Bergnäsbron, 64 år i tjänst

Broar är inte enbart vägar över vatten. De vittnar om något mycket större än så; hur människor har färdats, vilka platser man ansett vara viktiga. De är ett testamente för människors ambitioner och kunskap. De är symboler för gemenskap och kommunikation. De är historiska dokument, som dessutom ofta är otroligt vackra. Veckans blogginlägg ska handla om den stora bjässen, tillika en personlig favorit, i Luleå – Bergnäsbron.

2007003300001

Den segelfria höjden på 7,3 meter hade varit mycket begränsande för båttrafiken ifall klaffarna inte kunde fällas upp. På bilden fälls de upp i samband med invigningen av bron. © Luleå kommuns bildarkiv. Fotograf: Carl Rydberg. Bildnummer: 2007003300001. 1954-07-06.

De flesta lulebor känner nog till arbetet som just nu pågår på Bergnäsbron, eller om du hellre kallar den Väg 616 eller Bro BD12. Under tre veckors tid ska de utslitna, övre delarna av klaffarna bytas ut, och stål kommer att ersätta det tidigare materialet aluminium. Även högre räcken ska sättas på klaffdelen mellan gång- och cykelbanan och vägbanan. Drabbas av arbetet görs framför allt de som kör motortrafik på bron och de båtar som inte klarar den segelfria höjden på 7,3 meter.

1995016004142

Det är inte första gången Bergnäsbron underhålls. År 1962 åtog sig Emil Danielsson (Östersund), Åke Ekblom (Luleå), Sven Bergvall (Östersund), Bo Westin (Luleå) och Olav Karlsson (Boden) att måla om Bergnäsbron för 25 000 kronor, cirka 364 000 kronor i dagens penningvärde. © Luleå kommuns bildarkiv. Fotograf: Okänd. Bildnummer: 1995016004142. 1962-08-30.

Efter en decennier lång planerings- och byggtid kunde Bergnäsbron sommaren år 1954 äntligen invigas. Prins Bertil fick klippa invigningssnöret vid den stora folkfest invigningen var. Reaplan och regementsmusik lade en ljudmatta till folkets sorl.

2007003300012

Efter invigningen tar Prins Bertil en promenad över bron i sällskap med bland annat landshövdingskan Gertrud Thunborg, vägminister Hjalmar Nilson, landhövding Folke Thunborg och generaldirektören vid Väg- och vattenbyggnadsverket K G Hjort. © Luleå kommuns bildarkiv. Fotograf: Carl Rydberg. Bildnummer: 2007003300012. 1954-07-06.

Närmare 20 000 personer deltog vid invigningsceremonin. Att så många deltog vid folkfesten var väl föga förvånande, då transport mellan Bergnäset och centrala Luleå gjordes betydligt enklare. Invigningens framgång kan kanske också förklaras med det strålande väder som infann sig på invigningsdagen den 6 juli 1954.

1996006400023

Folkfest på Bergnäsbron. Det är vackert väder och stämningen är god. © Luleå kommuns bildarkiv. Fotograf: Okänd. Bildnummer: 1996006400023. 1954-07-06.

Sedan 1880-talet har sträckan utgjorts av färjetrafik, och sedan 1941 kunde man också ta Gäddviksbron. Ångbåtarnas linjetrafik var omfattande i Luleå innan bilen tog över. Bilen kunde emellertid inte helt ersätta båtarna sommartid, då isvägarna inte fanns.

2007004800003

Från 1880-talet trafikerades sträckan mellan Bergnäset och centrum av färjetrafik. På 1950-talet gick färjan vid namn Trafik. © Luleå kommuns bildarkiv. Fotograf: Leif Schröder. Bildnummer: 2007004800003. 1954.

Med sina 896,5 meter var bron vid sitt uppförande Sveriges näst längsta bro efter Götaälvbron från 1939. I Norrbotten är Bergnäsbron fortfarande längst, men har glidit ner på plats 26 bland Sveriges längsta broar.

2012000900002

Nyinvigda Bergnäsbron trafikeras av en fotgängare, en buss och en bil. © Luleå kommuns bildarkiv. Fotograf: Rune Espling. Bildnummer: 2012000900002. 1954.

Ingenjörerna på Monberg & Thorsen AB och konstruktörerna på AB Motala verkstad lyckades tillsammans uppföra Bergnäsbron, med sina 18 spann varav sex sidospann konstruerade som kontinuerliga plåtbalkspann, ett öppningsbart klaffspann och sju bågspann med svetsade bågar. De svåra grundläggningsförhållandena innebar att de mellersta stöden fick utgöras av förtillverkade kassuner.

2008001600034

Vintervädret till trots väljer folk att gå ner till stranden och se på när klaffarna sätts på plats. © Luleå kommuns bildarkiv. Fotograf: Arvid Moberg. Bildnummer: 2008001600034. 1950-talets början.

För den som vill se mer av Bergnäsbron rekommenderas starkt Luleå kommuns bildarkiv som ni kan hitta på länken nedan.
http://bildinternet.lulea.se/Default.aspx

Det går givetvis att slå igång filmerna Grabben i graven bredvid, Populärmusik från Vittula eller Vildängel om ni hellre vill se bron gestaltas i populärkultur. Även i polisserien Höök syns Bergnäsbron.

Höök

Bergnäsbron syns gärna i film och tv. Kanske för att den är så viktig, kanske för att den är så vacker. Här syns bron i en liten sekvens från kriminalserien Höök i sitt första avsnitt. Bild: Klippt från Höök. Säsong 1, avsnitt 1.

Vid skrivbordet,
Byggnadsantikvarie Marcus Bengtsson

Äggherren och runristningen i Muoniovaara

I Muoniovaara i norra delen av Pajala kommun finns den nordligaste kända runristningen i Sverige. Ristningen finns på ett stenblock ute i skogen uppe på ett berg en dryg kilometer nordöst om sjön Viiksenjärvi. Trots att stenen inte är från förhistorisk tid, utan från mitten av 1800-talet så finns en spännande historia knuten till stenen. Runstenen kan ses som ett minnesmärke över händelser och människor, däribland en engelsmans livsöde i en främmande kultur och ett främmande land.

Seitastenen

Seitestenen vid Muoniovaara i Pajala kommun, belägen ett par kilometer från den finska gränsen. På bilden är Maarit Nuutinen, inventerare inom projektet Skog och Historia i Pajala kommun, 2006. Foto: Sven-Donald Hedman, Norrbottens museum.

John Wolley
I början av juni 1853, för 165 år sedan, kom den engelske ornitologen John Wolley till Muoniovaara för att studera den då relativt okända fågelfaunan i de norra delarna av Skandinavien. Han var 30 år, välbärgad och ekonomiskt oberoende. Wolley kom från den lilla staden Matlock i England och hade studerat på både Eton och Cambridge. Han var en berest man. 1845 reste han till södra Spanien och Marocko. 1846 bar det av genom Frankrike, Tyskland och Schweiz där Wolley besteg Mount Blanc – en verklig bragd vid denna tid. 1846 reste han också till Orkney- och Shetlandsöarna, och 1849 till Skottland och Färöarna. Vid många av sina resor besökte Wolley andra ornitologer och äggsamlare, uppsökte platser för kungs- och havsörnsbon och häckplatser för fiskgjusar.

JohnWolley_Creative Commons Public Domain Mark 1.0_CC-PD-Mark

John Wolley.

Vid mitten av 1800-talet fanns stora kunskapsluckor om de europeiska fågelarterna. Det fanns ingen kunskap om häckplatser, bon och ägg för flera olika flyttfåglar. Utifrån flyttningsvägar och enstaka fågelfynd, fanns en tanke om att norra Skandinavien borde kunna ge mer information om fåglars häckningsplatser och sommaruppehåll för exempelvis fåglar som vistades längs med Englands kuster under vintern. Detta var anledningen till att Wolley 1853 begav sig ut på en ny resa, denna gång till de norra delarna av Sverige, Norge och Finland.

Resa till väglöst land
Muoniovaara, som var målet för resan, låg vid denna tid i väglöst land och den enda möjligheten att ta sig till byn var att åka båt uppströms Torneälven, med start från Övertorneå. Från Kengis bruk bar resan vidare på Muonio älv. I drygt en vecka rodde och stakade Wolley tillsammans med två tolkar upp längs Torne och Muonio älvars forsande vatten. En av tolkarna, Teodor, anställdes i Haparanda. Han kunde både svenska och finska och skulle agera tolk åt Wolley tillsammans med studenten Salomon från Uppsala. Den 10 juni, efter närmare två månaders resa, kom Wolley till Muoniovaara som ligger vid den svensk-finska gränsen i övre Tornedalen.

Byn Muoniovaara bestod då av endast tre gårdar. En av dessa, ett stort, präktigt och till och med rödmålat hus, ägdes av handelsmannen Forsström. Han upplät rummen i bottenvåningen till Wolley. Enligt uppgifter så var det Lars Levi Læstadius som förmedlade kontakten mellan Wolley och Forsström. Redan samma dag plockade Wolley ägg från ett sädesärlabo i en vedstapel vid Forsströms gård. Dock insåg Wolley att barnen var intresserade av sädesärlorna, och lade därför tillbaka två av de fem äggen som han plockat från boet. Mycket nöjd kunde han konstatera att fågeln strax återupptog sitt ruvningsbestyr.

Ootheca_wolleyana_-_an_illustrated_catalogue_of_the_collection_of_birds'_eggs_formed_by_by_the_late_John_Wolley,_Jun__(1864)_(14770154073)

Skiss från Ootheca Wolleyana: An illustrated catalogue of the Collection of birds eggs. John Wolley & Alfred Newton.

Knoblock
Under några av de första dagarna visade en 18-årig man, Ludvig Knoblock, bon av rödvingetrast och andra vanliga småfåglar för Wolley. Han tilltalades av den unge Ludvigs vakenhet och observationsförmåga och anställde Knoblock som passopp och förste bo-letare. Senare kom även Ludvigs far att arbeta för Wolley, då han var läs- och skrivkunnig. Fadern hade tidigare ägt handelsboden i Muoniovaara, men hade lämnat denna verksamhet på grund av ”samvetsbetänkligheter mot det brännvinssupande (!) som på den tiden var oskiljaktigt förbundet med all handel och köpenskap i lappmarken”. Istället hade han bosatt sig i en liten stuga. Wolley litade så pass på far och son Knoblock, att de fick blåsa ur och packa in de dyrbara ägg-rariteterna som skulle skickas till England.

Äggherren
Wolley kom till Lappland under slutet av en fjällämmelperiod. Han fick därmed se både lämlar och de rovfåglar som jagar lämlarna. Tyvärr hade rovfåglarna redan häckat, så han hade svårt att samla in ägg från dessa arter. Den 1 juli 1853 sköt han dock en jorduggla som flög upp från sitt bo just som äggen höll på att kläckas. Den 2 juli kunde Wolley samla in skalbitar av kläckta ägg från en fjällvråk.

Bättre tur hade han med vadar- och simfåglarna tack vare deras senare häckningsperiod. Han kunde samla in ägg från vanligare andfåglar, men också tidigare okända arter som mosnäppa och dvärgbeckasin/halvbeckasin (som tidigare kallades för halvenkel beckasin). Han konstaterade att arten myrsnäppa, som tidigare funnits av norrmannen Lagesen och engelsmannen Dann, häckade på de ”lösaste och myggrikaste gungflyna i myrarna”. Den 15 juni 1853 hade Wolley dessutom turen att få studera nykläckta tranungar.

Under sin tid i Muoniovaara samlade Wolley in över 6 000 fågelägg på sina resor i Tornedalen, Nordnorge, norra Finland och Ryssland. Han fick namnet Munaäija (äggherren) av lokalbefolkningen.

Ootheca_wolleyana_-_an_illustrated_catalogue_of_the_collection_of_birds'_eggs_formed_by_by_the_late_John_Wolley,_Jun__(1864)_(14563599920)

Ägg. Skiss från Ootheca Wolleyana: An illustrated catalogue of the Collection of birds eggs. John Wolley & Alfred Newton.

Wolley hade antagligen inte kunnat skaffa sig all denna kunskap om Lapplands fågelliv utan Ludvig Knoblocks hjälp. Han genomförde en hel del intervjuer, vilket var omständligt. Först framförde Wolley det han ville säga på engelska till sin tolk Salomon, som översatte meningen till svenska till Teodor. Teodor översatte därefter till finska, och sen fick svaret tolkas i omvänd ordning tillbaka till Wolley.

I augusti 1857 lämnade Wolley Tornedalen där han hade genomfört sitt egentliga livsverk. Efter sig lämnade han minnen bland befolkningen i Muoniovaara, som i flera decennier efter hans avresa pratade om Wolley och hans märkliga bedrifter – men också tvillingsönerna som han fick med en av pigorna på Forsströms gård. Wolley var noga med att betala underhåll för sina söner, och efter sin död fick mamman en stor summa pengar till att ta hand om barnen. Kvinnan, som kom från den finska grannbyn Muonio, gifte sig med en man från hembyn och familjen emigrerade senare till Amerika.

Efter Wolleys hemkomst till England konstaterades att han var drabbad av en allvarlig hjärnsjukdom. Wolley avled den 20 november 1859, endast 36 år gammal. Han testamenterade de stora äggsamlingarna till sin vän Alfred Newton, som ägnade ett halvt sekel åt att ge ut Wolleys bokverk om 1 300 sidor. Bokverket har den latinska titeln Ootheca Wolleyana, vilket betyder Wolleys äggsamling. I Wolleys äggsamling finns en katalog över 6 076 ägg samt alla zoologiska iakttagelser som Wolley gjort i form av brev och dagböcker.

Kriget på Krimhalvön och runstenen i Muoniovaara
När Wolley vistades i Muoniovaara pågick Krimkriget, som startade 1853 när Ryssland anföll Turkiet. England och Frankrike lierade sig med Turkiet mot Ryssland. Striderna pågick framförallt på Krimhalvön, men även i Östersjön och på Åland. Sverige hade långtgående planer på att också gå med i kriget, genom att liera sig med England och Frankrike, men kriget tog slut 1856 utan att planerna genomfördes.

Runstenen i Muoniovaara kan ses som ett minnesmärke efter John Wolley. På stenblocket har en väldig ormdrake huggits in. Kanske har runstenen författats av John Wolley själv och har sannolikt huggits in i stenen strax efter att Krimkriget var slut. Texten relaterar till Krimkriget och i runtexten finns också John Wolleys namn med.

John Wolley framför seitastenen innan runskriften.

John Wolley framför seitestenen innan runorna ristades in i stenen. Skiss från Ootheca Wolleyana: An illustrated catalogue of the Collection of birds eggs. John Wolley & Alfred Newton.

Inskriptionen är ristad med korrekta runor och är en blandning av svenska och engelska:

“Vi ar i lant of Oskar friat of Viktoria of Inklant.
This holi saita vit holt sint morak stil
har lat Jon Volli of Matlock rit runs
aftir Savastovols fal”

Eller:
“Vi äro I Oskars land, befriat från Viktoria av England.
Denna heliga seite med hela sin stilla mark omkring (omgivning)
har lärt Jon Volli från Matlok att rista runor
efter Sevastopols fall.”

ristningen

Runristningen på stenblocken. Foto: Sven-Donald Hedman, Norrbottens museum.

Ernst Manker, etnograf och föreståndare för den samiska avdelningen på Nordiska museet under åren 1939-1961, gjorde flera omfattande etnografiska undersökningar av samerna och deras historia. I sitt verk Lapparnas heliga ställen från 1957 skriver Manker att det inte finns någon nu levande tradition som styrker att stenen i Muoniovaara är en seite, samt att det inte finns några kända offerfynd från platsen. Manker menar dock att stenens form, storlek och plana ovansida liknar andra offerstenar, vilket kan indikera att det rör sig om en offerplats. Oavsett om stenen är en samisk offerplats eller ej, är historien kring seitestenen med runristningen en spännande berättelse om en del av Norrbottens historia.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

För den som vill läsa mer finns John Wolleys verk tillgängligt online: Ootheca Wolleyana: An illustrated cataloge of the collection of birds eggs. Begun by the late John Wolley, and continued with additions by the editor Alfred Newton.