Ett världsarv fullt av kulturlandskap

Så trevligt att vara tillbaka! Börjar bli en fin tradition att få berätta lite om vad som händer i världsarvet Laponia, inom spår av tidigare brukare/historiska spår. Tänkte bjuda er på några highlights😊

I år har vi avslutat ett projekt som vi kallat ”Livet vid fallet”. Vi har träffat och varit ute i fält med människor från idag men också inventerat spår av människor från förr. Att besöka den ”andra sidan” kanske inte förknippas med något positivt, men det är så den brukar kallas, den södra sidan av Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet. Till skillnad från idag, sjöd det av liv där under förra sekelskiftet och ända in på 1970-talet. Vi rekommenderar verkligen ett besök!

besökskarta

Det tidigare så mäktiga Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet var också en av alla mårkor, marken mellan sjöarna, som människor behövde passera vid sina färder längs älven. År 1919 startade Kungliga Vattenfallsstyrelsen bygget av Suorvadammen och regleringsdammen för Bårjås/ Porjus kraftverk. De nya anläggningarna krävde en bättre transportled. Vattenfall anlade då smalspåriga järnvägar, decauvillebanor, längs de äldre flyttvägarna, förbi de stora mårkorna vid Jávrregasska/ Jaurekaska och Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet. Sjöfallsleden blev ett begrepp och längs älven, över mårkorna, skeppades arbetare, gods, turister och de flyttande samerna (framförallt kvinnor, barn och äldre samt getter).

1984_696 carlotta

Nedre omlastningsplatsen vid Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet, 1900-talets första hälft. Foto: Norrbottens museum. Fotograf okänd.

Vid den nedre bryggan i Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet var en formästare stationerad. Han höll koll på godssedlar, omlastning och vägning. Vattenfall byggde bla. stall för hästar och bostäder för övernattning, en övre och en nedre lastbrygga, matkällare, förråd och garage. För att dra godstrallorna längs decauvillebanan användes först häst och sedan motorlok. Längs stränderna intill omlastningsplatserna växte visten upp för de som flyttade mellan olika årstidsland men även för de samer som fiskade nedan fallet. En fjällstuga för turister uppförde STF redan 1890, ovanför den nedre bryggan. ”Andra sidan” blev en mötes- och omlastningsplats.

vallen-nedrebryggan

Nedre bryggan. Byggnaden på bilden var kombinerat stall/vedbod/ förråd. Vyn är ungefär som på den historiska bilden från 1900-talets första hälft, ovan. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

båt-övrebryggan

Övre bryggan. Nedan banvallen/ decauvillespåret på strandterasserna. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

restbågstångskåta-kerstins2

Rest av torvkåta av bågstångstyp. Viste, nedre bryggan. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Decauvillebanan i Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet var ursprungligen ca 1,2 km lång men förlängdes till ca 2 km under 1950-talet. Idag är rälsen borttagen men banvallen finns kvar. Här kan du promenera från frodig fjällbjörkskog och resliga tallar, över till kalfjället för att slutligen blicka västerut.

startbanvallen

I början av decauvillebanan, vid den Nedre bryggan. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Under åren 1962- 1966 skedde stora moderniseringar av sjöfallsleden. Den lämnade vattenvägen och klev upp på land. Under den här tiden byggdes ”Vägen västerut” eller vägen till Rijtjem/ Ritsem. Älven som naturlig färdväg och transportled kom att överges.

Idag är Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet tyst och öde men för bara drygt 40 år sedan, fullt av liv, förväntningar och möten. Det mesta är borta men ändå där, det gäller bara att ta på sig rätt glasögon. Under 2020 kommer förvaltningen att sätta upp ett antal informationsskyltar för att synliggöra området både från Naturum och på plats vid Stuor Muorkke (Nedre bryggan).

Nu till något annat, tänk att ett litet tips, så där i förbifarten, kan leda till något mycket större!

Med start förra året, upprättade vi en tipsfunktion för allmänheten, locals som turister, för att få hjälp med att hitta och uppmärksamma forn- och kulturlämningar. Vi ser det även som ett sätt att engagera lokalbefolkningen i kulturlandskapet. Under försommaren trillade så ett tips in, om eventuella stalotomter…

Men vad är stalotomter? Namnet är lite olyckligt, en kvarleva från 1900-talets början och ett barn av sin tid. I själva verket är de rester av kåtor. Den moderna forskningen har visat att dessa kåtagrunder/ hyddbottnar är lämningar efter en permanent renskötarbosättning från vikingatid, under 800 – 1100-tal ca.

Eftersom platsen för fyndet låg rätt så tillgängligt till, i Laponiamått mätt, ägnade jag mina sista arbetsdagar innan semestern till att kontrollera tipset. Med en blandning av nyfikenhet, skepticism och förhoppning knallade jag upp efter Kungsleden vid Vákkudavárre/ Vakkotavare. Det är något med här oförutsägbara i att inventera, att söka spår efter mänsklig närvaro, som gör att jag älskar mitt jobb! Där uppe, strax ovan trädgränsen ligger faktiskt två lokaler med stalotomter. Den ena i kanten av en renvall och den andra vid en rastplats på Kungsleden. Stalotomterna ligger på rad, nära varandra, på flacka terrasser vid små bäckar.

stalotomtrenvallen

Stalotomt på det övre området. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

stalotomtomr2.2

Stalotomt vid Kungsleden. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Stalotomter kan du hitta från Jämtland upp till de nordligaste delarna av Norrbotten och norra Norge. Däremot har det funnits ett glapp mellan Julevädno/ Luleå älv och Gárasavvon/ Karesuando, tills nu! Som olika studier antytt beror nog denna avsaknad på en inventeringslucka. Hur kan det komma sig? Idag bedrivs nämligen inte längre någon statlig fornminnesinventering i länet. Den pågick mellan åren 1984-2002 och berörde fjällkommunerna under sluttampen. Bildandet av världsarvet Laponia samt en del forskningsinsatser bidrog till ökade insatser i Jokkmokks kommun. För övriga fjällkommuner utfördes den översiktliga inventeringen med fokus på kalfjället, på bekostnad av fjällbjörkskogsområdet. Efter den plötsliga nedläggningen av fornminnesinventeringen har däremot kunskapen om Arjeplogs kommun ökat, tack vare Silvermuseets forskningsinsatser.

Idag är stalotomterna synliga som runda till ovala grunder/ hyddbottnar med en obruten vall. Bottenplanet är nedsänkt och i mitten finns en härd/ eldstad. Silvermuseet i Arjeplog har under många år bedrivit forskning kring hur konstruktionen sett ut och hur människan nyttjat landskapet kring fjällbjörkskogsområdet.

Kåtorna var byggda av fjällbjörk och näver på en bågstångskonstruktion. Det finns en stark koppling mellan stalotomter och trädgränsen för fjällbjörk samt ett ökat nyttjande av den regionen. Forskningen visar att när människor bodde i dem under vikingatid, låg de i en tät fjällbjörkskog.

Det är extra glädjande att vi, i vårt förvaltningsarbete, har möjlighet att öka kunskapen kring människans bruk av världsarvet Laponia och fjällområdet i stort. Vi kan bekräfta att det åtminstone finns 2 lokaler med stalotomter norr om Julevädno/ Luleå älv. Åretruntbosättning i fjällområdet under vikingatid, har funnits även inom Gällivare kommun!

Det är verkligen en ynnest att få lära känna människor från andra tider och jag ser redan fram emot nästa fältsäsong!

 

Anna Rimpi, Arkeolog, Laponiatjuottjudus

Besök oss gärna på http://www.laponia.nu


Källor

Rantatalo, Margareta & Wännström, Britta (1984). En kulturhistorisk dokumentation av Stora Sjöfallet. Luleå: Norrbottens museum

Bergman, Ingela, Zackrisson, Olle och Liedgren, Lars, From Hunting to Herding: Land Use, Ecosystem Processes, and Social Transformation among Sami AD 800–1500, Arctic Anthropology, 2013, vol. 50, nr 2, pp. 25–39.

Laponia: world heritage in Swedish Lapland : Tjuottjudusplána : biejadusáj ja sujttimplánajn suoddjimpárkajda = Förvaltningsplan : föreskrifter och skötselplan för nationalparkerna Sarek, Stora sjöfallet/Stuor Muorkke, Muddus/Muttos, Padjelanta/Badjelánnda : Biejadusáj ja sujttimplánajn luonndoreserváhtajda = Föreskrifter och skötselplan för naturreservaten Sjávnja/Stubbá. (2015). [Jokkmokk: Laponiatjuottjudus

Laponia förvaltningsplan

Liedgren, Lars & Hedman, Sven-Donald (2005). Utvärdering av fornminnesinventeringen, 1984-2002 och projektet Skog och Historia, 2000-2004, i Norrbotten: med exempel på tillämpningar av det digitala registret och framtida inriktningar. Arjeplog: Silvermuseet

Liedgren, Lars & Bergman, Ingela, 2009. Aspects of the construction of prehistoric stállo-foundations and stállo-buildings. Acta Borealia, vol. 26, no. 1, pp. 3-26

Mulk, Inga-Maria (1994). Sirkas: ett samiskt fångstsamhälle i förändring Kr.f.-1600 e.Kr. = Sirkas, a Sámi hunting society in transition AD 1-1600. Diss. Umeå : Univ., 1994

Elektronisk publicering

Lars Östlund, Greger Hörnberg, Thomas H. DeLuca, Lars Liedgren, Peder Wikström, Olle Zackrisson och Torbjörn Josefsson, Intensive land use in the Swedish mountains between AD 800-1200 led to deforestation and ecosystem transformation with long-lasting effects. Ambio a journal of the human Environment. DOI 10. 1007/s13280-015-0634-z.

 

Att bygga sjukt rationellt: fallet Höök

Veckans blogginlägg kommer att utgå från en av Norrbottens kanske mest framstående arkitekter. Vi fortsätter även på temat i ett blogginlägg från ett par månader tillbaka om funktionalismen i Luleå.

2010000500262

Epidemisjukhusets entré år 1943. Under funktionalismen fick praktiska funktioner utgöra själva estetiken. Enklare räcken och slätputsade fasader kan vid en första anblick verka simpelt, men var i själv verket väl genomtänkt. Färgsättning och proportioner var mycket viktiga aspekter inom arkitekturen. © Fotograf: Okänd. Datum: 1943. Luleå kommuns bildarkiv. Bildnummer: 2010000500262.

Den 20 april år 1903 föddes Bertil Höök i Gällivare. Bertil gick inte i sin fars fotspår utan utbildade sig till arkitekt snarare än lokförare. Som tonåring avlade Bertil sin studentexamen i Luleå och flyttade sedan till Stockholm för att studera vidare. År 1926 examinerades Bertil från Kungliga Tekniska Högskolan och kunde omedelbart ta anställning vid länsarkitektkontoret i Norrbottens län. Tjänsten var tämligen ny, då de första länsarkitekterna tillträdde bara sex år tidigare.

Bertil_Höök

Bertil Höök. © Wikimedia.

Hos länsarkitektkontoret blev Bertil kortvarig. Endast två år arbetade han där och startade sedan en egen verksamhet i Kiruna. Huruvida detta berodde på att Bertil skulle bli far bara året därpå kan en vilt spekulera kring. Bertils son, Jan, föddes år 1929. I Norrbotten fanns det dock fler arkitektuppdrag än vad det fanns arkitekter, vilket innebar att Bertil fick arbeta idogt. År 1933 flyttade Bertil sin verksamhet till Luleå och ritade byggnader så långt bort som till Sundsvall. Vid sidan om sin egen verksamhet gjorde Bertil provtjänstgöring vid Byggnadsstyrelsens stadsplanebyrå år 1933. Mellan åren 1936 och 1964 var Bertil även stadsarkitekt för Gällivare och Malmberget. Enligt en matrikel från 1937 var han dessutom tillfälligt stadsarkitekt för Kiruna.

1982000007429

I den kvadratiska byggnaden längs till vänster låg Hööks arkitektbyrå. Anekdotalt nog ligger flera av Luleås arkitektfirmor idag längs med denna gata. © Fotograf: Helmer Widlund. Datum: 1986-09-25. Luleå kommuns bildarkiv. Bildnummer: 1982000007429.

Bertil ritade stadsplaner, kyrkor och skolor, men framför allt sjukhus. Under många decennier var Bertil nämligen Luleås sjukhusarkitekt. Sonen Jan, som även han blev arkitekt, tog inte bara över Hööks arkitektfirma, utan även uppdraget som Luleås sjukhusarkitekt. Sitt sista uppdrag för lasarettet utförde Jan år 1990, vilket avslutade en halvsekellång tradition med ”Sjukhusarkitekt Höök”.

1982000003055

Epidemisjukhuset som vi känner igen det idag ersatte det gamla epidemisjukhuset från 1894. © Fotograf: Bernhard Persson. Datum: 1924-00-00. Luleå kommuns bildarkiv. Bildnummer: 1982000003055.

År 1938 ritade Bertil Höök epidemisjukhuset i Luleå. Med sina halvrunda, utskjutande balkonger, platta tak, tvåluftsfönster och vita, slätputsade fasad är byggnaden ett ovanligt fint exempel på funktionalismen i Luleå. Byggnaden restaurerades under 2005-2006, vid vilket interiören förändrats. Dock kunde exteriören bevaras mycket fördelaktigt. Med Gymnasiebyns utbyggnad har Epidemisjukhuset blivit lite svårt att beundra, men än är det möjligt.

1995014102720

Det gamla epidemisjukhuset kom sedan att bli ett långvårdssjukhus. Märk väl de tilltagna balkongerna. Frisk luft ansågs då ofta vara boten på många sorters soter. © Fotograf: Okänd. Datum: 1965-02-04. Luleå kommuns bildarkiv. Bildnummer: 1995014102720.

Norrbottens museum besitter en enorm samling av Hööks gamla ritningar. Här skulle man exempelvis kunna hitta de gamla ritningarna från de krematorium han byggt, eller skolorna i Kiruna, flera byggnadsplaner för Gammelstad och, stadsplaner för Älvsbyn eller kanske Gültzaubadet i Luleå. I vårt arkiv kan man inte bara hitta ritningar på apotek, barnhem, barnsjukhus, läkarbostäder, fängelser, bagerier, kyrkor och kapell. Vi kanske rent utav skulle kunna hitta tillbaka till en tid då sjukhus byggdes rationellt.

Epidemisjukhuset

Idag är epidemisjukhuset inget direkt skrytbygge, men likväl något vi ska vara stolta över. Byggnadens exteriör vittnar väl om en annan tids syn på arkitektur, samhälle och sjukvård. © Norrbottens museum. Fotograf: Marcus Bengtsson. Datum: 2017-11-08.

 

Vid tangentbordet:
Marcus Bengtsson, byggnadsantikvarie