En ”glamorös” sjukdom

Nu är det återigen dags för lite osteologi här på bloggen. Veckans blogginlägg kommer att beröra ett ämne som kan uppfattas som känsligt och tabubelagt. Det kommer att handla om en sjukdom som har funnits länge och som fortfarande drabbar människor än idag. Sjukdomen spred skräck och skam runtomkring sig men ansågs ändå till en början som en glamorös sjukdom – om man tillhörde de högre kretsarna. Den sjukdom som vi ska fördjupa oss i både historiskt sett men även hur den påverkar skelettet är syfilis.

Känsliga läsare varnas…

Syfilis är en venerisk sjukdom som främst smittar genom kroppskontakt och intimt umgänge. Men det finns fall där syfilis även har smittat genom kläder och föremål. Under slutet av 1400-talet spred sig syfilisen i en rasande fart. En del forskare anser att det var med Columbus som syfilisen kom till Europa. Efter deras första amerikaresa utbröt nämligen en egendomlig ny sjukdom. På hemresan ifrån den nyupptäckte ön Haiti drabbades förste styrman Pinzon av underliga sår, men som efter en tid försvann. En tid därefter drabbades dock både Pinzon och andra i manskapet av utslag i munnen samt variga och frätande sår på benen och andra kroppsdelar. Andra forskare menar att det är mer troligt att bakterien redan fanns i Europa och att Columbus och hans manskap fick med sig en mer aggressiv variant av bakterien. Girolamo Fracastoro, en av renässansens mest ryktbara män, var läkare, astronom och skald. Fracastoro menade att sjukdomen troligen hade sitt ursprung i Amerika, men att gudar och gestalter ur den grekiska och romerska mytologin även har spelat en roll. Herden Syphilos gjorde uppror mot solguden Apollon som hade låtit en svår torka härja i landet. Som ett straff mot detta slog guden hädaren med en ny sjukdom, nämligen syfilis – ett namn som sjukdomen har fått behålla.

Den främsta orsaken till att syfilisen kunde sprida sig i en sådan rasande fart i Europa var alla de fälttåg som drog fram. Det var med den franske kungen Karl VIII och hans armé på dryga 30 000 man ifrån olika nationer som sjukdomen kunde spridas i samband med deras framfart under 1490-talen. Prostituerade följde fälttågen och gick mellan lägren vilket skapade en snabb smittspridning. I slutet av 1400-talet fanns alltså sjukdomen i hela Europa. Det var främst soldater, men även handelsmän, hovresenärer, studenter och prostituerade som var smittade och som spred sjukdomen vidare. Något som kan uppfattas som rätt märkligt idag är att syfilis till en början betraktades som en glamorös sjukdom. Detta beror på att sjukdomen främst förekom i de högre kretsarna. Att som adelsman ha syfilis under den här tiden var det bästa betyget på ett kavaljersmässigt, erfaret och belevat uppträdande. Något som dock ansågs som ett något mindre charmerande drag var dock den så kallade ”sadelnäsan” som sjukdomens offer ofta kunde få. Att ha en sadelnäsa innebär att ha en kraftig sänkning av näsryggen. Detta beror på en nedsmältning av septumbrosket (nässkiljeväggen).

Det tog tid innan man började förstå orsakerna bakom sjukdomen och hur den faktiskt smittade. När läkarna inte kunde hitta några svar i sina böcker lades skulden på osund väderlek, himlakroppens påverkan, omåttligt förtärande av mat och dryck, och inte minst Guds syndastraff. Dessa förklaringar användes för de flesta sjukdomar under denna tid.

I själva verket orsakas syfilis av spirobakterien Treponema pallidum som även orsakar andra sjukdomar som exempelvis framboesi, som är en tropisk infektionssjukdom där den drabbade får hudlesioner. Skillnaden mellan syfilis och de andra sjukdomarna som orsakas av denna bakterie är att syfilis är den enda av dem som är venerisk. För att spirobakterien ska kunna ta sig in i kroppen krävs det att det finns ett sår på hud eller slemhinnor. Vid treponemala sjukdomar drabbas hud och mjukvävnad och när denna påverkan når ett andra stadium kan detta även påverka skelettet. Den veneriska syfilisen är den sjukdom som är den mest allvarliga av de treponemala sjukdomarna. I ett senare skede av sjukdomen kan den drabbades artärer vidgas så till den grad att de brister vilket i sin tur kan leda till att individen förblöder.

De tidiga tecknen på sjukdomen är en mildare inflammation som syns där bakterien tog sig in i kroppen. Bakterien sprider sig därefter i kroppen och angriper hud och mjukvävnad. I ett senare skede angriper bakterien skelettet, vilket bildar inflammatoriska förändringar i benen. Dessa förändringar utgörs huvudsakligen av en nedbrytande process men det förekommer även ny benbildning (regeneration) och reparation av benmassa. Det är dessa förändringar på skelettet som vi kan identifiera. Vad som händer med benen är att de drabbas av osteomyelitis (en infektion) som är framkallad av en inflammatorisk reaktion specifik för treponema sjukdomar. Det är ca 20% av de som insjuknar i syfilis som kan få benförändringar. Förändringar på benen utvecklas mellan 2-10 år från det att en individ har blivit infekterad. Finns det ett lokalt trauma är det möjligt för infektionen att sprida sig till benen via lymfkörtlar och kärl. I de sista stadierna av sjukdomen kan benen påverkas så till den grad att de ändrar form.

Det vanligaste benet som drabbas av de långa rörbenen vid venerisk syfilis är skenbenet (tibia), som kan komma att få en konvex, sabelliknande form. Syfilis kan även skapa nedbrytande förändringar i leder och det är vanligast att knäna drabbas. I de senare stadierna av sjukdomen kan lederna skadas till följd av minskad känsel då nervsystemet påverkas av sjukdomen. Vid den veneriska syfilisen är det vanligt att kraniet drabbas och det är ofta dessa förändringar som gör att vi kan identifiera syfilis i de osteologiska materialen. Vad som händer är att en process av kraftig förstörelse startar och detta reparerar sig oregelbundet. De delar av kraniet som utgör själva skalltaket får då ett ”maskätet” utseende (caries sicca). Det är vanligen pannben (os frontale) och hjässben (os parietale) som påverkas. Inflammationen startar inne i benen och sprider sig både inåt och utåt, vilket kan leda till perforering – d.v.s. hål eller öppningar i skallen.

Syfilis kan även smitta från mamman till ett ofött barn, detta kallas för kongenital syfilis. Vid den kongenitala syfilisen är det även här vanligt med den sabelliknande formen på skenbenen samt osteomyelit men vid den kongenitala syfilisen är det inte helt ovanligt att det även är fler ben som är drabbade i kroppen. Läkaren, och professor i syfilidologi, Edward Wilhelm Welander inrättade i slutet av 1800-talet ett hem för barn som föddes med syfilis då det var så pass många barn som föddes med sjukdomen. Andra vanliga drag vid den kongenitala syfilisen, och som kan ses i det osteologiska materialet, är skårade framtänder (Hutchinson´s teeth) samt flertalet rundade outvecklade emaljcuspar på de första permanenta kindtänderna (Mulberry och Moon´s molars).

Under andra halvan av 1700-talet ansågs sjukdomen som ett hot mot nationen och flera länslasarett inrättades i Sverige. Av patienterna vid dessa länslasarett var det många som led av olika former av syfilis – med stora står på kroppen, feber och värk. Kungl. Collegium Medicum (en sammanslutning av läkare) ansåg att sjukdomen hade spritt sig genom krig och genom handel med andra länder. Vad som förvärrade läget i landet var dels bristen på vårdanstalter men även folks okunnighet om farorna med sjukdomen. Enligt den rapport som sammanställdes av Kungl. Collegium Medicum hade allmogen en farlig inställning till sjukdomen. De trodde nämligen att man blev frisk så fort man hade smittat någon annan.

För att bota syfilis var det vanligt att kvicksilver användes. Kvicksilver i medicin mot veneriska sjukdomar var vanligt från tidigt 1700-tal och ända fram till det att penicillinet upptäcktes och började användes 1944. Under 1810-talet hade dock läkare börjat inse att kvicksilver kanske inte var så där jättebra trots allt… Kuren ersattes då till viss del med dietkuren som togs fram av en läkare i Vadstena vid namn Carl Gustaf Osbeck. Carl presenterade kuren 1810 och hävdade att han genom denna kunde bota de svåraste fallen. Det uppstod dock en livlig diskussion om det faktiskt var Osbeck som var hjärnan bakom kuren. Trots detta blev kuren vanlig på lasarett under tidigt 1800-tal. Den så kallade dietkuren gick ut på att patienten skulle äta lite mat tillsammans med en dekokt på kinarot och piller med kvicksilver.

Det mest kända botemedlet var gråsalva, som är ett urgammalt medel mot skabb där kvicksilver ingick. Patienten kunde även få sitta i en tunna eller en trälåda med kvicksilversulfid som hettades upp, detta var för att framkalla kraftig svettning och salivavsöndring. På så vis trodde man sig kunna driva ut sjukdomen och det onda ur kroppen. Man ansåg att kvicksilverpreparaten med dess sura egenskap skulle ha en effektiv förmåga att rensa ut sjukdomens ”gift” ur kroppen. Många dog dock istället som en följd av kvicksilverförgiftning. Genom de behandlingar som fanns till hands trodde patienterna att de blivit friska, de kände sig mycket bättre och såren tycktes läka. Men sjukdomen kom tillbaka efter en tid och detta kunde ske under en något maskerad form. Symtomen kändes inte alls igen av varken läkare eller patient. Patienten var då med största sannolikhet inte medveten om att det fortfarande var syfilisen som spökade i kroppen och att de även fortfarande smittade.

Det var ofta sjömän och kringresande som fick skulden för att sjukdomen tog fart och spred sig i norra Norrland. Foto av målning av LA Bergbom, Luleå. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1977:819:24.

I norra Norrland hade sjukdomen inte någon större spridning under slutet av 1700-talet. När sjukdomen började sprida sig var det sjömän och kringresande som ofta fick skulden. Men under 1800-talets första årtionden blev sjukdomen allt vanligare i Norrland. Sjukdomen ökade i takt med att städerna växte. Under 1800-talet ökade även prostitutionen kraftigt och det var en stor orsak till att de veneriska sjukdomarna fick en sådan stor smittspridning. Många skämdes för att söka vård vilket enbart förvärrade spridningen av sjukdomen.

Under 1700-talets sista årtionde ansökte Torneå, Luleå och Piteå flera gånger om att få inrätta lasarett för att ordentligt kunna vårda de sjuka men möttes enbart av avslag. Det första lasarettet i Norrbotten stod klart 1827 och det placerades i Piteå. Lasarettet brann dock ned 1858 och verksamheten flyttades till provisoriska lokaler i det gamla länshäktet. Piteå lasarett återuppbyggdes 1864-1868.

Piteå kom att få det första lasarettet i Norrbotten 1827. Detta brann dock ned och ett nytt upprättades på samma plats vid Storgatan, i nuvarande Badhusparken. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1976:2:7.

Provinsialläkaren i norra Västerbotten skriver i sin ämbetsberättelse 1796 att sjukdomen är ”mindre sällsynt” och att detta beror på det skamlösa och omoraliska levernet bland norrlänningarna. Syfilisen i Norrbotten tog sig fruktansvärda former. Framför allt led norrbottningarna av ”universella symtomer” så som värk, feber och flytningar. De stora såren i halsen tog längre tid på sig för att bryta ut men orsakade norrbottningen mindre smärta. Stads Chirurgus J.J. Lange betonade hur viktigt det var med kurhus i Norrbotten – på det sättet kunde han övervaka hans patienter mycket bättre. Norrbottningarna var besvärliga patienter som inte ville övergå till de annorlunda matvanor som dietkuren innebar.

I Piteå har provinsialläkaren, doktor Waldenström, berättat om sina patienter och hur de reagerade på behandlingen. En ung kvinna som doktor Waldenström behandlade hade till en början enbart haft primitiva symtom. Efter ett ”öfverdrivet bruk av merkuren” hade sjukdomen snabbt läkt. Det visade sig dock att hon inte alls blivit botad då de stora sår som hon hade haft i halsen orsakade stora skador i hals och munhåla. Hon led även av en svår och blodig hosta och hade även värk i benen. Läkaren föreskrev svavel, opium, kamfer och spanska flugan vilket enligt läkaren skall ha botat kvinnan. Spanska flugan är en skalbagge som fått sitt namn från att spanjorerna torkade och exporterade denna bagge till apotek över hela Europa. Spanska flugan skulle bl.a. hjälpa mot huvudvärk och muskelvärk. Denna skalbagge har också använts som ett potenshöjande medel för män. Det har dock visat sig att ämnet kantaridin som finns i skalbaggen orsakar svåra njurskador och har därför slutat att användas, men enstaka dödsfall där individer har tagit denna skalbagge har förekommit även i modern tid.

Karikatyrer av Fritz von Dardel med provinsialläkaren Erik Magnus Waldenström till vänster. Målningen föreställer även Erik Nyström som var 1:e lantmätare, Karl Olof Sondell som var komminister i Överkalix samt Lars Levi Laestadius, pastor, sittandes i mitten. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1985:608.

Doktor Waldenström skriver 1821 att han har noterat fall av salivation (överproduktion av saliv) efter att ha föreskrivit merkuren. Patienter som inte höll sig borta från kylan och som inte drack den varma soppan utan istället drack vatten hade drabbats av ”den våldsammaste salivation”.

1813 lämnade Norrbottens provinsialläkare, doktor H. Deutsch, en dramatisk rapport om hur det såg ut i Haparanda. I Haparanda fanns det 40-50 fall av syfilis varje år, men det var inte alla som fick de värsta symtomen. Enbart ca 10 % av patienterna drabbades av det som kallades knappa tauti som är det lokala namnet på de svårare formerna av sjukdomen.

I Luleå, som inte var en stad av betydelse i början av 1800-talet, var inte de veneriska sjukdomarna särskilt vanliga. Stadskirurgen J.J Lange rapporterar dock att sjukdomen härjar i byarna runtomkring. De veneriska sjukdomarna var speciellt vanliga i byar som låg nära kyrkstäder och landsvägar. Stadsläkaren uppmärksammade att många av hans patienter kom ifrån kyrkbyar, det mönstret går att se i den lista som lasarettet upprättade över sina patienter.

Läkarna kunde se att smittspridningen var stor i närheten av byar som låg nära kyrkstäder och landsvägar. Foto av kyrkan i Gammelstads kyrkstad med intilliggande kyrkstugor. Fotograf: Yngve Tormod, Luleå. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1977:921.

Samhället vidtog en del åtgärder för att bekämpa sjukdomen, men dessa åtgärder var främst riktade mot kvinnor då män inte sågs som smittbärare på samma sätt. Kvinnor övervakades, genom den så kallade reglementationen, av polismyndigheten och tvångsbesiktigades av läkare. Efter en tid uppstod en opinion mot att det enbart var kvinnor som betraktades som smittspridare och som berördes av reglementationen. Det var först 1919 som lagen lex veneris fastslogs och som innebar att varje person som led av en venerisk sjukdom och som var i ett smittsamt skede var skyldig att låta sig behandlas av en läkare och följa de föreskrifter som fanns. Den som då medvetet utsatte en annan person för en smittorisk kunde därefter straffas enligt lag.

Referenser:

Lundberg, Anna. 1997. ”I detta mest nordliga luftstreck”. Veneriska sjukdomens härjningar i Dalarna och i Norrland 1755-1838. Oknytt. Nr 1-2 1997. Årg 18. Johan Nordlander-sällskapets tidskrift. Holmsund

Roberts, Charlotte; Manchester, Keith. 2010. The archaeology of disease. Third edition.

https://popularhistoria.se/vardagsliv/hygien-halsa/syfilis-drabbade-bade-folk-och-furstar

https://pt.se/nyheter/etthundra-ar-sedan-lasarettet-borjade-byggas-7248438.aspx

Vid tangentbordet denna vecka:

Emma Boman, arkeolog och osteolog

Mellan is och hav-inventeringar 2020 i norra Västerbotten – Fanns det människor här för tiotusen år sedan?

Efter en lång väntan har vi äntligen startat Mellan Is och Hav-inventeringar också i norra Västerbotten. Mellan Is och Hav är ju ett projekt som först startades upp av Norrbottens länsmuseum för att hitta spår efter de människor som först kom till Norrbotten just när inlandsisen började smälta undan från kusten. Det var inom det projektet som den 10600 år gamla jaktboplatsen i Aareavaara blev 14C-daterad och uppmärksammad. Frida Palmbo och övriga arkeologer på Norrbottens museum håller fortfarande igång projektet nu när jag flyttat till Skellefteå.

Under de tre år som jag jobbat för Skellefteå museum har jag hittills inte haft tid att dra igång någonting liknande här, men nu i år så fick vi möjlighet att planera in litet tid för det under vår fältsäsong. Efter att ha gjort en del kartstudier insåg jag att möjligheterna borde vara stora att hitta riktigt gamla boplatser även här i norra Västerbotten. Ungefär samtidigt som människor kunde komma till Aareavaara från öster eller norr så fanns möjligheter för människor att komma till norra Västerbotten söderifrån för ungefär 10500 år sedan.

Bildtext:  De två områdena som vi börjat inventera i år heter Källheden och Ilvädersträsket. Glaciären, den stora inlandsisen skär effektivt av resvägar längre norrut eftersom den fortfarande håller större delen av Norrbottens kust i sitt grepp. Öarna visas enbart som linjer.
De två områdena som vi börjat inventera i år heter Källheden och Ilvädersträsket. Glaciären, den stora inlandsisen skär effektivt av resvägar längre norrut eftersom den fortfarande håller större delen av Norrbottens kust i sitt grepp.

Att paddla mer än 200 km från Aareavaara-trakten och söderut längs med inlandsisen utan att se land, var troligen inte möjligt, men söderifrån var den längsta landlösa sträckan ungefär 15 km. Kanske skulle det kunna ha varit möjligt att vattenvägen komma till området mellan Bastuträsk och Bygdsiljum, och om inte just då, så kanske 100 eller 200 år senare, när isen smält av litet ytterligare.  

De två områdena som vi börjat inventera i år heter Källheden och Ilvädersträsket. Glaciären, den stora inlandsisen skär effektivt av resvägar längre norrut eftersom den fortfarande håller större delen av Norrbottens kust i sitt grepp. Öarna visas enbart som linjer inom Skellefteå kommun.

Tanken var att vi skulle hitta lämpliga jaktboplatser, där människor sökt sig till höjdlägen i terrängen där de haft möjlighet att se renhjordar på långa avstånd för att sedan kunna planera jakten. Vad vi känner till bedrevs jakt på ren troligtvis när renhjordarna tvingades korsa vatten vid isälvar eller sund.  Vid Aareavaara i Norrbotten har det troligtvis gått till så, och det finns både arkeologiska och etnologiska exempel på hur vildrensjakt skett vid vatten-passager, även i andra delar av världen. De tre äldsta boplatserna som vi känner till från Norrbotten är alla till ytan små och ligger på toppen av höjder eller kullar, invid det som en gång varit vattendrag eller sund. De kvarlämnade matresterna domineras av renben.

Vi tänker oss också att en glaciärälv bör ha funnits i närheten, dels för möjlighet att jaga när djuren simmar över, dels för färskvatten och för möjlighet att färdas uppströms eller nedströms med kanot/kajak när glaciären och kusten börjat dra sig tillbaka.

Therese Hellqvist, min kollega, och jag siktade in oss på att leta efter boplatser i kulliga landskap, nära gamla isälvar och nära högsta kustlinjen. Vi valde ut två områden (Ilvädersträsket och Källheden) att titta närmare på den här säsongen. De här två områdena finns också på kartblad som aldrig blivit fornminnesinventerade. Det är alltså ingen annan arkeolog som systematiskt har sökt efter fornlämningar här.

Jag vill visa utsnitt ur våra fältkartor från Ilvädersträsket för att ge er en uppfattning om området.

Satellitbild kompletterad med terrängskuggning för 3D-effekt. Det blå är en schematisk markering för högsta kustlinjen. Här syns tydligt de våldsamma tömningar av glaciärsjöar som skett norrifrån och kullandskapet just norr om kustlinjen. Ilvädersträsket är sjön i det övre högra hörnet av kartan.
Här är jordartskartan som visar isälvssediment (grönt), isälvseroderat område (grått), morän (blått), myrmark (brunt) och berg i dagen (rött). Myrarna var för 10500 år sedan till största delen öppna vatten, den blå linjemarkeringen för Högsta kustlinjen är alltså ganska schematisk.
En topografisk karta över samma område gör det litet tydligare var sjöar, blötmyrar och torrmyrar ligger. Kullandskapet framträder kanske tydligast på den här kartan.

Både området vid Ilvädersträsket och området vid Källheden var fantastiska att besöka. Kullandskapet är helt magiskt vackert. Med de vidsträckta myrarna intill är det lätt att tänka sig myrarna som öppna vatten och kullarna täckta med gräs, videsnår och enstaka fjällbjörkar, samma typ av vegetation som fanns vid Aareavaara för 10600 år sedan.

Kullandskapet söder om Ilvädersträsket. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.
Utsikt från kulle söder om Ilvädersträsket med utsikt ut över myrlandskapet. På bilden syns också Therese Hellqvist, Skellefteå museum. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.
Utsikt från en moränrygg vid Källheden. Fantastiskt läge, men inga synliga lämningar. Therese Hellqvist söker febrilt i markskador efter spår. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Så hur gick det för oss? Tyvärr hittade vi inga tidigmesolitiska jaktboplatser den här gången. Men vi hade bara tid att inventera en dag vid Ilvädersträsket och en dag vid Källheden. Vi hade kunnat spendera minst en vecka på vardera stället. Det innebär att stora ytor fortfarande inte är genomsökta.

Det här är dessutom två områden som ligger just vid högsta kustlinjen. Om människor blivit fördröjda i sin migration till norra Västerbotten, kan det vara så att vi borde söka mera nedströms, där kusten fanns vid ett senare tillfälle, eller uppströms där inlandsisen fortfarande låg kvar ett tag i väster under avsmältningen. När älven blev längre i samband med landhöjningen så fanns ju fler platser där viltet kunde simma över. Landhöjningen de första århundradena efter isens avsmältning var dessutom extremt snabb, 8-9 m per århundrade i höjdled. Det innebär att kusten bara låg här en mycket kort tid och älvarna snabbt blev längre från glaciärens kant till kusten. En försening i människors ankomst innebär då att de områden som man kan söka av efter de första människorna blir mycket mera vidsträckta.

Mycket av mitt resonemang kring var man kan hitta människor vid den här tiden, för 10500 år sedan, bygger på att renjakt var enormt viktig i ett arktiskt klimat (se litteraturlistan längst ned). Just när inlandsisen släppt sitt grepp finns på platsen ett tundralandskap där renen en förutsättning för mänsklig närvaro. Även om isarna smälte undan på sommaren var det fortfarande bistra vintrar. Utan alla de saker som gick att göra från en ren så skulle människor haft väldigt svårt att överleva. Bland annat är renens päls unik på så sätt att hårstråna är ihåliga och därmed isolerar mot kyla mycket bra. En lyckad renjakt på hösten innebar också ett köttförråd över vintern som kunde avgöra överlevnaden för människorna.

Några veckor efter att vi gjort våra första fältinventeringar för Mellan Is och Hav år 2020, så kom Therese Ekholm, (doktorand vid Uppsala universitet), ut med en forskningsartikel i tidskriften The Holocene (se litteraturlistan). I artikeln kommer hon fram till att det finns en gränszon där de djur som invandrar från norr och de djur som invandrar från söder möts. Den gränszonen ligger, i kustlandet, ungefär i trakterna mellan Luleå och Överkalix där inlandsisen spärrade vägen, Det som spelar stor roll för oss här i norra Västerbotten är att norr om denna gränszon finns bekräftade lämningar av renben för 10500 år sedan. Söder därom finns de första daterade lämningarna av renben som tidigast för 9500 år sedan.

Skulle det vara så att där inte finns ren som kan migrera norrut från Mellansverige till norra Västerbotten för 10500 år sedan så blir livet för de människor som försöker migrera norrut betydligt tuffare. I så fall kan inte människors migration gå fortare än barrskogen sprider sig norrut och det djurliv som hör till den. I sammanhanget är det älgskelett som finns i Skellefteå museums samlingar en indikation på ett annat naturlandskap och en annan fauna. Den drunknade för omkring 9600 år sedan i Skellefteå, alltså nästan tusen år efter att inlandsisen försvann från kusten i norra Västerbotten. (Älgskelettet är ett naturhistoriskt fynd, inte ett arkeologiskt. Den har alltså inte bevarats för att människor jagat och lämnat dess ben efter sig). Enligt Ekholm är de tidigaste älgbenen i det arkeologiska materialet i norra Sverige söder om gränszonen ungefär 9500 år gamla, alltså ungefär som älgskelettet på Skellefteå museum. Det verkar som att det inte finns speciellt mycket storvilt i Västerbotten just när inlandsisen lämnar kusten.

Om vi under våra Mellan Is och hav-inventeringar i norra Västerbotten inte hittar spår efter människor vid högsta kustlinjen, beror det då på att de inte alls kommit hit, eller att vi letar på fel ställe? Om förutsättningen för mänsklig närvaro i det nya landet är renjakt, kanske det inte är konstigt om vi inte skulle hitta några 10000-åriga boplatser vid högsta kustlinjen söder om inlandsisen?

Nu ska vi inte ge upp ännu. I områdena vid Ilvädersträsket och Källheden har vi ännu bara hunnit inventera en bråkdel av ytorna. Dessutom ligger, som jag skrev tidigare, de här områdena på kartblad som aldrig fornminnesinventerats tidigare. Att vi är där och söker gör att vi ändå hittar lämningar från yngre tid som måste registreras. I år hittade vi en tjärdal. Nästa år kanske vi hittar lämningar från yngre stenålder, eller järnålder. Fornminnesinventering är ju trots allt viktig grundforskning även om vi inte varje dag hittar sådant som är mer än 10000 år gammalt. Utan grundforskning vore arkeologi en vetenskap byggd på gissningar.  

Vid tangentbordet denna gång:

/Olof Östlund, Skellefteå museum

Litteratur:

Ekholm, Therese (2020). Hunter-gatherer adatptions during the early Holocene in norhtern Sweden. The Holocene. https://journals.sagepub.com/doi/full/10.1177/0959683620961482

Östlund, Olof (2018). Aareavaara and the pioneer period in northern Sweden, in Blankholm, Hans Peter (red.) (2018). The early economy and settlement in Northern Europe: pioneering, resource use, coping with change. Sheffield, UK: Equinox Publishing Ltd., p. [103]-138

Östlund, Olof (2019). Aareavaara och pionjärtiden: med utblick över Nordkalotten. Norrbotten. 2018/2019, s. [8]-31

Länk till tidigare blogginlägg om Skellefteälgen: