En fältarkeologs liv!

En varm sommardag vid en arkeologisk utredning. Underbart tänker du! Men även bra väder kan ha sina nackdelar! Vid tangenterna denna gång är Therese Hellqvist, arkeolog vid Skellefteå museum. Många har nog hört att det händer saker i Skellefteå området. Skellefteå med omnejd är under omvandling. Med Northvolt, den nya batterifabriken, den gröna omställningen och Norrbotniabanan, utbyggning av elnätet i Norrland, gruvorna och vindkraften för att bara nämna några av de stora satsningar som sker i Skellefteå museums område. Med nya exploateringar och infrastruktursatsningarna i regionen så kommer även arkeologiska arbeten.

Så var det de där med väder och klimat. Ibland är vädret inte med oss arkeologer. Något som Norrbottens museums arkeolog, Jannica Grimbe berättat om i tidigare inlägg i kulturmiljöbloggen. I det tidigare inlägget får vi veta hur det är att jobba med glaciärinventering på 1200 m höjd och det blåser vindstyrkor på över 20 meter per sekund. Då är det lite svårjobbat. En dag i en arkeologs liv kan variera mycket, för att ge exempel så är vi ute och jobbar regn som sol. Då kan ni tycka att sol låter inte så tråkigt, men även fint väder har sina nackdelar. Som sista fältveckorna innan semestern i år, då temperaturen nådde 30 grader.

Då kan det rent av bli svårt att jobba. Dagar som denna blir det skönt att få lite skugga medans man går (bild1), som bild 1 visar, där vi fick vandra längs med en helt igenvuxen väg. En väg  som använts av vilt och människor så pass mycket  att en stig skapats och man kan vandra igenom vad som känns som en trätunnel. Men det byts lika snabb mot 2 meter höga brännnässelsnår eller en kal och blöt myrmark i 30 grader och noll vind. Myrmark där man med höga knä får hoppa mellan tuvorna och det gäller att hålla tungan rätt i munnen så man inte hoppar ner i en göl. Allt för att ta sig fram till det där ”fina området” i ens undersökningsområde där man hoppas att det ska finnas lämningar från människors tidigare verksamhet. Dessa dagar får man se till att bära med sig extra vatten och ta flera vattenpauser under dagen, allt för att orka gå i skog och mark. Dessa varma dagar hägrar även bilen extra mycket och man längtar att få ta bilen och eventuellt köra till nästa område, för då får vi en chans att kyla ner oss. Tänk er själva att traska i skog och mark med långbyxor och långärmat med en ryggsäck som väger minst några kg och det är minst 30 grader varmt, vindstilla och du har en hel arme av broms i hasorna. Jag tror att jag kan tala för många arkeologer när jag säger att man bygger upp en viss tolerans för mygg, knott och broms eller andra typer av bitande insekter. Under dessa varma dagar kan det då vara skönt att gå längs med en djurstig och få lite skugga (se bild 1).

Bild 1. En igenvuxen skogsväg som fortfarande används av djur (säkert även människor lokalt) och bruket har skapat en stig i snårskogen. Men ibland är även dessa platser otroligt vackra och ger väl önskad svalka dagar med 30 + grader. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

Skellefteå museum har under året bland annat arbetat med utredningar, förundersökningar och schaktövervakningar. Men vi har även i år gjort både en utredning och förundersökningar av bygårdstomter, en på en plats som heter Tuvan och ligger i de östra delarna av Skellefteå och en annan som är Alkvitten och ligger norr om Robertsfors. En av de större kompletteringsutredningarna för i år har varit Norrbotniabanas tillfälliga ytor i samband med anläggningsarbetet, som skett på uppdrag av Trafikverket. Det är denna utredning som jag tänkte berätta lite om och hur vi arkeologer både har världens bästa och roligaste jobb och att det samtidigt vissa gånger kan vara lite mera svårjobbat.

Den arkeologiska utredningen startade under försommaren 2022 och pågår under hösten 2022. Utredningen är en kompletterande utredning till en utredning som gjordes 2018 och som sträcker sig över järnvägsdragningen mellan Umeå och Skellefteå, med fokus på tillfälliga nyttjandeytor till tågbanesträckningens anläggningsarbete. Årets utredning har totalt bestått av ca 194 stycken mindre och större områden som ligger i anslutning till den fasta järnvägsplanen av den nya planerade järnvägen mellan Umeå och Skellefteå.

Vad är då en utredning och vad gör vi när vi är ute i fält. I en utredning har vi ett eller flera avgränsade områden som vi undersöker via inventering om det finns eller kan finnas lämningar inom. Vi letar i arkiv och läser det som finns skrivet om platserna som säger eller kan ge en antydan om det skulle kunna finnas spår efter människors aktiviteter från forna tider. Vi undersöker även plasten, dvs. vi besöker utbredningsområdena vi inventerar och ser om vi kan se spår efter forna tiders mänsklig aktivitet, lämningar. Det som vi sedan hittar i fältdelen dokumenterar vi och för sedan in lämningarna i det nationella kulturmiljöregistret (KMR). KMR finns även att ses för allmänheten som en websida som Riksantikvarieämbetet ansvara för, den heter Fornsök (https://www.raa.se/hitta-information/fornsok/) . Vi skriver sedan rapport till Länsstyrelsen och till våra uppdragsgivare så att dessa kan fortsätta sitt arbete. Rapporterna läggs  numera även in tillsammans med de lämningar som hittas i det digitala registret och i Västerbotten lägger vi även in rapporterna från undersökningar och arkeologiska utredningar på informationssidan Spår från 10 000 år (https://sparfran10000ar.se/).

Under årets utredningsveckor kom vi att hitta flera olika typer av lämningar. Totalt kom vi att registrerat ett 30-tal nya lämningar längs med utredningssträckningen. De nya registreringarna som gjordes var; tjärdalar, kolbottnar, vägmärke, historiska husgrunder, rösningar (typ av resta stenar/stensamlingar som fungerar som en markör), gränsmärke, stensättning (en visst typ av grav), kokgropar och boplatsgropar, för att nämna några av lämningarna. Vissa av lämningarna är fornlämningar och andra är övriga kulturhistoriska lämningar. De senare har dock inte samma lagskydd som en fornlämning har. I samband med utredningen har det framkommit en större del bebyggelselämningar (som exempelvis, bild 2, 7 & 8).

Bild 2. Exempelvis har denna fina husgrund i Hågen framkommit. Vi har än så länge inte kunna finna den på någon av de historiska kartorna. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

Det händer även att vi under utredningar återbesöker sedan tidigare kända lämningar som ligger i eller i nära anslutning till undersökningsområdet. Det gör vi för att se om deras positioner stämmer eller om beskrivningarna behöver uppdateras. Vi har bland annat återbesökt detta mycket fina röse som ligger väster om Junkboda (se bild 3).

Bild 3 . Visar röse L1939:6969 som ligger vid Kalvtjärnen och var en av de sedan tidigare kända lämningarna som vi återbesökte. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

Eller kanske denna fina boplatsgrop som ligger högst upp på Holmsjöberget, en plats mellan Bureå och Skellefteå (se bild 4 & 5). Boplatsgrop är en benämning på en nedgrävning och är en typ av lämning som har en något oklar användning. De har troligen använts för förvaring, matberedning eller liknande. Boplatsgropar ligger ofta i klapperstensmiljöer men de behöver inte göra det. De ligger ofta i lite högre lägen.

Bild 4. Visar en av boplatsgroparna på Holmsjöberget. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum

Även norr om Robertsfors vid Tjärnberget registrerades det boplatsgropar.  Även dessa i 30 graders värme och noll vind. Boplatsgroparna på Tjärnberget ligger i anslutning till varandra och det finns sedan tidigare en boplatsgrop registrerad i området, ca 400 m nordväst om platsen.

Bild 5. Visar en av två boplatsgropar på Tjärnberget. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

I området vid Tjärnbergen norr om Robertsfors fanns även rösning eller gränsmärke och en stensättning (bild 6 visar möjlig rösningen/gränsmärke som ligger i närheten av boplatsgroparna på Tjärnberget). Markörstenarna markerar eller uppmärksammar antingen boplatsgroparna längre fram eller så kan de ha markerat en gräns som inte är i bruk idag. Det finns också ett gruvområde som ligger ca 400-500 m NV om platsen.

Bild 6. Visar Möjlig rösning/gränsmärke. En markör som antingen markerar boplatsgroparna i närheten eller har fungerat som en gränsmarkering för en gräns som ej är i bruk idag. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

Ibland så lever inte platsnamnen upp till förvändningarna. När vi sitter inne på kontoret innan vi ska ut i fält kan vi bland få en känsla av platsnamn som borde vara talande. Det var precis vad jag tänkte om platsen vid namn Paradiset. Innan vi kom fram hann man tänka att det här måste vara en underbar plats. Men så är inte fallet för stora delarna av platsen idag. På platsen registrerade vi dock en mindre husgrund som har legat i  anslutning till jordbruksmark (se bild 7). Det kan vi se utifrån gamla kartor. Idag är dock markerna helt igenvuxna med tät och mörk granskog och ganska så blött bitvis. Vi konstaterade att de delar som vi hade som undersökningsområde idag absolut inte var ett paradis. Men om man skulle vrida tillbaka tiden så skulle det nog vara annorlunda och säkert bördig odlingsmark. I Bobacken sydväst om Bygdeå hittades ytterligare en husgrund (se bild 8), även den har legat i direkt anslutning till gammal odlingsmark.

Bild 7. Visar en historisk husgrund i Paradiset och vi är i färd med att registrera in husgrunden. Troligen något som hört till tidigare jordbruksverksamhet på platsen. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.
Bild 8. Det blev ett antal husgrunder som framkom vid utredningen. Som till exempel denna husgrund ifrån Bobacken. Foto av Therese Hellqvist © Skellefteå museum.

Det var några exempel av vad som hittade under denna säsong. Med det sagt, så tror jag att jag talar för i alla fall en stor del av de arkeologer som inventerar eller jobbar med utgrävningar. Att vi har världens bästa jobb! I alla fall jag har en tendens till att bara minnas de bra sakerna i slutändan. Det är som att man förtränger de där dagarna som man lider med att gå långt i 30 graders gassande värme. Eller undersöka förhistoriska kvartsbrottytor i hela hissnande 50 graders värme. För att inte tala om alla dessa dagar med mygg, knott, regn från olika håll, hård vind och blåst. Det är som att människan har en tendens till att minnas det bra och glömma det dåligt. Det blir – det var den turen vi hittade den där fina eldstaden eller det där finfina boplatsen! Eller fångstgropen eller de där tjärdalarna! Dessa lämningar som alla tillsammans hjälper till att förklara och belysa platsens historia och förhistoria. Där jag i mitt jobb med ens kan känna att skogen och marken talar till en på flera sätt!

Vid tangentbordet: Therese Hellqvist, arkeolog vid Skellefteå museum

Glaciärinventeringar 2022

Nu har höstens fältinventeringar uppe kring snöfläckar och glaciärer i Norrbotten avslutats. Det är andra året som vi i samarbete med Stockholms universitet, Västerbottens museum, Jamtli, Ájtte och Silvermuseet har letat efter framsmälta ekofakter och artefakter längs den svenska fjällkedjan. Projektet är ett 4-årigt forskningsprojekt och finansieras till stora delar av Stiftelsen Marcus och Amalia Wallenbergs Minnesfond.

Förra årets inventeringar lärde oss att vädret uppe till fjälls är väldigt ombytligt och varierande. Vi arkeologer räds vanligtvis inte arbete i regn och rusk men på höjder över 1200 meter över havet blir ett högtryck kontra ett lågtryck avgörande för om man kan orientera sig eller inte. Vindstyrkor på över 20 meter i sekunden gör det också svårt att stå upprätt …så högtryck med bra sikt, ingen eller svag vind och någon plusgrad är att föredra.

Under förra årets fältarbete upprättade vi en base camp vid Låktatjåkkostugan och gick dagsturer härifrån till intressanta snöfläcksområden. Vi märkte då att en stor del av finvädret ”slösades bort” på långa vandringar istället för inventeringar. Detta året tänkte vi således utnyttja helikoptern som ett transportmedel, hellre än att slösa bra väder på långa fotturer. Sagt och gjort. Under vecka 34 och 35 fick vi fem arbetsdugliga dagar med fynd av ben, horn, en skidspets, en träkäpp och bearbetat trä. Vi hann besöka Låkktaplatån, alltså platån söder om bergstoppen Bajip Gohpačohkka sydöst om Låktatjåkko fjällstation, området kring Ekmanglaciären och Moarhmmáčahca (som betyder passet för vildrenar på nordsamiska) i närheten av Moarhmmáglaciären. För varje dag flög vi upp till på förhand bestämda intressanta snöfläcks-och glaciärområden och hade med oss nödutrustning ifall vädret skulle förändras under dagen och vi inte skulle kunna bli hämtade vid arbetsdagens slut.

Åsa har rest ett av våra tält att förvara sov- och matutrustning inför eventuell övernattning. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

Nytt och lite exklusivt för i år var också att vi fick sällskap av vår museifotograf Rúnar Guđmundsson i fält. Han fotograferade allt som kunde fotograferas och man fick nästan hålla utkik efter kamerorna som stod uppställda lite varstans för time lapses och filmning så de inte råkade dokumentera våra toalettbesök i det fria. 🙂

Vår fotograf Rúnar Guđmundsson följde med på glaciärinventeringarna detta år. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

Låktaplatån besökte vi redan förra året men valde att återbesöka platsen i år eftersom vi bara delvis hann inventera denna 2021 och eftersom det gjorts tre pilfynd här tidigare.

Låktaplatån med sjön Latnjajávri till höger i bild. Här är vi på väg att inspektera en stensamling som tidigare påträffats av Ájtte. Foto: Rúnar Guđmundsson © Norrbottens museum.

Området kring Ekmanglaciären besöktes också under fältarbetet. Detta område ansågs särskilt intressant eftersom glaciären är en av de få ”kalla” glaciärer som finns i den svenska fjällkedjan och därmed skulle kunna ha bevarat eventuella fynd bättre än glaciärer med 0-gradig kärna. 2018 inventerade Stockholms universitet ett område runt Ekmanglaciären inom ramen för ett pilotprojekt inom glaciärarkeologi. Då påträffade man ett renhorn som daterades till förromersk järnålder. Därmed visste vi att det fanns chans att påträffa gamla organiska fynd i området.

Ekmanglaciären med tillhörande smältvattensjö i öster. Glaciären är fotograferad från norr. Foto: Rúnar Guđmundsson © Norrbottens museum.

Moarhmmáčahca, passagen vid Moarhmmáčohkka (vildrenstoppen) besökte vi under en av fältdagarna eftersom det var ett intressant platsnamn och innehöll smältande snöfläckar.

Rúnar och Rasmus dokumenterar fynd på Moarhmmáčahc, (som kan översättas till ”passet för vildrenar” på nordsamiska). Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

Totalt samlade vi in material från ett femtiotal platser runt snöfläckar och glaciärer på fjället. Alla fyndplatser beskrevs, fotograferades och mättes in med GPS. Fynden ska nu sorteras och analyseras med olika metoder och resultat från analyserna väntas nästa år.

Nedan följder en kronologisk bildserie från årets fältarbete.

Första dagen, tisdagen den 22/8 tillbringades på Låktaplatån. Detta var en tuff dag. Det regnade småspik, blåste en del (upp till 20 m/sek i vindkasten) och temperaturen var nollgradig. När jag tittade på väderapparna stod det 0 grader men känns som -6… och det gjorde det verkligen! Denna dag blev lång då det var svårt för helikoptern att hämta oss på grund av dimman.

Ida och Åsa dokumenterar fynd Låktaplatån i bister väderlek. Tur att vår kamera var anpassad för undervattensfotografi en sådan här dag! Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.
En del av fynden var i mindre bra skick. Här syns ett skulderblad av ren. Foto: Rasmus Lundqvist © Norrbottens museum.
Sikten på Låktaplatån var inte optimal denna dag. Detta till trots var stämningen och arbetsviljan på topp. Foto: Rúnar Guđmundsson © Norrbottens museum.

Onsdagen den 23/8 hade vi vädergudarna med oss. Det blev en fantastisk dag som tillbringades på Låktaplatån.

Bild från snöfläck på Låktaplatån. I bakgrunden syns smältvattenssjön vid Ekmanglaciären. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum
Snöfläckarna smälter underifrån vilket gör att vi inte kan räkna med att finna fynd in situ. Foto: Åsa Lindgren © Norrbottens museum.
En fyndplats med ben på Låktaplatån dokumenteras av Rasmus, Ida och Åsa. Benen samlas sedan in i märkta plastpåsar. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.
Rasmus, Ida och Åsa trivs med både fika och väder. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

Vi blev bara tre som återvände till Abisko efter arbetsdagens slut. Rúnar och Ida valde att sova över på fjället. Rúnar ville utnyttja kvällsljuset och morgonljuset för att ta fina bilder på fjället och Ida gjorde honom sällskap.

Solnedgång på Låktaplatån, onsdag kväll. Foto: Rúnar Guđmundsson © Norrbottens museum.

Torsdagen den 25/8 tillbringades runt Ekmanglaciären. Här hittade vi ben, horn, en träkäpp och en skidspets i trä.

En träkäpp påträffades i området runt glaciären. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.
Skidspetsen påträffades på östra sidan av smältvattensjön vid Ekmanglaciären. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.
Rúnar fotograferar skidspetsen vid Ekmanglaciären. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.
Renhorn påträffat i stående vatten, på östra sidan av Ekmanglaciärens smältvattensjö. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

Fredagen den 26/8 tillbringades vid Moarhmmáčahca, passet för vildrenar, på 15-1600 meters höjd. Här hittade vi ben och renhorn. Vissa av dem var i bra kondition och dessutom gigantiska!

Ett stort renhorn i bra skick påträffades intill en smältande snöfläck vid Mårmapasset. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.
Jannica med det stora renhornet, i Mårmapasset. Foto: Rúnar Guđmundsson © Norrbottens museum.
Ida och Åsa genomsöker Mårmapasset på framsmälta fynd. Foto: Rúnar Guđmundsson © Norrbottens museum.

Dessutom gjordes fynd av trärester här uppe. Att hitta bearbetat trä på dessa höjder var en häftig upplevelse. Nu återstår det att se vad det kan vara och hur gammalt det är.

Bearbetade trärester påträffade i Mårmapasset. Observera att bearbetad yta av träet ligger vänt ned mot marken och inte syns på bild. Vi väntar med spänning på vedartsanalys, åldersbestämning och tolkning av fyndet. Foto: Rúnar Guđmundsson © Norrbottens museum.
En av de bearbetade träbitarna, fotograferad på kontoret. Foto: Jannica Grimbe © Norrbottens museum.

Måndagen den 29/8 blev vår sista fältdag för denna gången. Planen var annars att vara ute till fjälls även hela vecka 35 men låga moln och dimma gjorde det omöjligt för oss att besöka utvalda platser i Abiskoområdet resten av veckan. Och fältarbetet avslutades med samma utmaningar och väder som det börjat…med regn, dimma och blåst.

Rasmus och Ida jobbar i dimman, måndag den 29/8. Foto: Åsa Lindgren © Norrbottens museum.

Vid tangentbordet denna fredag Jannica Grimbe, arkeolog