Kulturmiljöarbete inom Världsarvet Laponia

Hej! Jag heter Anna Rimpi och har fått äran att gästblogga denna vecka. Jag är arkeolog med ett förflutet på Norrbottens museum men även vid Länsstyrelsen i Norrbotten. Idag är jag verksam i eget konsultföretag samt som administratör/ kulturmiljöansvarig på Laponiatjuottjudus, den nya förvaltningsorganisationen för världsarvet Laponia.

Ett världsarv är en angelägenhet för hela mänskligheten. Det är en plats, ort, miljö eller objekt som på ett alldeles unikt sätt vittnar om jordens och människans historia. Laponia blev ett världsarv 1996. Världsarvet består av 4 nationalparker, 2 naturreservat och några extra områden som lades till vid världsarvsutnämnandet. Världsarvet Laponia är en s.k. ”mixed site”, ett kombinerat världsarv som uppfyller både natur- och kulturkriterier.

Härd

Härd, Sarek nationalpark. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

För att förvalta världsarvet Laponia har en ny Laponiaförvaltning – Laponiatjuottjudus – skapats. Organisationen är en ideell förening av de parter som har största intressen i området: de berörda samebyarna (Báste cearru, Jåhkågasska tjiellde, Luokta-Mávas, Sierri, Sirges, Tuorpon, Udtja, Gällivare skogssameby och Unna tjerusj), Jokkmokk och Gällivare kommuner samt staten genom Länsstyrelsen i Norrbottens län och Naturvårdsverket.

Förvaltningen ska arbeta efter en helhetssyn på landskapet och dess innehåll, utifrån tre värdeområden/ben som hänger ihop;
• Naturens värden
• Levande samisk kultur och rennäring
• Spår av tidigare brukare och tidigare landskapsutnyttjande (historiska spår)

loggaOmfattningen av förvaltningens arbetsinsats inom spår av tidigare brukare/historiska spår, har varierat genom åren, utifrån personella resurser och teman för förvaltningen. Även fokus har skiftat mellan det immateriella och/eller materiella kulturarvet.

Under 2018 planerar vi för ökad verksamhet inom det materiella kulturavet med bla: projekt med Silvermuseet om kulturmiljöer och landskap samt inventering och arkivstudier i Muddus/ Muttos nationalpark samt området kring Naturum i Stora Sjöfallet/ Stuor muorkke Nationalpark.

Med den lilla tid som jag har haft till förfogande under detta år så har jag inte kunnat hålla mig från att göra lite efterforskningar kring en lämning som gäckat mig under senare tid. Fångstgropsystemet Raä Gällivare 118:1. Systemet ska bestå av fyra gropar enligt Fornsök/Fmis, där den fjärde undersöktes på 60-talet. Lämningen registrerades i och med kulturhistoriska undersökningar inom Vietas/ Viedás kraftstations byggnadsområde 1962. Redan 2015 gjorde jag ett försök att hitta systemet i tron att det skulle gå hur lätt som helst, vägnära och allt. I juni i år traskade jag hela nedsidan/ östra sidan av Ganijvárásj och Vattenfalls ställverk, i hopp om att återfinna systemet men icke! En hel del andra lämningar påträffades dock:

Barktäkt

Barktäkt, Stora Sjöfallet/Stuor Muorkke. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Renvall med härd

Renvall med härd, Stora Sjöfallet/Stuor Muorkke. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Så vid en personaldag i oktober bestämde vi oss på kansliet för att bekanta oss med det gamla elljusspåret som ligger längs med Viedásädno, norr om hotellet i Sjöfallet. Mina kolleger traskade iväg längs spåret medan arkeologen så klart inte kunde hålla sig på stigen utan vek av in bland tallar och granar. Jag hann inte gå många metrar innan det blev uppenbart att jag hittat en fångstgrop! Kunde detta vara de försvunna fyra från 1960-talet? Exalterad sprang jag kring och hittade grop efter grop, till mina kollegers stora glädje (tror dock att de skrattade mer åt mig än fångstgroparna!).

stuormuorkke_okt2017-44

Foto: Elin-Anna Labba, Laponiatjuottjudus.

Eftersom syftet med besöket inte var att inventera fornlämningar, utan ur ett besökarperspektiv fundera kring hur förvaltningen skulle kunna nyttja elljusspåret, fick jag efter 7 gropar sälla mig till gruppen igen. Slutsatsen som kunde dras från denna kyliga höstdag blev att vi troligen funnit ett inte tidigare registrerat fångstgropsystem, och dessvärre att de försvunna fyra, fortfarande är lika försvunna!

Fångstgrop

En av fångstgroparna vid Stora Sjöfallet/Stuor Muorkke. Foto: Elin-Anna Labba, Laponiatjuottjudus.

Sedan dess har arkivstudier pågått här under hösten. Från ATA har 1960-talets inventerings- och grävrapport analyserats tillsammans med en mängd kartor. Dessa har gett en hel del ny information och ledtrådar till var det lilla fångstgropsystemet kan ligga.

Det visar sig nämligen, att vi över tid troligen missuppfattat den lägesbeskrivning som ges i rapporten från 1962, då man hänvisar till en traktorväg mellan Stora Sjöfallet-Satisjaure (Stuor muorkke- Sádijávrre) utifrån antagandet att läget för traktorvägen är detsamma som dagens väg. Till rapporten hör en översiktlig karta, generalstaben från 1890-talet. På denna karta har således ingen väg börjat byggas. Det markerade läget överensstämmer någorlunda med läget i Fornsök/Fmis men skalan och detaljeringsgraden, ger utrymme för tolkning.

Utifrån mina egna fältstudier har det hela tiden upplevts som orimligt att systemet ska ligga där det är registrerat, då terrängen är väldigt storblockig och svårforcerad. Ytterligare kartstudier av bla terrängskuggningsskikt och historiska kartor har nu visat att traktorvägen, som systemet relateras till på 60-talet, inte legat vid dagens väg utan hade en mer västlig dragning. Spår av traktorvägen finns väster om Ganijvárásj följt av en dragning högre upp från Viedásädno.

Säsongen 2018 blir spännande kring Stuor Muorkke/ Stora sjöfallet! Vi har ett nytt fångstgropsystem att registrera med ett stort pedagogiskt värde och ett nytt område att besöka för att förhoppningsvis återfinna systemet från 1960-talet.

På återhörande!

Besök oss gärna på http://www.laponia.nu

Källor:
Bergengren, K. 1964. Rapport över kulturhistoriska undersökningar inom Vietas kraftstations byggnadsområde vid Stora Sjöfallet och längs den till detta område planerade tillfartsvägen på N-sidan av Stora Luleåvattnet och Langas mellan Luleluspen och Vietasjokk utlopp, Gällivare socken, Lappland 1962. ATA Stockholm dnr 3555/64

Mulk, Inga-Maria (1994). Sirkas: ett samiskt fångstsamhälle i förändring Kr.f.-1600 e.Kr. = Sirkas, a Sámi hunting society in transition AD 1-1600. Diss. Umeå : Univ., 1994

Laponia: world heritage in Swedish Lapland : Tjuottjudusplána : biejadusáj ja sujttimplánajn suoddjimpárkajda = Förvaltningsplan : föreskrifter och skötselplan för nationalparkerna Sarek, Stora sjöfallet/Stuor Muorkke, Muddus/Muttos, Padjelanta/Badjelánnda : Biejadusáj ja sujttimplánajn luonndoreserváhtajda = Föreskrifter och skötselplan för naturreservaten Sjávnja/Stubbá. (2015). [Jokkmokk: Laponiatjuottjudus

Tillgänglig på Internet:

Laponia förvaltningsplan

Historiska kartor

FMIS

Kartbild.com-öppna data

Ut på tur, aldrig sur

Förra veckan åkte avdelning Kulturmiljö vid Norrbottens museum på resa till Uleåborg. Under två dagar träffade vi kollegor och besökte museer för att lära känna varandra och vad vi gör på varsin sida om Bottenviken. Med på turen var även Roine Viklund, lektor i historia vid Ltu och en av Carina Bennerhags handledare.

Efter en tidig start från Luleå på tisdagen for vi mot Uleåborg och mötte upp personal från Norra Österbottens museum. Efter en trevlig lunch och en blixtvisit (och sneak peak på nya utställningar) på konstmuséet blev vi rundvisade på Norra Österbottens museum och deras utställningar med allt från förhistorien fram till det moderna samhället med de olika tidernas mode och stilar. Själv fastade jag mest för kläderna och grejerna från tidigt 1900-tal till 1960-tal. Här fanns även utställningar om bland annat fisket och en skalmodell av hur Uleåborg såg ut på 1930-talet. Och mycket mer såklart.

kläder

Vissa av oss fönstershoppade och dreglade lite över alla kreationer

mumin

Mumin i utställningen på Norra Österbottens museum

24739947_10155915567679414_1090802428_o

 

 

Efter en snabb tur förbi hotellet mötte vi upp arkitekten Kirsti Reskalenko som hade planerat en stadsvandring åt oss. Vi vandrade genom ett halvruskigt Uleåborg och tittade på bland annat saluhallen i nygotisk stil, ritad av arkitekterna Karl Lindahl och Valter Thomé, som invigdes 1901 och fortfarande är igång. Bland de modernare byggnaderna vi såg finns Uleåborgs bibliotek. Det är ritat av Marjatta och Martti Jaatinen på 1960-talet i en tävling och ligger på den konstgjorda ön Vänmann.

saluhall.jpg

Saluhallen från 1901

 

 

Onsdagen spenderade vi på Uleåborgs universitet där vi blev mottagna av bland annat professor Vesa-Pekka Harva och Risto Nurmi vid den arkeologiska institutionen. De hade planerat en heldag med korta föredrag av både studenter och personal från universitetet och från oss för att lära känna varandra och berätta vad vi gör. Från vårt håll berättade Sara Yamamoto-Hagström i stort vad vår avdelning har för roll i Norrbotten och byggnadsantikvarierna Marcus och Erica pratade om kommande projekt och den avslutade kulturvärdesinventeringen i Övertorneå som gjordes i somras. Det forskas kring tidig järnframställning i både Norrbotten och i norra Finland. Carina Bennerhag berättade bland annat om sommarens utgrävning av järnframställningsplatsen i Vivungi och Joni Karjalainen från Uleåborg berättade om de experiment han har gjort med att framställa järn i liknande ugnar. Här uppstod dock vissa meningsskiljaktigheter då de inte har samma tolkning av hur ugnarna har sett ut och använts. Fortsättning följer…

utgrävning

På universitetet fanns en modell över en arkeologisk utgrävning

 

Efter att ha njutit av hotellfrukost en och snabbt sprungit förbi saluhallen en sista gång packade vi in oss i bilarna och åkte mot det sista stoppet innan hemfärd, nämligen Kierikki’s stenålderscentrum vid älven Iijoki. Det är byggt i närheten av den plats där en stenåldersboplats med boplatsvallar har hittats och består av en museibyggnad och en rekonstruktion av boplatsen och husen. Här har det vid undersökningar bland annat hittats fiskeutrustning i trä och smycken i bärnsten. De flesta fynden kommer från undersökningarna på 1960-talet då man byggde ut vattenkraften i älven och platsen undersöktes av arkeologer, men varje år fortsätter undersökningarna och nya fynd hittas. Är man intresserad kan man få vara med vid utgrävningarna eftersom de är öppna för allmänheten. Inne på muséet finns fynd från undersökningarna i form av bland annat träresterna och bärnstenssmyckena. Men det finns även lite lurvigare filurer att titta på…

husen

Rekonstruktion av hyddorna i Kierikki

 

vargbjörn

gruppIngen var sur, allt gick i dur, vilken himla tur!

Vid spakarna denna vecka, Tone Hellsten