Om Norrbottens museum

På Norrbottens museums Kulturmiljöblogg erbjuds en blandning av arkeologi, bebyggelsehistoria, historia, forskningsprojekt, arbetet med museets samlingar, pedagogiska projekt, föremål... Kort sagt det mesta som en anställd överhuvudtaget kan jobba med på ett länsmuseum, en del är generellt och en del annat är specifikt för Norrbotten!

Flammar norrskenet och blinkar stjärnorna – Lihpuhi guovsagisá ja jillali náste

Andrea Barghi Goaskim tolkar Mikael Piraks berättelser

Flammar norrskenet och blinkar stjärnornaLihpuhi guovsagisá ja jillali náste

Från den 10 oktober till 6 november visas utställningen Flammar norrskenet och blinkar stjärnornaLihpuhi guovsagisá ja jillali náste på Gällivare museum. Denna är resultatet av ett spännande och fruktbart samarbete mellan den italienske fotografen Andrea Barghi Goaskim och den samiske konstnären och författaren Mikael Pirak. Han har skrivit en bok med samiska sagor för barn på lulesamiska och svenska. Andrea Barghi Goaskim visar en samling visionära fotografier som tolkar och ackompanjerar boken. Tillsammans stärker de varandra och speglar Sápmis själ. Deras samling av bilder och berättelser kan liknas vid en spännande teaterpjäs i ett vildmarksscenario.

Andrea Barghi Goaskim och den samiske konstnären och författaren Mikael Pirak.

Mikael Piraks bok omfattar hundrafemtio års berättande och återskapar den generationslinje och tidlösa berättelse som är typisk för den samiska traditionen. Utställningen förmedlar därför en intresseväckande inblick i den samiska kulturen genom dess rika och färgstarka muntliga berättartradition. Förr skapades det en gemenskap på kvällarna vid härdens ljus och värme, liksom i det gamla bondesamhället, där berättelserna utgjorde en central del. Dessa bidrog till att överföra och bearbeta kulturens inre kärna, dess värderingar och existentiella frågor från generation till generation. Berättelserna hjälpte därför till att skapa ett sammanhang för individerna och en känsla av samhörighet. Denna inkluderande tradition står därför i stark kontrast till den ensamhet som många människor i vårt land upplever idag, för ett stort antal har gemenskapen bytts ut mot en flimrande teve eller dataskärm som tagit över rollen som berättare.

Andrea Barghi Goaskim, Vision, fotograferat i Vuojat.

Det faktum att boken är skriven på två språk medför att den både bidrar till att stärka den samiska kulturen och att väcka intresse och att sprida kunskap kring denna till en bredare publik. Förbättrandet av förutsättningarna för det samiska språket är en viktig komponent för att stärka den samiska minoritetsgruppen. Språket är inte ett neutralt kommunikationssystem utan kan beskrivas till att vara en bärare av kultur och identitet samt det grundläggande ramverk som alla människor använder sig av för att förstå och interagera med sin omvärld. För att en kultur skall vara livskraftig krävs det följaktligen att den har ett levande språk som förmedlar dess världssyn och värden. Pirak gör därför en insats genom att synliggöra och bevara det samiska kulturarvet genom att i skrift stärka dess berättartradition. Hålls inte denna levande och finns nedtecknad är det risk för att den drunknar och försvinner i dagens enorma mediabrus.

Andrea Barghi Goaskim, Mitt land, fotograferat i Lannavaara/Láttevárri.

Andrea Barghi Goaskim (född 1953) är vid sidan av fotograf även filmare och författare. Han har ett stort intresse i natur, miljö, kultur och reportage. Sápmi har legat honom varmt om hjärtat under drygt trettio år och sedan tio år är han bosatt i Jokkmokk-området. Han har tidigare publicerat och filmat flera projekt om Sápmi och samer. Hans fotografier har publicerats i foto- och kulturtidskrifter (Airone, Oasis, I viaggi di Repubblica, Fotografia Reflex) samt i många böcker, i samarbete med bland andra Regione Toscana, Naturvårdsverket, Världsnaturfonden WWF och FN.

Vid tangentbordet:
Björn Pettersson, Gällivare museum

DNA – en historiebok

I varje cell i ett frö finns den DNA-kod som behövs för att göra en hel växt. Rätt avkodad kan DNAt också användas som en historiebok.

I vår forskning studerar vi DNA från spannmålskärnor för att förstå agrarhistoriska händelser. Vi har fokuserat på korn, som historiskt sett var en viktig gröda i Sverige. Extra spännande är kornodlingen i Norrbotten eftersom det är ett av de mest nordliga områdena i världen där man kan odla korn. Arkeologiska fynd indikerar att man har odlat korn längs kusten sen 800-talet och i inlandet sen 1400-talet. Det korn man odlade i området var länge så kallat lantsortskorn. Lantsortskorn är korn som odlats lokalt under mycket lång tid på samma plats och där man varje år använt en del av skörden till utsäde för nästa års odling. Resultatet blir en massa olika varianter av korn där varje variant är anpassad till de lokala förhållandena.

Nu för tiden finns få lantsorter kvar. De flesta försvann när växtförädlingen tog fart och högavkastande förädlade sorter blev ett attraktivt alternativ till lantsorterna. Endast ett fåtal svenska lantsorter finns bevarade i genbanker. Däremot kan man hitta skördeprov från lantsorter som samlats in i samband med lantbruksutställningar på 1800-talet och som därefter bevarats som museiföremål. Dessa spannmålskärnor kan inte längre gro, men genom att analysera dem genetiskt kan man ändå få reda på viktig kunskap. Till exempel har vi kunnat undersöka effekten av missväxtåren i Norrland under andra halvan av 1800-talet vilket vi skrivit om tidigare här på bloggen.

Fröer av korn. Foto: Matti Wiking Leino

När vi undersökte 1800-talskorn från Norrbotten upptäckte vi något som förvånade oss. Lantsorter är generellt mycket mer variabla än moderna förädlade sorter och olika kärnor, dvs olika plantor från samma åker, skiljer sig från varandra. I våra analyser kunde vi dock se att korn från vissa gårdar var mycket mindre variabla genetiskt sett och att enskilda kärnor från dessa gårdar kunde vara genetiskt helt identiska med varandra. Vad som var ännu mer förvånande var att vi hittade kärnor från olika gårdar som var genetiskt identiska och inte bara närliggande gårdar. Kärnor från Karesuando och Pajala i Tornedalen var genetiskt identiska med kärnor från Kvikkjokk, mer än 30 mil bort! Vi kan inte säga varför vissa typer av kärnor var så vitt spridda, men etiketten på burken som innehöll korn från Kvikkjokk gav oss en spännande antydan om en möjlig förklaring.

Fröprovet från Kvikkjokk donerades 1867 av Johan Laestadius, dåvarande kyrkoherde i Kvikkjokk. Johan Laestadius var brorson till Lars-Levi Laestadius och Lars-Levi själv tillbringade en del av sin uppväxt i Kvikkjokk. Lars-Levi hade ett stort intresse för både botanik och jordbruk. 1824 publicerade han skriften Om möjligheten och fördelen af allmänna uppodlingar i Lappmarken och där kan man läsa bland annat om hur det var att odla korn i Kvikkjokk på den tiden. Bara några år senare blev Lars-Levi kyrkoherde i Karesuando för att 1849 flytta vidare till Pajala – båda platser från vilka vi hittade kornkärnor som var genetiskt identiska med kornkärnor från Kvikkjokk! Hittar vi identiska kärnor för att Lars-Levi tog med sig korn från Kvikkjokk och såg till att detta odlades på de orter där han verkade? Eller skickade han korn från den nya hemorten till släktingarna i Kvikkjokk? Förmodligen får vi aldrig veta, men Lars-Levi Laestadius verkar inte bara ha spridit ett kristet budskap utan kanske även utsäde till Norrbottens jordbrukare.

Vid tangentbordet:
Jenny Hagenblad, biträdande professor vid Linköpings universitet och Matti Wiking Leino, docent vid Stockholms universitet