Vetenskapligt viktigt 9600 år gammalt älgskelett.

Det känns roligt att skriva ett blogginlägg för Norrbottens museum igen. Jag bytte ju jobb och kom till Skellefteå museum i augusti 2017. Jag har nu börjat finna mig tillrätta med min nya arbetsplats och delvis andra arbetsuppgifter – även om jag fortfarande är arkeolog. Blogginlägg har det inte blivit några, förrän min tidigare arbetskamrat Frida Palmbo på Norrbottens museum hörde av sig och frågade om jag ville vara gästbloggare. Det finns ju mycket i Skellefteå museums geografiska intresseområde (kommunerna Norsjö, Malå, och Skellefteå) som är relevant i både Norrbotten och Västerbotten.

Äldsta mesolitikum, tiden direkt efter inlandsisens avsmältning, är mitt stora intresse. Men efter att jag strax före jul fått en artikel publicerad om de 10600 år gamla boplatserna vid Aareavaara och den tidigaste invandringen till norra Sverige, trodde jag att det skulle bli en paus för mig med denna intressanta tidsperiod. Andra spännande arbetsuppgifter skulle fylla min tid. Vi planerar bland annat en ny basutställning här på Skellefteå museum, som ska innefatta allt viktigt som hänt i nordöstra Västerbotten under tidsperioden som sträcker sig mellan inlandsisen och nutid. En ”smula jättemycket” som ska infogas i den utställningen, så att säga. Alla tider – inte enbart äldsta mesolitikum.

Men så plötsligt fick jag ändå en oförutsedd mesolitisk gåta att försöka lösa – ett älgskelett som finns i Skellefteå museums gamla forntidsutställning. Det är resterna av en älg som gick igenom havsisen för drygt 8000 år sedan, enligt skylttexten som fanns i montern. Älgskelettet påträffades 1944 vid grävning för en vattenledning 2,4 meter under markytan vid Norra Järnvägsgatan i centrala Skellefteå. Skelettet monterades sedan på en stålställning för att visas upp vid 100-årsjubileet av Skellefteå stad, 1945. Därefter hamnade det så småningom (på 1980-talet) i Skellefteå museums forntidsutställning, och där det fortfarande finns kvar.

Älgskelettet i sin monter på Skellefteå museum. Fotografi: Olof Östlund

Älgskelettet i sin monter på Skellefteå museum.

Nu är tanken att utställningen ska rivas och/eller byggas om och älgen kommer troligen inte att ingå i nästa basutställning eftersom den inte är ett kulturhistoriskt fynd. Den är ett naturhistoriskt fynd. Den kommande utställningen ska nämligen handla om människans kulturhistoria i den nordöstra delen av Västerbotten.

Men vi kan ju inte bara plocka ner älgen och stuva undan skelettet i vårt magasin. Jag och Kristina Friberg (chef för avdelningen Samlingar och Dokumentation) resonerade om saken. Skelettet borde ju ha ett stort vetenskapligt värde, och det finns ett stort intresse för gamla djurben hos forskare som håller på med aDNA (ancient DNA – förhistoriskt DNA). Från vilket håll tog sig djuren till Skandinavien när inlandsisen smälte undan? Det är inte bara DNA hos människor som visar invandringsvägar vid olika tidpunkter, det finns möjlighet att undersöka samma sak med djur. Vi kontaktade därför Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm och Miljöarkeologiska laboratoriet på Umeå Universitet och frågade om de var intresserade av vår älg. Intresset visade sig vara mycket stort från deras sida.

Olof Östlund tittar på älgskallen och försöker avgöra hur ståltrådarna håller fast benen till stålställningen. Fotografi Kristina Friberg, Skellefteå museum.

Olof Östlund tittar på älgskallen och försöker avgöra hur ståltrådarna håller fast benen till stålställningen. Foto: Kristina Friberg, Skellefteå museum.

Men var den angivna åldern rätt? Jag störde mig lite på den något oprecisa textraden ”drygt 8000 år gammal” och hänvisningen till att benen påträffats i sedimentlager från Ancylussjön (ett gammalt stadium av Östersjöns utveckling). Varifrån kom uppgiften om 8000 år? Vad grundade den sig på? Var åldersbedömningen endast gjord utifrån det sedimentlager som älgen påträffats i? Jag ville se ett laboratorieresultat, där jag själv kunde läsa resultatet av en 14C-analys på papper. Jag hittade ingenting i ärendearkivet, men efter en stunds letande hittade min kollega Lage Johansson ett laboratorieresultat på ett annat ställe i Skellefteå museums arkiv. Provet hade skickats till Lund för analys 1984 och det visade 8610 +- 90 BP i okalbrerade värden. Det motsvarar en ålder på ungefär 9600-9700 i riktiga kalenderår räknat, och är ungefär lika gammalt som den äldsta fasen av boplatserna i Dumpokjauratj och Kangos. Älgskelettet var inte ”bara” drygt 8000 år gammalt, det var jättegammalt!

I princip gick älgen genom isen bara något eller några århundraden efter att inlandsisen lämnat den dåtida kusten. I Dumpokjaruratj (Arjeplog) och Kangos (nordväst om Pajala) fanns det fortfarande vid den tiden endast tundralandskap och lite fjällbjörkskog. Vid Bottenvikens kust hade de boreala skogarna med tall förmodligen precis börjat få fäste. Högsta kustlinjen i norra Västerbotten låg 230-240 meter över dagens havsnivå när inlandsisen lämnade kustbandet. Landhöjningstakten var våldsam de första århundradena, omkring  8-9 meter per århundrade. Om inlandsisen lämnade kusten, säg 200 år innan älgens olycka, innebär det att havsnivån då låg ungefär 210 meter över dagens havsnivå när älgen drunknade. Det innebär att närmaste kustlinje låg långt utom synhåll för älgen där den befann sig. Vad i hela världen gjorde den där ute på isen? Vad hade fått den att hamna så fel? Blev skrämd och flydde ut på isen? Älgar kan vandra långa sträckor på sommaren, men vintertid är den beroende av tallskog för att få tillräckligt med mat. Den här älgen befinner sig alltså i utkanten av där den borde befinna sig, en vinter för ungefär 9600 år sedan, även om den kan ha befunnit sig på land. Jättespännande!

Miljöarkeologiska laboratoriet och Naturhistoriska museet vill göra ytterligare 14C-dateringar innan de gör DNA-analysen. Men om älgen verkligen visar sig vara 9600 år gammal, så vore det verkligen intressant att få veta dess genetiska ursprung. Hade den sina anfäder nere i Nordtyskland eller i Ryssland? Från vilket håll kom älgstammen till norra Västerbotten? Vad innebar det för den dåtida mänskliga jägarens intresse för området? Dit bytesdjuren går, dit kommer också människan.

Nu har älgens överkäke och underkäke fraktats till Miljöarkeologiska Laboratoriet i Umeå för provtagning. Sedan får vi höra om forskarna på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm tror att det går att få fram bra analysresultat från ett älgskelett, som vi i dagsläget inte vet om det blivit påverkat av kemikalier vid någon konservering på 1940-talet. Vi hoppas att det finns tillräckligt bra benmaterial för att få fram ytterligare en pusselbit om den tidigaste invandringen till de nordliga delarna av Sverige. Den här gången är huvudrollsinnehavaren i historien inte en människa, utan en älg.

Jag tänker… såg någon älgen när den drunknade? Stod det en flock vargar vid sidan om och betraktade ett byte som försvann utom räckhåll? Eller stod där en grupp människor som såg älgens sista kamp? Kanske, kanske finns där någonting mera att hitta under Norra Järnvägsgatan i Skellefteå.

Vid tangentbordet denna gång,

Olof Östlund, Skellefteå museum

 

Länkar:

Skellefteå museums hemsida

http://skellefteamuseum.se/2018/02/vetenskapligt-viktigt-algskelett-med-9600-ar-pa-nacken/

Skellefteå museums sida på Facebook:

https://www.facebook.com/skellefteamuseum/photos/a.583856704967475.1073741825.180414468645036/1816020378417762/?type=3&theater

Den senaste artikeln om Aareavaara och Pionjärtiden finns att hitta här:

https://www.equinoxpub.com/home/early-settlement-northern-europe-volume-3-economy-settlement-blankholm/

https://www.equinoxpub.com/home/view-chapter/?id=30729

 

 

Gustaf Hallström

En av de mer kända arkeologerna under första hälften av 1900-talet var Gustaf Hallström som under sina aktiva år stort kom att bidra till forskningen kring den norrländska arkeologin. Gustaf föddes i Stockholm 1880 som yngsta bror i en skara på tre. Han började sina studier 1900 i Uppsala och tog en fil. kand. examen i jämförande fornkunskap (arkeologi) 1904. 1913 blev han fil. lic och 1944 hedersdoktor i Uppsala. Han arbetade bland annat på Statens historiska museum, Livrustkammaren och Riksantikvarieämbetet.

Frågor som tidigt fångade Gustafs intresse var hur och när norra Skandinavien befolkades och hur och när den samiska kulturen kan spåras. Han försökte svara på dessa frågor genom flera expeditioner på Nordkalotten där han studerade fornlämningar och den samtida befolkningens levnadssätt.

Gustaf Hallström smälte, mer än någon annan arkeolog i början av 1900-talet, samman fornforskning, etnologi och ett ekologiskt synsätt. Under expeditionerna till avlägsna områden i norra Skandinavien och Kola i Ryssland (1908 fram till första världskriget), gjorde han insatser som fortfarande är av stor betydelse. Nedan finns korta sammanfattningar av ett urval av dessa expeditioner. Gustaf Hallström anses ha lagt grunden till den arkeologiska forskningen i Norrland och han har skrivit ett stor antal uppsatser och texter om olika arkeologiska företeelser och tidsperioder. Han ägnade flera årtionden åt de Nordskandinaviska hällristningarna och hällmålningarna och gjorde långa och noggranna undersökningar i fält på otillgängliga platser där han gjorde viktiga upptäckter. Forskningen karaktäriseras av stor grundlighet och samvetsgrannhet. Ett exempel på detta är att han släpade med sig fotoutrustning på sina expeditioner, trots att det var tungt och väldigt otympligt på den här tiden. Av hans nästan 10 000 foton finns huvuddelen arkiverade på Forskningsarkivet vid Umeå universitet. Där finns även dagböcker, noteringar, intervjuer, manuskript m.m. Idag finns mycket av detta även digitalt. Totalt består Gustaf Hallströms arkiv på Forskningsarkivet av 220 volymer, där det mest utgörs av hans arkeologiska och etnologiska forskning.

Resan 1907
27 år gammal företog Gustaf Hallström sin första resa som skulle vara i fyra månader. Med på expeditionen fanns hans fru Astrid och vännen Helmer Smith. Målet var att studera fornfynd och hällristningar i främst norra Jämtland och södra Lappland. Runt midsommar befann sig sällskapet vid Nämforsen i Ångermanälven där Hallström kopierade hällristningar. Därefter begav de sig till Östersund och registrerade hällristningar vid Landverk vid sjön Ånn innan de fortsatte till Trondheim, främst för att lära känna de många hällristningarna.

f0978

Astrid Hallgren vid Handölsforsen, Jämtland 5/7 1907

 

Detta var också Gustafs första kontakt med samer. Han erbjöd sig att arbeta och ville gärna lära sig samernas egna metoder, vilket han också fick ta del av. I sin dagbok skrev han följande om en av de värdfamiljer han fick bo hos under sin resa:

Aldrig träffar jag ett värdfolk som detta. Hela deras själ ligger i att jag ska äta o ska dricka kaffe. Skall roas! O jag är som ett vax. Jag välsignar min goda stjärna som förde mig hit.

Tack vare sin nyfikenhet lärde han sig att kamma starr till skohö, väva band, fånga renar med lasso och hur man håller rentjurar som ska kastreras. Han lärde sig också en del  samiska ord och uttryck.

Resan 1909
Svenska lappmarken. Under tre veckor reste Gustaf Hallström runt i fjälltrakterna kring Torneträsk för att få en inblick i samernas levnadssätt och för att studera etnografiskt material i Norrbottens lappmark. Det arkeologiska intresset ledde honom också till en stor offerplats på stranden vid sjön Rautasjaure. Efter ett kort besök i Tromsö begav han sig under hösten söderut i Sverige, genom Arvidsjaur där han studerade skogssamerna, innan han fortsatte till Tärna i Västerbotten. Han vandrade sedan över fjället förbi Atjiken och Virisjaur till Borgafjäll och sedan vidare till Gäddede i Jämtland, dit han kom i mitten av oktober.

Offerplatsen vid Rautasjaure ligger ca 2 mil söder om Torneträsk. Hallström hade fått uppgifter om var offerplatsen fanns och begav sig dit med vännen Helmer Smith. När de grävde på platsen hittade de en mängd fynd i form av bl a anglosaxiska mynt, arm- och fingerringar samt hängprydnader som kunde dateras till år 1000-1200, dvs från slutet av vikingatiden till början av medeltiden. Papper, visitkort och målade namn visade att turister befunnit sig på platsen, och Gustaf skriver att han är glad att han hann ta sig till platsen ”ty det är i sista stund. Senast i vår har en dylik blivit alldeles förstörd”.
Intresset för den samiska kulturen via turismen tog sig uttryck i form av roffande och plundring, möjligen av obetänksamhet. Detta var ett problem för både samerna och forskarna, och disponenten Hjalmar Lundbohm i Kiruna gick inte fri från anklagelser.
Tack vare Hallströms insatser räddades en hel fyndgrupp av grundläggande betydelse för forskning om den äldre samiska kulturen. Han förstod också betydelsen i att studera offertraditionerna i nutid.

Resan 1910
Detta år begav sig Hallström till den inre delen av Kolahalvön. Det är den fotografiskt mest dokumenterade, med ca 600 foton. Under resan undersökte han sex boplatser vid Dvinabukten vid Vita havet, som var från yngre stenålder och bronsålder. Fynden från dessa undersökningar tog han med hem och studerade och katalogiserade dem på Statens historiska museum under 1915.

Resan 1925 och 1926
På vårvintern 1925, från mars till april, gav sig Gustaf ut på en 55 mil lång skidfärd. Först tog han tåget till Kiruna och där tog han sedan fram skidorna. Han och hans vägvisare Viljam passerade Karesuando och reste därefter vidare österut mot Enare genom norra Finland. De följde Pasviksälven mot Petsamo och vidare till Varangerfjorden. Efter att ha besökt Vardö fortsatte de efter Tana älv till Utsjoki. Därifrån tog de rissla mot Rovaniemi och Torneå. Under resan passerade de flera samebyar där Hallström studerade samernas levnadssätt under vintern.

Eftersom Gustaf Hallströms resa 1925 hade väckt allmänhetens intresse, planerade han en ny tur under senvintern 1926. Han började på isarna utanför Holmön och Storön utanför Kalix, och vidare till Lansjärv för att studera säljakt. Han fortsatte sedan på skidor till Tärendö, över Karesuando till Kautokeino och vidare med ackja och släde till Alta och Norra Ishavet. Han ville studera bebyggelsen och uppleva och dokumentera vinterns färdsätt på Nordkalotten. Genom att själv färdas som han gjorde, kunde han studera de forntida kommunikationerna. Under resans gång dokumenterade han bland annat flera kåtor, gårdstun, risslor och ackjor av olika slag.

h675

Gustaf Hallström 1926 på rastplats St. Burgfjället, Norge. ”…Finnmarksvidden öppnar sig för mig med allt sitt under- ett ofantligt böljande hav med horisonten så fjärran att jag nästan skriker av förtjusning.”

Röda korset
I slutet av september 1915 fick Hallström frågan om att följa Röda Korsets tåg med Liebesgaben, när de skulle förmedla brev och paket till de tyska och österrikisk-ungerska krigsfångarna i Sibirien. Efter en tid anslöt även Hallströms fru Astrid i Tjita i Transbajkalien nära gränsen mot Mongoliet och Manchuriet. Efter hemkomsten till Sverige 1916 reste hon runt i hela Sverige och höll på flera platser föredrag om de sibiriska fånglägren. Det ordnades även en utställning på Nordiska museet i Stockholm med krigsfångearbeten som de köpt och tagit med sig tillbaka till Sverige, som konst, konsthantverk och små tidningar.

b139

Sortering av paket, troligen Sibirien 1915-1916

Gustaf Hallström blev också en av organisatörerna av Svenska brigaden i Finland under Frihetskriget 1918, och han fortsatte i frihetsrörelserna i Baltikum 1919. Under andra världskriget verkade han i Finlandskommittén och efter att Tyskland ockuperade Norge 1940 arbetade han aktivt mot ockupationsmakten. Gustaf utförde expeditioner i norra Finland och norra Norge för den svenska militära underrättelsetjänstens räkning. Detta kunde han göra genom att använda fältarkeologin som täckmantel.

Efter världskrigen utvecklades Hallströms forskning i norr mer mot en helhetsbild av Norrlands forntida utveckling. Det publicerades ett stort antal studier som handlade om arkeologiska fynd i flera av de norrlänska socknarna. 1938 gav han ut boken Monumental Art of Northern Europe from the Stone Age I. The Norwegian Localities. Som pensionär arbetade han vidare i fält och med manuskript. Han gav ut ytterligare en bok om hällbilder 1960, som blev hans mest kända internationellt – The Monumental Art Of Nothern Sweden from the Stone Age. Nämforsen and other Localities. Hans stora verk om Norrlands forntid blev aldrig färdigställt.

Under senare år har det diskuterats huruvida Gustav Hallström var nazist och rasbiolog eller inte. Det är känt att han var medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland, som stod bakom det nazistiska styret i Tyskland. Det fanns dock flera anledningar att vara medlem i föreningen, t ex affärsmässiga. I det offentliga materialet finns även kopplingar till rasbiologi och rashygien, som var vanligt under 1930- 1940-talet. Hallströms stora förebild var t ex arkeologen Oscar Montelius som tillämpade rasbiologin. De flesta människor som Hallström träffade delade han in i raser eller typer, även samerna. Det var vanligt att man tänkte på människor som raser i början av 1900-talet och det fanns även kriterier för hur en människa skulle se ut för att tillhöra en viss ras. I Hallströms PM inför sina första resa, framgår det att mätningar på levande skallar och insamling av samiskt skelettmaterial skulle ske. Men i hans dagbok från 1907 finns endast en notering från ett tillfälle om att han mätt skallar på levande människor – hos den första samiska familjen han besökte på sin resa.

Från en arkeolog…

f1336

…till den vid spakarna denna vecka, Tone Hellsten.

Tone

Foto: Staffan Nyqvist, Norrbottens museum

Källförteckning:
Baudou, Evert (1997). Gustaf Hallström: arkeolog i världskrigens epok. Stockholm: Natur och kultur.

Forskningsarkivet, Umeå universitet:
http://www.foark.umu.se/samlingar/arkiv/7A/om
http://www.foark.umu.se/samlingar/arkiv/digitala-utstallningar/gustaf-hallstrom/resan-1926

Nerman, Birger (1962). Gustaf Hallström 11/7 1880- 5/10 1962: In memoriam. Fornvännen 1962:328-334.
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1962_328
Ingår i samla.raa.se

Rosén, Gull-Mari & Törner, Åsa (1993). Gustaf Hallström och samerna: resor på Nordkalotten = Gustaf Hallström ja sámit : mátkkit Davvikalohtas : 1907-1926. Umeå: Västerbottens museum.

Sveriges Radio: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5784255 (2018-01-31).

Foton:
Gustaf Hallströms fotosamling, Forskningsarkivet, Umeå universitet.