Kategoriarkiv: Historia

Svartbyfäbodarna

Publicerat av
Svara

I Fäbodskogen, cirka 3 kilometer sydöst om Svartbyn, i Bodens kommun, finns lämningar efter en fäbod. De kallas för ”Svartbyfäbodarna” och består av husgrunder och gropar, synliga som mossbelupna stenar som här och var kikar fram från under den frodiga markvegetationen, väl undangömda på en liten ås. Skogen omkring är tät, mörk och snårig. Det syns att platsen länge varit övergiven.

Fäboden har lämningsnummer L1993:8037 i Fornsök där den länge har haft antikvarisk status ”möjlig fornlämning”. År 2021 var Norrbottens museum på plats för att dokumentera och uppdatera informationen om lämningen.

Innan vi ger oss av mot Fäbodskogen bör vi först orientera oss i tid och rum med en kortfattad historik om platsen.

Fig. 1 Svartbyns första karta från 1645. Hämtad från ”Boken om Svartbyn” av Harry Berggren (red) 1999.

Svartbyn nämns i 1543 års jordebok. Det är en av de byarna inom Överluleå socken som tillkommit redan under medeltiden och var en av socknens större byar under mitten av 1500-talet. På 1600-talet bestod Svartbyn av en rad långsträckta gårdar intill Svartbyträsket. Kartor från denna tid beskriver att åkrarna i de södra gärdena ofta fryser och att byn har ”elaka ängar” i kärr och moras en mil utanför byn. De syftar förmodligen på slåttermarkerna kring Rör- och Ängesträsket, strax norr och nordöst om Svartbyfäbodarna. Ortnamnen i fäbodens närhet vittnar om sank mark som nyttjats för myrslåtter och jordbruk, såsom Ronningen (röjningen), Flarken (vattensjuk myr/surpöl på myr), Flarkenmyran, Degermyran (deger = stor), Degerträskmyran, Rörmyran (rör = vass), Rörträsket, Höträsket, Starrmyran, Ängsträsket, Nötmyran, Nyänget och såklart Fäbodskogen i vilket Svartbyfäbodarna ligger.

Under mitten av 1700-talet inleddes en intensiv nyodling inom de gamla byarna. Nyodlingen understöddes av myndigheterna som utlovade skattefrihet för odling i mossar, kärr och svårtillgänglig mark. Ofta var det mark i anslutning till odlad jord som togs i anspråk, men ibland även mark längre bort om förhållandena var fördelaktiga, exempelvis vid fäbodarna.

På avvittrings- och storskifteskartor kan man ibland studera fäbodväsendes utbredning. Marker delades här in i inägojord och utmark. Storskifteskartorna innehåller oftast uppgifter om inägojord och på avvittringskartorna avmättes utmarkerna. Inägorna låg nära byarna och bestod av åker och äng medan utmarkerna användes som betesmarker. Många fäbodar låg i utmarkerna och avvittringskartorna kan ge en anvisning om skogsfäbodarna, strandfäbodarna kan ibland finnas representerade på storskifteskartorna.

På avvittringskartor från 1794 kan man se att marken runt och söder om Lillträsket bestod av ängar och betesmyrar. Svartbyfäbodarna går inte att urskilja på karta då denna slutar ungefär i höjd med där fäbodarna ligger. I området beskrivs dock marken som betesmyrar som ”kan förbättras”. Fäbodarna finns med på Häradsekonomiska kartan från 1859-78 där de står nedtecknade som ”Fäbodarne” (fig. 2).

Fig. 2 Häradsekonomiska kartan, 1859-78. Inringat är ”Fäbodarne” på platsen för Svartbyfäbodarna. © Lantmäteriets historiska kartor, Rak-ID: J122-28-1.

Fäbodarna finns även med på Generalstabskartan från 1890-91 där de nämns som ”Fäb.” (fig. 3).

Fig. 3 Generalstabskartan, 1890-91, © Lantmäteriets historiska kartor, Rak-ID: J242-36-1

I handlingar från Svartbyns byakista kan man läsa att ”Ängesträskfäbodarna” utsynades som fäbodställe den 2:a oktober år 1786 åt samtliga hemmansägare i Svartbyn. Ängesträsket ligger ca 600 meter norr om Svartbyfäbodarna. ”Ängesträskfäbodarna” bör således syfta på vad man idag kallar ”Svartbyfäbodarna”. Dels då de ligger i nära anslutning till Ängesträsket och dels då det inte finns några andra kända fäbodlämningar i närheten. Då de inte nämns vid namn på kartorna verkar de inte ha kallats varken ”Ängesträskfäbodarna” eller ”Svartbyfäbodarna” vid denna tid. Åtminstone inte i någon officiell bemärkelse.

Fig. 4 Källargrop vid Svartbyfäbodarna, foto från SSV av Hanna Larsson © Norrbottens museum, acc. nr: 2021-11-04

Fäbodlämningen består av 5 husgrunder. Några husgrunder har källargropar, en husgrund har en spismursrest och en husgrund består endast av en stenlagd grund.

Fig. 5 Det sydöstra hörnet av husgrund inom lämningsområdet, foto från SÖ av Hanna Larsson © Norrbottens museum, acc. nr: 2021-11-16

Här och var på den lilla åsen finns även ett antal gropar, möjligen mjölkgropar, som kan ha använts för förvaring.

Fig. 6 Zinkhink funnen intill gropar inom lämningsområdet, foto från N av Hanna Larsson © Norrbottens museum, acc. nr: 2021-11-20

Under utredningen föreföll fäbodlämningen ha en relativt hög ålder, baserat på grad av övergivenhet såsom erosionen synlig i groparnas kanter samt vegetationen i och intill lämningarna. Många av husgrunderna hade stora granar som växte i eller strax intill dem. Diametern på flera av granarna var upp till 5 dm, vilket tyder på att lämningarna varit övergivna en längre tid. Gran är dock ett förhållandevis snabbväxande träd och marken i och kring fäbodlämningen är relativt frodig. Enligt uppgift från boende i området har man tagit borrprov i en av de fällda granarna vid fäbodlämningen. Då man räknat årsringarna visade det sig att trädet var 150 år gammalt. Borrprovet gjordes i samband med att Svartbyns byamän röjde upp en stig runt området och markerade ut lämningarna med stolpar. Detta gjordes i samråd med Skogsstyrelsen. Om åldern stämmer och om granen som provtogs var en av dem som vuxit i eller precis intill någon av lämningarna ger det en indikation om när platsen övergavs, det vill säga 1800-talets senare hälft. Detta är emellertid en gissning eftersom vi inte vet ur vilken gran provet togs. Växte granen en bit från någon av lämningarna kan denna ha stått på platsen under fäbodens brukningstid. Uppgiften om borrprovet och granens ålder ger oss emellertid en inblick i platsens vegetationshistoria och således en anvisning om hur gamla träden i området tycks vara.

Fig. 7 Ingång till källargrop inom lämningsområdet. I förgrunden är en gran som vuxit upp genom källargropens vägg, foto från ÖSÖ av Åsa Lindgren © Norrbottens museum, acc. nr: 2021-11-8

Enligt tidigare beskrivning av lämningen skulle det finnas urschaktningar och röjda ytor inom området. Åsen är tätt bevuxen och inga röjda ytor kunde återfinnas vid fältbesöket, men runtomkring finns utdikade myrar, spår efter äldre tiders myrslåtter. Kanske var det dem man sett? Skogsfäbodarna saknar odlad vall och tomten skiljdes inte från omgivande skog. Inhägnader saknas också då det inte fanns odlingar kring fäboden som behövde skyddas från kreaturen. De ligger ofta i anknytning till en sjö eller på en kulle och deras läge utgick helt från djurens betesbehov.

Fig. 8 Arkeolog Åsa Lindgren håller i handstruket tegel som återfanns intill gropar inom lämningsområdet, foto Hanna Larsson © Norrbottens museum, acc. nr: 2021-11-10

Vi vet fortfarande inte säkert när fäboden övergavs eller om man bedrivit odling på platsen. Men tack vara de spår som fortfarande finns kvar och det arkivmaterial som finns bevarat så vet vi i alla fall att Svartbyfäbodarna tillkom 1786 och har nu antikvarisk status “fornlämning”.

Vid tangentbordet,

Hanna Larsson, arkeolog

Referenser och lästips: 

Berggren, H. (red) 1999. Boken om Svartbyn. Byakistan berättar. 1. utg. Boden: Agbok

Enequist, G. (1937). Nedre Luledalens byar: en kulturgeografisk studie.
Diss. Uppsala Universitet.

Larsson, H. (2021) Rapport 2021:9. Svartbyfäbodarna 2021. Arkeologisk utredning etapp II kring Svartbyfäbodarna L1993:8037, Svartbyn, Boden 1:50, Svartbyn 2:7, Överluleå socken, Norrbottens län. Nbm dnr: 105-2021

Lantmäteriet, Historiska kartor, aktbeteckning 25-ölå-53

Lantmäteriet, Historiska kartor (2023) Rak-Id: J122-28-1:

Lantmäteriet, Historiska kartor (2023) Rak-ID: J242-36-1

Pellijeff, G., 1987. Ortnamnen i Norrbottens län. Del 3 Bodens kommun. A
Bebyggelsenamn. Umeå.

Det gamla rådhuset på Udden

Publicerat av
1

Som född och uppvuxen Lulebo har jag tillbringat många sommardagar på Gültzauudden, eller Udden som vi Lulebor kärvänligt kallar halvön längst ut från staden. Jag har otaliga gånger känt tallbarrens lukt stiga upp från marken medan mina nakna fötter trampat i den varma sanden på väg ner mot stranden och Luleälvens svalkande vatten. Jag har även stått i regn och rusk framför någon av scenerna som funnits där under åren som gått och lyssnat på olika band som spelat. En av de bästa musikupplevelserna från udden var för några år sedan då jag på festivalen ”Musikens makt” lyssnade på Nicole Sabouné för första gången. Det var en mycket bra konsert. Men oavsett om jag varit på Udden för att bada eller lyssna på musik så har jag ofta gått till den gamla träbyggnaden där det funnits ett café, för att köpa fika eller glass. Som barn och tonåring tänkte jag inte mycket på själva byggnaden, tyckte den var lite sliten men funderade nog mer på vilken glass eller läsk jag skulle köpa. Jag hade ingen aning att den stora träkåken var en kopia av Luleås gamla rådhus från 1600-talet. Visste inte heller att byggnaden uppfördes 1921 som en del av Luleås 300-års jubileum.

Det gamla rådhuset på Gültzauudden. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr D 112.

Redan 1886 bildades Norrbottens Museiförening av några eldsjälar i Luleås borgerskap som ville väcka intresse för Norrbottens historia. Några år innan bildandet hade gamla föremål från länet samlats in av bolagsdisponenten J. A. Wikström i Luleå. Samlingen växte men efter stadsbranden 1887, då stora delar av Luleå förstördes, önskade föreningen att föremålen skulle placeras i en funktionsduglig lokal. Först blev de utställda i Läroverkets lokaler men efter 1901 placerades föreningens samlingar i länsstyrelsens byggnad. Men det var svårt att bevara gamla byggnader i länsstyrelsens lokaler och under 1910-talet, under den tongivande länsmejerskan Anna Gustafssons ledning, började föreningen arbeta för att bilda ett friluftsmuseum på Gültzauudden. Arbetet bar frukt 1918 och inför 300-års jubileet 1921 fanns det 10 byggnader och en restaurang på Udden. En av byggnaderna var kopian av rådhuset från 1600-talet. För övrigt bytte Norrbottens Museiförening namn till Norrbottens läns hembygdsförening 1922 och friluftsmuseet på Udden flytta till dess nuvarande plats på Hägnan i Gammelstad i början av 1970-talet. Kvar på Udden stod det gamla rådhuset som med åren blev ganska slitet. Men annat var det 1921.

I bildens mitt syns rådhuset på Gültzauudden år 1921. De flankerade byggnaderna är troligen tillfälligt uppsatta utställningsdhallar. Foto: Henny Tegström. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 198:222.

Idén till att bygga upp det gamla rådhuset och fylla det med äldre möbler kom från författaren och industrimannen David Törnqvist. Han hade arbetat tillsammans med Anna Gustafsson för att få till ett friluftsmuseum på Gültzauudden. Törnqvist ville att rådhuset skulle vara museets huvudbyggnad och efter att staden donerat marken på Udden fick museiföreningen tillstånd att sälja lotter och upprätta en gåvolista där personer kunde skänka 500 kr mot att få sitt namn upptaget på listan. Flera exemplar av denna lista upprättades och skickades runt i länet under några år för att få in pengar. Och pengar fick föreningen. Inte bara räckte det till att bygga rådhuset utan pengarna kunde även utgöra en grundplåt för hela friluftsmuseet. Byggnaden blev en succé och under jubileet användes huset till utställningar och festlokal.

Norrbottens museums föremålssamling i Gamla Rådhuset på Gültzauudden. Foto ur Luleå kommuns bildarkiv. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1982:4408.

Under sensommaren 2020 kom rådhuset att åter hamna i rampljuset efter många års tynande tillvaro. Denna gång var det inte i samband med festligheter eller jubileum. Istället var det rådhusets vara eller inte vara som debatterades bland Luleås politiker och medborgare. Rådhuset var mycket slitet och medan några vill rusta upp och bevara byggnaden ansåg andra att det skulle vara en onödig kostnad och att det bästa vore om huset bara revs. Till slut beslutade kommunen att bevara rådhuset och att bland annat lägga nytt tak och förstärka fasaden, framförallt en sida som fått helt ny panel. Renoveringen som genomfördes sommaren och hösten 2021 blev en del av Luleå kommuns 400-års firande. Det har därefter även förts diskussioner om att utse rådhuset till byggnadsminne eller åtminstone kulturmärka fastigheten. Men fortfarande är det oklart vad som ska inrymmas i den vackra 100-åringen. Förslag om utställningslokal för Luleås historia på övervåningen och café har förts fram av engagerade lulebor.

Själv tycker jag att rådhuset borde flyttas till Stadsparken. Att det går att flytta stora byggnader relativt enkelt har inte minst stadsflytten i Kiruna visat oss. Där har ett flertal byggnader som kommunen velat bevara flyttats med hjälp av lastbilar för att undkomma den expanderade gruvan. Att få rådhuset till Stadsparken skulle vitalisera hela parken. Tänk dig ett café med uteservering på sommaren där barnfamiljer, pensionärer och turister kunde sitta i skuggan av denna speciella byggnad och få lite go-fika. När de fikat klart kunde de gå till turistinformationen och bli mötta av en guide från Luleå guideförening som tog med dem en trappa upp och se den permanenta utställningen om Luleås intressanta historia. Guiden kunde berätta om människor, folklivet i staden och något om alla vackra hus som funnits innan rivningsepoken tog sitt betonggrepp om Luleå på 60- och 70-talet. Guiden kunde berätta om det gamla rådhuset som brann upp och om det stora restaureringsarbetet som gjordes efter 1887. Därefter kunde gruppen gå vidare i Luleå på en guidad tur. Rådhuset skulle åter hamna i fokus, bli central och vara en plats som utmärkte Luleå. Ingen annan stad har nämligen ett sådant här rådhus, det är unikt även fast det är en kopia.

Vid tangentbordet:
Roine Viklund, historiker LTU