Om Norrbottens museum

På Norrbottens museums Kulturmiljöblogg erbjuds en blandning av arkeologi, bebyggelsehistoria, historia, forskningsprojekt, arbetet med museets samlingar, pedagogiska projekt, föremål... Kort sagt det mesta som en anställd överhuvudtaget kan jobba med på ett länsmuseum, en del är generellt och en del annat är specifikt för Norrbotten!

Våffeldagen

Genom kalendern räknas och ordnas tiden. Dagar kopplas ihop med olika innehåll, vilket i sin tur exempelvis styr arbete och ledighet. Kalendern påverkar således vårt levnadssätt. Även om kalendern inte alltid påverkar oss direkt, så finns den där som något att förhålla sig till. På måndag, den 25 mars, är det Marie bebådelsedag, en dag många också känner till som Våffeldagen. Kalenderns utformning är inte beständig utan något som förändras och till detta datum har många föreställningar kopplats genom århundrandena.

Marie bebådelsedag
Marie bebådelsedag, även kallad vårfrudagen, är från början en katolsk helgdag som uppmärksammar tillfället när ärkeängeln Gabriel kom till Maria och berättade att hon skulle föda Guds son. ”Vår fru” syftar alltså på jungfru Maria och kan liknas med hur det italienska begreppet ”Madonna” används. Bebådelsen har firats sedan 600-talet, men vilken dag firandet har förlagts till har sett olika ut på olika platser och i olika tider. Att firandet förlades till den 25 mars var på grund av att det var nio månader innan Jesu födelse den 25 december. Under medeltiden firades flera Mariedagar i Sverige. Det var i samband med reformationen under 1500-talet som de flesta avskaffades. Marie bebådelsedag valde dock den evangelisk-lutherska kyrkan att bevara, troligtvis då dagen kan betraktas som att primärt handla om Jesus.

Skulptur av snidat trä

Bebådelsescenen är ett av de vanligaste motiven i den kristna konsten. Eftersom det tidigt uppstod en konvention beträffande hur bebådelsen skulle gestaltas har många bebådelsebilder samma drag. Precis som i denna träskulptur (Nbm 20302) från museets samlingar ses Maria ofta sittande vid en bönbok i en sluten miljö och framför henne knäböjer ängeln Gabriel. Han håller också ofta en blomma eller utför en välsignelsegest mot Maria, men i denna skulptur fattas en arm. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

I bondesamhället fungerade Marie bebådelsedag som en markering för övergången mellan vinter och vår. Det var en period när intensivt vårbruk inleddes. Eftersom årstidsväxlingarna var viktiga knöts också många traditioner och seder till dagen. Dessa tog sig lite olika uttryck i olika delar av Sverige. I väst sprang barn barfota runt huset eller gödselstacken för att främja skörden och undvika sprickor i fotsulorna under sommaren. I söder inleddes den så kallade vårfrudagsräppen då veckorna fram till midsommar räknades bakläges. In på 1900-talet blev dagen framför allt en dag för barns upptåg och en ledig dag för vuxna. År 1953 upphörde Marie bebådelsedag som fristående helgdag. En ny kalenderreform hade trätt i kraft med syfte att få en jämnare fördelning av helgdagar under året. Det kyrkliga firandet av Marie bebådelsedag förlades till en söndag och i stället inrättades en hösthelgdag; allhelgonadagen. Marie bebådelsedag fick dock behålla sin traditionella plats i almanackan och därför uppmärksammas nu dagen på två ställen i almanackan. Det kyrkliga firandet ”Jungfru Marie bebådelsedag” är alltid en söndag, men exakt vilken styrs av hur påsken infaller.

Uppkomsten av våffeldagen
I många mellansvenska dialekter förvrängdes vårfrudag till vafferdag. Detta uttryck kunde i sin tur misstas för vaffeldag och vaffla var ju den äldre formen av ordet våffla. Det var alltså en språklig ombildning som gav upphov till våffeldagen. Exakt när våfflorna kom in i bilden är svårt att avgöra men det rör sig om 1800-tal. Ingredienserna vitt mjöl, ägg, smör, vispgrädde och sylt var lyxvaror för de flesta i det svenska bondesamhället.

Våfflor har dock medeltida anor men det är främst brödets form likheten syftar till. De första våffeljärnen var en utveckling av oblatjärnen som användes för att baka oblat till nattvarden. Dessa järn bestod av två plattor vända mot varandra och som i sin tur var försedda med långa skaft för att kunna användas i den öppna elden. Oblatjärnen var dekorerade med kristna bildframställningar medan våffeljärnen utgjordes av ett enkelt rutmönster. När järnspisen kom till Sverige vid mitten av 1800-talet gick våffeljärnen från att vara fyrkantiga till att vara runda, detta för att passa spisens runda hål efter att spisringarna bytts ut. På så vis kunde den del där våfflan gräddas enkelt vändas. När våffeljärnen senare elektrifierades gräddades våfflornas båda sidor samtidig.

Rånjärn, våffeljärn

Några järn från museets samlingar som kan sägas illustrera våffeljärnets utveckling. I mitten är ett rutmönstrat rånjärn (Nbm 857), till höger ett våffeljärn för järnspis (Nbm 12213) och till vänster ett elektriskt våffeljärn (Nbm 21681). Järnen är från Lillpite, Älvsbyn och Luleå. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Även innehållsmässigt kan våfflorna sägas ha påverkats av industrialiseringen. Efter andra världskrigets slut utvecklades ett växande sortiment av färdiglösningar där stora delar av matlagningen överlämnades till fabrikerna. Denna sorts livsmedel hade från början producerats för att tjäna militära syften. Produkter som kaffe, juice och pulvermos hade uppfunnits för soldaterna. Dessa produkter kom också att passa handeln bra; den var lönsam och hade lång hållbarhet vilket innebar att den kunde stå länge på butikshyllorna.

kartong av papp för våffelmixpulver.

Två förpackningar som tidigare har innehållit våffelmix. Paketet till vänster (Nbm: 27095) är från 1980-talet och varumärket Juvel och paketet till höger (Nbm: 27119) är från 1990-talet och varumärket Ekströms. Enbart vatten och margarin eller grädde behöver tillsättas för att mixen ska kunna gräddas till våfflor. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Vid tangentbordet:
Paulina Öquist Haugen, Etnolog

Källförteckning
Bringéus, Nils-Arvid 1999. Årets festdagar. Stockholm: Carlsson.

Curman, Johan 1999. Bebådelsemotivet i svenska kistebrev. [Elektronisk] Tillgänglig: https://journals.lub.lu.se/rig/article/view/4020

Nordiska museet. Vårfrudagen (Våffeldagen). [Elektronisk] Tillgänglig: https://www.nordiskamuseet.se/aretsdagar/varfrudagen-vaffeldagen

Näringslivshistoria. #tbt: Våfflan och våffeldagens historia). [Elektronisk] Tillgänglig: https://naringslivshistoria.se/bizstories-nyheter/naringslivshistoria/tbt-vafflan-och-vaffeldagens-historia/

Swahn, Jan-Öjvind (red.) 2000. Folk I fest – traditioner I Norden. Stockholm: Fören. Norden.

Skogsstyrelsen och kulturlämningarna i skogen

Utbildning är den viktigaste faktorn för att förhindra skador på kulturlämningar i skogen. Varje år utbildar Skogsstyrelsen drygt tusen skogsvårdare, maskinförare, planerare och virkesköpare i kulturmiljövård.

Så länge som skogsfolk arbetat i skogarna med skogsarbete, rådgivning till skogsägare, inventeringar, stämplingar, haft arbetslag mm. har vi lagt märke till och försökt värna kulturlämningarna. Och ju mer skogsmarken kryper in över gamla fäbodar, byar och kolningsplatser desto fler kulturlämningar hamnar i skogen. Stor var därför sorgen på 1980- och 90-talet när vi såg hur de nya tunga maskinerna vid avverkning och markberedning körde sönder och förstörde kulturlämningar.  I de norra länen var det dessutom mycket dåligt med kunskap om var kulturlämningar fanns. Var ett område inventerat var det inte säkert att de yngre kulturlämningarna såsom tjärdalar, kolbottnar och husgrunder registrerats utan det var de äldre spåren som var intressanta för de inventerande arkeologerna.

Det gjordes också sporadiska inventeringar av skador på fornlämningar efter avverkning av Riksantikvarieämbetet och Skogsstyrelsen och resultatet var nedslående

Kulturmiljövård i skogen, att känna och bevara våra kulturminnen.
Rubriken är hämtad från en bok som gavs ut av Skogsstyrelsens förlag i samarbete med Riksantikvarieämbetet i början av 90-talet. Då drog Skogsstyrelsen igång med studiecirkeln Kulturmiljövård i skogen i samarbete med Riksantikvarieämbetet, studieförbund, skogsnäringen med flera. Studiecirklarna vände sig till allmänheten, man samlades i byarna, studerade sin historia och dokumenterade de lokala kulturlämningar man kände till. Studiecirklarna samlade 40 000 deltagare mellan 1993 och 1995.

framsida SoH

Kulturmiljövård i Skogen

Ungefär samtidigt drog Skogsstyrelsen igång ett arbetsmarknadsprojekt som fick namnet Skog och Historia där arbetslösa fick utbildning i att hitta kulturlämningar i skogen, göra beskrivningar, pricka in dem på kartor och senare koordinatsätta dem med hjälp av GPS. Under en 10-årsperiod deltog ca 7 000 arbetssökande i projektet.

Jag var själv arbetsledare för Skellefteås projektdeltagare. Jag hade vid den tiden bara en skoglig utbildning och det var helt fantastiskt att få följa inventerare och arkeologer ut i skogen. Det blev verkligen en ögonöppnare för mig, alla kulturlämningar som fanns i skogen, var lämningarna låg och hur man kunde vara säker på att en grop i marken var en kulturlämning och inte vilken grop som helst. En riktig bonus för mig var också att vi måste haft en av landets bästa inventerare bland våra projektdeltagare, en före detta skogsarbetare. Roger inventerar än idag på ideell basis, 74 år gammal. Han lärde mig mycket.

Kraften och engagemanget i studiecirklar och de projektanställdas arbete tog hela myndigheten och andra inblandade med överraskning. 2008, när arbetsmarknadsprojektet avslutades, stod vi där med ett register med 200 000 nya och ej granskade forn- och kulturlämningar. Vi hade underskattat mängden oregistrerade lämningar som fanns i skogarna och även hur kompetenta personerna i arbetsmarknadsprojektet kunde bli med relativt kort introduktion. De lokala arbetsledarna som många gånger var arkeologer hann i inledningsskedet inte alls med att granska nyfynden under projektets gång. Vi lärde oss under årens lopp att säkra upp med mer antikvarisk kompetens, men det granskningsberg som skapades de första åren låg kvar.

Det beslutas 2012 att en granskning av lämningarna skulle påbörjas och idag är ca 130 000 objekt granskade. Skogsbruket efterfrågar hela tiden bättre noggrannhet och kvalité på registrerade lämningar och vi kan i alla fall bidra till det genom granskningen av Skog och Historia-objekten. Ett ständigt inflöde av nya tips pågår också, då tjänstemän på Skogsstyrelsen och anställda på skogsbolagen hittar kulturlämningar och för över sina fynd till databasen.

Hänsynsuppföljning Kulturmiljö
I samband med projekten upptäcktes även många skadade kulturlämningar och tanken på en årlig hänsynsinventering till kulturmiljöer kom upp. Arbetet med en årlig inventering av hänsyn till kulturlämningar i skogen inleddes 2008, då endast på övriga kulturhistoriska lämningar. I samarbete med Riksantikvarieämbetet gjordes inventeringen om 2012 för att omfatta även fornlämningar. Även utlottningsförfarandet sågs över för att få till en jämnare fördelning över landet, och därmed kunna ge ett säkrare resultat för hela landet. Inventeringen utförs tre år efter avverkning, på kända och registrerade kulturlämningar. Resultatet från inventeringen ska kunna användas som indikator för miljökvalitetsmålet Levande skogar. Miljömålets precisering för kulturmiljöer är att de ska vara bevarade, vilket innebär att skador på kulturlämningar måste upphöra.

P-53 20160620_131013

Larssons fäbod, markberedningsspår rakt över spismursröset. Foto: AnnKristin Unander, Skogsstyrelsen.

Förutom att hänsynsuppföljningen används för att mäta skador och användas i miljömålen, arbetar vi mycket med kommunikation och dialog i olika projekt med skogsbruket för att försöka skapa förändring. Vi kan se var i avverkningskedjan och föryngringskedjan som de största misstagen sker. I norra Norrland har vi under 6 års tid haft årliga sammankomster med skogsbruk och myndigheter för att diskutera vad som ska och kan göras för att minska skadorna. Glädjande nog, kan vi just i år notera den lägsta andelen skada och grov skada sedan inventeringen startade.

Utbildning Lappgraven i Medle

Diskussion med kursdeltagare vid grav. AnnKristin Unander, Skogsstyrelsen.

Utbildning, utbildning, utbildning är nog den enskilt största faktor där vi påverkar mest. I de skogsföretag där vi fått gå in och utbilda i alla led – från planterare, röjare, virkesköpare, planerare och sist och viktigast, där även cheferna varit med, där har vi sett en stor förändring. Attityd, intresse och lösningar från hela företagen för att klara kulturlämningarna i skogen.

AnnKristin Unander
Skogskonsulent, numera även kulturmiljöspecialist och inventeringsledare för Hänsynsuppföljning Kulturmiljö.