En resa i kartornas värld

Jag gillar kartor! Kanske allra mest historiska kartor, men nästan vilken typ som helst fångar mitt intresse. Antagligen för att en karta kan berätta så mycket. För mig som arkeolog är kartor viktiga källor i arbetet. Inte för att det finns kartor från förhistorisk tid, eller ens så många från historisk tid här i Norrbotten. Men de kartor som finns kan hjälpa en att tolka landskap och få värdefull kunskap om ett område. Här ska jag berätta lite om hur kartor kan användas inom arkeologin.

Olika typer av kartor

Det finns en mängd olika kartor som är upprättade av olika anledningar och i olika sammanhang. Förut var det lite krångligt att få tillgång till kartor, men nu finns mycket digitalt tillgängligt via internet. Det har blivit så mycket enklare och billigare att ta del av kartmaterial jämfört med tidigare. Istället för att resa till olika arkiv för att kika på dem, kan en nu sitta kvar på jobbet och söka vid datorn.

En kartfunktion som jag ofta använder både i jobbet och privat är Riksantikvarie-ämbetets Fornsök som är tillgänglig för allmänheten via följande länk: https://app.raa.se/open/fornsok/

Förutom Sveriges register över forn- och kulturlämningar finns här även användbara underlagskartor. Den första kartan som visas är topografiska webkartan, som visar grundläggande topografi – land, vatten, myrar, kalfjäll, vägar, järnvägar, städer och liknande. Vid inzoomning framträder även höjdkurvor och på ännu närmare håll dyker forn- och kulturlämningar upp. Se kartbilderna nedan (för pekaren över bilderna för bildtexter).

Denna översiktliga karta är bra för att orientera sig och hitta igen ett område. Den är även bra för att få en överblick över topografin både regionalt och lokalt. Genom att se hur berg, dalgångar, vattendrag och myrstråk ligger i terrängen kan en få uppfattningar om hur människor rört sig i landskapet.

Ortofoto

I Fornsök går det även att välja ortofoto som underlagskarta och den är också till bra hjälp för att tolka ett område. Ortofoton är flygbilder som lagts ihop till skalenliga kartor. På dessa visas alltså välden som den ser ut rakt uppifrån och på dem ses skog, vatten, hus, vägar och så vidare. Ortofoton är huvudsakligen bra för att få ett hum om terräng och vegetation. När jag jobbade i fornminnesinventeringen så lärde jag mig att tyda olika variationer av grönt och grått ganska bra. Det går att se vilken typ av mark och skog det är och ungefär hur gammal den är, även om det för ett otränat öga bara ser ut som en lurvig och nött heltäckningsmatta från 1970-talet.

Fornsök_7_Ortofoto

Ortofoto över brandområdet vid Bodträskfors.

Den här kartan visar samma område som den topografiska kartan ovan. Det är ett område vid Bodträskfors i Bodens kommun. Här syns brandområdet från 2006 tydligt, genom den ljusgröna färgen på vegetationen av björksly och tallplantor.

Fornsök_9_Ortofoto_nära

Inzoomning i själva brandområdet. De gråa ytorna saknar i princip vegetation, de mörka prickarna är skuggorna efter stora tallar som överlevt branden. Ljusgröna ytor innehåller björksly och örter.

Vid närmare inzoomning syns enstaka träd, eller när det gäller tallarna på hygget så är det snarare deras skuggor som syns. På denna bild framgår även att marken är ganska stenig, vilket sannolikt beror på att det inte hunnit bildas torv och undervegetation sedan branden.

Det går även att se vissa forn- och kulturlämningar på ortofoton. Vi förflyttar oss från Bodträskfors till malmfälten och närmare bestämt till Svappavaara.

De stora gruvområdena i Kiruna, Gällivare och Svappavaara syns på långt håll. Det är verkligen stora ingrepp i naturen! Går vi så till Svappavaara så syns gruvområdet mycket tydligt med dagbrott, slamdamm, industribyggnader och vägar. Mitt i allt finns även en hel del forn- och kulturlämningar registrerade. Det är lämningar efter kopparbrytningen som pågått sedan 1650-talet. För att inte fastna i det fascinerande 1600-talet så går vi istället vidare till nästa karttyp.

Terrängskuggning

Terrängskuggningskartan är en relativt ny favorit. Den avbildar markens topografi som den ser ut utan vegetation och utan färg. Den är gjort utifrån mätpunkter insamlade genom laserskanning och visar markens höjdskillnader. Materialet innehåller dock inte höjdvärden, utan det är en gråtonsbild som visualiserar sluttningars riktning och lutning.

Med hjälp av denna karta kan i alla fall större objekt lokaliseras i terrängen. Än så länge är upplösningen för grov för att mindre lämningar ska kunna urskiljas.

Svappa_5_Terräng_GruvLämningar

Terrängskuggningskarta över Gruvberget i Svappavaara, med forn- och kulturlämningar markerade.

Vi går tillbaka till Svappavaara och kikar hur Gruvberget ser ut på terrängskuggnings-kartan. När skogen är ”bortskalad” syns alla gruvlämningar tydligt. Den stora röda ytan markerar de äldsta gruvorna från 1600-talet. Den andra, lite mindre, röda ytan är den så kallade gruvbyn, där arbetarna bodde med sina familjer. De blålila ytorna markerar prospekteringsytor. Där har jordrymningar dragits upp för att blottlägga berget. På så sätt kunde det undersökas och provtas för att se om det innehåller brytvärd malm. De som är långa, raka och tydliga är sentida och utförda med bulldozer. Som synes är inte alla lämningar registrerade.

Ortnamn

Innan jag avslutar går jag tillbaka till där jag började – till terrängkartan ovan. Den kan även innehålla en del intressant information, som kanske inte är uppenbar vid en första anblick. Nämligen ortnamn, vilket är namn på platser och terrängformationer (sjöar, berg, myrar och så vidare). Ortnamnen kan ge en bild av hur ett landskap eller en plats använts, eller hur det ser ut. Till exempel avslöjar namnet Lerbäcken väster om Bodträskfors om hur marken är vid den bäcken, eller hur vattnet är. Detsamma gäller Djupträsket där intill. Kvarnån vittnar om att det någonstans längs ån finns, eller har funnits en kvarn. Denna typ av namn ger oss arkeologer ledtrådar till vad vi kan förvänta oss att hitta när vi kommer ut i fält.

Andra namn är inte lika tydliga. Till exempel Hästmyran. Det namnet lämnar utrymme för fantasin. Kanske var det här en häst gick ner sig – drunknade den, eller blev den räddad? Den intilliggande Baronsmyran är ännu mer gåtfull. Varför heter myren så? Sannolikt kommer vi inte att hitta några lämningar i fält som kan ge några svar på varför myren fått detta namn.

Nu önskar jag dig lycka till i din egen resa i kartornas värld. Det finns så många resor att göra – och det utan att ta sig utanför dörren!

Vid bloggen denna gång
Åsa Lindgren
Arkeolog, Norrbottens museum

Några ord om björkar

Så kom äntligen sommaren till slut. Lika oväntat och efterlängtat som under föregående år. Helt plötsligt hade björkarna slagit ut och den tröga snösmältningen med ett slag bytts ut mot grönskande vägdiken och kvittrande fåglar. Något som markerar sommarens ankomst är (enligt mitt tycke) nyutslagna björkar. Och björken har blivit ett slags symbol för festligheter eftersom vi gärna lövar festlokaler, hus och inte minst den vackra majstången under sommaren. Men björken är inte bara vacker utan har också använts på många olika sätt genom tiderna. Förutom att pryda festlokaler har den under lång tid använts både inom folkmedicinen och som älskat hantverksmaterial. I detta blogginlägg tänkte jag berätta om några av björkens användningsområden genom tiderna.

I Norrbotten finns tre arter av björksläktet; vårtbjörk, glasbjörk och dvärgbjörk. Vårtbjörken har ofta en något krokig stam med söndersprucken och skrovlig bark och trivs i torrare miljöer. Den har vandrat in söderifrån medan glasbjörken trivs bättre i fuktigare miljöer och har invandrat norrifrån. Björken är extremt köldtålig. Detta beror på att björksockret i trädet fungerar som frostskydd under vintern.

Björkens helande kraft

Björksav, också kallat björklaka, är rik på socker och C-vitamin och användes som stärkande dryck och som förebyggande medel mot skörbjugg. När nävern släppte om våren i april – maj, innan löven hade slagit ut, passade man på att tappa björken på björksav. För att vara skonsam mot björken skulle man inte borra ett större hål än 2 cm i diameter in i trädet. Allra helst skulle man bryta av en kvist och tappa sav härifrån. Inom samisk tradition användes saven bland annat till välling.

received_3017726018335674red

Tappning av björksav i Antnäs, Luleå, maj 2020. Foto: Leif Mäkipiha © Norrbottens museum

Inom folkmedicinen kunde björknävern också nyttjas. En kvinna från Jokkmokk berättar att man tog innernävern på björken och lade om småsår för att dra ut var. Den ska ha varit antiseptisk då den var färsk. Nävern har i norra Sverige också använts mot diarré.

Inte bara nävern och saven användes för att förbättra människans hälsa. Te på björkblad ansågs ha blodrenande egenskaper och vara rika på C-vitamin. Björklöv ansågs också lindra gikt och reumatism. Den sjuka fick då antingen dricka te på björklöv eller bäddas in i björklöv tills denne började svettas.

Björknävern som råvara  

Björknävern med sina slitstarka och välisolerande egenskaper har haft många användningsområden.  Dels sydde man föremål som burkar och kärl av näver och rötter  och dels flätade man föremål som skor, korgar och kontar i näver. Näverflätningen är belagd i arkeologiskt material från förhistorisk tid i Finland. Kanske är det härifrån flätningstekniken spridits till våra trakter? Man tog slöjdnävern från glasbjörken eftersom dess bark är slät och jämn. Nävern isolerar också väta, kyla och värme väldigt bra. Därför har den använts som isolering i tak. Nävertak var vanliga i Skandinavien långt in på 1800-talet. Ett nävertak kunde hålla i minst 60 år. Bra taknäver var ett värdefullt material och kunde enligt uppgifter från 1500-talet användas som betalningsmedel.

Björktjära/ Ryssolja Av nävern har man framställt björktjära, också kallat ryssolja då den framför allt tillverkades i Ryssland. Tjäran framställdes genom att man placerade en järngryta med lock och avrinningshål nergrävd i jorden. Grytan packades tät med näverflak. Locket lades på och hela grytan tätades med lera och jord för att stänga ute luft från grytans inre. Därefter eldade man runt grytan varpå tjäran rann ut i avrinningshålet och samlades upp i ett kärl. Björktjäran som är desinficerande, användes utvärtes mot hudsjukdomar men också som lädersmorning.

Växtfärgning  Björkblad har traditionellt sett använts vid färgning av ullgarn. Bladen ger gulgröna färgtoner och försommarblad ger högre ljushärdighet än sensommarblad.

Björktickan och fnösketickan är två svampar som växer på döda eller försvagade björkar. Björktickan (som på lulesamiska heter sváhppa, jmf Svappavaara) har använts som nåldynor eller som flöten till not, nät eller metrev. Bitar av björkticka påträffades också i ”ismannens” (Ötzis) utrustning. Det är känt att björktickan innehåller ett antibiotiskt ämne som bland annat är verksamt mot tuberkulos. Därför är det mycket möjligt att man redan för 5300 år sedan kände till björktickans medicinska egenskaper. Fnösktickan har använts under både förhistorisk och historisk tid. Efter att ha behandlat den med asklut användes den vid elduppgörning eftersom den lätt fångar upp gnistor

NSG_Schwarze_Heide_-_Zunderschwamm_(Fomes_fomentarius)_(1) (1)

Vackra fnösktickor växandes på vårtbjörk. By Ragnar1904 – Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=69078754

Vid tangentbordet denna fredag,  Jannica Grimbe

Referenser/Mer att läsa

Bergmark, Matts 1983. Vallört och Vitlök

Nilsson, Eva 1977. Av näver och rot

Ryd, Lilian 1995. Kvinnor i väglöst land

Spindler, Konrad 1996. Mannen i isen

Wahlström och Widstrand 2001. Människan och naturen Etnobiologi i Sverige 1

Wahlström och Widstrand 2005. Människan och naturen Etnobiologi i Sverige 2