Silbojokk och den svenska gravrätten

På förekommen anledning tar jag nu tag i ett ämne som jag funderat på i flera år. Det gäller den svenska gravrätten. Att jag funderat på det en längre tid har sin grund i våra undersökningar av ödekyrkogården i Silbojokk. I dagarna har Silbojokk figurerat i radio och uttalanden om gravfrid och återbegravning har hörts. Här kommer ett litet inlägg på detta tema.

Först en kort tillbakablick och introduktion till platsen och omständigheterna. Silbojokk etablerades som ett litet brukssamhälle med start 1635, då malmen från Nasafjälls silvergruva började bearbetas. En präst stationerades på platsen, dels för att sörja för hyttarbetarnas själavård och dels för att missionera bland samerna i området. Förhoppningarna på silverfyndigheten var stora och Silbojokk var en tid en egen församling. Kyrka och kyrkogård anlades på platsen.

Gruvverksamheten blev aldrig lönsam, den avslutades efter ett anfall av en dansk/norsk krigshär 1659. Den kyrkliga verksamheten fortsatte i över hundra år efter det, trots att både samer och präster tyckte att Silbojokk låg avsides. 1770 övergavs Silbojokk och kyrkogården lämnades öde.

När Sädvajaures vattenkraftsdamm skulle höjas på 1980-talet utfördes arkeologiska undersökningar i Silbojokk. De anläggningar som hörde till hyttan undersöktes. Trots att man visste att en kyrka och kyrkogård funnits på platsen kunde den inte hittas. Jag förebrår inte de arkeologer som utförde de undersökningarna, de gjorde ett fantastiskt jobb! De försökte med de medel de hade, men förutsättningarna var emot dem. Dels blev de förvillade av den muntliga traditionen och dels hindrades de av markens obarmhärtiga natur. Alla rötter från den snåriga björkskogen med kraftig undervegetation gjorde att det var svårt att undersöka området.

Silbojokk_1984

Pågående undersökning av hyttans anläggningar i Silbojokk 1984. Kyrkogården låg på andra sidan bäcken, till höger i bild (troligen strax utanför bilden). Okänd fotograf.

Jag menar att de förvillades av en muntlig tradition för att de lade mycket tid på att undersöka mer recenta lämningar i form av en husgrund och en kåta. Detta på grund av att de låg på en udde som kallas Kyrkudden. Enligt traditionen var det där kyrkan skulle ha legat. Denna udde blev dock till först efter det att dammen byggdes och vattennivån i sjön höjdes. En kartering från 1947 (efter dammens tillkomst) visar att det då inte fanns någon udde vid Silbojokks utlopp i sjön. Kyrkudden bör således ha fått sitt namn först efter den första höjningen av dammen på 1950-talet.

Silbojokk_Kartering_1947

Skiss av Silbojokk utförd 1947, innan den första höjningen av dammen. 1. Privat stuga. 2. Grundrester, kyrka? 3. Grundrester, bostad? 4. Grundrester? 5. Grund efter hytta? 6. Rester efter dammbyggnad. 7. Område täckt av slagg. 8. Ängsmarker, f.d. bostadsområde?

Hade de tittat lite närmare på bergmästare Hans Philip Lybeckers karta från 1638 hade de kanske letat lite mer i området där kyrkogården är inritad på den kartan. Visst är den översiktlig, men det framgår i alla fall att kyrkogården inte ligger vid bäckens utlopp.

Silbojokk_1638_Lybecker_Utsnitt

Utsnitt av karta över Piteå silverbruk vid Silbojokk. Upprättad av Hans Philip Lybecker den 15 mars 1938. Kyrkogården ligger strax bakom hyttan. Originalkartan förvaras vid Riksarkivet.

Det där var nog en liten förebråelse ändå, men inte illa ment, vi skulle antagligen ha gjort precis likadant. Det som är märkligast är det beslut som togs av Länsstyrelsen efter undersökningarna på 1980-talet. Hur kunde exploatören få tillstånd att höja dammen trots att kyrkogården inte hittats? Och varför agerade inte svenska kyrkan vid den tiden för att rädda ödekyrkogården i Silbojokk? Den riskerade att dämmas över trots att den inte var undersökt, något som vi får hantera konsekvenserna av idag. Vi har en mycket stark gravrätt i Sverige. Varför använde man inte den rätten då, för att rädda Silbojokks församlingsmedlemmar från sitt öde – att spolas ut i Sädvajaure?

2014_177_020_Översikt_uo_Kyrkudden

Vy över Sädvajaure, från Silbojokk. Till vänster ses den så kallade Kyrkudden och hitom de två röd-vita markeringskäpparna ligger resterna efter kyrkan. Foto: Sara Hagström-Yamamoto, Norrbottens museum, 2014, CC BY

Nu vill jag titta lite närmare på den svenska gravrätten. Efter att ha läst på Svenska kyrkans hemsida och även gått igenom begravningslagen så kan jag sammanfatta det såhär: gravrätten i Sverige gäller generellt i minst 25 år från senaste begravning, om inte någon gravrättsinnehavare gör anspråk på gravplatsen. En förutsättning för att gravrätten ska gälla är även att gravplatsen utgör en del av en allmän begravningsplats. Vad som händer med en grav efter det framgår inte. Antagligen beror det på hur mycket plats det finns på kyrkogården i övrigt.

Att diskutera den nu gällande svenska gravrätten i detta sammanhang är egentligen helt felaktigt. Begravningsplatsen i Silbojokk övergavs av kyrkan 1770 och är idag en ödekyrkogård som faller under kulturmiljölagens skydd. Jag brukar säga att Silbojokk har hamnat i ett juridiskt vakuum i och med att exploatören inte längre är skyldig att stå för de arkeologiska kostnaderna. Detta på grund av att de arkeologiska undersökningar som gjordes inför senaste höjningen av dammen godkändes och ansågs tillräckliga för att tillåta att området exploaterades. Men det är faktiskt inte ett juridiskt vakuum. Det är bara kostnadsansvaret som har förflyttats. Det ansvaret ligger nu hos staten.

Det här blev inte det inlägg jag hade tänkt mig från början, men jag har i alla fall fått lära mig lite mer om den svenska gravrätten. Silbojokk är en komplex kulturmiljö med många komplexa frågor att hantera, och ingen vinner på att försöka förenkla det som är svårt. Framför allt går det inte att tillämpa en nutida begravningslagstiftning på en kyrkogård som övergavs för nästan 250 år sedan och som skyddas av kulturmiljölagen.

Då detta är årets sista blogginlägg passar jag på att önska alla ett Gott nytt år!

// Åsa Lindgren
Norrbottens museum

En okänd Norrbottensresa

Internet har sannerligen gjort det lättare att upptäcka ny, eller i det här fallet snarare gammal, litteratur. Av en ren händelse råkade jag en dag på den här relativt okända skriften av en viss Joseph Marshall: Travels through Holland, Flanders, Germany, Denmark, Sweden, Lapland, Russia, the Ukraine and Poland in the years 1768, 1769 and 1770. Boken(s andra upplaga) är tryckt 1773 i London.

Bok

Kapitlet om Lappland är inte så långt (och inte handlar det om Lappland heller). Det tar Marshall inte mer än fyra sidor att ta sig genom Västerbotten, från Umeå till riksgränsen, som förstås inte fanns 1769. Innehållet på dessa sidor är dock intressant. Han beskriver de olika trakternas näringar, särskilt handel, sjöfart och export, i mycket positiva ordalag.

Andra dramatiska händelser förefaller något märkligare. Marshall blir till exempel tvungen att med våld ta sig sovplats i en bondgård. Alla orter verkar inte heller så bekanta; Umeå, Tame, Pitha, Lula och Torneo går väl att känna igen, men var ligger Scornsay och Coyrannum?

Vem var då Joseph Marshall? De flesta fakta som finns om honom, tyder snarast på att namnet är en pseudonym. Det finns också samtida brittiska källor som uppger vem som döljer sig bakom detta alias. Nämligen ”Sir” John Hill. Och vem var då det?

John Hill föddes 1716 i Peterborough, där hans far var präst. På 1740-talet inledde han sin karriär som apotekarlärling och så småningom kom han att öppna ett eget apotek i Westminster. Utöver detta reste han runt Storbritannien på jakt efter rara växter. Dessa hade han tänkt sig att publicera i form av ett hortus siccus, vilket innebär avbildningar av torkade och pressade växter, eller herbarier. Men av detta projekt blev inget. Hill hade också en doktorsexamen från universitetet i Edinburgh och han praktiserade som ”quack doctor”, huvudsakligen med olika typer av vegetariska läkemedel. I Edinburgh fanns också, sedan 1670-talet, en trädgård för studier av växter för medicinska ändamål.

John Hill

John Hill (1716-1775)

Hills första litterära verk var en översättning av den grekiske naturvetaren Theophrastos bok om stenar (1746). Från denna tid var han en outtröttlig författare. Hans bibliografi kom att omfatta mer än 75 verk inom många olika vetenskapliga områden, men den innehåller också skönlitteratur och dramatik. Från 1759 och fram till sin död 1775 var han sysselsatt med ett stort botaniskt verk, the Vegetable System, i 26 volymer. För detta blev han år 1774 belönad med Vasaorden av Kung Gustaf den III, vilket gav honom en möjlighet att kalla sig Sir.

Dessutom skrev han under olika pseudonymer ytterligare ett antal verk. Författaren och lexikografen Samuel Johnson beskrev honom som ”en påhittig man, men utan sannfärdighet”. Hill var en provokativ, för att inte säga, brutal författare, vilket kom att leda till många gräl, både vetenskapliga och litterära. Han misslyckades med att bli invald i the Royal Society, vilket ledde till en hätsk kampanj mot sällskapet och dess medlemmar. Han grälade offentligt med författarna Henry Fielding Christopher Smart. Smart skrev dikten the Hilliad som ett inlägg. Hill bråkade också med skådespelaren och teaterdirektören David Garrick. Garrick svarade med ett epigram, lika elakt som oöversättligt:

                                  ”For physics and farces, his equal there scarce is;                                       his farces are physic, his physic a farce is.”

Det är knappast troligt att John Hill någonsin har besökt Norrbotten, eller ens Sverige, även om det är möjligt att han faktiskt har brevväxlat med Carl von Linné. Hans beskrivning av Sverige visar också att han troligtvis inte har besökt landet. Vissa detaljer är väl beskrivna och trovärdiga, medan andra bara kan beskrivas som rena påhitt. Orter som inte finns på någon karta, personer som ingen kan återfinna eller samhällsföreteelser utan någon som helst förankring i verkligheten.

I själva verket är det troligt att det rör sig om vad som kan kallas för en utopisk samtidsbeskrivning. En sådan beskrivning är ett sätt att kritisera det egna landet genom att framhäva ett annat land och dess idealtillstånd. Genren var tämligen populär under upplysningstiden. Det mest kända verket är kanske Gullivers resor av Jonathan Swift (1726). Den danske litteraturvetaren Thomas Bredsdorff har kallat Marshalls bok för ”en utopisk dröm klädd i dokumentära kläder”. Och kanske är det så vi får uppfatta Marshalls resa genom Norrbotten.

 

Vid tangentbordet:
Robert Pohjanen, antikvarie vid Norrbottens museums föremålssamlingar

 
Här hittar du Joseph Marshalls reseskildring