Kategoriarkiv: Historia

Sagan om senatorns slips – när Kennedy besökte Kiruna

Publicerat av
Svara

I veckans blogginlägg gör vi ett återbesök till Norrbottens museums slipssamling som uppmärksammades både av oss som museum och strax därpå av radio P4 tidigare i år. Inslaget, som min duktige kollega Robin Näslund på museet gjorde, kan ni hitta här: Slipssamlingen | FRÅN ARKIV & SAMLINGAR | Norrbottens museum. Besöket av P4- reportern Anna Lidé tillsammans med stilexperten Olov Stenlund hittar ni här: Här hänger Kennedys och Palmes slipsar – i ”hemliga” samlingen – P4 Norrbotten | Sveriges Radio. Bakgrunden till slipssamlingen berättas om i inslagen.

Mitt inlägg idag är dock ”bara” ett nedslag vid en av de slipsar som väckt många funderingar hos mig, nämligen den slips som ska ha tillhört Ted Kennedy. Det förvånar nog inte någon att exempelvis Vippa-Tores, Ragnar Lassinanttis och Jokkmokks-Jockes slipsar finns representerade i samlingen. Men varför finns där en slips från Ted Kennedy? Varför förärades han med en Nordkalottenslips? Den frågan ställde jag mig redan första gången jag såg samlingen och frågan har sedan dess hängt kvar hos mig och vaknat till liv varje gång jag närmat mig den. Så i veckan när det var min tur att skriva blogg, bestämde jag mig för att försöka söka svar.

Mot arkiven…

Min kollega Karin Tjernström vid Arkivcentrum informerade mig om att det fanns ett så kallat personkuvert om Ted Kennedy i Norrbottens Kurirens arkiv, som förvaras vid Arkivcentrum. Hon hade sett bland klippen att han gjort ett besök på Mjölkuddens hälsocentral i Luleå (!). Kanske kunde där finnas några svar på mina många frågor? Hoppfull begav jag mig till arkivet för att undersöka vad Kurirens kuvert om Ted Kennedy innehöll. Bilder vid besöket i Norrbotten där man tydligt ser hur han var klädd skulle ju givetvis vara en fullträff. Och visst fanns det både bilder och tidningsklipp som vittnade om hans besök. Rubrikerna lockade till läsning: ”Renskiljning tände Kennedy”, ”Fullt pådrag för Kennedy i Luleå”, ”Kennedys besök snabbvisit utan motstycke” Snabbt ögnade jag mig igenom artiklarna och stötte på överraskning efter överraskning medan jag läste. Han var visst i Kiruna också samma dag han var i Luleå. Vad gjorde han där då?

Jo, hela hans besök i Norrbotten (och Sverige) handlade om att han ville studera svensk sjukvård på olika sätt berättade lokaltidningen för mig. Och tidsschemat hade varit hektiskt. Fredagen den 17 september 1971 skulle han med avresa från Bromma anlända i Kiruna kl 11:00 för att redan 14:30 anlända i Luleå och sedan vidare mot Stockholm 17:50. Kennedy, den yngste av Kennedy- bröderna, var senator för Massachusetts mellan 1962-2009. En av de hjärtefrågor han arbetade med under hela sin karriär var att införa ett allmänt sjukvårdsprogram i USA. När han besökte Sverige under tre dagar 1971 var han ordförande i senatens utskott för sjuk- och hälsofrågor och med sig på resan till Sverige var också hela det utskottet.

Kennedy fotograferad under ett anförande om hälsovårdsförslag i juni 1971. Fotograf: Marion S. Trikosko, U.S. News & World Report Magazine – https://www.loc.gov/item/2017646329/ (Public Domain).

Och slipsen då, kanske någon undrar? Såg jag den på någon bild i Kurirens arkiv? Nej, det var inte samma slips han bar på de fotografier som togs av honom vid besöket och den som Norrbottens museum har hängandes i Ebbe Wikbergs och Bert Perssons slipssamling, vilket väckte ännu mer nyfikenhet kring del hela. För när i hela friden hann Wikberg/Persson träffa på honom då? Nej, det gick inte att sluta här kände jag. Så jag begav mig till ett av de bibliotek här i Luleå där det går att läsa i Kungliga Bibliotekets tidningsdatabas för att se om besöket togs upp av de nationella tidningarna. Jag visste ju också att Bert Persson fotograferat för Expressen så där borde det kanske finnas fler svar.

Välbevakat Sverigebesök

De nationella tidningarna uppmärksammade också de Kennedys Sverigebesök flitigt, både dagarna före, under och efter besöket. Rubrikerna hade olika infallsvinklar och vittnar om vad som hände medan han var i Sverige, varför han kom och generellt hur hans liv såg ut vid den tiden:

Kennedy och frun vågar inte åka med samma flygplan – Expressen 17/9 1971

Aftonbladet flög med Ted Kennedy till Sverige: Man lär sig leva med ständiga mordhot – Aftonbladet 17/9 1971

Kennedy i Sverige- trött, anonym, fåordig – GT Extrabladet 17/9 1971

Vetgirig Kennedy spräckte tidsplan – Svenska Dagbladet 18/9 1971

Ted Kennedy i Sverige: Improviserad runda i Kiruna – Svenska Dagbladet 18/9 1971

”Jossu”, 67, fick två minuter med Ted – Expressen 18/9 1971

Ted Kennedy: USA ligger långt efter med sjukvården – Göteborgs-Posten 18/9 1971

Varje ny artikel jag gick igenom från dagarna kring den 17 september 1971 tycktes innehålla en ny detalj om hans Sverige-besök. I Kiruna hade han varit så vetgirig att tidsplanen sprack flertalet gånger. Där besökte han bland annat Kiruna lasarett och LKABs företagshälsovård. Han önskade veta hur man organiserar sjukvård i glesbygd, hur läkare rekryterades ”så långt upp” och samtalade även med LKAB- arbetare i väntrummet vid företagshälsovården om vad de ansåg kunde förbättras där. Han åt en snabb lunch i det nu rivna stadshuset där han serverats renkött och hjortron. I gåva av Kiruna kommun fick han också en kniv av Lars (Levi?) Sunna. Joan Kennedy besökte istället Jukkasjärvi kyrka och hembygdsmuseum och letade gåvor till deras gemensamma barn, rapporterade tidningarna.

I Luleå var de två planen sällskapet anlände i försenat och när de landat begav sig sällskapet i buss direkt till Luleå lasarett för samtal om långvårdskliniken. Sedan var det raskt vidare till läkarstationen på Mjölkudden. Journalisterna som bevakade sällskapet verkade närmast uppgivna av det tempo som hölls som resulterade i att det var svårt för dem att få svar på sina frågor. När senatorn sedan anlände i I Stockholm träffade han Olof Palme och makarna Myrdal, besökte Danderyds sjukhus och flera andra vårdinrättningar innan det var dags att lämna Sverige.

Jag fick även en sökträff i tidningen Handelsnytt där det i november 1971 fanns en frågetävling där en av de 12 frågorna handlade om Ted Kennedys Sverigebesök samma år. Där ville de att läsarna skulle ringa in anledningen till att han besökte Sverige: sjukvården, kriminalvården eller socialvården? Detta kan tolkas som att senatorns besök i Sverige var en händelse som gemene person vid tiden ”borde” ha haft koll på. Åtminstone så tyckte Handelsnytts frågesportsskapare det.

Sedan hittade jag till slut ledtråden jag sökte. I artikeln i Expressen med rubriken ”Jossu”, 67, fick två minuter med Ted såg jag en bild på senatorn när han samtalade med den nyligen pensionerade gruvarbetaren J V ”Jossu” Johansson, som enligt artikeln hade valts ut för ett möte med senatorn då han talade flytande engelska efter arbete ”på sjön och i Amerika”. Ögonblicket med ”Jossu” och Kennedy var fångad av Bert Persson. Hann Persson presentera Nordkalottslipsen för Kennedy där på LKAB? Kanske. Kanske inte. Jag kommer sannolikt aldrig att få veta.

Men ibland är det tur att man är nyfiken. Jag öppnade nämligen även en artikel i Expressen som var publicerad torsdagen den 16 december 1971. Och vad fann jag där? Jo, en artikel om Wikberg och Perssons slipssamling! I artikeln får jag veta att Nordkalottslipsens färger representerar länderna Finland, Sverige och Norge, att den var framtagen av Gerd Hallberg, teckningslärare i Luleå och att den slips som sågs som ”färggrannast och bredast i samlingen” var Ted Kennedys. När Kennedy gjorde sin sjukvårdsresa i Norrbotten ansåg Wikberg och Persson att det gav så mycket PR åt länet att gärningen skulle uppmärksammas med utmärkelsen. Men hur det faktiskt gick till i praktiken, det jag verkligen vill veta, avslöjar tyvärr inte heller den artikeln. Det jag däremot kan läsa mig till som bonusinformation till själva slipssamlingen som helhet är att Urho Kekkonen fick sin Nordkalottenslips när han fiskade med Ragnar Lassinantti, att Povel Ramel fick sin slips när han spelade vid pianot på Stadshotellet i Luleå, att Tore Wretman och Werner Vögeli fick sina slipsar eftersom de komponerade rätter av renkött samt att två personer som fått slipsar återgäldat enligt överenskommelsen fast med en annan typ av gåva, nämligen vodka.

Och där stannar jag för den här gången, en slipsberättelsejakt senare och fortsatt nyfiken.

Christelle Fredriksson, antikvarie vid Norrbottens museum.

Från Kengis och Melderstein till LKAB – den långa vägen genom Norrbottens industrihistoria  

Publicerat av
2

Det finns landskap som bär sin historia öppet, nästan demonstrativt, i monument och stadssilhuetter. Och så finns det landskap där historien ligger lagrad i marken, i övergivna dammvallar, i igenväxta transportleder, i grunder som knappt längre syns. Norrbotten tillhör den senare sorten. Här måste man lära sig att läsa spåren. 

Den som idag ser gruvorna, malmtågen och stålverket i Luleå förknippar gärna regionen med modern industri och med LKAB. Men malmens historia i norr är äldre än så. Den är äldre än järnvägen, äldre än storskalig brytning, äldre än de samhällen som vuxit fram kring gruvorna. Den sträcker sig tillbaka till en tid då allt ännu var osäkert, experimentellt, och ofta dömt att misslyckas. 

Men misslyckanden är också historia. Och ibland är de mer formande än framgångar. 

Under 1600-talet framstod norra Sverige som ett rum av möjligheter, ett framtidsland och ett svenskt Västindien. Det var ett landskap som ännu inte fullt ut integrerats i rikets ekonomi, men som samtidigt lockade med löften om rikedomar. Malm hade påträffats på flera platser, det fanns silver, koppar och järn i bergen. Skogarna var vidsträckta. Vattnet kunde driva maskiner. I denna kombination av naturresurser och politiska ambitioner föddes en vision: att skapa industri i det som ännu saknade både infrastruktur och etablerade samhällen. 

Kengis bruk var ett av de mest ambitiösa uttrycken för denna vision. Här försökte man göra det som i efterhand framstår som en förbluffande modern tanke – att organisera naturresurser, teknik, arbetskraft och handel till ett sammanhängande produktionssystem. Malm skulle brytas i inlandet, smältas och bearbetas vid Torneälven, och sedan föras vidare ut i världen. Det var en vision om industriell helhet i ett landskap som ännu inte var redo att bära den.

Kengis fors och bruksherrgård. Tid: 1925-1930.
Fysiskt original från Haparanda kommun med accessionsnummer 1978:342. Foto: MIa Green. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2023:542.

Transporterna var långsamma och osäkra. Energin begränsad. Kunskapen ofullständig. Kapitalet otillräckligt. Bruken kämpade, expanderade, förföll och försvann. Men deras närvaro förändrade ändå landskapet. De skapade vägar där inga vägar funnits, bosättningar där få, om ens någon, tidigare bott permanent, erfarenheter där ingen tidigare haft erfarenhet. De lärde människor att tänka industriellt i ett territorium som dittills varit något annat. Försökens geografi. 

När Kengis och Torneverken så småningom förlorade sin betydelse var det inte slutet på berättelsen. Det var snarare en förflyttning. Tyngdpunkten i den industriella verksamheten rörde sig, sökte nya platser, nya lösningar. Under 1700-talet framträder Meldersteins bruk i Råneälvens dalgång som ett nytt centrum i denna rörelse. 

Här förädlades järnmalm från Gällivare, långt innan dessa malmfält blev synonymt med storskalig gruvdrift. Här organiserades produktionen i samspel med skogen, vattnet och de människor som gradvis bosatte sig i området. Industrin blev inte bara en ekonomisk aktivitet utan ett sätt att forma territoriet. Bosättningar anlades, resurser strukturerades, landskapet fick en ny funktionell geografi. 

Meldersteins herrgård. Fotograf okänd. Luleå kommuns stadsarkiv, bildnummer 2013000700019.

Det som förenar Kengis och Melderstein är därför inte bara att de var bruk, utan att de var försök att skapa ordning i rymden. Att göra det perifera produktivt. Att omvandla avstånd till sammanhang. Och just där ligger deras historiska betydelse. Den långsamma förståelsen. Det tog tid att förstå vad som egentligen krävdes för att industri i norr skulle bli bestående. Det krävdes mer än malm. Mer än vilja. Mer än enskilda entreprenörer. Det krävdes system. 

Transporter som fungerade året runt. Energi i stor skala. Teknik som kunde hantera malmens egenskaper. Kapital som tålde långa tidshorisonter. Institutioner som kunde reglera och stödja verksamheten. De tidiga bruken var platser där denna insikt växte fram, steg för steg, ofta genom nederlag. De var laboratorier i historisk mening. Platser där möjligheter prövades och begränsningar blottlades. 

När järnvägen till slut drogs genom landskapet under 1800-talets slut var det därför inte en isolerad innovation. Den var svaret på ett problem som identifierats i mer än tvåhundra år. När vattenkraften exploaterades och metallurgin utvecklades var det lösningar på hinder som länge varit kända. Industrialiseringen i Malmfälten blev möjlig därför att landskapet redan hade tänkts industriellt i generationer.

Byggnation av malmbanan under början av 1900-talet. Banktipp i trädgränsen mellan Kopparåsen och Vassijärv. Foto: Carl Gustaf Blomqvist. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2014:148

I detta perspektiv framträder LKAB inte som början utan som mognad. Inte som ursprung utan som konsekvens. När malmbrytningen i Kiruna och Malmberget industrialiserades kring sekelskiftet 1900 sammanföll för första gången alla de förutsättningar som tidigare saknats. Infrastruktur, teknik, kapital och organisatorisk erfarenhet möttes i ett fungerande system. Malmen kunde brytas, transporteras och exporteras i en skala som tidigare varit otänkbar. Det var inte en plötslig revolution. Det var en långsam syntes. 

Under 1900-talet fördjupades denna syntes ytterligare. Gruvor, järnvägar, hamnar, vattenkraft och stålindustri bands samman i ett komplext nätverk där varje del var beroende av de andra. Landskapet blev ett industriellt system i full skala, ett sammanhängande flöde av energi, material och arbete.  

Porjus kraftstation under uppbyggnad. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1991:788.

Det som ibland beskrivs som ett teknologiskt megasystem har därför djupa rötter. Det växte inte fram ur tomma intet. Det är resultatet av en historisk process där varje generation lämnat efter sig strukturer som nästa generation kunnat bygga vidare på.  Samma framtid, igen.  

Idag talar man åter om Norrbotten som ett framtidsland. Den gröna industriella omställningen, fossilfri stålproduktion och nya investeringar beskrivs ofta som något utan historiskt motstycke.Men känslan av att stå inför en ny början är inte ny. Den har funnits här förut. 

Redan på 1600-talet trodde man att de mörka bergen i norra Sverige skulle bli en källa till nationell rikedom. Regionen framstod då, liksom nu, som ett rum där framtiden kunde ta form. Skillnaden är kanske bara att vi idag ser längre bakåt och därför bättre kan förstå hur djupt denna framtid är förankrad i det förflutna. 

Om man rör sig genom landskapet idag – längs Torneälven, genom Råneälvens dalgång, över de gamla transportlederna – framträder historien inte som en serie avbrott utan som en sammanhängande rörelse. Kengis, Melderstein och LKAB är inte separata kapitel. De är olika skeden i samma berättelse. 

Det är därför ruinerna efter de tidiga bruken inte bör ses som rester av något som försvunnit. De är fundament. De är början på ett sätt att tänka, organisera och forma landskapet som fortfarande pågår. 

Malm bryts fortfarande. Energi mobiliseras fortfarande. Infrastruktur byggs fortfarande. Framtiden projiceras fortfarande in i detta nordliga territorium.  

Historien i Norrbotten är inte bara lång.  

Den är kontinuerlig. 

Och kanske är det just detta som är det mest karakteristiska draget hos landskapet: att varje ny industriell epok inte ersätter den föregående, utan växer ur den – lager på lager, som malm i berget. 

/Roine Viklund, teknikhistoriker vid Luleå tekniska universitet