Om Norrbottens museum

På Norrbottens museums Kulturmiljöblogg erbjuds en blandning av arkeologi, bebyggelsehistoria, historia, forskningsprojekt, arbetet med museets samlingar, pedagogiska projekt, föremål... Kort sagt det mesta som en anställd överhuvudtaget kan jobba med på ett länsmuseum, en del är generellt och en del annat är specifikt för Norrbotten!

Vad är ett världsarv – och varför ska vi bry oss?

På radion hörde jag för någon vecka sedan ett inslag om Unescos utlåtande kring Kallakgruvan. Rubriceringen var att världsarvet Laponia kunde tas bort, vilket såklart är en obehaglig titel. Min sambo frågade mig då vad detta egentligen betydde. Fastän jag är insatt i världsarvsfrågor och har arbetat en del med frågan upplevde jag att det var svårt att berätta om allting på rak arm. Jag gjorde mitt bästa men tycker att det passar bra att skriva ihop den här texten för en intresserad allmänhet. Denna vecka ska vi alltså lära oss mer om världsarv; vad de är, hur de blir till, varför de finns, hur allting hänger ihop och vad Unesco egentligen menar med att de kan ta bort världsarvsstatusen för Laponia. Vi använder Kallakgruvan som ett exempel.

Det här inlägget är, på grund av sol, sommar och semester, skrivet för en månad sedan.

Kårtejaure. Bild från Wikimedia.

Efter andra världskriget var det uppenbart att kulturarvet behövde särskilt skydd i väpnade konflikter, varpå en konferens hölls i Haag där en konvention skrevs år 1954. Det blev startskottet för internationellt skydd vad gäller kulturarv. Inte mer än 5 år senare beslutade Egypten att bygga ut Assuandammen längs Nilen. Bygget skulle komma att dränka den historiska staden Abu Simbel. Egypter och Sudaneser vädjade till Unesco om att rädda platsen. Unesco kom då att starta en kolossal kampanj där kulturarvsföremål och byggnader flyttades från både Abu Simbel och File. Kampanjen ansågs mycket lyckad, vilket gav upphov till fler chartrar och fonder. Frågan hölls aktuell i över ett decennium för att sedan leda till Världsarvskonventionen 1972. Denna konvention hade för syfte att säkerställa att alla länder tog ansvar för sitt kulturarv. Flera länder som tidigare inte hade myndigheter för kulturarvsfrågor införlivade sådana. Konventionen skulle även stärka samarbeten och utbyten, höja kunskapsnivåerna samt fungera som kontrollant åt varandra.

Unesco har en interaktiv tjänst för att botanisera kring de världsarv som finns. Länken har du här.

UNESCO World Heritage Centre – World Heritage List

Unescos världsarvsatlas. Gula prickar är kulturella platser, gröna är naturliga. De röda prickarna är signalsystemet för att världsarvet är i fara.

När det världsarvfrågor så finns det otaliga aktörer och begrepp att hålla reda på. För att råda bot på det kommer här en liten ordlista som kan behövas. I verkligheten är det hela desto mer komplicerat då man inom varje organisation har mindre grupper som jobbar med specifika frågor. Vi gör det däremot enkelt för oss själva i den här redogörelsen.

  • UNESCO – United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization. Unesco är den direkta underorganisationen till FN. De fungerar som en moderorganisation för alla frågor som rör utbildning, vetenskap och kultur. Inom Unesco organiseras världsarven av gruppen World Heritage Centre.
  • ICOMOS – International Council on Monuments and Sites. Fungerar som ett rådgivande organ till Unesco vad gäller kulturarv och världsarvsfrågor. Icomos förbereder ärenden åt Unesco och fungerar även som en plattform för internationellt samarbete och utbyte i kulturarvsfrågor.
  • IUCN – International Union for Conservation of Nature. Organisationen observerar och konsulterar åt FN direkt i frågor som rör naturvård. Har samarbeten med Icomos då världsarv kan ha både kulturella och naturliga värden som måste bevaras. Vissa platser är ”mixade” vilket innebär större krav på samarbeten.
  • SVENSKA UNESCORÅDET – Är en länk mellan Unesco och Sverige. De är ett stöd till regeringen om frågor som rör Unescos arbete i Sverige. Sprider även det svenska Unescoarbetet till utlandet.
  • RATIFIKATION – Ett dokument som garanterar att staten förbinder sig att efterleva exempelvis en konvention. Det är oftast först när en stat ratificerat en konvention som den blir rättsligt bindande. Med andra ord räcker det inte att bara signera en konvention.
  • VÄRLDSARVSKONVENTIONEN – Den internationella konventionen om kulturarv skrevs år 1972. Konventionen föregicks av mycket arbete och bakgrund, bland annat Haagkonventionen från 1954. Faktiskt så är det inte bara världsarven som skyddas av konventionen, utan egentligen alla natur- och kulturarv. Fastän utkastet presenterades på en FN-konferens i Stockholm 1972 så signerade Sverige först år 1984 och ratificerade den år 1985.
  • VÄRLDSARVSKOMMITTÉN – En kommitté under Unesco som verkställer världsarvskonventionen. De uppdaterar listan på världsarv och har en översyn så att dessa vårdas.
  • VÄRLDSARVSSAMORDNARE – Idealt har varje världsarv en världsarvssamordnare som kan säkerställa att riktlinjer efterföljs och att besluts- och informationskedjor kan upprätthållas. Det är inte alltid en fysisk person. Exempelvis är Länsstyrelsen i Norrbotten ansvarig för de svenska delarna av Struves meridianbåge.
  • OUV – Outstanding Universal Values. För att kunna bli ett världsarv behöver platsen/objektet inneha minst ett av de 10 kriterier som Unesco satt upp. Dessa värden kan beskrivas som OUV. Vilka dessa kriterier är kan du läsa längre ned.
  • MKB/HIA – Miljökonsekvensbeskrivning eller Heritage Impact Analysis är en omfattande analys som ska göras inför en exploatering för att på ett rättvisande sätt kunna förstå konsekvenserna av sina ingrepp. En MKB/HIA är något som exploatörerna själva skriver eller beställer samt skickar in. MKB/HIA är inte exklusivt för världsarv, utan görs i samband med de flesta exploateringar.
  • RIKSANTIKVARIEÄMBETET – Riksantikvarieämbetet är den högsta myndigheten i Sverige för kulturarv. På engelska kallas det ibland State party, vilket egentligen refererar till regeringen.
  • LÄNSSTYRELSEN – Länsstyrelsen fungerar som statens förlängda arm in i länen. Chefen för Länsstyrelsen är politiskt vald. Personalen är opolitiskt anställda, vilket ger en trygg ”tröghet” vid politiska svängningar.
Världsarvskommittén höll möte i Bonn 2015. Det var då den 39e gången de möttes. Bild från Europa Nostra.

Som tidigare nämnt behöver ett världsarv inneha minst ett av de 10 urvalskriterierna som Unesco satt upp. Dessa uppdateras kontinuerligt så kriterierna har inte varit likadana vid varje världsarvsnominering. Urvalskriterierna här nedan är förenklade och översatta av undertecknad.

(i) Att representera ett mästerverk av det mänskliga, kreativa geniet.
(ii) Att påvisa viktiga utbyten av mänskliga värden, över tid eller inom ett kulturellt område, inom arkitektonisk- eller teknologisk utveckling, monumental konst, stadsplanering eller landskapsdesign.
(iii) Att bära synnerlig eller unik vittnesbörd om, hos en nu existerande eller icke-existerande, kultur, tradition eller civilisation.
(iv) Att vara ett enastående exempel på en byggnad, teknologisk sammansättning eller ett landskap som illustrerar mänsklig historia.
(v) Att vara ett utomordentligt exempel på traditionell bosättning, land- eller vattenanvändning som är representativt för en kultur, eller interaktion mellan människa och natur i synnerhet då denna interaktion blivit sårbar på grund av oåterkalleliga förändringar.
(vi) Att vara direkt eller indirekt associerat med händelser, levande traditioner, med idéer eller tro, med konstnärliga verk av utomordentligt och universellt värde.
(vii) Att innefatta exceptionella naturliga fenomen eller ha exceptionell naturlig skönhet eller estetisk vikt.
(viii) Att vara utomordentliga exempel på betydande steg i jordens och livets historia, pågående geologiska processer, bildandet av landmassor eller utvecklandet av signifikanta geomorfiska egenskaper.
(ix) Att vara ett synnerligt exempel på signifikanta ekologiska och biologiska processer inom evolution och utveckling av växter och djur på land såväl som i vatten.
(x) Att inneha de viktigaste och mest betydelsefulla habitaten för djur och växter som behvös för arters fortlevnad och biologiska mångfald.

L’Anse aux Meadows i Kanada är ett av de första världsarven och utgörs boplatslämningar av vikingar. Platsen besitter kriterium (vi). Bild från Wikimedia.

Den exakta vägen till ett världsarv är beskrivet i dokumentet Operational Guidelines for the Implementation of the World Heritage Convention. Men hur går det egentligen till för en plats att utses till världsarv?

Jo, ansökan skickas in till Unesco. Det är inte vem som helst som kan skicka in ansökningar, utan det är bara respektive lands regering som kan göra det. Så som de flesta länder är uppbyggda är det ländernas respektive kulturmyndighet som ansvarar för att sammanställa ansökan. I Sveriges fall är det Riksantikvarieämbetet. Unesco kontrollerar sedan ansökan så att allting är i sin ordning; de kollar relevans såväl som fullständighet.

Såvida ansökan är komplett och relevant skickas denne sedan vidare till Unescos expertorgan; Icomos för kulturella och IUCN för naturliga ansökningar. Dessa rådgivande organ låter sedan utföra två olika sorters analyser.  Dessa analyser utförs av experter inom och utanför organisationen. Den första analysen kallas Desk Review och bedömer om OUV stämmer överens med ansökan. Den andra, som kallas Field Mission, är en platsanalys där experterna kollar på bland annat skicket, autenticiteten och förvaltningen. En plats som inte uppfyller mycket högt ställda krav kvalar således inte in som världsarv.

När rapporterna är färdigställda skickas de tillbaka centralt inom Icomos eller IUCN som sedan gör en preliminär utvärdering med rekommendationer om ansökan. Utvärderingen skickas sedan runt ett extra varv inom Icomos/IUCN för att sedan skickas tillbaka till Unesco som i sin tur skickar rekommendationerna till Världsarvskommittén för beslut. Det finns med andra ord otaliga barriärer för en ansökan att ta sig genom.

Arbetet med världsarven tar inte slut när beslutet är taget. Det åligger varje land att vårda sitt världsarv och även att ständigt rapportera läget till Unesco. För Sveriges del ligger ansvaret för rapporteringen, som sker vart sjätte år, hos Riksantikvarieämbetet. Givetvis är det på handläggarnivå den lokala världsarvssamordnaren som skriver respektive rapport.

En process som formellt heter Reactive Monitoring handlar om att rapportera in händelser eller fenomen som kan äventyra världsarvets värden. Unesco, Icomos eller IUCN kan avkräva respektive stat en rapport som utförligt beskriver hotet mot världsarvet.

Laponia, som är ett av Sveriges 15 världsarv, skrevs in på listan år 1996. Världsarvet är lite utav en fullträff då det uppfyller 5 av de 10 kriterierna som idag är definierade. Det ska dock inte uppfattas som att världsarvet är säkrat såvida något av kriterierna kvarstår. Förstörs ett kriterium innebär detta en revision av det beslut som legat till grund för världsarvsstatusen. Nedan har jag förenklat och översatt definitionerna.

Kriterium (iii): Laponiaområdet bär en exceptionell vittnesbörd om renskötsel och är ett av de sista, och tveklöst största och bäst bevarade exemplen på säsongsbunden boskapsförflyttning, som berättar om norra Europas tidiga ekonomiska och sociala utveckling.

Kriterium (v): Laponia är ett utomordentligt exempel på traditionell landanvändning, ett kulturlandskap som berättar om samernas historiska levnadsvillkor.

Kriterium (vii): Platsen innehar en stor variation av naturliga fenomen och utomordentlig skönhet. De snötäckta bergen i Sarek och Sulidälbmá är inte bara magnifikt utan även ett skolboksexempel på glaciärrelaterad geomorfologi. Landsgränsen vid Padjelanta mellan Norge och Sverige bär exceptionell skönhet med sina sjöar och fjäll. Rapadalen sätter kontrast mot fjällkedjan med sitt vida delta och steniga klippväggar. De traditionella kåtorna och samtida stugorna sätter ytterligare estetiska värden.

Kriterium (viii): Området besitter alla fenomen som associeras med glaciäraktivitet; djupa dalar, morän, taluskoner, drumliner, snabba och orgelbundna strömmar. Det finns utmärkta exempel på aktivitet i tundran så som bildandet av polygoner och palsmyrar som växer och kollapsar. Strömmarna som bildas i snötäckta områden fortsätter att skära in i urberget. Tundralandskapet visar på vädrets eroderande effekter. Området visar också hur människan varit en del av ekosystemet i 7000 år.

Kriterium (ix): Det enorma myrområdet Sjávnja/Sjaunja är det största i Europa, utanför Ryssland. Området är i princip ogenomträngligt förutom under vintertid. Området har urskog så gammal som 700 år. Naturlig succession fortsätter här helt ostört.

För att läsa mer om Laponia har UNESCO samlat information, en del stöddokument och fler motiveringar till världsarvet. På länken nedan finns även originaltexterna för de som önskar läsa de exakta formuleringarna.

Laponian Area – UNESCO World Heritage Centre

Sjaunja. Bild från Wikimedia.

Vid flera tillfällen har exploatörerna för Kallakgruvan lämnat in MKB/HIA, vilka samtliga har fått i princip samma svar. Miljökonsekvensbeskrivningarna är otillräckliga för att fatta ett beslut. De beslutsfattande organen delar dessutom inte exploatörernas bild om hur området kommer att drabbas. När det kommer till kritan är argumenten som exploatörerna lägger fram om stärkt ekonomi fullständigt irrelevanta. Frågan är och kommer alltid att vara – drabbar detta världsarvet negativt?

Vad Unesco, genom bland annat Icomos, har yttrat sig om är att exploatörernas HIA inte är trovärdig och därtill inkomplett. Underlaget duger inte att fatta beslut på. Det är lätt att göra tolkningen att exploatörerna medvetet valt att skicka in HIA som inte redovisar de faktiska konsekvenserna, då det uppenbart skulle innebära påtaglig skada på världsarvet. Det är inte utan att man tänker att det uppstår viss problematik med att exploatörerna själva tar fram sina MKB/HIA.

Regeringen bad Unesco att yttra sig i frågan om gruvplanerna.

Regeringen ber Unesco yttra sig om kontroversiella gruvplaner – Nyheter (Ekot) | Sveriges Radio

Läs gärna också Svenska Unescorådets egna uttalande:

Uttalande av Anna-Karin Johansson, generalsekreterare på Svenska Unescorådet, med anledning av Unescos utlåtande om gruvdrift i Kallak « Svenska Unescorådet

Kallakgruvan har mött på motstånd, inte bara från kulturbevarande synpunkt, utan även från rennäringen och miljöaktivister. Bild från kolonierna.se.

Av de 1121 världsarv som någonsin tagits upp på listan har endast två stycken skrivits bort igen. År 2007 skrev den Arabiska Oryxens fristad bort i Oman då den Omanska regeringen valde att reducera det skyddade området med 90 % för att prospektera för utvinning av kolväten. Den arabiska oryxens population minskade då från 450 (år 1996) till 65. Området hyser även de sårbara arterna Arabisk gasell och fågeln Ökentrapp. Området uppfyllde ett av de 10 kriterierna (nummer x).

Det andra världsarvet som skrev ut var Elbes dalgång i Dresden. Bakgrunden till detta var att det byggdes en fyrvägsbro tvärs genom dalen vilket äventyrade världsarvets OUV. Området uppfyllde 4 av de 10 kriterierna (nummer ii, iii, iv och v). Utskrivningen skedde år 2009, blott 5 år efter inskrivningen.

Som utläst är det två kriterier som uppfylls via den svenska rennäringen som alltså är en helt avgörande del för världsarvets välmående. Äventyras dessa måste hela världsarvet omvärderas, vid vilket det är stor risk att det bedöms som att Sverige inte har förmågan att värna och förvalta våra världsarv. En sådan bedömning gör det också osannolikt att världsarvets status kan bibehållas.

Att prata om världsarv som någon fin punkt på en lista är också tämligen förmätet. Faktiskt så har vi juridisk och moralisk skyldighet att skydda och värna vårt kulturarv, i synnerhet våra världsarv. Vi har förbundit oss att säkerställa att Laponias värden bibehålls, vi har lovat oss själva och vi har lovat världen.

Veckans skribent,
Marcus Bengtsson

Granskning av Nordarkeologi

1969 drog ett större inventeringsprojekt igång i Norrbotten och Västerbotten, under ledning av Hans Christiansson i Stockholm/Uppsala och Herbert Wigenstam i Arvidsjaur. Projektet kallades för Nordarkeologi (NA) och omfattade i Norrbotten framförallt Arvidsjaurs kommun, men även Arjeplog och Älvsbyns kommuner. NA startade då Wigenstam upptäckte att boplatsmaterial eroderade fram på stränderna efter dämningen av Storavan, som ett led i vattenkraftsutbyggnaden av Skellefte älv. Därför blev de älvar som berörts av vattenkraftregleringarna ett särskilt fokus inom NA.

Nordarkeologi pågick ända fram till 1983. Framförallt genomfördes arkeologiska inventeringar, men även en del arkeologiska undersökningar skedde. Vid inventeringarna samlades i princip allt fyndmaterial in som påträffades på boplatserna, vilket bidrar till att det idag tyvärr inte är helt enkelt att återfinna fornlämningarna. I flera fall återbesöktes också lämningar som registrerats vid sjöregleringsundersökningarna. Många av boplatserna återbesöktes vid flera återkommande tillfällen, och nytt material samlades in varje gång.

Utöver de arkeologiska fynden som samlades in inom projektet finns exempelvis fältkartor, handritade kartor, fotografier och skisser av fynd. Norrbottens museum arbetar för närvarande med att ordna upp det arkeologiska fyndmaterialet, så att det ska finnas tillgängligt för allmänhet och forskning.

Tuschteckning av skrapor i kvartsit, funna vid Gödningsudden, Storavan. Teckning av Sixten Wigenstam.
Tuschteckning av asbestkeramik funnen vid Sandudden, Storavan. Teckning av Sixten Wigenstam.
Handritad karta över ett antal NA-lokaler vid Storavan.

Många av de fornlämningar som registrerades inom Nordarkeologi har idag en mycket osäker position i Kulturmiljöregistret/Fornsök. Detta innebär i sin tur ett stort problem för skogsbruket, då lämningarna är svåra att återfinna och därmed riskerar att skadas av det pågående skogsbruket. De som känner mig, vet att jag talar mig varm för fortsatt fornminnesinventering och revideringsinventering, för hur ska vi kunna skydda våra fornlämningar utan att känna till deras förekomst? På samma sätt är det svårt att skydda lämningar vi inte känner till var de finns, som i fallet med många NA-lämningar. Därför vill Norrbottens museum granska dessa lämningar i fält, som ett led i att skydda dem i det pågående skogsbruket. Med bidrag från Länsstyrelsens Kulturmiljövårdsanslag inleddes därför förra året ett arbete med att granska NA-lämningarna i fält, med start i Arvidsjaurs kommun. Ett underlag har erhållits av några av skogsbolagen över kommande skogsbruksåtgärder, så att vi kan ligga steget före och återfinna lämningarna innan skogsbolagen utför sina arbeten. Under två veckor förra året var undertecknad tillsammans med Mica Vesterlund, Ida Mattsson och Lars Backman i trakterna kring Arvidsjaur och Glommersträsk och granskade ett antal NA-lämningar. Till hösten fortsätter vårt arbete, som även i år får finansiering av Länsstyrelsens Kulturmiljövårdsanslag. Vi räknar med att det är ett arbete som kommer att pågå flera år då det finns tusentals NA-registreringar…

Utsnitt från Kulturmiljöregistret/Fornsök. Röda punkter motsvarar fornlämningar och blåa punkter kulturlämningar. De grå punkterna motsvarar lämningar som idag saknar antikvarisk status, vilket i många fall beror på att lämningarnas position är osäker. I detta fall motsvarar de flesta av dessa grå markeringar NA-nummer.

Vid förra årets förarbete konstaterades att alla NA-lämningar inte ens är införda i Kulturmiljöregistret/Fornsök. Dessutom konstaterades att en del av NA-lämningarna har fått helt fel position i Kulturmiljöregistret/Fornsök jämfört med inprickningarna på papperskartorna från NA-inventeringen. I en del fall skiljer sig punktens position med mer än 1 km! Vid studier av beskrivningarna av de lokaler som registrerades vid NA-inventeringen är dessutom lägesangivelsen i stil med: ca 1 mm N om e i Genberget och 2 mm Ö om övre svängen i bokstaven G i Genberget, med en hänvisning till en generalstabskarta i skala 1:100 000. Inte helt underligt att positionerna på NA-lämningarna är lite si och så…

Förra året återbesökte vi 52 sedan tidigare registrerade lämningar och 22 nya lämningar kom att registreras. Av de nya registreringarna har 8 lämningar tidigare ingått i större ytor av boplatsregistreringar av både områden med härdar och ytor med boplatslämningar. Vid kvalitetsgranskningen har därför dessa områden registrerats separat, utifrån Riksantikvarieämbetets riktlinjer för hur lämningar och områden ska registreras. I samband med kvalitetssäkringen har beskrivningar på lämningarna förts in i Kulturmiljöregistret och lämningarnas positioner har justerats. Alla lämningar kunde däremot inte återfinnas, vilket gör att de får utgå ur Kulturmiljöregistret/Fornsök, och i vissa fall har helt nya lämningar registrerats. Nedan följer bilder på ett antal av de lämningar som granskades under 2020:

Barktäkt som påträffades på väg från ett område med NA-lämningar. Arkeolog Ida Mattsson och hunden Aaro i bild. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum
En stor tjärdal inom ett område med skogsbrukslämningar. Detta område dokumenterades inom NA-projektet, men har tidigare inte registrerats in i Kulturmiljöregistret/Fornsök. Enligt tradition bodde dalbrännaren ”Pit-Jonk” i en jordkula på platsen i samband med tjärdalsbränning. Arkeolog Ida Mattsson och hunden Aaro står i tjärdalen. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum
I närheten av Grytforsdammen passerade vi ett område med denna fågelfångstanläggning, en s.k. norsk kråkfälla. Foto: Ida Mattson, Norrbottens museum.
En av många härdar som granskades. Sonden står i mitten av härden och hunden Aaro ligger intill och vilar tassen på härden. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
En härd vid Ljusvattnet, nära länsgränsen mellan Norrbotten och Västerbotten. Sonden står mitt i härden. Arkeolog Ida Mattsson i bakgrunden. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Husgrund på norra sidan om Svärdälven, Arvidsjaur. Arkeolog Mica Vesterlund och hunden Girjat i bild. Foto: Lars Backman, Norrbottens museum.
Flottningslämning/strandskoning i Svärdälven, Arvidsjaur. Foto: Lars Backman, Norrbottens museum.
Härd inom ett viste, enbart synlig som en förhöjning i mossan. Foto: Lars Backman, Norrbottens museum.
Tallar med inslagna mjölkningspinnar, som kan ha fungerat som upphängning för mjölkkärl, samt inristade initialer inom ett viste. Foto: Lars Backman, Norrbottens museum.
Husgrund/rester efter timring inom ett område med skogsbrukslämningar, L2020:8226. Foto: Lars Backman, Norrbottens museum.

Nu återstår att se hur det går med årets NA-granskning – så vi har all anledning att återkomma till Nordarkeologi här på Kulturmiljöbloggen i framtiden!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog

Läs mer om Nordarkeologi:

Nordarkeologi del 1 – Stenartefakter

Nordarkeologi återbesöks

Nordarkeologi

Selholmen – en arkeologisk sensation?