Storforsen – ett av Norrbottens största besöksmål

Storforsen, ligger 4 mil nordväst om Älvsbyn, är en av Europas största obundna forsar. Fallhöjden under de sista två kilometrarna är 60 meter och utgör en mäktig naturupplevelse. Idag lockar forsen mer än 150 000 besökare per år men kulturmiljön i området vittnar om att forsen och älven lockat människor i tusentals år.

Invid forsen finns idag lämningar från stenålder fram till 1900-talets flottnings- och skogsbrukslämningar. Här finns förhistoriska boplatser, kokgropar, fångstgropar och härdar till yngre lämningar som kolbottnar, tjärdalar, kojgrunder härrörande från skogsarbetare och flottare som arbetat vid forsen, rester efter flottledsbyggnader och grävda kanaler.

Området är unikt både i den mäktiga naturupplevelsen i form av forsen men också i den enastående kultur- och naturmiljön. I Storforsen får besökaren både upplevelsen och känslan av befinna sig invid en oreglerad älv, att få se, känna och höra dånet från de enorma mängderna vatten som rinner förbi en är oslagbart. Med en kort promenad kan man därefter se isälvsterrasserna från när havet svallade mot strandkanten när havet mötte älven för tusentals år sedan. Besökaren kan också ta del av de mänskliga aktiviteterna som bedrivits i området i form av tidigare nämnda boplatslämningar från jägare och samlare som vistats i området med början för över 7000 år sedan.

Flygfotografi över Storforsen där Döda fallet ses till vänster i bild. Stenfyllningar uppfördes för att styra timret och torrlägga den gamla älvfåran. Detta skapade nutidens ”döda fall” med kanjons, jättegrytor och slipade hällar. Fotograf: Jan Norrman. 1994. Riksantikvarieämbetet. CC-BY.

Inte minst lockar Döda fallet besökare. Ett område där man får uppleva hur älven slipat berggrunden under århundraden, årtusenden, jättegrytor och släta hällar bjuder in till att stanna upp, fota, det bildas bassänger där man kan bada och hällarna är utmärkta att ligga och sola på vid bra väder. Döda fallet skapades under de första ansträngningarna att göra flottningen förbi Storforsen enklare och mer effektiv. Försök att flotta timmer förbi Storforsen hade gjorts redan under 1860-talet men då närmast gjorts omöjliga på grund av forsens dåvarande sträckning som antingen slog sönder timret eller där stockarna fastnade i forsens grynnor. Mellan 1874-1878 byggdes därför de första ledarmarna med stenfyllda träkistor för att leda om älvens lopp som sedermera kom att skapa det som idag kallas för Döda fallet.

Storforsen sett nedströms forsen år 1922. Tyvärr dålig kvalitet på det inscannade fotografiet. Men man ser likafullt att det finns en strömfåra till höger, det vill säga två strömfåror, som successivt bara blir en under flottningen. Fotograf okänd.
Ájtte, Svenskt Fjäll- och Samemuseum. Public Domain.

Inom Storforsens naturreservat finns det även ett Skogsbruks- och flottningsmuseum. Skogsbruksmuseet öppnads 1972, ett år efter naturreservatsbildningen, och skildrar skogsbrukets utveckling fram till mekaniseringen på 1950-talet. Flottningsmuseet öppnades 1992 för att komplettera med älvens betydelse för transport, flottning, av lösflytande timmer.

Vy inifrån Flottningsmuseets utställning om Storforsens och Pite-älvens betydelsen för flottningen. Fotograf: Rúnar Gudmundsson. © Norrbottens museum.

Att museerna etablerades just i Storforsen var alltså ingen slump med tanke på platsens betydelse för flottning och skogsbruk. Museerna är unika i sina samlingar och de faktum att kojor och byggnader från olika epoker inom det äldre skogsbruket flyttats till området och därefter inretts med autentiska föremål. Norrbottens museum var med och byggde upp museerna tillsammans med Länsstyrelsen i Norrbotten och Älvsbyns kommun. Under tidigt 2000-tal övertog Älvsbyns kommun ansvaret för Skogsbruksmuseet medan Flottningsmuseet kvarstod i Norrbottens museums regi.

Anledningen till att Älvsbyns kommun övertog Skogsbruksmuseet var att kommunen då sedan en tid övertagit skötseln och driften av naturreservatet och att man med övertagandet önskade få en sammanhållen förvaltningen av hela området.

Tyvärr har kommunen inte levt upp till sitt ansvar för underhåll och skötsel av byggnaderna och kojorna inom Skogsbruksmuseet. Åratal av uteblivet underhåll talar nu sitt tydliga språk. Många kojor står numera direkt på marken på det nedersta timmervarvet, syllen har sen länge sjunkit ned i marken. Spåntak börjar ha gjort sitt och måste ersättas. Timmerknutar börjar separera i vissa av byggnaderna då tjälen genom åren gjort att syllen rört på sig och dragit isär dem. Inte ens basalt underhåll som att måla om de målade byggnaderna, sopa av taken eller städa ur kojorna har gjorts. Det två senare har istället Norrbottens museum fått utföra.

Vid 2022 års tillsyn av kojor, byggnader och föremål inom Skogsbruks- och flottningsmuseet i Storforsen. En kolarkoja som är i dåligt skick. På bild: Robert Pohjanen och Anja Wrede, föremålsantikvarier vid Norrbottens museum. Fotograf: Rúnar Gudmundsson. © Norrbottens museum.

Kommunens uteblivna underhåll och skötsel fick sin kulmen med att man under föregående år även frånsade sig ansvaret för driften av naturreservatet.

Kojorna och byggnaderna inom Skogsbruksmuseet är idag i så dåligt skick att de är i behov av akuta åtgärder.

Många kojor och byggnader står idag med timret direkt på marken för att syllstenarna sjunkit ned i marken. Fotograf: Rúnar Gudmundsson. © Norrbottens museum.

Mot bakgrund av detta har Norrbottens museum därför nu tagit initiativ till att upprätta en vård- och underhållsplan för samtliga byggnader inom museiområdet. När den är klar så kommer restaureringsåtgärder sedan att ta vid i form av kursverksamhet under 2023. Kurserna kommer att genomföras tillsammans med Älvsby folkhögskola som strävar efter att bli ett nav för hantverk och byggnadsvård i Norrbotten. I detta mångåriga åtagande samarbetar vi även med hantverkare, i detta skede primärt timmermän, samt med Sveaskog som äger marken inom naturreservatet som åtagit sig att bl.a. tillhandahålla virke.

Även informationsskyltarna behöver ersättas och uppdateras. Fotograf: Rúnar Gudmundsson. © Norrbottens museum.

Det finns inget annat museiområde i Norrbotten idag som skildrar skogsbrukets historia och därtill med autentiska byggnader och föremål, det vore en stor förlust för vår gemensamma historia om det fick förfalla bortom all räddning. Därför känns det naturligtvis glädjande att nu kunna förmedla att förfallets tidevarv är slut för Skogsbruks- och Flottningsmuseet i Storforsen. Ett av Norrbottens största besöksmål förtjänar bättre.

Mer information om denna satsning kommer tillsammans med berörda samarbetsparter i ett senare skede.

Vid tangentbordet, Nils Harnesk.

Lekstugan – en plats för lek och fostran

Figur 1. Syskonen Eriksson vid sin lekstuga i Alvik. Foto: Norrbottens museum.

Under 1800-talts senare hälft var industrialismen liksom det borgerliga samhället på framåtmarsch i Sverige. Nya uppfostringsideal rådde och i takt med den moderna kärnfamiljens framväxt och den ökade förståelsen för barnets utveckling fick leken allt större utrymme. Dockskåp blev vid den här tiden vanliga i välbärgade hem. Dessa var dock först och främst tittobjekt som barnen sällan fick leka med eller ens röra, men det fanns också varianter med fullt utrustade kök som skulle undervisa småflickor i att bli lämpliga hustrur och mödrar.

Vid samma tid började villor och sommarhus byggas runtom i landet och till dem beställdes lekstugor. Lekstugan öppnade upp för helt andra och nya lekar där fantasin kunde flöda. En del lekstugor importerades från England, andra byggdes efter typritningar som publicerades i böcker och tidskrifter. Finare lekstugor hade specialdesignade möbler i barnstorlek medan allmogens lekstugor var enklare och ofta innehöll hemmabyggen till möbler av socker- och margarinlådor.

Vanligast blev lekstugan på landsbygden och av någon anledning blev de vanligare norr om Dalälven än söder om. Kanske beror det på norra Sveriges månghussystem där varje funktion hade sin egen byggnad, det gjorde det naturligt att bygga något eget även till barnen. 1800-talets lekstugor på landsbygden var kanske inte lika näpna som de i staden men gediget timrade, ofta med tak av gräs eller spån. Ibland timrades de av pojkar som på så vis fick lära sig hantverket, de flesta pojkar fick lära sig timra redan som små.

Landets äldsta bevarade lekstugor
Sveriges äldsta lekstuga är troligtvis den sexkantiga på Gimmersta i Sörmland. Den är odaterad men dess inventarier är från 1860. På Skansen finns en timrad lekstuga flyttad från byn Remmen i Härjedalen 1915. Enlig uppgift var det de unga bröderna Erik, Olof, Pelle och Jonas som byggde lekstugan strax före eller efter 1890. Takveden kan i det ena hörnet flyttas på för att röken från den lilla härden av sten ska kunna komma ut.

En annan av landets äldsta bevarade lekstugor är Blendas stuga från 1904, ritad av Henrik Sjöberg och uppförd i knuttimmer för att efterlikna en småländsk backstuga med blyspröjsade fönster och grästak. Lekstugan uppfördes åt paret Quennerstedts enda barn, dottern Blenda, och finns vid den Quennerstedtska villan i Lund.

Ordet lekstuga och dess etymologi
Ordet lekstuga användes ursprungligen som en beteckning på ett gille med dans och lekar och denna typ av lekstuga omnämns i landskapslagarna från 1544. Sådana lekstugor kunde hållas i hemmet hos allmogen eller på logar och i hagar runtom i byn. Att hålla lekstuga kunde dock innebära att man fick böta 3 öre till kungen då det var olagligt.

Ordet lusthus kunde omkring sekelskiftet 1900 ibland användas synonymt med lekstuga och många sådana småhus tycks ha haft en dubbel funktion som både lekstuga för de små och lusthus för de vuxna. Kanske var det ibland också så att användandet kunde skifta mellan lusthus och lekstuga beroende på den familj som bodde på fastigheten.

Ett exempel på ordens dubbla betydelse hittar man i boken Barnen på Broby av Amy Palm från 1893. Där skriver hon: ”…bakom byggningen låg trädgården…och ett det allra trefligaste lusthus, enkom uppfördt för barnens räkning. I detta krypin tillbragte Brobybarnen…många roliga stunder.”

Ordet lekstuga är också en föregångare till vår tids daghem och förskolor, en gång även kallade storbarnkammare.

Figur 3. Lekstugan vid Ytterstfors herrgård, Byske, vilken även tidvis fungerat som lusthus. Foto: Skellefteå museum.

Lek och fostran
Under 1900-talet spreds lekstugeidén och lek och lekar sågs vid den här tiden som allt viktigare styrmedel i barnets fostran. Betydelsen av frisk luft och stärkande rörelselekar hade också blivit mer känt och i lekstugan fick barnen leka i avskild frihet och självständighet.

I de tidiga 1900-talets lekstugor fanns allt som behövdes för att sköta ett hem i miniformat. Porslin, glas, serviser, handdukar, tvättställ, hink, potta, docksängar, sängkläder, gardiner osv. Köks- och tvättredskap som kaffekvarn, mortel, tvättbalja, tvättbräde, strykjärn, bakbord med mera saknades inte heller. Lekstugan var flickornas domän mer än pojkarnas och flickorna skulle här genom leken skolas i att bli goda hustrur, mödrar och värdinnor genom att öva sig i husgöromål. Det lagades mat, städades, syddes, bäddades och hängdes tvätt.

I spisen eldades det på riktigt och lektes med tillbehör som våffeljärn och stekpannor. Att lära sig handskas med öppen eld för matlagning och värme var bland det viktigaste flickorna skulle lära sig. I boken om Brobybarnen från 1893 kan man även läsa att ”Elden brann och sprakade alldeles som i en riktig stor järnspis. Rökröret gick ut genom väggen på lekstugan, långpannan stod i ugnen, en kastrull med vatten puttrade uppe på, och en näpen plättpanna tronade bredvid en liten stekgryta.”

Kokböcker för lek fanns också och innehöll märkliga recept som trollcrem, snöberg och chokladsoppa. Två exempel är Edit Reiniläs Kokbok för lekstugan utgiven i Helsingfors 1909 samt Elise Adelskölds Kokbok för lekstugan utgiven i Stockholm 1922.

Flickornas fostran genom lek var fortfarande en viktig del av lekstugeleken på 1950-talet, att döma av boken Landet överallt av Eva Malmqvist från 1955. Där får flickan Mejram en lillstuga i överraskningspresent på födelsedagen och hennes mamma säger: ”- Det viktigaste av allt, sa hon, det är i alla fall att flickan lär sig att hålla rent och städat. De här gardinerna går både att tvätta och stryka, och golvet skall vara vitskurat med hackat enris över på lördagskvällen.”

Figur 4. Kafferep i lekstugan på Gysinge centrum för byggnadsvård, en lekstuga uppförd av återbrukat byggmaterial. Foto: Pernilla Lindström, Skellefteå museum.

Lekstugan i trädgården
Lekstugan kom också att utgöra en viktig detalj i trädgårdens utsmyckning och sekelskiftets lekstugor hade ofta intilliggande små grönsaksland och odlingar. 1906 utkom Rudolf Abelins bok Lekstugans trädgård. Han skrev att lekstugan var ”avsedd att inom sina väggar sluta det bästa, vi gamla och varje tid äga, nämligen våra barn.” Lekstugans läge skulle därför vara öppet, sunt och soligt och utan ”ättestupor och bottenlösa dypölar” i närheten. Själva stugan skulle vara nätt och tilltalande.

I boken På sommarfärd av Elsa Smith från år 1900 beskriver hon lekstugans grönskande idyll så här: ”Bakom lekstugan låg dockträdgården…Den var indelad i små fyrkantiga land med alla möjliga grönsaker…Två äppelträd och ett päronträd samt en rabatt med blommor fulländade denna lilla näpna trädgård.” Boken illustrerades av Jenny Nyström.

Figur 5.  Lekande barn framför en lekstuga, troligtvis i Burträsk-trakten. Foto: Skellefteå museum.

Kungliga lekstugor
De kungliga barnen var bland de första som fick tillgång till egen lekstuga och dessa utgjorde sedan förebild för många svenska familjer. Ett exempel är prinsessan Margarethas gula lilla lekstuga på sommarresidenset Fridhem i Östergötland. Prinsessan var brorsdotter till Gustav V, och lekstugan var en gåva på hennes elvaårsdag 1909. Den presenterades i ett reportage i Idun 1910, där fick man veta att prinsessan och hennes två yngre systrar Märtha och Astrid själva skurat stugan och att familjen anlagt en liten tillhörande trädgård i bergsskrevan bakom. I stugan fanns en riktig Husqvarna vedspis och täljstenskamin samt diskbänk klädd med zink och en liten grönmålad salsmöbel. Den var också försedd med allehanda lekföremål som mjölkkrukor, konserveringsapparat med termometer, kokböcker, kakformar, städredskap, kavlar mm.

På Sofiero tillkom en lekstuga runt 1920 som gåva till blivande drottning Ingrid av Danmark som då var en liten skolflicka. Arkitekt var kung Gustaf VI Adolf själv. Denna lekstuga hade föregåtts av en tidigare men något mindre lekstuga. Lekstugan var utrustad med diskbänk och spis och beskrevs som ”ett välordnat och prydligt hem för pyssliga små prinsessor”. I boken Sommardagar på Sofiero av Sten Granlund ingick denna vers:

”Nu surrar bi och humla kring täppans alla blommor små,

Och fjärilar sig tumla i luften soligt blå.

Och här står lekens stuga med solrosvakter som på post

Och blommorna sig buga vid dörr och fönsterpost

Här prinsarna och sessa har rett sitt eget lilla hem

Om du är lång böj hjässan ty låg är dörrn till dem

Här ställa de till fester med små karotter, fat och glas

Och mor och far som gäster de bjuda på kalas.”

Hagasessorna hade en lekstuga på Solliden, Öland, ett ombyggt gammalt torp vid namn Grönadal, även den en gåva från farfars far kung Gustav V. Torpet gjordes 1948 om till lekstuga för prinsessorna och lillprins Carl Gustaf, nuvarande kung Carl XVI Gustaf, och presenterades samma år i ett reportage i Idun. Den består av kök och vardagsrum. Nordiska kompaniet fick i uppdrag att inreda huset och lekstugan blev därmed utrustad med elektrisk spis, kryddskåp, vatten och avlopp, strykbord och staplar av porslin samt rader av kastruller och stekpannor. På en vägg i lekstugan sitter ett inramat telegram från mamma prinsessan Sibylla som lyder:

”Bjudningen till ert kalas har försatt oss i extas.

Vackra korten likaså och vi ber er lita på

att utsatt ort och tid vår kaross skall stanna vid

porten till er trevna stuga. Vi med tacksamhet oss buga.”

Landets enda lekstuga som är skyddad som statligt byggnadsminne är den kungliga lekstugan på Haga slott. Bilder och artiklar om lekstugan spreds genom 1940-talets veckotidningar som ett drömideal och bidrog till att en våg av nya lekstugor byggdes runtom i landet. Den kungliga lekstugan i Ölandsstil var liksom lekstugan vid Solliden en gåva till Hagasessorna från farfars far kung Gustav V och deras docklekar och kakbak på Haga kom att bli förebild landet runt.

Figur 6. Staffan Westerbergs lekstuga på Hägnan, Gammelstad. Foto: Pernilla Lindström.

Nationalromantik, tjugotalsklassicism och funkis
Lekstugans stil har liksom övrig bebyggelse följt det rådande arkitekturmodet i landet. De första lekstugorna hade därmed ofta schweizerstil med snickarglädje, senare övergick man till nationalromantiken och därefter följande stilar som funkis på 1930-talet och allmogeromantik på 1970- och 1980-talet.

1911 uppfördes en sommarbostad på Älvnäset till disponenten vid LKAB i Svartöstaden. Villan blev permanent chefsbostad omkring 1940 då Folke Westerberg tillträdde som disponent. Till villan hörde en lekstuga med drag av nationalromantik, troligtvis byggd omkring 1920-talet. Lekstugan har bland annat använts av Folkes son Staffan ”Vilse i pannkakan” Westerberg född 1934 i Luleå. Han intresserade sig tidigt för teater och skådespeleri och skapade egna pjäser med hjälp av kartonger och ficklampor. Lekstugan flyttades senare från Svartöbrinken till Hägnan i Gammelstad och kan där besökas idag.

Ett exempel på en modernistisk lekstuga finns bevarad i Boliden. Samhället Bolidens stadsplan ritades av arkitekten Tage William-Olsson och byggdes i en första etapp under 1920-talets andra hälft. Samhället byggdes upp i en strikt hierarki med utseendet av en solfjäder med disponentvillan i mitten och tjänstemanna- och arbetarbostäder strålande ut därifrån. Många av byggnaderna, bland annat disponentvillan, ritades av arkitekten John Åkerlund, Stockholm och var inspirerade av klassicismens rena linjer. Disponentvillan uppföres omkring 1930 och troligtvis samtidigt med den även en lekstuga och grindstuga. Det är mycket möjligt att Åkerlund även ritade lekstugan liksom den matchande grindstugan i parkmiljö på tomten. Dessa har idag kvar sina putsade fasader till skillnad från huvudbyggnaden som senare har fått träpanel. Invändigt i lekstugan finns den tidstypiska barnkammartapeten bevarad och namnteckningar i blyerts visar spår efter de barn som lekt här genom åren.

I Åsele kommun finns en lekstuga som ingår i miljön vid Asplunda lanthandel i Tallsjö. Från 1895 till en bit in på 1950-talet drevs en speceri- och diversehandeln på gården Asplunda av familjen Edman. Lanthandeln grundades av O.A. Edman och togs på 1920-talet över av dennes son Albert Edman. Lekstugan uppfördes i början av 1940-talet åt en dotter på gården. Lekstugans fasad är klädd med locklistpanel som målats i samma färgsättning som huvudbyggnaden där lanthandel är inredd, sadeltaket är klätt med stickspån. Invändigt är tak och väggar klädda med obehandlad masonit. Golvet är belagt med en likadan linoleummatta som i salen i lanthandeln.

Figur 9. Lekstugan vid Asplunda lanthandel, färgsättningen är anpassad till huvudbyggnaden i bakgrunden. Foto: Lena Berglund, Västerbottens museum.

Den moderna lekstugan
På 1970-talet blev lekstugor mer ovanligt för att göra comeback igen på 1980-talet. I och med populariseringen då blev det vanligare med prefabricerade lekstugor, så kallade typhus, ibland av sämre kvalitet. Idag kan man hitta allt från Muminhus till små herrgårdar eller funkisvillor till lekstugor, ett uttryck för sin tid som en dag kanske är lika värdefullt som en kunglig lekstuga från 1900-talets början.

Vid tangentbordet:
Pernilla Lindström
Byggnadsantikvarie vid Skellefteå museum