Fångstgropar: En jaktmetod från stenålder till 1800-tal

Under nästa vecka kommer Norrbottens museum med mig, arkeolog Ida Mattsson och arkeolog Jannica Grimbe, utföra en förundersökning av en fångstgrop i Pajala. Fångstgropen påverkas av planerade åtgärder på en bro över Torne älv och vi på Norrbottens museum kommer därför utföra en arkeologisk förundersökning av fångstgropen. Denna vecka kommer således bloggen att handla om fångstgropar.

Användning
Fångstgropar är en vanlig fornlämning i norra Sverige och har använts främst för jakt av älg och vildren. De finns olika teorier om hur fångstgroparna använts. Troligtvis har det funnits olika typer av fångstgropar samt olika metoder för att fånga djuren. Dessa kan både varierat beroende på tidsperiod och område samt vilket djur som man avsåg att fånga i gropen. Fångstgroparna har haft olika uppbyggnad och konstruktioner, men grundprincipen för alla fångstgropar är den samma. De uppbyggda så att djuren ska ramla ner i gropen och inte kunna ta sig upp. Denna princip låter simpel, men det krävdes stor kunskap för att veta var en fångstgrop skulle placeras. Fångstgropar är ofta mycket strategiskt placerade efter stråk där djuren vandrade och vistades.

Fångstgroparna kunde både vara enskilda gropar eller del i fångstgropsystem där flera gropar låg i anslutning till varandra. Fångstgropsystemen kunde vara mycket stora och sträcka sig över flera kilometer och innehålla hundratals gropar. Fångstgropsystemen kunde vara utbyggda över flera generationer och var en mycket värdefull resurs.

I en del fångstgropar återfinns det konstruktioner. I somliga gropar har det funnits en så kallad sparklåda. Denna sparklåda var till för att låsa fast djurens ben så att de inte skulle kunna sparka sig upp ur gropen. I andra fångstgropar har det påträffats rester av spjut och spjutspetsar, denna konstruktion var till för att skada eller spetsa djuret på spjuten så att de skulle förbli kvar i gropen. Det är troligt att fångstgroparna var övertäckta med exempelvis ris, mossa och gräs när de användes, för att djuren inte skulle se groparna. Runt en del fångstgropsystem kan det ha funnits instängslade områden eller så kallade fångstarmar för att lättare kunna fösa in djuren i fångstgroparna. En del fångstgropar kan ha legat i anslutning till naturliga hinder som exempelvis vattendrag. Man tror att det har förekommit både passiv och aktiv jakt. Vid passiv jakt gick djuren själva ner i fångstgroparna och groparna vittjades med jämna mellanrum. Vid aktiv jakt kunde människorna på olika sätt driva ner djuren i fångstgroparna.

Tidsspann
Fångstgropar har använts under mycket lång tid, från stenåldern fram tills på 1800-talet och kan vara en av de äldsta jaktmetoderna. Fångstgropar kan vara svårdaterade, men de äldsta dateringarna av fångstgropar i Sverige visar på cirka 5000 år f.kr. Användningen av fångstgropar förbjöds år 1864. Anledningen till förbudet var bland annat ett kraftigt minskat viltbestånd.  

Idag kännetecknas lämningarna efter fångstgropar av en inrasad grop, ofta med en låg omgivande vall. Få fångstgropar är undersökta i Norrbotten och förundersökningen av fångstgropen i Pajala blir således ett välkommet tillskott och det skall bli mycket spännande att se vad förundersökningen kommer visa. En uppdatering om detta kommer publiceras på bloggen efter att undersökningen är utförd, så följ med på bloggen för att inte missa detta!

Bild på en fångstgrop i Rackträsk i Arjeplogs kommun. I fångstgropen syns arkeolog Mica Vesterlund. Foto: Ida Mattsson, Norrbottens museum.

Tack för mig!

/Ida Mattsson, Arkeolog

Harsprångets första anläggarsamhälle

Harsprångets vattenkraftverk är idag Sveriges effektmässigt största vattenkraftverk men det är även ett av de kraftverk som tagit längst tid att färdigställa. Utbyggnaden inleddes redan 1918 men började inte producera el förrän nära 34 år senare. Under den perioden uppfördes inte bara ett utan två anläggarsamhällen med bostäder för de som skulle bygga kraftverket. En av anledningarna till detta var att 1920-talets ekonomiska kris satte påverkade möjligheterna till utbyggnaden och i maj 1922 stoppades arbetet. Då bodde och levde närmare 500 personer i det nyetablerade samhället. 300 arbetare med sina familjer hade tillsammans med Vattenfall skapat ett litet samhälle mitt ute i ingenstans men efter bara fyra år var det över.

Ortofoto Harsprångselet. Bilden till vänster är tagen på 1960-talet. Då har det andra samhället uppförts och Harsprångets vattenkraftverk har färdigställts. På platsen för det första samhället finns fortfarande ett antal byggnader kvar, bland annat centralmarketenteriet. Högra bilden är tagen tidigt 2000-tal, här har båda samhällena avvecklats helt och kvar finns endast spår av vägdragningarna. Bildkälla: Lantmäteriet

De första arbetarna som kom till Harsprånget skulle genomföra mark- och bergundersökningar. Då uppfördes en liten befälsstuga, med tre rum och kök samt en timmerstuga som rymde tio man. De byggnaderna uppfördes på älvens västra sida och inte i närheten av den arbetsplats som skulle komma att etableras på den östra stranden. När den massiva arbetsstyrkan väl började komma till platsen fick arbetarna först bo i tält och enkla skogskojor. Tjänstemännen inhystes till att börja med i anläggarsamhället i Porjus, sex kilometer uppströms. Vid arbetsplatsen uppfördes ett antal provisoriska byggnader och skjul för förråd och kontor. Dessa skulle komma att ersättas av mer rejäla byggnader.

De första arbetarna fick bo i enkla små skogskojor innan det att man etablerade de mer permanenta byggnaderna och samhället. Bildkälla: Porjus Arkivkommitté

Bland de första permanenta byggnaderna som uppfördes i Harsprånget var centralmarketenteriet, det vill säga ett matserveringsställe. I september 1920 skriver Norrbottens-Kuriren:

En av de mest imponerande sevärdheterna är det stora marketenteriet med sina hypermoderna attiraljer och utrustningar. Det är byggt i T-form, och från bägge gavlarna leda ingångarna till två matsalar för varje ingång.

När man kommer in genom den stora dubbelgående förrarne, möter ögat anblicken av en rad tvättställ med handdukar förnaglade i väggen. Matsalarna fyra till antalet, rymmande ca 150 man vardera äro höga, försedda med ett tjugotal elektriska värmekaminer, laserade i svagt gult med röda, bruna och blå listverk som gör ett frappant smakfullt intryck på betraktaren.

Ritning på det stora centralmarketenteriet med sina fyra matsalar och lanterniner på taket. Bildkälla: Porjus Arkivkommitté

Vidare beskrivs byggnaden som tilltagen och modern. Köket är försett med två större och tre mindre elektriska kokapparater med glänsande kopparlock, en stor elektrisk spis, en rad med Bolinders gjutjärnsspisar och värmeskåp. Förutom centralmarketenteriet uppfördes ytterligare fyra stycken mindre marketenterier som placerades närmre de utspridda arbetsplatserna. Vardera mindre marketenteri kunde servera upp femtio personer samtidigt.

Fotografi av Centralmarketenteriet under samhällets utbyggnad. Den vänstra byggnadsdelen innehöll ett modernt och effektivt kök och den högra byggnadsdelen innefattade matsalarna. Bildkälla: Porjus Arkivkommitté

Samhället som sedan växte upp runt centralmarketenteriet skulle komma att uppföras under ordnade former och en stadsplan upprättades. I planen fanns förutom bostäder och handelskvarter även utpekade områden för kyrka, kommunalhus och parker. Den valda platsen för det nya samhället bestämdes till en vacker skogbevuxen sandås som tornade upp sig över arbetsplatsen. Den platsen är idag ca 2,3 kilometer ovanför den nuvarande kraftstationen och dammen

För att undvika den oordnade bebyggelse som till en börja präglade grannsamhället Porjus vid inledningen av kraftverksutbyggnaden där valde man att ta fram en stadsplan för Harsprångets första anläggarsamhälle. Det T-formade centralmarketenteriet syns strax ovanför byggarbetsplatsen och vi dem tre stycken byggnader som i planen omnämns som Vinterbaracker. Dessa kom att bli de ungkarlsbaracker som fanns. Kv. A, G och B var avsatta till egnahemsbostäder åt arbetarna och deras familjer och i Kv. C syns det lilla handelscentrum som upprättades. Till vänster syns en utpekad plats för kyrka och i Kv. E finns plats för ett polishus, de kom aldrig att uppföras. Bildkälla: Harsprånget, bok av Nils Forsgren.

Bostadshusen uppfördes utifrån ritningar av arkitekten Svante Dyhlén som var verksam vid Vattenfalls byggnadskontor. Han har även ritat tio stycken maskinist- och maskinistbiträdesbostäder vid Olidens kraftverk som idag är byggnadsminnesmärkta.

En permanent ingenjörsvilla uppfördes för den blivande driftingenjören, vid uppbyggnaden av kraftstationen fick arbetschefen bo i villan. Byggnaden uppfördes i en nationalromantisk stil med både matrum, serveringsrum, blomsterrum, jungfrukammare, gästrum och badrum. Idag är det enda byggnaden som fortfarande står på sin ursprungliga plats i det gamla samhället.

Den tilltagna ingenjörsvillan som permanent skulle inhysa den blivande driftingenjören för Harsprångets vattenkraftverk. Idag den enda byggnaden som finns kvar på platsen för det ursprungliga första samhället i Harsprånget. Bildkälla: Porjus Arkivkommitté

De arbetarna som förväntades arbeta i Harsprånget en längre tid fick arrendera tomt där de kunde uppföra en byggnad utifrån en förutbestämd standardtyp som arbetsledningen satt ihop. Ett så kallat egnahem, en vanlig företeelse i Sverige vid den tiden. Byggnaden fick arbetarna själva uppföra men Vattenfall lämnade kredit på material som fanns i det egna förrådet så som virke, tegel, cement och spik. Snickerier kom ifrån det Vattenfallsägda snickeriet i Porjus. Vissa av egnahemmen fick tillåtelse att anlägga ladugårdar och fem stycken uppfördes med utrymme för 12-15 kor.

Egnahemsbyggnader belägna högst upp i samhället. Arbetarna hade en valmöjlighet bland ett antal standardtyper för utförandet av byggnaderna, samtliga ritade av Svante Dyhlén. Bildkälla: Porjus Arkivkommitté
En familj framför sitt egnahem i Harsprånget. Bildkälla: Porjus Arkivkommitté

Det nya anläggarsamhället skulle ha alla bekvämligheter och det grävdes brunnar och drogs ledningar för både vatten och avlopp. Men en av de nymodigheter som var mest ovanlig, var att samhället elektrifierades. Detta var ett beslut från Vattenfall då de kom fram till att det blev mer ekonomiskt att använda överskottsenergin från Porjus kraftverk istället för att förse samhället med ved. Samtliga byggnader försågs med elvärme och vissa av lägenheterna hade till och med elspis.

Pågående utbyggnad av samhället. I bakgrunden syns tre av de Vinterbaracker/ Ungkarlsbaracker som uppfördes i samhällets högra kant. Bildkälla: Porjus Arkivkommitté

Det lilla handelskvarter som upprättades bestod av tre stycken handelsbodar, en biograf, ett par kaféer och en hantverkslokal. Centrumet uppfördes på ett privat initiativ även om Vattenfall planerat för samhällsservice.

Sammanlagt uppfördes 32 egnahem och fem affärslokaler, dock hann varken kyrka, kommunalhus eller park anläggas innan det att arbetet stoppades. När arbetena lades ner 1922 koncentrerades resurserna på att konservera det som redan byggts på platsen. Bland annat målade man samtliga byggnader och taken tjärades för hålla. Fönster försågs med igenspikade fönsterluckor och ytterdörrarna bommades igen med reglar av järn. De egnahem som en del av arbetarna hade uppfört på platsen löstes in av Vattenfall. Ingen tilläts att bo kvar och likt vattenfallet tystades de samhälle som anlagts knappa fyra år tidigare.

I bakgrunden skymtar Centralmarketenteriets lanternintak och i förgrunden är de tre Vinterbaracker eller Ungkarlsbaracker som inhyste de arbetarna. Bildkälla: Porjus Arkivkommitté

23 år efter att arbetena i Harsprånget stoppades kommer byggnaderna åter igen att bebos och ytterligare ett samhälle uppförs i Harsprånget. Vill du läsa mer om det kan du följa vårt projekt Veku Vaku (vekuvaku.eu) där jag arbetar med att kartlägga och synliggöra vattenkraftens kulturarv längs med Lule älv. Till våren kommer en antikvarisk rapport att publiceras där kommer ni kunna läsa mer om Harsprånget, dess två samhällen och många andra liknande platser längs med Luleälven.

Vid tangentbordet, Evelina Regenius Jouper, Byggnadsantikvarie

Källor:
Forsgren, Nils, Harsprånget: storverket som aldrig höll på att bli av, Porjus arkivkomm., Porjus, 1995

Forsgren, Nils, Den effektfulla älven: stänk från Luleälvens kraftfulla historia, Vattenfall Norrbotten, Luleå, 1989

Granström, Willard & Bursell, Barbro (red.), Från bygge till bygge: anläggarnas liv och minnen : en studie över vattenkraftbyggandet från 1940-talet till 1970-talet, Kulturvårdskomm., Vattenfall, Vällingby, 1994

Porjus Arkivkommittés Bildarkiv