Selholmen – högarnas gåta är nu fastställd

Nytt år och nya möjligheter. Det ska bli spännande att se vad årets arkeologiska upptäckter kommer att bjuda på. Förra året så stod de eventuella gravhögarna på Selholmen, Älvsbyn, i fokus för min del. Selholmen var ett mycket intressant, spännande och roligt projekt som utspelade sig under större delen av fältsäsongen. För en bakgrund till våra arbeten på Selholmen finns ett tidigare blogginlägg: Selholmen – en arkeologisk sensation?

Georadarundersökningen
Vårt arbete inleddes i slutet av maj med en georadarundersökning. Norrbottens museum har vare sig utrustning eller erfarenhet av denna typ av undersökning, så vi fick hjälp av Bengt Westergaard från Arkeologerna vid Statens historiska museer. Bengt, som arbetat en hel del i södra Sverige, tyckte att högarna på Selholmen är gravhögar fram till motsatsen har bevisats – för hur skulle de ha kunnat bildats två så runda och gravliknande högar naturligt på ett och samma ställe?

2019_61, Fördjupad arkeologisk utredning av eventuella gravhög

Bengt Westergaard från Arkeologerna, Statens historiska museer, kör georadar på terrassen invid en av högarna på Selholmen. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Innan vi körde igång med georadarundersökningen på Selholmen hade vi fått fin hjälp från Älvsbyns fastigheter med att röja bort sly för att underlätta för georadarutrustningen, som likt en gräsklippare rullas framför kroppen. Vi hade bjudit in media till en pressvisning i fält, för att informera om vårt projekt som ett led i vårt arbete i att nå ut till allmänheten. Det blev stor uppslutning och reportage i både tidningar, radio och TV. Genom alla inslag i media fick vi även besök av klass 3A på Knut Lundmarksskolan i Älvsbyn. De skulle precis börja läsa om bronsåldern och ville komma ut och titta på de eventuella gravhögarna. Besöket resulterade i att eleverna gjorde en modell av högarna på Selholmen där både Bengt och jag blivit avbildade som lerfigurer!

selholmen

Modell av Selholmen som elever från Knut Lundmarksskolan har gjort. Bengt Westergaard med markradarn är avbildad uppe på en av högarna och undertecknad i hatt och med varselkläder bredvid den andra högen.

Georadarundersökningen resulterade i en sannolik kantkedja av sten runt en av högarna – vi hade därmed tydliga indikationer på att högarna på Selholmen var gravar! En kantkedja är en vanlig konstruktionsdetalj i gravhögar och kan liknas vid en stenlagd cirkel. Kantkedjan har sannolikt bidragit till att hålla jordmassorna i en gravhög på plats. Jag blev så exalterade att jag lätt hade kunnat hoppa jämfota!

Kantkedja jpg

Den sannolika kantkedjan som påträffades i anslutning till en av högarna på Selholmen.

Geofysiska mätningar
Veckan efter georadarundersökningen genomfördes nästa etapp av utredningen av högarna på Selholmen. Nu var det dags för företaget GeoVista i Luleå att genomföra geofysiska mätningar med magnetometri och elektrisk resistivitet, i syfte att försöka få ytterligare information om högarnas uppbyggnad och eventuella konstruktionsdetaljer. GeoVista utförde sina mätningar på den hög där den sannolika kantkedjan påträffades i samband med georadarundersökningen. För er som varit på Selholmen är det högen närmast logen som står på ön. Magnetisk mätning är en metod som indikerar variationer i magnetiska egenskaper i exempelvis mark och bergarter. Elektrisk resistivitet visar materialets oförmåga att leda ström. Vår förhoppning var att kunna se om det eventuellt fanns ett kärnröse i mitten av högen, som sedan täckts av jordmassor, samt om det gick att få ytterligare belägg för den sannolika kantkedjan.

GeoVistas mätningar visade på att det i högen fanns en ansamling av ett mer magnetiskt material än omgivande mark. Mätningarna visade också på störningar i västra delen av den omgivande terrassen, som sannolikt beror på ett nedgrävt metallrör eller liknande och som kan kopplas samman med resterna av den husgrund efter ett café som funnits på platsen. GeoVistas mätningar berörde även en av de mindre högarna mellan de två storhögarna, och där framkom ett lågmagnetiskt mönster i en kvadratisk form. Dessutom fanns det där en magnetisk källa, vars orsak tolkades vara ett metalliskt föremål.

Geologisk undersökning
Nästa etapp på Selholmen ägde inte rum förrän i slutet av augusti. Då kom professor Per Möller från Lunds universitet upp för att genomföra en geologisk undersökning med hjälp av en spadborr. Planen var att borra i högarna för få en bedömning av högarnas uppbyggnad. Vi ville helt enkelt avgöra om högarna var naturligt skapade eller ett resultat av människohand. Det började mycket lovande, då Pers första kommentar när vi kom till Selholmen var ”Det här kan inte vara naturligt!”.

Vi började borra uppe på högen med den troliga kantkedjan, men stötte på problem redan efter drygt en halvmeter. Det visade sig att innehållet i högen inte var nog sandigt, så de småstenar som fanns inblandat i sanden gjorde att spadborren kilade sig fast och vi tog oss helt enkelt inte ner. Likadant blev det i högens sluttningar. Samma sak på den andra högen. Däremot var det enkelt att borra i de omgivande terrasserna runt de båda högarna samt i den lilla högen som även omfattades av GeoVistas mätningar. Terrasserna och den lilla högen var enbart uppbyggda av sand, som har avsatts från Piteälven i samband med högvattentillfällen. I terrassen runt högen med den sannolika kantkedjan borrade vi dessutom upp någon form av sentida metallskrot. Per Möller blev mer och mer fundersam, och i slutet av första dagen så var han inte längre säker på att högarna inte var naturligt skapade… Vi insåg att vi inte kunde avgöra högarnas uppbyggnad utifrån provborrningen, och valde därför att ta in en minigrävare.

2019_61, Fördjupad arkeologisk utredning av eventuella gravhög

Per Möller, professor i kvartärgeologi vid Lunds universitet, och Nils Harnesk, arkeolog vid Norrbottens museum, genomför en geologisk undersökning med hjälp av spadborr på terrassen nedanför en av högarna på Selholmen. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Minigrävaren fick köra upp på terrassen vid högen med den troliga kantkedjan, och där sträcka sig så långt in och så långt upp i högen med skopan som det var möjligt (högens sluttningar var för brant för den lilla maskinen att köra upp på, och bron över till Selholmen skulle inte klara av tyngden från en större grävmaskin). I schaktet som togs upp framgick det tyvärr snart att det bara var naturliga lagerföljder i högen… Snacka om antiklimax!

2019_61, Fördjupad arkeologisk utredning av eventuella gravhög

Profil i maskinschaktet som togs upp i en av högarna på Selholmen. Överst syns ett stenigt lager och under obrutna sandiga lager. Foto: Per Möller.

Maskinschaktet drogs dessutom ut över den förmodade kantkedjan. Det visade sig mycket riktigt finnas större stenblock som följer högens kurvning, men de ligger i orörda jordlager och utgörs av en erosionskant kring kullens bas som har uppstått i samband med högvattensituationer på Selholmen. Högarna har av Per Möller tolkats som erosionsrester av de isälvssediment som eroderats bort i samband med att Piteälven skar igenom de älvsediment som blockerade älven i samband med att området steg upp ur det som kallades för Littorinahavet (ett av Östersjöns olika stadier efter inlandsisens avsmältning) för omkring 6000-4000 år sedan.

Välbesökt arkeologidag
Resultatet av den geologiska undersökningen kändes lite som ett platt fall. Våra tidigare insatser på Selholmen under fältsäsongen hade ju lovat så gott! Samma vecka som vi genomförde den geologiska undersökningen arrangerade vi Arkeologidagen i Älvsbyn, där en av programpunkterna var en guidning på Selholmen där jag skulle berätta om vårt arbete dittills. Så det var bara att förbereda sig på att göra besökarna besvikna… Arkeologidagen, som arrangerades tillsammans med Älvsbyns forskarförening, blev välbesökt. På förmiddagen kom drygt 180 besökare till Polar Hotel för att lyssna på en föreläsning om arkeologi kring Älvsbyn. Efter lunch genomfördes guidningen på Selholmen med drygt 220 besökare – trots regn!

Av de besökare jag talade med efter guidningen så var alla nöjda trots det nedslående resultatet. De hade alltid undrat över högarna och var nöjd med att kunna få ett besked, oavsett resultatet. Vår målsättning med de fördjupade arkeologiska utredningarna på Selholmen var ju också att avgöra om högarna var naturligt skapade eller gravhögar – och utifrån dittills genomförda arbeten så såg det mycket nedslående ut. Ett sista halmstrå hade vi dock – kan man ha nyttjat naturligt skapade högar och begravt någon ovanpå? Uppsala högar är ju exempelvis anlagda ovanpå en moränås, där material från åsen har skottats upp ovanpå de gravlagda individerna, för att förstärka högeffekten. Vi bestämde oss för att slutföra projektet med den sista planerade etappen för att räta ut de sista frågetecknen – och göra en mindre arkeologisk undersökning.

Arkeologisk provundersökning
I september anlände vi till Selholmen en sista gång, för att under två veckor undersöka översta delen av högarna. Vi startade med högen där de flesta tidigare insatser genomförts, där ”kantkedjan” som gjorde oss så glad i början av sommaren påträffades med hjälp av markradarn. Två schakt förlades uppe på toppen och vi körde igång med handgrävandet (spade och skärslev), som snart fick bytas ut till korphacka och fyllhammare! Har aldrig varit med om så hård mark att gräva i, kompakt lera inblandat med ett gruslager – vi fick hacka oss ner till ca 60 cm djup. Genom att studera profilen kunde vi då med säkerhet avgöra att högen var naturligt uppbyggd även i toppen och att ingen tidigare grävning skett ovanpå högen. I profilen syntes enbart naturliga och obrutna lager.

Vi flyttade därför fokus till den andra högen, och där blev vi faktiskt lite överraskade. I det första schaktet vi tog upp såg vi spår efter tidigare grävning! Vi tog sammanlagt upp tre schakt ovanpå högen och hittade spår av grävning på flera ställen. Tre av nedgrävningarna som syntes i profilen var relativt grunda, mellan 60-80 cm djupa, och vi tolkade dessa som sannolika skattplundringsgropar. Enligt myten ska ju en skatt vara begravd i en av högarna… och uppenbarligen har någon/några gjort sig besväret att gräva efter den! Förbryllade blev vi däremot då vi i en av profilerna hittade en markyta med ett kraftigt kollager på ca 75 cm djup. Vid närmare undersökning framkom det glasbitar i kollagret… Inte så gammalt med andra ord. Vid fortsatt nedgrävning i samma schakt hittades markytor på fler nivåer, men inget material i övrigt framkom.

2019_61, Fördjupad arkeologisk utredning av eventuella gravhög

I profilen syns den djupaste nedgrävningen med flera markytor på olika nivåer. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Vi samlade därför in prover för analys för att se om vi kunde hitta något som skulle hjälpa oss i tolkningen av dessa nedgrävningar. Arkeologerna Hanna och Ida som arbetar extra hos oss är även miljöarkeologer, så de har analyserat proverna hos oss på Norrbottens museum. I jordprovet som samlats in ur det nedersta jordlagret framkom relativt nya och obrända frön från hallon – och vindruvskärnor!

2019_61, Fördjupad arkeologisk utredning av eventuella gravhög

Arkeologerna Ida Lundberg och Hanna Lundholm samlar in jordprover för makrofossilanalys ur profilen med flera lager av markytor på olika nivåer. Foto: Mica Vesterlund © Norrbottens museum.

Då GeoVistas undersökningar visat på dels en fyrkantig formation samt ett föremål av metall i en av de lägre små kullarna på Selholmen, lades även ett sökschakt i detta område. Inga spår efter någon fyrkantig konstruktion hittades, åtminstone inte på det djup som grävdes – och metallföremålet visade sig vara en modernt järnrör, liknande de metallrör som används till tomtmarkeringar…

2019_61, Fördjupad arkeologisk utredning av eventuella gravhög

Metallföremålet som GeoVistas geofysiska mätningar visade på blev inte mer spännande än ett metallrör liknande en tomtmarkering. Foto: Ida Lundberg © Norrbottens museum.

Vårt syfte med de fördjupade arkeologiska utredningarna på Selholmen var att avgöra om högarna var naturligt bildade eller om de skulle kunna utgöras av gravhögar. Tidigare har arkeologer gjort bedömningen att det sannolikt rört sig om gravhögar, men ingen har utrett dem närmare – och de har antagligen avförts som gravhögar på grund av att denna typ av fornlämning inte ansetts ska finnas så långt upp i norr, utan att högarna har bedömts utifrån dess innehåll. Våra undersökningar visar att högarna – tyvärr måste jag säga – är naturligt skapade. Däremot har vi kunnat fastställa en myt – nämligen att människor har trott att det funnits en skatt nedgrävd i en av högarna, och att man har gjort försök att leta efter denna. Detta är också något som nämnts i ett kåseri i Piteå-tidningen från början av 1900-talet. Fyndet av vindruvskärnorna blir en extra knorr på det hela – har skattsökaren fyllt på med energi, antingen i form av vindruvor eller russin, efter all grävning i högen och spottat ut kärnorna nere i den grävda gropen? Vindruvor blev en vanlig exportvara under 1950-talet och fanns då i handeln under höst och vinter. De olika lager av markytor som påträffades vid vår grävning har sannolikt bildats genom att den grävda gropen lämnas öppen. Energin tog väl slut trots vindruvs- eller russinätandet och skattsökaren skottade aldrig igen sin grop, som därmed har eroderat i omgångar, varvid ny markyta hunnit bildas.

Arbetet med högarna på Selholmen har varit otroligt givande och även om jag hade hoppats på en annan utgång, så har vi fått mycket positiv respons för det arbete vi har lagt ner. Tack till alla intresserade och välvilliga Älvsbybor som har besökt oss och hjälpt oss på olika sätt med arbetet på Selholmen, det har varit fantastiskt med ert engagemang. Nu kan vi med vetenskaplig grund avgöra att högarna enbart är naturformationer, så tyvärr fick vi inte skriva om Norrbottens historia denna gång. Men Norrbotten är en guldgruva – det finns otroligt mycket kvar att upptäcka, och Norrbottens museum har redan fått in ett nytt tips om eventuella gravhögar…

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo
Arkeolog

Silbojokk och den svenska gravrätten

På förekommen anledning tar jag nu tag i ett ämne som jag funderat på i flera år. Det gäller den svenska gravrätten. Att jag funderat på det en längre tid har sin grund i våra undersökningar av ödekyrkogården i Silbojokk. I dagarna har Silbojokk figurerat i radio och uttalanden om gravfrid och återbegravning har hörts. Här kommer ett litet inlägg på detta tema.

Först en kort tillbakablick och introduktion till platsen och omständigheterna. Silbojokk etablerades som ett litet brukssamhälle med start 1635, då malmen från Nasafjälls silvergruva började bearbetas. En präst stationerades på platsen, dels för att sörja för hyttarbetarnas själavård och dels för att missionera bland samerna i området. Förhoppningarna på silverfyndigheten var stora och Silbojokk var en tid en egen församling. Kyrka och kyrkogård anlades på platsen.

Gruvverksamheten blev aldrig lönsam, den avslutades efter ett anfall av en dansk/norsk krigshär 1659. Den kyrkliga verksamheten fortsatte i över hundra år efter det, trots att både samer och präster tyckte att Silbojokk låg avsides. 1770 övergavs Silbojokk och kyrkogården lämnades öde.

När Sädvajaures vattenkraftsdamm skulle höjas på 1980-talet utfördes arkeologiska undersökningar i Silbojokk. De anläggningar som hörde till hyttan undersöktes. Trots att man visste att en kyrka och kyrkogård funnits på platsen kunde den inte hittas. Jag förebrår inte de arkeologer som utförde de undersökningarna, de gjorde ett fantastiskt jobb! De försökte med de medel de hade, men förutsättningarna var emot dem. Dels blev de förvillade av den muntliga traditionen och dels hindrades de av markens obarmhärtiga natur. Alla rötter från den snåriga björkskogen med kraftig undervegetation gjorde att det var svårt att undersöka området.

Silbojokk_1984

Pågående undersökning av hyttans anläggningar i Silbojokk 1984. Kyrkogården låg på andra sidan bäcken, till höger i bild (troligen strax utanför bilden). Okänd fotograf.

Jag menar att de förvillades av en muntlig tradition för att de lade mycket tid på att undersöka mer recenta lämningar i form av en husgrund och en kåta. Detta på grund av att de låg på en udde som kallas Kyrkudden. Enligt traditionen var det där kyrkan skulle ha legat. Denna udde blev dock till först efter det att dammen byggdes och vattennivån i sjön höjdes. En kartering från 1947 (efter dammens tillkomst) visar att det då inte fanns någon udde vid Silbojokks utlopp i sjön. Kyrkudden bör således ha fått sitt namn först efter den första höjningen av dammen på 1950-talet.

Silbojokk_Kartering_1947

Skiss av Silbojokk utförd 1947, innan den första höjningen av dammen. 1. Privat stuga. 2. Grundrester, kyrka? 3. Grundrester, bostad? 4. Grundrester? 5. Grund efter hytta? 6. Rester efter dammbyggnad. 7. Område täckt av slagg. 8. Ängsmarker, f.d. bostadsområde?

Hade de tittat lite närmare på bergmästare Hans Philip Lybeckers karta från 1638 hade de kanske letat lite mer i området där kyrkogården är inritad på den kartan. Visst är den översiktlig, men det framgår i alla fall att kyrkogården inte ligger vid bäckens utlopp.

Silbojokk_1638_Lybecker_Utsnitt

Utsnitt av karta över Piteå silverbruk vid Silbojokk. Upprättad av Hans Philip Lybecker den 15 mars 1938. Kyrkogården ligger strax bakom hyttan. Originalkartan förvaras vid Riksarkivet.

Det där var nog en liten förebråelse ändå, men inte illa ment, vi skulle antagligen ha gjort precis likadant. Det som är märkligast är det beslut som togs av Länsstyrelsen efter undersökningarna på 1980-talet. Hur kunde exploatören få tillstånd att höja dammen trots att kyrkogården inte hittats? Och varför agerade inte svenska kyrkan vid den tiden för att rädda ödekyrkogården i Silbojokk? Den riskerade att dämmas över trots att den inte var undersökt, något som vi får hantera konsekvenserna av idag. Vi har en mycket stark gravrätt i Sverige. Varför använde man inte den rätten då, för att rädda Silbojokks församlingsmedlemmar från sitt öde – att spolas ut i Sädvajaure?

2014_177_020_Översikt_uo_Kyrkudden

Vy över Sädvajaure, från Silbojokk. Till vänster ses den så kallade Kyrkudden och hitom de två röd-vita markeringskäpparna ligger resterna efter kyrkan. Foto: Sara Hagström-Yamamoto, Norrbottens museum, 2014, CC BY

Nu vill jag titta lite närmare på den svenska gravrätten. Efter att ha läst på Svenska kyrkans hemsida och även gått igenom begravningslagen så kan jag sammanfatta det såhär: gravrätten i Sverige gäller generellt i minst 25 år från senaste begravning, om inte någon gravrättsinnehavare gör anspråk på gravplatsen. En förutsättning för att gravrätten ska gälla är även att gravplatsen utgör en del av en allmän begravningsplats. Vad som händer med en grav efter det framgår inte. Antagligen beror det på hur mycket plats det finns på kyrkogården i övrigt.

Att diskutera den nu gällande svenska gravrätten i detta sammanhang är egentligen helt felaktigt. Begravningsplatsen i Silbojokk övergavs av kyrkan 1770 och är idag en ödekyrkogård som faller under kulturmiljölagens skydd. Jag brukar säga att Silbojokk har hamnat i ett juridiskt vakuum i och med att exploatören inte längre är skyldig att stå för de arkeologiska kostnaderna. Detta på grund av att de arkeologiska undersökningar som gjordes inför senaste höjningen av dammen godkändes och ansågs tillräckliga för att tillåta att området exploaterades. Men det är faktiskt inte ett juridiskt vakuum. Det är bara kostnadsansvaret som har förflyttats. Det ansvaret ligger nu hos staten.

Det här blev inte det inlägg jag hade tänkt mig från början, men jag har i alla fall fått lära mig lite mer om den svenska gravrätten. Silbojokk är en komplex kulturmiljö med många komplexa frågor att hantera, och ingen vinner på att försöka förenkla det som är svårt. Framför allt går det inte att tillämpa en nutida begravningslagstiftning på en kyrkogård som övergavs för nästan 250 år sedan och som skyddas av kulturmiljölagen.

Då detta är årets sista blogginlägg passar jag på att önska alla ett Gott nytt år!

// Åsa Lindgren
Norrbottens museum