Tuberculosis

Nu är det äntligen dags att återvända till den osteologiska världen och jag kommer i veckans blogginlägg att skriva om en patologi, d.v.s. en sjukdom som vi kan se i det osteologiska materialet – nämligen tuberculosis eller tuberkulos som vi är mer vana att kalla sjukdomen.

Anledningen till att jag har valt att skriva om detta är att det i Norrbotten, precis som på så många andra platser i Sverige, fanns sanatorier där patienter med tuberkulos inackorderades. Vi har även på Norrbottens museum tidigare haft en utställning kring just tuberkulos som gick under namnet ”Hosta”.

I Norrbotten räknar man att det vid sekelskiftet 1900 var omkring 500 personer som avled per år till följd av tuberkulos. Denna sjukdom var det största hotet mot folkhälsan långt in på 1900-talet här i länet.

Under 1800-talet uppstod de så kallade sanatorierna, vilket är speciella sjukhus där de som smittats av tuberkulos vårdades. Det första sanatoriet i Norrbotten startade som ett social-hygieniskt experiment 1906 i Antnäs. I detta ingick det ett förebyggande arbete där dispensärsköterskor regelbundet undersökte de boende i byarna Antnäs, Ersnäs, Alvik och Långnäs där det var en stor spridning av tuberkulos. Dispensärsköterskorna förklarade även för dem hur de skulle ”städa ut smittan” genom bättre hygien och det fanns även möjlighet till regelbundna bastubad. Sanatoriet i Antnäs som gick under namnet Hälsan var dock för litet och 1913 öppnade Sandträsk sanatorium med plats för 88 patienter.

Hälsan i Antnäs, det första sanatoriet i Norrbotten. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1975:1286.

Det blev dock tidigt tydligt att detta var alldeles för få vårdplatser för att täcka det behov som fanns, lokalerna var heller inte lämpliga för att vårda människor som insjuknat i tuberkulos. Därför invigdes år 1931 det nya Sandträsk sanatorium som blev Norrbottens läns centralsanatorium och som även kom att bli det största länssanatoriet i landet. Både Sandträsk, och även under perioder Hälsan i Antnäs, var mer eller mindre fullsatta fram till mitten på 1950-talet. Vi denna tid kunde man tack vara den nya medicinen som utvecklades på 1940-talet börja avveckla verksamheten och 1964 flyttades resterande vårdplatser till lungkliniken i Boden.

För mer information om Sandträsk och tuberkulosens framfart i Norrbotten läs även tidigare blogginlägg: https://kulturmiljonorrbotten.com/2014/05/09/tuberkulos-sandtrask-sanatorium-och-sa-berattelser-forstas/

Det sägs att det även spökar i Sandträsk sanatorium. Bland annat sägs det att en man i mörk rock och med ett strängt utseende vandrar runt i korridorerna och det har hörts viskningar och steg från ovanliggande våningar trots att byggnaden är övergiven. Det sägs även att man från barnavdelningen kan höra ljudet av springande barnfötter och slammer ifrån köket.

Vykort på Sandträsk sanatorium som kom att bli Norrbottens läns centralsanatorium och landets största sanatorium. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1977:1943:8.

Samma år som Sandträsk sanatorium invigs, 1931, avled 7 746 personer i tuberkulos i Sverige, detta motsvarar 10 % av de som avled detta år. 5000 av dessa var bosatta på landsbygden och de resterande var bosatta i städerna. Om vi nu förflyttar oss längre fram i tiden, ända fram till 1981, var det enbart 84 dödsfall i tuberkulos, även detta i hela Sverige.

Detta är en gasapparat som användes vid behandling av tuberkulos och just denna kommer ifrån Sandträsk sanatorium. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2013:31. Fotograf: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

En form av behandling som nyttjades för personer som insjuknat i tuberkulos var den så kallade kollapsterapin. Vid denna behandling använde man sig av en gasapparat och behandlingen gick ut på att man fyllde lungsäcken med kväve. Vad man gjorde var att man lossade lungan genom en operation för att sedan sticka in en tjock nål mellan revbenen och fylla lungsäcken med kväve. Man pumpade in mellan en och fem liter kväve och denna procedur upprepades med en veckas mellanrum under hela behandlingsprocessen, som kunde vara ända upp till fem år.

Hur långt bakåt i tiden kan vi då hitta spår av tuberkulosens framfart?

Faktum är att tuberkulos är något som har drabbat människan ända sedan stenåldern. Från det forntida Egypten, d.v.s. före år 3000 f.kr har man hittat lerfigurer som föreställer människor med snedvuxna ryggar som troligen är till följd av tuberkulos. Även mumier har påträffats från första och andra årtusendena f.Kr. som har skelettförändringar som skulle kunna bero på tuberkulos. Från Europa finner vi det äldsta beviset för tuberkulos i Italien som är daterat till 3000 f.Kr. Men det osteologiska materialet indikerar att tuberkulos inte blev ett större problem förens under medeltiden i Europa. Redan i det medeltida England var tuberkulos vanligt och det var en sjukdom som man redan då kände igen. Tuberkulos är en sjukdom som dels smittar via människor men som även kan smitta via djur, detta tillsammans med fattigdom är två faktorer som troligtvis är bidragande orsaker till att tuberkulos var så vanligt i tidigare populationer. Fattigdom och svält leder till ett nedsatt immunförsvar som gör oss mer mottagliga mot infektionssjukdomar. Under 1700-talets senare del var det många som drabbades av tuberkulos i Syd- och Mellansverige, situationen förbättrades dock under 1800-talets första decennier och minskningen av antalet insjuknande fortsatte att minska under 1900-talet. Men i Norrland ökade istället tuberkulosens framfart och Norrbotten var särskilt hårt drabbat. Den dödlighet som fanns till följd av tuberkulosen i Syd- och Mellansverige under 1700-talet nådde Norrbotten först 1916.

Men vad är det då som kan hända med skelettet när man drabbas av tuberkulos?

Tuberkulos är en så kallad droppsmitta, vilket innebär att den smittar via exempelvis hosta.  Det var år 1882 som Robert Koch i Tyskland upptäckte den bakterie som är orsaken bakom tuberkulos. Vi vet idag att denna bakterie tillhör släktet Mycobacterium (mykobakterier). Tuberkulos kan förekomma i två varianter, primär och sekundär. Vid den primära smittan är det vanligast att en individ smittas under barndomsåren och detta är då första gången som de utsätts för bakterien. Vid den primära smittan kan barnet avlida till följd av sjukdomen men barnet kan även tillfriskna och överleva. Om man överlever den primära smittan och därefter insjuknar igen, detta kan ske om bakterien finns vilande i kroppen och aktiveras till följd av nedsatt immunförsvar eller att individen blir utsatt för en ny större dos av bakterien, kallas detta sekundär tuberkulos. Det är vid den sekundära smittan som vi kan se spår av sjukdomen i själva skelettet. Det är genom blodomloppet och lymfsystemet som bakterien sprider sig till skelettet.

Det är vanligast att vi ser spår av denna sjukdom i ryggraden men även förändringar kring höfter och knän förekommer i det osteologiska materialet. Bakterien som tar sig in i skelettet startar en nedbrytande process. När detta händer i exempelvis ryggraden kan det leda till att kotkroppen kollapsar, överlever man denna kollaps försöker kroppen reparera denna skada genom att bilda nytt ben där benet har brutits ned. När kotorna kollapsar på detta sätt förändras ryggraden och man får en tydlig puckel – detta kallas Potts puckel och är det tydligaste tecknet för just tuberkulos. Att det kallas Potts puckel är efter Sir Percival Pott som var en engelsk kirurg och den första som beskrev detta fenomen redan 1779. När det gäller tuberkulos i de arkeologiska materialen är det, som nämns ovan, förändringar på ryggkotor som vi vanligen identifierar. Ryggen påverkas när lungtuberkulos sprider sig i kroppen och är då tillsammans med revbenen det område som utsätts först för sjukdomen. Det är vanligen de lägre bröstkotorna och de övre ländkotorna som blir påverkade.

Det är även andra delar av kroppen som kan bli påverkade, däribland höfter och knän. När bakterien påverkar ledytorna ser vi även spår av en nedbrytande process i skelettet, men vid ledytorna kan dessa även börja växa samman och leda till en fullständig stelhet av leder. Tuberkulos kan även drabba huden och det kan i sin tur leda till förändringar i ansiktet och även då själva kraniet. För att tuberkulosen ska få sitt fäste i skelettet och utveckla de förändringar som vi kan se krävs det dock att den drabbade individen överlever så pass länge att dessa förändringar ska kunna bildas. Den sjuka individen har således levt med tuberkulos under en längre tid.

Källor:

Roberts, Charlotte; Manchester, Keith. 2010. The archaeology of disease. Third edition.

Puranen, Britt-Inger. 1984. Tuberkulos. En sjukdoms förekomst och dess orsaker. Sverige 1750-1980. Doktorsavhandling vid Umeå universitet.

Information om Sandträsk sanatorium på Norrbottens museums hemsida:

http://norrbottensmuseum.se/kulturmiljoe/bebyggelse/kulturhistoriskt-intressanta-byggnader/bodens-kommun/sandtraesk-sanatorium.aspx

Om du vill läsa mer om spökerierna vid Sandträsk sanatorium:

http://spokhus.se/plats/sandtrask-sanatorium/

Här finns det mer information om behandlingsformer:

https://norrbottensmuseum.se/arkiv-samlingar/ur-samlingarna/gasapparat-fraan-sandtraesks-sanatorium.aspx

Vid tangentbordet denna vecka: Emma Boman, arkeolog/osteolog

Keramik i arkitekturen

Keramik har använts som byggnadsmaterial i tusentals år och används flitigt än i dag. Vårt byggnadsbestånd innehåller stora mängder av materialet, både som fasad samt golv- och väggbeklädnad. Keramiska plattor har en otrolig beständighet och stor variation i sitt utförande.

I det här blogginlägget ska jag försöka reda ut begrepp, sammanfatta historia och tipsa hur man underhåller och rengör keramiska plattor. Trevlig läsning!

Vad är vad?

Sintrade plattor. Sintring är en process där lera bränns till begynnande smältning. Partiklarna smälter samman utan formförändring till ett tätt sammansatt och hårt material. Sintrade plattor består av tegellera och är ofta mindre än klinkerplattor. De har en jämnare yta både i struktur och kulör och är ofta något dyrare än klinker.

Klinkerplattor. Klinkerplattor är sintrade plattor av stengodsleror som bränns vid 1200–1300⁰C. Stengods är halvgenomskinligt till genomskinligt och kan glaseras av estetiska själ. Klinkerplattor förkommer både med och utan glasyr.

Terrakotta. Skillnaden mellan tegel och terrakotta är hårfin. Terrakotta tillverkas oftast av en finare massa bestående av flera olika sorters leror. En annan skillnad är utformning och storlek där terrakottan både är större och mer modellerad. Terrakottan bränns något hårdare än teglet och används som en utsmyckning samtidigt som den är en del av konstruktionen. Terrakottaplattor är oftast tillverkade enligt våtpressningsmetoden med ett rustikt intryck. Plattorna används som golvbeklädnad och är inte glaserade. Måttnoggrannheten är låg och plattorna kräver förbehandling innan fogning samt kontinuerlig impregnering för att stå emot fläckar och smuts.

Mosaik. Mosaik är klinkerplattor i litet format, oftast mindre än 100 x 100 mm. De små mosaikbitarna fästs på ett ark av polyesternät på baksidan eller papper på framsidan. Mosaikarken brukar förekomma i 300 x 300 mm och kan även bestå av glas (glasmosaik).

Kakel. Kakel består av lergods som bränns mellan 700⁰C – 1200⁰C. Lergodset blir poröst även efter bränning och måste alltid glaseras. Idag är standardkakel ca 6 mm tjocka och plattorna är oftast räffliga på baksidan för ökad vidhäftning mot underlaget. På grund av kaklets höga porositet är plattan inte frostbeständig och används därför inte utomhus i kallare klimat.

Torrpressningsmetoden. Kakel och sintrade plattor tillverkas oftast genom torrpessningsmetoden. Efter malning av den fina leran tillsätts vatten så att konsistensen liknar fuktig jord. Under högt tryck pressas sedan plattan i sin form och bränns sedan till sintring eller begynnande sintring. Metoden är den vanligaste i Sverige och man känner igen de torrpressade plattorna på dess rutmönster på baksidan.

Bild 1. En torrpressad platta känns igen på dess rutmönster på undersidan.

Våtpressningsmetoden. Klinkerplattor tillverkas enligt våtpressning, detta innebär ett överskott av vatten vid framställningen. Den våta leran pressas genom munstycken och bildar två plattor åt gången med sammanhängande baksidor mot varandra. Man känner igen en våtpressad platta på dess längsgående rillor på undersidan. Våtpressning benämns även som strängpressning.

Bild 2. En våtpressad, även kallad strängpressad platta kännetecknas av längsgående rillor och brottytor som uppkommit när plattan delats efter bränning.

Historik – Trälandet Sverige

Sverige är inte det land man främst förknippar med keramiska plattor som byggnadsmaterial. Det är först på senare tid som materialet fått en plats i svenska hem. Ett kallt klimat i kombination med plattornas avsaknad av termisk komfort har lett till att de historiskt valts bort som ytskikt i våra hem.  

I Europa användes keramik flitigt under 1800-talet, men sparsmakat i Sverige. Kakelugnen blev Sveriges svar på kakelhysterin och sedermera även vårt flaggskepp. En inredningsdetalj med konstnärliga detaljer som prydde var mans hem.

Svensk produktion av keramer stod företagen Rörstrand och Marieberg för, som på 1770-talet producerade flintgods (vitbränd lera med innehåll av flinta). År 1782 köptes Marieberg upp av Rörstrand, men redan sex år senare lades företaget ner. År 1827 etablerade sig Gustavsberg på marknaden och blev snabbt en konkurrent att räkna med. Produktionen av golvplattor, trottoarsten och klinkers fanns också att finna i landet år 1899. Den produktionen stod Skromberga Stenkols- & Lerindusti AB för, som senare kommer att ingå i Höganäsbolaget.

I slutet av 1800-talet hade keramik i arkitekturen hittat hela vägen fram då enkaustiska golvplattor förekom i så gott som alla växande svenska städer. Enkaustiska golvplattor är keramiska plattor som har en dekorerad yta med inbrännings- eller vaxmålningsteknik. Plattorna användes som golvbeläggning i trapphus och foajéer.

År 1916 nämndes för första gången keramik som förslag till ytterfasad i tidskiften Tegel. Arkitekten och verkstadsmekanikern Tage Zickerman talade då starkt för att använda terrakotta och glaserad keramik som beklädnad av fasader. Zickerman underströk vikten av att kunna framställa ”ett billigt och hållbart gods för vårt klimat”. Tyvärr fick hans idéer inget större genomslag.

Moderna Tider

I Europa. Det dröjde till början av 1920-talet och art deco samt international style innan keramiken etablerade sig i arkitekturen på riktigt och då främst i offentliga byggnader som biografer och skolor. Under världsutställningen i Paris 1925 låg fokus på den industriella och dekorativa konsten. Strama och hygieniska ytor var tidens motto och det geometriska kaklet och dess starka kulörer blev en hit. Medan kaklet i det offentliga rummet fick starka kulörer fortsatte de svala nyanserna att dominera i hemmen.

Under mellankrigstiden fanns starka mål om en förbättrad hygienisk stadsmiljö, något de keramiska plattorna kunde erbjuda genom ett sanitärt och tvättbart byggnadsmaterial med hög slitstyrka. Det blev ett utbrett användande såväl invändigt som utvändigt inte minst på grund av materialets beständighet mot brand.

Kring 1950-talet ville man i Europa åter producera mönstrade plattor istället för plattor i ljusa äggskalsfärgade kulörer. Mönstringsmetoden anpassades till massproduktion och den nya dekorationstekniken blev screentryck (en slags avancerad schablonmetod). Screentrycksmetoden gick hand i hand med modernismens idéer av nya abstrakta mönster som kunde sättas in i ytterligare stora mönster. Plattorna impregnerades med sillokon för att tåla utomhusklimat, tyvärr hindrade detta inte frostskador vilket har resulterat i att mycket få plattor från tiden finns bevarade.

Bild 3. Plattor tryckta med screentryck. De mönstrade plattorna sätts in i ett större mönster.

I Sverige. När centralvärmen slog igenom kring sekelskiftet 1900, minskade behovet av kakelugnar och de flesta kakelugnsfabriker lades ner. Tillverkningen uppehölls dock fram till 1950-talet och återupptogs senare på 1970-talet och pågår än idag.

Under 1950-talet hade fasadmosaiken sin peak. Den användes främst som sockel-, fönster- och dörröppningsbeklädnad men förkom också som hela fasader. Under samma tidsperiod presenterade Höganäsbolaget en serie plattor under rubrikerna ”golv, vägg- och fasadmaterial” som ansågs ha en obegränsad livslängd.

År 1965 var byggboomen i Sverige ett faktum. Miljonprogrammen dominerade byggandet av bostäder och effektivitet var ett ledord. Målet var att bygga 1 miljon bostäder inom det kommande decenniet. Keramiska plattor fick kliva åt sidan och ge rum för plast i de utrymmen som tidigare försetts med keramik. Det har hänt mycket sedan dåtidens materialideal och idag förses allts som oftast renoverade våtrum åter igen med kakel och klinker.

Underhållsfritt! eller underhållsfritt?

Ordet ”underhållsfritt” marknadsförs ofta som ett objekt eller material som inte behöver underhållas. För mig betyder ordet snarare att man inte kan underhålla. Som byggnadsantikvarie blir därför ”underhållsfritt” kopplat till problem, då mycket av mitt arbetssätt är kopplat till underhåll av material.

Underhållsfriheten kommer alltid med ett högt pris. Ett tankesätt om hållbarhet över generationer rubbas när materialet inte kan underhållas eller lagas. Resultatet kan bli att den nuvarande fastighetsägaren får betala ett högre pris än vad hen hade behövt om den tidigare fastighetsägaren tänkt igenom materialval vid renovering och reflekterat över vad begreppet underhållsfritt betyder.

Det som behöver underhållas i en fasad av keramik är fogar och i vissa fall fästmassan. Fogarna är keramikfasadens svaga punkt. Där kan vatten och fukt tränga in och orsaka frostsprängning. Skadorna är ofta orsakade av felaktig montering och materialval, underhållet görs främst genom omfogning och renhållning.

Plattor kan spricka och gå sönder. Detta kan ställa till med problem eftersom plattor tillverkas i små serier som med tiden försvinner ur sortiment. Det gör det svårt att hitta ersättningsplattor vilket ofta leder till att hela ytskiktet byts. Utav tidigare erfarenhet från arbete i färgfackhandel kan jag understryka svårigheten att hitta en bra ersättningsplatta vid renovering då standardkulörer och storlekar har förändrats över tid.

Rengöring av keramiska plattor

FläckRengöring
Livsmedelsfett, öl, glass, hudfett, oljefilmAlkaliskt rengöringsmedel, ”Allrengöring” eller ”Grovrengöring”, soda eller kaustiksodalösningar.
Kalkutfällningar, cement och bruk, rostfläckarSura rengöringsmedel. ”Klinkerrent”, ättiksyra/ättiksprit
Oljefärg/alkydfärg, motorolja, asfaltfläckarLösningsmedel, lacknafta
Gummi, stearin, paraffinLösningsmedel – aceton, sprit, T-röd, rengöringsbensin
Akrylatfärg som inte torkatVatten
Akrylatfärg som torkatMekanisk rengöring, skrapning med rakblad
Rödvin och rödbetsspadAlkaliskt och blekande rengöringsmedel, ”Klorin”
Tabell 1. Byggkeramikrådets tips och rekommendationer för fläckborttagning.

Fästmassor och montering.

Mosaik. Under romarriket monterades mosaik med kalkbruk, liknande vår tids cement. De små plattorna monterade en och en.

På 1930-talet stockades väggen med ett magert bruk bestående av sand, kalk och krossat tegel. När stockningen torkat sattes mosaiken i ett finare, något fetare kalkcementbruk.

Kakel. Rekommendationen ur hantverkets bok från 1936 är att sätta kakel i cementbruk 1:4. När mindre ytor skulle monteras så som stänkskydd över handfat rekommenderades kitt eller spackelfärg som fästmassa, viktigt var då att kaklet behandlats på baksidan med shellack för att oljan i kittet eller färgen inte skulle tränga igenom plattan och ge missfärgningar.

Klinker. Ur boken Golv av arkitekten Ture Velve från 1952 föreskrivs att klinker och sintrade plattor ska sättas i cementbruk 1:3. Bruket skulle vara styvt i konsistensen så att vatten inte tränger upp till ytan, därefter sattes plattorna omedelbart i bruket.

Idag monteras kakel, mosaik och klinker likvärdigt med likande produkter. Plattorna sätts med fix av olika typ och fogas med fogmassa. Det finns två typer av fog, kakelfog och klinkerfog, skillnaden är storleken i ballast på dessa två. Kakelfog har finare ballast och passar de mindre fogarna medan klinkerfogen har grövre ballast som passar klinkerns fogar som oftast är större.

Antikvariska aspekter

Offentlig arkitektur innehåller gott om keramik, kanske till och med så mycket att vi ibland kan glömma att värna om den. Få resurser behövs för att hålla ett ytskikt av keramiska plattor i gott skick och materialet framstår nästan som odödligt.

Bild 4. Badrumsinteriör från 1969. Nygatan 3 i Luleå. Bild: Norrbottens museum

När det kommer till bevarandet av keramiska plattor i arkitekturen finns ett motstånd som de flesta andra byggnadsmaterial inte har. Keramiska plattor har oftast används i utrymmen som ställer höga krav på sanitet och hygien. Det är ofta utav lagar och regler angående hälsoaspekter dessa ytskikt därför bytas ut. Det är alltid en fördel att laga och komplettera med förmån för bevarandet av arkitektoniskt eller kulturhistoriskt värde men i detta fall är det inte en självklarhet.

Vid tangentbordet

Elin Sjöberg, byggnadsantikvarie på Norrbottens museum

Vidare läsning

Paulsson G, editor. Hantverkets bok. 4, Mureri. Stockholm: Lindfors; 1936.

Tjernström S. Keramik i arkitekturen. Stockholm: Byggförl.; 2003.

Velve T. Golv: Lämpliga material för olika utrymmen: Egenskaper och användningsområden: Arbetsanvisningar för läggning: Ytbehandling: Skötsel och underhåll: En Hem i Sverigebok. Stockholm: Hem i Sverige; 1952.