Övertorneå, en pärla i Tornedalen

Övertorneå kommun – där ängslador, strandängar, skogsområden och Tornedalsgårdar är en naturlig del av landskapet, har under sommaren och hösten inventerats av Norrbottens museum. Anledningen är kommunens önskan om en kartläggning av de kulturmiljövärden som finns i kommunen.
Då arbetet var av det större slaget blir veckans blogginlägg en mindre sammanfattning av den vackra kulturmiljö som mötte oss i  kommunen.

äng

Vackert ladulandskap i Armasjärvi

Under en vecka i juni besöktes 26 st byar, från Pello i norr till Risudden i söder. Vår resa genom Övertorneå kantades av öppna och välbevarade odlingsmarker med en och annan ängslada majestätiskt placerad på den gamla jordbruksmarken. Då kreaturshållningen var en viktig del i utvecklingen blev ängsladan en viktig förvaringsplats för djurfoder innan hemkörningen till gården gjordes när marken frusit till. Trots att många under modern tid rivits och forslats bort finns det fortfarande lador som får det underhåll som krävs för att pryda de ängar och holmar de en gång byggdes på.

Gästgivarev16

Tornedalsgård i Övertorneå centrum

Torne älvdal är, förutom odlingsmarken och älven, också starkt förknippad med den s.k. Tornedalsgården. Med sin långa byggnadskropp, sina ljusa linoljefärgsmålade fasader och vackra snickerier är de influerade av den finsk-ryska herrgårdsstilen. Stilen kom under första hälften av 1800-talet att anammades av präster och köpmän i Tornedalen,  men spreds under seklets senare del till bönderna.

 

IMG_3005

Den fyrbyggda gården Kommes i den norra delen av kommunen

Vår inventering kantades inte bara av ängslador och Tornedalsgårdar. Under veckan besökte vi ett antal fyrbyggda gårdar. Just denna form av byggnadsplacering – där bostadshus och gårdsbyggnader placerats runt ett fyrkantigt tun, är en gammal byggnadsplacering och är idag mycket sällsynt.
Förundrande nog såg vi också många äldre gårdar med intakta gårdsbyggnader. Ladugårdar, stallar och timrade uthusbodar var fortfarande en naturlig del av gården och förskönade både gårdsbild och landskap.

 

kyrak

Hietaniemi kyrka

När inventeringen omfattande hela 26 byar passerades också ett antal kyrkor. Den sydligaste av dem, Hietaniemi kyrka, är placerad på Lapplands äldsta marknadsplats vackert belägen på kyrkudden. Området var marknadsplats från 1300- till 1600-talet, men övergavs tvärt vid en ödesdiger brand. Rester av platsen finns ännu kvar vid kyrkan.
Klocktornet  är uppförd i typisk bottnisk stil med rötter i Österbotten. Stilen introducerades i norra Sverige av Hans Biskop under 1720-talet och består i stora drag av tre ovanpåliggande kuber med en spira alternativt lökkupol på toppen.

öt

Klockstapeln i Övertorneå

En annan mycket känd kyrka är Övertorneå kyrka med samma bottniska stil på klocktorn som tornet i Hietaniemi. Föregångaren till kyrkan är Särkilax kapell, uppförd ett antal kilometer norr om Övertorneå centrum, men som förstördes vid en kraftig islossning i början av 1600-talet. En ny kyrka uppfördes på en säkrare plats vid foten av berget Särkivvaras östsluttning. Byggnaden kom därefter att  rivas och sedan ersättas av nuvarande kyrkobyggnad uppförd mellan åren 1734 – 1736, även den uppförd av Hans Biskop.

röda

Bioladan Röda kvarn i Övertorneå 

 

mata

1930-talsbyggnaden Hotell Matarengi i Övertorneå

Förutom alla byar var också Övertorneå centrum, Matarengi, med i inventeringen. Utmed Matarengivägen finns två av Övertorneås karaktärsbyggnader – Biografen Röda Kvarn som byggdes år 1915 samt Hotell Matarengi från 1930-talet.
Röda Kvarn kom under åren att tjänat som teater-dans-samlings- och soarélokal men också som militärsjukhus. År 1936 byggdes ladan om till en modern bio. Nuvarande exteriöra utseende med grund i 1930-talets färgsättning fick byggnaden vid 1994 års restaurering.
Hotell Matarengi uppfördes i funktionalistisk stil med slätt tak och enkel fasad och är under åren utbyggd, men har fortfarande sin enkla och strama karaktär bevarad.

 

1Risuddenaitta

De karaktäristiska vasaittorna i Risudden 

En avslutning av veckans blogginlägg blir de karaktäristiska vasaittorna i Risudden, ett  fint inslag i det vackra och storslagna kulturlandskapet i Övertorneå kommun.

 

Vid tangentbordet:
Erica Duvensjö

Armasjärvikatastrofen

Den 24 oktober 1940 blev två plutoner med befäl ur 23:e ingenjörskompaniet beordrade att gå ombord på en färja i Armasjärvi. Det var en mörk och kall kväll. En kort stund senare var tragedin ett faktum. 44 soldater drunknade tillsammans med färjkarlen och färjkarlens bror som hjälpt till att försöka rädda de nödställda. Denna vecka på årsdagen minns vi offren från ett av det svenska försvarets svåraste olyckor i modern tid.

Redan när första plutonen hade  beordrats ombord hade soldater anmärkt att det sköljt in vatten över fören. Det antogs då bero på en ojämn tyngdfördelning, manskapet fördelades därför mer jämnt på däcket. Fänriken som var chef för första pluton hade redan innan de blev beordrade att gå ombord ifrågasatt om färjan skulle klara av att skeppa över hela kompaniet på en gång.

Hans överordnade, en löjtnant, lyssnade uppenbarligen inte på detta utan gav order att samtliga tre plutoner skulle gå ombord. Färjkarlen hade tillfrågats om färjans lastkapacitet och hade svarat att den som ny hade konstruerats för 10 ton men att den nu troligen knappast klarade mer än sju till åtta ton. Efter ytterligare invändningar från fänriken beordrades tredje pluton att kliva av, första och andra pluton blev däremot kvar.

De två plutonerna med befäl uppgick totalt till 102 man. En snabb huvudräkning om en medelvikt på åtminstone 80 kg per soldat med utrustning ger en omedelbar indikation om att ansvarigt befäl borde ha lyssnat på vad färjkarlen sade om den ålderstigna färjans lastkapacitet. Manskapet tillsammans med färjkarlen och utrustning bör ha vägt en bra bit över 8 ton.

olycksfärjan

Olycksfärjan. [Public domain]

Redan 50-75 meter från land började vatten tränga in på däck på den överlastade färjan. De som satt längst fram blev beordrade att flytta sig akterut. När färjans hastighet ökades började vatten återigen forsa över fören. Än fler ur manskapet blev beordrade att flytta sig mot aktern. Oron började sprida sig.

Ungefär mitt på sjön konstaterade färjkarlen att vattnet fortsatte att forsa in trots försöken med att flytta passagerarna. Han ville ha en yxa eller ett spett för att öppna däcksluckan och undersöka om färjan fyllts med vatten. Det var redan för sent däremot då färjan börjat att sjunka.

Nu gick det snabbt. Nödropen från de drabbade på färjan hördes långt över sjön. En person på stranden tog sig snabbt över till färjan med roddbåt men med över 100 personer i det kalla vattnet utbröt vild panik snabbt när alla försökte ta sig ombord på båten.

Fler båtar sattes i vattnet och lastbilar kördes ned till stranden för att med deras strålkastare belysa sjön. Militär sjukvårdspersonal tillkallades och patruller skickades ut för att bevaka stränderna för att ta hand om de som eventuellt klarat sig iland i det iskalla vattnet.

De som lyckades stå kvar på den översköljda färjan kunde räddas upp i pontoner av ett brokompani som var förlagt i området. När det började ljusna på morgonen den 25 oktober kunde olyckans omfattning skådas. 44 man ur kompaniet, färjkarlen och färjkarlens bror omkom. Färjkarlens bror var den som först hade rott ut med båt och drunknade när båten slog runt när för många panikslagna försökte ta sig ombord samtidigt.

Olycksfärjan_efter katastrofen

Den översköljda färjan. När den vattenfylldes sjönk aktern och alla hamnade i vattnet. [Public domain]

Ingen ställdes till ansvar för det inträffade trots att det ansvariga befälet, en reservlöjtnant, agerat i strid med de uppgifter som han fått ta del av från färjkarlen om färjans lastkapacitet och trots upprepade invändningar från fänriken vid första pluton.

Hembygdsforskaren Sven Norman beskriver sin farbrors upplevelser av olyckan under sin tid som krigsinkallad i trakterna kring Armasjärvi 1940:

Jag minns inte om det var före eller efter jul, som en fänrik (löjtnant) dränkte över 40 man på Armasjärvisjön. Det var en hemsk olycka. Ja, egentligen var det ingen olycka, det var dumdristighet. Jag minns när dom fraktade iväg de döda. Jag tror att det var 44 st, en kista på varje lastbil när dom körde dem till Övertorneå järnvägsstation för att frakta hem dem till sina respektive hemorter. Vi stod med tre meters lucka i giv akt på båda sidor om vägen när de kördes till stationen.

Den 7 mars 1941 reste kamraterna en minnessten intill Armasjärvisjön med namnen på de omkomna på den ena sidan och följande text på andra sidan:

Till minnet av de 46 svenska män vilka i kvällens mörker den 24 oktober 1940 på Armasjärvis gåvo sina liv i fosterlandets tjänst. Du som går här förbi, böj ditt huvud i vördnad.

Hedras

Offren efter olyckan hedras. © Nordkalottbiblioteket

Vid tangentbordet, Nils Harnesk