De sju små sjöarna som försvann

Det var en gång sju små sjöar som krusades av vindarna och närde grönskan som kantade dess stränder. De sju små sjöarna hade två ståtliga grannar, Áhkká och Gállaktjåhkkå och varje vår närde de ståtliga grannarna och deras familj de sju små sjöarna med färskt smältvatten från sina vita toppar. Smältvattnet gjorde att de sju små sjöarna kopplades samman med små porlande bäckar och virvlande forsar. Förenade låg de sju små sjöarna som ett pärlband genom ett vackert och väl omhändertaget naturlandskap. Som tack för smältvattnet hjälpte de sju små sjöarna sina ståtliga grannar att få sällskap. Genom att stilla sig och frysa till på vintern kunde de leda små tvåbenta varelser och deras vänner med horn upp på de ståtliga grannarnas ryggar och mot stora matförråd i fjärran. I djupen på de sju små sjöarna simmade det massor med fisk som guppade från sjö till sjö. Ibland vandrade fiskarna iväg från de sju små sjöarna långt österut längs med den stora kraftfulla älven.

En dag kom det varelser på två ben utan vänner med horn. De började gräva i foten på de ståtliga grannarnas lillasyster, Nieras. De grävde och de byggde och till sist så stillades flödet mellan de sju små sjöarna och porlandet tystnade. De sju små sjöarna började växa och sakta krypa upp längs med sidorna på sina ståtliga grannar. De började svälja de små öarna, näsen och uddarna som smyckat och kantat deras liv. Det flödande band som de sju små sjöarna prytt blev bredare och bredare, och de sju små sjöarna började omfamna varandra. De svepte med sig andra mindre sjöar i sin omfamning samtidigt som de såg hur livet förändrades tills en dag när de stillnade. De ståtliga grannarna såg ner på sina sju små sjöar och möttes av en enda stor vattenspegel för dem att spegla sig i.

De sju små sjöarna, Suorvajaure, Vuoksajaure, Alemusjaure, Luoktanjarkajaure, Sjvaltjajaure, Kaskejaure och Ruotjajaure försvann i djupet av sig själva.

Stora Sjöfallet 1881 års Generalstabskarta visar de sju små sjöarna som ett pärlband i mitten.
Källa: Lantmäteriet

Mitt i den natursköna nationalparken Stora Sjöfallet beslutar riksdagen 1918 att bygga Suorvadammen. För att kunna genomföra detta väljer man att ändra gränserna för nationalparken och ta bort det skydd man gett platsen bara knappa tio år tidigare. En av orsakerna till beslutet var att man 1915 färdigställt det första vattenkraftverket, Porjus, längs med Luleälven och ett behov av att reglera vattenflödet hade uppstått. Genom att kontrollera de sju små sjöarna, även kallade Suorvasjöarna kunde man skapa en jämnare vattenföring och produktion året om. De sju små sjöarna, och flera sjöar där till, skapar idag Akkajaure, ett 60 km långt vattenmagasin som däms av Suorvadammen.

Arbetena med anläggandet av Suorvadammen inleddes 1919 vid Lilla Sjöfallet, elva väglösa mil från Porjus. När man påbörjade bygget av Porjus vattenkraftverk 1910 genomfördes parallellt bygget av järnvägen från Gällivare till Porjus för att bland annat kunna forsla material till platsen. Vid bygget av Suorvadammen fanns det inga planer på varken järnvägs- eller vägbygge de sista elva milen från Porjus. Istället använde man sig av älven för att forsla materialet till Suorvadammen. På sommartid användes en hel armada av båtar och på vintertid tog man hjälp av ett 100-tal hästar som drog lasterna på isarna.

Suorva samhälle vid Östra gren ca 1923.
Källa: Järnvägsmuseet

Arbetsmiljön i det primitiva landskapet var slitsamt och till en början bodde arbetarna i tält och jordkojor. 1920 började man bygga ett samhälle i anslutning till arbetsplatsen som bestod av 26 baracker, två marketenterier eller matbespisningar, en sjukstuga, befälsmäss, bad- och tvättstuga förråddslokaler mm. Det nya samhället anlades vid Lilla Sjöfallet i Suorvajaures östra utlopp i sjön Kårtjejaure. Till en början uppkallades samhället efter fallet men så småningom etablerades namnet Suorva och själva arbetsplatsen kallades för Östra gren. Vid Suorvajaures västra utlopp till sjön Järtajaure där den andra dammbyggnaden anlades, slog man upp ett mindre antal byggnader. Platsen kom att kallas för Västra gren.

Suorvadammens utbredning 1960.
Ortofoto hämtat från Lantmäteriet.

De två dammarna byggdes som serievallsdammar i betong, med mönster hämtade från Sierra Nevada i USA. Anledning till valet var att konstruktionsmodellen visat på att den klarade av stora temperaturskillnader men även att den kunde ta tryck från stora isar och vattenmassor.

De två dammarna stod färdiga 1923. Dammen vid Östra gren kom att bli störst och bestod av 17 valv och ett reglerbart skibord, en konstruktion som släpper ut vattenöverskottet. Dammen vid Västra gren omfattades av 14 valv samt två skibord, ett reglerbart och ett fast. Sammanlagt blev den mur som stoppade det flödande vattnet från de sju små sjöarna 440 meter lång inklusive landfästen och skibord. De uppdämda sjöarna ökade från att ha en areal på 98 m2 till 150 km2. Vattnet tappades ur det stora magasinet med två stora järnluckor som forslade vattnet genom två tunnlar som var nedsprängda i berget under östra dammen.

Suorvadammens Västra gren under uppbyggnad med de 14 valven.
Källa: Tekniska museet

Efter den första regleringen 1923 har Suorvadammen reglerats ytterligare tre gånger. Den andra regleringen skedde mellan 1937-1941. Då förlängdes de befintliga dammarna och höjdes med sju meter. Den tredje regleringen genomfördes mellan 1942-1944 då höjde man de befintliga dammarna ytterligare. Det var även nödvändigt att bygga en tredje damm för att hindra vattnet att tränga fram genom en dalgång som var belägen på ön Järtasuolo mellan de båda dammarna. Den nya dammen, även kallad Sågviksdammen, hade en högsta höjd på 4 meter och var 140 meter lång.

Den fjärde och slutgiltiga regleringen av Suorvadammen genomfördes 1966-1972 och innebar en stor förändring för platsen. Istället för att fortsätta utvecklingen av de ursprungliga dammarna byggdes tre stycken nya dammar strax nedanför. De nya dammarna som vi ser idag är utifrån en konstruktion som kallas stenfyllnadsdamm. Dammen vid östra gren är hela 750 meter lång och 50 meter hög, den vid Västra gren är 450 meter lång och 67 meter hög och den mittersta, Sågviksdammen är 330 meter lång och 23 meter hög. Fram till den sista utbyggnaden hade uppskattningsvis 6 700 hektar överdämts och med den sista regleringen sattes ytterligare 5 200 hektar under vatten. Vattenståndet varierar med 30 meter vilket gör att strandlinjen längs med de ståtliga grannarnas sida varierar under året.

Idag syns inte den gamla serievalvsdammen eftersom den ligger under vattenytan. Den stora utbyggnaden har resulterat i att Suorva idag är ett flerårsmagasin som ska kontrollera vattentillförseln till alla kraftverk nedströms Lule älv. Regleringen har inte bara fått sju små sjöar att försvinna utan omvandlat livet och naturlandskapet drastiskt både ovanför och nedanför dammarna. Den tidigare levande älven har tämjts och det stora vattenfallet som nationalparken är uppkallat efter, Stora Sjöfallet, är inte så stort längre.

Vid Stora Sjöfallet, Hermelins fall, omkring 1900. Från vänster Kalle Björkman, Karl August Såhl. Fallet tystnade för gott 1972 på grund av kraftverksutbyggnad.
Källa: Nordiska Museet

I vårat treåriga Interreg Nord projekt Veku Vaku – vattenkraftens kulturarv, undersöker vi vattenkraftens kulturmiljöer längs med hela Lule älv. Under året kommer vi bland annat att inventera Suorvadammen för att fördjupa oss på ämnet.

Vill ni läsa mer om vattenkraftens kulturarv kan ni följa projektet på www.vekuvaku.eu eller gå in på instagram och följa @norrbottensmuseum och hashtagen #vekuvaku. 

Evelina Regenius Jouper, Byggnadsantikvarie

Vidare läsning

Forsgren, Nils, Den effektfulla älven: stänk från Luleälvens kraftfulla historia, Vattenfall Norrbotten, Luleå, 1989

Spade, Bengt, De svenska vattenkraftverken: teknik under hundra år, Riksantikvarieämbetet, Stockholm, 1999

Forsgren, Nils, Suorva: dammbygget i vildmarken, Porjus arkivkomm., Porjus, 1987

Granström, Willard & Bursell, Barbro (red.), Från bygge till bygge: anläggarnas liv och minnen : en studie över vattenkraftbyggandet från 1940-talet till 1970-talet, Kulturvårdskomm., Vattenfall, Vällingby, 1994

Vad finns i slöjdares och konstnärers arkiv?

Varför skulle någon vara intresserad av mitt arkiv? Att ha ett arkiv är väl inget för en duojár!  Det är några spontana reaktioner som vi fått när vi uppmanat samiska slöjdare och konstnärer att etablera sina arkiv vid Ájtte, Svenskt Fjäll- och samemuseum.

Projektet AIDA- Arctic Indigenous Design Archives är på många sätt ett riskprojekt där vi tillsammans med Samearkivet i Inari och Samisk Hǿgskole i Kautokeino utforskar vad en slöjdares eller konstnärs arkiv skulle kunna vara. Detta inom ramen för ett Interreg Nordprojekt. Hur skulle arbetet med dessa arkiv kunna anpassas för att harmonieras med en samisk förståelse av världen. Stora anspråk, kan det tyckas, men det är egentligen frågan om små förskjutningar och problematiseringar av våra nuvarande arbetssätt vid institutionerna.

Inledningsvis frågade vi slöjdare och konstnärer om de skulle vilja etablera arkiv, något som var öppet för alla. Det var inte en självklarhet, många kände sig tveksamma till att dela något som var så nära knutet till familjens traditioner. Vad händer med materialet när man lämnat det till Ájtte, var en annan fråga? Arkiven etablerades därför i nära samarbete med duojárat och med en lyhördhet inför deras tankar. 17 slöjdare och konstnärer plus Sameslöjdstiftelsen Sámi Duodji har hittills valt att etablera arkiv vid Ájtte. Intresset har varit större bland kvinnliga slöjdare än manliga. Ålderspannet är stort, från personer i 30 årsåldern till närmare 80 år, alla med sin speciella tillnärmning till duodji. Majoriteten av slöjdare har kommit från nord- och lulesamiskt område. Vad som skulle ingå i arkiven, var helt styrt av slöjdarna. Det vi poängterade var att vi inte var intresserade av det enskilda slöjdföremålet eller konstverket, vi ville istället sätta fokus på allt annat material som lett fram till objektet. Det visade sig att personerna sparat mycket i askar, kassar och bodar. Att detta skulle vara av värde för det gemensamma samiska kulturarvet var något som förvånade. Men arkivalierna hjälper oss att förstå enskilda konstnärskap men sammantaget utgör de även ett värdefullt material när förändringsprocesser i det samiska samhället skall analyseras. Några lämnade in ett omfångsrikt material medan andra gjorde ett urval. Arkivalierna som speglar duodji och skapandeprocessen är materialprover, formexperiment, skisser, anteckningsböcker, kvitton och beställningar, utställningskataloger och marknadsföringsmaterial. Det kan vara material i trä, horn, skinn och textil, papper, foto och video.

Material ur Solveig Labbas arkiv. Arkivalierna visar ett samarbete hon hade med artisten Sofia Jannok. Solveig Labbas arkiv speglar hennes arbete med duodji, design och utbildning. Foto: Lena Kuoljok Lind.

Det är till viss del sådant som vi traditionellt associerar med arkiv men det kan även vara som ElleMina Kuoljok Baer säger när hon håller upp sin mobiltelefon: detta är mitt arkiv! Här har jag inspirationsbilder från internetsajter och magasin, här dokumenterar jag material, skapandeprocessen och de färdiga slöjdföremålen. Detta är det framtida kulturarvet som vi måste fundera på hur vi på bästa sätt kan bevara för kommande generationer.    

Vi tänker ofta på arkiv som ett kollektivt minne, men i AIDA vill vi lyfta arkiven som en aktör i samtiden. Hur skall vi kunna synliggöra arkiven och göra dem till en aktiv del av kulturarvsarbetet? Det finns en inneboende spänning mellan att synliggöra duodjiarkiven som en del av det gemensamma kulturarvet och att blotta de enskilda skaparna och göra dem sårbara för kopiering och appropriering. Det är en återkommande farhåga bland slöjdarna, och i förlängningen ett ansvar för oss som institution. Vi måste ta frågan på allvar. Här finns det inga enkla lösningar eller självklara vägar att ta. Detta är något som måste diskuteras fram och i slutänden handlar det kanske om ett förtroende för institutioner.

Helge Sunnas arkiv består av utredningar, utställningskataloger och fotografier på duodji. Han har arbetat med trummor som speglar samisk samtid och finns representerad på flera museer. Arkivet innehåller både materialprover och skisser inför hans arbete med trummor.

Det är därför vi kallar vår nuvarande fas för utforskande och utprövande. Vi reflekterar och experimenterar kring nya sätt att använda arkiven och arkivmaterialet. Hur kan arkiven synliggöras? Hur kan de som använder arkiven få tillgång till material på nya sätt? Hur måste arkiv och museer förändra sina arbetssätt för att bättre motsvara en samisk förståelse av duodji? Arbetet sker i nära kontakt med de slöjdare och konstnärer som etablerat arkiv. Vi ser det som att vi inlett en relation som kommer att pågå under många år. Vi vill veta deras syn i olika frågor, vi bjuder in till seminarier, workshops, samtal och föreläsningar där de medverkar. Tillsammans utforskar vi hur en relation mellan slöjdare, konstnärer och museet skulle kunna se ut.

Vid tangentbordet:
Anna Westman Kuhmunen
Intendent Ájtte, Svenskt Fjäll- och samemuseum och projektledare för AIDA- arkiv som aktör i samtiden

Faktaruta
Duodji är hantverk skapat av samer och har sin grund i mötet mellan naturens material och samers traditionella behov. Ett behov av till exempel kläder, verktyg och husgeråd. En mycket viktig del av duodji är själva skapandet; process, filosofi, det ekologiska tänkandet och kunskap. Duodji har alltid anpassats och utvecklats efter tidens behov. Idag skapas många moderna alster och det är tillverkaren som införlivar sin uppfattning om duodji i det skapade.

Finansiärer i Sverige: EU genom Interreg Nord programmet och i AIDA I Statens Kulturråd, Kulturfonden för Finland och Sverige, Ájtte museum. I AIDA II Sameskolstyrelsen, Sametinget, Nämnden för hemslöjdsfrågor, Region Norrbotten, Ájtte museum.

Mer information: http://www.arkisto.fi/aida och https://www.facebook.com/aidaduodji