Under andra världskriget flydde människor från det ockuperade Norge över fjällen till Norrbotten. Samiska lotsar visade vägen och familjer i gränsbygderna tog emot dem som behövde hjälp. Färderna var farliga, avstånden långa och många flyktingar var illa rustade för fjällen, inte minst under vintern. Hjälpen byggde på människors lokalkännedom och deras vilja att upplåta sina hem åt främlingar, ibland med stora risker för den egna familjen.

När Norges försvarsminister Frank Bakke-Jensen kom till Musken vid Tysfjord, på den norska sidan av fjällkedjan, i november 2019 hade minnesstenen över gränslotsarna redan stått där i tjugo år. Nu invigdes den officiellt. På regeringens vägnar beklagade han den orätt som hade drabbat de samiska lotsarna och deras familjer efter kriget. Människor som hade hjälpt flyktingar till Sverige hade mötts av misstankar och anklagelser. I en del familjer hade erfarenheterna blivit svåra att tala om.

Stenen hedrade lotsarna och de som hjälpt flyktingar över fjällen undan den tyska ockupationen under kriget. Deras färder ledde över gränsen till Norrbotten, där andra tog emot och ordnade fortsättningen. I Arjeplogsfjällen gick en väg genom Mávas och Vuoggatjålme. Längre norrut, i fjälltrakterna väster om Jokkmokk och Gällivare, tog andra sig fram mot Suorva. Det var skilda färdvägar, men på båda håll behövdes människor som visste var det gick att ta sig fram och var hjälp fanns att få. Här mötte svenskarna i fjällbygderna kriget genom alla de människor som kom fram hungriga, frusna och utmattade, med ännu en lång väg framför sig.

En väg ut ur det ockuperade Norge

Den tyska invasionen den 9 april 1940 tvingade människor att lämna sina hem. Under de följande ockupationsåren fortsatte flykten, men av olika skäl. Några hotades av arrestering för sitt motståndsarbete. Andra försökte undkomma judeförföljelsen. Från lägren i Nordnorge rymde också krigsfångar som hoppades kunna nå Sverige. För dem som redan var försvagade av svält och fångenskap kunde färden över fjällen bli en svår prövning.

En gränspassage kunde föra flyktingarna bort från tyska patruller, men på svensk sida återstod ofta flera mil till bebyggelse och hjälp. Under vintern gjorde kyla, mörker och dålig sikt det svårt att hålla riktningen. Våta kläder och dåliga skor ökade risken för köldskador. När våren kom kunde isarna sluta bära medan snön fortfarande låg djup. En omväg runt ett vattendrag eller genom fel dalgång tog krafter som en utmattad människa knappast hade kvar.

De samiska lotsarnas lokalkännedom var avgörande, de kunde bedöma vilka vägar som var framkomliga och undvika farliga passager. Genom renskötsel och andra färder hade de lärt känna lederna, vattendragen och platserna där det fanns skydd. Släktingar och bekanta på andra sidan gränsen kunde hjälpa till med nästa etapp. På norsk sida behövde lotsarna dessutom undvika bevakade passager. De fick anpassa vägen efter var de tyska gränsposterna fanns och tempot efter den i gruppen som hade svårast att ta sig fram, inte sällan barn eller äldre.

Från Mávas till Vuoggatjålme

Från Saltdal, Jakobsbakken och Sulitelma på norsk sida sökte sig flyktingar till Mávas i Arjeplogsfjällen, nära gränsen. Två av de familjer som tog emot dem var Sara och Anders Ruong med sina barn och Inga och Jon Erikson Steggo med sina söner. Mávas var ett sommarviste, en boplats som användes under sommaren. Under kriget stannade familjerna enkom kvar även vintertid för att kunna ta emot människor som kom över fjällen.

Att stanna kvar över vintern innebar att familjerna anpassade sin vardag efter flyktingarnas behov. De som kom behövde mat och någonstans att vila innan de orkade fortsätta. Samtidigt skulle det egna hushållet skötas och försörjas. Både maten och platsen i bostaden måste räcka åt fler än familjens egna medlemmar. Familjerna fick ersättning av landsfiskalen, som var lokal polischef, men ansvaret för det dagliga arbetet låg hos dem som bodde på platsen. Inga Steggo tilldelades senare Kung Haakon VII:s frihetsmedalj för sin insats.

Från Mávas fortsatte färdvägen över Ikesjaure och Juronkåtan till Örnberget och Vuoggatjålme. Innan flyktingarna nådde landsvägen och kunde få skjuts återstod flera etapper genom fjällen. Hemmen längs sträckan gav dem möjlighet att avbryta vandringen och återhämta sig, värma sig vid en brasa och möjligheten att få varm mat. För värdfamiljerna innebar det mer matlagning och fler människor att ordna sovplats åt. Långt från större samhällen fick de ta hand om dem som kom med det som fanns till hands. Att öppna sitt hem var ett sätt att hjälpa som krävde både arbete och en stor generositet.

I Vuoggatjålme fanns systrarna Mimmi och Fanny Abrahamsson bland dem som gav flyktingarna mat och husrum. Mimmi, som senare hette Helamb, mindes hur två grupper med sammanlagt omkring sjuttio flyktingar anlände våren 1940. Det var framför allt kvinnor och barn, illa rustade för en fjällfärd. Vårisarna bar inte. De måste i stället ta sig fram genom den blöta djupsnön i skogen. I Vuoggatjålme fick de stanna några dagar innan de kunde fortsätta.

Nästa del av resan gick mot Sädvaluspen, där det fanns två pensionat. Pensionatsägaren Fingal Dahlberg drev det ena och körde också flyktingar med buss till Arjeplog. Därifrån fortsatte färden mot Arvidsjaur och Jörn, innan tåget kunde föra dem söderut. På så sätt hängde hjälpen i de enskilda hemmen ihop med den fortsatta resan: efter vilan kom nästa fjälletapp, sedan bussfärden och till sist tåget.

Hur medtagna en del flyktingar var framgår av ett annat minne från Arjeplogs fjällbygder. Ester Ranberg från Arjeplog mindes människorna som kom till hennes morbrors familj. ”De var bara skinn och ben”, berättade hon om flyktingarna hon hade mött. Hennes morbror med familj lagade mat åt dem, och hon var själv med ibland. Människorna stannade ett par dagar innan de fortsatte över fjället mot Skellefteälven.

Från Tysfjord mot Jokkmokksfjällen

Medan flyktingarna genom Mávas och Vuoggatjålme sökte sig vidare mot Arjeplog gick andra leder längre norrut, från Tysfjord till fjällen väster om Jokkmokk. På svensk sida kunde färden fortsätta via Vájsáluokta vid sjön Akkajaure och vidare mot Suorva. Prästen Kolbjørn Varmann deltog i organiseringen av hjälpen, och Peder Knutsen från Musken blev en av de mest anlitade lotsarna. Efter kriget uppskattade han att han hade fört mellan 300 och 400 människor över gränsen och själv gjort omkring sextio gränspassager. Omkring 2 500–3 000 flyktingar beräknas ha tagit vägen genom Tysfjord under kriget.

I hemmen på den norska sidan fick flyktingarna hjälp att förbereda sig för fjällfärden. Kläder lagades och vantar stickades. Den som gav mat och husrum deltog i en verksamhet som ockupationsmakten försökte stoppa. När tyskarna placerade vakter i Hellmobotn 1943 flyttades en viktig del av trafiken till Nordbukt. Till slut blev läget så farligt att flera lotsar och deras familjer själva måste lämna sina hem och fly till Sverige.

Även i Ballangen, längre norrut, hjälpte lotsar flyktingar över gränsen. En av dem var Amund Johnsen. Under en färd till Sverige fotograferades han av en flykting. Senare publicerades bilden i en svensk lokaltidning tillsammans med en berättelse om flykten och uppgifter om lotsens namn och hemort. En tysk delegation i Stockholm fick se reportaget. Den 18 mars 1943 arresterades Johnsen. Efter fångenskap i Norge fördes han samma höst till koncentrationslägret Sachsenhausen. Han överlevde lägret, men var ärrad för livet.

Hjälpen på den svenska sidan

För de svenska hjälparna fanns inget motsvarande hot från en ockupationsmakt. Däremot kunde fjällfärderna och sökandet efter flyktingar vara farliga. Den som inte längre orkade fortsätta behövde hittas och föras till en plats där det fanns vård och möjlighet att vila.

För dem som kom från Tysfjord kunde Vájsáluokta bli en plats att stanna på efter vandringen. Där tog familjen Utsi emot flyktingar. Olle Utsi, som var ung under kriget, mindes hur hans mor gav dem mat och ibland själv rodde för att hämta människor vid Akkajaure. Flyktingarna hade fått veta att de skulle göra upp eld på en bestämd plats vid sjön. När röken syntes kunde de hämtas med båt. Platsen hade använts sedan tidigare av människor från Tysfjord som ville få båtskjuts över vattnet. En gammal förbindelse mellan gränsbygderna fick därmed betydelse också för flykten under kriget.

Från Vájsáluokta gick resan vidare österut mot Suorva. Där blev mottagandet efter hand mer organiserat. I augusti 1944 började gränspolisen Mauritz Erikson arbeta där. Till sin hjälp hade han samiska medhjälpare med erfarenhet av fjällen. Först samarbetade han med Paulus Utsi, som bland annat använde sin egen båt för flyktingtransporter. I oktober började renskiljningen, då renarna samlades och skildes åt efter ägare. Paulus ersattes då av Mikael Utsi.

Gränspolisen och hans medhjälpare sökte efter flyktingar ute i fjällen och förde dem till mottagningen. Bland dem som kom fanns flyktingar med svåra köldskador och andra som var hungriga eller utmattade. I Suorva fick de mat och möjlighet att tvätta sig innan resan fortsatte. Även när polisen hade fått personal på plats behövdes de samiska medhjälparnas kunskaper och båtar för att nå fram till människorna.

Efter registreringen i Suorva återstod över tio mil till Porjus. Sommartid kunde flyktingarna färdas med båt längs vattendraget. På vintern fick de svagaste hästskjuts, medan andra fick ta sig fram till fots. Längs vägen fanns platser där de kunde få mat och övernatta. Att ha nått Sverige betydde alltså inte att den mödosamma delen av resan var över. Också på den svenska sidan behövdes hjälp under en lång färd från fjällen till samhällena längre ned.

Tillbaka till stenen i Musken

Efter kriget anklagades flera samiska gränslotsar i Tysfjord för att ha övergett flyktingar och berikat sig på dem. Utredningen lades ned i mars 1948 på grund av bristande bevis, men misstankarna levde kvar. Fördomar mot samer bidrog till behandlingen och till att insatserna länge fick ett otillräckligt erkännande. För familjerna kunde freden därför också innebära att de fick försvara det arbete de hade utfört under ockupationen.

I Musken restes minnesstenen 1999. När den invigdes officiellt i november 2019 hade mer än sjuttio år gått sedan krigsslutet. Den norska regeringens beklagande gällde människor som hade tagit stora risker för att hjälpa andra, och de anhöriga som hade fått leva med misstankarna efteråt. Erkännandet kom sent till de familjer vars hem och fjällkunskaper en gång hade gjort vägen till Sverige möjlig.

Det finns något heroiskt i denna hjälp, också i det arbete som utfördes hemma. Att dela sin mat och ge en främmande människa en sovplats kunde vara avgörande för att hon skulle orka vidare. I det ockuperade Norge blev en öppen dörr också en motståndshandling. Den som släppte in en flykting trotsade ockupationsmakten och utsatte samtidigt sig själv och sina närmaste för fara. Tillsammans med lotsarnas färder över fjällen gjorde denna vilja att hjälpa det möjligt för människor att nå tryggheten i Norrbotten.

// Roine Viklund, docent i historia, Luleå tekniska universitet