Kulturmiljö vid Norrbottens museum

Mycket av det som byggs i norra Sverige, i kallt klimat, präglas av stadsbyggnadsideal och byggnadstekniker som utvecklats för varmare breddgrader. Detta kan vara problematiskt, eftersom mikroklimatet i hög grad påverkar komforten när vi rör oss i den byggda miljön. Sol, vind och nederbörd styr våra rörelsemönster och vår benägenhet att vistas utomhus. Is, slask och mörker spelar också en avgörande roll.

Med klimatförändringarna väntas medeltemperaturen stiga, vilket i sin tur leder till större säsongsvariationer och förändrade förutsättningar för hur bekvämt det är att vistas utomhus under olika delar av året.

Planeringserfarenheter från vinterstäder

Under mitten av 1900-talet växte ett intresse fram för vinterplanering och en mer medveten gestaltning av så kallade vinterstäder. En av de mest inflytelserika företrädarna för the Winter Cities Movmement, som fick genomslag under 1980-talet, var Norman Pressman.

Pressman var verksam i Kanada, och betonade vikten av att ”tänka vinter” vid stadsplanering i kalla klimat. Särskilt lyfte han fram betydelsen av att ta hänsyn till solinstrålning, vindskydd, och snöhantering i utformningen av stadsmiljön.

Erskines arktiska idealstad

En annan viktig föregångare inom vinterplanering – verksam inte minst i Norrbotten – var arkitekten Ralph Erskine. Han är bland annat känd för att har ritat den väderskyddade inomhusgallerian Shopping i Luleå, samt bostadsbebyggelsen Ormen Långe i Svappavaara och kvarteret Ortdrivaren i Kiruna.

Ormen Långe, Svappavaara. Foto: Daryoush Tahmasebi, Norrbottens museum.

Erskine eftersträvade att utveckla en arktisk mönsterstad, anpassad till både mikroklimatet och lokalbefolkningens behov. En grundläggande planeringsprincip var att placera bebyggelsen på sydsluttningar. Staden skulle vara tät, med en högre byggnad i norr som skydd mot kalla nordanvindar.

Bostäder och offentliga byggnader skulle förbindas med kulvertar och inomhusgator för att underlätta rörelse vintertid. Balkonger och stora fönsteröppningar placerades mot söder för att maximera solinstrålningen, medan norrfasaderna hade mindre öppningar som påverkades mindre av vind och begränsat dagsljus.

Ralph Erskine arktiska idealstad. Foto: Arkdes.

Stadsbyggnadsprinciper i kallt klimat

Erfarenheter visar att vissa stadsbyggnadsprinciper fungerar särskilt väl i klimat. Dessa kan uppmuntra användningen av offentliga platser, främjar gång- och cykeltrafik året runt och bidra till levande och trivsamma stadsdelar.

Relationen mellan byggnadshöjder och gatubredder bör utformas för att maximera solinstrålningen och minska skuggning. Utformningen behöver ta hänsyn till samspelet mellan gator, tomter och byggnader för att säkerställa att stadsmiljöerna fungerar under hela året.

Byggnaders form och placering spelar också en viktig roll då, då de kan minska vindpåverkan genom att hindra kalla luftströmmar från att dras ner mot marknivå. Snöröjning, halkbekämpning, och möblering av gaturummet – exempelvis för att skapa lä och skydda mot vind – är också betydelsefullt.

Vinterstaden Kiruna

Kiruna är kanske en av de mest profilerade vinterstäderna i Norrbotten. Stadens ursprungliga stadsplan från 1900, framtagen av Per Olof Hallman, lyfts ofta fram som klimatanpassad. Kiruna etablerades på Haukivaaras sydsluttning, mellan gruvbergen Luossavaara och Kiirunavaara.

Stadsplanen anpassades efter terrängen och utformades med krökta gator och mindre platsbildningar som gav skydd mot vinden. Den låga bebyggelsen möjliggjorde också att solinstrålningen maximerades, även under vintern när solen står lågt.

Per Olof Hallmans stadsplan för Kiruna. Karta: Kiruna kommun.

Under efterkrigstiden, när Kiruna expanderade och centrum omvandlades från småskalig träbebyggelse till högre och mer modern bebyggelse, uppfördes Erskines kvarteret Ortdrivaren mellan 1959 och 1962. Byggnadernas placering och utformning syftade till att minimera vindpåverkan och skuggning. Taken utformades så att snö inte skulle rasa ner, samtidigt som snön kunde fungera som extra isolering.

Gamla Kiruna centrum, 2017. Kvarteret Ortdrivaren till höger i bild. Foto: Arild Vågen, CC BY-SA 4.0 via Wikimedia Commons.

Det nya centrum i Kiruna som etablerats för att möjliggöra fortsatt gruvdrift har däremot inte i samma utsträckning gestaltas med hänsyn till mikroklimatet. Den valda platsen har lägre medeltemperatur och är mer blåsig, eftersom den ligger vid foten av Haukivaara där kall luft tenderar att samlas, särskilt vintertid.

Gatunätet är inte optimerat med avseende på vind, vilket skapar vindtunnlar på vissa platser, exempelvis vid Stadshustorget och längs Torggatan. Byggnaderna är dessutom relativt höga i förhållande till gatubredden, vilket leder till färre solbelysta och skyddade platser.

Nya Kiruna centrum, 2024. Bild: Kiruna kommun.

Att planera och bygga i kallt klimat handlar om att förstå och samspela med vintern, och skapa platser där människor vill vistas. Vill du läsa mer, finns några lästips här:

Läs mer

Chapman, D., K. L. Nilsson & J. Sjöholm. 2024. Planning and urban design for attractive Arctic cities. New York: Routledge. https://doi.org/10.4324/9781003336136.

Egelius, M. 1988. Ralph Erskine, arkitekt. Stockholm: Byggförl.

Hemmersam, P. 2021. Making the Arctic City: The History and Future of Urbanism in the Circumpolar North. Bloomsbury Academic.

Lange, U. 2019. ’Hallman i landsorten – med uppdrag från Kiruna till Tollarp’. I Pålsson, A. & Andersson, M. (Red.) Per O. Hallman: stadsplanekonstens förnyare. Stockholm: Appell förlag.

Maudsley, A. 2020. North of the Arctic Circle. Ralph Erskine’s Mid-20th Century Urban Planning and Design Projects in Kiruna and Svappavaara. I Dorothee Brantz/Avi Sharma (Red.), Urban Resilience in a Global Context (57-76). Bielefeld: transcript Verlag. https://doi.org/10.14361/9783839450185-004

Pressman, N. 2004. Shaping cities for winter: climate comfort and sustainable design. Prince George, BC: Winter Cities Association.

Sjöholm, J. 2025. Kiruna: The Arctic town that forgot about winter. Urban Design International. https://doi.org/10.1057/s41289-025-00277-4

Stout, M., D. Collins, S. L. Stadler, R. Soans, E. Sanborn & R. J. Summers. 2018. Celebrated, not just endured: Rethinking Winter Cities. Geography Compass 12 (8): 1–12. https://doi.org/10.1111/gec3.12379.

Vid tangentbordet:
Jennie Sjöholm, universitetslektor vid Institutionen för Kulturvård, Göteborgs universitet, jennie.sjoholm@gu.se

Nu har jag äntligen kommit igång med registrering av fynden som samlades in vid den arkeologiska forskningsundersökningen som Norrbottens museum och Luleå tekniska universitet genomförde av en boplats i Nelkerimområdet i maj förra året. Boplatsen ligger invid (eller nuförtiden i) Lilla Lule älv och är en av flera boplatser som kom att läggas under vatten i samband med vattenkraftsutbyggnaden. Boplatsen är enbart framme under våren i samband med låga vattenflöden, direkt efter isen på älven har smält och innan vattennivåerna har stigit för mycket på grund av snösmältningen. Undersökningen gjordes inom ramen för projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer, som vi har berättat mer om tidigare här på bloggen.

Drönarfoto över en del av boplatsen vid Nelkerim. Erosionshaket där vattennivån står som högst och den frameroderade stranden syns tydligt. Foto: G. Rúnar Gudmundsson, Norrbottens museum.

I samband med fyndregistreringen har vi även sökt reda på de fynd som samlades in från samma boplats under 1980-talet inom Luleälvsprojektet som drevs av Umeå universitet. Jag trodde i min enfald att det skulle röra sig om en mindre mängd fynd som finns med i en rapport från 1983 som handlar om de inventeringar som genomfördes inom Luleälvsprojektet i Lule älvdal. Fynden från Luleälvsprojektet levererades till Norrbottens museum tillsammans med alla fynd och prover från de arkeologiska undersökningar som genomförts i Vuollerim när Vuollerim 6000 stängde ner sin verksamhet. Till min förvåning hittade vi igen hela fem kartonger med fynd från samma boplats! Därtill en kartong med insamlade brända ben, bland annat från boplatsen som vi nu delundersökt. Fynden har varit packade i fyndpåsar, och vi bestämde oss för att lägga upp dem i fyndaskar för att göra materialet mer lättillgängligt. Någon närmare fyndregistrering av materialet hinner vi inte med just nu – men det är ett omfattande fyndmaterial (inte bara från ”vår” Nelkerimboplats, utan en rad andra fornlämningar längs med Lilla Lule älv. Materialet är en guldgruva och det vore värdefullt att i framtiden få materialet uppordnat och lättillgängligt för forskning. Jag vill dels jämföra materialet som vi har samlat in förra året med det material som samlades in under 1980-talet. En av frågorna vi ställde inför undersökningen var hur denna boplats har påverkats av vattenkraftsregleringen. En möjlig effekt kan vara att det slagna stenmaterialet är påverkat av svallning på grund av överdämningen. Vi vill gärna titta på om det går att se skillnad mellan det material som hittades på 1980-talet och det material som vi samlade in 2025. Det har ju gått ca 40 år mellan dessa fyndinsamlingstillfällen, så det vore intressant att se om vi kan se någon skillnad.

Kvartsmaterial som samlats in från boplatsen i Nelkerim under 1980.talet. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Kvartsitmaterial som samlades in från Nelkerimboplatsen under 1980-talet. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Några av de fynd som samlades in från Nelkerimboplatsen under 1980-talet. I fyndaskarna längst till vänster syns flera skrapor. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Bland arkivmaterialet hittade vi till min stora glädje dessutom en mycket fin karteringsritning av boplatsen som David Loeffler gjorde på 1980-talet. På ritningen finns alla anläggningar som då identifierades inritade och har erhållit ett eget nummer. Många av fyndpåsarna som låg i kartongerna med fynd är märkta med ett anläggningsnummer. Tack vare detta så kommer vi att kunna relatera fynden något sånär och få en uppfattning om fyndspridningen inom boplatsen. David Loefflers karteringsritning kommer vi att rektifiera och passa in mot dagens kartor (och 1980-talets). Sedan kommer jag kunna jämföra den med de inmätningar vi har gjort, och få en bättre uppfattning om anläggningar har försvunnit (förstörts) på grund av den ständigt pågående erosionen.

Fyndregistreringen är enbart påbörjad, jag kommer ägna några dagar till för att få alla fynd rengjorda (borsta bort sand), vägda, uppmätta i längd, bredd och tjocklek samt identifiera eventuella föremål bland alla avslag och kärnor. Hittills har jag registrerat några skrapor och retuscherade avslag, och jag vet att åtminstone en pilspets finns i en av fyndpåsarna.

Några av de fynd som samlades in under 2025 års forskningsundersökning av Nelkerimboplatsen. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Pilspetsen som hittades vid 2025 års forskningsundersökning av Nelkerimboplatsen kommer att fyndregistreras inom kort. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Bland fynden som samlades in på 1980-talet finns stora mängder med avslag och kärnor främst i mörkgrå kvartsit, men även i kvarts, ett flertal skrapor och även mikrospån. Avslag är en slags rest av redskapstillverkning i sten, men kan också ha använts som redskap. Avslagen slås från en kärna, en sten i det råmaterial som stensmeden valt att använda sig av. Mikrospån är små stenverktyg som kan ha använts till pilspetsar, mothakar på bilar och spjut. De sattes fast i spår som tagits upp i trä eller ben och fästes med harts. Mikrospån är vanlig under äldre stenålder men förekommer även under yngre stenålder. Detta får ytterligare stöd i en datering som är gjord på brända ben från matrester, som visar att lokalen nyttjades redan för ca 8000 år sedan! Fynd av kritpipor visar dock på att boplatsen även har nyttjats under senare tid. Lokalen är sannolikt en plats dit människor har vistats vid under många skeden under vår förhistoria och historia. Boplatsen ligger i ett fint läge vid Harrijaurebäckens/Hárrejávrejåhkås utlopp i Lilla Lule älv, i ett sandigt och väldränerat område. En strand där vi människor idag kan vandra runt bland de synliga spåren efter gångna generationer under en mycket begränsad tid under våren, innan Luleälvens vatten återigen döljer de idag så fragmentariska ögonblicken av det förflutna.