Om Norrbottens museum

På Norrbottens museums Kulturmiljöblogg erbjuds en blandning av arkeologi, bebyggelsehistoria, historia, forskningsprojekt, arbetet med museets samlingar, pedagogiska projekt, föremål... Kort sagt det mesta som en anställd överhuvudtaget kan jobba med på ett länsmuseum, en del är generellt och en del annat är specifikt för Norrbotten!

Tipsgranskning sommaren 2022

En återkommande uppgift för arkeologerna på Norrbottens museum är att granska dom tips om forn- och kulturlämningar som kommer in till museet från privatpersoner runt om i Norrbottens län. Arkeologer runt om i Sverige arbetar inte bara med att gräva utan även med att registrera okända lämningar i Riksantikvarieämbetets kulturmiljöregister Fornsök för att dom ska bli kända för allmänheten och lättare skyddade från exploatering. Flera stora inventeringsprojekt har skett i Sverige men Norrbotten är inte komplett inventerat av arkeologer så tipsen är viktiga och gör att vi gemensamt fyller Fornsök med lämningar som speglar Norrbottens historia. 

Tipsgranskning har varit ett tema här i bloggen tidigare. Arkeolog Frida Palmbo har skrivit om ”2019 års tipsgranskning”. Där går Frida igenom tipsresan 2019 genom länet med många fina bilder på en stor mångfald av lämningar.

Detta blogginlägg kommer istället för att återskapa Fridas inlägg fokusera på att ni ska få följa med på vissa fall från tipsgranskningen 2022 med tillhörande förarbete med kartor och fotografier. Alla lämningar är ännu inte publicerade. Men de som är publicerade har länkar på lämningsnumret.

I år har vi granskat tips i Piteå, Råneå, Älvsbyn, Harads/Edefors, Vidsel, och Jokkmokk.

Följ nu med på några tips

Prästgården i Öjebyn
Vi började säsongen i Öjebyn kyrkstad för att besöka platsen för den gamla prästgården. När det kommer till prästgården så finns byggnader kvar och ligger intill Öjebyn kyrka men flyttades till sin nuvarande plats i slutet på 70-talet. Platsen där prästgården stod är dock idag ett grönområde, ca 200 m Nordöst om kyrkan och används idag bland annat som uppläggningsyta för arbetsmaterial vilket går att se på bilden nedan. Tipsaren är en entusiast av lokalhistoria i trakten och var intresserad över platsen för den gamla prästgården och dess historia. Vi på museet blev fundersamma över varför detta inte var registrerat som en lämning i Fornsök och valde att besöka platsen för att se om det fanns några lämningar kvar att registrera och därmed skydda.

Karta över Öjebyn kyrkstad, skapad i ArcGIS. Topografisk webbkarta, Lantmäteriet CC BY 4.0.

På kontoret är första steget en genomgång av gammalt kartmaterial från lantmäteriet som finns tillgängligt på deras hemsida för alla intresserade. Där kunde prästgårdens långa historia på platsen bekräftas på en storskifteskarta från 1781. Lägg märke till vägarna och kyrkans liknelser då till idag.

Historisk karta över Öjebyn kyrkstad, 1781. Lantmäterimyndigheternas arkiv.
Storskifte: Norrbottens län, Piteå kommun. Aktbeteckning: 25-ptj-104,
Datum: 1781-01-21
, sida 6.

Andra steget är att kolla museets egna arkiv där det gick att hitta en plankarta från 1940 som kunde visa på byggnadernas placering innan de flyttades. Detta för att få en uppfattning var vi skulle söka när vi besökte platsen.

Arkiv: Norrbottens museum. Kart typ: Plankarta/ritning Kartor Piteå socken, Öjebyn Kyrkstad plankarta. K52. Rektifierad över Ortofoto i ArcGIS.

Tredje steget blir ett besök av platsen. Med hjälp av ritningen kunde vi lokalisera två husgrunder på platsen samt jordkällaren i Norr.
Prästgården går nu att se i Fornsök, som en Bytomt/gårdstomt med lämningsnumret L2022:2889, och statusen fornlämning baserat på dess ursprung före 1850. Statusen som fornlämning kommer med Kulturmiljölagens bästa skydd. Nu kommer inte platsen att få täckas över av arbetsmaterial utan tillstånd från Norrbottens länsstyrelse och om någon form av exploatering ska ske på grönområdet så kan en arkeologisk undersökning att behöva göras innan byggnationer eller annat.

Prästgård, L2022:2889 Bytomt/gårdstomt. Foto tagen från jordkällaren. På bild syns arkeologer (från vänster till höger), Frida Palmbo, Åsa Lindgren, Ida Mattsson, Lars Backman och hunden Aaro. Foto: Hanna Larsson och Emma Boman. © Norrbottens museum.

Fliggbergskojan vid Flarkån
På väg upp mot Jokkmokk för att granska fler tips så stannade vi till på ett litet tips om gropar intill Flarkån, 1 mil Nordöst från Harads. Detta lilla besök är ett bra exempel på hur ibland ett tips kan leda till något annat.

Karta över Harads och Flarkån, skapad i ArcGIS. Topografisk webbkarta, Lantmäteriet, CC BY 4.0.

När vi hanterar gropar, vallar eller andra markavvikelser så använder vi höjddata för att se dessa avvikelser. Beroende på vilken upplösning höjddatan är skapad i så går det att se påverkan i markytan. Vid undersökningen av höjddatan, vilket också finns tillgänglig för allmänheten på både lantmäteriets hemsida och Fornsök, upptäcktes en tjärdal i sluttningen ner mot Flarkån.

Karta av höjddata över Fliggbergskojan, skapad i ArcGIS. © Lantmäteriet Medgivande I2018/00067.

Vid dom förberedande kartstudierna vi gjorde så kunde vi se att en Fliggbergskojan en gång funnits på platsen in på 1950-talet. Kartan visar på två byggnader och en stig ner mot tjärdalen.

Ekonomisk karta över Sverige, Murjek, Fliggberget.
Rikets allmänna kartverks arkiv: Fliggberget, 26K0h51, 1951.

På plats kunde vi avfärda groparna. Dom visade sig inte vara någon forn- eller kulturlämningar. Men Fliggbergskojan kunde vi hitta och registrera i Fornsök som ett Område med skogsbrukslämningar med numret L2022:6079. Den är ännu inte publicerad men det kommer ske inom kort. Vi kunde hitta tjärdalen och en av byggnaderna som liknar någon typ av förrådsbyggnad. Men enbart plåtskrot och sängramar av järn kunde vi hitta efter en möjlig bostad. Nedan kommer några bilder från besöket.  

Husgrund inom L2022:6079, Område med skogsbrukslämningar. Arkeolog Sebastian Lundkvist i bild. Foto: Jannica Grimbe. © Norrbottens museum.
Tjärdal inom L2022:6079, Område med skogsbrukslämningar. Arkeolog Sebastian Lundkvist i bild. Foto: Jannica Grimbe. © Norrbottens museum.
Sängar inom L2022:6079, Område med skogsbrukslämningar. Foto: Jannica Grimbe.  © Norrbottens museum.

Tips i Jokkmokk
Efter besöket i Harads bar det vidare mot Jokkmokk. Många forn- och kulturlämningar är inte synliga på kartor eller i höjddatan och vi är helt beroende av tips för att hitta och registrera dessa lämningar.

Härdar och barktäkter besöktes på vägen mot Kvikkjokk mellan Randijaur och Tjåmåtis och hade kanske aldrig påträffats om vi inte fick koordinater från Länsstyrelsens Naturvärdesinventeringar i området. Speciellt dessa typer av ”osynliga” lämningar är väldigt sårbara för exploatering i skogen.

Barktäkt L2022:6088, Arkeolog Sebastian Lundkvist i bild. Foto: Jannica Grimbe. © Norrbottens museum.
Härd L2022:6086. Foto: Jannica Grimbe. © Norrbottens museum.

Och med detta tackar jag för mig. Ut i skogarna, upp på fjället, ta foton, samla in koordinater och kontakta oss på museet. Inget tips är för litet eller utanför vårat intresse. Så tveka inte att skicka in underliga saker som hittas i naturen, städerna eller byarna.

Vid tangentbordet:
Sebastian Lundkvist
Arkeolog

Gruvindustriella arv och hållbara samhällen i Arktis

Under de senaste årtiondena har den arktiska regionen fått alltmer uppmärksamhet i forskning, politik och media. Orsakerna är flera. Här går klimatförändringarna fortare än på andra håll på vår jord, vilket får konsekvenser globalt pga. stigande havsnivåer från smältande inlandsisar. Vad som händer globalt påverkar också Arktis. Ekonomisk tillväxt i andra delar av världen har lett till ökad efterfrågan på metaller, vilket sedan tidigt 2000-tal resulterat i ökad prospektering och gruvdrift i mineralrika områden i norr. Samtidigt har klimatpolicy och efterfrågan på varor producerade med mindre klimatpåverkan, lett till stora investeringar i tillverkningsprocesser med mindre utsläpp av växthusgaser och i utvinning av mineraler som behövs för elektrifiering. Detta gör att intresset inom industri och politik för att expandera gruvnäringen i norr kommer att bestå under kommande år.

I det offentliga samtalet om grön industrialiseringen i norr, framställs den ofta som något unikt i historien. Detta är felaktigt. Norrbotten och andra delar av Arktis har varit föremål för storskaliga industrialiseringsprojekt kopplade till naturresurser flera gånger i det förflutna, särskilt inom gruvnäringen. Det är viktigt att ta vara på de historiska erfarenheterna från dessa tidigare industrialiseringsprocesser när vi planerar för hållbara framtider i nuet. Historien och de kulturmiljöer den genererat kan bidra till nuet och framtiden.

I en forskningssatsning på LTU och andra universitet har vi bidragit med kunskap om hur man kan skapa långsiktig hållbarhet i gruvsamhällen i norr. Historisk forskning har visat att samhällen uppbyggda kring gruvdrift i Arktis ofta är särskilt sårbara för variationer i den globala efterfrågan och priser på råvaror, eftersom produktions- och transportkostnaderna ofta är höga. Om gruvdriften blir olönsam kan företagen stänga verksamheten, vilket blir särskilt utmanande i Arktis där tillgången till alternativa jobb är få och avstånden till andra orter och arbetsgivare ofta är stora. I den arktiska regionen finns därför gott om övergivna spökstäder, liksom andra materiella rester av resursutvinning som lagts ner – gruvhål, infrastrukturer och byggda miljöer. Vi tog oss an denna problematik i två forskningsprojekt finansierade av Formas och Vetenskapsrådet, inom ramen för excellenscentret REXSAC – Resource Extraction and Sustainable Arctic Communities, finansierat av NordForsk.

Den övergivna koppargruvan Josva på sydvästra Grönland, i drift 1904-14. Platsens otillgängliga och utsatta läge gör att nästan ingen besöker den idag eller tillskriver den några nya värden. Josva har blivit industrinatur. Foto: Dag Avango.

Våra frågor var enkla – hur har arvet från gruvnäring i Arktis hanterats och varför? Under vilka omständigheter har arv efter gruvnäringen fått nya värden? Kan arv från gruvdrift bidra till hållbara samhällen i Arktis och i såna fall hur? Mellan åren 2016 och 2022 har vi utifrån dessa frågor studerat gruvsamhällen i de nordiska delarna av Arktis – i Sverige, Finland och Norge, Svalbard och Grönland, samt Quebec och Labrador i Kanada. Vi har identifierat fyra olika men ofta överlappande processer, som vi kallat 1) Övergivelse / formering av industrinatur, 2) Efterbehandling, 3) Återanvändning / Återekonomisering och 4) Kulturarvifiering / Kulturarvsprocesser.

Kryolitgruvan och gruvsamhället Ivittuut, Sydvästra Grönland, i drift från mitten av 1800-talet till år 1987, och en av de gruvindustriella arv i Arktis som LTU studerat inom ramen för REXSAC. Foto: Dag Avango.
Pyramiden, ett f.d. gruvsamhälle på Svalbard. Kolfyndigheten var i svensk ägo 1910-27, därefter under sovjetisk / rysk kontroll. Gruvsamhället började byggas 1934 och stängdes 1998. Platsen är inkomstbringande för turistnäringen på Svalbard, men attraherar även isbjörn. Foto: Dag Avango.

Forskningen har visat att det finns många exempel i den Arktiska regionen där människor lyckats gjuta nytt liv i nedläggningsdrabbade samhällen, genom att omvärdera och återanvända lämningar från det förflutna som kulturarv. Goda exempel finns på ögruppen Svalbard, belägen i Norra Ishavet ungefär halvvägs mellan skandinaviska fastlandet och nordpolen. Här drev företag från Europa och Nordamerika gruvor från 1870-talet och framåt. Av särskild vikt var kolgruvorna, som dominerade från 1898 och fram till idag, runt vilka företagen byggde upp hela samhällen, varav några hade över 1000 invånare. Idag är de flesta nedlagda men det finns politisk vilja i Norge och Ryssland, varifrån gruvbolagen kommer, att vidmakthålla en närvaro på ögruppen. Detta har bidragit till att göra det möjligt att bygga upp en turismindustri för vilken de övergivna gruvorna och gruvsamhällena blivit en resurs. Framgångsrika exempel är de f.d. gruvstäderna Pyramiden, som är i rysk ägo, och Longyearbyen som är norskt och Svalbards norska centralort. I Longyearbyen har f.d. bostäder och servicelokaler för gruvanställda omvandlats till bostäder och restauranger, där företagen använder industrihistorien för marknadsföring och för att skapa upplevelser. Till Pyramiden kör turismentrepenörer fjordkryssningar med guidade turer. Många av de nedlagda gruvsamhällena har norska myndigheter listat som kulturarv. De skyddas därför av norsk kulturmiljölagstiftning. En ny ekonomi byggande på kulturarvifierade lämningar av tidigare gruvdrift har växt fram.

Forskare från REXSAC på fältarbete i Pyramiden. Foto: Dag Avango.
Före detta arbetarbaracker i Longyearbyen, idag återanvända för det populära hotellet Coal miners inn. Foto: Dag Avango.

Det finns även exempel från Norrbotten på före detta gruvor som blivit föremål för kulturarvsprocesser och som pekats ut som skyddsvärda. Två intressanta exempel är de f.d. gruvsamhällen Laver och Nautanen, klassade som fornvårdsobjekt, och som Länsstyrelsen i Norrbotten lät skylta på 00-talet för att berätta deras historia. Nautanen, som ligger i Gällivare kommun, var i drift 1902 till 1908, då det lades ner och dess befolkning på 400 invånare fick flytta någon annanstans. Laver, Älvsbyns kommun, var ett aktivt gruvsamhälle åren 1936-46, då känt som Sveriges modernast industrisamhälle. När gruvbolagen lagt ner verksamheterna i Laver och Nautanen tog de med sig det mesta av värde. Kvar blev husgrunder, lämningar av förädlingsverk och infrastrukturer, liksom en hel del miljögifter som de gamla sandmagasinen och gråbergsdeponierna släpper ut. Idag fungerar spökstäderna Laver och Nautanen som platser för rekreation, men de har knappast bidragit till någon mer inkomstbringande besöksnäring, trots att de definierats som kulturarv. Exemplen skiljer sig med andra ord från Svalbard. Bland orsakerna till skillnaderna är att i Laver och Nautanen flyttade man bort samtliga byggnader, vilket begränsat möjligheterna till nytt ekonomiskt värdeskapande inom besöksnäring. Inte heller finns här några geo-politiska intressen av att återanvända dem. Lämningarna av Laver och Nautanen har dock blivit en resurs i nuet på ett annat sätt, som utgångspunkt för kontroverser kring planerade nya gruvor på platserna, vilka såväl gruvbolag som motståndare hänvisar till historien och arvet efter gruvorna.

Lämningar av kross och anrikningsverket i Nautanen – en koppargruva, ett smältverk och ett samhälle med mängder av bostadshus, butiker, två skolor och ett folkets hus. Sedan gruvan övergavs har gruvavfall förgiftat vatten och mark. Kommuninvånare i Gällivare besöker platsen, som är skyddad och skyltad som fornvårdsobjekt. Foto: Dag Avango.
Lämningar av gruvsamhället Laver – i drift 1936-46. Arvet efter gruvan är husgrunder efter vad som då beskrevs som ett idealsamhälle. Arvet består också av förgiftad mark från anrikningssand. Dessa arv blir idag slagträn i debatten om en ny gruva i Laver. Foto: Dag Avango.

Sammanfattningsvis visar vår forskning att gruvindustriella arv kan bidra till att uppnå hållbarhetsmål i Arktis. De kan vara resurser för omställning och ny ekonomisk tillväxt i avindustrialiserade samhällen. Byggda miljöer förknippade med minnen av det förflutna kan skapa livskvalitet för boende. Lämningarna kan också vara värdefulla som källor till historisk och annan forskning. Dessa värden kommer sällan fram i diskussioner och planer gällande hur efterbehandling och avindustrialiseringsfaser vid gruvor ska hanteras. Återanvändning och kulturarvifiering utgör en i allt för hög grad outnyttjad möjlighet.

Linbanestationen, gruva 6, Adventdalen, Svalbard. Foto: Dag Avango.

För att kunna tillskriva nya värden till lämningar av äldre gruvdrift krävs dock inflytande från och medverkan av lokalsamhället i de områden som påverkats av och varit beroende av gruvnäring. Framgångsrika kulturarvsprocesser förutsätter att lokalsamhällets önskemål och perspektiv på framtiden bortom gruvan och gruvornas historia blir vägledande. Slutligen visar projektet att historiska lämningar av gruvnäring i Arktis även spelar en roll i konflikter, eftersom de används som ankarfästen för konkurrerande berättelser om det förflutna, kopplade till önskemål om framtiden, inklusive geopolitiska sådana. För att gruvnäringens arv ska vara relevant för flera människor i Arktis, behöver kulturmiljövården därför lyfta fler typer av berättelser om de gruvindustriella arven än idag. Och beslutsfattare som påverkar den pågående nyindustrialiseringen i Norrbotten bör redan från början planera för en framtid då de industrisamhällena behöver ställa om och dess byggda miljöer blir ett historiskt arv. Kulturmiljövården och kulturarvsforskningen bör ha en viktig roll i detta arbete.

Skolan i Laver – en miljö som ännu kan bidra till lärande och insikter om möjliga framtider. Foto: Dag Avango.

Vid tangentbordet:
Dag Avango, Professor och ämnesföreträdare i historia vid LTU, Co-director för Arctic Five

Läs mer:

Sörlin, Sverker (red). 2022. Resource Extraction and Arctic Communities. The New Extractivist Paradigm.