Detta blogginlägg är en uppföljning på ett tidigare inlägg från 2020 skrivet av miljöarkeolog och arkeobotaniker Ida Lundberg. I inlägget berättar Ida om våra interna rutiner för hantering av asbest och dom mål vi hade med vår asbestkeramiska samling. Jag rekommenderar att läsa Idas blogginlägg antingen före eller efter detta inlägg.

I Norrbottens museums arkeologiska samlingar kan man hitta en stor mängd asbestkeramik. Asbestkeramik är en kategori av lerkärl där leran blandats med den naturligt förekommande asbest mineralen som i sig är en blandning av krysotil, krokidolit, amosit och antofyllit. Att blanda lera med andra material för att tillverka kärl kallas magring och under olika tidpunkter och platser har varierande material använts. Magring med asbest förekom främst i Finland, Kolahalvön, Nordnorge, norska Vestlandet och norra Sverige ner till Medelpad.

Tidigare har museet inte kunnat visa upp eller tillhandahålla asbestkeramiken till forskning på grund av hälsoriskerna med asbest. Asbestkeramik kan innehålla mellan 50 och 90 % asbest och kan finfördelas till vassa och tunna fibrer som kan sväva i luften under en längre tid. Om dammet andas in kan det skada lungorna och i värsta fall leda till cancer.

För att asbestdammet inte ska vara en risk för personal, forskare eller besökare så plastade man in hela fyndbackar som innehöll asbestkeramik. Denna lösning gjorde inte bara keramiken otillgänglig men också fynd av andra material som låg bland skärvorna.

Museets mål är att tillgängliggöra keramiken genom att ompaketera all asbestkeramik under dom trygga förhållanden som Ida berättar mer om i sitt inlägg. Skärvorna placeras i en kraftig typ av plastpåse (Polyetenpåsar) som därefter viks, häftas och märks med ”Asbest”.

I samband med en flytt av den arkeologiska samlingen 2024 tog vi tillfället i akt och har påbörjat en insats med att paketera om den asbestkeramiska delen av samlingen. Alla backar flyttades till ett rum speciellt anpassat för hantering av asbest och i dragskåp har vi öppnat backarna, packat om asbesten och försiktigt rengjort kontaminerade fynd.

Att tillgängliggöra keramiken och tillhörande fynd öppnar upp nya möjligheter med samlingen. Forskare kan bläddra igenom materialet och undersöka olikheter i dekor och tillverkning. Man kan också vända på skärorna och se om insidan gömmer fastbrända rester som kan analyseras och på så sätt berätta vad kärlen kan ha innehållit. Detta kan berätta mycket om hur forntida människor levt och vilka resurser dom haft tillgång till.

Idag har vi på museet ompaketerat Arjeplog och Arvidsjaur kommuner som står för cirka 50% av asbestkeramiken samlingen. Den stora mängden asbestkeramik från just dessa två kommuner samlades in under projektet Nordarkeologi. Men asbestkeramik finns i hela Norrbotten och det kommande arbetet med övriga kommuner kommer bli spännande för att se om vi kan notera några lokala skillnader efter älvarna.

Att arbeta med asbestkeramik är en tidskrävande men väldigt rolig process. Efter ett hundratals skärvor så är det svårt att inte bli fascinerad av hantverket och kunskapen som krävdes att tillverka dessa kärl. Vid arbete med skärvorna så väcker det också frågor.
Har vi några keramikugnar i Norrbotten? Var är asbesten hämtad? Vad har man förvarat i kärlen? och varför har vissa kärl dekor även på insidan? Med tiden hoppas jag kunna få svar på alla mina frågor.

Vid tangentbordet, Sebastian Lundkvist.

Läs:
Norrbottens museums rutiner för hantering av asbestkeramik | Kulturmiljö vid Norrbottens museum
Att flytta museisamlingar och en tillönskan om ett gott nytt år! | Kulturmiljö vid Norrbottens museum