Örnberget – en svensk fjällägenhet som blev en del av nätverket Sepals under andra världskriget

Örnberget norr om Vuoggatjålme i Arjeplogs kommun uppläts som fjällägenhet 14 mars 1935. Då tecknades ett 50-årigt arrendekontrakt för den då befintliga lägenheten Örnberget nr 1. En fjällägenhet motsvarar en bosättning ovanför odlingsgränsen, där svenska staten äger marken. Kontraktet för Örnberget nr 1 undertecknades av Georg Ebenhard Winnberg och omfattade ett skifte med en areal på ca 8,32 hektar. Winnberg fick rätt att ta ut nödvändigt husbehovsvirke för lägenhetens byggnader samt för övrigt välbehövligt virke och ved ur skogen. Dessutom fick Winnberg rätt till nödvändigt bete för sin boskap, rätt till jakt inom lägenheten (bortsett från jakt på älg) och fiske i Seldutjåhkå och sjöarna Tjaktjajaure och Vuoggatjålmejaure. Arrendet för Örnberget nr 1 uppgick till 10 kr/år. Lägenheten fick också rätt till lövtäkts- och betesområden på odisponerad kronomark på norra sidan Seldutjåhkå, 2 km öster om och 2 km väster om lägenhetens skifte. Dessutom fick arrendatorn inte på något vis hindra eller försvåra för samernas renskötsel i området, och fick ej heller ha hund inom lägenheten utan lappfogdens tillstånd.

Karta över fjällägenheten Örnberget nr 1, från arrendekontraktet som undertecknades 14 mars 1935. Material från Landsarkivet, Härnösand.

Enligt kontraktet framgår det att Örnberget var en befintlig lägenhet som uppläts för Georg Eberhard Winnberg, men några äldre arkivhandlingar kring Örnberget har ej kunnat påträffas vid arkivförfrågningar riktade till ATA, Riksarkivet och Landsarkivet i Härnösand. Carl Fries (1978) uppger i boken Skogsland och fjäll att han i sin ungdom hörde talas om ett nybygge vid namn Örnberget, någonstans i Sildutdalen i Arjeplog, där kungsörnen hade sitt bo. Fries fick kontakt med den tidigare nybyggaren, som tröttnat på ensamheten och flyttat ner till bygden igen. Nybyggaren berättade att han under sin tid på Örnberget dödat nio fullvuxna örnar samt att han omhändertagit deras ägg. Tyvärr framgår inget namn, men Fries anger sedan att Örnberget flera år senare nu beboddes av Georg Vinnberg med hustru och dotter, varvid örnen återigen fick sväva ovanför Örnberget.

Från den 14 mars 1936 uppläts till Georg Eberhard Winnberg på 10 års tid även ett område med rätt till slåtter och bete. Dessa områden utgjordes av Smördos-myren, belägen på Ö sidan om Seldutjåhkå, mellan fjällägenheten Örnberget n:r 1 och älven, samt Hem-myrarna, 4 st, belägna ovanför turistvägen genom Sildutdalen, omkring 600 m från Örnberget n:r 1. Smördos-myren bedömdes ge 5 skrindor hö vartannat år medan Hem-myrarna bedömdes ge 2 skrindor hö vartannat år i avkastning. Winnberg ansökte senare om en utvidgning av lägenheten med 2,27 hektar, vilket godkändes av Kungl. Maj:t 26 februari 1943 och av Länsstyrelsen i Norrbottens län 7 februari 1944. Sepalsbasen Truls (Sepals III) upprättades i en av statens vilstugor invid Silvervägen i Arjeplogs kommun, inte långt från den norska fjällstugan Graddis, något som kom att involvera Örnberget i den allierade verksamheten. Sepalsbaserna var strategiskt uppförda baser som nyttjades av den norska underrättelsetjänsten/motståndsrörelsen och var ett samarbete mellan norrmän, britter och amerikanare.

Statens vilstuga vid Silvervägen, Arjeplogs kommun. Vilstugan fungerade som bas för en hemlig allierad underrättelseverksamhet under senare delen av andra världskriget. Basen i vilstugan gick under namnet Sepals III, även kallad Truls. Bland inskriptionerna på väggen finns bland annat namn på personer som vistats i vilstugan under 1940-talet. Det är dock oklart om just dessa namn går att knyta till Sepals-verksamheten. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Det var en av XU:s undergrupper som var verksamma i Salten-området i Norge, som i sitt arbete nyttjade Sepals Truls. XU var den största av de allierade underrättelseorganisationerna som var verksam i Norge under andra världskriget. XU leddes från Militärkontoret vid den norska legationen i Stockholm, men arbetade för den norska militären i London. Omkring 3000-4000 personer i det ockuperade Norge, i form av agenter, kurirer och medhjälpare, var knutna till XU. De hade rekryterats lokalt i syfte att kartlägga den tyska ockupationen in i minsta detalj. XU började som en lokal grupp i Oslo under det första krigsåret, men etablerades under 1942 i hela Østlandsområdet. XU:s ledning satt i Oslo, men det upprättades en förbindelse med den norska försvarsledningen i London som gick via Stockholm. Den norska försvarsledningen i exil hade ett stort behov av information om vad som pågick i det ockuperade hemlandet, för att kunna planera framtida krigsoperationer. I februari 1943 tecknades ett samarbetsavtal mellan Norge och Storbritannien angående underrättelsearbete i Norge. Storbritannien ansvarade för det operativa underrättelsearbetet som krävdes för de löpande krigsoperationerna, medan Norge ansvarade för att samla in den information och det material som krävdes för den långsiktiga planläggningen. Storbritannien använde sig av radiosändningar för kommunikation, medan norrmännen nyttjade kurirlinjer till Stockholm. Våren 1943 beslutade den norska försvarsledningen att utvidga XU:s verksamhet även till Nordnorge. Under 1943-1944 organiserades XU-grupper i flera distrikt som täckte hela Nordland och Troms. Finnmark fick dock aldrig full täckning på grund av de långa avstånden. XU arbetade i små grupper med egna distrikt, och varje distrikt hade sina egna kurirlinjer till Stockholm. Distrikten skulle inte ha kunskap om varandra, för att minimera riskerna om att bli upptäckta, och alla distrikt styrdes direkt från Stockholm.

Omkring 50 personer arbetade för XU i Saltenområdet, där omkring hälften utgjorde ”fast personal” och övriga fungerade som informanter och andra typer av kontakter. XU-organisationen i Salten startade under hösten 1943 och pågick ända fram till befrielsen av Norge 8 maj 1945, och var troligtvis en av de viktigaste källorna till information om de tyska aktiviteter som skedde i området. Den tyska krigsmakten var starkt närvarande i Saltenområdet, genom att bland annat administration och olika lager var lokaliserade kring Fauske och Bodø. Från 1943 pågick också arbetet med Nordlandsbanan, och längs med järnvägsbyggnationen växte det fram arbetsläger med krigsfångar och tvångsarbetare. I Bodø, där det fanns ett stort antal krigsfångar, fanns både hamn och flygplats. Därför var kommunikationslinjerna av särskilt intresse för de allierade, som bland annat genomförde sabotageaktioner i området, däribland mot färjan mellan Rognan-Langset. Huvuduppgifter för bemanningen vid Sepals III/Truls var dock att ombesörja vapen och utrustning till Milorg-grupperna (den norska motståndsrörelsen) i området, under ledning av chefen Leif Schancke.

XU:s kurirlinje i Saltenområdet bestod av etapperna Bodø-Fauske/Finneid-Sulitelma-Mavas. Mavas i Arjeplogs kommun var knutpunkten för den illegala gränstrafiken i området. Här passerade flyktingar från Saltdal, Jakobsbakken och Sulitelma men här passerade också kurirer, material- och vapentransporter. I Mavas bodde familjerna Ruong och Steggo. Familjen Ruong bestod av Sara och Anders Ruong med tre barn och familjen Steggo av Inga och Jon Erikson Steggo med sönerna Helmer och Lars. Sonen Lars, som hade tagit efternamnet Evenström, blev en av XU:s kontaktmän. Vidare från Mavas gick den gamla vandringsleden över Ikesjaure fram till Juronkåtan, och därifrån vidare till Örnberget och sedan till Vuoggatjålme. I Vuoggatjålme hjälpte systrarna Fanny och Mimmi Abrahamson flyktingar, innan deras vidare resa till fots längs Sädvajaure fram till Sädvaluspen.

Mimmi Helamb (född Abrahamsson) har återberättat att det var en strid ström av flyktingar som passerade gränsen under hela våren 1940. Vid ett tillfälle ska så många som ett 70-tal personer ha anlänt, i två grupper. Det var framförallt kvinnor och barn som kom över gränsen, dåligt utrustade för att gå i fjällterräng. Flyktingarna fick vila i Vuoggatjålme några dagar innan de etappvis fick fortsätta sin resa. Svenska militären hjälpte till, och under våren 1940 var vädret det sämsta tänkbara. Vårisarna bar inte, så flyktingarna fick gå i den blöta djupsnön i skogen. När de anlänt till Sädvaluspen blev det ytterligare ett stopp, där det fanns två pensionat. Ett av pensionaten drevs av Fingal Dahlberg, som i sin tur körde flyktingarna med buss till Arjeplog. Från Arjeplog väntade ännu en busstransport för flyktingarna vidare till Arvidsjaur och Jörn. Därifrån fick flyktingarna slutligen åka tåg till Stockholm.

Enligt uppgifter kom Örnberget att användas för allierade radiosändningar under åren 1944-1945 och gick då under benämningen Sepals Blue.

Inom fjällägenheten Örnberget nr 1 finns ett antal husgrunder, en timring och ett utedass som fortfarande står upp och som ses i till höger i bakgrunden på bilden. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Under 2021 genomförde Norrbottens museum tillsammans med Försvarsmuseum Boden och Luleå Tekniska Universitet en förstudie rörande andra världskriget i norr. Tillsammans med Silvermuseet, Gällivare museum, Västerbottens museum, Árran – Lulesamisk senter, Helgeland museum och Narviksenteret har vi planer på ett stort forskningsprojekt rörande andra världskriget i norr. Som en del av förstudien genomfördes en arkeologisk dokumentation av fjällägenheten Örnberget nr 1 sommaren 2021. Med på fältarbetet var undertecknad och arkeolog Lars Backman från Norrbottens museum tillsammans med Dag Avango, professor i historia vid Luleå Tekniska Universitet, Lars Gyllenhaal, författare av militärhistoriska böcker samt Mikael Norman, grafisk formgivare (bland annat åt Lars Gyllenhaal) med intresse för militärhistoria.

Vid den arkeologiska dokumentationen registrerades fjällägenheten, som omfattar rester av en timring efter ett tvåvåningshus, tre andra husgrunder, ett utedass, igenväxande åkermark samt en grund efter en eventuell rökanläggning. Inne i timringen, som fortfarande står upp med delvis inrasat ytter- och innertak, påträffades bland annat en sko/känga, tidningsfragment från andra världskriget, ett batteri, docksängkläder(?) och delar av klädesplagg, eventuellt rester av en ridbyxa av militärmodell med snörning i benslutet. I en av husgrunderna påträffades en sko, ett skoblock, fyra knivblad, stålvajrar, metallburkar m.m. Batteriet var relativt välbevarat, och bestod av 6×10 celler, vilket också är en batterimodell som har påträffats vid Kari, en allierad kommunikationscentral norr om Torneträsk som nyttjades av den norska motståndsrörelsen. Läs gärna mer om Kari: Kari – en på svensk mark allierad kommunikationscentral från andra världskriget

Timring inom fjällägenheten Örnberget nr 1. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
Del av insidan av timring inom fjällägenheten Örnberget nr 1. Utanför fönstret skymtar Lars Gyllenhaal. Foto: Lars Backman © Norrbottens museum.
Tidningsklipp påträffad inne i timring inom fjällägenheten Örnberget nr 1. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Enligt uppgifter från Hans Saethre, expert på andra världskrigets radioutrustning, så är det högst sannolikt att dessa batterier har använts under andra världskriget. De kan ha använts till att driva en större vanlig radiomottagare. Batteriet påträffades tillsammans med diverse tidningsklipp och tidningsfragment från andra världskriget, vilket åtminstone talar för att någon som vistades på Örnberget under beredskapstiden också hade tillgång till diverse tidningar, däribland tidningen Norra Västerbotten. Batteriet talar för att en radiotelegrafist har befunnit sig på platsen under andra världskriget, men det går ej att utesluta att batteriet har haft en annan funktion. Utöver fyndet av batteriet påträffades inget material som med säkerhet går att knyta till den militära underrättelseverksamheten på platsen. Till skillnad från lämningarna efter Kari-basen, som uppfördes enbart i syfte att användas som kommunikationscentral och som övergavs efter kriget, har Örnberget nyttjats både före, under och efter andra världskriget. Detta medför att det är svårt att urskilja material som med säkerhet går att knyta till den militära underrättelseverksamheten på platsen.

Batteri som påträffades inne i timringen inom fjällägenheten Örnberget nr 1. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Då Norrbottens museum tillsammans med Försvarsmuseum Boden, Luleå Tekniska Universitet, Silvermuseet, Gällivare museum, Västerbottens museum, Árran – Lulesamisk senter, Helgeland museum och Narviksenteret har för avsikt att söka medel för ett projekt om andra världskriget i norr, finns det all anledning att studera Örnberget mer. Det vore intressant att sätta in Örnberget i et större sammanhang då Örnberget var en del av den illegala gränstrafiken mellan Norge och Sverige under andra världskriget, där Mavas var en knutpunkt. Den illegala gränstrafiken på svensk sida passerade Mavas – Ikesjaure – Juronkåtan – Örnberget – Vuoggatjålme. I området finns även Statens vilstuga längs med Silvervägen i närheten av svensk-norska gränsen, där Sepals III/Truls var lokaliserad. Det skulle därför vara värdefullt att studera dessa platser och se om det kan finns några spår i landskapet som går att koppla till gränstrafiken och de flyktingströmmar som passerade under andra världskriget. I kombination med intervjuer av informanter i området och arkivstudier är det högst sannolikt att ny kunskap om både dessa platser och om Sepals-verksamheten kan erhållas. Förhoppningsvis får vi anledning att återkomma till ämnet här på bloggen i framtiden, under förutsättning att vi erhåller medel till ett forskningsprojekt om andra världskriget i norr!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog

Läs mer

Albrigtsen, Roger (2009. Sepals: hemmelige baser på svensk jord 1944-1945.

Fontander, Björn (1979). Flykten över kölen 1940-1945. Malmö.

Fries, Carl (1978). Skogsland och fjäll. Stockholm.

Mjelde, Odd (2020). Erindringer.

Sæther, Ola (1995). XU. Etterretning i Salten under okkupasjonen. Bodø.

Stöckel, Ilmar (2010). Kattuvuoma under andra världskriget. Mina egna minnen och andras berättelser. Tornedalica nr 59.

Ett kulturarv som smälter bort

Sedan 2017 har Arkeologiska forskningslaboratoriet vid Institutionen för arkeologi och antikens kultur och Institutionen för naturgeografi samarbetat i ett projekt rörande smältande kulturarv (Fjellström 2018, 2019, 2020, 2022; Fjellström et al. 2019, Lidén 2020). Projektet startades och leds av Kerstin Lidén, professor i laborativ arkeologi och Per Holmlund, professor i glaciologi. I de rådande klimatförändringarna, uppvärmningen av planeten och smältandet av glaciärer och permanenta snölegor, dyker allt fler artefakter och ekofakter fram som under en lång tid förvarats och bevarats av det kalla klimatet (Dixon et al. 2015:3). Glaciärarkeologi som ämne är i sig inget nytt (Callanan 2014; Ceruti 2014; Bjørgo et al. 2015; Sgouros & Stirn 2015), men med uppvärmningen av planeten är det ett alltmer viktigt ämne med tanke på att föremål smälter fram och som snabbt kan försvinna om de inte tas om hand. Föremål som kan ge oss ny kunskap om det förflutna. Eftersom is och snö bevarar organiskt material mycket bra, ger det oss goda förutsättningar att återfinna föremål som annars, varit utsatta för nedbrytning under en längre tid och inte finns kvar att finna vid arkeologiska undersökningar.

Figur 1. På fotot syns Kerstin Lidén och Karin Angerbjörn och i bakgrunden är Sálajiegna inom Arjeplogs kommun, Lappland. Foto: Markus Fjellström.

Mellan 2017 och 2020 har vi varit lyckosamma med att få finansiering från Göran Gustafssons stiftelse för natur och miljö i Lappland för att genomföra glaciärarkeologiska inventeringar i svenska Sápmi. Projektet berör och berörde redan då kombinerade studier av glaciärer fotogrammetriskt genom att studera sätt att reagera på klimatsignaler, att kvantifiera volymförändringar och leta spår av mänsklig aktivitet genom fotogrammetri, samt att inventera framsmältande arkeologiska lämningar och fynd vid glaciärer och snöfläckar (Glaciärarkeologi – en fotogrammetrisk studie av glaciärers dynamik och arkeologiska spår i Norrbottensfjällen). Det är ett stort område att täcka och med endast några få personer närvarande varje år, en till två veckor per år, är det svårt att hinna med allt. Därför ansökte vi om kostnader för ett större program där vi involverade och samarbetar med Silvermuseet/INSARC i Arjeplog, Ájtte – Svenskt Fjäll- och Samemuseum i Jokkmokk, Norr- och Västerbottens läns museer i Luleå och Umeå, samt Jamtli som är Jämtland läns museum i Östersund. År 2020 beviljades vi ett bidrag för omkostnader rörande bl.a. resor, boende och anlayskostnader från Marcus och Amalia Wallenbergs minnesfond (MAW 2020.0122). Tack vare det kan vi nu under fyra år, från 2020 till 2024 inventera fler och större glaciär- och snöfläcksområden i Sápmi. Det här programmet är ett tvärvetenskapligt program med tanke på att det är ett samarbete mellan arkeologer och geologer specialiserade på Sveriges och Sápmis historia, arkeologi, geologi, glaciologi och klimathistoria (läs mer om det på https://maw.wallenberg.org/glaciararkeologi-i-svenska-sapmi och på vår hemsida https://glaciararkeologisapmi.wordpress.com

Vad är det då vi egentligen hittar och hur går vi tillväga. Inför varje säsong väljer vi ut det område som kommer att inventeras. Valen görs bl.a. genom att gå igenom ortografiska kartor från Lantmäteriet, samt registreringen av redan kända fornlämningar och tidigare funna glaciäarkeologiska fynd, t.ex. pilspetsar med skaft och någon gieris (ackja). Här kan det även vara av intresse att kolla upp de samiska ortnamnen. De kan trots allt ge en ledtråd till utnyttjandet av landskapet.

Ett av de mer intressanta fynden som gjorts hittills är av ett skidfragment som vi lät datera och som gav en kalibrerad ålder till 1400-talet (Fig. 2). Men med tanke på skidors användning och att de kan ha vallats utförde vi lipidanalyser för att reda ut om det fanns valla och vad den i så fall bestått av. Det visade sig att det fanns valla och att den bl.a. innehöll paraffin och tjära. På grund av detta lät vi omdatera den rena cellulosan från träet som gav en något senare datering mellan 1600 och början på 1900-talet. Det var en problematisk datering av en skida som pekar på att valla kan påverka 14C-dateringar och om det inte reds ut därefter även tolkningen av föremålet (Fjellström et al. 2021).

Figur 2. Skida funnen vid Loktačohkkaglaciären under inventeringarna 2018 (Fjellström et al. 2021). Foto: Markus Fjellström.

De stora fyndigheterna utgörs av djurben som har osteologiskt bedömts till att först och främst härröra från renar (Fig. 3). Men det finns även rester från t.ex. ripor, rovfågel, lemmlar och till och med en hel trollslända återfanns på en högre höjd intill Gállanvárriglaciären. När det kommer till renen är det både horn och ben som återfinns på plats. Det är sällan att fler delar av djuret återfinns, utan de ligger snarare utspridda i landskapet där de återfinns som enstaka benfynd. För att skapa oss en bild över när renarna befunnit sig på plats och relatera det till den smältande isen och snön har vi utfört ett antal 14C-dateringar. Den äldsta dateringen är på ett renhorn och dateras till 355–55 f.v.t. En annan ren dateras till en period mellan 400 och 570 e.v.t., men tyngdpunkten för de daterade renarna, än så länge, ligger på en period mellan ca. 1650 och 1950 e.v.t. Vi har även gått vidare med att utföra stabila isotopanalayser för att studera renarnas kost och mobilitet i förhållande till landskapet, geologin men också klimatet och temperaturskillnader under längre tid.

Figur 3. Fynd av två underkäkar härrörande från en och samma ren framsmälta från isen funna vid Tjånka på Ammarfjället 2021. Foto: Markus Fjellström.

Förutom ben och skidfragment har vi även återfunnit en del metallföremål som med stor sannolikhet kommer från 1900-talet. Bland dessa återfann vi bland annat använda hylsor till ett gevär. De har inte daterats men tankarna leder antingen till militära övningar, alternativt rester från andra världskriget. Speciellt med tanke på närheten till Norge. En annan stor fyndkategori är modernt skräp. Även dessa registreras och dokumenteras för att skapa oss en bild över nedskräpningen i fjällen. Vi plockar upp skräpet och tar ned det från fjället. En del av det tas till vara på, men större delen kastas efter dokumentation p.g.a. platsbrist. Näven skräp kan berätta något om människors närvarande i fjällen och ett modernt utnyttjande av landskapet. Några exempel på de rester av skräp är olika typer av läsk och ölburkar, handskar och mössor troligen från vinterturism, godis och chokladpapper och en hel del plaster. Ett lite udda fynd av skräp var en väderballong som vi fann 2019 vid Sálajiegna i Arjeplog socken (Fig. 4). Nedskräpningen av fjällen är ett faktum, och det i sig har en påverkan på klimatet. Med ett ökat intresse för t.ex. fjällvandring inom vissa områden i fjällen kommer allt fler människor till fjällen och i det finns en ökad risk för nedskräpning. Genom att via respekt för naturen och för andra människor som besöker fjällen och som kanske utnyttjar de är det absolut nödvändigt att inte lämna någonting efter sig. Om det skräp som finns i fjällen, vems ansvar är det att ta reda på det? Jag skulle vilja påstå att det är allas ansvar att ta reda på det och slänga i närmaste sopkorg.

Figur 4. Exempel på skräp funna vid de glaciärarkeologiska inventeringarna sedan 2017. På bilden syns (från vänster till höger och från upp till ned) en snusdosa, en burk med läsk, en handske, en ketchupflaska, en ölburk, en konservburk, en del till en skoterhjälm, godispapper och en väderballong. Foto: Markus Fjellström.

Det här projektet är i all högsta grad pågående och vi har genom åren sett och upptäckt att det verkligen finns ett behov av att fortsätta med den här typen av arkeologiska inventeringar. Glaciärerna, isen och snön smälter bort allt snabbare och med det utsätts de organiska lämningarna för allt större och snabbare nedbrytning. De fynd som kan göras är ett viktigt kulturarv och viktiga föremål som kan bidra med större kunskap om det förflutna och utnyttjandet av landskapet i fjällen. Och det som inte hittats lyfter så klart fram frågor om dess avsaknad och ett immateriellt kulturarv i fjällen. Det finns en stor potential gällande forskningen och kunskapsbyggandet med de fynd som görs med den här typen av inventeringar, inte minst med de animala kvarlevorna (Fjellström et al. submitted).

Vid skrivbordet är Markus Fjellström (koordinator för projektet) och Kerstin Lidén (projektledare för projektet)

Referenser:
Bjørgo, T., Linge, T., Skår, Ø., Lohne Rongved, S. & Slinning, T. 2015. Fragments of a Late Iron Age Sledge Melted Out of the Vossaskavlen Snowdrift Glacier in Western Norway. Journal of Glacial Archaeology 2: 73–81.

Callanan, M. 2014. Bronze Age Arrows from Norwegian Alpine Snow Patches. Journal of Glacial Archaeology 1: 25–49.

Ceruti M.C. 2014. Overview of the Inca Frozen Mummies from Mount Lullaillaco (Argentina). Journal of Glacial Archaeology 1: 79–97.

Dixon, E. J., Callanan, M., Hafner, A. & Hare, P. G. 2014. The Emergence of Glacial Archaeology. Journal of Glacial Archaeology 1: 1–9.

Fjellström, M. 2018. Glaciärarkeologisk inventering vid Ålmallojekna, Jokkmokk socken, Lappland (20–24 augusti 2017). Rapporter från Arkeologiska forskningslaboratoriet 29, ISSN 1653–2910.

Fjellström, M. 2019. Glaciärarkeologisk inventering vid Ekman-, Låktatjåkko-, Kårsa-, Kåtotjåkko-, Gállanvárri- och Sálajiegnaglaciärerna i Norrbottens län, Lappland (8–15 augusti 2018). Rapporter från Arkeologiska forskningslaboratoriet 30, ISSN 1653–2910.

Fjellström, M. 2020. Glaciärarkeologisk inventering vid Sálajiegna- och Stuorjiegnaglaciärerna i Norrbottens län, Lappland (23–26 augusti 2019). Rapporter från Arkeologiska forskningslaboratoriet 33, ISSN 1653–2910.

Fjellström, M., Ahlgren, H., Holmlund, P., Schytt Holmlund, E., & Lidén, K. 2019. Nya 14C-dateringar av glaciärfynd vid Ålmallojekna i Jokkmokks kommun, Lappland. Fornvännen, 114(4): 253–257.

Fjellström, M., Isaksson, S. & Lidén., K. 2021. Ett ovanligt skidfynd från Låktatjåhkkå- / Loktačohkkaglaciären, Sápmi – Skidbruk, vallning, 14C-datering och lipidanalyser. META historiskarkaologisk tidsskrift 2021: 53–66.

Fjellström, M., Salmi, A.-K., Aronsson, K.-Å. & Lidén, K. submitted. Prehistoric and historic reindeer as evidenced from two melting snow patches.

Lidén, K. 2020. Vid Ekmanglaciärer. In: Gustafsson-Reinius, L. (ed.). Arktiska spår. Natur och kultur i rörelse. Nordiska museets förlag: Stockholm. 192–193.

Sgouros, R. A. & Stirn, M. A. 2015. An Ice Patch Artifact and Paleobiological Specimen from the Teton Mountains, Wyoming, USA. Journal of Glacial Archaeology 2: 3–24.