Att vaska malm och leta lera

Äntligen hade måndagen den 27 maj kommit. Denna dag skulle det bära av till Norrbottens inland, närmare bestämt till Vivungi. Här skulle vi vara i några dagar för att samla in sjömalm och leta lera inför järnframställningsförsöket på arkeologidagen den 25 augusti. Inför uppdraget hade vi köpt in vadarbyxor, magneter, gasolbrännare och packat bilarna fulla med varma kläder, regnkläder, flytoveraller, spadar, jordsonder och provpåsar att förvara lerprover och malmprover i. Med på färden följde tre entusiastiska arkeologer från muséet; Carina Bennerhag, Lars Backman och undertecknad, samt en entusiastisk museifotograf; Daryoush Tahmasebi. Av kontakter med boende i Vivungi och Lainio hade vi fått bekräftat att isen från Vaihkojärvi skulle vara borta, tjälen skulle ha gått eller åtminstone vara på väg bort och de flesta småvägar skulle vara farbara. Allt var klart och förberett. Årets första fältarbete kunde börja.


Efter ett par timmar på resande fot var vi på plats. Först skulle vi träffa två fiskare som fått sjömalm i sina fiskenät i sjöarna Vaihkojärvi och Pasmajärvi.

Järn_i_Norr__0196_blogg.jpg

På en karta över Vaihkojärvi märktes platser ut där sjömalm fastnat i näten. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Vaihkojärvi är den sjö som ligger intill blästbrukslämningen medan Pasmajärvi ligger en bit västerut från densamma.

fig 1Vivungi_Översikt_beskuren

Sjömalm har under årens lopp fastnat i fiskenäten vid notdragning i både Vaihkojärvi och Pasmajärvi. Kartbild : Topografisk webbkarta CC BY 4.0.

På måndagskvällen anordnades ett möte med en av våra samarbetspartners; Vivungi Sportklubb. Mötet var väldigt givande och här diskuterades alltifrån var uppbyggnad av järnframställningsugnen skulle ske till vad som skulle serveras i form av dryck och mat i anslutning till själva försöket den 25 augusti. Under och efter mötet infann sig en positiv och ”no-problem”-mentalitet hos oss. Det kändes inte som om något var omöjligt när man hade människor runt sig som såg möjligheter och som var lika engagerade som vi!

Järn i Norr - Vivungi - Första resan

På måndagskvällen hölls ett möte med  Vivungi Sportklubb. Alla var engagerade och positiva till det kommande järnframställningsförsöket. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Malmvaskning

Tisdagen var enligt planen den stora malmvaskningsdagen. Vi skulle göra något vi aldrig gjort förut; fiska upp sjömalm från sjöbotten. Var befann den sig? Nära strandkanten eller längre ut i sjön? Låg den ovanpå botten eller skulle man få gräva sig ner i dyn/sanden för att hitta den? Och framför allt; skulle vi kunna nå malmen med våra håvar, eller låg den på ett större djup?

Vi började leta i Vaihkojärvi, två av oss med vadarbyxor längs strandkanten utanför blästplatsen och en ifrån båten med Vivungibon Jan-Erik Lasu vid rodret.

Järn i Norr - Vivungi - Första resan

Glada malmletare färdiga för dagens uppdrag; att lokalisera malmförekomster och fiska upp sjömalm. från vänster: Lars Backman, Carina Bennerhag, Jannica Grimbe och Jan-Erik Lasu. Med på turen följde också Lars hund Girjat. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Vi letade säkert i en timme innan vi fick napp! Och vi kunde snart konstatera att leta malm ovan vattenytan var som att leta efter en nål i en höstack, speciellt på större djup där sjöbotten var svår att se. Av järnframställningsforskare hade vi fått veta att sjömalmen bildades på 1-3 meters djup så vi visste att det skulle gå att finna malm en bit från land… men var skulle vi börja leta? Vaihkojärvi har en lång strandlinje och vi hade begränsat med tid.… Vi märkte att det var lönlöst att leta efter malm i dyig botten. Först när bottnen blev sandig och smågrusig stötte vi på malm. Som komplement till håvarna hade vi en stör som vi kunde känna av botten med. Vi kunde snart konstatera att malmen inte befann sig så nära strandkanten utan hellre påträffades längre ut från land så vaskningen utfördes med fördel från båt och inte i vadarbyxor. Glädjen var total när vi stötte på en fyndighet med penningmalm, bara ca 30 m från strandkanten och ca 100 m SÖ om blästbrukslämningen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Penningmalm från Vaihkojärvi, påträffad ett 100-tal meter SÖ om blästbrukslämningen och bara 30 m från land. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

Järn i Norr - Vivungi - Första resan

Carina Bennerhag och Jannica Grimbe visar upp sjömalm från Vaihkojärvi. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Nöjda med fyndigheten i Vaihkojärvi ville vi undersöka Pasmajärvi lite närmre. Dels visste vi att man fått upp malm i fiskenäten här vid notdragning. Dessutom berättades det på mötet med sportklubben att folk som badat i Pasmajärvi skurit sina fötter blodiga på sjömalm här(!) I denna sjö borde det med andra ord finnas rikligt med malm. Mycket riktigt fann vi en fyndighet även i denna sjö, ca 100 m från land. Fyndigheten uppfattades som större än i Vaihkojärvi. Däremot var det svårt att få upp några mängder med malm eftersom den satt rejält fast i botten. Daryoush sänkte ner en av våra kameror på ett stativ för filmning och vi fick då se att botten var full av ”malmkakor” fastnaglade i botten. Efter att ha skrapat sönder en håv i ivern att få upp malm insåg vi att man borde komma tillbaka i våtdräkt senare under sommaren, dyka ner till fyndigheten och med en hammare/mindre slägga slå sönder malmkakorna och ta upp dem i en båt.

Malmen som fiskats upp från båda sjöarna provrostades med hjälp av en gasolbrännare. Efter att malmbitarna svalnat blev större delen av dem magnetiska vilket utmärker järnhaltig malm. Därmed borde kvalitén för malmen i båda sjöarna vara tillräckligt god för ett järnframställningsförsök.

Järn i Norr - Vivungi - Första resan

Efter provrostningen testades malmen med en magnet. Det visade sig att större delen av den sjömalm vi fiskat upp från både Vaihkojärvi och Pasmajärvi var magnetisk. Bilden visar magnetisk malm från Pasmajärvi. Foto: Daryoush Tahmasebi ©Norrbottens museum.

Lerprover

Onsdagen blev den stora lerutvinningsdagen. Ursprungligen hade vi planerat att ta prover på en karterad lertäkt ca 1 mil norr om blästbrukslämningen men… Det fanns bara ett men och det vara att man måste ta sig över Lainioälven för att kunna nå täkten med bil och färjan över älven var vid vårt besök inte sjösatt. Därför riktade vi in oss på att ta lerprover i närområdet till blästplatsen. Dels hade vi under mötet med sportklubben fått tips om platser i närområdet rika på lera och dels hade vi fått tips från keramikexperter att leta efter lera längs bäckskärningar. Carina och Daryoush gav sig iväg och samlade in inte mindre än 9 lerprover. Några av dessa togs längs bäcken Vivunkijoki som har sitt utflöde i Vaihkojärvi. Lerproverna ska framöver analyseras så snart har vi kanske svaret på om något av lerproverna överensstämmer med leran från blästbrukslämningen.

Järn i Norr - Vivungi - Första resan

Carina Bennerhag tar lerprover längs Vivunkijoki, en bäck som ansluter till Vaihkojärvi. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum

Den 25 augusti gäller det. Då framställer vi järn på autentiskt vis i Vivungi, på självaste arkeologidagen! Precis som man gjorde för drygt 2000 år sedan här. Hoppas ni kommer och upplever det tillsammans med oss! Information om plats och program för dagen kommer inom kort på Norrbotten museums hemsida. Väl mött!!

 

Vid tangentbordet… Jannica Grimbe

Tillfällen som förändrade Norrbottens förhistoria

Inom loppet av 10 år har Norrbottens museum vid tre avgörande tillfällen förändrat bilden av Norrbottens förhistoria. I förra veckan ägde det senaste rum när vår fördjupade utredning av högarna på Selholmen gav klara indikationer om att det faktiskt är gravhögar.

Först ut var upptäckten av den 10 600 år gamla boplatsen i Aareavaara, några mil norr om Pajala, som sköt tillbaka den äldsta bosättningen här i norr med 1000 år och tvingade forskarvärlden att skriva om teorin om hur isavsmältningen gått till och hur bosättningen framskridit vid isens kant. Upptäckten ägde rum inom ramen för museets forskningsprojekt ”Mellan is och hav” som drevs dåvarande kollegan Olof Östlund som tillsammans med Frida Palmbo var de som hittade boplatsen. Vill ni läsa mer om betydelsen av denna upptäckt så kan ni med fördel lyssna på avsnittet av Kulturmiljöpodden där undertecknad för ett samtal med Olof om den äldsta bosättningen i norra Sverige.

Det andra var upptäckten av avancerat metallhantverk och järnframställning vid Jernbacken i närheten av Sangis. Med en ålder på 2300 år, funnet i en jägar-samlarmiljö parallellt med stensmide var det något helt nytt. De metallföremål och rester efter metallhantering som hittades indikerar för övre Norrlands del ett mycket tidigt metallurgiskt kunnande inom järnhanteringen. Vid en omfattande analys av materialet så har det visat sig att andelen kol i järnet är så pass hög att det i själva verket är stål. Dessa resultat byggde vår kollega Carina Bennerhag vidare på, resultat som hon nu doktorerar på vid LTU, ett doktorandprojekt som drivs tillsammans med Norrbottens museum. För den som vill veta mer kan lyssna på vårt avsnitt om järnålder i Norrbottens kustland! Ambitionen är att inom kort också göra ett poddavsnitt där vi intervjuar Carina Bennerhag om hur hennes forskning framskrider.

Och nu har vi alltså gravhögarna på Selholmen! Markradarbilderna visade vad som med största sannolikhet kan tolkas som en kantkedja i en av högarna. Dessa högar skulle då klassas som storhögar, de enda norr om Sundsvall. En fantastiskt upptäckt som gjordes av Frida Palmbo. Tack vare ett gediget förarbete av henne kunde vi också inom vår verksamhet avsätta medel för att genomföra den fördjupade utredning som nu så snart har gett resultat. Gravhögar av den storlek som vi nu med stor sannolikhet kan säga att högarna på Selholmen är förutsätter en samhällsorganisation och en bygd som vi tidigare inte kunnat spåra i vårt län eller denna del av Sverige.

IMG_0469

En av högarna på Selholmen. © Norrbottens museum Foto: Nils Harnesk

Grunden för de senaste 10 årens fina kunskapsuppbyggnad är vårt länsmuseum, Norrbottens museum. För den delen alla de upptäckter som har gjorts även innan dess. Utan kompetent och målmedveten personal med förutsättningar att avsätta både tid och ekonomiska resurser för att driva interna forsknings- och fördjupningsprojekt skulle ingen av dessa upptäckter någonsin ha gjorts.

Våra länsmuseer är därför ytterst viktiga för att medborgarna ska få reda på mer om vår gemensamma förhistoria. Att få vara chef över såna medarbetare är en ynnest och att få leda kulturmiljöverksamheten är ren glädje. Vi gör inte revolutionerande upptäckter varje vecka, men vår långsiktighet, varje dag, varje vecka och ett envetet, målmedvetet och ihärdigt arbete gör att vi, i likhet med elitidrottare, kan prestera resultat när det verkligen gäller och denna typ av upptäckter som steg för steg förnyar, förändrar och förmerar vår bild av Norrbottens förhistoria.

Jag ser fram emot i kommande inlägg att få presentera våra andra två verksamhetsben, den byggnadsantikvariska och etnologiska verksamheten. För vår avdelning spänner sig från den allra äldsta förhistorien, över historisk tid och det stående kulturarvet in i samtiden. Ett ytterst spännande verksamhetsfält. Tack!

2010_261_228_Jernbacken

I orange varseltröja återfinns en relativt färsk arkeolog som fick delta vid undersökningar av järnframställningsplatsen vid Sangis som ett av de första uppdragen vid Norrbottens museum. Från vänster: Åsa Lindgren, undertecknad, Olof Östlund, Carina Bennerhag och Frida Palmbo. Av de arkeologer som jobbar hos idag så saknas Lars Backman, Jannica Grimbe och Emma Boman. © Norrbottens museum

Vid tangentbordet denna fredag, Nils Harnesk.