När museer dokumenterar samtiden sker det ofta i möten mellan människor. Berättelser och minnen samlas in, ibland för att förmedlas direkt i en utställning och ibland för att arkiveras och sparas för framtiden. Museerna är minnesinstitutioner och har ett uppdrag att samla och bevara, med detta uppdrag följer ett ansvar att inhämta kunskap på ett genomtänkt sätt. I samtidsdokumentationer kan flera etiska dilemman uppstå. Vad innebär det egentligen att samla in människors livsberättelser här och nu? Hur skyddas de som delar med sig? Hur kan museerna ta sitt ansvar att bevara och berätta om det samhälle vi lever i på ett rättvist sätt? Hur kan vi på museet arbeta för att vara förberedda på frågeställningar och etiska dilemman som kan uppstå under arbetets gång?

Detta är frågor som återkommit under många år när nätverket Dokumentation av samtida Sverige (DOSS) har arrangerat träffar och sammankomster. DOSS är ett nationellt nätverk för yrkesverksamma som arbetar med samtidsdokumentation vid kulturhistoriska museer. Det blev tydligt vid dessa sammankomster att museer och arkiv arbetar på olika sätt med insamlingar och att många brottas med samma etiska frågeställningar inom sina organisationer och att det saknades riktlinjer för arbetet. Därför tillsattes en arbetsgrupp inom nätverket som fick uppdraget att sammanställa riktlinjer för etiska frågeställningar som kan uppstå vid olika typer av samtidsdokumentationer. Arbetsgruppen bestod av Sofia Breimo, Diana Chafik och Elin von Unge. Våren 2025 lanserades dokumentet Etiska riktlinjer för samtidsdokumentation. Råd och stöd för museer som dokumenterar sin samtid.

Riktlinjerna är framtagna för att fungera som råd och stöd för museer och andra kulturarvsaktörer som dokumenterar samtiden, och de fokuserar på olika faser i insamlingsarbetet där etiska dilemman kan uppstå eller till och med ställs på sin spets. Dokumentet ska inte ses som ett regelverk eller facit, utan syftet är att riktlinjerna ska bidra till ett levande samtal om ansvar, relationer och förtroende i museernas arbete med samtidsdokumentation. I detta blogginlägg tänkte jag reflektera kring olika sätt att arbeta med etiska frågeställningar under arbetet med samtidsdokumentation.

Samtidsdokumentation – från idé till arkivmaterial

Museernas aktiva arbete med samtidsdokumentationer varierar och det ser olika ut från museum till museum. Det har även skett en förändring över tid då det gäller vilka teman som dokumenteras. På 1970-talet var det stort fokus på arbetsliv och vardagspraktiker, medan museer idag också intresseras sig för maktfrågor, samhällskriser och exceptionella händelser. Vissa museer dokumenterar för att använda materialet i utställningar eller ta fram publikationer, andra gör digitala insamlingar där materialet publiceras online direkt och andra gör insamlingar för att samla berättelser till sitt arkiv. Metoderna för arbetet kan vara olika och bestå av intervjuer, deltagande observation, fotografering, filminspelning, digitala insamlingar, netnografi och föremålsinsamling.

Den gemensamma nämnaren är att i centrum står människors berättelser, erfarenheter och livsvillkor – ofta sådant som ännu pågår, och som berör nu levande människor. Det är därför samtidsdokumentation är etiskt känslig. Arbetet med dokumentationen kan få direkta konsekvenser för dem som deltar och kräver ett etiskt förhållningssätt. Det andra som är speciellt i arbetet med samtidsdokumentation är att de etiska frågorna inte är en sak som enkelt kan ”checkas av” i början av ett projekt, utan något som måste genomsyra hela processen – från planering, insamling, arkivering och eventuell publik förmedling.

Redan i planeringsfasen bör projektgruppen reflektera över varför dokumentationen görs. Vad har gjorts tidigare i ämnet, finns det konflikter eller dilemman att ta hänsyn till, finns det material om temat i museets samlingar och vilka berättelser vill man samla in. Genom att arbeta med en projektplan för att tydliggöra syfte och mål, vilka metoder som ska användas och hur materialet ska bearbetas kan olika etiska frågeställningar hanteras. Vilka ska delta i dokumentationen – hur kommer vi i kontakt med dem, vad innebär det för dem att delta och hur ska det insamlade materialet hanteras under insamlingen och hur ska det arkiveras. Det bästa är att ta fram en projektplan där dessa frågor klargörs samt en datahanteringsplan för att klargöra hur den data som samlas in ska hanteras. Dessa dokument bör förankras internt inom organisationen och hos de som ingår i projektgruppen så att alla är införstådda med vad som är bestämt. Inför dokumentationen bör det tas en blankett för medgivande för den specifika insamlingen och säkerställas hur rutinerna kring arkiveringen ser ut samt hur gör vi om en medverkande deltagare ändrar sig och vill ta tillbaka sin medverkan.  

Då det gäller arkivering av material är det också viktigt att klargöra vilka regler som finns inom den egna organisationen. Det finns olikheter mellan museer beroende på vilken organisationsform institutionen har t.ex. om det är ett statligt eller regionalt museum eller ett föreningsdrivet museum. Så ett tips är att ta kontakt med andra som har liknande förutsättningar för att ta reda på hur de har arbetat med samtidsdokumentationer.

När dokumentationen påbörjas kan etiska frågor dyka upp oväntat. Ett till synes harmlöst tema kan väcka starka känslor och en intervju som handlar om ett vardagligt ämne kan ta sidovägar och plötsligt handla om något helt annat. Detta kan vi inte alltid förbereda oss på men däremot är det bra om de som arbetar med dokumentationen fortsätter att ha avstämningar under arbetet. Då kan gruppen följa upp eventuella frågor som uppstår och kan ge varandra ett kollegialt stöd om det uppstår svåra situationer.

Under arbetet med insamlingen är det viktigt att fundera över vilka personer som blir tillfrågande att medverka och hur dessa väljs ut. Vilka faktorer påverkar urvalet och vilka konsekvenser kan det få för resultatet. När deltagarna är utvalda och tillfrågade bör de få information om syftet med dokumentationen och hur materialet kommer att användas. Detta är information kan behöva ges vid upprepade tillfällen både muntligt och skriftligt för att säkerställa att de vet vad deras medverkan innebär och hur de ska gå tillväga om de ändrar sig och vill dra tillbaka sitt deltagande. Att säkerställa att deltagarna har förstått innebörden av att medverka kan vara lättare i dokumentationer där det görs intervjuer och deltagande observation medan det kan vara mera utmanande om det handlar om insamlingar på den digitala arenan t.ex. digitala minnesinsamlingar eller insamlingar på digitala forum.

En viktig del i arbetet med samtidsdokumentation är efterarbetet och arkiveringen. Beroende på syftet med dokumentationen kanske en del har samlats in för att visas i utställningar eller annan publik verksamhet medan annat material har samlats in för att arkiveras och användas i framtiden. Oavsett vilket så är det viktigt att materialet sammanställs och överlämnas till arkivet. Det material som sparas för framtiden bör innehålla anteckningar från möten kring dokumentationen, fältanteckningar eller tjänsteanteckningar om olika vägval som gjorts under arbetets gång, transkriberade intervjuer, instruktioner om eventuell sekretess eller hur materialet får användas och så vidare. Vad som arkiveras kan variera från dokumentation till dokumentation och även här kan det uppstå dilemman kring delar av materialet som kräver eftertanke.  

Etik är inte statisk

Genomgående i hela processen kring samtidsdokumentationer är att arbetet med det etiska förhållningsättet är en levande process. Därför det är viktigt att inom organisationen och inom projektgruppen arbeta för att det ska bli naturligt att diskutera olika etiska frågor i de olika faserna av en samtidsdokumentation och att avsätta tid att reflektera över olika frågeställningar i början och följa upp det under arbetets gång och vid avslut.    

I detta blogginlägg har jag valt att fokusera på olika faserna i en insamling och frågor det finns att ta ställning till som är allmänna för de flesta dokumentationer. I dokumentet med de etiska riktlinjerna finns två kapitel till. Det ena handlar om dokumentation av kriser, svåra eller kontroversiella ämnen eller marginaliserade grupper. Teman som ställer andra krav både på hur arbetet utförs och på hur man arbetar med det etiska förhållningssättet och jag rekommenderar att ta del av det om ni funderar på en dokumentation av ett tema som kan ha tydliga etiska utmaningar.

Det avslutande avsnittet handlar om lagar och regler och vad som egentligen gäller juridiskt. Även det är ett tema som ofta diskuteras när personal som arbetar aktivt med samtidsdokumentationer träffas och där finns vissa utmaningar och tyda vad som egentligen gäller vid museernas arbete. Ett tips för er som vill veta mer om de juridiska aspekterna och som ska delta på Sveriges museers vårmöte i Uppsala, på plats eller digitalt, är en workshop som Sofia Breimo och Karolina Hedström från DOSS kommer att leda kring samlandets etik och juridik.

Och för er som vill ta del av dokumentet för de Etiska riktlinjer för samtidsdokumentation så finns de att ladda ner här.

Vid tangentbordet denna vecka,

Sophie Nyblom, etnolog och tf chef för Kulturmiljöavdelningen