Om Norrbottens museum

På Norrbottens museums Kulturmiljöblogg erbjuds en blandning av arkeologi, bebyggelsehistoria, historia, forskningsprojekt, arbetet med museets samlingar, pedagogiska projekt, föremål... Kort sagt det mesta som en anställd överhuvudtaget kan jobba med på ett länsmuseum, en del är generellt och en del annat är specifikt för Norrbotten!

Bara ett öskar…

En enkel skopa som används till att tömma båten på oönskat vatten i syfte att förhindra ett än mindre önskat öde, nämligen en sjunkande båt. Så skulle man, humoristiskt(?) kunna beskriva ett öskar.

Men just det här öskaret, med vårt inventarienummer Nbm 1979, väckte ändå mitt intresse. Vissa föremål innehåller lite extra, lite utöver det vanliga, något som gör att man stannar till, eller åtminstone uppmärksammar det, när man passerar hyllan föremålet numera vilar på. Och det gör verkligen det här öskaret. Det är nämligen helt täckt med namn. Tretton män har ristat in sina namn i det, vid två tillfällen under senvåren 1921.

_NBM5816

Fotograf: Daryoush Tahmasebi, Norrbottens museum 

Men vilka var dessa män? Varför ristade de in sina namn på ett öskar? Och hur har öskaret hamnat på vår hylla?

Namnen är Lars Taavola, Oskar Nordmark, Karl Henriksson, Hugo Nordmark, William Jatko, Gustaf Lassi, Ulrik Niva, Oskar Lassi, Karl Nordmark, H. Larsson, J. Wal. Taavola, Hugo Taavola, P. Hjalmar Niva och eventuellt ytterligare någon persons bomärke. Två datum och en ort är också inskurna, den 30/5 respektive den 8/6 1921. Orten är Narken vid Kalixälven.

_NBM5814

Fotograf: Daryoush Tahmasebi, Norrbottens museum

På öskaret finns också en förkortning inristad, P.u.K.E.F.F. Gissningsvis var alla männen sysselsatta i flottningen och förkortningen på öskaret torde stå för Kalix Elfs Flottnings Förening. Denna förening bildades av skogsbolagen redan 1895. Männen utgjorde troligen ett flottningslag. Flottningen ägde rum på vårflodens vatten när alla vattendrag innehöll så mycket vatten som möjligt. Timret skulle raskt passera respektive avsnitt för att senare sorteras på Vassholmen nere i Kalix. Mer om flottningen i Norrbotten kan ni läsa i ett tidigare blogginlägg av min kollega Frida.

Narken har genom åren tillhört Kalix, Överkalix och Korpilombolo socknar. Numera ligger Narken i Pajala kommun. Namnet Narken, eller Narkaus på meänkieli, kommer antagligen från samiskans ”njarga” som närmast betyder näs. Namnet nämns första gången 1553, då en nybyggare i Rödupp betalade fiskeskatt för fisket i Narken. Byn är skattlagd från 1642. Måhända var Mats Matsson Mämmi eller Finne (1601-1652) från Turtola den förste nybyggaren. Den andre var i alla fall Hindrich Hindrichsson från Rödupp. Narken ligger också mellan det svenskspråkiga Överkalix och det finskspråkiga Tärendö. Byn var länge ganska liten, men den expanderade kraftigt efter Laga skiftet mot slutet av 1800-talet. Vid den tiden var också befolkningsökningen kraftig. Även skogsbruket expanderade kraftigt under andra hälften av 1800-talet. Skogsvägar bröts och flottningsleder rensades.

Men allt var inte positivt. Vid samma tid upplät också staten kronoparker till bebyggelse. Anledningen till detta var framför allt skogsbrukets arbetskraftsbehov, men också den ökande befolkningen, rädslan för emigrationen och ”den socialistiska faran” spelade en roll. Den nya bebyggelsen kom att kallas för odlingslägenheter. Skogstorp, kronotorp eller kolonat var olika typer av sådana lägenheter som anlades under olika tider.

Johan Petter Nilsson Lassi var den förste skogstorparen i Narken. Torpet anlades år 1900 norr om den gamla byn. Snart växte denna typ av bebyggelse och under 1920- och 1930-talen anlades två kolonat i Äihämä, på älvens östra sida, och i Aho, väster om byn. Under 1930-talet tillkom också några arbetarsmåbruk. Men detta var den sista, konstgjorda expansionsfasen, innan teknikutveckling och sociala förändringar startade den befolkningsminskning som fortfarande pågår.

Enligt museets huvudliggare är öskaret inköpt av utställningskommissariatet 1921. Den utställning som behövde ett kommissariat är förstås den stora industri- och jubileumsutställningen 1921. Luleå stad fyllde 300 år och firade detta, bland annat genom att anordna en stor utställning. Denna bestod av flera olika teman. Under ett tema fanns hemslöjd, konst, musik och kulturhistoria. Under det temat spelade museet en viktig roll. Ett annat tema var Skogs och Trähantering, där flottningen ingick som en underavdelning under ledning av flottningschefen K. Krook. Bland annat visades ett antal modeller över olika flottledsbyggnader.

Norrbottens museum satsade i alla fall ordentligt på denna utställning och många av de föremål som ställdes ut under de olika temana kom efter utställningen att tillföras museet som gåvor eller inköp. Den kände advokaten/författaren/etnologen Sigurd Dahlbäck, som jag har skrivit om i ett tidigare blogginlägg, anställdes för att skapa en kulturhistorisk utställning. Denna placerades i den nybyggda kopian av Luleås rådhus. Originalet, som byggdes under åren 1691-93, revs 1861, men inför utställningen kom en kopia att byggas.

Låt oss nu titta lite närmare på de personer som satt sina namn på öskaret:

• Karl Valfrid Henriksson (Oskarin-Kalle) (1901-1970). Han blev faderlös vid tio års ålder när pappan, Karl Oskar, som var hemmansägare på Narken Nr. 1, Lantto, dog. År 1926 fick han ”nådigt tillstånd” för utvandring till Nordamerika och den 21 december samma år kom han till New York. Han hamnade senare, likt så många Tornedalingar, i Calumet, ”Copper Country”, Michigan.
• Johan Oskar Nordmark (1898-1973). Han gifter sig 1925 med Milda Wilhelmina Hannula och blir året därpå kronotorpare på Narkheden 7.
• Karl Albin Nordmark (1899-1973), var Oskars bror. Han gifter sig 1923 med Signe Tervahauta och blir kronotorpare/arbetare på Narkheden 8.
• Hugo Villiam Nordmark (1893-1969) blev 1941 kolonist i Äihämä på andra sidan älven, men var också färjkarl och skolvaktmästare i Narken. Han gifte sig 1917 med Britta Kristina Lantto.
• H. Larsson är förmodligen Lars Hugo Larsson, (1898-1982), också kallad Mäki-Lassi. Han blev hemmansägare/brukare på Narken Nr. 5, Taavola. Han gifter sig 1924 med Agnes Teresia Heikki. Han drev även en taxirörelse.
• Hugo William Taavola (1898-1993) kom också från Narken Nr. 5. Han beviljades tillstånd att utvandra till Nordamerika 1926. Han hamnade också i Calumet, men blev så småningom tranbärsodlare i Washington. Hans mål var hela tiden att återvända, men det kom att dröja ända till 1984 innan han kunde vända hem till Narken.
• Lars Ragnar Taavola (1905-1968), Taavolan Lasse, var också med. Han var bror till Hugo. Lars emigrerade till USA på 20-talet och han kom att arbeta inom bilindustrin i Detroit innan han också hamnade i Calumet. Han dog 1968 i Michigan.
• Johan Walerius Taavola (1891-1974) var ytterligare en bror. Han stannade dock kvar i Narken. Han bodde på Narken Nr. 5 och var gift med Anna Emilia Alapää.
• William Eriksson Jatko (1881-1932) var kronotorpare på Narkheden 1. Han gifte sig 1906 med Anna Evelina Lassi, men avled redan vid julen 1932. Anna blev kvar som innehavare av torpet fram till femtiotalet.
• Arbetaren och skogstorparen Johan Gustaf Lassi var född 1898 och flyttade till Tärendö för att gifta sig med Mia Elisabeth Lampa. De återvände till Narken efter några år.
• Brodern, Karl Oskar Lassi (1901-1979) gifter sig 1931 med Anna Lydia Jatko och året därpå blev han, om än kortvarigt, kolonist i Aho. Hans avskedsbrev som kolonist är ett bevis på att kolonaten oftast inte var så lämpliga: ”Härmed får underteknat medtela, att jag vill säga ut mitt innehavande Kolonat No12. i Narken. Medan dett på stället der den nu är, var oduglig otlingsmark.” Han flyttade sedan in till Narken och kom att arbeta i skogen och med flotttningen.
• Petter Hjalmar Niva (1880-1925) drunknade redan 1925 vid flottningen i Mestoslinkka strax norr om byn. Båten kantrade i forsen och fem av sex män kom iland.
• Ulrik Niva är förmodligen den person senare kallade sig Ulrik Tervahauta (och ännu senare Ridbäck) (1895-1969). Niva kom sig av att familjen hade bott på Nivan ranta (Nivastranden). Han blev senare snickare och tillverkade bland annat byns likkistor.

Unga män, sysselsatta i flottningen har alltså ristat in sina namn i ett öskar och därmed bevarat minnet av sig själva i och med att öskaret hittade till Luleå och den stora jubileumsutställningen. Kanske var det flottningschefen Krook som bett dem göra detta? Kanske fanns det ett annat, numera bortglömt skäl? Men namnen finns kvar, och öskaret.

I Kalixälven upphörde flottningen 1977 och ytterligare en arbetsuppgift var borta för alltid.

• Om flottningen i Norrbotten kan du läsa mer i ett tidigare blogginlägg av min kollega Frida: Flotttning – en förfluten del av Norrbottens historia

• Om byn Narken finns det numera en innehållsrik bok, Narken – Narkaus En by norr om polcirkeln, av Irma Ridbäck

Vid tangentbordet:
Robert Pohjanen, antikvarie vid Norrbottens museums föremålssamlingar

Ett mysterium i världsarvet Laponia

I december förra året gästbloggade jag om världsarvet Laponia med särskilt fokus på vår verksamhet som har med spår av tidigare brukare/historiska spår, att göra. Ett ”försvunnet” fångstgropssystem gav då huvudbry samtidigt som ett nytt, inte känt, system dök upp. Ett år av ”cliffhanger” är nu till ända och mysteriet med det försvunna fångstgropssystemet, har fått sin lösning.

Läs gärna inlägget från 2017 här, för att friska upp minnet!

Men ni får hålla er till tåls en stund till. Först ska jag berätta lite om vad som hänt under fältsäsongen 2018. Vi har påbörjat ett samarbetsprojekt med Silvermuseet ”Kulturmiljöer och landskap i Laponia”. Här kan alla, brukare och besökare, ta del av föreläsningar och kunskapsresor i fält som handlar om hur människan nyttjat och format landskapet. I år har vi haft fältresor längs Ritsemvägen som varit mycket populära. Vi har även skapat en tipsfunktion för att kunna ta emot tips om nya lämningar, granska och sedan registrera dem:
https://laponia.nu/livet-i-laponia/markerna/spar-i-landskapet/projekt/

Ett av våra stora fokusområden just nu är Muttos/ Muddus nationalpark. I höst har en ny entré blivit klar och snart ska den fyllas med skyltar. Som en del i kunskapsinsamlingen har jag påbörjat en inventering i anslutning till vandringslederna i parken. Många nya forn- och kulturlämningar som ni kan se nedan!

muttos-nyentre

En nästan helt färdigställd entré för Muttos/ Muddus nationalpark vid Skajdde. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Härd, strax N om fallstugan. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En fångstgrop i ett system med många gropar, Ö om fallstugan. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjouttjudus.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kojgrund. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kåta/bod?, invid kojgrund och härd. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Det andra fokusområdet vi arbetar med just nu, är området kring Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet. Fångstgropssystemet som jag fann i fjol är nu registrerat, enligt konstens alla regler. Hela åtta gropar blev det. Kanske har det funnits någon fler grop som fick sätta livet till, i och med brytningen av vägen till Satis. Groparna ligger strategiskt placerade, i en båge mellan Nieras fjällbrant och Viedásädno, vid Vattenfalls gamla elljusspår.

karta-fångstgropssystem

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fångstgrop vid det gamla elljusspåret. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Så till mysteriet…………

Fångstgropssystemet Gällivare 118:1, som ska bestå av fyra gropar, är inte längre försvunnet! Kommer ni ihåg var det skulle ligga? I en storblockig kraftledningsgata vid Satisvägen. Att det inte ligger där, kunde jag konstatera redan 2015 och sedan dess har jag sökt vida omkring, utan resultat. Nåja, inte helt utan resultat, en del andra lämningar och ett helt annat fångstgropssystem, har det som bekant blivit.

Inledde årets ”expedition” norrifrån, med att lokalisera den gamla körvägen till Satis. Jo då, den fanns den med. Svår att följa och kraftigt igenvuxen. Startade dagen full av tillförsikt, med en upptäckaranda som fått självaste Indiana Jones att häpna. Men när timmarna går och det enda man ser är stenar, block, fjällbjörkar och en och annan mygga, är det lätt att börja tvivla på sin förmåga. Till slut gav jag upp och rullade bokstavligen ner på en frodig fjällbjörksäng, intill Vattenfalls anläggning på Ganijvárásj. Och där mellan ormbunkar och midsommarblomster låg en grop!

Den som söker, hon finner.

Så självklar som bara en fångstgrop kan vara. Allt var rätt; läge, form och material. Det enda som var fel, var att det bara var en grop. Var fanns resterande tre? Var jag ändå på fel ställe? Läste beskrivningen om och om igen, mätte och stegade runt. Till slut föll pusselbitarna på plats, jag hade hittat det försvunna fångstgropssystemet!

Dessvärre är grop nr 2-4 igenfyllda, något av ett antiklimax. Några av referenspunkterna finns kvar, ett stort flyttblock och en myr/tjärn som numera består av schaktmassor.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det försvunna fångstgropssystemet. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Självklart är jag nöjd och lättad över att ha hittat ”rätt”. Samtidigt blir jag en aning förfärad över hur gamla, felaktiga registreringar faktiskt får förödande konsekvenser för kulturavet.

En nationalpark ger inget absolut skydd för forn-och kulturlämningar. Världsarvet är ett kulturlandskap där människan påverkat och brukat landskapet allt sedan inlandsisen släppte sitt grepp. Oavsett näring (vattenkraft, rennäring, turism) eller form av brukande, krävs ett hållbart och medvetet sådant, för att vi ska kunna bevara världsarvets värden. Ansvaret ligger hos oss alla. Men kanske särskilt hos näringarna.

2019 då? Lite tomt känns det allt, att inte ha något specifikt att leta efter. Men med en yta lika stor som tre Gotland, finns det en hel del att göra. Inventeringen i Muttos fortsätter och sen ser jag med spänning fram emot att få bege mig till ”andra sidan” där nya projekt väntar.

Anna Rimpi, arkeolog, Laponiatjuottjudus

Besök oss gärna på http://www.laponia.nu/

Källor:

Bergengren, K. 1964. Rapport över kulturhistoriska undersökningar inom Vietas kraftstations byggnadsområde vid Stora Sjöfallet och längs den till detta område planerade tillfartsvägen på N-sidan av Stora Luleåvattnet och Langas mellan Luleluspen och Vietasjokk utlopp, Gällivare socken, Lappland 1962. ATA Stockholm dnr 3555/64.

Mulk, Inga-Maria (1994). Sirkas: ett samiskt fångstsamhälle i förändring Kr.f.-1600 e.Kr. = Sirkas, a Sámi hunting society in transition AD 1-1600. Diss. Umeå : Univ., 1994

Laponia: world heritage in Swedish Lapland : Tjuottjudusplána : biejadusáj ja sujttimplánajn suoddjimpárkajda = Förvaltningsplan : föreskrifter och skötselplan för nationalparkerna Sarek, Stora sjöfallet/Stuor Muorkke, Muddus/Muttos, Padjelanta/Badjelánnda : Biejadusáj ja sujttimplánajn luonndoreserváhtajda = Föreskrifter och skötselplan för naturreservaten Sjávnja/Stubbá. (2015). [Jokkmokk: Laponiatjuottjudus

Tillgänglig på Internet: http://laponia.nu/wp-content/uploads/2015/03/Laponia-forvaltningsplan-svenska.pdf

Historiska kartor https://etjanster.lantmateriet.se/historiskakartor/s/search.html?asUrl=https%3A%2F%2Fetjanster.lantmateriet.se%2Farkivsok%2Fs%2Fstartpage.html&arv=false&pul=true&user=public&swedish=true

FMIS
http://www.fmis.raa.se/cocoon/fornsok/search.html

kartbild.com-öppna data
https://kartbild.com/#15/61.2616/16.8677