Emigranten Emma Augusta Lifbom

För lite drygt två år sedan skrev jag ett långt inlägg här på bloggen om en släktberättelse. En berättelse som jag upptäckte när jag efterforskade emigranter i släkten. Det fanns historier i familjen om att en av de som emigrerade hade blivit sjuksköterska och bland annat bott på Hawaii. Men det kom att dröja till dess att jag fick tillgång till dagens fina, digitala släktforskningsverktyg innan vi fick reda på vad som faktiskt hade hänt med henne, Emma Augusta Lifbom.

Eller snarare, Augusta Emma Lifbom. För ett kort tag efter att jag skrivit inlägget blev jag kontaktad av Anita Johansson, släktforskare som visade sig vara släkt med Emma och därmed då även med mig. Hon lovade att skicka bilder på henne, bilder som jag fick i förra helgen. Och då avslöjade Anita att Emma faktiskt hade hetat Augusta under sin tid i Sverige men att hon bytt tilltalsnamn när hon kommit till USA.

Kanske det var enklare att uttala på engelska? Eller så ville hon helt enkelt få en nystart i det nya landet och gillade Emma bättre. Augusta Lifbom i Sverige blev Emma Lifbom i USA.

När Emma klev iland i New York den 13:e mars 1904 var hon endast 17 år gammal. I hennes ankomsthandlingar framgår att hon skulle resa till en släkting vid namn Otto Nordgren i Arlington, South Dakota. Otto Nordgren var son till Karl Johan Nordgren och Anna Lisa Sundberg. Karl Johan i sin tur var en morbror till hennes pappa och Otto alltså en kusin till hennes far. Denna familj hade utvandrat redan 1883 och blivit bönder på eget jordbruk i Sinai i närheten av Arlington, South Dakota.

När jag skrev det förra inlägget var det oklart ifall Emma stannade till hos släktingarna på sin resa tvärs över kontinenten till slutmålet Seattle, Washington. Tack vare Anitas kontakt och bilder kan jag nu fastställa det. För ett av fotografierna av Emma var taget i Madison, South Dakota. Madison ligger bara några mil från Arlington och släktingarna där. På bilden ser hon väldigt ung ut så det är med största sannolikhet taget i samband med att hon stannade till hos dem.

I Emmas ansökningshandlingar från 1914 om att bli amerikansk medborgare framgår det att hon bott i Seattle, Washington, sedan 9:e juni 1907. Var hon exakt vistats mellan hennes ankomst 1904 och fram till 1907 framgår däremot inte. Nu vet vi alltså att hon bodde hos sina släktingar i South Dakota en tid.

Skärmklipp_Emma_South Dakota

Emma, troligen 18-19 år, under sin vistelse hos släktingarna i South Dakota. Troligen taget 1904-1906.

Det andra fotot som Anita skickade var på Emma och hennes man Ray Briggs. När Emma återvänder till fastlandet från sina år på Hawaii år 1941 är hon 54 år gammal. Hon har levt ogift i hela sitt vuxna liv, troligen ett aktivt val för att kunna behålla sin självständighet. När hon kommer tillbaka besöker hon en bekant i Vancouver, British Columbia i Kanada men återvänder sen till en vän i Seattle, Washington.

Nånstans mellan hennes återkomst till Seattle den 15:e juli 1941 och den 15:e juni 1942 träffar hon Raymond Filmore Briggs och blir förälskad. Den här slutsatsen drog jag helt enkelt utifrån en tidningsnotis i Reno Gazette-journal från den 15:e juni 1942 om att Emma Lifbom och Raymond F Briggs har gift sig.

Till synes är de sina raka motsatser. Visserligen föddes Raymond Briggs i Indiana och migrerade alltså till Reno, Nevada i sina tidiga vuxenår. Väl där rör han sig däremot inte ur fläcken. Han får arbete som 20-åring på postkontoret på campusområdet vid University of Nevada och jobbar sedan där i dryga 45 år fram till sin pension i mars 1957. Han avslutar sin yrkesbana som chef för kontoret.

Hur träffades dessa motpoler? Det finns ytterligare en tidningsnotis som kan förklara det. I Nevada State Journal från 27:e juni 1942 nämns Emma Lifboms och Raymond Briggs giftermål. I denna lite längre notis beskrivs att hon nyligen flyttat till Reno från Honolulu och att hon jobbat på Riverside Hospital. Det finns ett Riverside Hospital än idag i Reno vilket sannolikt förklarar hur de träffade varandra.

Augusta Emma Lifbom med make Ray Briggs

Emma och Ray. Kanske är det bröllopsfotot? I sånt fall taget nån gång i juni 1942. Mitt under brinnande världskrig.

Det sista fotografiet som Anita skickade till mig var från Emmas sista besök i Sverige. En resa som hon gjorde tillsammans med sin make Ray under våren-sommaren 1959. Det måste ha varit både med sorg och glädje som hon återsåg hembyn, gården och släkten. Hennes föräldrar hade gått bort 1925 respektive 1927 och ett antal av hennes syskon likaså. Samtidigt hade hon en rad syskon kvar i livet, ett otal syskonbarn att lära känna och säkerligen en massa andra vänner och bekanta som hon kunde glädjas åt att träffa. Vid besöket minns Anita, som då var tonåring, att Emma tyckte att hon skulle komma över och studera i USA.

Skärmklipp_Emma_Syskon

 Från besöket 1959. Här står Emma i mitten omgiven av syskon. Från vänster: Ludvig Lifbom – bonde i Sundom, Anna gift Larsson – sömmerska och bondhustru i Sundom, Emma, sen Alma gift Eklund – bondhustru i Rutvik och längst till höger; Axel Lifbom – arbetade på kontor och bodde i Umeå.

Emma Lifbom deltog i sin tid stora händelser och skeenden. Migrationen från det fattiga Sverige, uppbyggnaden av det moderna USA, hennes tjänstgöring i första världskriget, upplevelsen av det andra världskriget och till sist fick hon även se hur Sverige moderniserades vid sitt sista besök 1959.

När hon återbesökte Sundom och Norrbotten hade Sverige rest sig ur fattigdomen. Demokratin hade erövrats och säkrats, folkhemmet hade börjat ta form, det allmänna välfärdssamhälle som präglar landet än idag var under uppbyggnad. Tillväxten var kraftig, arbetsrätten och sociala trygghetssystem byggdes ut, full sysselsättning var nära. I praktiken var Sverige ett helt annat land än det Sverige hon lämnade 1904.

Emma Lifbom levde ett spännande liv och visar också på hur mycket kunskap och fantastiska berättelser det finns att hämta i släktforskning. Ett stort tack till Anita som bidragit till denna uppdatering av berättelsen om vår gemensamma släkting. Tack!

Denna fredag, Nils Harnesk.

Fler skadade fornlämningar påträffade vid hyggesinventering

Som vi tidigare har berättat här på Kulturmiljöbloggen så skadas en hel del fornlämningar i skogsbruket. Framförallt är det de fornlämningar som inte är synliga för blotta ögat som skadas, vilket väl i sig är en förklaring – de är helt enkelt inte så lätta att hitta igen och identifiera i landskapet. Boplatser från förhistorisk tid har ofta ingen synlig utbredning, utan spåren av mänskliga aktiviteter döljer sig under mossan. I Norrbotten har vi dessutom en väldigt liten marktillväxt, vilket gör att förhistoriska fynd i princip ligger direkt under mossan. Därmed skadas också boplatser väldigt lätt i samband med markberedning men även genom körskador. Det finns dock en förutsättning att bevara fornlämningar just tack vare att de är kända – men hur är det med fornlämningar som vi idag inte känner till att de existerar?

Ett problem i Norrbotten är att det finns det stora områden som tidigare inte har fornminnesinventerats i modern tid. Dessa områden utgör dessutom produktiv skogsmark. Hur ser det ut med skador på fornlämningar i dessa områden? Det är något vi har försökt få en liten inblick i, genom ett litet inventeringsprojekt. Genom att välja ut områden som tidigare inte har fornminnesinventerats och som vi har bedömt har en viss fornlämningspotential har vi besökt skogsområden som har avverkats och markberetts de senaste tre åren runt om i Norrbotten. Under en fältvecka/år i tre års tid har vi inventerat markberedda hyggen. Projektet drog igång 2017, då inventerade vi i trakterna kring Arjeplog och Moskosel:
Inventering av markberedda skogsområden

2018 genomförde vi inventeringen i Vuollerimområdet:
Skadade fornlämningar och behov av fornminnesinventering i Norrbotten

I år har vi utfört den tredje och sista inventeringsturen, och då har vi inventerat hyggen i närheten av Mårdsel och Gällivare. Vid årets inventering registrerades tre nya fornlämningar, samtliga boplatser. Två av boplatserna hittades vid Norr-Lillån sydöst om Mårdsel. På båda dessa boplatser hittades skörbränd sten, det vill säga eldpåverkad sten, brända ben och avslag i kvarts. Avslag är de restprodukter som blivit över när man har tillverkat stenredskap. Självklart kan även avslagen ha använts som redskap, då de har vassa eggar. En av dessa boplatser ligger i direkt anslutning till ån, ca 110 meter över havet. Enligt en strandlinjeförskjutningskurva för norra Västerbotten så skulle denna boplats som äldst kunna vara från ca 5700 f.Kr.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nyregistrerad boplats invid Norr-Lillån som skadats av markberedning.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Brända ben och kvartsavslag i markberedningsspår. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Skörbränd sten, det vill säga eldpåverkad sten, hör till de vanligaste fyndmaterialen som påträffas på förhistoriska boplatser i Norrbotten. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Den andra boplatsen ligger 500-600 meter från åns nuvarande utbredning, ca 60 meter över havet, vilket enligt samma strandlinjeförskjutningskurva motsvarar tiden 3200 f.Kr. Vid denna tid ligger boplatsen långt in invid en havsvik, sannolikt ett fint läge för fiske och säljakt. Idag ligger boplatsen skyddat mellan två moränhöjder invid en större myr.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Arkeologerna Lars Backman och Frida Palmbo vid en nyregistrerad boplats invid en större myr sydöst om Mårdsel. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fynd av brända ben gjordes i markberedningsspår på en nyregistrerad boplats. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Den tredje boplatsen hittades på norra sidan av Lineälven, i närheten av Sammakko sydöst om Gällivare. Denna boplats ligger ovanför högsta kustlinjen och är belägen på en liten kulle invid en liten myr med vattenspegel. På boplatsen hittades brända ben och kvartsavslag.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Liten nyregistrerad boplats invid en mindre myr norr om Linaälven, Sammakko. Myren skymtar i bakgrunden. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fynd av brända ben och kvartsavslag gjordes i markberedningsspår vid den nyregistrerade boplatsen vid Sammakko. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En del av de brända ben som hittades vid en tidigare okänd boplats vid Sammakko. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Alla tre boplatser som registrerades vid årets inventering är skadade av både markberedning och körspår. I samtliga fall skulle fornlämningarna ha kunnat bevaras om skogsbruket hade sparat så kallade kantzoner med skog mot vattendrag och myr. Detta är även något vi noterat vid de tidigare två årens inventeringar av markberedda skogsområden. Det är därför av stor vikt att spara kantzoner mot sjöar, myrar och vattendrag. En del av boplatserna har registrerats på moränåsar och/eller älvbrinkar, där sluttningen ner mot vattnet har sparats som kantzon. Sluttningar har däremot inte utgjort så bra boplatslägen, utan det är den flacka marken ovanför sluttningen som har varit mer optimal ur bosättningssynpunkt. Därför bör kantzoner även inkludera dessa områden.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

På bilden syns en kantzon med skog som sparats i sluttningen ner mot Lill-Norrån. Om kantzonen även hade sparats en bit upp på moränåsen skulle boplatsen ha klarat sig från markberedning. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum

Utifrån resultaten av vår inventering av markberedda skogsområden kan vi återigen konstatera att det är av stor vikt att Norrbotten fornminnesinventeras. Hur ska vi annars kunna skydda och bevara våra fornlämningar?

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo
Arkeolog