Stickspånen i Delliknäs

Historien om Delliknäs börjar väl egentligen under stenåldern, då hela Laisälven har brukats för sina goda jakt- och fiskemöjligheter medan vattendragen har varit transportvänliga. I området finns bland annat arkeologiska lämnar såsom fångstgropsystem, kokgropar och boplatser.

Delliknäs ligger vackert placerad i Arjeplogs förfjällsområde. Helt underbart på sommaren och kanske än mer vackert till hösten. © Norrbottens museum. Foto: Marcus Bengtsson.

Berättelsen om Delliknäs hemman däremot börjar under 1890-talet då Anton och Amanda Karlsson lär ha köpt ett litet skjul av hästhandlare Norin från Jörn. Själv var Anton och Amanda från Haraliden i Norsjö socken, 16 mil från skjulet de köpte i väglöst land, ovanför odlingsgränsen i förfjället Inre Lappland. Hit flyttade Anton och Amanda med sin sex barn stora familj år 1892. 16 mil bort, i väglöst land, med 6 barn, tog de upp ett olagligt nybygge.

Platsen visade sig ge god avkastning, givetvis som lön för mycket möda. De gamla strandängarna var bördiga och det kunde odlas foder, korn och potatis. Hårdvallsängar och slåttermarker var också betydande för hemmanet.

Givetvis var den stora tillgången på skog viktig för uppförandet av nya boningshus och ekonomibyggnader. De kallkällor som fanns i området var därtill en enorm resurs för platsen, som kunde förse människor och natur med friskt vatten och även driva en kvarn och spånhyvel.

Användningen av stickspån var kanske inte så konstig med tanke på att de hade en vattendriven spånhyvel. © Norrbottens museum. Foto: Marcus Bengtsson.

Den här veckans blogginlägg kommer däremot inte att ha historiken i fokus – utan den spännande renovering som i skrivande stund pågår uppe i Delliknäs. Historiken är givetvis spännande, men ta gärna den i samband med ett besök. Nya skyltar har satts upp och det är relativt enkelt, i hänseende till sin historik, att ta sig dit. 1 timmes bilfärd från Arjeplog och 1 timmes medelsvår vandring. Det finns en kallkälla på plats, men tänk på att ta med eget vatten för vandringen kan bli lite svettig.

Den gamla stickspånen började bli slitna efter en 25 år lång trogen tjänst. © Norrbottens museum. Foto: Marcus Bengtsson.

Här följer en länk till Naturkartan som visar hur du hittar hit.

Första steget har varit att få tag på nya spån. Skogen omkring är skyddad så något virke därifrån kunde inte tas. Istället kunde timmermannen få tag på timmer cirka 2-3 mil nedströms från Delliknäs. Där var tallarna i perfekt skick och ålder. Cirka 150 år gamla, 125 cm i omkrets och med en kärnandel på ungefär 35 % i volym. Det är viktigt att träden inte är för unga, för gamla, för små eller för stora.

Nu i sommar och höst har stickspånen på Anton och Amandas hus bytts ut. Åtgärden är helt naturlig, då stickspånen här har en förväntad livslängd på 25-30 år. Spånen är avsedda att bytas ut med jämna mellanrum, precis som vattbrädor på timmerhus och vindskivor.

Den stora kontrasten mellan gavelsida och långsida beror delvis på skuggningen men även hur solens strålar har brutit ned stickspånet över tid. Den skuggiga kortsidan är således mörkare. Jämför detta med bilden ovanför som är från andra långsidan. © Norrbottens museum. Foto: Marcus Bengtsson.

De befintliga spånen, som sattes upp år 1995, var alla av fura. Då området omkring var blandad skog, med både tall och gran, är det inte otänkbart att gran ursprungligen användes. Idag råder det delade meningar om vilket av träslagen som lämpar sig bäst för stickspån. Både jag och timmermannen var av samma åsikt; det viktigaste torde ändå vara kvalitéten på virket. Vi beslutade att låta uppföra gaveländarna med gran och långsidorna med fura. Det hela blir lite utav ett experiment för att se hur de olika träslagen kommer att fungera över tid; en chans för oss att lära oss om äldre byggtekniker.

Stickspånen läggs i så kallad treskikts växelläggning vilket innebär att varvet ovanför kommer att läggas åt motsatt riktning som det nedanvarande. De läggs också med en överlappning om 30 cm, vilket innebär att de 45 cm långa spånen alltid kommer att ligga i 3 lager. Med den tekniken kan man vara lite mer förlåtande med kvistar och snedheter. Nedersta lagret läggs med sin ”rygg” inåt medan de andra läggs med ”ryggen” utåt. Detta görs med hänsyn till hur spånen sedan kommer att bukta. En annan princip är att lägga kärna mot splintved och tvärtom. Detta beror på att splintveden är mindre väderbeständig än kärnan.

Spånen har hyvlats till 6 millimeters tjocklek och de håller alla ett intervall mellan 5 och 17 cm i bredd. De får inte vara för smala och inte heller för breda. Bortsållning av spån görs både vid hyvling och när man är igång för att sätta upp spånen. Här gäller till stor del principen att en kedja inte är starkare än sin svagaste länk.

Då spånen måste vara fuktiga när de spikas för att de inte ska spricka krävs det att antingen använda spånen direkt från hyvling eller att man blöter ner de torkade spånen innan spikning. Vid spikningen gäller även principen om att ”spara sista slaget”. Med det menas att det där sista slagen ska undvikas, man vill helt enkelt inte klämma sönder spånen. För spikningen har en 60 millimeter lång blank trådspik använts. Den har en bredd på 2,3 millimeter och det beror inte bara på att för grova spikar kan spräcka spånen. Spiken är vald omsorgsfullt för att underlätta kommande restaurering. Blankspiken i den dimensionen har ungefär samma förväntade livslängd som spånen självt, de har då rostat till den grad att det är enkelt att bara skrapa ner spånen. Tänk vad smart det är att räkna in framtida renoveringar redan i byggtekniken!

För mer information om stickspån rekommenderar jag varmt Anna Johanssons bok ”Maskinhyvlade stickspån” från Hantverkslaboratoriet. ISBN: 978-91-981883-0-1. Även den som tror sig veta allt om stickspån kommer nog att få lära sig något nytt från den.

Vid skrivbordet,
Marcus Bengtsson
Byggnadsantikvarie

Arkeologer ute i Norrbottens skogar

Årets arkeologiska tipsgranskningsturné är nu i full gång! Vi har hunnit med några tips tidigare i sommar, men nu åker Norrbottens museums arkeologer ut åt olika håll runt om i Norrbotten. Vi kommer under de närmaste veckorna granska allmänhetens tips om forn- och kulturlämningar bland annat kring Glommersträsk och Arvidsjaur, Gällivare och Överkalix.

I veckan har undertecknad tillsammans med Ida Lundberg påbörjat granskningen av ett 90-tal (!) lämningar kring Arvidsjaur och Glommersträsk. Vi har en återkommande tipsare som brukar leta efter forn- och kulturlämningar i dessa trakter, som ofta lämnar in tips om massor med lämningar på en och samma gång. Av 90-talet lämningar vi ska granska i området så är drygt 80 av dessa inskickade från denne fantastiska tipsare!

Tipsen kring Glommersträsk utgörs framförallt av skogsbrukslämningar i form av tjärdalar, kolbottnar och skogshuggarkojor, men även härdar och fångstgropar. Blir spännande att se vad vi hinner få ihop under årets tipsgranskningsturné – vi lär såklart ha anledning att återkomma!

Nedan följer en bildkavalkad på några av de lämningar vi registrerat denna vecka!

På bilden syns en tjärdal. Kanske inte helt lätt att se, men i mitten där ett antal smala lövträd växer, är gropen på tjärdalen och runt om kan tjärdalens vallar anas som en upphöjning. Foto: Frida Palmbo. Norrbottens museum.
Intill tjärdalen fann vi ett rostigt sågblad, 1 m långt. Foto: Frida Palmbo. Norrbottens museum.
Tjärdalsslagg som bildats vid hög upphettning i tjärdalen, ligger ibland synligt i och kring tjärdalar. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Rester av en skogskoja, intill en tjärdal. Foto: Ida Lundberg, Norrbottens museum.
Röjningsrösen invid en övergiven gårdslämning. Foto: Ida Lundberg, Norrbottens museum.
Stenmur uppbyggd av röjningssten invid övergiven gårdslämning. Vilken fantastisk utsikt människorna som bott här har haft! Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum
Husgrund med spismursröse, den förhöjnad som skymtar till höger om Frida i bild. En av husgrunderna inom den övergivna gårdslämningen. Foto: Ida Lundberg, Norrbottens museum.
Boplats vid Moskosel. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Längs med stranden och i vattenbrynet hittades avslag i kvarts och kvartsit samt skörbrända stenar. Materialet sticker ut, då stranden i övrigt är väldigt sandig! Boplats vid Moskosel. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Boplatsmaterial – avslag och kärnor i kvartsit. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Skrapa i kvarts. Bilden är inte helt tydlig, men man anar den retuscherade eggen upptill. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Ett område med tre härdar. I förgrunden är en härd, Frida och tipsaren Roger står vid varsin härd i bakgrunden. Foto: Ida Lundberg, Norrbottens museum.

Vid tangentbordet denna fredag, nyss hemkommen från skogen:
Frida Palmbo, arkeolog