Om Norrbottens museum

På Norrbottens museums Kulturmiljöblogg erbjuds en blandning av arkeologi, bebyggelsehistoria, historia, forskningsprojekt, arbetet med museets samlingar, pedagogiska projekt, föremål... Kort sagt det mesta som en anställd överhuvudtaget kan jobba med på ett länsmuseum, en del är generellt och en del annat är specifikt för Norrbotten!

En liten klubba betyder så mycket

Så var det dags för ännu ett blogginlägg med perspektiv från Skellefteå museum. Det har pågått en hel del arkeologisk aktivitet i norra Västerbotten den här fältsäsongen. En del detaljer finns också som kan vara intressanta i ett större perspektiv. De gränser som vi har idag mellan län och länder fanns ju inte under stora delar av de tider som vi arkeologer är intresserade av. Det som vi hittar här kan alltså mycket väl hittas även i Norrbotten eller i södra Västerbotten, till exempel.

Kraftledningsutredning

Under fältsäsongen 2018 har Skellefteå museums arkeologer utfört flera uppdrag, bland annat en utredning av fem mil kraftledningsgator med anledning av den batterifabrik som ska byggas i Skellefteå. I de tänkta alternativen för kraftledningsgator till fabriken fanns redan kända gravar i form av stensättningar och rösen och några stenåldersboplatser. Nu hittade vi ytterligare fornlämningar, bland annat flera platser där människor brutit kvarts ur ytliga kvartsådror i berget, för att få kvarts att tillverka verktyg av. Kvartsen från de här platserna blev kanske pilspetsar eller skrapor som vi kanske så småningom hittar på en boplats någonstans i närheten, i Skellefteälvens dalgång, eller också kanske vi redan har en del föremål i Skellefteå museums magasin, som har sitt ursprung i dessa brott.

Kvarts i ett av kvartsbrotten. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum

Kvarts i ett av kvartsbrotten. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

 

Steg 2-utredning inför Norrbotniabanan

Senare på sommaren fortsatte vi med en steg 2-utredning för den planerade kustjärnvägen Norrbotniabanan som en dag ska gå från Luleå till Umeå. Sträckan Skellefteå-Umeå ska står klar för trafik år 2028. Vi sökte igenom åtta delområden där det utifrån en tidigare arkeologisk utredning antogs finnas stora möjlighet att påträffa fornlämningar, om man bara gräver litet grand. En steg 2-utredning innebär att arkeologerna öppnar upp schakt för att med säkerhet avgöra om där finns fornlämningar eller inte, inom en begränsad yta.

På tre av de åtta ställena kunde vi konstatera fornlämningar: två delområden hade boplatsmaterial av stenålderskaraktär och i det tredje delområdet fanns en rest av en gammal kvarn (Stora Burkvarn), med anor från slutet av 1700-talet.

Vid det första delområdet vid Södra Innervik (Raä Skellefteå socken 753) påträffades en anläggning i form av en rödbränning med innehåll av brända ben. Den kan ha en koppling till en annan boplats som till stora delar låg där den nuvarande Europaväg 4 ligger. Den boplatsen (Raä Skellefteå stad 632:1) undersöktes år 2001 och där fanns fyra stycken kokgropar, (tre runda och en rektangulär), härdar och en brunfärgning kring vilken det fanns 200 keramikfragment. På boplatsen som grävdes 2001 påträffades också brända ben av främst olika fisksorter, men också obestämda fragment av mindre däggdjur. Där fanns också kvartsavlag, flintor samt tre smältor/droppar av metall som visade sig bestå av brons. De runda kokgroparna 14C-daterades till 800-620 f Kr. Den rektangulära kokgropen 14C-daterades till 650-710 e Kr. Vi tror att den rödbrända anläggningen vi hittat nu i år hör ihop med den andra boplatsen, men det är oklart hur gammal anläggningen är.

Rödbränning med brända ben. Raä Skellefteå socken 753. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum

Rödfärgning med brända ben. Raä Skellefteå socken 753. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Brända ben från rödfärgningen från Raä Skellefteå socken 753. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum

Brända ben från rödfärgningen från Raä Skellefteå socken 753. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Det andra delområdet som gav positivt resultat innehåller en boplats (eller möjligen två boplatser eftersom vi hittade två områden med fynd av kvarts inom delområdet). I Fornsök benämns de nu Raä Bureå 477 och Raä Bureå 481). Den/de är troligtvis från stenåldern. När havet stod 40 m över dagens havsnivå, för 3 800 år sedan, låg den här platsen vid en havsbukt, väl skyddad mot stormar av en bastant åsrygg i öster. Ett mycket fint boplatsläge!

Förundersökning vid Hedkammen/Harrsjöbacken inför Norrbotniabanan

I september och oktober avslutade vi sommarens fältarbeten med en arkeologisk förundersökning i och kring fornlämningen Raä Bureå 356:1, söder om Bureå. Området kallas Hedkammen / Harrsjöbacken. Fornlämningen Raä Bureå 356:1 innehåller ett boplatsområde med sju kokgropar och en boplatsgrop som är registrerade sedan tidigare. Till samma fornlämning hör också ett gravfält med 3-4 stensättningar som också varit registrerade sedan tidigare.

På grund av den mycket torra sommaren (med brandfara) blev det förseningar med skogsavverkningen i området, och därmed kunde vi inte få plats att köra in med en grävmaskin. Av den anledningen har vi inte kunnat använda grävmaskin för att avtorva större ytor under den här förundersöknigen. Under arbetet har vi därför använt oss av både konventionella och okonventionella metoder för att ge oss vägledning var vi ska handgräva våra schakt.  Vi har tagit hjälp av kemisk fosfatkartering och arkeologisökhundar. Vi har också använt oss av ”Skelleftepik”, ett stickande verktyg som man kan använda för att hitta sten eller andra föremål i sandiga marker. (De kallas ibland också för ”Medlespjut”.)

Sökhundarna har lärt sig att detektera doften av brända ben (troligtvis fettsyror) och fosfatkarteringen ger vägledning var avskräde och annat organiskt material hamnat. Resultatet blev att vi faktiskt hittade två härdar som inte alls var synliga ovanför markytan. Sökhundar och fosfatkartering ringade in områden som var intressanta, och med skelleftepikarna kunde vi känna skärvsten när vi stack i marken och sedan avtorva på rätt ställe.

När det gäller fynd har det varit anmärkningsvärt tomt vid den här förundersökningen. Vi har endast hittat sju kvartsavslag på de ungefär 240 kvadratmeter schakt som vi öppnat (och med hjälp av metalldetektor tre metallfynd: ett mynt från 1899, en  ring och en liten järnkrok som båda förmodligen är från 1900-talet). Det är ett mycket magert utbyte med tanke på att en boplats 450 m sydöst om Bureå 356:1, som grävdes på 1990-talet (”Harrsjöbackenboplatsen” – Bureå 351:1), innehöll mängder av kvartsavslag, asbestmagrad keramik och smidesslagg från järnsmide. Varför finns det så få fynd på Bureå 356:1? Det kändes som att vi trampade vatten och inte kom någonstans. Men så hittade vi en stenklubba med skaftränna intill en av härdarna. Vi lade ut en bild av den på facebook  för att fira att vi i alla fall hittat någonting som var värt att visa upp. (Fosfater och fettsyror gör sig inte så bra på bild.)

Stenklubba med skaftränna från Raä Bureå 356:1. Foto: Lage Johansson, Skellefteå museum

Stenklubba med skaftränna från Raä Bureå 356:1. Foto: Lage Johansson, Skellefteå museum.

Dagen efter fick jag ett telefonsamtal från en tidigare kollega på Norrbottens museum, Carina Bennerhag. Hon håller på att doktorera på tidig järnframställning och var eld och lågor över stenklubban. Hon ville komma ut och titta på vår förundersökning eftersom den typen av stenklubba ofta påträffas i sammanhang där metallhantering har förekommit. Spännande, men varför låg klubban där? Vi har inte påträffat några andra tecken på metallhantverk; inga smältor, ingen smidesslagg, ingenting. De tre kogropar som vi grävt till hälften innehöll inte heller någonting som går att koppla till metallhantverk. En av kogroparna hade en ordentlig stenpackning med mängder av träkol under stenarna.

Kokgrop med stenpackning. Raä Bureå 356:1. Foto: Paulina Blaesild, Skellefteå museum

Kokgrop med stenpackning. Raä Bureå 356:1. Foto: Paulina Blaesild, Skellefteå museum.

De övriga två kokgroparna hade tydliga nedgrävningar, men ingen sten alls och endast små mängder kol och sot. En idé som vi fått är att de tomma kokgroparna kanske har använts för att producera någonting som sedan har avlägsnats från platsen. Kanske träkol att använda vid smide eller järnframställning någon annanstans. I så fall är läget för Bureå 356:1 i förhållande till den tidigare undersökta Bureå 351:1 jätteintressant. Båda ligger på samma höjd över havet (27 m ö h), på var sin sida av ett sund mellan en gammal lagun som senare kom att kallas för Harrsjön (nu utdikad) och den dåtida Östersjön.

En illustration ur den rapport som skrevs på 1990-talet om den första Harrsjbackenboplatsen som undersöktes. Det grå är havet på en nivå 25 m högre än idag. Raä Bureå 356. Den gamla harrsjön är en skyddad, grund lagun. Bild: Skellefteå museum.

En illustration ur den rapport som skrevs på 1990-talet om den första Harrsjöbackenboplatsen som undersöktes. Det grå är havet på en nivå 25 m högre än idag. Raä Bureå 356. Den gamla Harrsjön är en skyddad, grund lagun. Bild: Skellefteå museum.

Med båt är det väldigt lätt att transportera gods från en ena boplatsen till den andra. Kanske träkol? Boplatsen som undersöktes på 1990-talet har för övrigt 14C-dateringar som sträcker sig från ca 600 f Kr till ca 1000 e Kr, i grova drag. Det var alltså en plats dit människor återkom under många århundraden. Det ska bli spännande att se vad vi får för 14C-dateringar från årets undersökning och om de två boplatserna går att knyta samman på något sätt.

Vi hoppas på att få svar under vintern och under kommande år!

Vid tangentbordet denna vecka.

/Olof Östlund, Skellefteå museum

_______________________________________________________________________

Litet ytterligare information och noteringar:

Batterifabriken i Skellefteå ska enligt Northvolts planer stå klar 2023. Detta enligt uppgifter till SVT i april 2018.

På Trafikverkets hemsida står det om Norrbotniabanan att byggstarten för den första sträckan Umeå-Dåva, påbörjades i augusti 2018 och att sträckan Dåva-Skellefteå har en planerad byggstart år 2024. År 2028 ska enligt trafikverket trafikstart ske för Norrbotniabanan för hela sträckan Umeå-Skellefteå.  Trafikverket skriver ingenting om hur tidsplanen ser ut för sträckan Skellefteå – Luleå. Det lär bli en hel del arbete för många arkeologer även på den sträckan innan järnvägen kan byggas.

Länkar:

Om batterifabriken i Skellefteå:

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasterbotten/allt-du-behover-veta-om-batterifabriken

Om Norrbotniabanan på Trafikverkets hemsida.

https://www.trafikverket.se/nara-dig/projekt-i-flera-lan/Norrbotniabanan/

https://www.trafikverket.se/nara-dig/projekt-i-flera-lan/Norrbotniabanan/fragor-och-svar-om-norrbotniabanan/

 

 

Bryggeriet i Luleå

I hyllorna står de prydligt på rad, alla hundratals versioner av IPA, porter eller lager. Det är idag lätt att tro att vi lever i mikrobryggeriernas tid. Som en inledning på denna helg ska vi göra ett kort nedslag i ölets historia och hur detta har tett sig i Norrbotten.

De tidigaste arkeologiska spåren av fermentering är 13 000 år gamla, och har hittats i nuvarande Israel. De tidigaste bevisen, som hittats i nuvarande Turkiet, för öltillverkning är mellan 10 500 och 7 500 år gamla.

1982000007508

Ölproduktionen har utvecklats sedan den först uppfanns. På bilden pågår buteljering vid Luleå Bryggeri. © Luleå kommuns bildarkiv. Fotograf: Okänd. Bildnummer: 1982000007508. Cirka 1910-1915.

Den idag i särklass vanligaste ölsorten, ljus lager, är ett underjäst öl som producerades industriellt från 1860-talet. Med ny teknik kunde den ljusa lagern produceras året runt och den hade dessutom bättre hållbarhet. Förutsättningarna för att producera en konsumentvänlig produkt ökade, likaså möjligheten att producera storskaligt. Nu fick de stora bryggerierna chansen att marknadsföra sig regionalt, nationellt och slutligen även internationellt.

1982000008182

Med nya tekniker möjliggjordes storskalig produktion. Det kan för oss kännas lite primitivt att kyla ner genom att använda is från älven. © Luleå kommuns bildarkiv. Fotograf: Henny Tegström. Bildnummer: 1982000008182. Cirka 1902.

Historiskt sett har det dock varit annorlunda. Engelsk eller Bayersk öl, som du kanske känner bättre igen som Porter, importerades till stadens restauranger och krogar. På mindre orter, så kallat tappställen, kunde man snarare köpa med sig ”svensköl” eller svagdricka. Ordet tappställen kommer från att man på dessa platser tappade om ölet från tunnor till mindre behållare. År 1886 grundades Norrbottens bryggeri och var då ett av de första moderna bryggerierna i Luleå. Bara tre år senare påbörjades byggnationen av Bryggeriet i Luleå, som byggdes av Luleå bryggeri AB. Att man valde att etablera sig ute vid vattnet är inte konstigt, då det behövdes is från älven för att kyla ner ölet vid tillverkningsprocessen.

1982000007510

Norrbottens bryggeri låg vid Norra hamn, kvarteret Uttern. Idag hittar du Kulturens hus på detta kvarter. © Luleå kommuns bildarkiv. Fotograf: C G Blomqvist. Bildnummer: 1982000007510. 1890-tal.

Luleå bryggeri AB gick i konkurs år 1908. Redan samma år grundades AB Luleå Bryggeri, med familjen Burström som en av ägarna. År 1970 fick företaget det nya namnet AB Nyckelbryggerier och nio år senare såldes företaget till TILL-bryggerierna. Detta blev avslutet för det 70 år gamla familjeföretaget.

 

1982000007642

Gefle Bryggeri AB i Luleå. På bilden syns föreståndaren Gustav Adolf Rydberg med sin familj, sina anställda och gäster. © Luleå kommuns bildarkiv. Fotograf: C G Blomqvist. Bildnummer: 1982000007642. 1892.

Strax efter sekelskiftet startade en uppsjö andra bryggerier. Bergnäsets bryggeri och Nordstjärnan och Renen är ett par exempel på dessa. Örnsköldsviks och Gefle bryggeri hade också etablerat sig i Luleå. På bryggerierna var man, liksom nu, kreativ. Förutom öl bryggdes även must, cider och läskeblask.

1982000009573

TILL-bryggerier. Det har varit många olika ägare av bryggeriet på varvet. © Luleå kommuns bildarkiv. Fotograf: Helmer Widlund. Bildnummer: 1982000009573. 1990-05-07

Bryggeriet nådde sin kulmen på mitten av 1980-talet då man hade hela 75 anställda, dubbelt så många som 10 år tidigare. Dock var kulmen kortvarig och företaget lades ned 1989 och fastigheten såldes till fastighetsbolaget Galären. Idag inrymmer bryggeriet bland annat kontor och restaurang.

1982000009754

Norrbottens Bryggeris personal. Kvinnorna med de randiga kjolarna är dalkullor som vandrat till fots, från Dalarna till Luleå, för att arbeta över sommaren. © Luleå kommuns bildarkiv. Fotograf: C G Blomqvist. Bildnummer: 1982000009754. 1899.

Vad ska vi då komma överens om? Lever vi idag i mikrobryggeriernas tid, eller var den tiden kring sekelskiftet när det fanns en handfull bryggerier bara i Luleå? Eller kan det rent av vara så att mikrobryggeriernas tid var då ölen var färsk och var tvungen att tillverkas så lokalt som möjligt? Det är en fråga att diskutera över en alkoholfri lager, tycker jag.

Vid tangentbordet,
Marcus Bengtsson