Om Norrbottens museum

På Norrbottens museums Kulturmiljöblogg erbjuds en blandning av arkeologi, bebyggelsehistoria, historia, forskningsprojekt, arbetet med museets samlingar, pedagogiska projekt, föremål... Kort sagt det mesta som en anställd överhuvudtaget kan jobba med på ett länsmuseum, en del är generellt och en del annat är specifikt för Norrbotten!

Labyrinter

Under 2015 kom Piteå museum och den i Piteå födde konstnären Sture Berglund att samarbeta i ett ämne som för de flesta som besökt någon av öarna i Norrbottens eller Västerbottens skärgårdsområde är tämligen känt: labyrinter.

Sture Berglund tillbringade stor del av sin barndom och sina uppväxtår i Piteå kommuns norra del, främst Bertnäs och Granön. Där kom han tidigt att fascineras av labyrinten på Orrskär och mönstret har kommit att följa honom i både konstnärskap och egen forskning.

Ett av Piteå museums uppdrag är att sprida kunskapen om lokala företeelser och lokal historia, såväl till kommunmedborgare som till besökare. Labyrinterna har en lång och intressant historia och blev därför ett utmärkt ämne för en utställning. Denna kom senare att som vandringsutställning besöka Tornedalens museum respektive Vasa museum i Finland samt Piteå Båtmuseum. Den låg även till grund för en artikel i Bottniska studier 5: Jungfrudanser – Myt och verklighet. (2018 Red. Roger Jacobsson) Bloggtexten är ett utdrag ur den ursprungliga utställningstexten. Men låt oss inleda med Sture Berglunds egna ord:

Labyrintstäder i norr

I Bottenvikens kustland finns en av våra äldsta bildsymboler: den klassiska labyrinten. Området har en unik koncentration av dessa stensättningar, ingen annanstans i världen återfinns så många klassiska labyrinter. Lika fascinerande som antalet är mönstervandringen från Medelhavet till Bottenviken.

Ursprunget för den klassiska labyrinten är östra Medelhavsområdet för cirka 4 000 år sedan, det vill säga redan under bronsåldern, där den återfinns i form av klippristningar, som mosaikmönster i byggnader, som bild på mynt samt på keramik. Den tidigaste säkerställda dateringen är från den grekiska ön Pylos år 1 200 f. Kr. Andra intressanta fyndplatser är Indonesien, nuvarande Etiopien samt Nord- och Sydamerika. I Europa återfinns labyrintformerna i Frankrike, Tyskland, England, de nordiska länderna, samt Baltikum. Labyrintens fundamentala egenskap, den inneboende labyrintiska ordningen, har alltid ansetts vara av arkitektonisk natur och har därför tidigt uppfattats som bilder av en sagostad eller fästning. Därför uppstår tidigt labyrintformen under beteckningar som exempelvis Trojeborg, Trinteborg, Trelleborg, Rundborgestad och Viborgska stan.

Grekisk mosaik

Grekisk mosaik.

CRETE-head-of-Minos-and-Labyrinth-214x100

Mynt från kreta med Minos på ena sidan och en labyrint på andra sidan.

Sverige har flest labyrintformer i världen – cirka 300 stycken, varav drygt 100 stycken återfinns på kuststräckan mellan Haparanda skärgård och Bjuröklubb söder om Skellefteå. De flesta är eller har varit strandbundna. Omfattar vi norra Kvarken och den finska kusten mellan Torneå och Vasa ökar antalet kända labyrinter väsentligt, samt att nya spännande beteckningar och namnformer uppstår; exempelvis Jungfrudans, Ringdans, Nunnehägnad och Jättehägn.

Många av labyrinterna i det bottniska natur- och kulturlandskapet är, till synes, anlagda i medvetet ”sköna lägen”, det vill säga i sluttningar mot öster och havet. I många fall är labyrintens ingång vänd mot soluppgången. Närheten till fiskelägen och enskilda stugor är i de flesta fall påtaglig.

Haparanda Sandskär, Rödkallen, Stor-Räbben och Bjuröklubb är bara några platser bland många där labyrinterna känns närvarande och förstärker upplevelsen av landskapet.

Sture Berglund


Den klassiska labyrinten

Den klassiska labyrintfiguren är en mycket gammal bildsymbol som förmodligen uppstod i Medelhavsområden under bronsåldern, ca 2 000 f. Kr. De bästa exemplen återfinns på mynt funna i palatset i Knossos på den grekiska ön Kreta. Därför kallas den klassiska labyrinten ofta för ”kretensisk”. Den är till utformningen mycket regelbunden och leder, trots sin slingrande form, via en enda väg från ingången till mittpunkten.

Denna labyrintfigur har sedan på okända vägar vandrat från Medelhavsområdet till Mellanöstern, Persien, Indien och Indonesien; via Syd- och Mellaneuropa till Skandinavien och Brittiska öarna. Det är troligt att labyrintsymbolen nådde Skandinavien redan under järnåldern, ca 500 f. Kr. Däremot var den inte känd i Kina och Japan under äldre tid.

I det romerska riket var labyrintmosaiker vanligt förekommande. De fyrkantiga eller runda labyrinterna omgavs ofta av bilder av stadsmurar, och en av teorierna är att dessa mosaiker fungerade som skyddssymboler för staden. I äldre tid kallas labyrinterna också för ”Trojeborgar” – förmodligen med hänvisning till den gamla, ointagliga staden Troja.

Romersk mosaik

Romersk mosaik.

Labyrintsymbolen återfinns även i de gamla, inhemska kulturerna på den amerikanska dubbelkontinenten, oftast i en fyrkantig variant. Det är mycket troligt att den uppstått där oberoende av de Europeiska labyrinterna. Idén är alltså tämligen universell.

Labyrintens symbolik och användning

Över hela världen är labyrinterna utformade på samma sätt: med ett centralt kors, ingången oftast riktad mot väster och ofta med gångar i sju varv. Sju var och är ett heligt tal i många religioner och kulturer: sju veckodagar, sju planeter, sju färger i regnbågen – sju varv i labyrinten.

Det finns många teorier om labyrinternas ursprungliga användning, bland annat ritualer kopplade till livet och döden, tur i jakt och fiske och beskydd mot onda makter. Den vanligaste teorin handlar dock om fruktsamhet och vårens sådd. Den gemensamma nämnaren verkar ha varit det magiska och mystiska En teori kopplar samman labyrinten med moderskulten, där en kvinna skulle räddas ur labyrintens mittpunkt efter vinterns mörker och kyla. När jordgudinnan efter stor möda och ansträngning räddats och återförenats med himmelsguden kunde våren och livet återvända. Labyrinterna kopplas via moderskulten också till kvinnliga prästinnor. Det är tydligt att de gamla kulturerna vilade på en kvinnodyrkan, till skillnad från våra mer sentida patriarkala samhällen.

Spridning

Labyrinten spreds tämligen snabbt genom Europa och anammades och inlemmades i de olika kulturerna, kanske för sin mångsidighet, kanske för sin mystik. I Tyskland och Danmark byggdes de ofta av torv och jord medan de i Sverige och Finland byggdes som stenformationer, vilket kan vara en av anledningarna till att det finns så många bevarade labyrinter här. Den svenska och finska bottenvikskusten har faktiskt den högsta koncentrationen av klassiska labyrinter i världen. I Finland och Estland följer förekomsten av labyrinter den tidigare svenska kolonisationen och upphör i öster ungefär där kolonisationen stannade. Ett samband som är alltför tydligt för att förbises: labyrinterna kom till området med svenska nybyggare.

De labyrinter som återfinns i Nordnorge har förmodligen anlagts av samerna, då Norges labyrinter ligger i nuvarande Bohuslän eller nära Oslo. Även de få labyrinter som påträffats på Kolahalvön, vid Norra ishavet, tros ha samiskt ursprung, då det inte finns några omtalade traditioner av att lägga labyrinter i den ryska historien. Labyrintsymbolen verkar alltså ha vidarebefordrats från svenskar och finnar till samerna.

Katolska kyrkan och labyrinterna

Under medeltiden kom kyrkan att anamma labyrinten som symbol, men då i en mer komplex variant. Mönstret, som lades som golvlabyrinter av sten i cirkulär eller månghörnig form, kunde symbolisera livet och döden och vi vet att de användes i de tidiga kyrkoceremonierna, bland annat som metafor för pilgrimsvandringar.

Kyrkolabyrinterna var vanligast i de gotiska katedralerna, främst i Frankrike och Tyskland. De lades ofta i stort format, ungefär 10–12 meter i diameter. De flesta labyrinterna har dock förstörts av slitage, sabotage och ombyggnader och idag finns endast ett fåtal kvar. De mest kända kyrkolabyrinterna finns i katedralerna i Amiens, Bayeux och Chartres. Just Chartres är en mycket gammal kultplats där människorna tillbad och dyrkade en modergudinna redan långt innan vår tideräkning. Labyrinten i katedralen är mest troligt hämtad från denna urmoderskult. Ett sätt att assimilera en tradition istället för att konkurrera ut den.

Golvet i katedralen i Amiens

Golvet i katedralen i Amiens.

De brittiska grästorvslabyrinterna uppvisar tydligt släktskap med de franska kyrkolabyrinterna och de har med all sannolikhet använts i både keltiska och kristna ritualer. Shakespeare omnämner dem i bland annat i lustspelet ”En midsommarnattsdröm”. Tyvärr har de med åren vuxit igen och försvunnit och idag finns bara ett fåtal kvar.

Labyrinter i Sverige

Sverige är unikt i världen: här finns mer än 300 bevarade och dokumenterade klassiska labyrinter. Ursprunget är okänt, men de är långt äldre än exempelvis kristendomen eller asatron. En del av dem kan vara nästan 1 500 år gamla. Mer än en tredjedel av dem återfinns i Norrbottens kustland. När labyrinten nådde Skandinavien hade den redan börjat spela ut sin roll i Medelhavsområdet.

I Syd- och Mellansverige uppträder labyrinterna i ett tämligen glest spridningsmönster, oftast knutna till de äldsta centralbygderna; i Mälardalen, på västkusten och på Gotland. Längs Norrlandskusten är de däremot både många och vanliga. Antalet labyrinter ökar något efter den tid när Sverige kristnades (800–1200-talen). Men från att ha varit centralt belägna, ofta i samhällenas mitt, förflyttades de till undanskymda och undangömda platser: deras uråldriga magi slutade att vara allmän och blev förbehållen ett fåtal. Labyrinterna kallas ofta för ”Trojeborgar” eller ”Trelleborgar” i äldre källor. Namnet går av allt att döma tillbaka på den antika staden Troja, i det gamla Grekland, som sägs ha haft en labyrintliknande eller spiralliknande utformning – säker och omöjlig att inta.

Labyrinter i Norrbotten

I Norr- och Västerbottens kustband finns åtskilliga labyrinter och andra fornlämningar. De ligger i regel på nivåer som understiger 10 m över havet, vilket gör att de misstänks vara yngre än tusen år, till följd av landhöjningen. De flesta är daterade till 1400- till 1800-talen, men det finns ett par som är långt äldre än så, kanske så gamla som från 800-talet. Labyrinterna förekommer längs kusten men är klart vanligast på öar i skärgårdarna. Av 158 labyrinter i övre Norrland ligger hela 128 just på öar.

Många av labyrinterna ligger i anslutning till fiskelägen och tomtningar – gamla primitiva husgrunder. I anslutning finns ibland stenlagda kompassrosor. Dessa fungerade mest troligt som enkla riktningsvisare med åtta väderstreck utmärkta. Att labyrinterna endast skulle ha varit förströelse verkar osannolikt, då de är alltför noggrant lagda för detta. Förströelse fick inte ta viktig tid från arbetet för uppehället. Därför verkar labyrinterna ha haft en mycket viktig funktion. I Norrbotten hölls också traditionerna kring labyrinterna levande ända in på tidigt 1900-tal, med riter vid exempelvis midsommartid. Men det som från början var högst allvarliga seder förvandlades med tiden till oskyldiga lekar.

Längs södra Norrlandskusten kallas labyrinterna ibland ”Ryssborgar”. Att ryssarna skulle vara upphovsmännen är dock osannolikt då det i Ryssland inte finns någon tradition med labyrinter. Namnet visar på benägenheten att skylla de okända och märkliga stensättningarna på främlingar.

Labyrinter i Piteå

Piteå har många labyrinter i skärgården: på öarna och invid kusterna. Fiskare använde dem för att snärja ogynnsamma vindar och stänga in oknytt som annars skulle fördärva fiskafänget. Jägare använde dem för tursam jakt. Det är sagt att vallpojkar använde dem för att binda kritterna vid platsen och hålla rovdjur borta och en legend vet att berätta om hur jungfrur använde dem vid midsommar för att finna sig en ung man.

Labyrinterna låg ofta något avsides från samhällena; litet gömda för omvärlden. Men i anslutning till fiskelägena ligger de tämligen öppet – vilket kan tyda på att de användes ofta. De ansågs förmodligen viktiga i vardagslivet. Storleken varierar från fem meter i diameter till uppåt femton meter i diameter. Likaså varierar antalet vallar, eller varv, från sju till tolv. Storleken antyder att de anlades och nyttjades av många personer. Ingången har genom historien i många länder oftast legat i väster, men i Piteå varierar ingångens läge mellan alla väderstrecken. Kanske för att labyrinten skulle kunna infånga alla slags vindar.

Labyrinterna är många gånger svåra att upptäcka; dels är många skadade, dels är de övervuxna. Dessutom är de byggda av klappersten i klapperstensfält, vilket gör att de smälter samman med underlaget.

Högberget

På Högbergets topp, i Jävre, finns en labyrint och ett stenröse. De är mest troligt mycket gamla; dels beroende på skicket, dels beroende på den höjd de ligger på. Om de kan dateras utifrån landhöjningen lades de förmodligen redan i början av vikingatiden; detta kan då vara Piteås äldsta labyrint. Den har tio vallar och är tyvärr tämligen illa medfaren. Där finns också en annan, något klumpig, labyrintformation som förmodligen är lagd långt senare, kanske på tidigt 1900-tal.

Jävreholmen

1927 berättar R. Åkerström, som inventerade labyrinterna i Piteå skärgård, att ”de lokala fiskarna kan visa på två stycken labyrinter på Jävreholmen”. Enligt skriften kallades de för Rundborgestan. Detta kan härledas från det något vanligare uttrycken Trojeborg eller Trelleborg.

Jävre Sandön

Det senaste fiskeläget på Jävre Sandön anlades i slutet av 1800-talet på Ljusörudden, sydväst på ön. Från samma tid härrör även den labyrint som lagts intill fiskarstugorna. Den lades av en fiskare omkring 1890 efter mönster av labyrinten på Skagsudden, på nordvästra delen av ön. Denna har korsformigt mittparti och nio vallar. På sydöstra delen av ön finns två, sannolikt betydligt äldre, labyrinter och sydväst därom rösen från gistgårdar. Dessa ligger invid en myr som tidigare varit en naturhamn.

Labyrinterna och de övriga lämningarna ligger på varierande höjd: allt från tre till tio meter över havet. Detta betyder att de som ligger närmast den nuvarande strandlinjen är ganska unga medan de som ligger på högre höjd är så gamla som från 1400- eller 1500-talen. De är med sina antal vallar (tio till tolv) tämligen stora och visar även på att labyrinterna förmodligen var en angelägenhet för många. Det finns också en mindre spiralliknande formation som enligt utsago är lagd så sent som 1967, om än det är svårt att datera den exakt. Men traditionen har alltså levat kvar ända in i modern tid.

Stor-Räbben

Stor-Räbben är den högsta ön i Piteå skärgård och en av de öar som har flest fornlämningar. Detta tyder på att ön tidigt blev en viktig plats för fiske och jakt. Där finns tomtningar, labyrinter och en gravsättning. De flesta fornlämningarna är belägna på en höjd av 10–20 meter över havet. Under en inventering under 1980-talet kunde konstateras att lämningarna är från tre olika perioder: folkvandringstiden, vikingatiden och 1500-talet.

Det finns minst 8 labyrinter på ön, de flesta i anslutning till skönjbara tomtningar eller rösen för gistvallar. Gistvallen var en ställning för att hänga fiskenäten på tork. Flera samlade gistvallar kallas gistgårdar.  En av labyrinterna har en oklar planlösning. Enligt en dokumentation från 1908 kallade fiskarbefolkningen labyrinterna för Trinteborgar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Labyrint på Stor-Räbben. Foto: Peder Ljungqvist.

Orrskär

Cirka 200 meter från den östra stranden, på en sandrygg, ligger två labyrinter i gott skick. De har korsformad mittplan och åtta vallar vardera. Enligt dokumentation från 1945 ska det ha funnits ytterligare en labyrint på ön, men som nu är ”helt förstörd av betande kor”. Lokala fiskare berättade även att ungdomar ännu vid början av 1900-talet använde labyrinterna vid sina midsommarvakor. Om detta gick tillbaka på de gamla fruktbarhetsriterna eller om det inbegrep en nyare lek av något slag är inte känt. Det är dock en av de senaste redogörelserna från Piteå att labyrinterna verkligen brukats.

Labyrinterna på Orrskär kallades i folkmun för Viborgska stan, ett namn som skulle anspela på stadsplanen i den gamla finska staden Viborg. Dennas ursprungliga stadsplan ska enligt sägnen ha påmint om Trojas – spiralformad. Många labyrinter dateras till tiden mellan 1400- och 1600-talen, vilket förmodligen beror på att strömmingsfisket blev en viktig näring för ortsborna under denna tid. Det visar då också på hur viktiga de ansågs vara för fisket under den tiden.

Orrskär foto Göran Wallin

Labyrint på Orrskär. Foto: Göran Wallin.

Stenskär

En av Piteås största ansamlingar labyrinter återfinns på Stenskär. Ett flertal inventeringar har återfunnit sex stycken, men enligt muntlig tradition ska där finnas ännu fler. Detta kan tyda på att de försvunnit i den återväxande naturen – ett problem som är tämligen påtagligt. En kompassros återfinns också på höjdryggen av ön, med en storlek av tre meter i diameter. Det finns dessutom flera tomtningar och vad som mest troligt är ytterligare en kompassros, cirka två och en halv meter i diameter, söder om det nuvarande fiskeläget. Öster om dessa ses även rösen från gistgårdar och otydliga lämningar efter ett möjligt äldre fiskeläge. Det är tänkbart att en del av dessa lämningar härrör från fisket runt ön under 1500-talet.

Labyrinterna på Stenskär är överlag tämligen stora, med upp till tolv vallar, men vanligast är storlekar på sju vallar. De flesta har den klassiska korsformade mittplanen, men det finns även varianter med S-formad mittplan och spiralform. Den bäst bevarade labyrinten ligger alldeles intill utkikstornet och är sannolikt den labyrint som flest i Piteå känner till eller kommer i kontakt med. Strax söder och sydost om denna finns dock två något mindre labyrinter som är lagda så sent som 1942 – ytterligare bevis på att traditionen levt in i modern tid.

Stenskär foto Sture Berglund

Labyrint på Stenskär. Foto: Sture Berglund.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Labyrint på Stenskär. Foto: Lennart Lindelöf.

Kluntarna

Nästan mitt på Kluntarna, på en hög klapperstensrygg, ligger två labyrinter. Den första tydlig, med elva vallar, den andra bara knappt skönjbar då dess form är något oregelbunden och delar av den är övervuxen av vegetation. Strax söder om labyrinterna återfinns också en kompassros i gott skick, cirka två och en halv meter i diameter. Det finns även uppgifter om att ännu en labyrint ska finnas på ön, men denna är ännu inte återfunnen. Den kan också vara förstörd eller så övervuxen att den inte längre går att se.

Kluntarnas labyrinter är inte så väl omskrivna eller omtalade. Just bristen på nedtecknade uppgifter om labyrinterna tyder på ett samband med magi; något hemlighetsfullt som om det blev känt förlorade sin kraft. På Kluntarna ligger de senaste fiskelägena så lågt över havet att platserna knappast kan ha varit användbara under 1500-talet. Här kan labyrinterna kanske ge ledtrådar till var äldre fiskelägen på öarna varit belägna.

Kluntarna foto Sture Berglund

Labyrint på Kluntarna. Foto: Sture Berglund.

Vargön

Labyrinten på Vargön ligger på en sandrygg med klappersten, ungefär 150 meter sydost om fiskarstugan på Laxskäret, och är liksom många av labyrinterna på Stor-Räbben svår att upptäcka på grund av övertorvning. Den har dessutom skadats något med tiden och mönstret är delvis otydligt. Mest troligt har den 8 vallar och rätt liten diameter.

Klementen

På ön finns både en tomtning och en labyrint. De ligger på cirka åtta meters höjd över havet. Det är tydligt att de anlagts ungefär samtidigt. Detta tyder på att labyrinterna hade en mycket stor betydelse i det vardagliga livet och var närvarande i folktron. Kanske ansågs labyrinten lika viktig som ett tempel? Det finns uppgifter från 1927 om fler labyrinter, men dessa är inte återfunna.

Fler öar – fler labyrinter

Även på andra öar i Piteå skärgård återfinns labyrinter, tomtningar, stenrösen och andra fornlämningar. Problemet med labyrinterna i många fall är att de inte underhållits under lång tid, då fiskelägena slutat användas, och därmed försvunnit i naturen. Dessutom kan formationerna påverkas av is och snö och form och lägen kan ändras med tiden.

När fiskelägena omvandlas till stugområden för fritidsaktiviteter återkommer människorna, men nu syns inte labyrinterna längre, vilket gör att många går rakt över dem – utan att veta om att de finns där. På Tyskärsudden på Mellerstön återfanns dock en kompassros så sent som 1991. Även på Stor-Renörarna har formationer återfunnits relativt nyligt. Förhoppningsvis kan uppmärksamma besökare finna några av de omtalade och försvunna labyrinterna.

Vid tangentbordet:

Sture Berglund, konstnär
Emeli Elfving och Morgan Stenberg vid Piteå museum

Hur upplever du utbrottet av coronaviruset?

Den 11 mars meddelade Världshälsoorganisationen WHO att spridningen av coronaviruset och sjukdomen covid-19 klassas som en pandemi. Rapporteringen om viruset har dominerat i svensk media och vid nyhetssändningar den senaste tiden. Myndigheter och aktörer på nationell, regional och lokal nivå arbetar också just nu för att hindra spridningen av viruset. Många människor påverkas av uppmärksammandet och åtgärderna som vidtas, och detta kan medföra både mindre och större förändringar i ens vardag. Hur påverkas människor i Norrbotten, eller människor från länet runt om i världen, av den pågående pandemin?

corona mtext

Insamling av berättelser och bilder

Nu samlar Norrbottens museum in berättelser och bilder med koppling till coronaviruset. Dela med dig av dina upplevelser och tankar genom att fylla i museets frågelista: https://norrbottensmuseum.se/utstaellningar-program/program/beraetta-foer-oss.aspx

Samtliga frågelistsvar kommer att sparas i museets arkiv och ett antal bilder kommer dessutom att registreras i museets databas. Ditt bidrag blir ett viktigt tidsdokument som kommer att bevaras, men även kan komma att användas i en nära framtid.

Ett pågående dokumentationsarbete

Norrbottens museum förvaltar material som vittnar om människor och deras villkor i Norrbotten för att bidra till ökad förståelse och kunskap om länet. Det är därför viktigt att museet aktivt dokumenterar och samlar in samtiden och samtida företeelser, som den rådande pandemin. Beroende på vem man är samt var och hur man lever sitt liv kan situationen kring coronaviruset upplevas på olika sätt. Museets ambition är att fånga många olika erfarenheter av utbrottet och att bidra till att fler röster kommer till tals.

Har du några tankar eller idéer om hur Norrbottens museum kan fortsätta följa och dokumentera effekterna av coronaviruset? Hör av dig till: paulina.oquist-haugen@norrbotten.se

Paulina Öquist Haugen