Om Norrbottens museum

Den här bloggen är informationskanal för arkeologer och byggnadsantikvarier, m.fl. på Norrbottens museum.

En inblick i Norrlandsfrågan

Bara att säga namnet Norrland väcker känslor. Antingen dyker en bild upp av ett diffust landområde som existerar norr om Dalälven där man pratar ”norrländska”. Eller så är det som i min egen bekantskapskrets en allmän trötthet som sköljer över en att som norrbottning bli kallad norrlänning och att tvingas ta på sig rollen som representant för Sveriges fem nordligaste län, nio nordligaste landskap eller de nordligaste 2/3 av Sveriges yta.

Hur kan det komma sig att ett namn kan väcka så otroligt många känslor, fördomar, bilder? Samtidigt som så många vet så väldigt lite om själva området man pratar om?

Det här blogginlägget kommer inte att behandla hela den s.k. Norrlandsfrågan, det vore en omöjlig uppgift för ett litet blogginlägg. Det här mer en introduktion till bakgrunden, historiken till frågan. Norrlandsfrågan är till att börja med det samlande namnet på den debatt som rörde och fortfarande rör ägandeförhållanden av mark och vatten och samhällsutvecklingen i Sveriges fem nordligaste län.

Förhoppningsvis ger denna introduktion lite större förståelse för varför namnet Norrland genererar alla de här känslorna, fördomarna och bilderna.

Namnets historia

Vad kan vara lämpligare att börja med än att gräva i namnet Norrlands historia. Första gången som namnet uppträder i historiska källor i någon form är 1329. I detta dokument benämns nuvarande Österbotten i Finland för Östernorrlandia. Första gången det uppträder i en mer bekant form är i ett kungligt brev utfärdat av kung Karl Knutsson år 1435. I brevet berättar han att han låtit bud utgå till Hälsingland och ”annorstädes i Norrlanden”.

Här omtalas alltså inte ETT Norrland utan ”Norrlanden”. Flertal. Det är vanligt i skriftliga källor åtminstone fram till sent 1500-tal. Begreppet omfattar även finska Österbotten under en lång tid. Det är tydligt att namnet uppkommit som ett svepande namn på de nordliga områdena, ett namn som uppkommit med utgångspunkt från Mellansverige . Den geografiska avgränsningen för Norrland var under lång tid växlande och har som nämnts ovan avsett olika delar av nuvarande Norrland och norra Finland under århundradenas lopp.

Under 1500-talet börjar däremot den geografiska avgränsning som vi känner till idag bli allt mer uttalad. Det vill säga samtliga län norr om Dalälven och väster om Torneå och Muonio älvar.

Även om den geografiska avgränsningen så småningom klarnar används begreppet fortsatt lite förvirrat under 1600-talet. När den svenska stormakten försökte hitta begrepp för att förklara och uttrycka sitt storslagna ursprung var ordet ”norlanden” i olika former vanliga. Snorre Sturlasons isländska sagor trycktes 1668 med titeln ”Norlandz Chrönika och Beskriffning”. Under 1600-tal kallades de isländska sagorna i Sverige för ”norrländske antikviteter”.

Så småningom blev begreppet ”Norden” eller ”nordisk” men under 1600-tal var ”norrländsk” och andra former av ”Norrland” mycket vanliga för att benämna hela det geografiska område som nu benämns för Norden.

Norrlandsfrågans uppkomst

Det som benämns som Norrlandsfrågan uppstod i slutet av 1800-talet i samband med de stora trävarubolagens allt mer omfattande och intensiva skogsuppköp. Baggböleriet som begrepp fick en ny betydelse, från början hade det avsett olaglig avverkning på statlig mark men från och med slutet av 1800-talet kom det istället att syfta på de ohederliga metoder som bolagen använde för att köpa in timmer och skogsfastigheter från bönderna.

Baggböleriet gav upphov till en debatt om lagstiftning mot aktiebolags rätt att köpa mark. Debatten om exploateringen av de norrländska naturresurserna, vilken inriktning utvecklingen av den norra landsändan skulle ta och rättigheterna till mark och vatten kom snabbt att döpas till ”vår irländska fråga”.

Det syftade till den samtida debatten i det brittiska parlamentet angående de allt starkare kraven på irländsk självständighet. Debattörer som den jämtlandsfödde journalisten Jonas Stadling såg tydliga paralleller mellan det förtryck och den ekonomiska exploatering som det irländska folket levde under och det han tyckte sig uppleva i Norrland.

Även om det var trävaruindustrins tillväxt och agerande som kom att inleda och lägga grunden för debatten som vi idag kallar för Norrlandsfrågan så kom frågan med tiden att handla om industrialiseringen i stort och vilken inriktning utvecklingen i Norrlandslänen skulle ta.

De som kritiserade trävarubolagens baggböleri och exploatering menade hellre att jordbruket skulle gynnas och att de självägande bönderna skulle skyddas. De accepterade industrin men ville hellre se att den utvecklades i mindre skala och under ansvar mot människor och miljö. De samiska rättigheterna var vid den här tiden beklagligt nog helt förbisedda även i denna grupp. Dessa företrädde en utvecklingslinje som skulle leda till ett ”Jordbruksnorrland”.

På andra sidan fanns de som företrädde en fullskalig industrialisering av de norrländska länen. Vad som ansågs vara en sund hushållning med naturresurserna borde avgöras av marknaden menade man, några moraliska eller kulturella invändningar borde inte få tillåtas begränsa denna utveckling menade de. Denna grupp hade ett evolutionärt tankesätt och en tro på att naturresurserna i Norrland gjorde det förutbestämt att utvecklingen skulle gå mot ett ”Industrinorrland”.

Oavsett vilket läger man tillhörde hade de däremot en gemensam syn på Norrland. Norrland var framtidslandet, den region som symboliserade Sveriges framtid. Det som skiljde dem åt var vilken framtid som Norrland speglade och därmed vägen dit.

Norrlandsfrågan efter 1920-30-tal

Den väldigt romantiserade och idealiserade bilden av Norrland kom att få sig en törn efter den ekonomiska depressionen som inträdde under 1920-talet. Sågverk efter sågverk tvingades stänga ned och industrialiseringen stannade av och under perioder var arbetslösheten hög.

Efter 1920-30-tal kom bilden av Norrland att präglas av pessimism istället. Avfolkning, jordbruksnedläggelser, flyttlasspolitik var vanligt förekommande i den mediala rapporteringen, helt plötsligt speglade inte Norrland landets framtid utan det motsatta.

Under 1960-1970-tal återuppväcktes tanken om Norrland var utsuget av övriga Sverige, en kritik som funnits även under det sena 1800- och tidiga 1900-talets kritik av trävarubolagens härjningar i de norrländska skogarna. En kritik som bland annat uttrycktes i den utredning som Landstingens norrlandskommitté genomförde 1923, bl.a. ansåg de att de nordliga länen inte fått ut så mycket av resurserna som man haft rätt till.

Det var i den här andan som texter som Koloni i norr (1971), ”Detta djävla Norrland”: 20 författare möter glesbygden (1971), Angår det Sverige om Norrland finns? (1970) och I Norrland hava vi ett Indien (1976) publicerades. Texter som ville göra upp den upplevda utsugningen av landsändan, som argumenterade för att Norrlandslänen skulle få mer tillbaka av vinsterna från de utvunna naturresurserna och som till och med debatterade för att skilja Norrland från Sverige.

Nu började även statens hantering av samerna inkluderas i debatten. Historikern Magnus Mörner hade i sin forskning dragit parallellen mellan den spanska hanteringen av indianfolken i gruvnäringen i Latinamerika och samernas ställning i den tidiga svenska gruvdriften.

Problemet som man såg det från kritikernas håll var att den svenska centralmaktens agerande från 1600-talet och fram till det sena 1900-talet fokuserats på att exploatera och utvinna naturresurserna på bekostnad av den regionala utvecklingen. Man menade att det var den ”känslokalla, rationalitetsfixerande och profitjagande industrikapitalismen som stängde fabrikerna, kalhögg skogarna, tämjde forsarna och föste folket till städerna”. Arbetsförmedlingen (AMS) döptes om till ”Alla måste söderut” och man ansåg att staten och kapitalet satt i samma båt. Det var också under den här tiden som Norrlandsförbundet inledde ”Vi flytt int”-kampanjen.

Norrlandsfrågan idag

Man kan nog säga att Norrlandsfrågan återigen har fått ett uppsving. I samband med den s.k. gruvboomen för några år sedan blommade samma debatt upp igen, om markrättigheter, bolagens härjningar, samernas rättigheter, om regional utveckling och fördelning av vinster från regionens naturresurser.

Läser man historiken kring Norrlandsfrågan ser man att argumenten och positionerna i debatten ingalunda är nya om än vår samtid ser annorlunda ut än för 50 eller för den delen 100 år sedan.

Po Tidholm eller Arne Müller är på det sättet varken nydanande eller unika i det kritiska förhållningssätt de antagit i frågan om den statliga synen på Norrland, naturresursernas exploatering och Norrlandslänens kultur och natur. Lika lite som att landshövdingen, näringslivsföreträdare och andra som förespråkar en fortsatt exploatering och en överdriven tilltro till industrialiseringens positiva effekter är nydanande eller unika.

Argumenten går igen 100 år senare. Om något visar det att frågan om Norrland, naturresurserna och den regionala utvecklingen fortfarande går obesvarad in i framtiden.

Lästips: Framtidslandet av Sverker Sörlin (1988).

Vid tangentbordet, Nils Harnesk.

Jävre Turiststation

exteriörFoto: Daryoush Tahmasebi ©Norrbottens museum

 

Den 3.e september var det 50 år sedan trafikomläggningen från vänster- till högertrafik genomfördes. En stor dag minst sagt, men för den nybyggda turistbyrån i Jävre blev det inte lika muntert.
Vid invigningen 1967 var den toppmoderna byggnaden, ritad av Gunnar Lehtipalos, placerad så den lätt kunde nås av de bilburna semesterfirarna på väg norrut, men vid trafikomläggningen kom den att hamna på fel sida vägen.

Jävre turiststation var tänkt att utgöra portalen till Norrbotten och med inspiration från södra Europas mat- och serviceställen byggda som viadukter över vägbanorna, planerades turistbyrån att byggas likvärdigt. Detta föll inte Vägverket i smaken, men idén kom ändå att få en plats i arkitekturen.

jävrebak kopiaFasad innan restaurering 2001-2003 Foto: Daryoush Tahmasebi ©Norrbottens museum

 

Den grå byggnaden är futuristiskt byggd i betong, glaspartier och plåt. Byggnadskroppen liknar ett liggande rätblock klädd med korrugerad plåt och placerad på en armerad valvbåge. Ett stort glasparti skapar en ljus interiör med utsikt mot E4.an och Jävreviken.

1999-434-9 motellstugor2Tillhörande campingstugor Fotograf okänd ©Norrbottens museum

 

Turistbyrån uppfördes av Norrbottens Turisttrafikförbund som drev verksamheten fram till 1975. Samma år tog Piteå kommun över driften innan byggnaden såldes tre år senare. Efter försäljningen kom den under en period att vara reception till de 25 stugor som ingick i anläggningen innan den till slut lämnades åt sitt öde. Det skulle dröja ca 20 år innan den renoverades och fick tillbaka sin forna glans.

Sedan 2003 är turiststationen byggnadsminne. Det gäller såväl byggnaden som skyltar och den anslagstavla som står invid entrén. Med ett formspråk som för tankarna till science fiction är de ett passande bidrag till den futuristiska byggnadskroppen.

skylt närbildAnslagstavlan vid entrén Foto: Daryoush Tahmasebi ©Norrbottens museum

 

Idag är byggnaden åter turistbyrå där 60-talsentusiaster får sitt lystmäte genom samtida föremål från decenniet.

interior_01_LR
Interiörbild Foto: Daryoush Tahmasebi ©Norrbottens museum

 

 

Vid tangentbordet:
Erica Duvensjö

Källor och läs mer:
*Piteå kommun – http://www.pitea.se
*Per Strömberg: Upplevelseindustrins turistmiljöer. Visuella berättarstrategier i svenska turistanläggningar 1985-2005, avhandling i konstvetenskapvid Uppsala universitet 2007