Åter till Gammelstad kyrkstad

Då har det äntligen blivit dags att återvända till Gammelstad kyrkstad här i bloggen! Anledningen till detta är att vi i slutet av september och i början av oktober 2019 utförde ytterligare en förundersökning i kyrkstaden. Denna gång var det fem områden som skulle undersökas. Jag har i ett tidigare blogginlägg skrivit om osteologiska resultat från tidigare undersökningar i Gammelstad (https://kulturmiljonorrbotten.com/2019/09/06/osteologiskt-material-i-gammelstad/). Då jag är osteolog, är detta ett ämne som ligger mig lite extra varmt om hjärtat. Därför kommer även detta inlägg att fokusera på vad som gömmer sig bland det skelettmaterial som vi påträffade denna gång.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ytan vi undersökte vid Framlänningsvägen (Område E). I bild syns undertecknad till höger och till vänster syns arkeolog Ida Lundberg. Foto: Mica Vesterlund @ Norrbottens museum.

Vi undersökte som sagt fem områden vid förundersökningen och osteologiskt material påträffades i två av dessa områden, dels i en yta vid Gamla Bodenvägen samt i en yta vid Framlänningsvägen. Ytan som vi undersökte vid Gamla Bodenvägen är placerad där det enligt 1817 års karta ska ha stått kyrkstugor. Vid detta område påträffade vi kulturlager, dessa var tyvärr skadade. Majoriteten av benen från detta område påträffades i en del av ytan som visade sig vara mer skadad och omrörd än den övriga delen av undersökningsytan. Benens ursprungliga läge är därmed oklar. Men benen kan ändå ge oss en hel del spännande information. Ytan vid Framlänningsvägen är placerad på en yta som enligt 1817 års karta, är utanför kyrkstugor – på en dåvarande vägbana. Här påträffade vi intakta kulturlager med fynd så som ben, kritpipsfragment och järnföremål.

Totalt påträffades 164 ben/fragment som sammanlagt vägde 337,29 gram. Av dessa 164 påträffades 88 fragment i ytan som undersöktes vid Gamla Bodenvägen och resterande – 76 fragment, påträffades i den yta som vi undersökte vid Framlänningsvägen. Det är alltså en jämn fördelning vad gäller antalet fragment i respektive område.

Tabell1

Tabell 1. Tabellen visar hur artfördelningen ser ut för det osteologiska materialet från båda ytorna.

De djur som kunde identifieras i materialet var nöt, får och get. De flesta utav fragmenten kunde enbart bedömas till däggdjur, detta beror på att många av benen var kraftigt eldpåverkade och därmed även kraftigt fragmenterade. När ben utsätts för eld och hetta spricker de. Detta resulterar i att det material som analyseras i vissa fall enbart består av väldigt små fragment där det då inte är möjligt att närmare artbestämma fragmenten.

Att särskilja får och get kan vara en riktig utmaning som osteolog. De är väldigt lika varandra morfologiskt och vi behöver ha vissa delar av benen där dessa skiljer sig från varandra för att säkert kunna artbestämma dem till get respektive får. Därför är bedömningen får/get vanligt förekommande inom arkeologin.

Tabellen nedan visar hur artfördelningen ser ut för respektive område där benen påträffades. Tabellen visar att en något större mängd ben har kunnat artbestämmas från område A (Gamla Bodenvägen). Detta beror främst på att majoriteten av benfragmenten som påträffades vid område E (Framlänningsvägen) var kraftigt eldpåverkade. Av de ben som påträffades vid Framlänningsvägen var enbart 9 ben obrända, resterande 67 fragment var eldpåverkade. Vid Gamla Bodenvägen var 29 ben obrända och 59 var eldpåverkade.

Tabell2

Tabell 2. Tabellen visar hur artfördelningen ser ut för respektive område/yta. Område A representerar ytan vid Gamla Bodenvägen och Område E representerar ytan vid Framlänningsvägen.

Jag har även tittat på MNI (minimum number of individuals – minsta antal individ) i materialet för respektive art. Denna bedömning är baserad på följande: för nöt har enbart en mindre mängd ben påträffats och ett underkäksfragment från höger sida har identifierats. För får är bedömningen baserad på två lårbensfragment. Bägge utgörs av den nedre delen av lårbenet och representerar den högra sidan varav ena är från ett adult (vuxet) får och den andra är från ett juvenilt (ungt) får. För get har två skulderblad identifierats där båda representerar den vänstra sidan. Detta ger oss alltså följande resultat: vi har minst en nöt, två får och två getter representerade i materialet.

Åldersbedömningen på djuren visar att det finns både fullvuxna och unga djur i materialet. Detta har dock enbart kunnat bedömas på ben från får och get och dessa ben påträffades vid ytan som undersöktes vid Gamla Bodenvägen.

Om ni är intresserade av hur de osteologiska analysmetoderna fungerar och hur en osteolog arbetar kommer jag att föreläsa om just detta på Norrbottens museum den 8 april kl 18.00. Vid detta tillfälle kommer även mina kollegor Hanna Larsson och Ida Lundberg att berätta om hur de arkeobotaniska analysmetoderna går till (http://norrbottensmuseum.se/utstaellningar-program/program/foerelaesning-analysmetoder-inom-arkeologi-hur-vet-vi-det-vi-vet.aspx).

Jag hoppas vi ses där!

Vid tangentbordet
Emma Boman
Arkeolog/osteolog

 

Arkeologisk botanik

I december i fjol kunde man läsa här på Kulturmiljöbloggen om vad vi arkeologer egentligen gör under vinterhalvåret. Det var Jannica som berättade om färdigställandet av fältsäsongens projekt, planeringen av kommande fältsäsong, föreläsningar samt osteologiska och miljöarkeologiska analyser. Ni kan läsa Jannicas inlägg här: Vad gör arkeologer på vintern?

I mitt debutinlägg tänkte jag ta upp den tråden på nytt och introducera ämnet arkeobotanik. Jag gör det genom ett pågående rapportarbete efter en undersökning vid raketbasen, Esrange, utanför Kiruna. Där undersöktes två härdar (eldstäder) och inom ramen för det arbetet togs även prover till arkeobotaniska analyser.

Arkeobotanik – en introduktion

Arkeobotanik är tillsammans med markkemi, pollenanalys och paleoentomologi en underdisciplin inom miljöarkeologin. Det är ett brett ämne som med naturvetenskapliga metoder och analystekniker studerar människans relation till naturen genom tiderna. Frågeställningarna vi arbetar utifrån kan vara hur mänsklig aktivitet förändrar landskapet, vilket typ av aktivitet som ägt rum på en boplats, vilka växter som använts till föda, medicin, byggnadsmaterial och redskap. Man kan även studera miljöförändringar och vegetationshistoria samt kulturella skiften, såsom införandet av nya växter och odlingstekniker. De olika områdena studerar dessa frågor utifrån en för ämnet huvudsaklig ”ekofakt”. Det är vad vi kallar råmaterial som samlats in och förts till en boplats eller aktivitetsyta i syfte att bruka det. Renhorn som hittas i en arkeologisk kontext kan exempelvis ses som en ekofakt. När renhornet däremot är så pass bearbetat att den fått en annan funktion, såsom ett knivskaft eller ornament, får hornet benämningen ”artefakt”. Arkeobotanikers huvudsakliga ekofakt är frön men vi studerar även nötskal, rötter, blad och andra växtdelar som har bevarats i arkeologiska sammanhang antingen genom förbränning eller ”subfossilt”. Med det menas att frön bevaras i syrefattiga miljöer, vanligtvis blöta kontexter såsom i brunnar, diken eller sjösediment, där bakterier och mikroorganismer inte kan bryta ner organiskt material lika effektivt. Oftast är det skal från frön och nötter som bevaras subfossilt medan andra proteinrika växtlämningar så som rotfrukter, ärter och bönor vanligtvis försvinner. För att växtmaterial skall bevaras genom förbränning krävs det att upphettning sker i specifika temperaturer och gärna omgivna av någonting som skyddar växten. Under och omkring en härds kantstenar är exempel på sådana miljöer där växtmaterial kan bevaras.

Miljöarkeologiska metoder blir allt mer vanliga. Här i Norrbotten har Silvermuseet i Arjeplog och deras forskningsprojekt INSARC satt bollen i rullning och i våra egna samlingar väntar många prover på att få analyseras i framtiden. Men är det någonting som arkeologin i Norrbotten har gott om så är det potential och det är spännande hur mycket det finns kvar att upptäcka, inte minst för arkeobotaniken.

Esrange – en tjuvtitt ner i mikroskopet

Arbetet med Esrange är ännu inte färdigt, men några prover är analyserade och några frön är identifierade, så vi kan ta oss en smygtitt på resultatet såhär långt. Men först några ord om platsen och lämningarna i fråga.

Undersökningsområdet låg på gränsen mellan skogsland och fjällnära terräng, ca 200 m från Vittangiälven. Landskapet är varierat med torra, tallbevuxna åsar och sänkor med tätare gran- och björkskog. Inte långt från härdarna stäckte en stor myr ut sig bort mot älven. Runt undersökningsområdet finns fler lämningar bestående av främst härdar och barktäkter. De befinner sig inom Talma samebys verksamhetsområde och både Talma och Saarivuoma samebyar har en flyttled som passerar området. Leden har nyttjats under en längre tid och härdarna kan enligt uppgift även utgöra lämningar från ett viste.

Det var två härdar med stenskoning vi var på plats för att undersöka. Den ena härden, härd 505, bestod av bara två kantstenar medan härd 502 hade en tydlig form, som framgår på bilden nedan. Härdarna låg endast 3,5 meter ifrån varandra, vilket innebär att deras eventuella överbyggnader har stått mycket tätt inpå varandra om de varit samtida. Landskapet runt härdarna är i stort sett stenfritt, vilket vi lade märke till när vi letade stenar till vår egen lunchhärd. De enda stenar vi såg när vi rörde oss i området var just kantstenar till andra härdar. En tolkning kan därför vara att härd 505, den med enbart två kantstenar, var äldre och att man har tagit stenar från denna vid anläggandet av den andra, nyare härden. Alternativt har en av dem haft en annan funktion, utan överbyggnad.

Arkeologisk undersökning, härdar, Esrange

Bild på här 502. Foto från Ö, taget av Hanna Larsson © Norrbottens museum

De flesta härdar med stenskoning dateras inom tidsspannet från mitten av 600-tal till mitten av 1600-tal. Sven-Donald Hedmans avhandlingsarbete visar att den rektangulära formen är något vanligare fram till 1000-tal och den ovala från 1300-tal och framåt, men båda formerna förekommer parallellt. Härdens form kan alltså inte i sig själv användas för datering. I nuläget inväntar vi dateringar som kommer göras på benfynd från härdarna. Kolprover togs också vid undersökningen men resultatet från dessa var dessvärre något vagt. Förmodligen rör det sig om 1600-tal men huruvida härdarna brukats samtidigt eller ej kunde dateringen inte besvara. Härd 505 var skadad och omrörd, möjligtvis av en rotvälta. Kolprovet kan därför ha blivit kontaminerat. Att härden var omrörd ställde även till det för den arkeobotaniska provtagningen då det inte fanns mycket material kvar att ta prover ur. Vi kunde trots allt ta ett prov från 505 och från 502 kunde vi ta flera.

Att ytan runt härden inne i en kåta har varit uppdelad och tillägnad vissa personer och aktiviteter känner vi till från historiska källor. Bostaden hade ofta en nord-sydlig riktning vilket kan ha en praktisk såväl som en religiös förklaring. Dels genom att vända kåtan mot solen, peive, i en hyllning och dels för att få in sol och värme in i bostaden och skydda sig mot nordliga och västliga vindar. Härden var placerad i mitten av kåtan och en stor kantsten, köksstenen, markerade ut boassjo. Detta var mannens plats i kåtan, där köttet hanterades och där maten lagades. Med tanke på denna indelning valde vi att analysera prover från den norra och östliga delen av härd 502. Vi ville undersöka om proverna skiljer sig åt och om vi genom arkeobotanisk analys kunde se spår av vad som beskrivs i historiska källor. Vid provtagning av härd 505 kunde vi som sagt inte ha en rumslig utgångspunkt i vår provtagningsstrategi, men vi hoppas kunna göra fler sådana undersökningar i framtiden.

Snap-16red

Bild på mjölon och flintavslag på millimeterpapper från härd 502. Taget genom mikroskop av Hanna Larsson © Norrbottens museum

En av de växter vi hittade frön från i härd 502 var mjölon (Arctostaphylos uva-ursi). Det är en vanligt förekommande växt som enligt skriftliga källor har haft flera olika användningsområden genom historien. Dess frön förekommer måttligt i arkeologiska kontexter, vanligast i kokgropar och härdar men även i gravsammanhang där man har kremerat den döde. Vad dessa kontexter har gemensamt är eld. Mjölon skall vara bra fnöske och kanske har det använts för att tände eld i härden, kokgropen och gravbålet? Mjölon har även varit en mycket eftertraktad växt för garvning då bladen innehåller garvämnen. Garverier köpte den insamlade växten av småbrukare fram till 1700-talet då den konkurrerades ut av importerade medel. Bladen har också använts för att färga tyg. Den gula färgen på Överhogdalstapeten, en vikingatida bildväv, kommer från mjölon. Som medicin har mjölon användes i urologiskt syfte ända in på 1960-talet. Bladen användes som läkemedel då de innehåller en hög halt glykosider som verkar antiseptiskt efter de har passerat njurarna. Detta tillsammans med garvsyran i bladen verkade läkemedel gjort på mjölon både urindrivande och infektionshämmande. Växten har även konsumerats tillsammans med tobak under namnet ”jakuspapuk”.

Mjölon1

Mjölon och härd. Mjölonens frön kan sitta ihop i en klase, likt en apelsin. Illustration av Hanna Larsson © Norrbottens museum 

Hur kan ett sådant fynd tolkas?

Arbetet är som sagt inte klar än. Fynden måste relateras och tolkas utifrån varandra likväl som utifrån sin kontext. Men lite kan vi resonera kring det vi har hittat såhär långt.

Mjölon kan ha kommit att hamna i härden på olika sätt:
1) De har varit en del av platsens flora. Mjölon växer på sandiga och steniga hedar över nästan hela landet. Läget runt lämningarna var lämpligt för mjölon och den kan således ha funnits på platsen under härdens brukningstid. Härdens kantstenar kan ha lagts ovanpå mjölonris som vuxit på platsen där den bränts och bevarats. Detta skulle alltså innebära att det inte funnits något syfte bakom växtens förekomst i härden.

2) Mjölonris har använts i härd 502 som fnöske. Förekomst av mjölon, frö och kottefjäll av tall samt flintavslag i härd 502 kan tyda på att man använt sig av mjölonris och tallkottar för att tända brasan. I härd 505 hittades inget mjölon. Att härdarna skiljer sig åt kan få en säsongsmässig förklaring. Om härd 502 användes på hösten kanske man tände brasan med det som fanns runt omkring – mjölon och tallkottar. Härd 505 som hade betydligt mindre organiskt material kanske användes på vintern och tändes med något annat man hade med sig eller kunde plocka från träden, exempelvis näver, lav eller tallbarr.

3) Växtmaterialet har samlats in, antingen på plats eller tagits dit. Mjölon har som ovan nämns använts till medicin, växtfärgning och garvning. Växter med så många användningsområden bör därför ha varit värdefulla nog att samla in och torka även för vinterbruk.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Bild på vår moskoselskåta en bit från undersökningsområdet. När vi satt där inne och åt vår lunch reflekterade i vilket fall jag över dåtidsmänniskan situation samt min och mina kollegors tillvaro runt vår härd. Vad lämnar vi efter oss för spår? Kommer en framtida arkeobotaniker hitta resterna av det äppelskrutt som jag, till Åsas förskräckelse, kastade in i elden? Foto: Åsa Lindgren © Norrbottens museum 

Det är hit vi är komna med Esrange för tillfället. Rapporten skrivs, analyser görs och vi hoppas på att få göra fler härdanalyser i framtiden där vi får utforska den rumsliga indelningen och hur dessa aktivitetsytor har brukats.

För er som är intresserade och vill veta mer om arkeologiska analysmetoder så kommer jag och mina kollegor Emma Boman och Ida Lundberg att hålla en föreläsning på Norrbottens museum den 8:e april. Då kommer vi att tala om hur vi vet det vi vet – vilka material vi arbetar med och hur det går till när vi analyserar och tolkar dessa.

Hanna Larsson

Miljöarkeolog