Om Norrbottens museum

På Norrbottens museums Kulturmiljöblogg erbjuds en blandning av arkeologi, bebyggelsehistoria, historia, forskningsprojekt, arbetet med museets samlingar, pedagogiska projekt, föremål... Kort sagt det mesta som en anställd överhuvudtaget kan jobba med på ett länsmuseum, en del är generellt och en del annat är specifikt för Norrbotten!

Miljöprövningarna av vattenkraften och skyddet för kulturmiljöerna längs vattendragen

Ända sedan inlandsisen försvann för ungefär 10 000 år sedan har människor bosatt sig längs våra vattendrag. Idag finns det därför tusentals lämningar som boplatser, eldstäder, fångstanläggningar och gravar längs våra älvar och sjöar som berättar om det liv dessa människor levt. Många av dessa lämningar håller på att försvinna genom vattenregleringarna. När vattenkraften etablerades togs det inte någon större hänsyn till de lämningar som fanns vid vattendragen, och det har påverkat kulturmiljöerna på ett storskaligt sätt. Regleringarna har lett till kraftiga variationer i vattennivåerna, vilket leder till erosion i landområdena närmast vattendragen. Det innebär att ett stort antal strandnära fornlämningar skadas och försvinner varje år. Speciellt utsatta lämningar finns på högre sandiga partier som sträcker sig ned till strandkanten där det pågår en löpande erosion. Ett exempel på detta är den grav i Ligga som håller på att förstöras, och som Norrbottens museum håller på att undersöka: Rödockragraven i Ligga

I vattendomarna som prövade utbyggnaden av vattenkraften fick kulturmiljöfrågorna väldigt lite uppmärksamhet. En stor del av dessa fornlämningar var inte heller kända när vattendomarna prövades och det finns nu en helt annan kunskap om dessa lämningar.

Nils Sakarias Omma i sin båt vid en delvis överdränkt kåtaplats inom uppdämningsområdet vid Suorva. Foto: Ernst Manker, 1939. Nordiska museet, CC-BY.

Forskarna vid Silvermuseet/INSARC har länge försökt uppmärksamma problematiken kring hur vattenkraften påverkar fornlämningarna, men intresset för dessa frågor har varit ytterst begränsat. Frågan har nu blivit aktuell genom de miljöprövningar som ska göras av vattenkraften för att den ska få moderna miljövillkor enligt miljöbalken. I det här blogginlägget beskrivs bakgrunden till miljöprövningarna och hur viktigt det är att kulturmiljöfrågorna inte glöms bort i dessa processer.

Bakgrunden till miljöprövningarna är de regler som EU införde 2000 genom ramdirektivet för vatten och har som mål att miljön i grundvattnet och ytvattnet ska bevaras och förbättras. EU:s medlemsstater ska därför utforma en god förvaltning av sina vatten så att de tar hänsyn till miljön. I Sverige har det länge ansetts att det inte behövs en miljöprövning av vattenkraften, och det har därför under lång tid funnits stora tveksamheter till att dra igång en sådan process. År 2007 inledde EU-kommissionen ett ärende mot Sverige om att direktivets krav ska genomföras även här, och de anser att prövningarna också ska omfatta skyddet för kulturmiljöerna.

Från den 1 januari 2019 kräver miljöbalken att vattenkraftverksamhet ska ha moderna miljövillkor (11 kap. 27 §). Det ska också finnas en nationell plan för hur detta ska bli verklighet (11 kap. 28 §). En sådan nationell plan antogs av den svenska regeringen i juni 2020. Av planen framgår att det ska finnas regionala samverkansprocesser där länsstyrelserna, berörda verksamhetsutövare, övriga myndigheter, kommuner och intresseorganisationer ska delta. Länsstyrelserna och Riksantikvarieämbetet är ansvariga för att kulturmiljöfrågorna beaktas i dessa processer.

Den lagstiftning som reglerar skyddet för kulturmiljöerna är miljöbalken (1998:808) och kulturmiljölagen (1988:959). Enligt miljöbalken ska lagstiftningen tillämpas så att värdefulla kulturmiljöer skyddas och vårdas (1 kap. 1 § 2 st. 2 p.). Mark- och vattenområden som har betydelse från allmän synpunkt på grund av deras naturvärden eller kulturvärden skall så långt det är möjligt skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada natur- eller kulturmiljön (3 kap 5 § 1 st.). Områden som är av riksintresse för kulturmiljövården ska skyddas mot sådana åtgärder (3 kap 5 § 1 st.). Skyddet för kulturmiljöer och fornlämningar utvecklas genom bestämmelser i kulturmiljölagen.

Enligt den nationella planen ska Länsstyrelsernas kulturmiljöfunktioner ta fram övergripande underlag för skyddet av kulturmiljöerna. Det uttalas även att det är bra om företrädare för kulturmiljöintressena deltar i de regionala samverkansprocesserna. Men det är verksamhetsutövarna, alltså vattenkraftsbolagen, som har ansvaret för att ta fram tillräckligt underlag till sin prövningsansökan. Hittills har relativt lite uppmärksamhet ägnats åt kulturmiljöerna längs med älvarna i arbetet med att förbereda miljöprövningarna. I det arbete som Riksantikvarieämbetet genomförde innan den nationella planen antogs riktades uppmärksamheten främst mot skyddet av vattenkraftsdammarna som kulturmiljöer och inte på de tusentals boplatser och lämningar som finns längs vattendragen.

En boplats som har eroderat ut på stranden vid Lilla Lule älv i trakterna kring Nelkerim, Jokkmokks kommun. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Det är mycket viktigt att frågan om vattenkraftens påverkan på kulturmiljöer längs vattendragen blir en del av miljöprövningarna eftersom det är en viktig del av Sveriges historia som påverkas. Då krävs det kunskap om hur vattenkraften påverkar kulturmiljöerna och hur detta kan hanteras i processerna och i framtiden. Här har forskningen en viktig funktion att fylla för att ge ett bra kunskapsunderlag till de beslut som ska fattas. I projektet Norrlands vattenanknutna kulturmiljöer som drivs av Luleå Tekniska Universitet och ett antal samarbetspartners har ett viktigt arbete påbörjats för att skapa ett sådant kunskapsunderlag. Redan i förstudien till projektet finns viktiga inspel i hur kulturmiljöfrågorna kan hanteras inom ramen för miljöprövningarna.

Det viktigt att betona att det är verksamhetsutövarna som har ansvaret för att utreda hur kulturmiljöfrågorna kan hanteras i det berörda vattendraget i miljöprövningarna. Det är även de som måste ta det ekonomiska ansvaret för detta. Det kan exempelvis handla om att kartlägga och identifiera särskilt drabbade områden. I vissa lägen kan det vara aktuellt med skadeförebyggande åtgärder. Det måste även beslutas om hur verksamhetsutövarna kan ta ansvar för påverkan av vattenkraften på kulturmiljöerna i framtiden. Ett krav är att verksamhetsutövarna ska genomföra en årlig uppföljningsverksamhet med arkeologiska undersökningar där kulturmiljöer och fornlämningar dokumenteras och kunskap om dessa områden samlas in. Det kan röra sig om riktade inventeringar, noggrann skadedokumentation och arkeologiska provundersökningar.

Ett område med härdar har eroderat fram på den tidigare stranden vid det nuvarande vattenmagasinet Tjaktjajávrre nordväst om Jokkmokk. Området är tillgängligt vid lågvatten, men ligger annars dolt under vattenytan. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

För mig känns frågan om vattenkraftens påverkan på kulturmiljöer oerhört viktig att uppmärksamma. Det är både sorgligt och upprörande att det fortfarande är så många områden i norra Sverige som inte inventerats arkeologiskt. Det är ännu mer sorgligt och upprörande att det årligen förstörs stora mängder fornlämningar som kan ge oss viktig kunskap om vår historia.

Vid tangentbordet:
Malin Brännström, jurist och chef vid Silvermuseet i Arjeplog

Svartbyfäbodarna

I Fäbodskogen, cirka 3 kilometer sydöst om Svartbyn, i Bodens kommun, finns lämningar efter en fäbod. De kallas för ”Svartbyfäbodarna” och består av husgrunder och gropar, synliga som mossbelupna stenar som här och var kikar fram från under den frodiga markvegetationen, väl undangömda på en liten ås. Skogen omkring är tät, mörk och snårig. Det syns att platsen länge varit övergiven.

Fäboden har lämningsnummer L1993:8037 i Fornsök där den länge har haft antikvarisk status ”möjlig fornlämning”. År 2021 var Norrbottens museum på plats för att dokumentera och uppdatera informationen om lämningen.

Innan vi ger oss av mot Fäbodskogen bör vi först orientera oss i tid och rum med en kortfattad historik om platsen.

Fig. 1 Svartbyns första karta från 1645. Hämtad från ”Boken om Svartbyn” av Harry Berggren (red) 1999.

Svartbyn nämns i 1543 års jordebok. Det är en av de byarna inom Överluleå socken som tillkommit redan under medeltiden och var en av socknens större byar under mitten av 1500-talet. På 1600-talet bestod Svartbyn av en rad långsträckta gårdar intill Svartbyträsket. Kartor från denna tid beskriver att åkrarna i de södra gärdena ofta fryser och att byn har ”elaka ängar” i kärr och moras en mil utanför byn. De syftar förmodligen på slåttermarkerna kring Rör- och Ängesträsket, strax norr och nordöst om Svartbyfäbodarna. Ortnamnen i fäbodens närhet vittnar om sank mark som nyttjats för myrslåtter och jordbruk, såsom Ronningen (röjningen), Flarken (vattensjuk myr/surpöl på myr), Flarkenmyran, Degermyran (deger = stor), Degerträskmyran, Rörmyran (rör = vass), Rörträsket, Höträsket, Starrmyran, Ängsträsket, Nötmyran, Nyänget och såklart Fäbodskogen i vilket Svartbyfäbodarna ligger.

Under mitten av 1700-talet inleddes en intensiv nyodling inom de gamla byarna. Nyodlingen understöddes av myndigheterna som utlovade skattefrihet för odling i mossar, kärr och svårtillgänglig mark. Ofta var det mark i anslutning till odlad jord som togs i anspråk, men ibland även mark längre bort om förhållandena var fördelaktiga, exempelvis vid fäbodarna.

På avvittrings- och storskifteskartor kan man ibland studera fäbodväsendes utbredning. Marker delades här in i inägojord och utmark. Storskifteskartorna innehåller oftast uppgifter om inägojord och på avvittringskartorna avmättes utmarkerna. Inägorna låg nära byarna och bestod av åker och äng medan utmarkerna användes som betesmarker. Många fäbodar låg i utmarkerna och avvittringskartorna kan ge en anvisning om skogsfäbodarna, strandfäbodarna kan ibland finnas representerade på storskifteskartorna.

På avvittringskartor från 1794 kan man se att marken runt och söder om Lillträsket bestod av ängar och betesmyrar. Svartbyfäbodarna går inte att urskilja på karta då denna slutar ungefär i höjd med där fäbodarna ligger. I området beskrivs dock marken som betesmyrar som ”kan förbättras”. Fäbodarna finns med på Häradsekonomiska kartan från 1859-78 där de står nedtecknade som ”Fäbodarne” (fig. 2).

Fig. 2 Häradsekonomiska kartan, 1859-78. Inringat är ”Fäbodarne” på platsen för Svartbyfäbodarna. © Lantmäteriets historiska kartor, Rak-ID: J122-28-1.

Fäbodarna finns även med på Generalstabskartan från 1890-91 där de nämns som ”Fäb.” (fig. 3).

Fig. 3 Generalstabskartan, 1890-91, © Lantmäteriets historiska kartor, Rak-ID: J242-36-1

I handlingar från Svartbyns byakista kan man läsa att ”Ängesträskfäbodarna” utsynades som fäbodställe den 2:a oktober år 1786 åt samtliga hemmansägare i Svartbyn. Ängesträsket ligger ca 600 meter norr om Svartbyfäbodarna. ”Ängesträskfäbodarna” bör således syfta på vad man idag kallar ”Svartbyfäbodarna”. Dels då de ligger i nära anslutning till Ängesträsket och dels då det inte finns några andra kända fäbodlämningar i närheten. Då de inte nämns vid namn på kartorna verkar de inte ha kallats varken ”Ängesträskfäbodarna” eller ”Svartbyfäbodarna” vid denna tid. Åtminstone inte i någon officiell bemärkelse.

Fig. 4 Källargrop vid Svartbyfäbodarna, foto från SSV av Hanna Larsson © Norrbottens museum, acc. nr: 2021-11-04

Fäbodlämningen består av 5 husgrunder. Några husgrunder har källargropar, en husgrund har en spismursrest och en husgrund består endast av en stenlagd grund.

Fig. 5 Det sydöstra hörnet av husgrund inom lämningsområdet, foto från SÖ av Hanna Larsson © Norrbottens museum, acc. nr: 2021-11-16

Här och var på den lilla åsen finns även ett antal gropar, möjligen mjölkgropar, som kan ha använts för förvaring.

Fig. 6 Zinkhink funnen intill gropar inom lämningsområdet, foto från N av Hanna Larsson © Norrbottens museum, acc. nr: 2021-11-20

Under utredningen föreföll fäbodlämningen ha en relativt hög ålder, baserat på grad av övergivenhet såsom erosionen synlig i groparnas kanter samt vegetationen i och intill lämningarna. Många av husgrunderna hade stora granar som växte i eller strax intill dem. Diametern på flera av granarna var upp till 5 dm, vilket tyder på att lämningarna varit övergivna en längre tid. Gran är dock ett förhållandevis snabbväxande träd och marken i och kring fäbodlämningen är relativt frodig. Enligt uppgift från boende i området har man tagit borrprov i en av de fällda granarna vid fäbodlämningen. Då man räknat årsringarna visade det sig att trädet var 150 år gammalt. Borrprovet gjordes i samband med att Svartbyns byamän röjde upp en stig runt området och markerade ut lämningarna med stolpar. Detta gjordes i samråd med Skogsstyrelsen. Om åldern stämmer och om granen som provtogs var en av dem som vuxit i eller precis intill någon av lämningarna ger det en indikation om när platsen övergavs, det vill säga 1800-talets senare hälft. Detta är emellertid en gissning eftersom vi inte vet ur vilken gran provet togs. Växte granen en bit från någon av lämningarna kan denna ha stått på platsen under fäbodens brukningstid. Uppgiften om borrprovet och granens ålder ger oss emellertid en inblick i platsens vegetationshistoria och således en anvisning om hur gamla träden i området tycks vara.

Fig. 7 Ingång till källargrop inom lämningsområdet. I förgrunden är en gran som vuxit upp genom källargropens vägg, foto från ÖSÖ av Åsa Lindgren © Norrbottens museum, acc. nr: 2021-11-8

Enligt tidigare beskrivning av lämningen skulle det finnas urschaktningar och röjda ytor inom området. Åsen är tätt bevuxen och inga röjda ytor kunde återfinnas vid fältbesöket, men runtomkring finns utdikade myrar, spår efter äldre tiders myrslåtter. Kanske var det dem man sett? Skogsfäbodarna saknar odlad vall och tomten skiljdes inte från omgivande skog. Inhägnader saknas också då det inte fanns odlingar kring fäboden som behövde skyddas från kreaturen. De ligger ofta i anknytning till en sjö eller på en kulle och deras läge utgick helt från djurens betesbehov.

Fig. 8 Arkeolog Åsa Lindgren håller i handstruket tegel som återfanns intill gropar inom lämningsområdet, foto Hanna Larsson © Norrbottens museum, acc. nr: 2021-11-10

Vi vet fortfarande inte säkert när fäboden övergavs eller om man bedrivit odling på platsen. Men tack vara de spår som fortfarande finns kvar och det arkivmaterial som finns bevarat så vet vi i alla fall att Svartbyfäbodarna tillkom 1786 och har nu antikvarisk status “fornlämning”.

Vid tangentbordet,

Hanna Larsson, arkeolog

Referenser och lästips: 

Berggren, H. (red) 1999. Boken om Svartbyn. Byakistan berättar. 1. utg. Boden: Agbok

Enequist, G. (1937). Nedre Luledalens byar: en kulturgeografisk studie.
Diss. Uppsala Universitet.

Larsson, H. (2021) Rapport 2021:9. Svartbyfäbodarna 2021. Arkeologisk utredning etapp II kring Svartbyfäbodarna L1993:8037, Svartbyn, Boden 1:50, Svartbyn 2:7, Överluleå socken, Norrbottens län. Nbm dnr: 105-2021

Lantmäteriet, Historiska kartor, aktbeteckning 25-ölå-53

Lantmäteriet, Historiska kartor (2023) Rak-Id: J122-28-1:

Lantmäteriet, Historiska kartor (2023) Rak-ID: J242-36-1

Pellijeff, G., 1987. Ortnamnen i Norrbottens län. Del 3 Bodens kommun. A
Bebyggelsenamn. Umeå.