Bagerimuseet i Älvsbyn

Sveriges äldsta bagerimuseum ligger i Älvsbyn, Norrbottens pärla. Här kan sommarbesökare se landets förmodligen största och djupaste vedeldade ugn och lära sig mer om hur det viktiga bagaryrket gick till förr i tiden. Älvsbyn har en lång och stolt brödtradition som idag främst manifesteras av Polarbröd, Sveriges tredje största bageriföretag, vars moderna bageri ligger på industriområdet vid järnvägen. Här bakas kakbröd som Polarkaka, Jubileumskaka och Havretrippel, brödsorter som säljs i hela landet och även exporteras utomlands. Polarbröds verksamhet är resultatet av ett familjeföretagande som sträcker sig fem generationer bakåt i tiden och som börjar på fastigheten där bagerimuseet står idag. Historien som knyter ihop museet med dagens Polarbröd AB är en berättelse om Sveriges utveckling under 130 år.

Bagerimuseet fasad

Bagerimuseets fasad. Foto: Polarbröd.

Till Älvsbyn anländer göteborgaren Johan Nilsson 1878. Johan är då en nybliven bagarmästare som, efter att ha fått sitt mästarbrev i Piteå, gifter sig med Hilda Nordström från Fårön och slår sig ner i byn för att baka bröd åt samhällets då 850 invånare. Han hyr ett litet bageri med ett bostadshus på fastigheten där bagerimuseet står idag. I trakten finns även hungriga vattenrallare som bygger kraftverk vid älvarna. Det finns därför ordentligt med arbete för en skicklig bagare, även om vissa bybor har svårt att begripa att det flyttat in en karl som håller på med fruntimmersgöra. 1885 köper Johan loss sitt bageri och blir därmed självägande bagarmästare.

Johan Nilssons gesällbrev

Johan Nilssons gesällbrev. Foto: Polarbröd.

I slutet av 1800-talet är det stora samhällsförändringar på gång. Sverige och Norrbotten ska moderniseras och till Älvsbyn kommer snart rallarna som bygger Stambanan. Den mäktiga järnvägen krymper världen och ger Norrbotten pålitliga och snabba kommunikationer på land. Efterfrågan på bröd är stabil fram till dess att södra och norra rälsbygget möts i Koler söder om Älvsbyn 1893 och Stambanan invigs. Rallarna försvinner från trakten och Johans försörjning är plötsligt i fara. I desperation säljer han hus och bageri och tar med sig fru och sex barn till Göteborg för att starta bageri där istället. Men i den gamla hemstaden är det Göteborgs Ångbageri och andra större aktörer som styr över brödmarknaden, och dessutom är arbetslösheten stor. Familjen Nilsson återvänder därför till Älvsbyn efter endast 33 dagar. Där möts de av dåliga nyheter. Under deras korta bortavaro har nämligen bostadshuset bredvid bageriet brunnit ner och när familjen ändå köper tillbaka bageriet får de därför bo på bageriets övervåning. Johan fortsätter att baka trots hårda tider och familjen rotar sig i Älvsbyn, något som ska få stor betydelse för ortens framtida näringsliv.

1912, året då Titanic sjunker och Stockholm arrangerar Sommar-OS, dör Johan och sonen Frans Gustav tar över bageriet. Det lilla bageriet är en verksamhet med skulder på 2.302 kronor och 66 öre. Det är en stor summa pengar. Frans Gustav har inga kontanter och saknar dessutom jäst, men han löser det genom att byta bort en sparkstötting mot ett kilo jäst och kan på så sätt sätta sin första deg som bagare i Älvsbyn. En annan gång lämnar han sitt gesällbrev i pant mot en säck mjöl. Bageriet får gradvis ekonomisk styrfart.

Frans Gustav m familj framför bageriet ca 1921

Frans Gustav med familj framför bageriet, ca 1921. Foto: Polarbröd.

Frans Gustav bakar och hustrun Anna ansvarar för kafédelen. 1926 slår de på stort och bygger ett nytt bageri – vilket är det hus som rymmer bagerimuseet idag. På entréplanet finns en bagerilokal samt två kaférum. Bageriets hjärta är förstås den stora, murade ugnen av 1800-talsmodell med värmebevarande saltbädd under stenhällen och som blir rysligt het när den eldas i på morgnarna. Den första, glödande hettan lämpar sig utmärkt för en ny brödprodukt, Frans Gustavs variant av den lokala, tunna mjukkakan. Han bakar den på rågsikt, vatten, salt och jäst och kallar den för Tioöreskaka eftersom det är så mycket den kostar. Priset motsvarar ungefär en tredjedels timlön för en arbetare på 1920-talet. Tioöreskakan säljer bra, för kunderna uppskattar både smaken och den lite sega konsistensen. Brödkakorna har hål i mitten och huvuddelen hängs upp på stång att torka på övervåningen för att sedan packas och säljas som spisbröd.

Nilssons Tioöreskakor

Nilssons Tioöreskakor. Foto: Polarbröd.

Spisbröd annons

Spisbröd annons. Foto: Polarbröd.

Frans Gustavs och Annas döttrar sköter kaféverksamheten som på 1930-talet utökas med ett kafé på kyrkmalmen ett par hundra meter bort. De fem sönerna blir bagare allihop, och de två äldsta, Lennart och Rolf, bidrar till familjeföretaget genom att börja baka konditorivaror, något de lärt sig under praktik i Piteå. 1936 når verksamheten sin topp då fem personer arbetar i bageriet. Inkomsterna är bra. Frans Gustav betalar av sina sista lån och låter måla om huset. Sedan blir det kärvare när andra världskriget bryter ut. Under krigsåren på 1940-talet får Frans Gustav slita hårt med att baka bröd och bakelser med begränsad tillgång på råvaror. Dessutom blir arbetsdagarna långa och ensamma när sönerna kallas in i armén för beredskapstjänst, men det går det med. Kriget tar slut och en efter en lämnar sönerna familjeföretaget för att starta egna bagerier runt om i Norrbotten och Västerbotten. Frans Gustav driver sitt bageri fram till 1959 då det läggs ner, och året efter avlider han. Frans Gustavs Tioöreskaka ska dock leva vidare, men under ett annat namn.

Näst yngste sonen, Gösta, köper tillsammans med hustrun Greta Stålbergs kafé i Älvsbyn 1950. Gösta bakar och Greta sköter servering och försäljning. 1961 bygger de en fastighet på Storgatan där de öppnar Nya Konditori Centrum, och här börjar Gösta efter några år att experimentera med sin pappas gamla Tioöreskaka. Han har inget recept utan bakar ur minnet. För att brödet ska bli frysvänligt lägger han till margarin, sirap och socker och när han är nöjd med resultatet kallar han den mjuka rågkakan för Älvsbykaka. Greta lägger smör och rökt renstek på brödet och fryser in för att snabbt kunna tina och servera de plötsliga mängder gäster som besöker hennes kaféservering vid Kanisberget när vädret är fint. Mackan hon då kallar för Rågstrut med renstek ska senare bli rikskänd som Renklämma. Gösta som först endast bakar 21 Älvsbykakor om dagen märker att efterfrågan ökar, och han börjar vässa produktionen. I en ugn som bara rymmer sex brödkakor åt gången bakar han och hans personal 1972 hela 1800 brödkakor om dagen. Han och Greta beslutar då att starta ett särskilt bageri för den mjuka rågkakan som de namnändrar till Polarkaka. Det är nu som historien om företaget Polarbröd börjar.

1972 bildas Polarbageriet AB. Gösta Nilsson anställer personal som bakar Polarkaka i en källarlokal på Lomtjärnsgatan. Brödet fryses in direkt efter gräddningen och kan därför transporteras och säljas över hela Sverige. Polarkakan blir mycket populär och därför väljer Gösta att satsa stort en gång för alla. 1977 invigs det nybyggda, moderna bageriet på industriområdet i Älvsbyn. Göstas döttrar och svärsöner ansluter och tar efter ett generationsskifte över verksamheten. Under 1980- och 90-talen växer bageriet stadigt och blir en betydande arbetsgivare på orten. Polarkaka, vetekaka och mjukt tunnbröd bakas dygnet runt och bageriet byggs ut under flera omgångar. Den utvecklingen ansvarar då nästa generation för genom Margareta och Kjell Jonsson tillsammans med Elisabet Nilsson Singh. Men för Gösta Nilsson återstår ett viktigt projekt innan han är nöjd: att återknyta till familjens bagartradition genom att visa upp för allmänheten hur man bakade förr. Med stöd från Älvsbyns hembygdsförening leder Gösta en renovering av familjens ursprungliga bageri och 1991 invigs Sveriges första bagerimuseum. Tillsammans med bagarkollegan Stig Lundgren eldar Gösta museets stora, murade ugn varm och en sista gång bakar han bröd och kakor på traditionellt sätt i lokalerna där han en gång lärde sig bagaryrket. Gösta Nilsson avlider 1996. Hans och hustrun Gretas livsverk, Polarbröd, lever idag vidare som familjeägt bageri med barnbarnet Karin Bodin som koncernchef.

Gösta Nilsson bakar i museiugnen 1991 Foto Magnus Magnusson

Gösta Nilsson bakar i museiugnen 1991. Foto: Magnus Magnusson.

Bagerimuseet i Älvsbyn drivs numera av Polarbröd och är öppet för besökare på vardagar under en period på sommaren. Den murade ugnen har inte eldats i sedan 1991, men ett projekt pågår för att försöka renovera den och förhoppningen är att vid särskilda bakdagar kunna visa upp hur Frans Gustav Nilsson en gång bakade Tioöreskaka på traditionellt sätt. På bagerimuseet kan du och din familj ta del av en levande bagartradition och dessutom ta en fika i familjen Nilssons bageri från 1926. Om du bokar i förväg kan du också få baka din egen mjukkaka.

MuseiFika Foto Viktoria Kärrman

Museifika. Foto: Viktoria Kärrman.

Provbaka Foto Fanny Öberg Instagram fannyob

Provbaka. Foto: Fanny Öberg, Instagram: fannyob

Besökare Foto Fanny Öberg Instagram fannyob

Besökare. Foto: Fanny Öberg, Instagram: fannyob

Välkommen!

/Marcus Bodin, författare av boken Utstickare – Historien om Polarbröd

Bagerimuseet i Älvsbyns öppettider:
Se vår hemsida https://www.polarbrod.se/om-polarbrod/bagerimuseet/ eller
Polarbröds Facebooksida https://www.facebook.com/polarbrod.sverige/

På grund av rådande omständigheter med Covid-19 kommer Bagerimuseet att hålla stängt sommaren 2020. Vi välkomnar alla tillbaka sommaren 2021!

Har ni frågor så är ni välkomna att kontakta Elise Greus på bagerimuseum@polarbrod.se eller 010-450 60 00.

Kornodling i svältens Norrbotten

1867 – lavåret
Det var ingen i Norrbotten som pratade om klimatuppvärmning våren 1867. Snarare tvärtom. Våren 1867 gick till historien som osedvanligt kall. Burträskbon Zakarias Wallmark gjorde anteckningar i sina väggalmanackor och noterade att det fortfarande var 1 1/2 aln (ca 75 cm) snödjup den 22 maj och att han den första juni körde på isen med gott slädföre. Först den 19 juni släppte Zackarias ut korna det året och då fanns varken löv, blåbärsblad eller gräs i skogen. Först framåt midsommar kunde man börja så i Burträsktrakten 1867.

Våren 1867 var verkligen inte mycket att komma med, och ändå skulle det bli värre. Mycket värre. Efter den kallaste våren i mannaminne kom vintern tidigt. Natten den andra september var det sju, åtta minusgrader över stora delar av Norrland. Grödorna frös bort. Knappt något fanns kvar. Inte konstigt att natten den andra september 1867 gick till historien som Halshuggarnatten och att året 1867 gick till historien som Lavåret.

Missväxt och nödhjälp
Ett viktigt mått inom jordbruket är det så kallade korntalet som mäter hur mycket skörd en viss mängd utsäde resulterar i. Den extrema torrsommaren 2018 hade svenska bönder ett korntal på ungefär 22, d.v.s. att för varje kärna som såddes så kunde 22 skördas. Under 2010-talet har korntalen normala år snarare legat på 28. I 1800-talets Norrbotten låg korntalet under normala år kring 5. Lavåret, 1867, rapporterades det in korntal på endast 2 och på sina håll så låga som 0.5. Det hade verkligen varit missväxt!

Bild1

Korntal för Norrbotten under den senare delen av 1800-talet.

Med ett så dåligt odlingsår var det inte förvånande att Norrbotten svalt. Riktig usla odlingsår återkom dessutom under 1870 och 1880-talen. Boken Våra bästa Mat-lafvar delades ut gratis i skolorna och fick gå i omtryck redan 1870 till följd av en stor efterfrågan. Katastrofen 1867 fick stor publicitet både nationellt och internationellt och pengar strömmade in från när och fjärran. Nödhjälp kunde delas ut och bidrog säkert till att rädda livet på många av de som drabbats av missväxten, även om många av de behövande också blev utan. Vad som är oklart är dock i vilken utsträckning nödhjälpen gavs i form av säd eller malet mjöl. Och de bönder som valde att inte emigrera till USA till följd av missväxten, var fick de nytt utsäde ifrån när varje korn var uppätet?

Frön som utställningsobjekt
Tre decennier efter lavåret, vid den stora konst- och industriutställningen i Stockholm 1897, visades allsköns teknologiska framsteg upp, sida vid sida med det senaste inom design. Utsäde till jordbruks- och trädgårdsväxter hade en självklar plats på utställningen och man ville imponera med många prover. Hushållsföreningarna spelade en viktig roll när över tusen fröprover av de viktigaste grödorna samlades in över hela Sverige för att ställas ut i Stockholm.

Bild2

Fröprov från Norrbotten som ställdes ut i Stockholm 1897. Foto: Matti Wiking Leino.

1897 års utställning var inte det enda tillfälle som fröprover ställdes ut. Tvärtom, under hela 1800-talets andra hälft var fröprover, uppvisade i vackra, specialtillverkade glasbehållare, ett återkommande inslag på industri- och världsutställningar världen över. Trots missväxten 1867 skickade Erik Larsson Ek, från Boden, Björkholm i Jockmocks socken, flera deciliter av det korn han odlat på en holme i östra ändan av sjön Skalkajaur, för att ställas ut vid Tolfte allmänna svenska landtbruksmötet i Stockholm år 1868.

När utställningarna var över blev en del fröprover utställningsobjekt på museer, men platsbrist och rädsla för skadedjursangrepp gjorde att hot om utrensning hela tiden hängde över fröproverna. Lyckligtvis bevarades trots detta många av fröproverna och i Norden finns flera världsunika frösamlingar. Fröna i burkarna har sedan länge förlorat sin grobarhet och de är döda. Frönas DNA finns dock i stor utsträckning kvar och med moderna genetiska metoder kan vi därför studera 1800-talets grödor.

Hur påverkade missväxten det korn som odlades?
I ett forskningsprojekt om kornodling i Norrbotten hämtade vi fröprover som samlats in både före de upprepade missväxtår som drabbade regionen under 1860-talet och nästan trettio år senare i samband med konst- och industriutställningen i Stockholm. Vi hade korn från tio platser i Norrbotten och dessutom fyra platser i Nordnorge och två platser i norra Finland.

Vi tog fram DNA ur fröna och jämförde förekomsten av olika genetiska varianter i korn från före och efter missväxtåren. När vi analyserade resultaten med populationsgenetiska metoder såg vi att kornen kunde delas in i två grupper. I vår tidigare forskning, när vi har tittat på hela Norden, har vi sett att sådana grupper brukar fördela sig utifrån populationernas geografiska ursprung, men så var det inte med Norrbotten-kornet. Istället fanns en stark tidsmässig komponent. Den ena genetiska gruppen, som var vanlig i korn från före missväxtåren, hade blivit betydligt ovanligare efter missväxtåren.

Bild3

Grupperingar av kornet i Norrbotten före och efter missväxtåren. Tårtdiagrammen visar hur vanligt korn från de två grupperna är i fröprover från de olika platserna. Från platser inringade i blått har vi analyserat korn från före missväxtåren och i platser inringade i rött, korn från efter missväxtåren. Den ljusa gruppen har blivit mindre vanlig efter missväxtåren medan den mörka gruppen har blivit vanligare.

Vi tror att den nödhjälp som gavs under missväxtåren kan förklara våra resultat. De bönder som drabbades av missväxt var förmodligen, för att överleva, tvungna att äta också den del av skörden som man normalt hade använt som utsäde. Utsäde var man sen sannolikt tvungen att få från andra, mer sydliga, områden och kanske användes en del av nödhjälpen till utsäde. Resultatet blev att varianter av korn som tidigare varit ovanliga blev betydligt vanligare efter missväxtåren och samtidigt minskade den ursprungliga typen av Norrbottenskorn.

Efter missväxtåren i slutet av 1800-talet blev klimatet stabilare och de dåliga odlingsåren färre. Att den biologiska mångfalden även hos de grödor som odlas på åkern påverkas av klimatförändringar och extremväder är dock en lärdom att ta med sig inför framtidens klimatpåverkan på jordbruket.

Vid tangentbordet:
Jenny Hagenblad, biträdande professor vid Linköpings universitet och Matti Wiking Leino, docent vid Stockholms universitet