När det stora kriget bröt ut i och med anfallet mot Fort Sumter i april 1861 levde det omkring 18 000 svenskar i USA. Majoriteten av dem bodde i de blivande nordstaterna, omkring 14 000 bodde i de fyra staterna Illinois, Iowa, Wisconsin och Minnesota. Enbart i Illinois bodde det 7000 svenskar, Chicago kom vid övergången till 1900-tal att bli den näst största svenskstaden efter Stockholm. Den största svenska bosättningen i Chicago kom att benämnas Swede Town, det fanns dock ytterligare två större svenskenklaver i staden och flera mindre bosättningar kom att uppstå med tiden.

Den stora svensktalande befolkningen ledde till att svenska kyrkosamfund bildades, bland annat Augustanasynoden som grundades 1860 av prästen Lars Paul Esbjörn, född i Hudiksvall, som sedermera blev det svensk-lutherska kyrkosamfundet i USA. Även föreningsliv och tidningar i svensk regi uppstod i det stora inflödet av svenskar i det nya landet. Snabbt uppstod det slitningar mellan borgerliga liberaler och de som denna grupp betraktade som ”dominanta pastorer” och ”svartrockar” som de misstänkte ville återupprätta ”det svenska tjuvsamhället” i Amerika. Sanningen låg troligen någonstans mitt mellan parterna. Resultatet blev att ett antal tidningar grundades som utnämnde sig själva som svenskamerikanernas språkrör i det nya landet, tongivande bland dessa var Hemlandet som stöddes av lutheranerna och Svenska Amerikanaren som grundades av liberalerna bakom Sällskapet Svea. Sällskapet Svea var den första och därmed äldsta svenskföreningen i mellanvästern, grundad 1857 i Chicago. Sällskapets förste ordförande blev en före detta svensk underofficer Carl Johan Ståhlbrand (Stohlbrand), en annan tidig medlem var den svenske officeren Frans Oscar Malmborg. Bägge herrarna kom att göra karriär inom nordstatsarmén, Ståhlbrand kom att bli den ende svensk som avancerade till generals grad.

Inför presidentvalet 1860 insåg Abraham Lincoln hur viktigt det var att vinna över invandrarna, framför allt tyskar och skandinaver, på sin sida. Totalt var en femtedel av befolkningen född i Europa vid denna tid och den kraftiga befolkningsökningen kom främst av den fortsatta invandringen. Lincoln riktade därför särskilda appeller till de svenska bosättarna och fick ett kraftigt gensvar både hos befolkningen och hos de svenska tidningarna. Politiska klubbar startades, politiska möten anordnades och när Lincoln talade i Galesbury 1858 slöt ett flertal delegationer från svenska bosättningar upp. I valet fick Lincoln stöd av i princip hela den svenska befolkningen.

Över 3000 svenskar kom att sluta upp bakom Unionen under kriget. En av dessa var den tidigare nämnda Frans Oscar Malmborg. Malmborg hade innan han anslöt sig till unionssidan en varierande och spännande historia bakom sig. Han hade anlänt till USA redan 1846 för att ta värvning som officer i den amerikanska armén i kriget mot Mexiko som utbrutit samma år. Han upptäckte däremot snart att hans kunskaper i engelska var otillräckliga och tog därför värvning som menig för att lära sig språket ordentligt. Enligt Malmborgs egna minnesanteckningar, som idag återfinns på Landsarkivet i Visby, tjänstgjorde han i Fort Brown vid Rio Grande som artillerist under resterande period av kriget och kom att avancera till underofficer för sin duglighet. Malmborgs anteckningar är för övrigt gripande att läsa då anteckningarna mot slutet av Malmborgs liv är skrivna med mycket stor text på grund av de skador han ådrog sig i ögonen under inbördeskriget.

Förre öfversten i Nordamerikanska Förenade Staternas tjenst

Hur kom det sig att Malmborg och även andra svenskar hamnade i den amerikanska armén? Frans Oscar Malmborg föddes år 1820 på Rågåkra gård i Kräklingbo socken på Gotland. Han föddes in i en familj präglad av det militära livet. Hans far var kapten vid nationalbeväringen och hade flyttat till Gotland 1812. Fadern Pehr Gustaf hade en diger karriär bakom sig i svenska armén. Han hade utmärkt sig vid 13 års ålder vid slaget vid Svensksund 1790 och blev belönad med guldmedalj för tapperhet i fält, sedan följde deltagande i det för Sverige förödande kriget mot Ryssland 1808-1809 då den östra rikshalvan förlorades och han tjänstgjorde sedan i fälttåget mot Norge 1814 som resulterade i den svensk-norska unionen som upplöstes först 1905. En av Malmborgs farbröder var generallöjtnanten Otto August Malmborg som ledde den svenska expeditionskåren till Slesvig.

Oscar Malmborg föddes i en släkt där flera medlemmar gått den militära banan och adlats, Oscars gren av släkten var dock inte särskilt bemedlad och det kan ha varit en av anledningarna att han i 25-årsåldern sökte sig utomlands. En karriär inom den svenska armén var vid denna tid svår om man inte hade rätt kontakter och medel, detta gjorde att många sökte sig till andra sidan Atlanten där dugliga personer belönades utifrån sina egenskaper och kunskaper och inte på grunderna av vilken släkt eller familj du kom ifrån eller privat förmögenhet.

Det var alltså naturligt att välja den militära banan för den unge Malmborg. Efter att hans far avlidit när Oscar endast var 8 år gammal hamnade familjen på obestånd, han kunde bo kvar hos sin mor tills vidare trots att syskonen var tvungna att flytta till släktingar och vänner. Vid 17 års ålder enrollerade han sig som furir vid Västmanlands regemente där han sedan tjänstgjorde i 8 år för att vid 25 års ålder avlägga officersexamen vid Gotlands nationalbeväring.

Efter sin, enligt sina egna uppgifter, något händelselösa tjänstgöring i det mexikanska kriget fann sig Malmborg helt plötsligt i det civila livet. Han sökte sig då 1848 till Chicago där han, som tidigare nämnts, blev en av de första medlemmarna i Sällskapet Svea. En period arbetade han som ingenjör men blev snart anställd som emigrantvärvare av Illinois Central Railroad. Som emigrantvärvare kom han att företa ett flertal resor tillbaka till hemlandet och även till Norge, den första resan gjorde han 1853 då han också återkom till Gotland. Där besökte han sin moders grav, hon hade avlidit året innan i rödsot, och som han själv beskrev det ordnade med ”sina affärer från sin ungdomstid”. Det var troligen under en av dessa resor som han kom över en del av den första transatlantiska telegrafkabeln, försök hade gjorts 1857 och 1858, men lyckades först slutgiltigt 1865 och 1866 då Great Eastern användes för att lägga kabeln. Men det är en historisk parentes i detta sammanhang men visar på vilket fascinerande levnadsöde som Malmborg och andra emigranter representerar.

Som emigrantvärvare agerade Malmborg som järnvägsbolagets agent i Sverige och Norge genom att uppmuntra och ta kontakt med emigrantintresserade. Han prisade varmt Illinois som framtidslandet och ordnade resor dit samt utlovade jobb vid järnvägen för de som inte hade medel att köpa egen mark i det nya landet.

Efter många års tjänst hos Illinois Central Railroad blev Malmborg 1861 utsedd till vice-konsul för Sverige-Norge men det plötsliga krigsutbrottet ledde till att han avsade sig uppdraget snabbt för att enrollera sig i unionsarmén. Med sin erfarenhet från det mexikanska kriget och sin officersutbildning från Sverige blev Malmborg erbjuden överstes grad och tjänsten som regementschef, han tackar däremot nej till detta och tar istället tjänst som överstelöjtnant vid det nyuppsatta Illinois’ 55:e Volontär Regemente.

Som överstelöjtnant och sedermera överste och regementschef blev han uppskattad av sina högre befäl för sina kunskaper i fortifikationskonst och taktik. Han blev lovordad efter kriget i bl.a. sin ”Tjensteförteckning” av general Sherman som 1869 skriver att han av ”personlig kännedom och hågkomst” kan styrka de blygsamma uppgifter som Malmborg ger om sin tjänstgöring och att han hoppas på att denne ska få ”åtnjuta ett långt och angenämt liv”.

Malmborg ansvarade för 55:e regementets träning i form av exercis, taktik och fälttjänst. Malmborg hade också befälet över regementet vid dess elddop vid slaget vid Shiloh då överste Stuart vid tillfället hade fått befälet över den 2:a brigaden. Erfarna och utbildade officerare värdesattes då de stora grupperna av frivilliga skulle formas till fungerande enheter, erfarna officerare var en bristvara på unionssidan i krigets inledande skeden och ledde till en rad nederlag mot de konfedererade trupperna som valt att sprida ut sina officerare bland de nyuppsatta förbanden, en åtgärd som gav dem ett inledande övertag.

Slaget vid Shiloh

Regementet klarade sin första strid förhållandevis bra. Striderna vid Shiloh, eller Pittsburgh Landing som slaget också kallas, den 6-7:e april 1862 var hårda och den 2:a brigaden med sina tre regementen smälte snart ihop till två på grund av svåra förluster, 55:e Illinois och 54:e Ohio. Brigaden höll en stark position under 5 timmar mot en numerärt överlägsen fiende med bättre utrustning, underhåll och ledning men var tvungna att dra sig tillbaka efter att ”de fallnes, såväl som de lefvandes patronkök voro nästan tömda”. Under striderna blev överste Stuart sårad och Malmborg fick tillfälligt ta över befälet för den sargade brigaden. Reträtten fullföljdes i god ordning trots hårda strider och väl tillbaka vid Pittsburgh Landing lyckades Malmborg samla många av de tusentals flyende och ordna upp dem i slagordning igen för att möte den snabbt annalkande sydstatsarmén. General Grant dök upp vid Malmborgs position med instruktioner som knappt hann genomföras innan striderna satte igång igen. Grant lovordade Malmborg senare för hans insatser den dagen.

Striderna fortsatte hela dagen och avstannade först sedan mörkret fallit. Linjen hade hållit och 55:e regementet hade fått sitt elddop men var svårt sargade. Striderna den 7:e april blev minst lika häftiga som de som utkämpats dagen innan, men nu hade hela general Grants Army of Tennessee samt Army of Ohio anlänt under kvällen och natten. De segervissa konfedererade trupperna blev överraskade av det kraftiga motanfallet som inleddes av unionstrupperna på morgonen den 7:e. Totalt gick nu 45 000 man till anfall under Grant och Buell mot den decimerade konfedererade Army of Mississippi ledd av general Beauregard som nu endast kunde ställa upp omkring 20 000 man. Beauregard insåg snabbt att slaget var förlorat och drog sig ur. Resterna av den 2:a brigaden kämpade under slagets andra dag på högra flanken och utmärkte sig även vid dessa strider trots förlusterna.

Slaget vid Shiloh var det blodigaste slaget i amerikansk historia fram till dess, på unionssidan steg förlusterna slutligen till 13 047 döda, sårade och saknade medan de konfedererade förlusterna uppgick till 10 699 döda, sårade och saknade. Bägge sidor var chockade och få insåg eller kunde föreställa sig att det skulle komma åtta slag till under det långa kriget som skulle orsaka än större människoförluster. Det befälhavarna däremot insåg var att kriget inte skulle vara kortvarigt och det endast fanns två slut på det; unionens delning eller de konfedererades ovillkorliga kapitulation.

Förlusterna för det 55:e regementet under slaget uppgick till 278 döda och sårade av en inledande styrka på 512 man.

Kriget fortsätter

Inbördeskriget rasade vidare både i öster och väster. De tre unionsarméerna under generalmajor Halleck, sammanlagt omkring 120 000 man, tågade vidare mot järnvägsknuten i det lilla samhället Corinth. De konfedererade arméerna drog sig, numerärt underlägsna, undan från unionstrupperna och lyckades dra sig ur utan större förluster. Under marschen utnyttjades Malmborgs fortifikationskunskaper inte bara för brigaden utan även för divisionen, hans insatser lovordades av generalerna Sherman och Thomas och andra högre officerare.

Han agerade samtidigt regementschef under marschen mot Corinth och sedan mot Memphis då ordinarie befälet överste Stuart, utbildad jurist, användes av Sherman vid krigsrätter, militärkommissioner och andra uppdrag som krävde juridisk kompetens. Det dröjde dock till december 1862 och inledandet av Vicksburgkampanjen innan Malmborg officiellt utsågs till regementschef och erhöll befordran till överste.

Den slitsamma perioden med till synes evigt marscherande, skärmytslingar och fältarbete fram till Vicksburgkampanjens inledning beskrev Malmborg med egna ord:

Vid de talrika expeditioner, fältarbeten m.m. som under vårt tåg från Corinth till Memphis, samt under vårt läger i sistnämnde stad, efter omständigheterna utfördes av ett regimente, en brigad eller af hela divisionen utgjorde det 55:te alltid, antingen en del eller hela af den detacherade styrkan; och ehuru följaktligen mitt regimente utstod större mödor, försakelser och förluster än de flesta öfriga regimenten i divisionen, iståndsatte oss dock den soldaten tillbörliga stolthet, som är grundad på en proper corps d’esprit, – förvissad om att hans utomordentliga ansträngningar behöfvas och värderas af sin befälhafvande general, – att uthärda hvad nu, retrospektivt betraktadt, mera liknar drömmen än verkligheten. Sålunda förmådde jag sjelf ofta, efter ett slag eller en march, eller båda delarne, att tillbringa natten i anläggandet af förskansningar, träsk-övergångar, broar m.m. under det att andra regimentsbefälhafvare sökte hvilan i något sumpigt maisfält eller på bädd improviserad av skarpa gärdslen, – beqvämligheter visserligen ej eftersökta nu, men räknade till lyxen då.

Vicksburgkampanjen

I samband med Malmborgs utnämning till överste för det 55:e regementet så inleddes det som kom att kallas Vicksburgkampanjen i december 1862. Kampanjen bestod egentligen av en lång rad marscher och strider som kulminerade med belägringen och erövringen av den befästa staden Vicksburg. Staden var den sista större fästningen som möjliggjorde de konfedererades kontroll över delar av den mycket viktiga kommunikationsleden som Mississippifloden utgjorde.

Mississippifloden var bland annat oumbärlig för den för sydstaterna så viktiga exporten som utgjorde den största delen av deras ekonomiska ryggrad, det var främst varorna tobak, bomull och socker som exporterades. Blockaden som unionen genomförde till havs fullbordades när de också tog kontroll över Mississippifloden och därmed i princip ströp all export.

Malmborg beskriver en militär expedition som just syftade på att slå mot den konfedererade bomullsekonomin kring floden samt till inneslutandet av Vicksburg:

Under lägret vid Youngs Point, Louisiana, midt emot Vicksburg, dit armeen derefter transporterades, deltog jag med mitt regimente i de åtskilliga manövrer och expeditioner hvilkas ändamål var att innesluta Vicksburg; äfvensom expeditionen af mitt regimente, från d. 11te till d. 31a Mars 1863 uppföre Mississippifloden till granskapet af Greenville och kringliggande trakter, hvarest vi satte oss i besittning af emellan 4000 och 5000 balar bomull tillhörande de konfedererade staternas styrelse.

Den mängden bomull uppgår till omkring 1000-1100 ton och hade omräknat till marknadsvärdet vid denna tid ett totalt värde på omkring 55 000 dollar. Som jämförelse hade en major i Unionsarmén en månadslön på 210 dollar och värdet på bytet motsvarade alltså omkring 20 årslöner. Med en månadslön kunde t.ex. major Palle Rosenkrantz vid det 4:e New York-kavalleriregementet hålla sig med två hästar, en annan svensk, adjutant Vegesack tjänstgjorde vid general McClellans stab och hade en månadslön på 197 dollar vilket räckte för att hålla sig med betjänt, stalldräng och fyra hästar. Det var alltså stora summor som de konfedererade staterna förlorade på blockaden. USA:s totala export av bomull år 1917 kan ge en fingervisning om de summor som exporten inbringade: 11 500 000 balar bomull exporterades då till ett totalt värde av 353 500 000 dollar.

Det var för övrigt den sjunkande bomullsexporten som näst intill drog in Storbritannien i kriget då det slog hårt mot deras inhemska textilindustri. Den slog också mot den svenska textilindustrin och det var intimt förknippat med det stöd som växte fram för sydstaterna på den svenska västkusten där de stora textildistrikten återfanns.

Kontrollen över Mississippifloden var med andra ord ett av huvudmålen för kriget i väst och hade ett stort strategiskt värde för den part som kontrollerade det.

Belägring

Den 17:e maj 1863 hade arméerna under general Grant slutligen lyckats med att inringa Vicksburg. Grant planerade initialt att försöka ta den befästa staden med storm för att undvika en långdragen belägring. Han beordrade två stormningsförsök, det första den 19:e och det andra den 22:a maj. Bägge misslyckades och till stora förluster.

Malmborg deltog i båda stormningsförsöken med 55:e regementet och blev sårad bägge gångerna, han beskriver anfallen i sin Tjensteförteckning:

Under engagemanget hörde jag någon i min front utropa: ”Hvit flagg! Upphör med elden!” hvilket åstadkom en ögonblicklig tystnad. Trädande emellan rotarne till fronten såg jag på bröstvärnet en rebellofficer, derpå en linie med hufvuden, samt ett tecken af hans hand, åtföljdt af en salfva hvilken tillfogade mig betydlig förlust. Sålunda till vårt men erfarande fiendens på ett vanhedrande sätt vunna fördel, afsköt jag instinktmessigt en af mina revolvers på honom, och, trädande tillbaka till fanan, återöppnade elden. Just i detta ögonblick träffades jag invid högra ögat af en kula från en framskjutande vinkel å deras verk i min högra front.

Malmborg fördes bort från striden av sin ordonnans men kunde sedan återvända kort därpå trots att han i princip var blind på det högra ögat vid tillfället. Inför det kommande anfallet mot befästningarna den 22:a uppmanade Sherman honom att bli kvar i lägret och återhämta sig. Han menade dock att han som överste och regementschef inte kunde med gott samvete bli kvar i lägret medan hans manskap gav sina liv för att ta fästningen.

Under stormningsförsöket den 22:a blev Malmborg åter sårad:

Under anfallet blef min ordonans, David A. Sullivan, en lika tapper och högsinnad yngling som någonsin gaf sitt lif förr sitt fädernesland, skjuten vid min sida, genom hjertat, och kort derefter blef jag lindrigt sårad i ansigtet genom några granat-skärfvor af hvilka en ännu är qvarsittande invid venstra ögat, hvilket derigenom för tillfället gjordes nästan obrukbart så att då trupperna drogos tillbaka var jag oförmögen att återvända utan biträde.

Tiden för återhämtning blev dock kort. Malmborgs kunskaper i belägringsarbeten behövdes och han hade till synes hämtat sig snabbt från sina skador. Från början av juni var han tungt engagerad i uppförandet av belägringsverken, han blev uppmanad att uppdra planen för brigadens och sedermera större delen av armékårens belägringslinjer.

Det ständiga arbetet under belägringen i kombination med skador och flera år av stor press och lite vila började ta ut sin rätt. Vid slutet av belägringen klarade Malmborg inte av att besöka linjerna utan hjälp.

Inneslutningen och belägringen började dock ge utdelning. I slutet av juni var halva den konfedererade styrkan utslagen av skörbjugg, malaria, dysenteri och diarréer. Endast omkring 15 000 man kunde användas operativt i linjerna. I takt med att Grant drog åt snaran runt staden och ökade artilleribeskjutningen krympte matförråden ihop, antalet hästar, andra dragdjur och hundar blev stadigt allt färre inne i fästningen. På grund av den kraftiga beskjutningen började nu befolkningen och armén att gräva ut grottor i den mjuka berggrunden, unionssoldaterna döpte därefter staden till ”Prairie Dog Village”, präriehundsstaden.

I början av juli hade situationen blivit ohållbar för de 30 000 försvararna. Grant hade tidigare framfört krav på ovillkorlig kapitulation men kom på andra tankar då det varken fanns tid eller resurser att ta hand om och transportera bort 30 000 fångar. Grant gjorde bedömningen att de konfedererade soldaterna i deras tillstånd efter belägringen aldrig skulle kunna ta upp vapen igen och erbjöd befälhavare Pemberton villkorlig frigivning av samtliga soldater vid en kapitulation. Kapitulationen utfördes formellt den 4:e juli, självständighetsdagen, då Pemberton hade hoppats på bättre villkor just denna dag.

Med Vicksburgs fall och Port Hudsons den 9:e juli var Mississippifloden nu helt under kontroll av unionssidan. Ett mycket viktigt strategiskt mål hade därmed uppnåtts, framgången medförde ett hårt slag mot de konfedererade staternas ekonomi, kommunikation och infrastruktur. Sydstaterna hade bildligt talat kluvits i två delar.

I en rapport som Malmborgs brigadchef, överste Thomas Kilby, författade efter Vicksburgs fall kan följande utläsas om honom:

”Tillsammans med överstelöjtnant Malmborg vid 55:e infanteriregementet har jag nu stått sida vid sida i sju slag: jag har stått med honom bokstavligen talat bland högar av lik. Han är alltid kallblodig, klar och oförfärat tapper, och nu senast har han, fastän skadad två gånger och av en olycklig tillfällighet först i högra och sedan vänstra ögat, visat prov på dessa sina egenskaper med den iver och glöd, som är nödvändiga i ett anfall.”

Mot Atlanta

Vägen in i de konfedererade staternas hjärtland hade öppnats under de sista skälvande månaderna 1863 när Chattanooga erövrades. Chattanooga var låset till det som kallades ”Gateway to the Lower South” och i och med dess erövring kontrollerade nu Unionen hela Tennessee. Grant blev med segern befordrad till överbefälhavare för Unionens samtliga styrkor och general Sherman övertog befälet för arméerna i väster som Malmborg kallade ”Westerns Grand-Armee”.

Sherman hade under våren 1864 planerat för det stundande fälttåget mot Atlanta, Malmborg hade som en del av förberedelserna varit tvungen att avvika till Illinois för att nyrekrytera och fylla ut de decimerade leden i 55:e regementet. Under hans frånvaro började missnöjet med den långa och hårda tjänstgöringen att komma till ytan, de hade skrivit på för tre år i början av kriget då man från bägge sidor trodde att det skulle bli kortvarigt. Successivt, när kriget drog ut på tiden, övertalades de flesta att förlänga kontrakten med mer eller mindre tvång. Nu hade regementet och många av dess medlemmar tjänstgjort näst intill oavbrutet i närmare 2 ½ år och när regementet skulle nyrekryteras vägrade de.

Kritik mot Malmborg och missnöje med hur denne skötte sitt befäl hade redan från regementets uppsättande framförts. Man hade, under ledning av regementsprästen, anklagat honom för dryckenskap och ”gudlöst språk”. Dryckenskapen kunde aldrig bevisas och ”det gudlösa språket” visade sig vara vanlig svensk militärjargong.

Hans överordnade intygade hans duglighet och att hans regemente var det effektivaste och bäst disciplinerade regementet i armén. Han var en mycket kapabel officer utrustad med god praktisk utbildning. Troligen stammade konflikten snarare ur Malmborgs befälsföring som kom av hans vana att föra befäl över reguljära enheter och yrkessoldater något som kolliderade med de frivilliga medborgarsoldaterna i det 55:e volontärregementet och deras förväntningar av det militära livet och militärt ledarskap.

En konflikt sprungen ur en krock av olika kulturer och förväntningar, en vilande konflikt som hela tiden fanns under ytan och som utlöstes och nådde sin klimax i och med missnöjet över det till synes ändlösa kriget och kraven på förlängning av kontrakten.

Att leda volontärenheter var av allt att döma en utmaning. En annan känd svensk i amerikansk tjänst, Ernst von Vegesack, uttryckte det som att ”vara chef för odisciplinerade horder”. Detta var hans kommentar efter att en period ha tjänstgjort som kapten vid det 59:e Ohio-volontärregementet. Kort efteråt sökte han stabsarbete och blev adjutant i generalstaben.

Med den uppkomna konflikten tvingades Malmborg att i ilfart återvända till regementet. Praxis inom volontärenheterna hade vid krigsutbrottet varit att de fått utse sina egna officerare genom omröstning, nu ställde regementet det kravet för att förnya sina kontrakt. Malmborg gick med på det och fann sig i resultatet som för honom måste ha varit förödmjukande; den regementspräst som drivit kampanjen mot Malmborg blev vald till överste, denne hade ingen kunskap om militär taktik eller strategi. Till överstelöjtnant och ställföreträdande regementschef utsågs chefen för musikkåren och som kvartermästare utsågs en person som med svårighet kunde skriva sitt namn.

Malmborgs expertis var dock högt värderad och han utsågs av general Sherman till chef för ingenjörsfunktionerna i den 17:e armékåren. Som detta tjänstgjorde han under Atlantakampanjen och deltog sedan vid slaget vid Atlanta den 22 juli 1864, vilket kom att bli det sista fältslag som den nu 44-årige översten deltog i. Två dagar efter slaget erhöll Malmborg en order om att granska befästningsverken längs Mississippifloden som gav honom välbehövlig vila för sina allt mer plågade ögon. Det visade sig dock att hans besvär blev värre och att fälttjänst omöjliggjordes av hans allt sämre syn. Därför tog Malmborg beslutet att lämna in en ansökan om sitt avsked från armén i september 1864.

Återkomst och slutligt avsked

Malmborg kom dock att under en kort period återvända till aktiv tjänst som överste i 1:a veteran-armékåren efter att ha återhämtat sig i Chicago, ögonskadorna verkade vara på väg att läka och han förväntades inte i fält förrän under våren 1865. Han fick ansvar för rekryteringen i Illinois och sedermera befälet för kårens 2:a regemente, han anlände för att ta sitt befäl i Winchester i Virginia i april 1865. Inom kort förstod han dock att hans ögonskada inte hade läkt, besvären kom tillbaka när han återigen befann sig ute i solen, hettan och dammet. Han tvingades konsultera en mängd läkare som alla konstaterade samma sak: om han fortsatte att utsätta ögonen för fältlivet skulle han förlora synen inom bara några få månader. Malmborg tvingades återigen ansöka om avsked och trädde ur tjänst den 30 maj 1865, han sökte och erhöll pension från amerikanska staten.

Efter att ha lämnat armén återvände han till Chicago där han bland annat engagerade sig i Sällskapet Svea och sedermera blev vald till dess ordförande, han utsågs även till hedersledamot i sällskapet. Det var under denna tid som han sedan skrev ned sina minnen från kriget i den kortfattade texten ”Tjensteförteckning”.

Malmborg återvände till Sverige och Gotland 1874, hans hälsa var bruten av de hårda åren under kriget. Hans pension från Unionen var mer än tillräcklig för att klara sig på och han hedrades stort för sina insatser i inbördeskriget av den amerikanska staten. Det måste ha känts märkligt för honom att komma tillbaka då hans insatser inte uppmärksammades i det gamla fädernelandet, till skillnad från de flesta andra som uppnått högre poster i den amerikanska armén erhöll han t.ex. aldrig svenska svärdsstjärnan eller tapperhetsmedaljen.

Varför den stora svenska uppslutningen?

Förutom de svenska officerarna, som Stohlbrand, Malmborg och von Vegesack, som hade militär utbildning och erfarenhet från Sverige men som pga. av sociala strukturer och brist på karriärmöjligheter emigrerade för att göra karriär var det stora flertalet av de 3000 svenskarna som stred under inbördeskriget vanliga soldater.

Det fanns ett antal svenska enheter under kriget. Enheterna rekryterades i huvudsak utifrån två perspektiv, lokal uppslutning för unionen och enheter rekryterade av svenska officerare för personlig ambition.

De två svenska enheterna Galesburg- och Bishop Hill-kompanierna rekryterades i de samhällen och områden där initiativtagarna levde och verkade. De flesta av soldaterna i dessa enheter var födda i Sverige och speglade det jordbruksbaserade immigrantsamhället vid den här tiden. Den sociala sammansättningen i de bägge kompanierna utgjordes primärt av ogifta jordbrukare och lantarbetare i åldrarna 16-40 år när de sattes upp vid krigsutbrottet. Åldersspannet, där bägge kompanierna hade en större andel äldre soldater än övriga armén, visade behovet  av att rekrytera det stora flertalet vuxna män i bosättningarna för att fylla upp kompanierna och inte bara de yngre.

Silfversparres batteri visar den andra orsaken till att enheter sattes upp: personlig ambition. Enheten rekryterade soldater var helst de fann dem, varken Silfversparre eller DeGress hade någon anknytning till ett specifikt samhälle eller område. Silfversparre lockade svenska frivilliga från norra Illinois och DeGress lockade tyska bosättare från östra Minnesota. Till denna enhet rekryterades också en mängd soldater från Chicago där det alltid fanns frivilliga att tillgå. På grund av detta så ingick det en större blandning av nationaliteter i enheten där svenskarna utgjorde största gruppen följd av infödda amerikaner och tyskar. Deras sociala bakgrund var också annorlunda än den som kunde observeras i de tidigare nämnda kompanierna. I Silfversparres enhet var det främst utbildade och outbildade arbetare i åldrarna mellan 16-21 som tog värvning vid krigsutbrottet. Deras yrkesbakgrund visade att de kom från städerna och den unga åldern att de rekryterades bland de som var mest ivriga att tjänstgöra i kriget.

Den stora uppslutningen av svenskar för Unionen var ett uttryck för patriotism och även ett politiskt ställningstagande för sitt nya hemland.

Oscar Malmborg avled den 29:e april 1880 i Visby, endast 60 år gammal. Han donerade en stor mängd föremål till det blivande Gotlands fornsal, bl.a. den hederssabel han fått av Illinois Central Railroad inför kriget, sina två revolvrar, sina första officersepåletter, kartor över bland annat belägringslinjerna vid Vicksburg. Ett rikt material som fortfarande förvaltas av museet. Han var också en av de personer som bidrog med ekonomiska medel till fonden för uppstarten av Gotlands fornsal, idag Gotlands museum. Han begravdes i sin amerikanska uniform den 3:e maj på Visby kyrkogård rikt omgiven blommor från hans nära vänner. Passande nog gravsattes han alldeles intill det gamla Solberga kloster och korsbetningen där de omkring 1 200 stupade från slaget framför Visby ringmur begravdes under stor hast sommaren 1361.

Denna fredag, Nils Harnesk.