Stenmaterial från undersökt boplats i Sammakko

Hej på er!
Mica Vesterlund heter jag och jobbar för tillfället min tredje säsong som fältarkeolog på avdelningen Kulturmiljö på Norrbottens museum här i Luleå. Idag gör jag debut som bloggare, och hade tänkt berätta lite mer ingående om det stenmaterial som har påträffats på en boplats i Sammakko i höstas. Boplatsen i Sammakko är mesolitisk (från äldre stenålder) och är en av de äldst daterade boplatserna inom Norrbottens län.

Ni besökare som återkommer till denna hemsida och kontinuerligt läser de senaste blogginläggen har knappast missat Kulturmiljös senaste forskningsundersökning i Sammakko, Gällivare kommun.
Under hösten 2019, när jag hade praktik på Kulturmiljö fick jag nämligen följa med arkeologerna Frida Palmbo och Lars Backman på ett inventeringsprojekt som bl.a. tog oss norröver till Gällivare kommun. Projektet gick ut på att inventera markberedda skogsområden i jakt efter sönderkörda, oregistrerade fornlämningar. Boplatsen i Sammakko upptäcktes då brända ben och avslag i kvarts dök upp i markberedningsspår. Med tillåtelse från länsstyrelsen samlades brända ben in för en 14C datering och resultatet påvisade ca 7000 f. Kr (Palmbo 2019).

Mer information om boplatsen i Sammakko hittar ni här:
Fler skadade fornlämningar påträffade vid hyggesinventering
Året som gått – ur ett fältarkeologiskt perspektiv

I september 2020 utförde arkeologerna Frida Palmbo och Jannica Grimbe en arkeologisk forskningsundersökning av boplatsen. Det är nu stenmaterialet från undersökningen som jag försöker registrera och dokumentera via ett program som heter Intrasis. Jag påminner att i skrivande stund så är inte hela material registrerat. Några av fynden ligger fortfarande kvar i sina fyndpåsar och väntar på att fyndregistreras. Jag kommer därför bara att skriva om det material som är fyndregistrerat – än kan vi hitta mer spännande saker! 🙂

Bild från den arkeologiska undersökningen av boplatsen i Sammakko. Fyndpåsar visar påträffade fynd som ska mätas in. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Än så länge så är det vanligaste påträffade råmaterialet inom boplatsen i Sammakko kvarts. Kvarts är ett av jordens vanligaste förekommande mineraler och är dessutom ett väldigt hårt material. Just p.g.a. att råmaterialet är vanligt förekommande i berggrund och att det är så pass hårt har det varit ett attraktivt råmaterial att bearbeta och tillverka redskap av under förhistorisk tid (Lindgren 2004). I sin renaste form är kvarts en kristallin, genomskinlig sten (bergkristall) (Lundegårdh 1991). Några fynd av genomskinlig bergkristall har påträffats i Sammakko, men mestadels av kvartsen är vit. I vissa fall går färgen över till ljusgrå och gul. 

Fyra avslag av vit kvartsit från Sammakko. Det översta avslaget övergår i genomskinlig bergkristall. Avslagen är lagda på millimeterpapper. En ruta = 1 mm Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Inom boplatsen har också råämnet kvartsit påträffats. Kvartsit är omvandlad sandsten som huvudsakligen består av kvarts. Kvartsit är mer grovkornig och är ofta mörkare och grå i färgen, men den kan också vara vit. (Lundegårdh 1991). Av de fynd som har registrerats som kvartsit är majoriteten mörka föremål. Färgerna går mot grå och svart.

Ett avslag av grå kvartsit från Sammakko, lagd på millimeterpapper. En ruta = 1 mm Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

När det kommer till självaste artefaktkategorierna så är avslag det vanligaste förekommande föremålen inom stenmaterialet från Sammakko. Vilket inte är så konstigt, eftersom avslag är spill som har slagits av stenstycken när människor har försökt tillverka redskap. Avslag kan också vara retuscherade/bearbetade i efterhand.
Några av föremålen har också fått gå som avfall eftersom de exempelvis inte har haft tydliga slagspår. Dessa föremål kan t.ex. vara krossad kvarts.
Förutom avslag och avfall har någon enstaka kärna och en skrapa påträffats. Skrapor har använts för att bearbeta olika material, t.ex. ben, skinn och trä. På bilden nedan ser ni slagspår och retuscher på skrapans vänstra sida.

En skrapa av vit kvarts från Sammakko, lagd på millimeterpapper. En ruta = 1 mm. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Att få arbeta med arkeologiska samlingarna är väldigt intressant och lärorikt. Många timmar har gått åt att vrida, vända och stirra på olika stenar i jakt på slagspår och sedan kunna klura ut vad som är vad. Men allt har sin tid, och med tid kommer erfarenhet. Framöver ser jag fram emot att lära mig mer om olika stenslagningstekniker.

Jag vill härmed tacka för mig.
Mica Vesterlund, arkeolog.

Referenser:

Lindgren, Christina. 2004. Människor och kvarts. Stockholm Studies in Archaeology 29. Stockholm: Stockholms Universitet. Arkeologiska Institutionen.

Lundegårdh, Per H. 1991. Stenar i färg. 9. uppl. 2. Tr. Stockholm: Nordstedt Förlag AB.

Palmbo, Frida. 2019. Skogsbrukets påverkan på fornlämningar 2019. Norrbottens museum, Rapport 2019:9. Luleå: Norrbottens museum.

Nationalromantisk arkitektur

På söndag, den 6 juni, firar vi Sveriges nationaldag. Idag berättar vi om nationaldagens födelse och även hur detta har påverkat svensk arkitektur.

Vår berättelse börjar den 11 oktober 1891 med grundandet av Skansen, världens äldsta friluftsmuseum. Grundaren Artur Hazelius hade mottot ”känn dig själv” som syftade till att vi enbart kan förstå oss själva genom att förstå vår historia. Det var en tid av nationsbildande och identitetsskapande, något som skulle ena oss svenskar under ett gemensamt kulturberättande. Skansens stora vårfest 1893 avslutades den 6 juni med en stor flaggfest.

År 1916 instiftades en styrelse för ”svenska flaggans dag”, något som dagen kom att kallas fram till år 1983 då det omvandlades till nationaldagen. År 2005 blev nationaldagen en nationell helgdag, på bekostnad av Annandag pingst.

Affisch av Gustaf Ankarcrona, 1916. Bild: Wikimedia.

Varför just den 6 juni? Det finns två utpekade historiska händelser som brukar refereras till. Dels valdes Gustav Vasa till kung år 1523, något som kom att leda till Kalmarunionens upplösande och i förlängningen Sveriges ökade självständighet. Även den nya regeringsformen från 1809 som lade grunderna för ett modernare Sverige, ett stort steg i riktningen mot demokrati. Eller var det så enkelt att 6 juni 1983 var en utomordentligt fin dag att avsluta vårfesten på?

Att Gustav Vasa hyllades särskilt under sekelskiftet är föga förvånande. Bild: Wikimedia.

Åren inför första världskriget var de nationella anspänningarna hårda och det var vanligt att europeiska länder sökte ena sitt folk under en gemensam kultur, ett gemensamt språk och en gemensam historia. I många fall bildades nya kulturella formspråk som skulle anspela på sin nations identitet. Inte minst inom arkitekturen bildades en nationalromantisk stil. Stilen utgick från äldre inhemsk byggnadskultur men kunde lika gärna hämta inspiration från Tyskland, Danmark eller England. Det måste förstås att Europa har haft mycket stor folkgenomströmning i alla tider, så några renodlade kulturuttryck fanns helt enkelt inte. Det fick skapas. Den nationalromantiska stilen avlöste jugendstilen på 1910-talet, men såklart var det inget skarpt brott utan stilarna kunde gå bredvid varandra under en tid. Inte helt ovanligt heller är att byggnaderna uppfördes som en blandstil mellan jugend och nationalromantik. Orsaken till detta förklaras lite nedanför.

I början på 1910-talet kunde Sverige återhämta sig efter den stora strejken 1909, men återhämtningen blev kort då världskriget bröt ut 1914. De livsmedel som producerades exporterades till krigande länder fastän Sverige sedan tidigare befann sig kring svältgränsen. Lösningen blev en stor förflyttning ut från städerna där livet i villa lockade. Att kunna ha egen odling avlastade livsmedelsransoneringarna. Tyvärr var det en ouppnåelig dröm för många att flytta till villa och bostadsbyggandet fick ingen riktig fart. Rådande omständigheter gjorde att byggandet enligt den nationalromantiska stilen var tämligen ovanlig.

Kriget hindrade dock inte för områden att planeras. Stora villaområden var förberedda för byggnation när kriget upphörde 1918. Den långa projekteringstiden kom att innebära att stilideal plockades med sig under en lång tid, vilket gav upphov till en blandad stil. Trots de svåra tiderna hade arbete lagts ner på att bygga infrastruktur så som vägar, el, vatten och avlopp. Egnahemsrörselsen kom igång ordentligt då tomträtter uppläts av kommunerna. Man ägde sitt hus, men hyrde tomten av kommunen för en låg kostnad över lång tid.

Arkitekten Jacob Gate var en av de som formade den nationalromantiska stilen. Här är en bok med typritningar för trähus. Bild: Wikimedia.

Den tydligaste nationalromantiken avläses i de stora stenhusen i städerna, men stilen går att läsa av även i de mindre, vardagliga husen. De stora stenhusen byggdes helst av lokala material. Natursten och tegel i grova format gav ett solitt uttryck. Med breda murfogar gavs husen en äldre karaktär, något som förstärktes ytterligare med att fylla ut murbruket med tegelkross. Rejäla, kantiga burspråk sattes på naturstenskonsoler och sträckte sig över flera våningar. Inte sällan avslutades burspråket upptill med en balkong. Smidesdetaljer fick en liten plats, ofta som dekorativt utförda ankarslut eller ett balkongräcke. De småspröjsade fönstren var ofta vitmålade.

Inte all nationalromantik var de klassiska, rusticerade byggnaderna. Ibland fick arkitekterna feeling och ritade helt unika hus. Här är Kiruna kyrka, ritad av arkitekten Gustaf Wickman. Bild: Wikimedia.

Mindre hus, där arbetare kunde bo, byggdes i större utsträckning i industrisamhällen som bidrog till krigets framfart. Med sina branta tak, enkupiga tegel och öppna farstukvistar placerades villorna som att de var sprungna ur marken. Nationalromantikens trävillor slamfärgades ofta och förseddes med vita snickeridetaljer, men kunde lika gärna vara tjärade med bruna eller vita snickerier. Det sparsmakade formspråket, utan så mycket dekorativa detaljer, kan ses som en motreaktion på den tidigare jugendstilen. Lustigt nog förekom samma avskalning i hela Europa.

Lite förenklat kan man säga att nationalromantikens trävillor var som rusticerade stugor på landet medan tegel- och putsade hus skulle spegla vasatidens borggårdar.

Husen från Barnen i Bullerbyn torde väl vara de hus vi förknippar mest med svensk kulturhistoria? På riktigt ligger husen på bilden i Sevedstorp, där Astrids pappa kom från. Bild: Wikimedia.

I Norrbotten kan vi faktiskt åtnjuta en del nationalromantisk arkitektur. En stor del av det Norrbotten vi känner till idag har sin grund i de tillfälligheter som rådde under 1910-talet. Då hade vi börjat bryta malm på industriell skala och Norrbottens teknologiska megasystem var på gång. Rådande krig innebar också en lukrativ export på malmen. Det var bara naturligt att byggnation följde tidens ideal. Det finns även fall där arkitekturen nästan varit slumpartat nationalromantisk.

Bodens stationshus är ett exempel på hur nationalromantiken ibland gick tillbaka till en stiliserad fornnordisk stil. Bild: Wikimedia.

Ha en fin nationaldag, njut av Sveriges friska uteluft och håll avstånd!
Veckans tangentbordssurfare,
Marcus Bengtsson
Byggnadsantikvarie