Stenmaterial från undersökt boplats i Sammakko

Hej på er!
Mica Vesterlund heter jag och jobbar för tillfället min tredje säsong som fältarkeolog på avdelningen Kulturmiljö på Norrbottens museum här i Luleå. Idag gör jag debut som bloggare, och hade tänkt berätta lite mer ingående om det stenmaterial som har påträffats på en boplats i Sammakko i höstas. Boplatsen i Sammakko är mesolitisk (från äldre stenålder) och är en av de äldst daterade boplatserna inom Norrbottens län.

Ni besökare som återkommer till denna hemsida och kontinuerligt läser de senaste blogginläggen har knappast missat Kulturmiljös senaste forskningsundersökning i Sammakko, Gällivare kommun.
Under hösten 2019, när jag hade praktik på Kulturmiljö fick jag nämligen följa med arkeologerna Frida Palmbo och Lars Backman på ett inventeringsprojekt som bl.a. tog oss norröver till Gällivare kommun. Projektet gick ut på att inventera markberedda skogsområden i jakt efter sönderkörda, oregistrerade fornlämningar. Boplatsen i Sammakko upptäcktes då brända ben och avslag i kvarts dök upp i markberedningsspår. Med tillåtelse från länsstyrelsen samlades brända ben in för en 14C datering och resultatet påvisade ca 7000 f. Kr (Palmbo 2019).

Mer information om boplatsen i Sammakko hittar ni här:
Fler skadade fornlämningar påträffade vid hyggesinventering
Året som gått – ur ett fältarkeologiskt perspektiv

I september 2020 utförde arkeologerna Frida Palmbo och Jannica Grimbe en arkeologisk forskningsundersökning av boplatsen. Det är nu stenmaterialet från undersökningen som jag försöker registrera och dokumentera via ett program som heter Intrasis. Jag påminner att i skrivande stund så är inte hela material registrerat. Några av fynden ligger fortfarande kvar i sina fyndpåsar och väntar på att fyndregistreras. Jag kommer därför bara att skriva om det material som är fyndregistrerat – än kan vi hitta mer spännande saker! 🙂

Bild från den arkeologiska undersökningen av boplatsen i Sammakko. Fyndpåsar visar påträffade fynd som ska mätas in. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Än så länge så är det vanligaste påträffade råmaterialet inom boplatsen i Sammakko kvarts. Kvarts är ett av jordens vanligaste förekommande mineraler och är dessutom ett väldigt hårt material. Just p.g.a. att råmaterialet är vanligt förekommande i berggrund och att det är så pass hårt har det varit ett attraktivt råmaterial att bearbeta och tillverka redskap av under förhistorisk tid (Lindgren 2004). I sin renaste form är kvarts en kristallin, genomskinlig sten (bergkristall) (Lundegårdh 1991). Några fynd av genomskinlig bergkristall har påträffats i Sammakko, men mestadels av kvartsen är vit. I vissa fall går färgen över till ljusgrå och gul. 

Fyra avslag av vit kvartsit från Sammakko. Det översta avslaget övergår i genomskinlig bergkristall. Avslagen är lagda på millimeterpapper. En ruta = 1 mm Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Inom boplatsen har också råämnet kvartsit påträffats. Kvartsit är omvandlad sandsten som huvudsakligen består av kvarts. Kvartsit är mer grovkornig och är ofta mörkare och grå i färgen, men den kan också vara vit. (Lundegårdh 1991). Av de fynd som har registrerats som kvartsit är majoriteten mörka föremål. Färgerna går mot grå och svart.

Ett avslag av grå kvartsit från Sammakko, lagd på millimeterpapper. En ruta = 1 mm Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

När det kommer till självaste artefaktkategorierna så är avslag det vanligaste förekommande föremålen inom stenmaterialet från Sammakko. Vilket inte är så konstigt, eftersom avslag är spill som har slagits av stenstycken när människor har försökt tillverka redskap. Avslag kan också vara retuscherade/bearbetade i efterhand.
Några av föremålen har också fått gå som avfall eftersom de exempelvis inte har haft tydliga slagspår. Dessa föremål kan t.ex. vara krossad kvarts.
Förutom avslag och avfall har någon enstaka kärna och en skrapa påträffats. Skrapor har använts för att bearbeta olika material, t.ex. ben, skinn och trä. På bilden nedan ser ni slagspår och retuscher på skrapans vänstra sida.

En skrapa av vit kvarts från Sammakko, lagd på millimeterpapper. En ruta = 1 mm. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Att få arbeta med arkeologiska samlingarna är väldigt intressant och lärorikt. Många timmar har gått åt att vrida, vända och stirra på olika stenar i jakt på slagspår och sedan kunna klura ut vad som är vad. Men allt har sin tid, och med tid kommer erfarenhet. Framöver ser jag fram emot att lära mig mer om olika stenslagningstekniker.

Jag vill härmed tacka för mig.
Mica Vesterlund, arkeolog.

Referenser:

Lindgren, Christina. 2004. Människor och kvarts. Stockholm Studies in Archaeology 29. Stockholm: Stockholms Universitet. Arkeologiska Institutionen.

Lundegårdh, Per H. 1991. Stenar i färg. 9. uppl. 2. Tr. Stockholm: Nordstedt Förlag AB.

Palmbo, Frida. 2019. Skogsbrukets påverkan på fornlämningar 2019. Norrbottens museum, Rapport 2019:9. Luleå: Norrbottens museum.

Markbygden 2020

Norrbottens museum har under flera år genomfört arkeologiska utredningar i Markbygden med anledning av den pågående vindkraftsetableringen i området. Under fyra veckor förra året så genomförde fyra arkeologer vad som ser ut att vara den sista arkeologiska utredningen i området, utifrån hur etableringsläget ser ut just nu.

Vid utredningen registrerades närmare 30 nya kulturhistoriska lämningar. Det rör sig framförallt om skogsbrukslämningar som tjärdalar, kolbottnar och husgrunder men även av bland annat en dammvall, ett minnesmärke, en brunn/kallkälla, en färdväg i form av en gammal stig och en cykelstig.

Husgrund/rester av timmerbyggnad inom område med skogsbrukslämningar. Foto: Jannica Grimbe.
Arkeolog Mica Vesterlund vandrar längs med en färdväg i form av en äldre stig som finns med på 1951 års ekonomiska karta. Foto: Jannica Grimbe.
Del av cykelstigen mellan Ersträsk och Flötuträsk. Arkeologerna Mica Vesterlund och Hanna Larsson i bild. Cykelstigen anlades under 1940-talet och finns också markerad på 1951 års ekonomiska karta. Foto: Jannica Grimbe.
En brunn som användes av brandtornsbevakningspersonalen som satt brandvakt uppe på Stor-Flötuberget i närheten av Flötuträsk. Foto: Jannica Grimbe.

Dessutom återbesökte vi ett flertal redan tidigare registrerade fornlämningar och kulturlämningar i form av härdar, en kavelbro, fossila åkrar och äldre gårdsbebyggelser. När deg gäller gårdsbebyggelsen behövde vi genom arkivstudier också avgöra om lämningarna har tillkommit före eller efter år 1850. Efter senaste lagändringen av Kulturmiljölagen 2014 tillkom att en lämning ska ha tillkommit före 1850 för att klassas som fornlämning. För att avgöra detta krävs i regel en del djupdykningar i arkiv och historiska kartor.

En av husgrunderna inom lägenhetsbebyggelsen Bastatjärn. Arkeologerna Hanna Larsson och Frida Palmbo i bild. Foto: Jannica Grimbe.
Del av vagn (sannolikt en hästvagn med fyra hjul som användes till att köra hem hö med m.m.) inom igenväxande åkermark. Märkt med ”Thulins vagnfabrik Skillingaryd. Foto: Frida Palmbo.
Fossil åker med odlingsrösen. I området finns även nybygget Svanaträsk,som bebyggdes från år 1800. Enligt uppgifter ska platsen ha varit så frostlänt att man snart flyttade till nuvarande Björkliden strax efter uppodlandet. Sägnen berättar att korna, som gick på bete i skogen, sökte sig till föda. När de inte kom hem hittades korna på Björkliden, som då var obebodd. Området finns markerad på karta över kronoallmänningstrakt kring det så kallade Svanaträsket uti Piteå socken och Norrbottens län, upprättad år 1847 för avvittring och skattläggning. Foto: Mica Vesterlund.
Arkeologerna Frida Palmbo, Mica Vesterlund och Hanna Larsson vandrar över en kavelbro. Kavelbron ska enligt uppgift vara en del av den s.k. Kristinavägen/Silvervägen och är använd i samband med transport av silver och förnödenheter mellan silvergruvan på Nasafjäll och kusten under 1630-talet. Foto: Jannica Grimbe.
En 3D-modell över en av härdarna som dokumenterades i Markbygden förra året. Modell: Jannica Grimbe.

Jag började arbeta som arkeolog på Norrbottens museum 2006. Sommaren 2020 har för min del etsat sig fast som den värsta myggsommaren någonsin under de år jag har arbetat i Norrbotten. Att det dessutom var runt 30 grader varmt samtidigt som vi klafsade runt på blöta myrar och trängde oss igenom snåriga skogar gjorde inte saken lättare. Vid ett tillfälle, när vi registrerade en igenväxande gårdslämning, utropade jag med ett svart moln av mygg runtomkring mig att ”Jag förstår varför man flyttade härifrån!”. Jag som vanligtvis fylls av lite vemod när jag strövar runt på övergivna gårdsplatser och funderar över vilka människorna var som bebyggde och brukade marken och hur det kom sig att platsen övergavs.

Fågelkvitter och insektssurr i Markbygden sommaren 2020.
Ett litet filmklipp som visar myggmängden på arkeolog Jannica Grimbes ben. Och ja, vi har hittat döda mygg i fotoböckerna i samband med efterabetet…

Nu ser vi med spänning fram emot kommande fältsäsong och vad den kommer att bjuda på. Min förhoppning är åtminstone mindre mygg…

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog

Tidigare blogginlägg om Markbygden:

Markbygden 2019
Markbygden och Kristinavägen
Fäbodar i Markbygden
Arkeologi i Markbygden