Isolering – en fråga om klimat, komfort, ekonomi och hälsa

Nu lider vintern mot sin kallaste månad, julens härdar har slocknat av och allt fler arbetar hemifrån. De flesta kan skriva under på att året varit ovanligt milt, till någras glädje och andras stora förtret. Däremot är det vid den här tiden på året som flest brukar fundera på tilläggsisolering; något jag misstänker kommer öka då vi spenderar mer tid i våra hem nu än tidigare. Dagens blogginlägg kommer att handla om isolering. Frågan är oerhört stor och i detta inlägg kommer vi främst att belysa de frågor som är viktiga att ställa sig själv inför en tilläggsisolering. Vi kommer att utgå från vissa naturvetenskapliga beskrivningar men för den kalla, hårda vetenskapen rekommenderar jag däremot att spana in det enorma forskningsprojektet Spara och bevara som pågår runtom i landet, bland annat här på Luleå Tekniska Universitet.

Spara och bevara

Min gamla professor inledde alltid med att poängtera att isolering ska göras med komforten i fokus. Det kanske låter som en självklarhet, men tyvärr är det långt från verkligheten. Idag mäts isolering i U-värde som beräknas genom Watt per kvadratmeter och grad Celsius (W/m²•°C). Ju lägre värde desto mindre energi läcker genom väggytan. Problemet med det? Jo, temperatur är en relativt dålig indikator för komfort. Ett dragigt hus kan du värma upp till 25°C och ändå vara miserabel (tillika kan ett hus där luften inte rör sig alls vara minst lika obehagligt). Hur kan detta komma sig?

Okej, vi kör lite teori. Värme kan överföras på tre sätt; ledning (på det sätt som kastrullen på en spis blir varm), konvektion (varm luft som rör sig, som i en bastu) och genom strålning (som solen). Termodynamikens andra huvudsats innebär förenklat att energi går från värmen till kylan. I vårt fall från din hud till det kallare rummet. Primärt sker detta genom konvektion, även om ledning och strålning också spelar viss roll. Anekdotalt kan du tänka dig en vindstilla vinterdag med 15 minusgrader och jämföra det med 2 minusgrader och blåst. Vilket föredrar du? Samma princip gäller för ditt inomhusklimat.

Menar jag då att det är onödigt att isolera sitt hus? Absolut inte. Men det kan vara värt att se över var dina komfortproblem ligger. Är det kallt och dragigt så kanske det går att byta ut tätningslisterna i dina fönster. Även golvkallt löses enkelt. Ibland kan golv drevas och ibland är det ännu enklare att bara lägga ut trasmattor och att använda raggsockar på vintern. Klimatmässigt är det en mycket smart idé att sänka temperaturen inomhus. För varje grad du sänker huset sparar du i genomsnitt 5 % energi. Så om du kan öka komforten genom att minska draget behöver du inte heller ha så varmt hus.

Värmekapacitet är den förmåga ett material har att lagra värme. En bra liknelse för att förstå värmekapacitet är när du tar ut potatisbullar ur ugnen. Potatisen håller sig varm länge medan bakplåtspappret kan du ta på direkt. Hög värmekapacitet innebär alltså att ett material blir varmt och håller sig varmt över tid. Fördelen med att använda sådana material är att dessa värmebatterier fungerar som en utjämnare för ditt inomhusklimat. Huset värms upp på dagen från bland annat strålningsvärme och håller värmen under nattens kalla timmar. Isolermaterial med högre densitet – så som hampa, cellulosa eller lin – håller alltså en jämnare temperatur i ditt hus. Mineralull bygger på principen att hålla så mycket luft som möjligt vilket resulterar i en mycket låg densitet som i sin tur innebär en dålig värmebuffert.

Hur ska man tänka när man isolerar då? Det är lätt att falla i fällan att man tar i ordentligt med isoleringen. Mer isolering ger visserligen bättre U-värde, men det kan faktiskt bli för mycket isolering. Ytterväggen är en barriär mellan ditt inomhusklimat och ditt utomhusklimat. Är barriären för tjock så kommer utomhusklimatet att råda redan inne i dina väggar. Värmespill har fått mycket dåligt rykte och ses som otroligt slösaktigt, men det är faktiskt så att ”värmespill” hjälper till att hålla ditt hus friskt och på så sätt till och med vara en god, besparande funktion. Vi byggnadsvårdare föredrar ju också hus som är enkla att vårda och underhålla. En förutsättning för det är att använda beprövade material och metoder. I moderna hus eftersträvar man totalt täta hus och uppnår detta genom att använda mer plast, tejp, skum och andra oorganiska material än någonsin. Det får stå för dem själva, men det ska påpekas att sådana metoder är oerhört olämpliga i äldre hus. I teorin fungerar metoderna, men de översätts dåligt i praktiken. Realiteten är att hus som bygger på moderna metoder är oerhört sårbara. Små sprickor i tätskikten kan orsaka mycket omfattande skador. Plasten som används åldras aldrig väl. Plastens mjukgörare evaporerar och det ligger i plastens natur att förlora sina goda egenskaper över tid. Kvar står sedan en obrukbar polymer som inte kan brytas ned av naturen.

Det finns en hel uppsjö av isoleringsmaterial; alla med sina styrkor och svagheter. Dels materialtekniskt men även produktionsmässigt och hälsomässigt. Ur klimatsynpunkt är det viktigt att betänka hela livscykeln för materialet, inte bara u-värdet. Den mängd energi som krävs för att producera materialet räknas sällan med i tillverkarnas analyser. Enheten ”Global uppvärmningspotential” eller GWP kan användas för att uttrycka materialets klimatpåverkan över tid. I ett jämförande exempel använder vi Koldioxidekvivalenter per kubikmeter utslaget på 50 år (CO2kg/equ/m3/50 år). Stenullsisolering har en klimatbelastning på cirka 8 kilo per kubikmeter medan återanvänd cellulosa har en negativ belastning på cirka 5 kilo per kubik. Cellulosan bidrar alltså direkt till att reducera klimatpåverkan samtidigt som den har snarlikt u-värde som mineralull. Märk dock väl att sådana här räkneexempel kan vara aningen missvisande då tillverkningsprocesser och transporter varierar kraftigt.

Norske ekoarkitekten Berge har i sin bok ”The Ecology of Building Materials” tagit fram beräkningar om klimatpåverkan hos olika material.

Ur ett kemiskt och hälsomässigt perspektiv är det också bra att vara vaksam. Många cellplaster eller styroporer har sin bas i fossil olja eller styren. Vid tillverkningen bildas då giftiga ämnen som måste tas hand om. Inte sällan sker dessa petrokemiska processer i länder där synen på arbetsmiljö inte riktigt är prioriterat. Cellplaster har dessutom en komplex och allvarlig brandrisk. För att råda bot på detta tillsätts olika hälsovådliga flamskyddsmedel. Huruvida detta fungerar eller inte går det att diskutera vidare. Vid ett brandskyddstest utfört vid Uppsala universitet användes blåslampor riktade mot olika konstruktionslösningar. Primärt skulle testet se hur hampakalk motstod bränder men chockerade snarare med att se hur mineralisoleringen betedde sig. Den brann inte upp, utan smälte och rann som lava nedför väggarna och tände eld på andra platser i konstruktionen (i detta fall bara en uppbyggd väggyta, inte ett hus). Det är alltså totalt missvisande att påstå att material som inte brinner är brandsäkra. Det viktiga med brandsäkra hus är att det ska stå tillräckligt länge för att du och din familj ska hinna ut i tid.

Att hitta rätt i djungeln av isolering är inte lätt. Försäljare använder sig ofta av halva sanningar och missvisande information. Sök efter oberoende expertis, rådfråga och var mycket kritisk och uppmärksam. Framför allt; fundera över vad för mål du har med en isolering och hur du bäst når dessa. Klimatet och din plånbok mår som bäst av att få vila. Lycka till!

Vid skrivmaskinen,
Marcus Bengtsson
Byggnadsantikvarie

Blomsterängar och förkolnade frön – en arkeobotanisk tillbakablick

I ett tidigare inlägg här på bloggen har jag introducerat er läsare för ämnet arkeobotanik. Det var förra året när jag analyserade prover från härdarna i Esrange. De arkeobotaniska analyserna har fortsatt i år och jag och min kollega Ida Lundberg har analyserat prover från två undersökningar, bland annat Silbojokk som jag tänkte berätta lite mer om i detta inlägg. Att se tillbaka på växtbruket på så nära håll kan dock göra helhetsbilden svårförstådd. Därför skall jag även kortfattat ta upp det biologiska kulturarvet som finns bevarat än idag och vittnar om tidigare växtanvändning.

Från fäbodvallens blomster till fossil åkermark – hur dåtiden ser ut idag

Lämningar efter fäbodar är vanliga i norra och mellersta Sveriges skogar. De utgörs av säsongsbosättningar dit man fört kreaturen till sommarbete. Fäbodkulturen startade någon gång under medeltiden och fortsatte in i tidigmodern tid. Därför finns många av dessa lämningar kvar idag i form av gamla timmerstugor och gräsvallar. Men bruket har även lämnat spår efter sig i den kvarlevande vegetationen. Eftersom bruket tog så stora ytor i anspråk och föregick under så lång tid har både landskap och arter påverkats och förändrat skogens ekologiska förutsättningar och skapat ett biologiskt kulturarv.

Fäboden utgörs av den inhägnade gräsbevuxna fäbodtäkten, eller vallen, bestående av öppen slåttermark med boningshus, fähus, härbren och lador. Från fäbodvallen löper stigar där kreaturen vallades ut till betesmarkerna.

Några utvalda växter

Flera av de växter som gynnats av bruk eller som odlades på platsen finns kvar än idag. Det kan exempelvis vara köks- och medicinalväxter man odlat för att klara sig i utmarkerna. Mästerrot (Peucedanum ostruthium) är en läkeväxt som ofta återfinns vid fäbodarna. Den har även kallats ”Kobot”. Den började användas under 1700-talet och ansågs vara en fullgod ersättning för antikens sägenomspunna ”silphion” vilken sades läka sår, gav synen åter till de blinda och gamla ungdomen åter. Man kan alltså förstå att mästerroten var populär. Andra användningsområden för växten (och förmodligen mer lyckade) har varit som brännvinskrydda. Den har även använts inom folkmedicinen mot gulsot, leversjukdomar, luftrörskatarr och används än idag inom folkmedicin som lugnande och matsmältningsfrämjande. Andra kulturväxter som förekommer vid fäbodar är humle (Humelus lupulus) som även den har använts vid ölbryggning och som medicinalväxt.

Många år av slåtter har gynnat lågt växande blommor som annars trängs undan av kraftigare arter. De fäbodvallar som fortfarande slås på traditionellt sätt med lie – vilket skonar de lågt växande blommorna och är skonsammare mot frökapslar – är än idag väldigt blomsterrika. Några arter som indikerar ett långvarigt slåtterbruk är bland andra fältgentiana (Gentianella campestris), sätergentiana (Gentianella campestris var. Islandica), låsbräken (Botrychium lunaria), slåttergubbe (Arnica montana), kattfot (Antennaria dioica) slåtterfibbla (Hypochaeris maculata), blåsuga (Ajuga pyramidalis), prästkrage (Leucanthemum vulgare), smultron (Fragaria vesca) och liten blåklocka (Campanula rotundifolia).

Kulturreservatet Hanhivittikko

När jag och min kollega Åsa Lindgren granskade tips runt Övertorneå gjorde vi ett studiebesök på kulturreservatet Hanhivittikko fäbod.

Fig. 1. Solen skiner över Hanhivittikkos gräsbevuxna fäbodvall. Foto av Hanna Larsson © Norrbottens museum.

Fäbodvallen kom till på 1860-talet och brukades fram till 1965. Här frodas än idag utrotningshotade arter på ängs- och betesmarkerna. Här och var växer för landskapet främmande växter, såsom backnejlikan (Dianthus deltoides) vilken annars är vanlig i södra till mellersta Sverige.

Fig. 2. Höskörden med blommor och gräs visar upp platsens biologiska mångfald. Foto av Hanna Larsson © Norrbottens museum.

Här växer även luddhavre (Helictotrichon pubescens) och fyrkantig johannesört (Hypericum maculatum). På platsens informationsskyltar kan man läsa att arterna har förts hit med hö som fraktades från södra Sverige under andra världskriget då fäboden var ett militär- och flyktingläger. Ni kan läsa med om platsen i tidigare inlägg. 

Fossil åkermark

Under tidigt 1900-tal rådde brist på odlingsmark. Slåtterängar som tidigare betats och skördats med lie blev nu plöjda, gödslade och skördade med slåttermaskin vilket ökade produktionen på artrikedomens bekostnad. Många fossila åkrar har dock slagits ut från videsnår där starrmyrarna var nog för att producera hö redan från början.

Fossil åkermark är någonting vi ofta springer på ute i fält, bland annat när jag tillsammans med min kollega Lars Backman granskade tips runt Gällivare. De fossila åkrarna ser annorlunda ut här uppe än i södra Sverige då de ofta tillkommit under tidigmodern tid. Många gånger kan de fortfarande utskiljas på ortofoton. De består av övervuxna, utdikade åkermarker – inte sällan intill myrmark. Gamla timrade slåtterlador kan finnas kvar, ibland med kvarlämnade maskiner intill (fig. 3).

Fig. 3 En slåttermaskin vittnar om tidigare odling i Avvakko. Foto: Hanna Larsson © Norrbottens museum.
Fig. 4. Fossil åkermark i Avvakko. Foto: Hanna Larsson © Norrbottens museum.

Det som idag växer på åkermarken utgörs till större del av olika typer av gräs vilka gynnats av utmarksbruket. Styltstarr (Carex nigra ssp. juncella) är en vanlig art. Gräset kallas ibland ”rysshuvuden”, förmodligen på grund av sitt växtsätt där de stora tuvorna sticker upp som lurviga huvuden ur vegetationen, som om de ligger på lur. Arter som gynnats på grund av sitt fodervärde är exempelvis flaskstarr (Carex rostata), tuvtåtel (Deschampsia cespitosa), tuvsäv (Trichophorum cespitosum) medan arter såsom norrlandsstarr (Carex aquatilis) har gynnats då det använts som skohö.

Timmerladorna, slåtterlador, kan bidra till den biologiska mångfalden. Vissa svampar och lavar, som endast tar upp näring från luften, trivs på det obehandlade timmerbyggnadernas norr- och östsidor vilka inte utsetts för så intensivt solljus. Om en lada flyttats och bytt orientering dör lavarna. En lavrik lada kan således visa att en timring har fått stå orörd länge. Sotlaven (Acolium inquinans) är ett sådant exempel, vilken uppträder som små svarta fläckar på timmer som utsatts för väder och vind i ungefär ett sekel. Varglaven (Letharia vulpina) vilken är en hotad art och som annars växter på torrfuror, kan påträffas på gamla och lite nyare timmerbyggnader. Laven har en stark gulaktig färg vilken kommer från den giftiga vulpinsyran. Denna har länge använts för att förgifta åtlar, det är så den har fått sitt namn.

Ladorna kan innehålla andra berättelser om växtbruk, såsom barktäkter (fig. 5). Vid byggandet av denna lada i Avvakko har man tagit en tall från vilken man skördat bark. Skadan är invallad, vilket tyder på att trädet har stått i många år innan den fällts till timmer.

Fig. 5. Från en typ av skörd till en annan. Insidan av en slåtterlada i Avvakko bär märken av äldre tiders växtbruk – en barktäkt. Foto: Hanna Larsson © Norrbottens museum.

Arkeobotanik

Ovan har vi sett lite av vad som idag finns kvar av växtbruket på lämningar knutna till odlade marker. I alla fall av vad som är synligt, för mycket av dåtiden gömmer sig under markytan och platser som ser artfattiga ut kanske vilar på ett underjordiskt, dåtida ekosystem.

Silbojokk

Platsen och projektet Silbojokk behöver knappast någon introduktion, men någonting som är nytt för platsen är att vi i år har gjort arkeobotaniska analyser. Först och främst behövs det påpekas att fler analyser behöver göras för att dra några slutsatser. Silbojokk är nämligen en plats med komplicerade förhållanden som inte bevarar organiskt material särskilt väl och kontexterna är svåra att provta. Det var inte många arter som dök upp i proverna, men de prov som togs gav några resultat, vilka vi kan kika närmre på.

Ett prov togs utanför kyrkan, under en syllsten. Resultatet finns representerat i tabell 1 ovan. Tillsammans verkar provet spegla en utomhusmiljö som har påverkats av mänsklig aktivitet. Kråkbäret representerar den naturliga fjällmiljön på platsen medan gräs, lomme och målla tyder på en berikad och upptrampad mark dit gräs och ogräs har spritts och frodats. Exempelvis kan djurhållning sprida ogräs genom fodring och spillning. Odling kan också sprida ogräs in i miljöer där de normalt inte förekommer. Att ha en bild av floran på platsen är användbart för att skilja mellan naturligt förekommande växter och växter som kanske har brukats eller deponerats.

Det togs även prover i gravar om låg under kyrkan (se tabell 1). I två av dessa återfanns frön. Här återfanns kråkbäret igen samt älggräs (Filipendula ulmaria) och viol (Viola sp.). Proverna togs i raseringslager ytligt i gravfyllningen i gravarna vilka har legat inne under kyrkans golv.

Fig. 6. Bild på brända frön på mm papper av kråkbär och, förmodligen, älggräs, från en grav i Silbojokk. Bilden tagen genom stereolupp av Hanna Larsson © Norrbottens museum.

De få fynd av frön som gjordes i proverna kan ha följt med fyllnadsmassorna i samband med gravsättningen. En annan tolkning är att de har följt med jordmassorna när gravens väggar har kollapsat. Det är troligt att fyndmaterialet från en grav inne i kyrkan skulle skilja sig från en grav lokaliserad i en utomhusmiljö. Det är även troligt att en grav inne i kyrkan inte hade fyllts igen med lika stor mängd jord som en utomhusgrav. Dels ville man förmodligen inte gräva upp stora mängder jord in i kyrkan och dels såg man troligtvis inte samma behov av att täcka kistan, eftersom den likväl skulle döljas av golvplankorna. När en kista kollapsar och jorden i graven sjunker åtgärdas detta genom att tillföra jordmassor ovanpå graven. Detta hade inte varit möjligt eller hade åtminstone inte varit nödvändigt för en grav som ändå ligger dold under kyrkgolvet. Fröna bör därför ha tillförts graven i samband med gravsättningen eller i samband med att raseringslagren bildas. Graven har grävts under kyrkgolvet i samband med gravsättning och sedan fyllts igen med samma jordmassor varefter golvet lagts igen. Detta kan betyda att fröna som återfanns i gravfyllningen tillhört en gravsättningsritual, då det är mindre risk för kontaminering utifrån. Det rör sig nog inte om rester av gravgåvor eller liknande eftersom de förekom ytligt i gravarna. De kan däremot vara spår efter kyrkans dekoration vid exempelvis en gravsättningsceremoni. Tänkbart är att man strött älggräs på kyrkgolvet för att dölja dofter, vilket det finns historiska belägg för. Bland annat finns det beskrivet hur man vid en begravning i Lidköping 1839 spritt klöver och älggräs på farstugolvet för att ”dölja ångorna av det förskräckliga”. Även om växterna har använts för att dölja eventuella dofter eller för att smycka kyrkan behöver de inte vara knutna till en begravningsceremoni, utan kan ha prytt kyrkan även under andra tillfällen. Linné skriver att älggräs lades ut på golvet under högtider för doftens skull. Fröna kan även ha följt med in i kyrkan eller ned i graven på andra vägar. De kan ha deponerats i jorden på naturlig väg eller följt med människor in i kyrkan, under skor eller på kläder. Om så var fallet vore det däremot troligt att proverna från gravarna skulle likna det från under syllstenen.

Hur man har använt sig av naturen och dess växter kan ge oss viktig information om människans förutsättningar genom tiderna och det finns många sätt att studera detta bruk på: det kvarlevande biologiska kulturarvet, skriftliga källor eller genom arkeobotanika analyser. Det är spännande ämnen som kompletterar varandra och historieskrivningen i stort. Förhoppningsvis får vi se mer av arkeobotaniken i arkeologiska undersökningar i Norrbotten framöver.

Till dess önskar jag er ett gott nytt år.

Hanna Larsson, miljöarkeolog

Referenser

Ljung, T., (2011). Fäbodskogen som biologiskt kulturarv. Betade boreala skogars innehåll av historisk information och biologisk mångfald. En studie av fyra fäbodar i Dalarna. CBM skriftserie nr 49. Centrum för biologisk mångfald. Uppsala.

Mossberg, B., Stenberg, Lt., & Ericsson, S. (2003). Den nordiska floran. Stockholm: Wahlström & Widstrand

Nielsen, H., (1991). Läkeväxter förr och nu. Borås

Riksantikvarieämbetet (2013). Vårda väl, biologiskt kulturarv Fäbodar och fäbodskogar Biologiskt kulturarv i nordliga skogar”

Svanberg, I. 1998. Människor och växter: svensk folklig botanik från ”Ag” till ”Örtbad”. Stockholm

Tranberg, A., Alenius, T., Kallio-Seppä, T., Buckand P. I., Mullins, P. R., Ylimaunu, T. (2020) The Late Medieval Church and Graveyard at Ii Hamina, Northern Ostrobothnia, Finland: Pollen and macro remains from graves.In: Journal of Nordic Archaeological Science 19 (2020)

Arkeologisk botanik

Kulturreservatet Hanhivittikko fäbod