När du åker längs med väg E10 mellan Töre och Gällivare passerar du byn Gyljen. Eller ”Bräoke” som platsen heter på Överkalixmål. Varför heter den så? Jo, ordet avslöjar en intressant och kanske lite bortglömd del av Gyljens historia. Där har funnit ett järnbruk och efter masugnens nedläggning fortsatte bruksverksamheten med ett vattendrivet sågverk.

För mig är Gyljen en plats dit vi åkte från huset på Tallvik till vår sommarstuga de flesta lediga stunder under vår, sommar och höst och en plats där mina föräldrar och flera av mina släktingar nu bor. När jag var liten reflekterade jag inte så mycket över att ”Gyljen” blev ”Bräoke” när jag hörde Överkalixmål pratas runtomkring mig. Det bara var så. Ibland hörde jag någon historia som utspelade sig under brukets tid. Men när jag blev lite större och allt mer intresserad av historia växte också nyfikenheten att ta reda på mer.

Gyljens brukshistoria kan sägas börja under 1700-tal, under en tid då förmögna personer spekulerade i stora markinnehav i bland annat Norrbotten för att bygga upp industrier och infrastruktur kring dessa.  Malmförekomst i Gällivareområdet var kända hos Bergskollegiet sedan 1700-talets första hälft. Överkalixområdet ansågs vara extra intressant för vidareförädling av Gällivaremalmen genom förekomst av stora skogar och av vattendrag för transport av kol och malm. I mars 1799 köpte friherre Samuel Gustav Hermelin ett stort markinnehav där tre hemman under namnet ”Göljen” inom Vännäs by ingick. Med äganderätten tillkom också rätten att nyttja Kvarnbäcken, och Hermelin hade planer att anlägga en masugn vid ett av bäckens många små vattenfall. Hermelins planer blev dock aldrig verklighet. Istället var det Gyljens bolag, bestående av militärer och adelsmän, som 1827 fick privilegium för masugn i Gyljen.

1828 stod masugnen (nr 8 på kartan ovan) färdig. Det var en så kallad mulltimmermasugn med nedre kvadratisk del av murad sten och  överdel av grovt timmer. Så här beskrevs masugnens plats i en skrift av af Robson 1829: ”Sjelfa masugnsdammen är anlagd midt öfver elfven, mellan de så kallade Bro och Antnäs fotqvarnar, och Hyttan är belägen på östra stranden af vattendraget.”  Kolmagasinet låg närmast sydost om masugnen. Via en kolbro transporterades kolet i korgar till masugnen.

När malmen kom till bruket skulle den rostas. Det gjordes i en rostugn (6) som fanns norr om masugnen. Rostningen frigjorde vatten, kolsyra och oönskade ämnen som svavel ur malmen.

Lite längre nedströms längs bäcken fanns tegelugnar (5). Teglet behövdes framför allt för reparationer och underhåll av rostugnen och masugnspipan.

En viktig del av bruksverksamheten var transporten av kolet och malmen till bruket och att binda människor till transportverksamheten. Det var renägande samer, bönder och andra som mot betalning eller andra avtal skötte transporterna med hjälp av renar, hästar och roddbåtar. Ett vanligt tillvägagångssätt att få arbetskraft till bruket var de sk åbokontrakten. Det innebar att bolaget upplät en av sina jordbruksfastigheter åt ”åbon”, som inte behövde betala arrende men istället som motprestation skulle ställa sin arbetskraft till brukets förfogande. Åbon fick inte heller bedriva handel och var tvungen att överlåta sin rösträtt i kommunen till bolaget. Det fanns ett stort uthus (4) nära tegelugnarna för djuren och deras utfordring och transportörerna sov över i ett rum i kontorsbyggnaden. I och vid uthuset fanns även fähus för kor, redskapsskjul, vedlider och en brunn.

Inom bruksområdet fanns också klensmedjor (smide av mindre järnföremål), arbetarbostäder inklusive verkstadsrum, en brukssåg, magasin och inspektorbostaden (2) med tillhörande trädgårdsanläggning. I denna bodde brukets inspektor, som förvaltade verksamheten vid bruket. Brukets förste förvaltare hette Isac Johan Quensel, tillika delägare i Gyljens bolag.

1856 var slutåret för järnframställningen vid Gyljens bruk. Men bruksverksamheten levde vidare, nu med en industri som var på frammarsch: skogs- och sågbruket. En vattendriven såg anlades år 1845 på platsen för Antnäs fotkvarn (se kartan). Sågverket monterades ned från Bondersbyn och flyttades till Gyljen. Till skillnad från brukets tidigare såg – som var avsedd för brukets behov – hade denna såg ett kommersiellt syfte.

Den 20 april 1864 dog förvaltaren på Gyljens bruk – Yngve Reinhold Gyllencreutz – i feber, endast 39 år gammal. Han efterlämnade makan  Maria Josefina samt två barn. Samma dag som Gyllencreutz dog anlände en man till bruket vid namn Viktor Krook. Han var son till kronolänsman Karl August Krook och då endast 25 år gammal. Han titulerades bokhållare och troligen hade han anställts för att hålla verksamheten i gång när bruksinspektorn gått bort. Två år senare – 1866 – firades bröllop mellan Amanda Sofia Stenberg och Viktor Krook. Samma år flyttade Gyllencreutz änka med barn från inspektorsbostaden till Stockholm. Troligen är det vid denna tid som planerna att anlägga en ny herrgårdsbyggnad kommer till. 1868 började inköp av byggnadsmaterial till herrgården, 1869 hade byggnationen med säkerhet kommit igång och 1870 stod byggnaden färdig.  Familjen Krook var den första förvaltarfamiljen som bodde i Gyljens nya herrgård.

Gyljens herrgård, som byggnaden allmänt kallas,  är nu det mest påtagliga minnet av bruksepoken i byn. När i stort sett alla andra byggnader från bruket har utplånats så till den grad att de inte ens längre syns i terrängen står den ännu kvar.

Gyljens såg lades ned 1888. Efter det handlade bruksverksamheten om drift av bruksbolagets kvarn, jordbruk och förvaltning av dess stora jord- och skogsareal. Sista förvaltarfamiljen som bodde på Gyljens herrgård var Gösta och Rut Augusta Fredholm samt tre barn. De flyttade 1964, då SCA (det bolag som då ägde Gyljens bruks mark) flyttade sitt kontor till Kalix. Efter en tid som lokal för dagverksamhet i kommunens regi är herrgården sedan 1966 privatbostad.

Jag skrev mitt specialarbete i gymnasiet om Gyljens herrgård. Det är många år sedan nu men jag kommer ännu ihåg hur roligt det var att via herrgården lära sig mycket om byn under brukstiden och känner mig tacksam över att jag fick träffa människor som hade mycket att berätta om en tid som ännu var (och är) levande i människors minnen och berättelser. Min egen historia sammanflätades på flera sätt med historien jag skrev om. Som med Viktor Grönberg och Karl-Enok Grönberg, far och son som båda arbetade som klensmeder vid bruket under 1800-talets andra hälft. Karl-Enok var känd för mig som den man som troligen byggt min familjs stuga. Ett minne jag fick berättat om honom var att han var engagerad kommunist och agiterade gärna högljutt men aldrig elakt för den politiska saken. När stugans källare reparerades hittade mina föräldrar flera flera exemplar av Norrskensflamman från Andra världskrigets tid på marken under stugans golv. Karl-Enok dog 1935, före krigsutbrottet, men hans son Adolf  var kommunistisk politiker. Gömdes tidningarna där under kriget när risken fanns för deportering till interneringslägret Storsien under kriget?

Ett mera oväntad möte mellan min och brukets historia fick jag när jag tog reda på mera om trädgården som uppfördes till den nya herrgården under 1870-tal. Mannen som anlade trädgården visade sig vara Jonas Risto Quist, min morfars farfar. Han kom Norrbotten från Örs församling i Dalsland och bosatte sig i Stråkan längs Kalix älv. Han var lite av en mångsysslare, utöver jordbruket experimenterade han med köksväxtodlingar vid sin gård och arbetade tidvis som skollärare.

Varje plats bär på många historier och ju fler som upptäcker och berättar om dessa historier, desto rikare blir vår kunskap om och upplevelser av platsen.

Nästa gång ni åker förbi Gyljen, stanna på parkeringen, ta ett dopp på badplatsen där kvarnen en gång stått, titta mot dammens sydöstra strand och tänk att där någonstans stod masugnen. Där slog flammor stundtals upp från masugnens öppna tak. Flammor som syntes vida omkring under mörka vinterkvällar. Och gå vidare över E 10:an längs med Kvarnbäcken ända ned till spånhögen; den enda synliga resten efter vattensågen, masugnens efterträdare.

 

Vid tangentbordet,

Sara Hagström Yamamoto

Litteratur

Hederyd, Olof, 1982. Överkalix: sockenhistoria. D. 1, Från stenhacka till järntacka. Överkalix kommun. Överkalix

Hagström, Sara, 1993. Gyljens herrgård: arbete och liv kring en bruksherrgård under två sekler. Brukets byaförening Överkalix.