En sevärdhet – 5 minuters promenad från Piteå centrum, Piteå Båtmuseum

Piteå Båtmuseum bildades av några träbåtsentusiaster som ville bevara föremål och kunskap, kopplade till kustkulturen i Piteå, åt eftervärlden. Träbåtar, motorer, säljakt, redskap och båtbyggarkonsten är en kulturskatt som lätt kan gå förlorad.  

1998 bildades föreningen, Piteå Båtmuseum. 2021 har föreningen cirka 90 medlemmar. Medlemsavgifterna är i huvudsak de intäkter som finns. Intäkterna används till förbättrings- och utvecklingsarbete. Många medlemmar är eldsjälar som vill bevara båtbyggarkonsten. Tore Sandström, studiecirkelledare, har erfarenhet från träbåtsbyggande sedan unga år. Allt arbete i föreningen baseras på frivilligt arbete. Medlemmarna har många olika kompetenser som kommer väl till pass i verksamheten.

I huvudsak är föremålen på Piteå Båtmuseum donerade av pitebor från kustkulturen i Piteå Kommun. Alla donationer dokumenteras. Det är inte ovanligt att barn och barnbarn hittar sina förfäders skatter i någon av utställningarna. De blir alltid lika glada när de hittar något från sin historia.

Piteå Båtmuseum, det gula hamnmagasinet. Foto: Anders Svensson.
Välkommen till Piteå Båtmuseum, Sjöbodegränd 32, Piteå. Foto: Anders Svensson.

1861 började det nybildade Muddringsbolaget att muddra upp en farled till södra hamnen i Piteå. Oktober 1862 var det möjligt för ångaren BERZELIUS att anlöpa södra kajen. Dessförinnan hade fartyg med större djupgående än 5 4/10 fot (cirka 1,75 meter) varit tvungna att lägga till vid Lövholmen. Cirka 1880 var farleden eller ”segelrännan” 100 fot (cirka 33 meter) bred och minst 15 fot (cirka 5 meter) djup vid medelvattenstånd. I samband med att muddringen startade började magasinen att byggas vid hamnen.

På 1960-talet började de nästan hundra år gamla hamnmagasinen vid gamla södra hamnen att rivas. Men 1970 ”räddade” piteprofilen Arne Forssén hamnmagasinen som har stora historiska värden. Arne Forssén föreslog nämligen att hamnmagasinen skulle flyttas till nuvarande Västra kajen. December 1970 beslutade byggnadsnämnden att de nio kvarvarande hamnmagasinen skulle flyttas till södra hamnens västra sträckning. Två av hamnmagasinen används av Piteå Båtmuseum. Hamnmagasinens historia finns beskriven i en utställning inne på Piteå Båtmuseum.

Hundraåriga timringar räddades från rivning. Foto: Bo Berglund.

2013 påbörjades byggnationen av en fälbåt, isviddernas båt. En fälbåt användes vid säljakt på havsisarna under vårvintrarna. Den är djupt och skarpt kölad i aktern och fören starkt uppåtsvängd för att lättare kunna dras upp på isen.

Båtmuseet har i sin ägo en 100 år gammal donerad fälbåt som förvaras utomhus under tak för allmän beskådan. Den blev modell för ett gediget arbete med att bygga en ny segelbar fälbåt. Föreningen fick granstockar av Piteå kommun som sågades, torkades och hyvlades till båtens bordläggning. Inredning, segel och rigg tillverkades under 2016 och våren 2017. Fälbåten sjösattes sommaren 2017 under högtidliga former med många pitebor som åskådare. Sommartid är fälbåten ute på segelturer.  

Sågat granvirke till fälbåten ligger för torkning.  Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.
Fälbåten under byggnad i båtmuseets båtbyggeri. Foto: Christer Lundmark.
Den gamla fälbåten, byggd 1910 på Hindersön, är modell för nya fälbåten. Foto: Maria Berglund.
Sommaren 2017 sjösattes nya fälbåten under högtidliga former. Den döptes till TORE efter studiecirkelledaren Tore Sandström. Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

Säljägarnas motto var; Sök inte säl sök is. För att åskådliggöra och förstå de umbäranden som säljägarna upplevde ute på havsisarna har Piteå Båtmuseum byggt ett säljaktsmuseum. Där finns bland annat en dagbok från 1917, ”Sjonal” där man kan läsa om livet ombord och på isen i jakt på säl. Citat; ”Fredagen den 27 April hade vinden gått mot sols till ost n.o. och kalt är det hvarenda dag så att färskvattnet i vattenkaret fryser mer än en half tum öfer natten”. ”Onsdag 10 frisk N vind då lade vi ostvart men vände om medan vi ej sågo oss någon utsikt att komma fram i issörjan då seglade vi till Bondkallarna”. ”Onsdagen den 2 maj. I natt ha vi haft en bekymmersam natt det har varit ett förfärlit väder under den mörka natten med snö å stark n.v. storm å vi har legat blott 1/2 km från hafsvaken som har rasadt å utspytt sitt ohyggliga larm emot iskanten”. Sjonal i sälfiske 1917, Lars Magnus Eriksson.

Säljakt och dess historia finns dokumenterad i modeller, i ord och bild. Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

Citat: ”med muskelkraft och åror färdades vi för att fiska, mötas och utforska nya stränder, senare tog vi vinden till hjälp och vi seglade långt”. Sjonal i sälfiske 1917, Lars Magnus Eriksson.
Segel – rodd och motorbåtar, ligger väl täckta utomhus. Några ”pärlor” finns inomhus. Senaste förvärvet är en högsjösnipa som är 8.5 meter lång. Båten, MONIKA II, donerades av Rolf Wallin vars pappa Birger Wallin och farfar Elis byggde båten 1953. MONIKA II har haft olika ägare, bland annat på Åland, där hon avbildades på ett frimärke 2010.

Donerade båtar ligger väl täckta utomhus. Foto: Anders Svensson.
MONIKA II, på Ålandsfärjans bildäck, för att återförenas med sin hemstad Piteå.
Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.
Under MONIKA II:s vistelse på Åland uppmärksammades hon med ett eget frimärke.
Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

Ett hundratal utombordsmotorer finns varav den äldsta uppskattas vara från 1910. Det finns även inombordsmotorer, till exempel en ”kultändare” som vid varje Bottenvikens Skärgårdsfest lyfts ut och startas till ett säreget ljud som hörs vida omkring.

Interiörbild av utombordsmotorer. Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.
Interiörbild av inombordsmotorer. Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

En mängd gamla fiskeredskap finns samlade och ett tiotal riktigt fina modellbyggen som donerats av pitebor. Ett skeppsapotek som funnits ombord på bogserbåten MUNKSUND 5 är välbevarat.  

Exempel på fiskredskap inne i sälmuseet. Till höger i bild, ”fiskare Knut” i arbete med reparation av fisknät. Foto: Christer Lundmark.
Här en Fullriggare byggd på fritiden, 1931 – 1986 av Helmer Lundgren, Piteå.  
Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.
Ett välbevarat skeppsapotek med lärobok, läkemedel, checklista och sjukvårdsmaterial från den sjunkna bogseraren MUNKSUND 5. Foto: Maria Berglund.

Mellan 1931 och 1956 bedrev Emil Sandberg, Piteå, ett båtbyggeri på Skeppargatan i Piteå. Fram till hösten 2014 stod båtbyggeriet orört i samma skick som när Emil avslutade sin båtbyggarkarriär på grund av sjukdom. Samma höst donerade sonen Roland den historiska skatten till Piteå Båtmuseum. Nu är Emils livsverk uppfört som det var då Emil lämnade sitt båtbyggeri.

Interiörbild från Emil Sandbergs båtbyggeri. Uppbyggt på samma sätt som när Emil lämnade sin livsgärning. Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

En kulturhistorisk intressant båt, speleka, har byggts av medlemmarna under 2018 – 2019. Det är en typ av roddbåt försedd med en handvinsch, där till exempel timmerbuntar vinschades till en väntande bogserbåt.

Kopia av en speleka byggd av föreningens medlemmar. Här färdig att tjäras.
Foto: Piteå Båtmuseum bildarkiv.

Bogserbåtar som både bogserade och gick i persontrafik var många i Pitebygden ända fram till 1970-talet. Persontrafiken med ångslupar avtog då järnvägstrafiken mellan Piteå- Älvsbyn kom igång 1915.

MUNKSUND 1, bogserade och var i passagerartrafik fram till 1954. Foto: SCA:s bildarkiv.

I början eller mitten av 1920-talet startade de flesta bussturerna i stadens närhet och de båtar som blev kvar gick uteslutande som bogserbåtar eller så kallade stuvarbåtar. Bogserbåtarna drog segelfartyg från havet mot ström och vind till lastageplatserna vid sågverken.

Bogserbåten MUNKSUND 5 byggdes i början av 1900-talet och hade namnet GEERTRUDIA. Beställaren var holländaren Johannes Zwart och hon kostade 20 000 holländska floriner. Hon såldes 1913 till Munksunds Sågverk AB och fick namnet MUNKSUND. 1930 fick hon namnet MUNKSUND 5. Hon gick i Piteå till den 17 mars 1964 då hon stilla och obemärkt sjönk utanför Storfors varv i inre Pitefjärden under vinteruppläggning. 2020 fattades beslut om att MUNKSUND 5 ska bärgas.

GEERTRUIDA. Foto: Tugboatlars.
MUNKSUND 5. Foto: Bengt Westins samlingar.

Timmersläp från både när och fjärran bogserades. Man bogserade även pråmar mellan fartyg och brädgårdarna.

Det var vanligt att frakta timmer på vatten, så kallade timmersläp. Foto: Piteå Båtmuseums bildarkiv.
Segelfartyg väntar på redden för att bli lastad från pråm. Foto: August Lundberg, Piteå Museums bildarkiv.
En bogserad pråm på väg till väntande fartyg. Foto: SCA:s bildarkiv.

Under 1800-talet var skeppsbyggeriet en betydande industri längs hela norrlandskusten. I Piteåbygden fanns 19 stycken kända platser där segelfartyg byggdes. Det största, Prins Carls Varv, låg i Bergsviken. Under 30 år byggdes här årligen två till tre stora segelfartyg. Andra stora skeppsvarv i Norr – och Västerbotten leddes av skeppsbyggarmästare från Hortlax och Piteå.

På ett varv arbetade cirka 50 man. Yrkeskategorier som arbetade på varvet var timmermän, drivare, smeder, blocksnickare och segelsömmare. Sommartid var arbetsdagen tolv timmar och på vintern arbetade man så länge det var dagsljus. Dagpenningen var i allmänhet 36 skilling. Under 1870-talet rådde god konjunktur och då steg arbetsförtjänsten.

Sjökapten J. P. Pettersson, född 1804 i Piteå – död 1880 i Stockholm. Båtbyggare och skeppsbyggmästare på Prins Carls varv, Piteå. Foto: Norrbottens Museums bildarkiv.

På ett skeppsvarv fanns förutom stapelbädden en smedja för tillverkning av båtspik och beslag. Där fanns även en bastrumma för att göra bordplankorna mjuka så att de kunde böjas till rätt form, mallsal och spanterhus där spant tillverkades samt blockverkstad där block tillverkades.

Sista segelfartyget som byggdes i Piteå var skonerten PITEÅ. Hon byggdes på Bondön i Piteå skärgård 1880 och var det sista segelfartyget som byggdes i Piteåbygden.

Sista segelfartyget som byggdes i Piteå var skonerten PITEÅ. Här på väg in till Piteå.
Foto: Norrbottens Museums bildarkiv.

Pråmar användes för lastning och lossning av fartyg som låg på redden. Där arbetade stuvare, hamnarbetare, som stuvade och lossade fartygen. I Skuthamsvikens nordvästra del var den så kallade pråmslipen där pråmar byggdes och reparerades. På Sandholmen byggde bröderna Ökvist pråmar. Piteå båtvarv på Lillänget ägdes av August Edin. Förutom nybyggnation av pråmar utfördes reparationer då pråmarna utsattes för mycket omild behandling. Bogsering i is och virkeslossning vid fartygssidorna gjorde att pråmarna blev illa medfarna.

Pråmviken i Skuthamnsviken. Foto: Piteå Båtmuseums bildarkiv.

Ångslupar användes till transport av passagerare och materiel till industrierna runt älven och som förbindelse till närliggande byar. Ett outvecklat vägnät gjorde att vattentransport med ångslupar var att föredra när ångsågsindustrin växte fram vid mitten av 1800 talet.

Ångfartyg i kusttrafik transporterade passagerare och gods mellan Stockholm – Haparanda. Med ångfartygen blev resan både snabbare och bekvämare.

Kuststäderna höll sig alla med egna fartyg, med undantag för Skellefteå. SS NORRBOTTEN var Piteås fartyg som gick mellan Stockholm – Haparanda med passagerare och gods.

SS NORRBOTTEN, passagerarfartyg som gick mellan Haparanda och Stockholm.
Foto: Norrbottens Museums bildarkiv.

Mindre ångfartyg gick mellan kuststäderna. Med KURIR kunde man resa mellan Piteå och Luleå. Båten hade egen plats vid norra hamnen i Piteå som fortfarande kallas Kurirkajen. Passagerarfartyget SOLLEFTEÅ gick med passagerare och gods mellan Piteå – Luleå – Haparanda 1920 – 1924. Hjulångaren ÅDALEN gick mellan Skellefteå – Piteå.

——–

I dag händer det alltid något på museet och de som gjort ett besök för ett eller ett par år tillbaka finns alltid något nytt att titta på. Under höst, vinter och vår träffas ”båtbyggarna” varje tisdag och torsdag mellan 8 -11. Under den tiden kan allmänheten besöka museet, säger Anders Svensson som är föreningens ordförande sedan 2020. Mer information och öppettider finns på föreningens hemsida www.piteabatmuseum.se

Under sommaren har museet öppet alla dagar, utom fredagar, mellan klockan 11-16. Då finns någon av medlemmarna som guidar. Föreningen tar ingen inträdesavgift men blir givetvis glad över en gåva, i den lilla lanternan i entrén, som fungerar som sparbössa.

Piteå Båtmuseum anordnar studiecirklar i båtbyggarkonst och båt- och motorrenovering under vinterhalvåret. Piteå kommuns grundskolor är välkomna på studiebesök och studenter från Strömbackaskolans VVS – och El program har under handledning utfört praktikarbete. Andra studiebesök kommer från kommuner i Norr- och Västerbotten samt från övriga Sverige. Men även internationella besök samt forskare i båtbyggarkonsten har besökt oss, liksom olika föreningar med särintresse. Föreningen har etablerat kontakt med Kvarkens Båtmuseum i Malax, strax söder om Vasa i Finland.

Kom in i vår stora kajuta – tjärdoft och historiens vingslag får alla på köpet

Piteå 2021-03-20
Britta Svensson

Besök gärna Piteå Båtmuseums hemsida. Där hittar du information om föreningen, utställningar, kontaktuppgifter m.m.

Historia, kulturarv och rättsprocesser

Jag har varit chef vid Silvermuseet i Arjeplog i snart ett år. Under mina snart 25 år som verksam jurist har jag tidigare inte ägnat särskilt mycket tid åt att fundera över varför kunskaper om historia och kulturarv är viktiga. Men i rollen som museichef och genom att jag under lång tid har följt rättsprocessen i Girjasmålet om småviltsjakten och fisket i fjällen har det blivit uppenbart för mig att kunskaperna om vår historia och vårt kulturarv verkligen har stor betydelse i dagens samhälle. Historien ger oss en bild av varför nuläget ser ut som det gör. Och den ger oss en kompass inför framtiden.

Malin Brännström, chef vid Silvermuseet i Arjeplog.

Men vi tar det från början. Under flera decennier har det funnits olika åsikter om det är statens eller samebyarnas jakt- och fiskerättigheter som upplåts väster om odlingsgränsen. 1993 fattade regeringen beslut om att öppna upp jakten och fisket för alla, vilket ledde till högljudda protester från samebyarna som menade att förändringarna var en kränkning av samiska markrättigheter. Frågan om hur småviltsjakten och fisket skulle förvaltas utreddes sedan i offentliga utredningar för att försöka hitta en politisk lösning. I utredningarna gjordes omfattande historiska och rättsliga utredningar för att få en bild av vad som hänt under de senaste seklen. I mitten av 2000-talet stod det dock klart att det inte skulle gå att hitta en politisk lösning som skulle få stöd i riksdagen. I praktiken handlade det om att det inte fanns stöd för att ge samebyarna större inflytande över fjällområdena och naturresurserna. I det läget inledde Svenska Samernas Riksförbund, SSR, en utredning om frågan om jakten och fisket kunde prövas i domstol. Jag var förbundsjurist på SSR och fick för första gången som jurist anledning att börja grotta ner mig i de historiska källorna. Det blev uppenbart att många av de oklarheter som finns idag rörande jakten och fisket beror på beslut och händelser som ligger långt tillbaks i tiden.

I maj 2009 lämnade jag jobbet som förbundsjurist hos SSR. Samma månad lämnade organisationen och Girjas sameby in en stämningsansökan mot svenska staten. Samebyn ville få fastställt att det är samebyn, inte staten, som har rätten till småviltsjakten och fisket väster om odlingsgränsen på den mark som staten förvaltar. Nu inleddes en tio år lång rättsprocess med historia och kulturarv i fokus, för staten gick inte med på samebyns yrkanden eller den historiebeskrivning som samebyn presenterade. Allt ifrågasattes, och i ett tvistemål innebär det att domstolen måste ta ställning till alla frågor som parterna är oeniga om och att all bevisning måste prövas. Staten menade att samerna inte hade använt marken intensivt nog för att kunna få exklusiva rättigheter till jaken och fisket. Därför kom mycket av domstolsprövningen att handla om hur samisk markanvändning sett ut i förhistorisk och historisk tid. Hyllmeter med bevisning om historiska förhållanden åberopades. Det innebar att domstolarna fick ägna mycket tid åt att ta ställning till hur samer använt marken och hur staten agerat under olika perioder. När man läser Högsta domstolens dom från januari 2020 förstår man att domstolen verkligen försökt sätta sig in i dessa historiska förhållanden.

I Girjasmålet prövades bland annat frågan om vad de arkeologiska lämningarna säger om markanvändningen. Är de så kallade stallotomterna (jordkåtorna) verkligen samiska lämningar? Det ifrågasattes av staten och de arkeologiska tolkningarna kom under lupp. Hur intensivt användes markerna egentligen av samerna? Här kom kunskaper om barktäkter, fiskemetoder, jaktens utövande och samernas interna fördelning av resurserna att granskas. Och fanns det andra än samerna som jagade och fiskade i området? Alla dessa frågor om historiska förhållanden prövades i målet.

I domstolsprövningen fick forskningen som bedrivits om samisk historisk markanvändning en viktig roll. Exempelvis ger Inga-Maria Mulks arkeologiska studier bilden av hur intensiv markanvändningen var under förhistorisk tid. Särskild betydelse hade resultaten av den forskning Silvermuseet bedrivit genom Institutet för arktisk landskapsforskning (INSARC) i 20 års tid under ledning av arkeologen Ingela Bergman. I denna forskning har just relationen mellan landskapet och människan stått i fokus och den visar hur resurserna använts och hur människorna påverkat sina omgivningar. Resultaten har gett nya insikter om hur intensivt marken har använts och hur alla resurser som finns i dessa karga arktiska miljöer har använts av dem som bott här för att man skulle överleva. Dessa människor har haft en otrolig kunskap om och förståelse för sina omgivningar.

I domstolarna finns inga arkeologer eller historiska experter. Domarna är därför beroende av att få forskningsresultat presenterade för sig på ett begripligt sätt. Långa vetenskapliga artiklar på engelska är inte särskilt användbara i en domstol. I stället fick skogshistorikern och professorn Lars Östlund, verksam vid Statens Lantbruksuniversitet och INSARC, sammanfatta forskningsresultaten i ett skriftligt utlåtande. Han hördes även i domstolen. Även flera andra historiska och rättshistoriska experter hördes i domstolen. Det syns i Högsta domstolens domskäl att de övervägt den muntliga och skriftliga bevisningen noga. Domstolen kommer fram till att samerna inom det som nu är Girjas sameby hade upparbetat exklusiva rättigheter till småviltsjakten och fisket i mitten av 1700-talet. Dessa rättigheter överfördes sedan till samebyarna genom den första renbeteslagen 1886. Högsta domstolen kommer också fram till att staten inte har vidtagit några åtgärder som gjort att samebyns rättigheter upphört. Därför gör Högsta domstolen bedömningen att det är Girjas sameby som ska sköta upplåtelserna av småviltsjakten och fisket inom samebyns område.

Domen är omvälvande och omdiskuterad. Man kan ha olika åsikter om domstolens bedömning, men en sak har i alla fall tydliggjorts. Historiska förhållanden har stor betydelse när vi ska lösa dagens samhällsutmaningar. Girjasmålet visar hur viktig kunskap om vår historia är och att det krävs en tydligare bild av vår gemensamma historia som en plattform för de samhällsutmaningar vi står inför idag. Den stora utmaningen ligger i att det fortfarande finns stora kunskapsluckor vad gäller norra Sveriges historia. Det riskerar att leda till spekulationer om historiska förhållanden som ökar konflikterna mellan olika grupper. Det är viktigt att forskningen inom arkeologi och historia får förutsättningar att genomföras. Det behövs medel för att genomföra forskningen och vi måste ha disputerade forskare som kan ta sig an uppgiften. Det är också viktigt att museerna förmedlar denna kunskap så att fler får en bättre bild av de förhållanden som lett fram till dagens komplexa situation när det gäller frågor om naturresurser i norra Sverige. Dessutom är det otroligt viktigt att dagens barn och unga får en bra bild av sin egen historia. För som jag brukar säga; i Arjeplog fanns det ingen adel, präster, borgare och bönder som skolböckerna beskriver. Men historien om birkarlarna är lika intressant. Och det är vår gemensamma historia.

Vid tangentbordet:
Malin Brännström, chef vid Silvermuseet i Arjeplog