Om Norrbottens museum

På Norrbottens museums Kulturmiljöblogg erbjuds en blandning av arkeologi, bebyggelsehistoria, historia, forskningsprojekt, arbetet med museets samlingar, pedagogiska projekt, föremål... Kort sagt det mesta som en anställd överhuvudtaget kan jobba med på ett länsmuseum, en del är generellt och en del annat är specifikt för Norrbotten!

Haparanda och Karungi – knutpunkt under WW1

I Norrbottens museums arkiv finns tre liggare bevarade från Haparanda station och gränsövergången mellan Haparanda – Torneå. En av dem är daterad 13 september 1917 – 28 mars 1918 medan de övriga två tyvärr är odaterade.

Detta fick mig att fundera på Haparanda under första världskriget och vilken knutpunkt det faktiskt var för handel och transport. För via Haparanda gick handel och resande från öst till väst i båda riktningarna i hög omfattning.

Thomas Cook, den kände researrangören, lär ha sagt för cirka 150 år sedan att det finns tre ställen i världen en globetrotter måste besöka; Samarkand, Timbuktu och Haparanda. Föga anade han vad som komma skulle i den mängd människor som tvingades passera just Haparanda på sina resor; frivilliga eller tvångsmässiga.

I Karungi, strax norr om Haparanda, invigdes stationshuset 1 juli 1913. I och med krigsförklaringen mellan Ryssland och Tyskland 1914 fördrevs mängder av människor åt respektive håll. Under en period anlände 50 – 60 flyktingar per dag och i Norrbottens-Kuriren från 1914-09-05 står att läsa en artikel med rubriken ”Omkring 600 ryska flyktingar” där man kortfattat beskriver hur dessa – de flesta av judisk börd – tvingats lämna Tyskland medan cirka 125 tyskar utvisats från Ryssland. Alla reste samma natt och provisoriska utskänkningsställen upprättades av barmhärtiga människor.

© Norrbottens-Kuriren 1914-09-17

Detta får mig att dra paralleller till flyktingströmmarna som kom 2015 från krig och konflikter lite längre bort men som påverkade oss i ord och mening. Människor ställde upp och ”öppnade sina hjärtan”. Man gjorde precis som då; anordnade matutskänkning, erbjöd läkarvård och delade ut kläder. 2015 översteg flyktingströmmarna i världen för första gången över 60 miljoner människor, vilket kan jämföras med i snitt var 113:e person i världen satt i relation till jordens befolkning för tiden.

Det blev en enorm arbetsbörda för gränspolisen i det lilla neutrala Sverige. Krigsutbrottet medförde också hanteringen av stora mängder post som skulle distribueras ut i världen. Sverige blev bland annat transitland för de stora mängder krigsfångepost som skickades mellan Tyskland och Ryssland samt mellan Tyskland och Japan. Och i slutet av 1914 tvingades man uppföra ”Karungi station utrikes” för att kunna ta hand om mängderna med post och varutransporter. Där arbetade 20 personer med sortering och distribution.

Postexpeditionen Karungi Utrikes inrättas i december 1914. Foto: Mia Green.

Haparandabanan stod färdig 1915. Samtidigt invigdes Haparanda station och postsorteringen flyttades då från Karungi. Haparandabanan var då den enda öppna järnvägsförbindelsen mellan Västeuropa och Ryssland. Stationen öppnades för provisorisk trafik 1915 för att 1918 fortsätta med permanent trafik. 1917 tvingades man färdigställa en linbana över älven till Torneå för post och paket för att underlätta det hårda arbetet. Under april 1917 skickades nära en miljon paket.

Då järnvägen har en smalare spårvidd på den svenska sidan fick man helt sonika dra gods och persontrafik med släde över isen till Torneå vintertid och frakta med pråmar över älven sommartid för att lasta om till de ryska tågen. Järnvägsbron över älven invigdes först den 6 oktober 1919.

De omfattande fångutväxlingarna och invalidtransporterna var också en stor del av tågtrafiken utöver de vanliga resenärerna och flyktingarna som färdades fram och tillbaka.

I juli 1915 träffades en överenskommelse mellan de krigförande länderna på initiativ av svenska Röda korset om transporter av sårade och skadade soldater. Fram till år 1918 när kriget var slut hade cirka 65 000 personer passerat Haparanda på sin väg hem. Åtskilliga klarade inte resan utan avled under resans gång och fick aldrig återse sitt hemland. Ett minnesmonument finns att besöka på Haparanda kyrkogård, där vilar 219 soldater som avled under transport.

”1914-1918. I Det ärorika minnet av 205 Österrikisk-Ungerska 11 Tyska 2 Turkiska krigare vilka offrade sitt liv för fosterlandet fjärran från hemlandet som de hade hoppats få återse måste de här jordas till evig ro.” Fotograf: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Mia Green (1870-1949), fotograf och verksam i Haparanda, var initiativtagare till monumentet som invigdes 1919. Pengar till utsmyckning och dekorationer saknades vilket hon då såg till att ordna själv. Under många år planterade hon träd, vattnade blommor och lade ned kransar för att hedra de avlidna soldaterna. Mia Green ligger, enligt egen önskan, begravd alldeles i närheten av monumentet på Haparanda kyrkogård. Genom sitt genuina engagemang fick hon motta tyska och österrikiska Röda korsets medalj.

Som medlem i lokalavdelningen av Landsföreningen För Kvinnans Politiska Rösträtt var Mia Green även aktiv i insamlingar och evenemang för krigets offer. Den 5 september 1914 anordnades en torgdag i Haparanda till stöd för landstormen och de drabbade familjerna samt till alla de flyktingar som passerade staden. Det såldes varor som skänkts av bygdens invånare såsom kött, bakverk, kaffe och grönsaker med mera. Totalt 1100 kronor samlades in och fördelades bland behövande genom olika åtgärder. Mia Green dokumenterade dessutom genom sitt yrke som fotograf en händelserik tid i historien där hon fångade människors uttryck och livsmiljöer, en ovärderlig skatt för eftervärlden att ta del av. Via pressen spreds hennes bilder av krigsinvalider och händelserna i Haparanda över Sverige.

En dikt som skrevs av akademiledamoten Bo Bergman år 1915 sätter ord på de fasor som drabbade dessa soldater.

Marche Funébre (Fruktans marsch)

”Vi komma från maktens tinnar
Och vanmaktens tidsfördriv.
Vi kräla. Vi linka på pinnar.
Vi släpa det lilla som ännu
Finns kvar efter doktorns kniv.
Och döden vill inte ha oss.
Och livet kan inte ta oss.
Tillbaka som mer än stumpar
Och stycken och trasor av liv.

Här har du din älskare åter
Men armarna har han glömt.
Han vänder sig bort och gråter
Med blodiga ögonhålor
Och nickar och småler ömt,
Fast halva ansiktet tryter
Och om det är äran som flyter
ur såren inunder rocken,
så stinker äran fördömt.

Men solen mister ej ljuset
För några haltande led.
Se världen är skön och snuset
Är gott om man bara äger
En näsa att snusa med.
Vårt land, vår heliga moder,
Här får du till hjältestoder
Och fågelstämmor på åkern,
där korparna slagit ned.”

En av de mer kända personer som arbetade för krigsfångars rättigheter var Elsa Brändström (1888-1948), även kallad ”Sibiriens ängel”. Hon tjänstgjorde på tågen som transporterade fångar på sträckan Trelleborg – Karungi. Från 1915 anställdes hon av svenska Röda korset för arbete i Sibirien med att organisera hjälpverksamhet och inspektion av de fångläger som fanns där. Hon tilldelades serafimerordens guldmedalj och svenska Röda korsets medalj 1919. Med en järnvilja och ett brinnande engagemang fortsatte hon fram till sin död att hjälpa och bistå utsatta människor runt om i världen.

Haparanda 17 augusti 1917. På bilden ses: En kvinnlig officer, doktor Ekeroth, syster Karin Hansson, syster Jenny Erlandsson, kapten Sjödin, fänrik Woldin, fänrik Lilier samt kapten Hälleberg. Foto: Mia Green. Ur Norrbottens museums bildarkiv. Med acc:nr 2020:24:22.

Haparanda var under tiden för första världskriget en hektisk plats som kom att spela en stor roll i världspolitiken. Via staden passerade diplomater, politiker, Röda kors-personal, kungligheter med flera. Den 15 april 1917 korsade till exempel Vladimir Lenin gränsen i Haparanda med sitt sällskap, på väg hem till Ryssland efter flera år i landsflykt. Han reste dock under sitt riktiga namn Uljanov vilket man kan anta var en säkerhetsåtgärd.

Det var en tid som medförde uppkomst av handel och företagsamhet, både ljusskygga såsom omfattande smuggling av pengar och livsmedel, medan andra var helt synliga i form av hotellverksamhet och caféer med mera.

Med sin strategiska plats närmast gränsen blev Haparanda en knutpunkt mot öst. Det sades att; när det går dåligt för världen, går det bra för Haparanda. Något som skulle visa sig återigen några decennier längre fram i och med det andra världskrigets utbrott.

Under åren 1914-15 växte en provisorisk kåkstad fram längs järnvägen i Karungi med caféer, övernattningar, konsulat, växlingskontor och affärer. Kriget lockade till sig lycksökare och Karungi blev som ett nytt Klondike då många hoppades tjäna sig en hacka på alla de människor som passerade. Verksamheten flyttade dock till Haparanda när järnvägen stod klar sommaren 1915. De första droskorna började synas som på sommaren kördes med trilla och vintertid med släde.

En av alla anekdoter som finns berättade är den om droskägare Laina-Matti som av en tysk på genomresa blev tillfrågad var tullhuset låg. Han svarade då på tre språk i en och samma mening ”, Gehen Sie diese Strasse, så långt ni kan, ja kääntäkää sitte oiekealle”, vilket kan översättas med ” – Gå den här gatan fram, så långt ni kan och ta sedan av åt höger.”

Man kan fundera över hur ortsborna såg och upplevde alla dessa människor och händelser?

Stadshotellet hade många gäster och en stor blandning av människor med olika språk och bakgrund som på kvällarna samlades på en och samma plats. Man tvingades till att försöka förstå och lyssna till alla dessa förbipasserande. Genom dem fick man lärdom i språk och geografi utöver det som lärdes ut i folkskolan. Många tog till sig flera språk hjälpligt genom att prata och lyssna och kunde på så sätt vara behjälpliga med allehanda ting. Förmodligen fanns här även misstänksamhet gentemot det främmande och okända som de passerande representerade, en avvaktan och säkert en viss rädsla för åtminstone de människor som var fattiga och utmärglade.  

Ska man fundera ytterligare i dessa banor så är det väl just rädslan för det okända som präglar dagens samhälle. Att människor rest och färdats i alla tider frivilligt eller inte är något som ofta glöms bort och något som är självklart för att ett samhälle ska utvecklas och komma framåt. Viljan att försöka förstå och lära känna nya kulturer är en grogrund för ett integrerat samhälle, från båda håll skall sägas. Det blir i förlängningen en investering inte enbart av ekonomisk karaktär utan framförallt en investering i människor och bildning som genom sina erfarenheter och strävanden kan bidra med något värdefullt. För mig skapar det även en tilltro till mänskligheten och dess förmåga att arbeta och skapa något tillsammans i en demokratisk anda.

Bild ur stumfilmen ”när millionerna rulla”, Haparanda stadshotell 1920-tal.

Man ska också ha i åtanke att allt detta skedde i en tid där kampen för lika rösträtt och åtta timmars arbetsdag stod högt på dagordningen för de allra flesta, samtidigt var ransoneringen av livsmedel hård och många demonstrationer och oroligheter förekom.

Bläddrar man i de tre liggarna slås man av den oerhörda bredd av personer som faktiskt reste fram och tillbaka över gränsen. Där finns ogifta fröknar, köpmän, diplomater, disponenter, ministrar, förmän och arbetare, tjänarinnor, officerare och andra militärer, fruar med barn med flera. Där återfinns bland annat fru baronessan de Bistram av rysk börd som reste mot Kiev den 22:a mars 1918. Vi vet inte mycket mer om henne än att hon var 52 år och verkar ha rest ensam.

Vid tiden för oktoberrevolutionen som utbröt den 7 november i Petrograd, dåvarande huvudstad i Ryssland, kan man som till exempel se att medicinstuderande britten Luis (Lewis) reste mellan Samara i Ryssland och England, han var 24 år och reste ensam. Här finns även 34-årige direktör Howard även han av brittisk börd som reste ensam mellan Moskva och England. Bland alla dessa fanns också Fröken Ahlström 32 år, finsk medborgare som reste tillsammans med doktor Ahlström mellan Helsingfors och Stockholm.

Att tyda och förstå vad som avses i källmaterial är inte lätt, något som vi på arkiven ibland får brottas med. Till exempel som i fallet med dessa liggare, har förmodligen stationsskrivarna haft bråda dagar, så skriften är ofta i det närmaste oläslig med många förkortningar. Man kan utläsa yrket och kanske namnet men sedan varifrån de kom och vart de skulle är otydligt.

Att gissa och spekulera över förkortningar ger inte något heller då vi måste ha fakta och mer fullständig kontext. Våra tre liggare är sannolikt bara en del av en betydligt större samling. Men de säger oss en del om vilka personer som reste, vad de arbetade med, om de hade familj och barn med sig, varifrån de kom och vart de skulle resa vidare, deras ålder och om de reste ensamma.

Ett utdrag ur liggaren avseende resande den 13 oktober 1917. Norrbottens museums arkiv Ea 408.
Faksimil ur liggaren för den 13 oktober 1917. Norrbottens museums arkiv Ea408.

Det är ett mycket intressant material som minner om en tid som var och som väcker tankar om nutiden. Idag passerar inte flyktingarna längre Haparanda och Karungi som åren 1914 – 1918. De samlas istället i flyktingläger i bland annat Grekland och Mellanöstern med hopp om att kunna skapa sig ett bättre liv, långt från krig, fattigdom, förtryck och konflikter. Nu precis som då.

/Monica Andersson, arkivassistent vid Norrbottens museum

För vidare läsning se länk: https://digitaltmuseum.se/021188225650/transit

Mellan is och hav-inventeringar 2020 i norra Västerbotten – Fanns det människor här för tiotusen år sedan?

Efter en lång väntan har vi äntligen startat Mellan Is och Hav-inventeringar också i norra Västerbotten. Mellan Is och Hav är ju ett projekt som först startades upp av Norrbottens länsmuseum för att hitta spår efter de människor som först kom till Norrbotten just när inlandsisen började smälta undan från kusten. Det var inom det projektet som den 10600 år gamla jaktboplatsen i Aareavaara blev 14C-daterad och uppmärksammad. Frida Palmbo och övriga arkeologer på Norrbottens museum håller fortfarande igång projektet nu när jag flyttat till Skellefteå.

Under de tre år som jag jobbat för Skellefteå museum har jag hittills inte haft tid att dra igång någonting liknande här, men nu i år så fick vi möjlighet att planera in litet tid för det under vår fältsäsong. Efter att ha gjort en del kartstudier insåg jag att möjligheterna borde vara stora att hitta riktigt gamla boplatser även här i norra Västerbotten. Ungefär samtidigt som människor kunde komma till Aareavaara från öster eller norr så fanns möjligheter för människor att komma till norra Västerbotten söderifrån för ungefär 10500 år sedan.

Bildtext:  De två områdena som vi börjat inventera i år heter Källheden och Ilvädersträsket. Glaciären, den stora inlandsisen skär effektivt av resvägar längre norrut eftersom den fortfarande håller större delen av Norrbottens kust i sitt grepp. Öarna visas enbart som linjer.
De två områdena som vi börjat inventera i år heter Källheden och Ilvädersträsket. Glaciären, den stora inlandsisen skär effektivt av resvägar längre norrut eftersom den fortfarande håller större delen av Norrbottens kust i sitt grepp.

Att paddla mer än 200 km från Aareavaara-trakten och söderut längs med inlandsisen utan att se land, var troligen inte möjligt, men söderifrån var den längsta landlösa sträckan ungefär 15 km. Kanske skulle det kunna ha varit möjligt att vattenvägen komma till området mellan Bastuträsk och Bygdsiljum, och om inte just då, så kanske 100 eller 200 år senare, när isen smält av litet ytterligare.  

De två områdena som vi börjat inventera i år heter Källheden och Ilvädersträsket. Glaciären, den stora inlandsisen skär effektivt av resvägar längre norrut eftersom den fortfarande håller större delen av Norrbottens kust i sitt grepp. Öarna visas enbart som linjer inom Skellefteå kommun.

Tanken var att vi skulle hitta lämpliga jaktboplatser, där människor sökt sig till höjdlägen i terrängen där de haft möjlighet att se renhjordar på långa avstånd för att sedan kunna planera jakten. Vad vi känner till bedrevs jakt på ren troligtvis när renhjordarna tvingades korsa vatten vid isälvar eller sund.  Vid Aareavaara i Norrbotten har det troligtvis gått till så, och det finns både arkeologiska och etnologiska exempel på hur vildrensjakt skett vid vatten-passager, även i andra delar av världen. De tre äldsta boplatserna som vi känner till från Norrbotten är alla till ytan små och ligger på toppen av höjder eller kullar, invid det som en gång varit vattendrag eller sund. De kvarlämnade matresterna domineras av renben.

Vi tänker oss också att en glaciärälv bör ha funnits i närheten, dels för möjlighet att jaga när djuren simmar över, dels för färskvatten och för möjlighet att färdas uppströms eller nedströms med kanot/kajak när glaciären och kusten börjat dra sig tillbaka.

Therese Hellqvist, min kollega, och jag siktade in oss på att leta efter boplatser i kulliga landskap, nära gamla isälvar och nära högsta kustlinjen. Vi valde ut två områden (Ilvädersträsket och Källheden) att titta närmare på den här säsongen. De här två områdena finns också på kartblad som aldrig blivit fornminnesinventerade. Det är alltså ingen annan arkeolog som systematiskt har sökt efter fornlämningar här.

Jag vill visa utsnitt ur våra fältkartor från Ilvädersträsket för att ge er en uppfattning om området.

Satellitbild kompletterad med terrängskuggning för 3D-effekt. Det blå är en schematisk markering för högsta kustlinjen. Här syns tydligt de våldsamma tömningar av glaciärsjöar som skett norrifrån och kullandskapet just norr om kustlinjen. Ilvädersträsket är sjön i det övre högra hörnet av kartan.
Här är jordartskartan som visar isälvssediment (grönt), isälvseroderat område (grått), morän (blått), myrmark (brunt) och berg i dagen (rött). Myrarna var för 10500 år sedan till största delen öppna vatten, den blå linjemarkeringen för Högsta kustlinjen är alltså ganska schematisk.
En topografisk karta över samma område gör det litet tydligare var sjöar, blötmyrar och torrmyrar ligger. Kullandskapet framträder kanske tydligast på den här kartan.

Både området vid Ilvädersträsket och området vid Källheden var fantastiska att besöka. Kullandskapet är helt magiskt vackert. Med de vidsträckta myrarna intill är det lätt att tänka sig myrarna som öppna vatten och kullarna täckta med gräs, videsnår och enstaka fjällbjörkar, samma typ av vegetation som fanns vid Aareavaara för 10600 år sedan.

Kullandskapet söder om Ilvädersträsket. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.
Utsikt från kulle söder om Ilvädersträsket med utsikt ut över myrlandskapet. På bilden syns också Therese Hellqvist, Skellefteå museum. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.
Utsikt från en moränrygg vid Källheden. Fantastiskt läge, men inga synliga lämningar. Therese Hellqvist söker febrilt i markskador efter spår. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Så hur gick det för oss? Tyvärr hittade vi inga tidigmesolitiska jaktboplatser den här gången. Men vi hade bara tid att inventera en dag vid Ilvädersträsket och en dag vid Källheden. Vi hade kunnat spendera minst en vecka på vardera stället. Det innebär att stora ytor fortfarande inte är genomsökta.

Det här är dessutom två områden som ligger just vid högsta kustlinjen. Om människor blivit fördröjda i sin migration till norra Västerbotten, kan det vara så att vi borde söka mera nedströms, där kusten fanns vid ett senare tillfälle, eller uppströms där inlandsisen fortfarande låg kvar ett tag i väster under avsmältningen. När älven blev längre i samband med landhöjningen så fanns ju fler platser där viltet kunde simma över. Landhöjningen de första århundradena efter isens avsmältning var dessutom extremt snabb, 8-9 m per århundrade i höjdled. Det innebär att kusten bara låg här en mycket kort tid och älvarna snabbt blev längre från glaciärens kant till kusten. En försening i människors ankomst innebär då att de områden som man kan söka av efter de första människorna blir mycket mera vidsträckta.

Mycket av mitt resonemang kring var man kan hitta människor vid den här tiden, för 10500 år sedan, bygger på att renjakt var enormt viktig i ett arktiskt klimat (se litteraturlistan längst ned). Just när inlandsisen släppt sitt grepp finns på platsen ett tundralandskap där renen en förutsättning för mänsklig närvaro. Även om isarna smälte undan på sommaren var det fortfarande bistra vintrar. Utan alla de saker som gick att göra från en ren så skulle människor haft väldigt svårt att överleva. Bland annat är renens päls unik på så sätt att hårstråna är ihåliga och därmed isolerar mot kyla mycket bra. En lyckad renjakt på hösten innebar också ett köttförråd över vintern som kunde avgöra överlevnaden för människorna.

Några veckor efter att vi gjort våra första fältinventeringar för Mellan Is och Hav år 2020, så kom Therese Ekholm, (doktorand vid Uppsala universitet), ut med en forskningsartikel i tidskriften The Holocene (se litteraturlistan). I artikeln kommer hon fram till att det finns en gränszon där de djur som invandrar från norr och de djur som invandrar från söder möts. Den gränszonen ligger, i kustlandet, ungefär i trakterna mellan Luleå och Överkalix där inlandsisen spärrade vägen, Det som spelar stor roll för oss här i norra Västerbotten är att norr om denna gränszon finns bekräftade lämningar av renben för 10500 år sedan. Söder därom finns de första daterade lämningarna av renben som tidigast för 9500 år sedan.

Skulle det vara så att där inte finns ren som kan migrera norrut från Mellansverige till norra Västerbotten för 10500 år sedan så blir livet för de människor som försöker migrera norrut betydligt tuffare. I så fall kan inte människors migration gå fortare än barrskogen sprider sig norrut och det djurliv som hör till den. I sammanhanget är det älgskelett som finns i Skellefteå museums samlingar en indikation på ett annat naturlandskap och en annan fauna. Den drunknade för omkring 9600 år sedan i Skellefteå, alltså nästan tusen år efter att inlandsisen försvann från kusten i norra Västerbotten. (Älgskelettet är ett naturhistoriskt fynd, inte ett arkeologiskt. Den har alltså inte bevarats för att människor jagat och lämnat dess ben efter sig). Enligt Ekholm är de tidigaste älgbenen i det arkeologiska materialet i norra Sverige söder om gränszonen ungefär 9500 år gamla, alltså ungefär som älgskelettet på Skellefteå museum. Det verkar som att det inte finns speciellt mycket storvilt i Västerbotten just när inlandsisen lämnar kusten.

Om vi under våra Mellan Is och hav-inventeringar i norra Västerbotten inte hittar spår efter människor vid högsta kustlinjen, beror det då på att de inte alls kommit hit, eller att vi letar på fel ställe? Om förutsättningen för mänsklig närvaro i det nya landet är renjakt, kanske det inte är konstigt om vi inte skulle hitta några 10000-åriga boplatser vid högsta kustlinjen söder om inlandsisen?

Nu ska vi inte ge upp ännu. I områdena vid Ilvädersträsket och Källheden har vi ännu bara hunnit inventera en bråkdel av ytorna. Dessutom ligger, som jag skrev tidigare, de här områdena på kartblad som aldrig fornminnesinventerats tidigare. Att vi är där och söker gör att vi ändå hittar lämningar från yngre tid som måste registreras. I år hittade vi en tjärdal. Nästa år kanske vi hittar lämningar från yngre stenålder, eller järnålder. Fornminnesinventering är ju trots allt viktig grundforskning även om vi inte varje dag hittar sådant som är mer än 10000 år gammalt. Utan grundforskning vore arkeologi en vetenskap byggd på gissningar.  

Vid tangentbordet denna gång:

/Olof Östlund, Skellefteå museum

Litteratur:

Ekholm, Therese (2020). Hunter-gatherer adatptions during the early Holocene in norhtern Sweden. The Holocene. https://journals.sagepub.com/doi/full/10.1177/0959683620961482

Östlund, Olof (2018). Aareavaara and the pioneer period in northern Sweden, in Blankholm, Hans Peter (red.) (2018). The early economy and settlement in Northern Europe: pioneering, resource use, coping with change. Sheffield, UK: Equinox Publishing Ltd., p. [103]-138

Östlund, Olof (2019). Aareavaara och pionjärtiden: med utblick över Nordkalotten. Norrbotten. 2018/2019, s. [8]-31

Länk till tidigare blogginlägg om Skellefteälgen: