Insamlade berättelser om corona

73 personer runt om i Norrbotten, i åldrar mellan 17 och 76 år, har delat med sig av sina upplevelser av och tankar om coronaviruset till Norrbottens museum. Berättelser, bilder och en film har skickats in via en frågelista som publicerades på museets hemsida 31 mars. Allt material som har samlats in kommer att bevaras i museets arkiv. I detta inlägg kommer jag att synliggöra delar av materialet och på så sätt illustrera hur några personer i Norrbotten själva uppfattar den pågående pandemin.

Virusets utbrott

De allra flesta hörde talas om coronaviruset i samband med utbrottet i Kina. Flera nämner specifika länder och städer som har haft sjukdomsfall och påtalar spridningen i Europa, från Italien till Sverige och Norrbotten. Ju närmare Sverige eller den egna orten viruset har spridits och antalet fall har ökat har utbrottet upplevts som mer påtagligt. Många trodde inte till en början att de själva skulle drabbas och har inte upplevt andra epidemier eller liknande situationer. (Många nämner dock svininfluensan, men framhäver att den situationen var annorlunda med tanke på att vaccin fanns.)

”Denna är större, allvarligare, mer nära. Inte något som händer lite avlägset någonstans långt borta”, skriver en student i Haparanda.

Situationen har också blivit märkbar i och med de restriktioner och riktlinjer som har kommit. Flera nämner rekommendationen att stanna hemma vid förkylningssymptom och att man ska vara symptomfri i två dygn innan återgång till jobb. Många skriver också om evenemang och aktiviteter som har ställts in samt att det inte går att göra sådant som de vanligtvis brukar göra eller hade planerat.

”Plötsligt började evenemang att ställas in överallt. Det första jag reagerade på var när SHL-slutspelet fick ställas in. Så snopet när Luleå dominerat så, men snuvades på en fantastisk möjlighet till en ny efterlängtad slutspelsseger”, skriver en fritidspedagog i Piteå.

2020_8_5_Frågelistsvar_34

Under mars månad tog livsmedel och andra produkter slut i ett flertal butiker. På Ica Supermarket på Hertsön i Luleå sattes en skylt upp med texten ”Handla med hänsyn. Vi fyller på i hyllan så snart vi fått leverans. Tack för tålamodet!” Fotograf: Tina Larsson

Flertalet har stor tillit till regeringen och Folkhälsomyndigheten och anser att bra åtgärder har vidtagits. Rekommendationerna och restriktionerna har gett upphov till nya beteenden och förändrade levnadssätt. Det handlar om olika försiktighetsåtgärder för att bidra till att minska smittspridningen. Många berättar att de tänker på sådant som att tvätta händerna, använda handsprit, begränsa fysisk kontakt (framförallt med riskgrupper), undvika folksamlingar, handla vid andra tidpunkter, ha handskar på sig och inte hälsa genom att ta i hand. Att följa rekommendationerna anses vara ett önskvärt beteende. Att fortsätta resa eller boka resor, komma sjuk eller med symptom till jobbet, samla på sig toapapper och livsmedel eller inte hålla 2-metersregeln är exempel på sådant som inte är önskvärt. Sådana beteenden kan i stället upplevas som nonchalanta, märkliga eller egoistiska. Det verkar emellertid finnas lite olika uppfattningar om huruvida rekommendationerna efterlevs.

”Folk i allmänhet svarar bra på de nya reglerna, organiserar hjälp till de äldre, och vi äldre stannar hemma och känner oss överflödiga och onyttiga, men vi tänker inte belasta vården mer än absolut nödvändigt”, skriver en pensionär i Luleå.

”Människor i min omgivning verkar ta detta på alldeles för litet allvar då de i princip lever som vanligt och bryr sig bara om sig själva”, skriver en förskollärare som också bor i Luleå.

Upplevelserna blir olika

Det är inte alla som anser att vardagen har förändrats och några tycker att det mesta löper på som vanligt. Några skriver exempelvis att de alltid har tillbringat mycket tid i hemmet och att de därför inte upplever någon större förändring. En förändrad vardag behöver inte heller vara något som påverkar en i någon större utsträckning.

”Där jag bor så märker man inte av pandemin nämnvärt utan här lever vi på som vanligt, det är först då man kommer till kusten som man märker av pandemin”, skriver en person i Arvidsjaur.

Många upplever nya arbets- och studiesituationer. Att arbeta hemifrån betraktar en person som en förmån då inte alla har den möjligheten. Några som arbetar inom vård, skola och omsorg vittnar om pressade situationer:

”Jag skulle nog vilja påstå att inget i mitt liv fortlöper som vanligt, just nu”, skriver en sjuksköterska i Jokkmokk.

”När min arbetsgivare ville att jag skulle börja jobba på akuten blev jag livrädd. Jag som har astma. Och jag litar inte på att vi får använda skyddsutrustning i tillräcklig utsträckning. (…) De vill utsätta mig för livsfara”, skriver en sjuksköterska i Malmberget.

”En fjärdedel av lärarna på vår skola har varit hemma eller sjuka, detta har slitit hårt på resten av oss som arbetat då vi har fått stötta upp deras frånvaro. Det finns inga vikarier att få tag på och vi har fått veta att skolan måste förbli öppen”, skriver en lärare i Piteå.

2020_8_3_Frågelistsvar_24

Under våren stängde gymnasieskolor och universitet, bland annat Björknäsgymnasiet i Boden. Vanligtvis brukar många elever röra sig i korridorerna. Fotograf: Emelie Pettersson

Det upplevda avståndet till coronaviruset bidrar till mer eller mindre förändrade eller oförändrade vardagsliv. Ju närmare kontakt med coronaviruset och effekterna av det, desto större inverkan verkar det få i vardagen. Det finns olika faktorer som bidrar till att upplevelserna blir olika. Det handlar till stor del om de villkor och omständigheter som man lever under och påverkas bland annat av sysselsättning, ekonomi, bostadsort, fysisk och psykisk hälsa, socialt nätverk och levnadsvanor.

”Det vet vi allihop, att jag inte skulle tillhöra dem som överlever även om jag säger tyst till mig själv, Gud och universum att jag vill vara kvar, jag vill leva”, skriver en egenföretagare i Kalix som sitter i karantän på grund av underliggande sjukdomar.

Några är mycket oroade, medan andra inte känner någon oro. Det är också något som kan förändras över tid. Oron kan även växla från dag till dag och påverkas av olika händelser. Många framhåller att de inte är oroade för att själva drabbas av sjukdomen, utan är mer oroliga för att personer i deras omgivning ska bli sjuka. Det handlar framförallt om familjemedlemmar och släktingar som tillhör riskgrupper på grund av ålder eller sjukdomar. Flera beskriver också en oro för den egna och/eller samhällets ekonomi. Företag och verksamheter har tvingats att stänga och personer har blivit varslade. Många är oroade för vårdens kapacitet och ställer sig frågande till om sjukvården kommer att mäkta med ett större utbrott. Flera påtalar också att beredskapen har varit otillräcklig när de riktar kritik mot beslutsfattare.

”De har haft en alltför nonchalant inställning från första början. Inga resurser bl a i vården, inga skydd för de anställda, respiratorer i alldeles för liten omfattning. Blir det riktigt allvarligt så skickas vi 40-50 mil bort OM helikopter eller ambulans är tillgänglig. Behandlingen av äldre är fruktansvärd, både hur de smittas på boenden och i sjukvården”, skriver en kontorist i Kiruna.

”Min svärmor som bor på ett äldreboende testas Covid-19 positiv och har blivit smittad inne på boendet. Blir som en mardröm så ofattbart att någon i ens närhet smittats av Corona”, skriver en förskollärare i Kiruna.

Ovissheten, att inte veta hur det kommer att bli framöver, är också något som flera upplever som jobbigt.

”Jag känner mig orolig för att jag bor i Finland men har framtida sommarjobb i Sverige, skola i Sverige och jag går tredje året just nu vilket hindrar mig från att göra prov i skolan och se mina vänner och min kille i Sverige. Jag känner ingen i Finland just nu och om de skulle stänga gränsen ännu längre hade det varit jätteproblematiskt för mig”, skriver en gymnasielev i Torneå.

Några framhäver att oron kan bidra till att förvärra situationen och det egna måendet. En annan menar att situationen inte enbart behöver förstås som något negativt, utan kan betraktas som en prövning. Några ger ett hoppfullt intryck och önskar att lärdomar kommer att kunna dras från den pågående pandemin. Det handlar bland annat om att stärka välfärden och eftersträva ett jämlikare samhälle med bättre löner och villkor för vårdpersonal.

”Jag önskar att politikerna inser att mer pengar behövs i vård och skola. Inte bara nu under pandemin utan annars också. Jag hoppas också på ett större fokus på psykisk ohälsa (som verkar bli ett allt större problem nu under Corona)”, skriver en socionom i Piteå.

Information, myter och ryktesspridning

Många anser att rapporteringen om coronaviruset har varit bra och att det är viktigt att vara uppdaterad. Många betonar att rapporteringen har dominerat i media och några menar att det även är ett stort samtalsämne bland vänner, släkt och kollegor. Några uppdaterar sig flera gånger per dag, medan andra försöker undvika rapporteringen. Det är flera som berättar att förhållningssättet till rapporteringen har förändrats med tiden. Att det rapporteras mycket och ofta kan göra att människor tröttnar, men också att de blir mer oroliga.

”Nu har jag bestämt att jag bara ska se FHM:S rapportering på tv och sluta kolla på ex. C19.se (statistisk över smittade och dödsfall) då detta inte säger mig så mycket eftersom att mörkertalet är så stort. Blir bara rädd”, skriver en handläggare i Arjeplog.

Många är skeptiska till information som förekommer i sociala medier. De upplever att det är i sådana forum som myter och rykten sprids , men flera menar också att det kan ske inom vänskapskretsen eller på arbetsplatsen. Det ges även exempel på olika myter, de flesta handlar om virusets uppkomst och spridning samt skydd mot viruset. Myter och rykten kan också handla om vem/vilka som kan betraktas som riskgrupp eller vem/vilka som har drabbats av sjukdomen. Sistnämnda verkar särskilt kopplas samman med ryktesspridning på en specifik plats.

Varför samlas berättelser in?

Frågelistor är en metod som har använts av forskare, arkiv och museer sedan början av 1900-talet. En frågelista är en lista på frågor utifrån ett specifikt ämne som delas eller skickas ut till människor som uppmanas att besvara dessa. Dagens frågelistor är ofta utformade på sådana sätt som bjuder in till ett personligt och detaljrikt berättande. Frågelistsvar används ofta inom forskning, bland annat som ett sätt att perspektivera ett nutida material. Det är därför viktigt att aktivt samla in och bevara människors tankar, erfarenheter och upplevelser.

År 2014 visades ”Hosta – en sjuk historia” på Norrbottens museum, en utställning om infektionssjukdomen tuberkulos och dess framfart i Norrbotten för cirka hundra år sedan. Sjukdomen var allmänt spridd i landet och härjade särskilt hårt i norr efter sekelskiftet. Trångboddhet, fattigdom och undernäring bidrog till dess spridning. (Två av dessa faktorer har också berörts i samband med coronaviruset och diskussionerna om klass.) År 1913 invigdes Sandträsk sanatorium med plats för 88 patienter. Redan från början var det fullbelagt och de allra sjukaste fick inte komma dit, eftersom vården bestod i att hjälpa de sjuka att självläka. År 1931 öppnade Norrbottens läns centralsanatorium med 345 vårdplatser. Fram till verksamhetens avveckling 1955 vårdades cirka 26 000 personer i Sandträsk. I samband med utställningen genomfördes bland annat intervjuer med personer som arbetat på sanatoriet och personer som drabbats av sjukdomen eller varit anhöriga till drabbade. Även arkivmaterial användes. I tidningen Vinterhälsning (som gavs ut av patientföreningen vid Sandträsk sanatorium) berättar en person att det uppstod ett speciellt språk på sanatorierna. Några exempel på ord som uppkom var:

  • ”Sotare” – vad de lungsjuka kallade sig själva
  • ”Blåsning” – tillsägelse, tillrättavisning (ofta från någon sträng sköterska eller läkare)
  • ”Unders” – undersökning
  • ”Prom” – promenad
  • ”Torpare” – de patienter som låg på det sk Torpet på Sandträsk sanatorium (ofta de lite friskare)

Detta kan jämföras med nya ord som uppstått under coronavirusets utbrott:

  • ”Covidiot” – någon som avfärdar varningar om den allmänna säkerheten
  • ”Coronaskam” – när någon inte verkar efterleva de rekommendationer som finns
  • ”Hobbyepidemiolog” – någon med begränsade kunskaper i epidemiologi siar om virusets utveckling
  • ”Infodemi” – när sann och falsk information sprids och gör det svårt att hitta pålitliga råd
  • ”Karantäntrots” – när någon inte är så noggrann med att hålla sig hemma eller hålla avstånd

Museet fortsätter att dokumentera

Frågelistsvaren och tillhörande material kommer att bevaras i museets arkiv och kan komma att användas i museets verksamhet. Materialet är inte enbart intressant för eftervärlden att forska på, några forskare har redan visat intresse för materialet. Norrbottens museum kommer att fortsätta att följa och dokumentera pandemin. Som ett nästa led kommer bland annat några föremål att samlas in till museets föremålssamling.

Min kollega Linnea har också startat en videoinsamling, där personer kommer att få i uppdrag att filma sig själva och sin vardag under sommaren. Tanken är att få en djupare inblick i vilka konsekvenser pandemin kan medföra i människors liv. På museet kommer min kollega Jose att hålla i den konstpedagogiska workshopen ”Berätta för mig”, där barn och ungdomar är välkomna att bygga ord som de sammankopplar med coronaviruset. Verken kommer senare att presenteras i en miniutställning.

Paulina Öquist Haugen

Källförteckning

Dokumentation Hosta. Norrbottens museum, dnr 146-2014

Dokumentation coronavirus. Norrbottens museum, dnr 61-2020

Hörnfeldt, Helena 2011. Fältarbete och skriftliga källor. I: Kaijser, Lars & Öhlander, Magnus (red.) Etnologiskt fältarbete. Lund: Stundentlitteratur

”Här är de nya coronaorden”. [Elektronisk] Tillgänglig: <https://www.svt.se/kultur/har-ar-de-nya-corona-orden > [läst: 2020-06-25].

Kampen om residenset

Mellan åren 1816 och 1856 var Piteå det unga länet Norrbottens residensstad. Länet hade uppstått ur en delning av det äldre och vidare länet Västerbotten. Men faktum är att den första residensstaden utgjordes av byn Sunderbyn, där landshövdingen huserade från länets bildande 1810 och fram till flytten till Piteå 1816. År 1856 var Piteås tid som residensstad över då residens och myndighet flyttades till Luleå. Ända sedan dess har det funnits en muntlig tradition om att det var lömska intriger från lulebornas sida som ledde till att Piteå förlorade sin residensstatus.

Dessa muntliga traditioner lever än i dag. På en informationsskylt uppsatt av Piteå kommuns kultur- och fritidsförvaltning invid det hus där länsstyrelsens administration låg kan man utläsa följande:

En skicklig ”kupp” av Luleås politiker 1856 ledde till att Piteå förlorade sin status som residensstad. Konsekvenserna av förlusten märktes snart. Piteå tappade mark inom såväl skolväsendet, sjukvården och försvarsmakten till den nya residensstaden Luleå.

Det var denna beskrivning som fick mig att börja efterforska vad som faktiskt hände under de där åren vid mitten av 1800-talet.

Landshövding Åkerhjelm

Samtalen om ett nytt residens med tillhörande kansli inleddes i samband med att Knut Åkerhjelm tillträdde som landshövding år 1849. Det befintliga residenset ansågs olämpligt och brandfarligt. Kanslibyggnaden, som delvis är bevarad och där ovan nämnda informationsskylt återfinns, var för liten för att inrymma alla myndighetsfunktioner. En nybyggnation ansågs därför vara nödvändig. Åkerhjelm ville emellertid inte bygga ett nytt residens på den gamla tomten. Den var både oregelbunden och ojämn, men låg också mitt inne i den tätt bebyggda trästaden. Av brandsäkerhetsskäl ville Åkerhjelm ha en ny lokalisering och öppnade samtidigt upp frågan om Piteå skulle vara residensstad fortsättningsvis.

Utgångspunkten var att ett nytt residens med nya kanslibyggnader på en ny tomt behövdes, det var alla rörande överens om. Däremot var åsikterna delade om var detta skulle placeras – Piteå eller Luleå?

Trassel med värdering, besiktning och reparationer

Fastigheten i Piteå med residens och kanslibyggnad samt tillhörande uthus hade köpts av staten år 1842, av dåvarande landshövdingen Carl August von Hedenberg. Detta inköp hade föregåtts av en besiktning och värdering av magistraten, det vill säga det högsta styrande rådet i staden och som leddes av borgmästaren. Kronans bud om 6 000 riksdaler banco mötte nästan den värdering som hade gjorts, men bara två år efter köpet gjordes en ny besiktning av byggnaderna av Piteås magistrat. Då påvisades allvarliga brister och att omfattande reparationer krävdes.

År 1846 genomfördes ytterligare en besiktning med anledning av de upptäckta bristerna. Residenset förklarades obeboeligt. Huvudbyggnadens väggar var svårt angripna av röta och ansågs därför vara i så dåligt skick att den behövde rivas. Allt detta kom som en överraskning och ledde till att de magistratsledamöter som genomfört värderingen 1841 och rekommenderat staten att köpa fastigheten blev åtalade för tjänstefel.

När residenset sedan såldes av staten på auktion i januari 1852 inhämtade affären endast 206 riksdaler banco. Långt ifrån de 6 000 som fastigheten hade inköpts för. Det hade dessutom lagts ned mellan 1 000-2 000 riksdaler banco på renoveringar innan skadorna upptäcktes. Byggnaden såldes mot rivning och planering av tomten.

Hanteringen av Piteås residens och det påföljande åtalet mot ett antal av stadens rådmän medförde troligen en ansträngd relation mellan Piteås borgare samt landshövdingen och staten.

Frågan väcks om ny residensstad

Som tidigare nämnts var det i samband med Åkerhjelms tillträde som landshövding som frågan om en ny residensstad väcktes. Processen kring det gamla residenset hade fortgått i nära nog ett årtionde. Alla var överens om att det var obeboeligt och för trångt för den växande administrationen. Åkerhjelm var den som till slut förde processen vidare. I en skrivelse från 1850 som finns återgiven i tidningen Norrbottens-Posten beskriver han följande:

Enär en annan byggnadsplats alltså måste utses lärer böra tagas i betraktande, huruwida Piteå Stad har det läge inom länet, att Residenset må fortfarande der bibehållas, eller om icke fördelaktigare wore, att residenset förlades på annan ort.

Därefter redogör han för skälen till varför han anser att residenset med tillhörande administration bör flyttas till Luleå. Viktiga skäl enligt honom var att Luleå låg mer centralt i förhållande till den tätt befolkade jordbruksbygden vid kusten och i de nedre delarna av älvdalarna samt i relation till inlandet (som vid den här tiden kallades för lappmarkerna, områden som i huvudsak var befolkade av nomadiserande samer).

Vidare hade Luleå stad varit mycket tillmötesgående avseende landshövdingens önskemål om en tomt avskild från tät träbebyggelse. Den tänkta byggplatsen hade ”en utmärkt wacker belägenhet och fast grund, som staden och de enskilde, hwilka derinom hafwa egor, förklarat sig willige att för ändamålet upplåta på wida billigare wilkor, än en ny tomtplats i Piteå kan erhållas”. Landshövdingen såg även fördelar med att den stora tomten i Luleå hade utrymme för ett framtida länsfängelse. Det då moderna cellsystemet hade etablerats och skulle tvinga fram avsevärda ombyggnationer och förändringar i det befintliga länshäktet. Landshövdingen menade därför att det inte skulle medföra några större merkostnader för en omlokalisering av fångvården till Luleå.

Förslaget möttes av kritik och Kammarkollegium avrådde från en flytt från Piteå. Myndigheten, som finns kvar än i dag under namnet Kammarkollegiet, är Sveriges äldsta myndighet och ansvarar för Sveriges indelning. Myndigheten har anor från kammarrådet som Gustav Vasa inrättade 1539. En kuriosa i sammanhanget är att myndigheten även ansvarar för rikets regalier och ”att på plats som regeringen godkänner, under fyra olika lås förvara och vårda rikets regalier och dyrbarheter enligt särskilda förteckningar”.

Argumenten mot ett byte av residensort framfördes i en debattartikel i Aftonbladet i januari 1851, skriven under pseudonymen Tertius Interveniens (fri översättning ”den tredje parten”). Flytten ansågs innebära fördyringar, men även slöseri av redan investerade skattemedel i länshäktet som byggts i Piteå och residenset som köpts av staten trots ett dåligt skick. Vidare hävdade debattören att Piteå hade valts ut som residensort för att länsstyrelsen skulle finnas så nära huvudstaden som möjligt för att regeringens beslut skulle kunna verkställas så snabbt det bara gick.

Debattören lyfte även fram fördelen med att länsstyrelsen skulle vara kvar i Piteå i stället för att flyttas till Luleå. I Piteå skulle länsstyrelsen vara längre från den dåvarande svensk-ryska gränsen och bättre kunna skyddas från angrepp vid en eventuell konflikt med arvfienden. Vidare anfördes även spekulationer kring en kommande delning av Norrbottens och Västerbottens län i tre län och då skulle Piteå likafullt bli residensstad i det mellersta länet. Debattören avslutar med att förstärka onödigheten i en flytt och alla de kostnader som skulle drabba staten, länet, kommuner och enskilda privatpersoner.

Beslutet kommer

Den 29:e april 1851 fastställer kungen att Luleå blir den nya residensorten. Ett tungt vägande skäl bakom beslutet var att staten hade begärt ett yttrande från länets riksdagsledamöter där samtliga tillstyrkt en flytt. Ett annat var säkerligen kostnaderna. Luleå stad hade tillhandahållit en tomt som mötte de krav och önskemål som landshövdingen ställde, allt till en kostnad högst uppgående till 1 000 riksdaler banco. Detta ska jämföras med de två tomtplatser som hade utsetts i Piteå som skulle ha kostat staten 4 662 respektive 3 666 riksdaler banco.

Ett tredje skäl var, som landshövdingen argumenterat för, att lokalisera residensplatsen mer centralt i länets mer tätt befolkade delar och därmed underlätta både för myndighetsutövandet och för medborgarna. Detta underströks i en särskild skrivelse i frågan från länets allmoge, det vill säga de riksdagsledamöter som företrädde bondeståndet. När utredningen även visade att kostnaderna för en flytt inte kunde antas bli högre i Luleå än i Piteå kvarstod inte några hinder längre.

Ett sista tungt vägande skäl bör rimligen också ha varit att kungafamiljen vid denna tid ägde Gällivareverken. Gällivareverken omfattade Gällivare malmberg, masugnar i Avafors och Selet, stångjärnssmedjor i Vitåfors, Svartlå, Melderstein, Selet och Alter, vattensågar i Vitåfors, Melderstein, Selet, Lassbyn, Svartlå, Ljuså, Hedensfors, Alter, Hälleström och Borgfors samt markområden i anslutning till Piteå, Luleå och Råneå älvar om ungefär 60 kvadratmil. Enorma egendomar varav merparten låg geografiskt närmare Luleå än Piteå.

Gällivareverken var ett geografiskt sett enormt industrikomplex som kom att bli kungafamiljens privata egendom under 1820-talet fram till 1855 då den såldes. Carl Sahlins bergshistoriska samling / Tekniska museet (CS-F2-2-1).

Under maj månad restes förslag om att lämna frågan till vad som bäst kan beskrivas som en folkomröstning i en insändare i Aftonbladet. Författaren skrev under pseudonymen Sanningsälskande och förordade en flytt från Piteå, men inte till Luleå stad utan till Luleå Gamla stad (det vill säga Gammelstad). Författaren ansåg att denna plats bättre motsvarade en medelpunkt i länets tätbefolkade områden och delade uppfattningen om att Luleå var en isolerad hamnstad och alltför avlägsen från den gamla, etablerade bygden och landsvägen. I de sista raderna utvecklar författaren sin syn på frågan:

…länsresidenset bör flyttas från Piteå till Luleå Gamla stad, men då de enskilda intressena i denna fråga, liksom i många andra, synas spela en viktig rol, så tror författaren häraf sig uttala länets fleste innevånares önskan genom att föreslå det höga vederbörandes täcktes, innan Kongl. Maj:t tager frågan i nådigt öfvervägande, anställa en oväldig undersökning på stället och infordra innevånarnes ej hittills efterfrågade yttrande om rätta förhållandet i denna för länet och staten vigtiga fråga.

Den första folkomröstning som kom att genomföras i Sverige efter införandet av den allmänna och lika rösträtten ägde rum 1922 och rörde frågan om det skulle införas ett rusdrycksförbud i Sverige eller inte. Insändarskribentens krav här ovan ska därför betraktas med försiktighet och med tidens glasögon. Vid denna tid existerade inte den demokrati som vi är vana vid i dag. Ståndsriksdagen var fortfarande det rådande systemet och uteslöt merparten av befolkningen från rikets styrelse, även när denna avskaffades 1866 hade bara 20% av den manliga befolkningen rösträtt (http://firademokratin.riksdagen.se/).

Likväl bör det betraktas som ett tidigt uttryck från en del av befolkningen att få vara delaktig i samhällsutvecklingen och att få påverka politiska beslut.

Kupp och lömska intriger?

Åsikterna var många i tiden, något som materialet kring frågan visat, och det fanns säkerligen en rivalitet mellan städerna Piteå och Luleå. I det material som har framkommit kan dock inga kupper eller lömska intriger identifieras eller beläggas och beslutet låg inte heller inom städernas rådighet. Frågan väcktes av landshövdingen själv i samband med att residenset dömdes ut och beslutet togs av regeringen och i förlängningen kungen.

Det som städernas borgare kunde göra var att underlätta för residensets placering och tillmötesgå önskemålen som staten, ytterst landshövdingen, hade och i det fallet drog luleborna det längsta strået. Det kan liknas vid andra etableringar i dagens samhälle, exempelvis lokaliseringen av den fjärde migrationsdomstolen (där både Luleå och Umeå var alternativ) eller frågan om Northvolts etablering (där flera städer var involverade och Skellefteå slutligen valdes).

Kanske summeras kunskapsläget i det historiska källmaterialet och den tydliga frånvaron av ”kupp” och ”lömska intriger” bäst av redaktören för Piteå-Tidningen 1927:

Borgerskapet i Luleå gjorde endast vilket annat som helst för sitt samhälles förkovran nitälskande borgerskap skulle ha gjort. Man underlättade en åtgärd som höga vederbörande själva togo initiativet till.

Det nya residenset i Luleå uppfördes i trä i strid med gällande förordningar. Undantaget kunde göras på grund av fastighetens distans från övriga träbebyggelse samt då kunskap om uppförandet av stenhus saknades i stor utsträckning i länet och för att byggsäsongen bedömdes för kort för huset skulle hinna uppföras och torka innan frosten kom. Okänt år och fotograf.

Denna fredag, Nils Harnesk.