en första etapp under 1920-talets andra hälft. Samhället byggdes upp i en strikt hierarki med utseendet av en solfjäder med disponentvillan i mitten och tjänstemanna- och arbetarbostäder strålande ut därifrån. Många av byggnaderna, bland annat disponentvillan, ritades av arkitekten John Åkerlund, Stockholm och var inspirerade av klassicismens rena linjer. Disponentvillan uppföres omkring 1930 och troligtvis samtidigt med den även en lekstuga och grindstuga. Det är mycket möjligt att Åkerlund även ritade lekstugan liksom den matchande grindstugan i parkmiljö på tomten. Dessa har idag kvar sina putsade fasader till skillnad från huvudbyggnaden som senare har fått träpanel. Invändigt i lekstugan finns den tidstypiska barnkammartapeten bevarad och namnteckningar i blyerts visar spår efter de barn som lekt här genom åren.

I Åsele kommun finns en lekstuga som ingår i miljön vid Asplunda lanthandel i Tallsjö. Från 1895 till en bit in på 1950-talet drevs en speceri- och diversehandeln på gården Asplunda av familjen Edman. Lanthandeln grundades av O.A. Edman och togs på 1920-talet över av dennes son Albert Edman. Lekstugan uppfördes i början av 1940-talet åt en dotter på gården. Lekstugans fasad är klädd med locklistpanel som målats i samma färgsättning som huvudbyggnaden där lanthandel är inredd, sadeltaket är klätt med stickspån. Invändigt är tak och väggar klädda med obehandlad masonit. Golvet är belagt med en likadan linoleummatta som i salen i lanthandeln.

Figur 9. Lekstugan vid Asplunda lanthandel, färgsättningen är anpassad till huvudbyggnaden i bakgrunden. Foto: Lena Berglund, Västerbottens museum.

Den moderna lekstugan
På 1970-talet blev lekstugor mer ovanligt för att göra comeback igen på 1980-talet. I och med populariseringen då blev det vanligare med prefabricerade lekstugor, så kallade typhus, ibland av sämre kvalitet. Idag kan man hitta allt från Muminhus till små herrgårdar eller funkisvillor till lekstugor, ett uttryck för sin tid som en dag kanske är lika värdefullt som en kunglig lekstuga från 1900-talets början.

Vid tangentbordet:
Pernilla Lindström
Byggnadsantikvarie vid Skellefteå museum

Örnberget – en svensk fjällägenhet som blev en del av nätverket Sepals under andra världskriget

Örnberget norr om Vuoggatjålme i Arjeplogs kommun uppläts som fjällägenhet 14 mars 1935. Då tecknades ett 50-årigt arrendekontrakt för den då befintliga lägenheten Örnberget nr 1. En fjällägenhet motsvarar en bosättning ovanför odlingsgränsen, där svenska staten äger marken. Kontraktet för Örnberget nr 1 undertecknades av Georg Ebenhard Winnberg och omfattade ett skifte med en areal på ca 8,32 hektar. Winnberg fick rätt att ta ut nödvändigt husbehovsvirke för lägenhetens byggnader samt för övrigt välbehövligt virke och ved ur skogen. Dessutom fick Winnberg rätt till nödvändigt bete för sin boskap, rätt till jakt inom lägenheten (bortsett från jakt på älg) och fiske i Seldutjåhkå och sjöarna Tjaktjajaure och Vuoggatjålmejaure. Arrendet för Örnberget nr 1 uppgick till 10 kr/år. Lägenheten fick också rätt till lövtäkts- och betesområden på odisponerad kronomark på norra sidan Seldutjåhkå, 2 km öster om och 2 km väster om lägenhetens skifte. Dessutom fick arrendatorn inte på något vis hindra eller försvåra för samernas renskötsel i området, och fick ej heller ha hund inom lägenheten utan lappfogdens tillstånd.

Karta över fjällägenheten Örnberget nr 1, från arrendekontraktet som undertecknades 14 mars 1935. Material från Landsarkivet, Härnösand.

Enligt kontraktet framgår det att Örnberget var en befintlig lägenhet som uppläts för Georg Eberhard Winnberg, men några äldre arkivhandlingar kring Örnberget har ej kunnat påträffas vid arkivförfrågningar riktade till ATA, Riksarkivet och Landsarkivet i Härnösand. Carl Fries (1978) uppger i boken Skogsland och fjäll att han i sin ungdom hörde talas om ett nybygge vid namn Örnberget, någonstans i Sildutdalen i Arjeplog, där kungsörnen hade sitt bo. Fries fick kontakt med den tidigare nybyggaren, som tröttnat på ensamheten och flyttat ner till bygden igen. Nybyggaren berättade att han under sin tid på Örnberget dödat nio fullvuxna örnar samt att han omhändertagit deras ägg. Tyvärr framgår inget namn, men Fries anger sedan att Örnberget flera år senare nu beboddes av Georg Vinnberg med hustru och dotter, varvid örnen återigen fick sväva ovanför Örnberget.

Från den 14 mars 1936 uppläts till Georg Eberhard Winnberg på 10 års tid även ett område med rätt till slåtter och bete. Dessa områden utgjordes av Smördos-myren, belägen på Ö sidan om Seldutjåhkå, mellan fjällägenheten Örnberget n:r 1 och älven, samt Hem-myrarna, 4 st, belägna ovanför turistvägen genom Sildutdalen, omkring 600 m från Örnberget n:r 1. Smördos-myren bedömdes ge 5 skrindor hö vartannat år medan Hem-myrarna bedömdes ge 2 skrindor hö vartannat år i avkastning. Winnberg ansökte senare om en utvidgning av lägenheten med 2,27 hektar, vilket godkändes av Kungl. Maj:t 26 februari 1943 och av Länsstyrelsen i Norrbottens län 7 februari 1944. Sepalsbasen Truls (Sepals III) upprättades i en av statens vilstugor invid Silvervägen i Arjeplogs kommun, inte långt från den norska fjällstugan Graddis, något som kom att involvera Örnberget i den allierade verksamheten. Sepalsbaserna var strategiskt uppförda baser som nyttjades av den norska underrättelsetjänsten/motståndsrörelsen och var ett samarbete mellan norrmän, britter och amerikanare.

Statens vilstuga vid Silvervägen, Arjeplogs kommun. Vilstugan fungerade som bas för en hemlig allierad underrättelseverksamhet under senare delen av andra världskriget. Basen i vilstugan gick under namnet Sepals III, även kallad Truls. Bland inskriptionerna på väggen finns bland annat namn på personer som vistats i vilstugan under 1940-talet. Det är dock oklart om just dessa namn går att knyta till Sepals-verksamheten. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Det var en av XU:s undergrupper som var verksamma i Salten-området i Norge, som i sitt arbete nyttjade Sepals Truls. XU var den största av de allierade underrättelseorganisationerna som var verksam i Norge under andra världskriget. XU leddes från Militärkontoret vid den norska legationen i Stockholm, men arbetade för den norska militären i London. Omkring 3000-4000 personer i det ockuperade Norge, i form av agenter, kurirer och medhjälpare, var knutna till XU. De hade rekryterats lokalt i syfte att kartlägga den tyska ockupationen in i minsta detalj. XU började som en lokal grupp i Oslo under det första krigsåret, men etablerades under 1942 i hela Østlandsområdet. XU:s ledning satt i Oslo, men det upprättades en förbindelse med den norska försvarsledningen i London som gick via Stockholm. Den norska försvarsledningen i exil hade ett stort behov av information om vad som pågick i det ockuperade hemlandet, för att kunna planera framtida krigsoperationer. I februari 1943 tecknades ett samarbetsavtal mellan Norge och Storbritannien angående underrättelsearbete i Norge. Storbritannien ansvarade för det operativa underrättelsearbetet som krävdes för de löpande krigsoperationerna, medan Norge ansvarade för att samla in den information och det material som krävdes för den långsiktiga planläggningen. Storbritannien använde sig av radiosändningar för kommunikation, medan norrmännen nyttjade kurirlinjer till Stockholm. Våren 1943 beslutade den norska försvarsledningen att utvidga XU:s verksamhet även till Nordnorge. Under 1943-1944 organiserades XU-grupper i flera distrikt som täckte hela Nordland och Troms. Finnmark fick dock aldrig full täckning på grund av de långa avstånden. XU arbetade i små grupper med egna distrikt, och varje distrikt hade sina egna kurirlinjer till Stockholm. Distrikten skulle inte ha kunskap om varandra, för att minimera riskerna om att bli upptäckta, och alla distrikt styrdes direkt från Stockholm.

Omkring 50 personer arbetade för XU i Saltenområdet, där omkring hälften utgjorde ”fast personal” och övriga fungerade som informanter och andra typer av kontakter. XU-organisationen i Salten startade under hösten 1943 och pågick ända fram till befrielsen av Norge 8 maj 1945, och var troligtvis en av de viktigaste källorna till information om de tyska aktiviteter som skedde i området. Den tyska krigsmakten var starkt närvarande i Saltenområdet, genom att bland annat administration och olika lager var lokaliserade kring Fauske och Bodø. Från 1943 pågick också arbetet med Nordlandsbanan, och längs med järnvägsbyggnationen växte det fram arbetsläger med krigsfångar och tvångsarbetare. I Bodø, där det fanns ett stort antal krigsfångar, fanns både hamn och flygplats. Därför var kommunikationslinjerna av särskilt intresse för de allierade, som bland annat genomförde sabotageaktioner i området, däribland mot färjan mellan Rognan-Langset. Huvuduppgifter för bemanningen vid Sepals III/Truls var dock att ombesörja vapen och utrustning till Milorg-grupperna (den norska motståndsrörelsen) i området, under ledning av chefen Leif Schancke.

XU:s kurirlinje i Saltenområdet bestod av etapperna Bodø-Fauske/Finneid-Sulitelma-Mavas. Mavas i Arjeplogs kommun var knutpunkten för den illegala gränstrafiken i området. Här passerade flyktingar från Saltdal, Jakobsbakken och Sulitelma men här passerade också kurirer, material- och vapentransporter. I Mavas bodde familjerna Ruong och Steggo. Familjen Ruong bestod av Sara och Anders Ruong med tre barn och familjen Steggo av Inga och Jon Erikson Steggo med sönerna Helmer och Lars. Sonen Lars, som hade tagit efternamnet Evenström, blev en av XU:s kontaktmän. Vidare från Mavas gick den gamla vandringsleden över Ikesjaure fram till Juronkåtan, och därifrån vidare till Örnberget och sedan till Vuoggatjålme. I Vuoggatjålme hjälpte systrarna Fanny och Mimmi Abrahamson flyktingar, innan deras vidare resa till fots längs Sädvajaure fram till Sädvaluspen.

Mimmi Helamb (född Abrahamsson) har återberättat att det var en strid ström av flyktingar som passerade gränsen under hela våren 1940. Vid ett tillfälle ska så många som ett 70-tal personer ha anlänt, i två grupper. Det var framförallt kvinnor och barn som kom över gränsen, dåligt utrustade för att gå i fjällterräng. Flyktingarna fick vila i Vuoggatjålme några dagar innan de etappvis fick fortsätta sin resa. Svenska militären hjälpte till, och under våren 1940 var vädret det sämsta tänkbara. Vårisarna bar inte, så flyktingarna fick gå i den blöta djupsnön i skogen. När de anlänt till Sädvaluspen blev det ytterligare ett stopp, där det fanns två pensionat. Ett av pensionaten drevs av Fingal Dahlberg, som i sin tur körde flyktingarna med buss till Arjeplog. Från Arjeplog väntade ännu en busstransport för flyktingarna vidare till Arvidsjaur och Jörn. Därifrån fick flyktingarna slutligen åka tåg till Stockholm.

Enligt uppgifter kom Örnberget att användas för allierade radiosändningar under åren 1944-1945 och gick då under benämningen Sepals Blue.

Inom fjällägenheten Örnberget nr 1 finns ett antal husgrunder, en timring och ett utedass som fortfarande står upp och som ses i till höger i bakgrunden på bilden. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Under 2021 genomförde Norrbottens museum tillsammans med Försvarsmuseum Boden och Luleå Tekniska Universitet en förstudie rörande andra världskriget i norr. Tillsammans med Silvermuseet, Gällivare museum, Västerbottens museum, Árran – Lulesamisk senter, Helgeland museum och Narviksenteret har vi planer på ett stort forskningsprojekt rörande andra världskriget i norr. Som en del av förstudien genomfördes en arkeologisk dokumentation av fjällägenheten Örnberget nr 1 sommaren 2021. Med på fältarbetet var undertecknad och arkeolog Lars Backman från Norrbottens museum tillsammans med Dag Avango, professor i historia vid Luleå Tekniska Universitet, Lars Gyllenhaal, författare av militärhistoriska böcker samt Mikael Norman, grafisk formgivare (bland annat åt Lars Gyllenhaal) med intresse för militärhistoria.

Vid den arkeologiska dokumentationen registrerades fjällägenheten, som omfattar rester av en timring efter ett tvåvåningshus, tre andra husgrunder, ett utedass, igenväxande åkermark samt en grund efter en eventuell rökanläggning. Inne i timringen, som fortfarande står upp med delvis inrasat ytter- och innertak, påträffades bland annat en sko/känga, tidningsfragment från andra världskriget, ett batteri, docksängkläder(?) och delar av klädesplagg, eventuellt rester av en ridbyxa av militärmodell med snörning i benslutet. I en av husgrunderna påträffades en sko, ett skoblock, fyra knivblad, stålvajrar, metallburkar m.m. Batteriet var relativt välbevarat, och bestod av 6×10 celler, vilket också är en batterimodell som har påträffats vid Kari, en allierad kommunikationscentral norr om Torneträsk som nyttjades av den norska motståndsrörelsen. Läs gärna mer om Kari: Kari – en på svensk mark allierad kommunikationscentral från andra världskriget

Timring inom fjällägenheten Örnberget nr 1. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
Del av insidan av timring inom fjällägenheten Örnberget nr 1. Utanför fönstret skymtar Lars Gyllenhaal. Foto: Lars Backman © Norrbottens museum.
Tidningsklipp påträffad inne i timring inom fjällägenheten Örnberget nr 1. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Enligt uppgifter från Hans Saethre, expert på andra världskrigets radioutrustning, så är det högst sannolikt att dessa batterier har använts under andra världskriget. De kan ha använts till att driva en större vanlig radiomottagare. Batteriet påträffades tillsammans med diverse tidningsklipp och tidningsfragment från andra världskriget, vilket åtminstone talar för att någon som vistades på Örnberget under beredskapstiden också hade tillgång till diverse tidningar, däribland tidningen Norra Västerbotten. Batteriet talar för att en radiotelegrafist har befunnit sig på platsen under andra världskriget, men det går ej att utesluta att batteriet har haft en annan funktion. Utöver fyndet av batteriet påträffades inget material som med säkerhet går att knyta till den militära underrättelseverksamheten på platsen. Till skillnad från lämningarna efter Kari-basen, som uppfördes enbart i syfte att användas som kommunikationscentral och som övergavs efter kriget, har Örnberget nyttjats både före, under och efter andra världskriget. Detta medför att det är svårt att urskilja material som med säkerhet går att knyta till den militära underrättelseverksamheten på platsen.

Batteri som påträffades inne i timringen inom fjällägenheten Örnberget nr 1. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Då Norrbottens museum tillsammans med Försvarsmuseum Boden, Luleå Tekniska Universitet, Silvermuseet, Gällivare museum, Västerbottens museum, Árran – Lulesamisk senter, Helgeland museum och Narviksenteret har för avsikt att söka medel för ett projekt om andra världskriget i norr, finns det all anledning att studera Örnberget mer. Det vore intressant att sätta in Örnberget i et större sammanhang då Örnberget var en del av den illegala gränstrafiken mellan Norge och Sverige under andra världskriget, där Mavas var en knutpunkt. Den illegala gränstrafiken på svensk sida passerade Mavas – Ikesjaure – Juronkåtan – Örnberget – Vuoggatjålme. I området finns även Statens vilstuga längs med Silvervägen i närheten av svensk-norska gränsen, där Sepals III/Truls var lokaliserad. Det skulle därför vara värdefullt att studera dessa platser och se om det kan finns några spår i landskapet som går att koppla till gränstrafiken och de flyktingströmmar som passerade under andra världskriget. I kombination med intervjuer av informanter i området och arkivstudier är det högst sannolikt att ny kunskap om både dessa platser och om Sepals-verksamheten kan erhållas. Förhoppningsvis får vi anledning att återkomma till ämnet här på bloggen i framtiden, under förutsättning att vi erhåller medel till ett forskningsprojekt om andra världskriget i norr!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog

Läs mer

Albrigtsen, Roger (2009. Sepals: hemmelige baser på svensk jord 1944-1945.

Fontander, Björn (1979). Flykten över kölen 1940-1945. Malmö.

Fries, Carl (1978). Skogsland och fjäll. Stockholm.

Mjelde, Odd (2020). Erindringer.

Sæther, Ola (1995). XU. Etterretning i Salten under okkupasjonen. Bodø.

Stöckel, Ilmar (2010). Kattuvuoma under andra världskriget. Mina egna minnen och andras berättelser. Tornedalica nr 59.