När Seitevare kraftverk med vattenregleringsmagasinet Tjajktjajaure/Tjaktjajávrre anlades mellan 1962–1967 skedde en kraftig förändring av kulturlandskapet vid gränsen till Sareks nationalpark. Dämningen av Tjaktjajávvre innebar att 6000 hektar mark lades under vatten (6000 hektar motsvarar mellan 8403-9103 fotbollsplaner, beroende på fotbollsplanens storlek). De fyra sjöarna Rittak, Keddek, Snjärak och Tjaktjajaure kom att omvandlas till en enda stor vattenyta, då den 106 meter höga dammen uppfördes. Tillsammans bildar de idag ett vattenmagasin på 1650 miljoner m³ och har en variation mellan högsta och lägsta vattenstånd på 34,5 meter. Vattenmagasinets area är omkring fem gånger så stor som den samlade ytan av de tidigare fjällsjöarna.

När kraftverksdammen anlades torrlades Tjaktjajávrres naturliga utlopp i Blackälven. Blackälven var innan vattenkraftsutbyggnaden en av Lilla Lule älvs biflöden, som i sig hade tre olika källflöden: Rittakdalen, Rapaätno/Ráhpaädno och Sitoätno/Sijddoädno. I och med vattenkraftsutbyggnaden stängdes Blackälven av, och utgörs idag av en torrfåra nedströms kraftverket. Heliga fallet var en del av den fallsträcka i Blackälven som togs i anspråk av vattenkraften. Här fanns tidigare en samisk offerplats med en klippa som hade formen av ett kraftigt mansansikte, där samerna stannade för att offra till naturgudarna. Därtill fanns ett flertal samiska renskötar- och fiskekåtor längs med stränderna av de tidigare källsjöarna, som var rika på fisk. Dessutom påverkades vår- och höstflyttningsleden, renbetesmarker samt möjligheten att bevaka renarna inom området, framför allt för Jåhkågasska och Sirges samebyar.

Enligt Vattenfallsstyrelsens regionplan från 1957 för regleringen av Lilla Lule älv skulle en regleringsdamm skapas uppströms Blackälven, att en kraftstation skulle anläggas under jord samt att en avloppstunnel skulle sprängas, och som skulle utmynna i Jäkaure/Jiekkávrre vid Tjåmotis/Tjoammbe och Lilla Lule älv, med följd att torrlägga Blackälven ned till Jäkaure/Jiekkávrre. Planen var att under vintern nyttja effekten och avsänka vattenmagasinet till den vattennivå som var innan regleringen. Detta skulle innebära massiva torrlagda stenstränder runt om de tidigare fjällsjöarna.  Vattenfallsstyrelsen anger i regionplanen att det var otänkbart att undvika ingreppen och torrläggningen av älv och stränder på grund av ekonomiska orsaker. Denna torrläggning är mycket tydlig under våren, när is och snö har tinat runt de tidigare källsjöarna och innan snösmältningen till fjälls har medfört att vårfloden återigen har fyllt det enorma vattenmagasinet. Under en period under vår- och försommar går det att vandra runt mellan stubbarna som är rester efter den urskog som kom att avverkas av närmare 400 man inför vattenkraftsutbyggnaden i området. Det är i mitt tycke en närmare postapokalyptisk vandring genom en stenöken som är delvis överslammad av sediment, och där stubbar och rötter sticker upp som vittnen efter den urskog som en gång växte runt fjällsjöarna Rittak, Keddek, Snjärak och Tjaktjajaure.

Nybygget Snavva uppfördes vid foten av Snávvavárre och i närheten av Ráhpaädnos och Sijddoädnos utlopp i Tjaktjajávrre, sannolikt någon gång under 1800-talet. När Seitevare kraftverk anlades brukades Snavva av tredje generationens nybyggare.  Det var de samiska syskonen Sara, Oskar och Jakob Jakobsson som var de sista boende i Snavva. De bedrev ett boskapsbaserat jordbruk, där de som mest hade 8 kor, 40 får och 4 hästar. Syskonen livnärde sig även av jakt och fiske och därtill hjälpte de till med båttrafik över de olika vattendragen i området. Ett av bostadshusen i Snavva användes också som övernattningsbostad för turister, skogsarbetare och malmletare som sökte sig till området. Gården bestod förutom av två bostadshus även av diverse ekonomibyggnader, 2,5 hektar åkermark och 6 hektar ängsmark. Dessutom nyttjades slåttermarker längre bort från gården.

Syskonen Jakobsson tvingades att lämna sin fjällgård vid Tjaktjajávvre, då gården skulle komma att hamna omkring 20 meter under vatten. Vattenfall brände ner husen efter att de lämnat platsen, då de inte ville få byggnadsrester ner i kraftverket. Syskonen Jakobsson fick ett ersättningshus nere i Tjåmotis och enligt uppgifter även en summa pengar. Oskar Jakobsson avled innan ersättningen betalades ut. Sara och Jakob levde fram till 1982, men det är oklart om de rörde pengarna som betalades ut av Vattenfall.

Inom projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer har Luleå tekniska universitet och Norrbottens museum genomfört arkeologiska inventeringar och återfotograferingar av miljöer runt Tjaktjajávrre under 2022. Vi blev för några dagar sedan kontaktade av Jonas Vannar i Jokkmokk, som tidigare har dykt i Snavva, och som berättade att det nu är extremt låga vattenflöden i Tjaktjajávrre. Jonas bedömning var att det är så pass lågt vatten att lämningarna från gården i Snávva låg synliga, vilket han aldrig varit med om tidigare. Då syskonen Jakobssons livsöde har berört oss och vi även arbetat med Snavva inom projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer, så insåg vi att vi hade en unik möjlighet att få mer information om platsen. Så tisdag morgon lastade jag och min fotografkollega G. Rúnar Gudmundsson bilen med fältutrustning, drönare, kameror och varsin cykel och så rullade vi till Jokkmokk. Efter 20 år som arkeolog på Norrbottens museum har jag för första gången varit på ett fältarbete som inneburit tre olika transportmedel: bil, cykel och båt. Vi mötte upp Jonas och Ina vid Sitoälvsbron, fick lasta vår utrustning i en liten båt som de drog bakom en fyrhjuling efter vandringsleden mot Aktse. Jag och Rúnar satte oss sedan på varsin cykel och följde efter. Efter drygt 3,5 kilometer fick vi lämna cykeln och Jonas förde oss sedan med båt bort till Snavva.

Jonas hade rätt. Vid foten av Snávva låg husgrunder efter det tidigare samiska nybygget fullt synliga. Med oss hade vi en specialkarta över gården som upprättades av Vattenbyggnadstekniska byrån inför vattenkraftsregleringen i området, som gjorde att vi kunde identifiera vilka typer av husgrunder det rörde sig om. Grunderna efter de två bostadshusen (benämnda som nr 121 och 122) samt ekonomibyggnad (nr 123), lada (124) och brunnen (135) var mycket tydliga. Vi hittade även röjningsrösen och en lagd stenmur från det att åkermarken i området en gång stenröjdes för att underlätta möjlighet till odling. Flera av husgrunderna från diverse uthus har sannolikt bara bestått av hörnstenar och var svåridentifierade och sannolikt överlagrade till viss del. Därtill låg grunderna från stallet, en stuga och ett härbre under vatten.

Utöver husgrunderna påträffades kvarlämnade ägodelar som vittnar om de människor som har levt i Snavva. Jag känner alltid ett visst vemod av att besöka övergivna gårdslämningar som idag är belägna i igenväxande åker/skogsmark. I Snavva känns det extra vemodigt och sorgligt. En plats där människor bott under tre generationer, i en fantastisk miljö, där de ansträngt sig om att bygga upp sina hem. En plats där de har burit sten för att skapa stenfria marker för odling, där de tagit hand om sina djur, brukat marken, fiskat, gått över gården för att hämta vatten i brunnen och blicka ut över de omgivande bergen. En plats där tre generationer hade sitt hem. En plats de älskade och tvingades överge, som hamnade på botten av ett konstgjort vattenmagasin. För Sveriges välfärd.

Vi var nog alla djupt berörda när vi lämnade Snavva sent på tisdagskvällen. Tack Jonas och Ina för att ni tog oss med ut till Snavva. Jag är nog inte ensam om att bära med mig den platsen i minnet framöver.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog vid Norrbottens museum

Filmtips:
Se gärna Naturskyddsföreningens film Den heliga älven (1957) av produktionsbolaget Ragnar Kihlstedt på Filmarkivet.se , där bland annat syskonen Jakobsson i Snávva finns med.

Läs mer:
Regenius Jouper, Evelina. 2022. En svensk livsålder. Kraftverken i Luleälven – historien, människorna och kulturmiljöerna. VekuVaku.

VekuVaku