Allas vår gestaltade livsmiljö

Det är mycket som ska samsas och dela plats i vårt samhälle, i landskapet. Människor, trafik, teknik, djur, natur, byggnader, listan kan göras lång. Vår gemensamma livsmiljös gestaltning och form är av stor betydelse för att vi människor, djuren och naturen för den delen, ska trivas och det i längden. Ljud, ljus, färger, höjder, material, relationer, möten, tidslager jämte och ovan på varandra påverkar oss människor. Intressena är många och kan i den bästa av världar ingå i, och spegla en mångfaldig bebyggelse. Landskapet och stadsbilden är under ständig rörelse och förändring, och påverkas med olika hastigheter och faktorer från olika håll och på olika platser. Byggnader rivs, nya uppförs, verksamheter flyttar in och ut. Vad har egentligen den befintliga bebyggelsen för roll i den gemensamma livsmiljön? Varför bevara och utveckla?

Allas vår gemensamma livsmiljö. Illustration: Jessica Lundmark

Betydelsen av det redan befintliga

Hur påverkar egentligen arkitekturen oss människor? Byggnader är miljöskapande precis som träden i en skog och kan spegla trygghet eller också det motsatta. Stationshuset i Karungi, som öppnade för allmän trafik år 1913, får utgöra ett praktiskt exempel för vilken roll och betydelse en byggnad kan ha på en plats och över tid. Det är många år sedan stationshuset var i bruk. Idag pågår renovering där hänsyn tas till byggnadens kulturhistoriska värden. Karungi station ska ha blivit överrumplad av trafik, precis efter dess uppförande. Under första världskriget fungerade stationen som knutpunkt i transporten av gods mellan öst och väst. Platsens betydelse ska under tiden ha synliggjorts inte bara i Sverige utan även i Europa och världen. Här skapades platsminnen som byggts på och levt vidare tills idag.

Karungi stationsbyggnad ritad av Folke Zettervall. Denna ritning från år 1902. Arkitektkontoret, Kungliga Järnvägsstyrelsen.

Hotad, det har byggnaden varit, till rivning och av fukt- och mögelangrepp. Själva räddningsaktionen görs genom både kunskapssökande, nyfikenhet och praktisk byggnadsvård. Stationsbyggnaden har ju varit allas på något vis från en början – tillgänglig och välbesökt med ett tydligt syfte. En byggnad som denna som många människor kan identifiera sig med kan spegla igenkänning och trygghet, ett identitetsvärde. En järnvägsstation fungerar för de som kommer just via rälsen, som en entré till en plats, som ett vägledande landmärke. Utan bruksvärde däremot är en byggnad inte mer än en oanvändbar kuliss. Nuvarande fastighetsägaren funderar på den nya användningen för byggnaden och tomten. Det finns planer för planteringar och kolonilotter på tomten för att kunna bjuda in fler odlingsintresserade. Platsen skulle då åter igen tillgängliggöras för fler och återaktiveras, vilket är två grundläggande faktorer för det materiellas överlevnad.

Karungi Järnvägsstation. Ungefärligt fotoår: 1940-1949. Digitalt museum.
Stationen har länge stått tom och under förfall men just nu pågår upprustning av byggnaden och av den generösa tomten. Fotograf: Peter Sandström

Den gestaltade livsmiljön, en fråga för politiken

Sedan 2018 har Sverige en politik för ”Gestaltad livsmiljö”. En nationell arkitekturpolicy har tagits fram av förvaltningsmyndigheten Boverket, på uppdrag av regeringen. Den gemensamma livsmiljön ska vara tillgänglig, inkluderande och vi ska alla kunna påverka utformningen av den. Det uttrycks i policyn att det gemensamma skapandet är en grundläggande faktor i den nya politiken.

Det är Sveriges Riksarkitekt Helena Bjarnegård som leder och samordnar frågor om arkitektur och gestaltad livsmiljö, på Boverket liksom nationellt. Politiken om gestaltad livsmiljö omfattar arkitektur, form, design, stadsbyggnad, konst och kulturmiljö. Historiska sammanhang, sociala värden samt människans behov, möjligheter och preferenser är viktiga utgångspunkter. I fokus ligger alltså formandet av människans livsmiljö. Kortsiktiga ekonomiska vinster ska enligt policyn inte gå före kvalitet och hållbarhet. God samverkan är grundläggande för att politiken ska vara genomförbar. Frågorna förankras i kommuner och regioner.

Vilken roll har våra befintliga byggnader och den äldre bebyggelsen i vår gestaltade livsmiljö? Kulturhistoriska värden lyfts fram som en viktig del av politiken, att dessa värden ska tas tillvara och utvecklas. Äldre bebyggelse är viktig för känslan av tillhörighet och trygghet, lika viktigt som skapande av nya områden. Enligt policyn ska historiska värden och lokala särdrag betonas som en förutsättning för utveckling av god arkitektur. Helhetssynen är viktig, där kulturarv och kulturmiljö ska ingå som självklara delar.

Kunskapsspridning om vår gestaltade livsmiljö och bebyggelse är grundläggande för att vi ska värna om dess mångfald, alla tidslager och påverkan på oss människor. Illustration: Jessica Lundmark

Det är vi invånare som känner vår ort, vår livsmiljö bäst och ska vistas där mest, är det inte så? I form av en dialog, ett medborgarförslag, deltagande i kommunens öppna workshops inför ett områdes utveckling, genom enkätundersökningar, i form av en insändare eller ett inlägg på någon social media kan en invånarröst göra sig hörd. Säkert finns det många kreativa sätt där till att påverka formen på vår gemensamma, gestaltade livsmiljö?

Att måla en tavla

Vad har den befintliga bebyggelsen för roll i den gestaltade livsmiljön? Den äldre bebyggelsen bör inspirera och fungera som grund och förankring i ett områdes utveckling. Att måla något på ett vitt papper kan vara lätt ångestframkallande. Det blanka, nakna papperet utan spår eller lämningar att inspireras av kan hämma den kreativa processen. En drälld skvätt av orange oljefärg hade kunnat ge projektet riktning, blått fungerar som komplementfärg och kulörerna förhöjer varandra. Ett veck ger struktur och ett uttryck på papperet och kan minna om någon, om något. Det blanka papperet ser inte längre så skrämmande ut, för där är redan några kullar och högresta tallar, en bunker, en lada, en tegelmur och lätt solbrända tapeter. Det blir tydligare vilka komponenter som saknas och vad som måste läggas till när utgångspunkterna och berättelserna redan finns där. Det som sedan krävs är extra hänsynstagande och varsamhet för att kunna fortsätta skapandet.    

Där människor finns pågår en ständig rörelse. Där sker möten mellan nytt och befintligt, mellan natur, kultur, djur …

Sedan andra halvan av 1900-talet har det ogenerats rivits äldre bebyggelse för att istället uppföra ny som anses vara mer ekonomiskt rationell och med en förbättrad standard. Byggnader är en materiell resurs, både som en natur- och kulturresurs att värna om på samma gång. En äldre byggnad har mycket troligt byggnadsmaterial som kommer från orten, från skogen, berghällen och jorden i dess närhet med stark förankring till platsen. En byggnad innehar integritet som bör respekteras. Att bevara och aktivera ett äldre hus är likväl en miljöinsats som bevarande av vår kulturhistoria.  

Innan jag själv började studera arkitektur och bebyggelsehistoria och fick ett mer vaket öga för den miljö jag vistades i ska jag erkänna att jag inte reflekterade något vidare om den. Desto mer jag lär om en plats eller byggnad, om dess arkitektur och historia, desto högre värderar jag den och bryr mig. En miljö kan till och med verka hypnotiserande. Jag kan komma på mig själv med att sakta ned på tempot, stanna upp och bara vilja hänga på en plats. Intill den snirkliga gatumiljön, under lindträdkronorna i parkallén, bland husen som ifrågasätter, bland de som berättar och de bemålade brandmurarna som uttrycker. Där det är helt tyst eller där det hörs klockor som ringer och lönnäsor som slår i varandra. Det är kanske också precis på de platserna som samspelet av alla intressen lyckats bjuda upp besökaren till en förförande dans.

Bakom papper och penna, Jessica Lundmark, Bebyggelseantikvarie på Norrbottens museum.

KÄLLOR

Mer läsning om arbetet med gestaltad livsmiljö:

ArkDes (2020). En uppföljning av: Politik för gestaltad livsmiljö 2020 och medskick inför framtida arbete. https://arkdes.se/wp-content/uploads/2020/09/arkdes_tinktank_rapport2020-09-02_issu.pdf

Eller på Boverkets hemsida: https://www.boverket.se/sv/samhallsplanering/arkitektur-och-gestaltad-livsmiljo/

Boverket (2018). Politik för gestaltad livsmiljö. https://www.boverket.se/sv/samhallsplanering/arkitektur-och-gestaltad-livsmiljo/gestaltad-livsmiljo/politik/

Karungi station

Olsson, Oscar – kontorist (1937). Historik över Karungi station. Haparanda. https://www.jvmv2.se/forum/index.php?mode=thread&id=15850

Fotografi: Karungi Järnvägsstation. Fotoår: 1940-1949. Digitalt museum. https://digitaltmuseum.se/021018113851/stinsen-utanfor-jarnvagsstationen-i-karungi

Fotografi: Karungi station. Fotograf: Peter Sandström. https://banvakt.se/morjarv-karungi/karungi/

Studier av gravar under kyrkgolv i norra Finland

Arkeologerna vid universitetet i Uleåborg (Oulun yliopisto) har ända sedan slutet av 1990-talet varit intresserade av kulturarvet i kyrkorna i norra Finland samt av gravarna under kyrkgolven. I dessa gravar har många av kropparna mumifierats och deras kistor och gravtextilier har bevarats mycket väl. Ända sedan slutet av medeltiden var det vanligt att begrava i synnerhet personer som tillhörde de högre samhällsklasserna under golven i kyrkor. I Finland var detta en allmänt förekommande tradition ända till slutet av 1700-talet, och började därefter så småningom försvinna. I detta skede började det höjas kritiska röster enligt vilka de begravda kropparna kunde vara en hälsorisk. Därutöver började utrymmet under kyrkorna ta slut. I takt med att denna sedvana blev mer utspridd började personer som tillhörde de lägre samhällsklasserna nämligen också begravas i kyrkor. Denna traditionella sedvana för begravningar försvann emellertid inte plötsligt, utan det krävdes en kejserlig förordning för att upphäva bruket. Detta skedde år 1822.

En liten pojkes kista målad i blått, som är sömnens och himlens färg, under golvet i Keminmaa församlings Gamla kyrka. Bild: T. Kallio-Seppä.

Att begrava en avliden person under golvet i en kyrka känns idag som en främmande tanke. Långt in på 1800-talet fanns det skriftliga källor och muntliga historier som förde vidare kunskapen om och minnet av de döda under kyrkorna och denna sedvana att begrava människor. Det var de äldre generationerna som förde vidare detta minne. Ur källorna framgår hur äldre människor berättade historier för de yngre om kyrkobesök som de kom ihåg från sin barndom. De minns att de suttit på kyrkbänken och lidit av den motbjudande stanken av förruttnelse. För att neutralisera de dåliga lukterna i kyrkan använde man buketter av örter och andra doftande växter och viftade med dem framför näsan. I takt med att de äldre generationerna försvann föll historierna emellertid också i glömska och det bredare kollektiva minnet av de avlidna suddades ut under 1800-talet.

Museimästare Mikko Saarenpää tillverkade en kopia av en liten kista för utställningen ”Anna, begravd i kyrkan” i Tornedalens museum. Bild: Tornionlaakson museo – Tornedalens museum.

Sedan början av 1900-talet har kvarlevorna i kyrkorna dokumenterats arkeologiskt i samband med kyrkornas restaureringsarbeten. Ofta har man enklast kommit åt att studera de begravda personerna då golven reparerats och byggts om. Till exempel år 1907 under restaureringsarbetena av kyrkan i Jukkasjärvi dokumenterades kvarlevorna under kyrkokoret. De kortvariga utforskningarna under kyrkgolven ledde till en popularisering av de fynd som gjorts och som ansågs vara speciella eller rentav lite mystiska. I slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet skrevs det i dagstidningarna om de mumifierade kropparna i kyrkorna som låg i området vid Bottenviken. Tidningsartiklarna beskrev framför allt de mumifierade kvarlevorna av kyrkoherde Rungius från Keminmaa kommun, men innehöll också hänvisningar till liken under kyrkorna i Torneå och Nederkalix. Enligt artiklarna hade man uppenbarligen på 1870- eller 1880-talet i samband med restaureringen av Nederkalix kyrka under kyrkgolvet hittat ”bruden”, en ung kvinna som hette von Essen, och som var ”iklädt bruddräkt, och denna såg ut nära nog som ny, trots de öfver 100 år, som hade förgått, sedan liket lagts i grafven under kyrkogolfvet.” Fynden under kyrkan i Jukkasjärvi omtalades i två artiklar från 1908. Där presenterades kvarlevorna av en ung kvinna som var klädd i en dräkt från 1700-talet och som höll en solfjäder i sin hand, och dessutom samiska kistor som avvek från de övriga kistorna.

I kistorna användes bland annat hö, björknäver och grankvistar. Bild: T. Kallio-Seppä.

På 2010-talet har arkeologer från Uleåborg återvänt till kyrkorna i norra Finland, eftersom man har varit oroad över att gravarnas skick blir allt sämre. Kyrkogravarna där har bevarats väl, framför allt tack vare den arktiska kalla och torra vintersäsongen. God luftcirkulation, lämplig luftfuktighet och kalla förhållanden med minusgrader under vintern har lett till att kropparna mumifierades och att begravningsdräkter och kistor bevarades. Efter att renoveringsarbeten utfördes i kyrkorna på 1960- och 1970-talet har förhållandena under kyrkgolven emellertid förändrats, vilket lett till att kistorna vittrar sönder ännu snabbare. Syftet med universitetets projekt ”Church, Space, and Memory” har varit att utröna kistornas skick och förhållandena under kyrkgolven. I vissa kyrkor har man till all lycka redan gjort strukturella ändringar eller planerar att genomföra sådana.

I barnens gravar har man hittat textilier dekorerade med spets. Bild: T. Kallio-Seppä.

Vid sidan av inventeringarna har vi också kommit åt att studera kistorna och de döda närmare. De vetenskapliga resultaten av dessa studier har offentliggjorts i publikationen Historical Archaeology i temanumret 55(1), 2021.

I inledningen till temanumret presenterar vi projektet “Church, Space, and Memory” och forskningsmålen för vårt samarbetsprojekt ”New perspectives on childhood in Finland (1600–1900): Funerary attire as an indicator of status of children”. I samband med dessa studier har vi haft möjlighet att skanna sammanlagt åtta kistor med hjälp av datortomografi vid universitetssjukhuset i Uleåborg (Oulun yliopistollinen sairaala). Genom datortomografi (CT-röntgen) har vi fått tredimensionella bilder av kistorna. På detta sätt har vi möjlighet att studera kistorna på tvärsnittsbilder och kan differentiera ämnen med olika täthet på bilderna. Således kan vi studera till exempel enbart textilier, kistor, metallornament eller benknotor. Bilddiagnostiken har gjort det möjligt att studera kistorna utan att öppna dem.

Bland de skannade kistorna finns också fyra kistor som hittats under golvet i kyrkan i Keminmaa kommun och som är avsedda för prematura barn eller barn som dött i spädbarnsåldern. Utifrån bilderna har det varit möjligt att fastställa barnens ålder med några veckors noggrannhet. I två av fallen kunde vi dessutom fastställa barnets kön. På grundval av barnens begravningsdräkter och kistornas tygfoder är det uppenbart att man har sörjt dessa barn och velat tillverka vackra kistor och kläder med spetsdekorationer till dem. Historiska källor tyder på att ansvaret för tillverkningen av textilierna för de små barnens kistor har legat på barnens kvinnliga ogifta gudmödrar. Kistorna har snickrats av deras gudfäder. Andra barn och unga fick inte ha något att göra med de döda, och i övrigt låg ansvaret för att tvätta de avlidna och placera dem i kistorna på kvinnor som passerat klimakteriet och som inte var rädda för döden.

I förberedelserna inför barnens begravning deltog deras unga gudmödrar tillsammans med äldre kvinnor. Bild: T. Kallio-Seppä.

Under kyrkan i Keminmaa kommun vilar också den tidigare kyrkoherden i Kemi, Nikolaus Rungius (ca 1560–1629). Även hans kista har skannats med datortomografi. Under det senaste decenniet har studierna av hans kvarlevor gett oss en hel del information om hans liv. Hans hälsotillstånd, livsstil och begravningsdräkt återspeglar hans status som kyrkoherde. Jämfört med sina samtida var Rungius en reslig man. Han hade en grov kroppsbyggnad, liksom man kunde förvänta sig av en kyrkoherde, och kanske han rentav var överviktig. På grundval av isotopstudier har han ätit tung proteinrik kost. Församlingen i Kemi var faktiskt välkänd för sina rikliga resurser på vilt, fisk och boskap. Därför var det även en populär församling bland alla kandidater till posten som kyrkoherde. Rungius begravdes i en vit begravningsdräkt och de utvalda tygerna var dyra och av hög kvalitet. I hans grav har man hittat bland annat rester av bomullstyg. Bomull var dyrt och sällsynt under 1600-talet och endast de mest förmögna hade råd att skaffa små mängder bomullstyg.

Då barndödligheten var stor var även många av liken under kyrkgolven små barn. Bild: T. Väre.

Som sagt har textilierna i kyrkogravarna i allmänhet bevarats mycket väl, vilket för sin del har gjort det lättare att undersöka och utröna begravningsdräkternas särdrag. Till exempel på grundval av mössorna är det enkelt att sluta sig till om den döda är en man eller kvinna, eller en ung flicka eller pojke, eftersom bägge könen hade olika sorters mössor. Det är emellertid inte uppenbart att textilierna bevaras, utan detta beror på likets förruttnelseprocess, textiliernas egenskaper, och på hur många insekter och gnagare som varit inne i kistorna efter begravningen. I allmänhet har endast personer som avlidit under vintermånaderna mumifierats efter sin död. Vid utredningen av tidpunkterna för när dessa personer avlidit har vi använt kvarlevorna av insekter så som fluglarver, eftersom insekters förökning och utveckling har en direkt koppling till utomhustemperaturerna och årstiderna. Insekterna, liksom även gnagarna som tillverkat sina bon i kistorna, kan ha ätit av textilierna. Fibrerna som använts för textilierna inverkar också på hur väl textilierna bevaras. I synnerhet ylle och siden bevaras bättre i marken än linnetyg och bomull.

Studierna av de döda som har begravts inne i kyrkorna har gett oss möjlighet att på ett mångsidigt och tvärvetenskapligt sätt utröna sedvanorna för begravning i lokalsamhällena samt personerna som tillhörde dessa samhällen. I studierna har vi även dryftat etiska aspekter. I samband med studierna har vi bland annat velat respektera de avlidna och deras eventuella avkomlingar genom att använda bilderna av de avlidna enbart i forskningssyfte. Vi har också velat popularisera forskningsresultaten. På utställningarna som vi skapade i samarbete med Tornedalens museum, Historiska museet i Kemi och Norra Österbottens museum förevisades år 2019 och 2020 de lokala aspekterna av sedvanan att begrava människor i kyrkor, arkeologiska gravfynd och tvärvetenskapliga forskningsmetoder.

/ Kallio-Seppä Titta, Lipkin Sanna, Tiina Väre

I publikationen Historical Archaeology ingår temanumret Historical Burials in Europe: Natural Mummification, Burial Customs, and Ethical Challenges, som innehåller bland annat följande artiklar som kan läsas fritt:

  1. Sanna Lipkin & Titta-Kallio Seppä: Introduction. Studying Under-Church-Floor Burials in Finland: Challenges in Stewarding the Past for the Future. Titta Kallio-Seppä, Sanna Lipkin, Paul R. Mullins (eds.) Thematic collection in ”Historical Burials in Europe: Natural Mummification, Burial Customs, and Ethical Challenges” Historical Archaeology Vol 55(1), 2021.  https://link.springer.com/article/10.1007/s41636-020-00267-z
  2. Sanna Lipkin, Sirpa Niinimäki, Saara Tuovinen, Erika Ruhl, Heli Maijanen, Jaakko Niinimäki, Juho-Antti Junno: Newborns, Infants, and Adolescents in Post-Medieval Northern Finland: A Case Study from Keminmaa. Titta Kallio-Seppä, Sanna Lipkin, Paul R. Mullins (eds.) Thematic collection in ”Historical Burials in Europe: Natural Mummification, Burial Customs, and Ethical Challenges” Historical Archaeology Vol 55(1), 2021.  https://link.springer.com/article/10.1007/s41636-020-00265-1 
  3. Sanna Lipkin, Erika Ruhl, Krista Vajanto, Annemari Tranberg & Jenni Suomela: Textiles: Decay and Preservation in the 17th–19th century Burials in Finland. Titta Kallio-Seppä, Sanna Lipkin, Paul R. Mullins (eds.) Thematic collection in ”Historical Burials in Europe: Natural Mummification, Burial Customs, and Ethical Challenges” Historical Archaeology Vol 55(1), 2021. https://link.springer.com/article/10.1007/s41636-020-00270-4
  4. Tiina Väre, Sanna Lipkin, Jenni Suomela & Krista Vajanto: Nikolaus Rungius: Lifestyle and Status of an Early 17th Century Northern Finnish Vicar. Titta Kallio-Seppä, Sanna Lipkin, Paul R. Mullins (eds.) Thematic collection in ”Historical Burials in Europe: Natural Mummification, Burial Customs, and Ethical Challenges” Historical Archaeology Vol 55(1), 2021.  https://link.springer.com/article/10.1007/s41636-020-00268-y 
  5. Titta Kallio-Seppä & Annemari Tranberg: The Materiality of Odors: Experiencing Church Burials and the Urban Environment in Early Modern Northern Sweden. Titta Kallio-Seppä, Sanna Lipkin, Paul R. Mullins (eds.) Thematic collection in ”Historical Burials in Europe: Natural Mummification, Burial Customs, and Ethical Challenges” Historical Archaeology Vol 55(1), 2021. https://link.springer.com/article/10.1007/s41636-020-00264-2