Det är fredag morgon den 6 mars 2026. På lokalnyheterna sänds ett inslag om hur att öka beredskap med lokalproducerad mat. Jag inser snabbt att reportaget är inspelat i Kattilakoski, några mil norr om Övertorneå. Väggarna är fyllda med figurer/siluetter av fiskare, flottare och en viss gradmätningsperson – Pierre Louis de Maupertuis. Tankarna för mig 23 år tillbaka i tiden när jag och min kollega Henrik Ygge byggde vår första större utställning tillsammans.
Kattilakoski
Arkitekten Mats Winsa (1955 – 2018) ritade i början av 2000-talet en byggnad för restaurang- och turismverksamhet i Kattilakoski strax norr om Övertorneå. Byggnaden invigdes 2002 och blev prisbelönt för sin arkitektur.
Övertorneå kommun, som då ägde byggnaden, ville fylla den med information om platsen och vände sig till Norrbottens museum för hjälp. Våren 2003 satte jag och min kollega Henrik Ygge igång med att skissa på en utställning. Den skulle innehålla bilder och fakta om Tornedalen, Torne älv, fisket, flottningen, polcirkeln och en fransk gradmätningsexpedition i Tornedalen 1736. Utställningen skulle dessutom vara flyttbar för att kunna visas på fler platser i länet.
Vad är polcirkeln?
Polcirkeln är egentligen ett astronomiskt fenomen, inte en fast linje på jorden. Trots det ritas den ofta ut på kartor och får därför en koppling till geodesi, alltså vetenskapen om att mäta jordytan. Jordaxelns lutning är cirka 23,5° i förhållande till solen. När jorden snurrar runt solen under året och runt sin egen axel varje dygn, gör denna lutning att vi får olika årstider och att polcirklarna uppstår.
Polcirklarna, både den norra och den södra, ligger på de breddgrader som motsvarar jordaxelns lutning. Därför är båda polcirklarna de två platser på jorden där man kan uppleva både midnattssol (solen går inte ned på ett helt dygn) och polarnatt (solen går inte upp på ett helt dygn).
Polcirkeln ligger idag ungefär på 66° 33′ 40″, men den flyttar sig hela tiden lite grann. Jordaxelns lutning förändras långsamt över cirka 40 000 år. Just nu gör detta att polcirkeln flyttar sig ungefär 15 meter norrut per år. Rörelsen norrut kommer att fortsätta i omkring 10 000 år till. Tills den vänder söderut igen och processen upprepas.
Gradmätningsexpeditionen 1736 – eller kampen mellan apelsin- och citronteorin!
På 1700-talet existerade en tvist gällande jordens form. På ena sidan stod far och son Cassini som trodde på Descarts teori – att jorden var formad som en citron. De genomförde därför en expedition till Peru 1735 för att mäta jordens krökning. På den andra sidan stod Pierre Louis Maupertuis som trodde på Newtons teori – att jorden var formad som en apelsin. Maupertuis träffade i Paris den svenske vetenskapsmannen Anders Celsius som förslog en expedition till Tornedalen, för att där mäta jordens krökning. Celsius tyckte att Tornedalens flacka landskap och fina utsiktsplatser skulle vara idealt för detta arbete.
På sommaren 1736 samlades en grupp franska och svenska vetenskapsmän i Torneå. I gruppen ingick bland annat Maupertuis och Celsius. Till sin hjälp hade de även en grupp soldater för att bland annat fälla träd runt topparna på bergen i Tornedalen. Nu började arbetet med att mäta sträckan mellan Torneå och Pello, en sträcka på drygt 11 mil.
För att göra en gradmätning behövde man göra en triangulering. Och för att lyckas skulle tre uppgifter lösas:
- hitta ett antal höjder som man kan sammanbinda med siktlinjer till en kedja av trianglar. Mellan Torneå och Pello byggdes stora träkoner på flera berg, allt för bättre synlighet och mätbarhet mellan topparna.
- räkna ut trianglarnas vinklar och att mäta längden triangelkedjans sidor.
- att mot samma stjärna göra observationer från den norra och den södra ändpunkten i triangelkedjan. Från de båda ändpunkterna mättes vinkeln mot samma stjärna och zenit.
Resultatet blev hur stor gradskillnaden var mellan de två punkterna på meridianen.
Tidigt i september 1736 hade man mätt upp en triangelkedja som var 107 kilometer lång från kyrktornet i Torneå till berget Kittisvaara, strax norr om Pello.
Nu kunde man påbörjade basmätningarna. Dessa gjordes med en mätstång som tagits med från Paris. Den hade längden av 1 toise eller 1,949 m. Stången användes som orginal och man gjorde fler stänger av gran med samma mått.
Maupertuis var noga med att ingen utanför expeditionens medlemmar fick röra stängerna. Celsius berättar att det handlade om att lägga ner sin stång över 40 000 gånger, för att få ut längden mellan två mätpunkter.
På våren 1737 var de klara. Nu var vinklarna i trianglarna uträknade, själva basmätningen av sträckan Pello-Torneå var bestämd och observationerna mot stjärnan Delta i stjärnbilden Draken var gjorda. Resultatet visade sig att avplattningen mot polerna var mycket större än de trott. Jorden var/är formad som en apelsin!
I efterhand visade det sig att expeditionen hade mätt fel, men ändå fått till det rätt.
Maupertuis hade vunnit över de båda Cassini.
Det finns flera berättelser om Maupertuis liv i Tornedalen under drygt ett år. Han berättar bland annat om knott och mygg och om hur han har blivit “bottnifierad” eller “svenskifierad”. Maupertuis skriver om svårigheterna med att åka skidor. Han talar om två smala brädor som sjunker ner i snön. Maupertuis gör målande beskrivningar av vådliga färder med att åka akkja bakom en ren eller hur forsbåten de färdas i översköljs av vatten i de bullrande forsarna.
1738 publicerade Maupertuis sin rapport och samma år kom den i svensk översättning av Anders Hellant med titeln “Jordens figur”. Voltaire skrev att expeditionens resultat ”tillplattat såväl de bägge Cassini som jorden”.
En än mera intressant och utförlig läsning om expeditionen är Regnaud Outhiers dagbok med titeln “Journal d’un voyage au Nord en 1736-1737″.
Utställningen
I augusti 2003 invigdes vår utställning i den byggnad som då hette Kattilakoski Infocenter. En otroligt vacker byggnad som reser sig över Torneälvens böljande vatten. Siluettfigurerna av fiskare, flottare och vetenskapsmän finns kvar som minner om en otroligt rolig utställning att vara med att skapa.
https://www.svtplay.se/video/jak6gVA/lokala-nyheter-norrbotten/idag-09-33?position=103
Vid tangentbordet:
Ulf Renlund, systemantikvarie vid Norrbottens museum
