Prästgården har genom åren ofta skildrats som en lantlig idyll, i litteraturen såväl som på film, men i verkligheten var det också ett liv omgivet av vardagligt slit likaväl som ett rikt socialt liv. Tack vare att prästerna, och även deras familjemedlemmar, ofta var duktiga på att nedteckna minnen och berättelser kring livet på prästgården så kan vi idag ta del av hur deras liv tedde sig under århundradena. Under en tid var prästgården lika mycket arbetsplats som bostad för prästen och hans familj. Hit kom man för dop, lysning och vigsel och många andra av livets högtider. Omkring en tredjedel av alla prästgårdar beräknas idag vara skyddade som kulturhistoriskt värdefulla på något vis.

Lön i natura
Prästgårdarna kallades tidigare för boställen. Ett boställe var en gård som innehades av en ämbetsman och som skulle ge både bostad och avlöning i form av den inkomst som det tillhörande jordbruket kunde ge. Boställena indelades i civila för ämbetsmän som landshövdingar, kronofogdar, häradshövdingar m fl, militära för officerare och underofficerare samt ecklesiastiska för biskopar, präster och vissa klockare.

Redan i de medeltida landskapslagarna från 1200- och 1300-talen föreskrevs skyldigheten för bönderna att avsätta jord och uppföra byggnader åt prästen. Från medeltiden och fram till mitten av 1800-talet fick prästerna sin lön genom det jordbruk som hörde till prästbostället samt genom den skatt som sockenborna bidrog med genom det s k tiondet. Boställena kallades feta eller magra beroende på hur välbärgade sockenborna var och på de magra boställena började ofta yngre präster för att senare söka sig vidare till en bättre tjänst medan ett fett boställe kunde vara en plats där prästen stannade livet ut.

Först 1862 förändrades prästernas inkomstförhållanden genom en ny prästlöneförordning vilken ersatte det ålderdomliga tiondet med ett system med fasta belopp i spannmål m.m. Det blev då även tillåtet för prästerna att arrendera ut jordbruket som hörde till bostället. I slutet av 1800-talet var ca 75 % av alla prästgårdsjordbruk utarrenderade helt eller delvis. Samtidigt blev det upp till prästen och den arrenderande bonden att komma överens om vem som skulle hålla med husen.

Prästboställenas tillkomst och uppbyggnad
Prästboställenas placering intill kyrkan är ett arv från medeltiden liksom att sockenbönderna var de som ansvarade för uppförandet av bostället och dess hus. Hur boställena såg ut och var uppbyggda formades av en lagstiftning som i stort sett kom att förbli oförändrad i över 600 år. De äldre gårdarna påverkades ofta av lokala byggnadstraditioner. Först under 1700-talet och början på 1800-talet fick prästgårdarna ett mer herrgårdsliknande utseende med mangårdsbyggnad och två flyglar.

Bostället skulle bestå av ett reglerat antal byggnader, s k laga hus, som förutom mangårdsbyggnad bestod av sådana byggnader som behövdes på ett jordbruk; fähus, lada, stall, bodar m m. Ville prästen ha någon byggnad utöver de laga husen fick han själv stå för att uppföra dessa s k överloppshus som hans efterträdare därefter kunde köpa. Hur många de laga husen var har varierat över tid och rum, enligt Upplandslagen var det t ex sju laga hus medan det i Västergötland och Småland endast var fyra, från och med Magnus Erikssons landslag från år 1350 gällde sju laga hus för hela riket.

1720 förtydligades lagen via en kunglig resolution och 1727 tillkom ytterligare förtydliganden som sade att sätesbyggningen (mangårdsbyggnaden) skulle vara 15,3×7 meter stor samt ordnad efter sexdelad plan – ett stort hus för tiden då enkelstugorna var bland de vanligaste bostadshusen på bondgårdarna. Visst spelrum lämnades för kompromisser vid brist på byggnadsmaterial eller p g a fattigdom. I en resolution 1762 fastslogs att de laga husen skulle bestå av åtta byggnader; källare, drängstuga, torkhus/badstuga, svinhus, vagnshus/redskapslider, hemlighus, fårhus och sädeslada. Prästen hade fortfarande möjlighet att uppföra ytterligare hus ”för egen bekvämlighets skull”.

Underhållet av de laga husen stod prästen för men vid större reparationer och ändringar hade han rätt att få hjälp av sockenbönderna även till detta. Det var nog inte alltför ofta som prästen själv var med och rent praktiskt uppförde eller byggde om gårdens byggnader. En sådan präst var dock Anders Linder, förste kyrkoherde i Norsjö socken när denna bildades i början av 1800-talet. Linder berättar nedan om hösten 1812 då prästgården som han själv ritat var under uppförande:

”Det var en morgon, då täckskidorna skulle läggas upp på byggningen i nya prästgården. Det hade regnat dagen förut och nu var det kallt, så att det låg isbark på virket. Min dräng, som gått upp på taket för att märka takved, blef slagen i hufvudet af ett träd som halkade på Takåsarne, och afsvimmade dervid; men man fick tag i honom innan han föll. Sedan jag gifvit honom det bistånd han behöfde, gick jag upp i hans ställe för att hjelpa karlarne hala upp täckskidan, som var i hvardera ändan fästad vid ett takel. Jag fattade den ena, men vid det vi skulle börja med halningen, ville plankan halka på de isiga spirorna. För att förekomma detta makade jag mig något från knuten, och när jag då drog på tåget, lossnade dess andra ända, som varit illa fästad, och jag föll med fart baklänges inåt öfver en på marken liggande samling af stenar och afsågade knutar etc. Vid fallet trodde jag det var min sista färd, men fann mig med glad förvåning alldeles oskadad till lif och lem. De bestörta arbetarne utbrusto, då de sågo mig stiga upp utan vånda: ”Den Gud vill bevara, är utan fara”.

Efter en tid i Norsjö efterträdde Linder våren 1823 kyrkoherde Nygren i prästbostället på Backen i Umeå. Efter att ha reparerat gården flyttade han och familjen in där i oktober samma år. 1824 fortsatte reparationerna med att gården började ges en ny brädfodring i empirestil där fasaden kom att inramas av breda marmorerade doriska pilastrar krönta av en bred taklist med metopfris. Panelen lär ha varit rosamålad, huset måste ha tett sig ganska främmande för bönderna runt omkring och är ett exempel på den tid då prästgårdarna övergår från den lokala byggnadstraditionen till att bli mer herrgårdslika.

Även under detta bygge tycks vår Herre ha vakat över prosten Linder. Han berättar själv om arbetets fortskridande under 1825:

”Jag stod en middag öfverst på ställningen medan folket åt. Man hade uraktlåtit att, under det brädfodringen avancerade, fästa de avsågade tvärslåarne vid väggen, deraf hände, att då jag nu, stående derpå lutade mig mot väggbandet, började ställningen gifva sig ut ifrån väggen. Jag kunde ej hindra det, utan passade på i lagom tid, under fallet, att hoppa framåt gården, så att det fallande virket icke träffade mig, och sålunda kom jag med både ben och näsa helskinnad från detta salto-mortale. – Senare händelsen inträffade en lördagsafton då allt var färdigt. Jag yttrade till Snickare Kröger, som arbetat på taklisten, att det var skada det arbetet ej slutats något tidigare så hade ställningen kunnat borttagas före helgen. – Åh! Det hinner vi nog ändå, mente han – sagt och gjordt – Jag gick upp att hjelpa honom nedsända de öfversta ställnings-klofvarne. Vi började midt för bron, och avancerade åt hvar sin sida. Då jag vid västra gafveln skulle nedsända en planka, och jag dervid, med ryggen vänd åt Byggningen, skulle svänga den förbi knuten, började ställningen, af samma orsak som vid förra tillfället, falla ut från väggen. Nu kastade jag plankan ifrån mig, grep fast med händerna i Takbandet, och blef der hängande – Jag såg nemligen i första ögonblicket att samma resours som förra gången ej nu kunde begagna. Emedlertid hade jag när uttömt min förmåga att hålla mig fast, innan Kröger hunnit nedstiga, och med drängarnes tillhjelp bära stora stegen ifrån byggningens östra gafvel, för att resa upp den åt mig, häldst hon var dem nästan för tung. Sålunda kom jag äfven lyckligt ifrån denna fara, och hela den sidan af byggningen blef i hast befriad från ställningen.”

1844 lät Linder bygga på gården med en övervåning. Den utsirade taklisten med metopfris höjdes då troligen upp och pilastrarna förlängdes. Tack vare noggrant förarbete kunde Linder bygga övervåningen på en enda dag efter att först ha timrat upp den efter exakta mått på ett gärde intill. Delarna märktes därefter upp och plockades ner och monterades slutligen på sin rätta plats. Dagen före midsommar lades nytt tak på byggnaden vilket verkställdes på 24 timmar av tolv man. Denna gång tycks arbetet ha förlöpt utan missöden som gjorde det nödvändigt för Gud att ingripa och rädda sin tjänare.

Livet i prästgården
Om livet och uppväxten i en prästgård berättar Sigrid Nygren, tillika Skellefteås första kvinnliga läkare. Sigrids far var präst och sommaren 1909 flyttade familjen till prästgården i Nordmaling. Denna blev under kyrkoherde Nygrens tid centrum för bygdens religiösa såväl som kulturella liv berättar Sigrid i sin självbiografi. På prästgården odlades vetenskapliga, konstnärliga och musikaliska intressen. Oftast hade man en eller annan gäst i huset, dit kom lärda och vitt beresta och mången gång berättades och diskuterades då liksom sjöngs och musicerades. Prästgården skulle vara ett hem för alla.

Ofta var det prästfrun som styrde i prästgården. En dotter till prosten Brandell på Stiftsgården i Skellefteå berättar:

”Med stor klokhet styrde vår mor det stora hemmet. Skellefteå prostgård – finns det väl en vackrare i hela vårt land? Tre alléer av höga björkar ledde upp till den stora gamla gården, som låg där så inbjudande under sitt brutna tak. Innan senare tiders ”förbättringar” hunnit förstöra byggnadens enkla, rena stil, var den ännu vackrare än nu med sina båda mycket gamla flyglar, den ena senare nedbrunnen och ersatt av en ny i helt annan stil. Bekväm var den inte; den hade t ex endast en ingång, tills vår mor med sin praktiska läggning lät förvandla ett av gavelfönstren till en dörr, som dock endast kunde användas under somrarna. En under vintertiden iskall trappa förenade de båda våningarna. När vår mor ordnat om, att den översta lilla rutan av fönstren i säng- och barnkammaren kunde öppnas för att släppa in frisk luft även på vintern och anskaffat ett stort badkar, som skulle användas för jul- och påskbad, voro även hygienens viktigaste fordringar tillgodosedda. Klokt fördelade vår mor de många arbetsuppgifterna i hemmet. På hennes lott kom omsorgen om make och barn, om tjänarna, husets ekonomi, kläder och linneförråd, trädgård och ladugård, de omfattande värdinneplikterna och en stor korrespondens.”

Prästgårdens trädgård
Prästgårdens idyll förstärks ofta av den formella trädgård för både nytta och nöje som nästan alltid hörde till bostället. Prästgårdarnas jord hade många gånger odlats under många århundraden vilket innebar att den var rik på matjord och idealisk för trädgårdsodling. Att prästen och prästfrun ofta hade mer kunskap och intresse för odling än gemene man gjorde även det skillnad.

Prosten Brandells dotter berättar även om Stiftsgårdens trädgård: ”Den stora trädgården hörde till vår mors arbetsområde. För oss barn var den ett paradis med sina långa rader av bärbuskar och stora smultronland. När skolan började på hösten var vår vänskap alltid högst åtrådd av skolkamraterna, ty vi hade då fickor och skolväskor fulla av små sura äpplen från två stora, säkert mer än sekelgamla äppleträd. Ingen i hela Skellefteåbygden kunde bjuda på slika rariteter! Vår fars stolthet var ett par astrakanäppleträd, som han låtit plantera och dem vårdade han som sina barn, fröjdades högeligen över dem och visade dem med stolthet för vänner och bekanta. Följande händelse har berättats mig. En vår var trädens blomskrudar rikare än vanligt, och fruktsättningen blev genom gynnsam väderlek särdeles lovande: träden stodo fulla av äpplekart. En dag tillsade vår mor en av jungfrurna att plocka in krusbär till syltning. Flickan hade aldrig sett krusbär eller äpplekart; på Skellefteå landsbygd fanns den tiden ingen trädgårdsodling. Hon trodde, att äpplekarten var krusbär och plockade samvetsgrant ned varenda frukt. Doktorn, som dagligen gick ned till trädgården och beundrade sina äpplen, kom dit en stund efteråt – och fann träden renplockade.”

Även prosten Nygren i Nordmaling ägnade stor omsorg åt trädgården berättar dottern Sigrid, och särskilt då åt fruktträdgården. Nygren var liksom Brandell en föregångsman för fruktodlingen i norra Norrland.

Gustaf Renhorn berättar i sin bok om gamla stadsbor i Skellefteå om komminister Anders Ericson och dennes hustru som bodde i förste komministergården i Skellefteå (sedermera kyrkoherdeboställe). ”En prästfru i sin prydnad var hans hustru” som Renhorn uttrycker det. Enligt Renhorn har Skellefteborna pastorskan att särskilt tacka för mandelpotatisen. När familjen kom flyttande till Skellefteå från Lögdö 1872 lär hon nämligen ha haft med sig en korg utmärkt och högt värderad mandelpotatis som sedan spreds från komministergården över hela bygden.

Kontant lön införs
Det var först 1910 som den stora lönereformen för prästerna genomfördes. Det månghundraåriga systemet med prästen som jordbrukare och med prästlön i natura slopades då och prästen började istället att få kontant lön. Prästjorden skiljdes då helt från prästbostaden men prästen hade fortfarande dispositionsrätt till gården. Att jordbruket skildes från prästgården innebar dock att arbetet blev mindre betungande för prästfamiljen.

Även efter 1910 kom flera nya prästgårdar att byggas, ofta placerade intill de gamla boställena. På flera håll i landet, bl a i Norrland, uppfördes dessa prästgårdar efter typritningar, somliga av kända arkitekter. Det var framförallt omkring denna tid som prästgårdarna såg sin verkliga storhetstid, en tid då de blev den självklara centralpunkten för kyrkans verksamhet. Pastorsexpeditionen låg ofta i prästgårdens bottenvåning, här hölls syjuntor av prästfrun, här hade kyrkorådet sina möten och här uträttades sakrala ärenden såsom dop och lysning.

Med den nya ecklesiastiska boställsordningen 1932 upphörde församlingarnas skyldighet att hålla prästen med boställe. I praktiken hade de flesta präster fortfarande tjänstebostad men från 1950-talet började antalet minska. Från 1952 fick prästerna även betala hyra för sina tjänstebostäder. Först 1987-88 upphävdes skyldigheten att bo i prästgården för att vara till hands och året därpå stod det klart att församlingarna inte längre var tvungna att hålla prästen med tjänstebostad.

Därmed började prästgårdarna att säljas ut i och med att prästen nu kunde välja bostad själv och inte behövde bo kvar i tjänstebostaden som ofta var stor, omodern och dyr att underhålla. Många av prästgårdarna förvandlades därmed till privatbostäder, vandrarhem, kontor, hembygdsgårdar, församlingshem m m.

Vid tangentbordet:
Pernilla Lindström, byggnadsantikvarie vid Skellefteå museum