SLÖJD- OCH BYGGNADSVÅRDSTURNÉN

Vår slöjd- och byggnadsvårdsturné stannade upp i Gallejaur och Karungi i slutet av augusti i år. Ja precis, vi packade museibilen med äggoljetempera, textilfärgningskit, fönster och fönsterskrapor och gjorde en rundtur i Norrbotten. Vi har besökt verksamheter i länet med intresse för hantverk, slöjd och byggnadsvård. Med oss ut i länet har vi bjudit med både slöjdare och hantverkare och på plats har vi träffat trevliga människor, tagit del av intressanta platshistorier, byggnadstekniker och prövat på olika hantverk ihop. Trots pandemins utdragna begränsningar kunde vi tillslut slutföra turnéplanen.

Under fjolåret besökte vi Avan och Bälinge för att titta på olika typer av jordkällare uppförda med ett tidsspann på omkring 450 år. Valvade jordkällare av natursten från 1600-talet där det goda hantverksresultatet fortfarande gör sin verkan för att hålla stenarna på plats ovanför huvudet. Vi fick även se jordkällare från 1970-talet gjutna i betong väl fungerande för förvaring av ortens potatis, lingonsyltburkar och inläggningar. Med oss ut på jordkällarexkursionen hade vi bygghantverkare Kent Vesterlund som intygade att det sällan är försent för en restaurering om så behövs. Det mesta går att rusta upp.

Ekonomibyggnaden som jordkällaren från 1600-talet var belägen i. Utsikt över Lule älv.
Ett stenvalv som tros vara uppfört under 1600-talet.

KARUNGI. I år följdes vi till Karungi i Haparanda kommun, till den gamla jägmästargården kallad Sakarigården för att hantverka tillsammans. Längs med tomtgränsen rinner Torneälven förbi och bidrar minst sagt till skaparlust. Med var länets hemslöjdskonsulent Linnea Nilsson och konstpedagog Linda Ekersund. Vi dukade upp ett buffébord av hård- och mjuk slöjd. Folk från trakten liksom hemvändare för sommaren kom för att ta del av den gemensamma dagen. Vigert Haapasaari som är aktiv byggnadsvårdare och samordnare på platsen guidade och hade visning i den Stjernbergska villan.

Stjernbergska villan har en sidoentré med ett vågformat tak och utsikt över Torneälven.

NATURFÄRGNING. Under dagen kokade vi ett bad med gurkmeja och rödkål som besökarna fick testa på att textilfärga i. Linnea och Linda visade olika vikningstekniker med inspiration från den japanska infärgningstekniken Shibori för att göra snygga mönster.

Besökarna fick testa på den japanska textilfärgningstekniken Shibori.
Resultatet efter vikning och ett textilbad av gurkmeja.

INSEKTSHOTELL. Vi byggde också insektshotell till vilda insekter och bin och andra som kan tänkas vilja övervintra tryggt och med stil. Om du som läser också vill bygga ett hotell så skickar vi med några korta tips: de ska fyllas med ihåliga rör från naturen, hallonstjälkar, bamburör, kottar och liknande. Olika insekter gillar olika. Använd hålstorlekar mellan 3-13 mm stora i diameter och 50 mm djupa. De gillar att krypa in där det är mörkt, så låt hotellet ha en sluten baksida. Hotellen placeras där du vet att insekterna gärna rör sig eller bredvid en blomsteräng.

Under dagen målades insektshotellen i glada färger. Barn och vuxna fick måla sina hotellbyggen med äggoljetempera i olika kulörer. Hoppas att insekterna dras till färgglatt!
Hotellen ska fyllas med rör från naturen, hallonstjälkar, bamburör, kottar och liknande. Olika insekter gillar olika.
Öva att slå med hammare är bra träning.

GALLEJAUR. Sista stoppet för året gick till Gallejaur kultur- och naturreservat. Solen strålade och äppelkakan stod på fikabordet under gårdsbjörken när vi anlände till byn. Här är minst sagt tyst och rofyllt. Tyst från urbana läten och rikt på naturljud och sprakande från bagarstugan. Gallejaursbon Christer Lövgren gjorde sina dagliga sysslor innan besökarna anlände. Släppa ut fåren på sitt dagliga ängsbete hör till en av dessa.

Jordbruksbyggnaderna på gården i Gallejaur speglar en bruksplats som haft det relativt gott ställt. Kvalitetsvirke ska ha exporterats från fastigheten via älven till Skellefteå där Gallejaursstockarna blev till träråvaror av olika slag. Det medan flottningen fortsatt var igång. Gallejaur är idag ett reservat och några stockar flottas inte längre till kusten. De står tryggt kvar på skogsmarken bakom gårdshusen. Bakom de vältimrade bostadshusen och ekonomibyggnaderna. Ja till och med utedasset är timrat. De silvergrå och solbrända fasaderna går vackert hop med den bakomliggande barrskogen, sommarängarna och älven. Möjligt är att här hyra rum för den som verkligen vill stanna upp ett längre tag i idyllen.

Ägg, rå linolja, vatten och kromoxidgrönt pigment blir en slitstark färg att måla interiöra detaljer med.
Marcus Bengtsson demonstrerar fönsterrenoveringens grunder. Fåren betar på ängen bakom.

Vi ställer sedan i ordning våra stationer för slöjd- och byggnadsvårdsdagen. Insektshotellen som ska spikas samman och fyllas med lämpliga gräs och rör, en fönsterstation för att demonstrera fönsterrenovering, äggoljetempera och tovning för barnen. Vi hade förmånen att ha med oss hemslöjdaren Eva Öhrling som barnen fick tillverka charmiga ullmonster genom tovningsteknik med. Ljummet vatten, såpa och ull och varsamma handrörelser som efter en stund resulterar i de karaktärsfulla ullmonstren. Trots spåren av pandemin kommer besökare i alla åldersgrupper.

Tovning av ullmonster pågår!

Inför en naturvandring med Leif Björk samlas besökarna under gårdsbjörken, ”Gamm Bjärka”. Det finns knappt några bladverk kvar på trädet som ska ha stått där 150-200 år. Ett vårdträd som sägs ska skydda mot sjukdomar och sorger och fungera som ”garanti” för välfärd och lycka. Annars var träd på odlingsmarker inte att önska eftersom de tar kraften ur jorden, utom en enstaka björk som faktiskt skyddar gårdsbyggnaderna genom sina dränerande egenskaper. På ”Gamm Bjärka” i Gallejaur börjar snart de sista grenarna tappa sina löv. Att såga ned trädet i förtid skulle däremot vara direkt olämpligt. Ett vårdträd måste självdö tills den sista grönskan gått ur (sägs det). Sedan ska ett nytt vårdträd utses.

Gästerna spanar in gårdsträdet. Intill ser ni bagarstugan som var igång under dagen.
Systrarna tre som växte upp i Gallejaur i början på 1900-talet. Greta, Lisa och Ebba var också de sista som bodde på gården innan den kom att utses som ett kultur- och sedermera även ett naturreservat.

Det är något särskilt med att hantverka på platser med så rika kultur- och naturvärden. De är som gjorda för att skapa i. Det har ju folk gjort i alla tider vilket speglas i de byar och på de orter vi besökt under vår lilla turné. På byggnaderna, trasmattorna, trägolven, kanske även i ängsmarkerna. De är tillverkade av handen och visar spår efter kunskap, handkraft och skicklighet.

Jessica Lundmark, Norrbottens museum

Källor:

Tidskriften Gallejaur – Redskapens träd, 2019. Christer Lövgren.

Gallejaur.com AndersLarsagården – fyra generationer och en stiftelse

Gamla Kyrkbyn – en unik kulturmiljö i Norrbotten

Få kulturmiljöer i Norrbotten är så entydigt förankrade i medeltiden som Gamla Kyrkbyn i Långnäs. Det finns ett fåtal andra lokaler som är undersökta som tydligt redogör för medeltiden, bl.a. prästgården i Luleå Gammelstad och en gårdsmiljö i Björsbyn utanför Luleå.

Gemensamt för alla tre är att de övergivits och bebyggelsen flyttats från platsen, helt eller delvis. Det är detta faktum som bevarat nämnda lämningar till eftervärlden, de flesta andra by- och gårdstomter har fortsatt vara bebyggda och brukade in i modern tid vilket inneburit att spåren och lämningarna efter den medeltida bebyggelsen i många fall försvunnit.

Gamla Kyrkbyn uppträder för första gången som platsnamn i skriftligt källmaterial i Gustav Vasas jordebok från 1543. Som namnet redan då antyder rör det sig om en övergiven eller åtminstone flyttad bebyggelse. Platsen upptas då som en by med endast ett hemman.

Sockenbildningen i Piteå är fullbordad senast 1395 då vi med säkerhet har de första skriftliga omnämnandet av en Piteå socken. Piteå omnämns som plats redan 1339 och benämns såväl under 1340-talet och i en handling från 1374 som kapell, det vill säga det uppträder inte som en egen församling. Frågan om Gamla Kyrkbyn verkligen var sockencentrum och platsen för den första församlingskyrkan har under årens lopp varit föremål för mycket diskussion och framför allt baserat på olika tolkningar av det historiska källmaterialet. Sammanfattningsvis råder det däremot konsensus om att platsen har utgjort en kyrkplats och även mycket troligt varit ett sockencentrum som sedermera flyttats till nuvarande Öjebyn.

Lämningarna i Gamla Kyrkbyn har omtalats som en tidigare kyrkplats redan från 1700-talet. Sedan det antikvariska intresset kring platsen uppstod på allvar under 1900-talets första hälft har den succesivt tolkats som kyrk- och begravningsplats, byggnadsrester som inte tillhört själva kyrkobyggnaden, kol- och askblandad jord som satts i samband med den under 1300-talet omtalade kolonisationen och den har också tolkats som enbart begravningsplats.

Gamla Kyrkbyn och platsen som den ter sig idag. På den öppna ytan ses ojämnheter och på sin ställen finns synliga stenar som härrör från husgrunderna som ligger ytligt under torven. Foto: Anna Elmén Berg © Piteå museum

Arkeologiska undersökningar av lämningarna i Gamla Kyrkbyn genomfördes 1963-1964 samt 1969-1973 av Norrbottens museum. Bearbetningen av materialet kom dock att dröja till 1980-tal då Thomas Wallerström inledde arbetet med uppordning och registrering samt vidhängande rapportering av de genomförda undersökningarna. Wallerström genomförde även egna undersökningar 1991-1993 för att få klarhet i hur det tidigare materialet skulle tolkas och hur omfattande ytor som undersökts vid de äldre undersökningarna. Resultaten blev en del Wallerströms avhandling Norrbotten, Sverige och medeltiden.

I arbetet med att sammanställa och analysera resultaten av undersökningarna kunde Wallerström konstatera att det med säkerhet påträffats 15 husgrunder av vilka åtminstone tre var s.k. grophus, utöver dessa husgrunder påträffades ett flertal nedgrävningar invid huslämningarna, dessa tolkades som avfallsgropar. Därtill påträffades även åtta friliggande härdar.

Husen som stått på platsen har varit små och sannolikt timrade, ytmässigt omkring 5 x 6 m, blygsamma 30 m2. Takmaterial gick inte att urskilja ur det framkomna fyndmaterialet. Som nämnts tidigare var åtminstone tre av typen grophus, det vill säga hus där golvet var nedsänkt i relation till omgivande markyta. I samband med undersökningarna påträffades även fönsterglas vilket var något exklusivt vid den här tiden vilket antyder att de som nyttjade platsen tillhörde kapitalstarka grupper i samhället.

Grophusen är intressanta. Undersökta lämningar av denna hustyp daterade till medeltid från andra delar av landet har uppvisat fyndmaterial som dels indikerar behovet av övernattningsmöjligheter vid kortare vistelser på en plats samt behovet av enklare byggnader använda till hantverk och smide samt för matberedning och matlagning. De har karaktären av ekonomibyggnader med en bred användning och som kunnat uppföras snabbt och med enkla medel.

Den osteologiska analysen av benmaterialet från Gamla Kyrkbyn indikerar att platsen nyttjats säsongsmässigt, under sommar, höst och tidig vinter. Annat fyndmaterial vittnar om handel, utbyte och tillverkning på platsen. Bland förekommer det stora mängder slagg, enligt Wallerström härrörande från smide, det verkar också ha bedrivits gjutning av föremål av kopparlegering. Tillverkning av knivar verkar ha skett på platsen då ett stort antal återfunnits tillsammans med vad som tolkats som knivämnen, Wallerström bedömer dem som ej färdigställda knivar.

Andra fynd, såsom mynt, rester av vapen och rustningsdetaljer och fragment av bronsgrytor stärker bilden av platsen som en marknadsplats och en miljö där högre samhällsskikt eller deras företrädare vistades. Bronsgrytor betraktades som dyrbarheter under medeltid och förekom ofta i testamenten från denna period. Förekomsten av båtnitar och nitbrickor, som även verkar ha tillverkats på platsen, visar sjöfartens betydelse och stärker bilden av platsen som säsongsmässigt nyttjad under seglationsperioden.

De 14C-dateringar som Wallerström genomförde på material från området visar tillsammans med den typologiska dateringen att bebyggelsen etablerats under 1300-talets första hälft och nyttjats in på 1400-talets första två decennier. Fynd på platsen av en glidögla tillhörande en samisk kasttöm (suopan), en detalj tillhörande en draganordning till en ackja samt en väskbygel av samisk typ indikerar även en samisk närvaro vid marknadsplatsen. Fynd av ben av ren i materialet ger ytterligare en antydan av detta.

Inte vid någon av undersökningarna påträffades något som med säkerhet kunde identifieras som en kyrkobyggnad och inte heller några begravningar. Silvermuseet genomförde markradarundersökningar i området inom forskningsprogrammet Kulturarv, landskap och identitetsprocesser i norra fennoskandien 500–1500 e.kr. som avslutades 2018. Syftet var att undersöka ifall det fanns lämningar efter en kyrka och tillhörande kyrkogård, inga sådana lämningar påträffades.

Det finns muntliga traditioner från platsen, insamlade 1964 i samband med fosfatkartering i fornlämningsområdet, om att ”skattsökare” ska ha funnit lämningar efter mänskliga kvarlevor orienterade i N-S riktning. Men som nämnts har inga spår ännu hittas efter varken kyrkogård eller kyrka.

Ytterligare ett intressant fynd som bör lyftas fram är det pilgrimsmärke med ursprung i Vadstena som hittades i samband med undersökningarna 1969. Pilgrimsfärderna till Vadstena inleddes redan under 1370-talet, redan innan klosteranläggningen stod klar, den invigdes officiellt 1384. Dateringen av märket är föreslagen till 1400-talets första hälft. Det är tydligt att pilgrimsfärder hörde till det religiösa livet även i trakterna omkring Piteå redan i detta tidiga skede av sockenbildningen i Norrbotten. Vadstena kloster kom senare att äga jord i Piteå socken. Under senare delen av 1400-talet omtalas också norrbottningar som ingått i Birgittinerordens kloster i Vadstena.

Fragment av ett pilgrimsmärke (Nbm 21193) föreställande den heliga Birgitta, som återfinns på Norrbottens museum, kommer från utgrävningar i Gamla Kyrkbyn. Foto: Göran Dahlin. © Norrbottens museum

Gamla Kyrkbyns tillkomst sätts i samband med kung Magnus Erikssons bekräftelse av en donation år 1335 av ”en älv vid namn Pitu, belägen i samma nordliga del, jämte öar och vatten kallade infjordar och alla andra tillhörande egendomar kallade tillider” till stormannen Nils Abjörnsson Sparre. I en äldre översättning av dokumentet använder översättaren begrepp som ”kolonisation” som vidare förstärktes med uttrycket ”familjers ditflyttande”. Piteå museum lät 2016 en latinexpert, Leif Feltenius, göra en modern översättning av dokumentet. I Feltenius översättning är ”kolonisation” översatt till det neutralare ”uppodling”. Och den äldre översättningen om ”familjers ditflyttande” menar han är direkt felaktig och skriver istället ”skaffa bostäder åt familjer på samma ställe”.

Tidigare forskning har utgått ifrån den äldre översättningen och därmed också gett kolonisation söderifrån av ditflyttande familjer en för stor betydelse även om detta säkerligen också skett.

Faktum kvarstår att bebyggelselämningarna som återfinns på platsen som kallas för Gamla Kyrkbyn kan sättas i samband med den svenska centralmaktens växande intressen i området och då särskilt Nils Abjörnsson Sparres ekonomiska intressen. Även i den nya översättningen är det uppenbart att Sparre bidragit till uppodling, uppförande av bostäder och för att ”utvigda dyrkan av Kristus”. Detta erkänns i Magnus Erikssons donationsbrev som nämnts ovan då Abjörnsson Sparre erhöll området under kungens förmyndarregering. Det är också Wallerströms slutsats efter att ha gått igenom det arkeologiska fyndmaterialet, daterat och analyserat detta. Kronologiskt sammanfaller tillkomsten av marknadsplatsen i Gamla Kyrkbyn väl med Abjörnsson Sparres insatser.

Viktigt att poängtera är att den bofasta jordbrukande bosättningen i norra Sverige är äldre än 1300-tal. Inom Silvermuseets forskningsprogram som tidigare nämnts genomfördes pollenstudier på fyra platser i Västerbotten och Norrbotten. Sammantaget indikerar resultaten att den permanenta bosättningen uppstått tidigare i inlandet, eller åtminstone från kusten indragna lägen. Vid Burträsk daterades den permanenta bosättningen till 400-tal e.v.t. och vid provtagningsplatsen Tjärn vid kusten, nära nuvarande Skellefteå, till 1100-tal e.v.t.

Slutsatserna som dras inom ovan nämnda forskningsprogram är att den tidigare etablerade hypotesen att en bofast och jordbrukande bosättning uppstått först i samband med en kolonisation utefter kusten under 1200-1300-tal är felaktig. För odlingens uppkomst i Norrbotten utgör Silvermuseets forskning ett viktigt bidrag då det bygger vidare på och förstärker de resultat som Ulf Segerströms vegetationsstudier visar för Heden-området invid nuvarande Boden. Segerström visade nämligen att odling bedrivits i nämnda område senast vid 1000-tal e.v.t., det vill säga sen vikingatid.

Gamla Kyrkbyn har brunnit minst två gånger under perioden den används. I samband med den senaste branden, vilken sker under 1410-1420-talet, överges platsen och flyttas sannolikt till Öjebyn. Det är också sannolikt att landhöjningen vid denna tid har spelat in i beslutet att flytta verksamheten till den då betydligt mer tillgängliga lokaliseringen vid Öjebyn.

Gamla Kyrkbyn ingick i ett nätverk av medvetet anlagda centralplatser utefter Norrlandskusten och utgör en sorts proto-urbanisering i norra Sverige. För genom etableringen av dessa platser anläggs för första gången också regionala maktcentra och det som under 1300-talet på flertalet av platserna utvecklas till att bli sockencentrum.

Lämningarna vid Gamla Kyrkbyn representerar därför något nytt och unikt för Norrbotten under medeltid. Det uppvisar ett skifte i kontakter och utbyte som kan knytas till den svenska kungamaktens växande intresse efter Bottenvikskusten. Marknadsplatsen i Gamla Kyrkbyn ska sättas i samband med att det som idag är Norrbotten successivt börjar integreras i den svenska statsbildningen. Vid samma tid som marknadsplatsen anläggs inleds sockenbildningen, bottniska handelstvånget etableras, Hälsingelagen utsträcks till att gälla i området och birkarlarnas privilegier erkänns av den svenska kungamakten i syfte att vinna insteg i handeln i regionen.

Vid tangentbordet, Nils Harnesk.