Husgerådskammarens föremål

Vi har under våren 2020 haft två silverföremål med en Norrbottnisk koppling utställda i museibyggnaden. Föremålen har varit deponerade hos oss under en längre tid, men de har nu återlämnas till ägaren, Kungl. Husgeråds-kammaren. Tyvärr tvingades museet stänga ner under Coronapandemin, varför få har haft möjlighet att se utställningen. Nedan följer något om dessa silverföremåls bakgrund.

Kruthorn av silver

År 1858, när han redan hade övertagit regeringen som vicekung, men formellt fortfarande var kronprins, reste den blivande Karl XV upp till Norrbotten på Eriksgata. Resan, mellan juli och augusti, gick upp efter Lule älv till Kvikkjokk och tillbaka, samt kortare turer till Överkalix samt Haparanda och Torneå.

Vid den här tiden ökade befolkningen i norra Norrland kraftigt och det samma kan sägas om landsdelens betydelse, bland annat genom en framväxande träindustri och bättre kommunikationer. Dessutom hade släkten Bernadotte (Carl XIV Johan och Oscar I) redan tidigare ekonomiska intressen i Gällivareverken. Ett annat skäl till resan var att ge den konstintresserade kronprinsen tillfälle att utföra landskapsmålningar.

Inför kronprinsens ankomst genomfördes omfattande förberedelser i de trakter han skulle besöka. Landsvägar, överfarter, broar och hamnar reparerades och alla ledstänger målades röda. På flera orter restes även äreportar och blomkransar sattes upp. Eftersom stora delar av Norrbottens inland vid den här tiden saknade landsvägar, kom huvuddelen av resan att ske till båt och med häst. Kronprinsen var under resan ständigt klädd i en grå jaktrock med livrem och hatt. Till det bar han höga stövlar eller samiska pjäxor i skinn, fyllda med hö för att motverka skavsår.

Kronprinsens resesällskap bestod av uppemot trettio personer. De förnämsta var civilminister Ludvig Almqvist, läkaren Pehr Henrik Malmsten, förste hovmarskalk Wilhelm Sandels, astronomen Nils Haqvin Selander, kaptenen Oskar af Dalström och kronprinsens adjutant, konstnären Fritz von Dardel. Dessutom innehöll sviten två fransmän, nämligen hovmästaren ”Remmi” och kocken ”Måråa”, samt en garderobsföreståndare, en jägare och fyra pager.

Möllenborgs silververkstad i Stockholm, och dess ägare Louis Constant Féron, fick inför avresan en beställning från kungahuset på en serie kruthorn i silver. Dessa kom kronprinsen att under resan utdela som gåvor till olika bemärkta personer.

Kruthorn av silver. Foto: Kjell Öberg, Norrbottens museum.

Avfärden från Stockholm skedde med ångfartyget Valkyrian den 24 juli. En annan mindre båt som användes uppför Luleälven var specialbyggt för det kungliga ändamålet. Det var utrustat med soltält och bar unionsflaggan i aktern. Valkyrian medföljde hela vägen till Luleå. De första landstigningarna gjordes i Gävle och Härnösand. Därifrån gick resan till Bodums socken, där en björnjakt arrangerades. Björnarna lyckades dock bryta ringen och ta sig ur fällan och kronprinsen infångade istället en räv och sex harar.

Sällskapet anlände på kvällen den 9 augusti till Piteå som varit länets residensstad fram till den 25:e juni samma år. Där mottogs kronprinsen av landshövdingen Anders Emanuel Ros. På Societetshuset hölls en välkomstfest, varunder Fältjägarnas musikkår spelade och sångare sjöng Kungssången. Natten tillbringades i konsul C A Winroths bostad. På morgonen dagen därpå utfördes en simulerad säljakt i den numera igenfyllda Sundskanalen. De två skyttarna var placerade på Kyrkbron, medan ”sälen” uppenbarade sig i närheten av Getbron. När det första skottet smällde och kulan visslade över bron, höjde ”sälen” på huvudet och röt. ”Skjut inte på mig, din dumma    dj-l.”

Efter ett hästbyte i Öjebyn och en kortare utfärd till Arnemark, intogs en måltid hos handlanden, sedermera brukspatronen, Carl Anton Hedquist. Sällskapet anlände till Luleå den 10 augusti. Kronprinsen bodde hos landshövding Ros på det nybyggda residenset. Om mottagandet skrev ett ögonvittne:

”Vid entrén till residensområdet hade uppförts en äreport, vid vilken stadens unga damer välkomnade den höge gästen med blombuketter, medan samtidigt salut gavs från ett fartyg i hamnen och hurrarop höjdes av den församlade folkmassan, vilken räknade ett stort inslag av allmoge. Å residensgården voro samlade civila och militära ämbets- och tjänstemän, magistraten och borgerskapet.”

På Karls initiativ anslöt sig Ros, lantmätaren Johan Erik Nyström och kaptenen Claes Adelsköld till resesällskapet, då dessa hade större kunskaper om den lokala terrängen än kronprinsens egna män. Med på prinsens vagn fanns dessutom en bur med levande kycklingar. Detta väckte tydligen stor uppståndelse i Norra Bredåker, där ingen ur lokalbefolkningen tidigare hade sett kycklingar. Enligt von Dardels berättelse skulle folket där ha trott att fåglarna var påfåglar eller kalkoner. I Bredåker upphörde också landsvägen, varför resten av resan gjordes med båt. Därefter passerade sällskapet Svartlå, där frukost intogs hos inspektor Eckhéll. Karl tog sig också tid att göra teckningar av omgivningarna. Natten tillbringades hos kronoåbon Johan Sundqvist i Vuollerim, där kronprinsen och von Dardel sov på enkla halmbäddar övertäckta med lakan.

Följande morgon, den 13 augusti, begav sig kronprinsen, bonden Sundqvist och kronolänsman J. E. Ullenius från Jokkmokk ut för att jaga änder i Vuollerimselet, men jaktlyckan uteblev. På dagen fortsatte färden mot Nelkerimselet och första anhalten blev byn Koskats. Karl utmanade där Sundqvist, känd för att vara den starkaste i socknen, i brottning och de två tävlade om vem som kunde lyfta det tyngsta järnspettet, vari Sundqvist besegrades. Från Koskats gick resan till häst mot Mattisudden. Kronprinsen insisterade på att promenera hela sträckan, trots att Ullenius erbjöd honom sin häst. När Ullenius frågade om kronprinsen kände sig trött, svarade denne: ”Du känner icke mig”, varpå han öppnade sin jaktplunta. ”Kom och tag dig en klunk”, sade han till Ullenius och erbjöd honom därtill en cigarr. Efter att Karl druckit och rökt fick han nya krafter och någon trötthet märktes inte av.

Med roddbåt gick resan till Mattisudden, där kronprinsen gästade flera samiska hem och bjöds på renmjölk, renost och kött. En förmögen nybyggarsame vid namn Per Andersson Rim (1814-1872) skänkte honom två renkalvar och mottog av kronprinsen ett kruthorn i silver. Renkalvarna var avsedda för slakt, men kronprinsen ville hellre ta emot dem levande och att de skulle vårdas av givaren. Denna episod är upphov till en lätt moraliserande, traderad berättelse utan större trovärdighet. Nämligen att Per Andersson Rim en dag dyker upp vid Stockholms slott med en renhjord, avkomlingar till de ursprungliga två renarna.

Från Mattisudden gick färden över myrarna till Jokkmokk. Sträckan var en av de mest strapatsfyllda under hela resan. Hästarna hade svårt att balansera på spångarna som lagts ut över myrarna och landshövding Ros föll med sin häst ner i ett myrhål.

I Jokkmokk övernattade Karl hos pastor Gustaf Westerlund och dennes familj. Pastorn hade sjutton barn, även om alla de inte befann sig hemma vid detta tillfälle. Civilminister Almqvist valde av hälsoskäl att stanna kvar i Jokkmokk, där han fick uppehålla sig på prästgården. Hos handlaren Stenman köpte Karl samiskt silver och pärlor och han gav till fru Westerlund ett dyrare guldarmband. Pastor Westerlund följde med kronprinsen till Kvikkjokk och klarade resan bra trots att han led av klumpfot. Från Jokkmokk fortsatte färden med tretton båtar över den tre mil långa sjön Skalka. Längs vägen passerade de Saskam, Purkijaur, Randijaur, Parkijaur och Björkholm samt rodde längs Skalkajaure till Granuddens skvaltkvarn, Tjåmotis och Njavve. Westerlund förvarade sin prästkappa och prästkrage i ett paket av tidningspapper i sin bakficka och kunde snabbt ta fram dem om han tvingades improvisera en mässa. Så skedde i Njavve, där Westerlund döpte ett nyfött samebarn.

Till Kvikkjokk ankom de på söndagsmorgonen den 14 augusti efter att rott över den stora sjön Saggat. När kronprinsens båt siktades från Kvikkjokks strand, ringdes det in till gudstjänst, vilken förrättades i det gamla kapellet på samiska av prästen Johan Læstadius, son till Carl Laestadius, en halvbror till Lars Levi och Petrus. Tillsammans med Kvikkjokksbon Nils Erik Jakobsson gjorde Karl en båttur till Mertiken och Kvikkjokksdeltat, där kronprinsen passade på att jaga änder och bestiga Vallifjället, som efter det kom att kallas ”Prinsens kulle”. Samma berg hade Carl von Linné bestigit under sin lapplandsresa 1732. Dagen därpå närvarade det kungliga följet vid en vigselakt i Kvikkjokks kapell. Bonden Mats Stenman skulle vigas med den förre kyrkvärdens dotter. Eftersom brudens far inte var i livet, överlämnade kronprinsen henne åt brudgummen och efter vigseln gav han dyra gåvor och silvermynt åt brudparet.

Enligt Birgit Th. Sparre skulle kronprinsen även försökt fiska pärlor i Silpajokk och Purkijaure, men samiska fiskare hade redan tömt vattnen på pärlor. Sällskapet lämnade Kvikkjokk den 15 augusti och rodde med tolv båtar nerför den branta forsen. Fritz von Dardel skrev om detta: ”Prinsen, som annars är så oförskräckt, nöp mig krampaktigt i armen och var förvånad över mitt lugn.” Natten tillbringades hos en jordbrukare på Björkudden. Hela natten plågades prinsen och von Dardel av myggen, vilka enligt dem var resans värsta plåga. På morgonen smorde husbonden in deras huvuden i tjärolja, vilket mildrade plågan. Under återfärden stannade sällskapet till på en holme i Skalkasjön. En måltid intogs och kronprinsen gjorde upp en stockeld. När de skulle lämna holmen föreslog en av roddarna, nämndemannen Carl Erik Pettersson, att holmen skulle döpas om till ”Prinsens holme”, vilket alla tyckte var en god idé. ”Vad heter holmen nu då”, frågade kronprinsen av Pettersson, som svarade ”Kåddesuoloj”. ”Nå vad betyder det”, frågade kronprinsen, som missförstod Petterssons svar. När så Pettersson svarade ”Vildrensholmen”, blev Karl arg och svarade: ”Vet hut, tycker du jag är som en vildren” och sparkade Petterson i stussen.

Jokkmokk nåddes den 17 augusti. Kronprinsen bad pastor Westerlund redogöra för sin dåliga ekonomi och erbjöd sig att betala militärutbildningen för en av Westerlunds söner. Westerlund gick med på detta och sonen, Oscar August, utbildades senare vid Militärhögskolan Karlberg i Stockholm. Han blev senare kapten vid Dalregementet. Eftersom två andra av pastorns söner skulle resa ner till skolan i Luleå inom kort, beslöt Karl att låta dem följa med honom på Valkyrian, vilket de också gjorde. Återresan gick via Vuollerim till Norra Bredåker, där Valkyrian väntade. Med henne fortsatte färden till Boden och därifrån med hästar till Luleå, dit kronprinsen och hans sällskap anlände den 20 augusti.

Innan avresan från Luleå utdelade kronprinsen Vasaorden till olika personer som varit behjälpliga under resan. Under en promenad delgav landshövding Ros hustru kronprinsen sin önskan om att flytta söderut och Karl lovade att ge hennes make en befordran. Året därpå utnämndes därför Ros till generalskogsdirektör och chef för Skogsstyrelsen.

Den 21 augusti passerade det kungliga följet Råneå, Töre och övernattade i Månsbyn. Följande dag fortsatte färden till Överkalix och den 24 augusti reste de via Lantjärv och Nikkala till Haparanda. Den 26 var man i Övertorneå. Kronprinsen och Fritz von Dardel beslöt att göra ett besök i ryska Torneå för att inhandla pälsar. Om det berättar von Dardel i sina memoarer:

”Trots alla försiktighetsmått var vid vår ankomst till staden, prinsens inkognito, tack vare de ryska spionernas påpasslighet, redan förrått, och vi blevo plötsligt omringade av en avdelning donska kosacker, som framsprängande i full galopp och med fällda pikar, sågo så hotande ut, att jag fruktade, att de kommo för att enlevera den svenske regenten. Men sedan de lika hastigt, som de framryckt, dragit sig tillbaka och sedan åter utfört några vilda och bullersamma rörelser, uppställde de sig på två led och intogo en orörlig ställning, medan officeren saluterade prinsen med sin sabel.”

Kronprinsen tog inte allvarligt på kosackernas angrepp, utan lät von Dardel ge kosackerna en riksdaler var som uppskattning för paraden. Till kronprinsens ära hölls en bal i Haparanda, där en av kronprinsens resekamrater, civilministern Almqvist förälskade sig i en apotekardotter. Almqvist ville be kronprinsen om tjänstledighet för att kunna stanna kvar i staden, men von Dardel avrådde honom från att fråga. I Salmis gick kronprinsen och hans sällskap ombord på Valkyrian och reste över Bottenhavet till Stockholm. Återkomna till Stockholm möttes det kungliga följet av jubel och festligheter på Skeppsholmen.

Under resan utförde Karl en mängd målningar och teckningar av landskap och byar. Vid ankomsten till Kvikkjokk stannade han bland annat till vid Årrevarats och målade fjället Staika. Det mest kända av hans målningar från resan är dock Utsikt från Kvikkjokk, som färdigställdes 1859. Målningen ställdes ut på Bildmuseet i Umeå 1990 med anledning av att Umeå universitet då fyllde 25 år. Han gjorde även en målning föreställande Kvikkjokks kapell. Under hela resan utförde Fritz von Dardel över sjuttio teckningar och målningar, ofta med en humoristisk anstrykning. De flesta av dem skildrar resan och resesällskapet. Samtliga av von Dardels bilder finns publicerade i samlingen Reseminnen från Norrland, som finns bevarad på Nationalmuseet i Stockholm.

Störst betydelse fick Karl XV:s eriksgata för Norrland och provinsens utveckling. Kronprinsen förstod att nyckeln till provinsens utveckling var bättre kommunikationer och en utbyggd infrastruktur. Det var ett av skälen till att kapten Adelsköld vid Väg- och vattenbyggnadskåren följde med på resan från Luleå till Kvikkjokk. Karl konsulterades också av lantmätaren Per Henrik Widmark, som hade förslag på en omfattande järnvägsutbyggnad från kusten till Norrbottens inland. På grundval av det lät Karl utnämna Widmark till landshövding i Norrbotten efter Anders Emanuel Ros och som sådan kom Widmark att förverkliga flera av dessa ambitioner.

Vid Karl XV:s besök i Lappland pågick järnvägsbygget mellan Gällivare och Strömsund. Karls plan var att malmen skulle transporteras med tåg från Gällivare till Storbacken och sedan fraktas med båt nedför Luleälven. Forsarna skulle kringgås genom en ny kanal, ett projekt kungen diskuterade med Adelsköld och Per Henrik Widmark. 1863 bildades aktiebolaget The Gellivare Company, Ltd och kanalprojektet fick fart, men bara några år senare gick företaget i konkurs och kanalbygget fick avslutas. Resterna av den så kallade Engelska kanalen kan fortfarande ses längs Luleälven. Inte förrän 1888 byggdes slutligen en järnväg mellan Gällivare och Luleå och gruvnäringen kunde ta fart.

För att främja jordbruket i Norrbotten och samtidigt inrätta en jordavlönad milis, likt det ungerska gränsvärnet lät Karl 1859 bilda Norrbottens Kolonisationskommitté, men dess verksamhet blev kortvarig. Kommitténs medlemmar var lantmätare Nyström, kapten Adelsköld, generaldirektören för Fångvårdsstyrelsen Wilhelm Stråle af Ekna och hovstallmästare F. Boy. Ordförande var kronprinsen själv. Mot slutet av 1800-talet var dessa frågor åter aktuella och flera olika kolonisationsformer, denna gång för skogsbrukets utvecklande, kom att avlösa varandra.

Genom Karl XV:s arbete med att utveckla norrländskt jordbruk och norrländsk industri gick Norrland från att vara den mest försummade landsdelen i Sverige till att bli en av de mest utvecklande. Detta väckte irritation hos riksdagsmän från andra delar av landet; vid riksdagen 1862–1863 klagade Lars Johan Hierta på att Norrland fick mer lån och anslag än de andra landsdelarna.

Under en frukost hos kyrkoherde Lars Isak Hellman i Överkalix nämnde Karl expeditionen till Kvikkjokk. Halvt på skämt sade han till bordskamraterna:

”Aldrig i mitt liv kan jag påminna mig hava haft så lugnt och trevligt, som under denna resa. Vill ni som jag, gossar, skaffa vi oss en farm någonstans uppefter Lule älv och slå oss ned där som nybyggare, om det skulle bliva för tråkigt nere i Stockholm.”

Tanken var att starta ett jordbrukshemman i Norrbotten. Kapten Claes Adelsköld föreslog att gården skulle heta Åminne i åminnelse av Karls Norrbottensresa. Kronprinsen bestämde att hemmanet skulle bli ett slags aktiebolag och att aktierna skulle kosta 300 kronor styck. Lantmätare Johan Erik Nyström fick i uppdrag att inköpa odlingsbar mark. Gården låg i trakten av Edefors, i Bodens kommun, omkring 8,5 mil utanför Luleå. Hela egendomen omfattade 1 051 68 hektar.

Till en början skulle bolagets enda aktieägare vara de sju stiftarna, men redan vid den första bolagsstämman insåg de att kostnaderna var allt för höga. Därför beslöt stämman att försöka värva utländska ”respektabla” personer i projektet. Stora pengar lades ned på jordbruket där och kronprinsen satsade personligen åtskilliga summor på nyodlingar. Monarker och högreståndsmän i Europa köpte aktier i Åminne och bolagsstämmor hölls kontinuerligt på Stockholms slott. Några av aktieägarna var till exempel Fredrik VII av Danmark, drottning Victoria av England och Kejsaren Napoleon III av Frankrike, och hans hustru Eugenie.

På bolagsstämman den 3 augusti 1869 infann sig 229 aktieägare på Stockholms slott. Enligt dokumentationen ägde Åminne bolag 10 kor, en tjur, en bagge och två tackor. Värdet på gården och kreaturen uppgick till 76 006 riksdaler och 34 öre, medan skulden uppgick till 3 167 riksdaler. Stämman beslutade att skänka Åminne till Norrbottens läns Hushållningssällskap, mot kravet att den nya ägaren övertog bolagets skulder. När Hushållningssällskapet övertog Åminne omvandlades gården till lantbruksskola och 1877 slogs sedan lantbruksskolan ihop med lantbruksskolan i Avan.

Ett år efter kronprinsens besök, den 1 juli 1859, restes en 4,5 meter hög minnessten i grön marmor på residensgården i Luleå. På spiran till monumentet står:

”Till minne af H. K. H. kronprinsen-regenten Carls besök 1858. Norrbottens tacksamma folk reste stenen”.

1859 skänkte Karl XV en tomt vid Stockholms inlopp till professor Malmsten, som deltagit i lapplandsresan. På tomten lät Malmsten sedermera uppföra en villa vid namn Kvikkjokk. När kungen gav Malmsten gården sade han till honom:

”Det skall Du kalla Kvikkjokk i åminnelse av våra äventyrliga fiskefärder uppe i Lapplands sjöar.”

Enligt traditionen skulle Malmsten räddat Karl från att drunkna i Kvikkjokk och sedan fått tomten som en tacksamhetsgåva.

I Tornedalen kallades sommaren 1858 i folkmun under flera generationer ”prinsens sommar” (prinssin kesä) i åminnelse av kronprinsens resa.

När Möllenborgs verkstad lades ner 1927, överlämnades dess inventarier till Nordiska museet och de utgör idag grunden för Skansens guldsmedja.

När Per Andersson Rim mottog detta horn var det försett med ett rött band. Han tyckte att en silverkedja vore mer passande och beställde en sådan hos silversmeden J. E. Brandt i Luleå. Kedjan fick också två små plattor, den ena med årtalet och den andra med ägarens initialer.

När Per Andersson Rim dog 1872 såldes hans silversamling. Ett av museerna i Stockholm var intresserade av densamma och bad John Francis Anderson (egentligen John Fredrik Andersson) som var en berömd ingenjör, att köpa samlingen och skänka den till museet. Dock var museet inte intresserade av kruthornet, då det inte var tillräckligt samiskt. Anderson fick alltså behålla hornet och kedjan. Han kom senare att flytta till San Diego i USA och 1925 gav han hornet till sin släkting, Nils Malmberg.

År 1956 skänktes kruthornet till konungen av Mr J. W. Malmberg, San Diego, Kalifornien. Med hornet fanns en nedtecknad berättelse om hornets ursprung som är intressant att studera, inte minst för att se hur en berättelse kan förändras. I denna version dyker nämligen Per Rim upp i Stockholm med en renhjord, de ursprungliga renarnas avkomlingar.

År 1957 deponerades kruthornet av Kungl. Husgerådskammaren på Norrbottens museum.

Detalj av kruthornet. Foto: Kjell Öberg, Norrbottens museum.

Bägare av silver från Nasafjäll

En bägare eller tumlare eller supkopp av silver, tillverkad 1780 av Olof Löfwander d.ä. i Luleå, där han var verksam mellan 1753 och 1785. Bägaren har inskriptionen ”Af Nasa silfver 1779/ Håller 13 lödi 5 ½ gr. F.M:S:G.

Detta föremål härstammar alltså från den andra Nasafjällsepoken, 1770-1810.

År 1769 skaffade sig landskamreraren i Västerbottens län, Nils Bergström i Umeå, en mutsedel för gruvfältet på Nasafjället tillsammans med några andra intressenter. Ett bolag med 100 andelar bildades i Piteå 1770. Bergsprivilegier beviljades den 17 februari 1774. Hyttan i Silbojokk skulle inte återuppföras, utan i stället planerades en ny hytta vid bäcken som går mellan sjön Lárvvejávrre och selet Iraft i Laisälven, på en plats som fick namnet Adolfström. Under somrarna 1774 och 1775 byggdes där en hytta med två smältugnar samt driv- och kalcinationsugnar. De första smältförsöken med malm från Nasafjället gjordes på hösten 1775. Som hyttmästare, sedermera bergsfogde, anställdes Carl Læstadius, som skulle bli far till Petrus och Lars Levi Læstadius.

En ny malmfyndighet påträffades 1774 ett par mil sydost om Nasafjäll, på fjället Skuortatjåkkå. Den fick namnet Gustafsfält. Under 1775 bröts där malm med gott resultat, men året därpå gick det sämre. Malmbrytningen återupptogs i stället på Nasafjället. Den största gruvöppningen på Gustafsfält mäter 8×8 meter och är vattenfylld. En hel del uppbruten och sovrad malm ligger fortfarande kvar i ett förråd byggt av upprättstående flata stenar.

Verksamheten ville aldrig riktigt lyfta under den andra Nasafjällsepoken. Intressenterna fick skjuta till ytterligare medel år efter år, men avkastningen uteblev. Bland annat var transporterna minst lika problematiska som de varit på 1600-talet, såväl mellan gruvorna och hyttan som mellan hyttan och kusten. Förvaltningen av bruket övertogs 1797 av notarien Fredrik Jonsson, en man med stora planer men liten erfarenhet. Han fick snart bruksfolket emot sig, och de arbetare som varit fast bosatta i Adolfström tröttnade och flyttade därifrån. Gruvbrytningen bedrevs därför i liten skala och hyttverksamheten låg helt nere 1797–1800. Hösten 1801 flyttade Fredrik Jonsson från lappmarken och gick sedermera i konkurs. Hans rättigheter i bolaget överläts till en av hans borgenärer, major Georg Bogislaus Staël von Holstein i Stockholm. Denne utförde stora insatser för lappmarkens kolonisation och uppodling, men hade inte förmågan att rädda silververket. Även om omfattande reparationer och ombyggnationer skedde i Adolfström under ledning av f.d. geschwornern vid Dannemora gruvor, Leonard Horneman, förblev silverproduktionen obetydlig. Staël von Holstein blev alltmer skuldsatt, och 1810 lämnade han Adolfström för att aldrig mer återkomma. Därmed upphörde bergverksrörelsen på Nasafjället och i Adolfström fullständigt. År 1821 brann hela hyttanläggningen förutom boningshusen ned.

I Adolfström finns idag några grunder kvar som minnesmärken. En byggnad från bruksepoken står också kvar, den så kallade Majorsgården, som uppfördes på 1770-talet men som fått sitt namn efter major Staël von Holstein. När den förste nybyggaren slog sig ned i Adolfström 1841 bosatte han sig i byggnaden, som förblev bebodd fram till 1955.

Enligt bergverksprivilegierna från 1774 hade Nasafjällsbolaget fått rätt att anlägga nybyggen inom Pite lappmark och inom de allmänningsskogar i kustlandet som gränsade till Pite, Ume och Ångermanna lappmarker. Innehavarna befriades från knektutskrivning och andra pålagor, med undantag för mantalspenningar. I gengäld skulle de vara bruket behjälpliga med transporter och andra tjänster. Merparten av de nybyggen som redan fanns i Pite lappmark 1774 övertogs av bruket, men många nybyggen insynades också av bolaget, särskilt längs viktiga färdleder.

Omkring 15 stycken liknande bägare lär vara kända.

Bägaren kom i Konung Gustaf V:s ägo 1933 som en gåva från fröken Ida Hackzell i Luleå och deponerades av Kungl. Husgerådskammaren på Norrbottens museum 1952. Hur fröken Hackzell kommit över bägaren är okänt.

Husgerådskammaren Foto: Kjell Öberg, Norrbottens museum.

Vid tangentbordet:
Robert Pohjanen, föremålsantikvarie vid Norrbottens museum

Källor:

Lindgren, Hugo                                      Carl XV:s resa genom Norrbotten i Norrbottens museums årsbok 1934.

Westerlund, Hans G                              Karl XV:s resa till Kvikkjokk i Till fjälls, Svenska fjällklubbens årsbok 1943.

Wikipedia                                               Diverse artiklar

En ”glamorös” sjukdom

Nu är det återigen dags för lite osteologi här på bloggen. Veckans blogginlägg kommer att beröra ett ämne som kan uppfattas som känsligt och tabubelagt. Det kommer att handla om en sjukdom som har funnits länge och som fortfarande drabbar människor än idag. Sjukdomen spred skräck och skam runtomkring sig men ansågs ändå till en början som en glamorös sjukdom – om man tillhörde de högre kretsarna. Den sjukdom som vi ska fördjupa oss i både historiskt sett men även hur den påverkar skelettet är syfilis.

Känsliga läsare varnas…

Syfilis är en venerisk sjukdom som främst smittar genom kroppskontakt och intimt umgänge. Men det finns fall där syfilis även har smittat genom kläder och föremål. Under slutet av 1400-talet spred sig syfilisen i en rasande fart. En del forskare anser att det var med Columbus som syfilisen kom till Europa. Efter deras första amerikaresa utbröt nämligen en egendomlig ny sjukdom. På hemresan ifrån den nyupptäckte ön Haiti drabbades förste styrman Pinzon av underliga sår, men som efter en tid försvann. En tid därefter drabbades dock både Pinzon och andra i manskapet av utslag i munnen samt variga och frätande sår på benen och andra kroppsdelar. Andra forskare menar att det är mer troligt att bakterien redan fanns i Europa och att Columbus och hans manskap fick med sig en mer aggressiv variant av bakterien. Girolamo Fracastoro, en av renässansens mest ryktbara män, var läkare, astronom och skald. Fracastoro menade att sjukdomen troligen hade sitt ursprung i Amerika, men att gudar och gestalter ur den grekiska och romerska mytologin även har spelat en roll. Herden Syphilos gjorde uppror mot solguden Apollon som hade låtit en svår torka härja i landet. Som ett straff mot detta slog guden hädaren med en ny sjukdom, nämligen syfilis – ett namn som sjukdomen har fått behålla.

Den främsta orsaken till att syfilisen kunde sprida sig i en sådan rasande fart i Europa var alla de fälttåg som drog fram. Det var med den franske kungen Karl VIII och hans armé på dryga 30 000 man ifrån olika nationer som sjukdomen kunde spridas i samband med deras framfart under 1490-talen. Prostituerade följde fälttågen och gick mellan lägren vilket skapade en snabb smittspridning. I slutet av 1400-talet fanns alltså sjukdomen i hela Europa. Det var främst soldater, men även handelsmän, hovresenärer, studenter och prostituerade som var smittade och som spred sjukdomen vidare. Något som kan uppfattas som rätt märkligt idag är att syfilis till en början betraktades som en glamorös sjukdom. Detta beror på att sjukdomen främst förekom i de högre kretsarna. Att som adelsman ha syfilis under den här tiden var det bästa betyget på ett kavaljersmässigt, erfaret och belevat uppträdande. Något som dock ansågs som ett något mindre charmerande drag var dock den så kallade ”sadelnäsan” som sjukdomens offer ofta kunde få. Att ha en sadelnäsa innebär att ha en kraftig sänkning av näsryggen. Detta beror på en nedsmältning av septumbrosket (nässkiljeväggen).

Det tog tid innan man började förstå orsakerna bakom sjukdomen och hur den faktiskt smittade. När läkarna inte kunde hitta några svar i sina böcker lades skulden på osund väderlek, himlakroppens påverkan, omåttligt förtärande av mat och dryck, och inte minst Guds syndastraff. Dessa förklaringar användes för de flesta sjukdomar under denna tid.

I själva verket orsakas syfilis av spirobakterien Treponema pallidum som även orsakar andra sjukdomar som exempelvis framboesi, som är en tropisk infektionssjukdom där den drabbade får hudlesioner. Skillnaden mellan syfilis och de andra sjukdomarna som orsakas av denna bakterie är att syfilis är den enda av dem som är venerisk. För att spirobakterien ska kunna ta sig in i kroppen krävs det att det finns ett sår på hud eller slemhinnor. Vid treponemala sjukdomar drabbas hud och mjukvävnad och när denna påverkan når ett andra stadium kan detta även påverka skelettet. Den veneriska syfilisen är den sjukdom som är den mest allvarliga av de treponemala sjukdomarna. I ett senare skede av sjukdomen kan den drabbades artärer vidgas så till den grad att de brister vilket i sin tur kan leda till att individen förblöder.

De tidiga tecknen på sjukdomen är en mildare inflammation som syns där bakterien tog sig in i kroppen. Bakterien sprider sig därefter i kroppen och angriper hud och mjukvävnad. I ett senare skede angriper bakterien skelettet, vilket bildar inflammatoriska förändringar i benen. Dessa förändringar utgörs huvudsakligen av en nedbrytande process men det förekommer även ny benbildning (regeneration) och reparation av benmassa. Det är dessa förändringar på skelettet som vi kan identifiera. Vad som händer med benen är att de drabbas av osteomyelitis (en infektion) som är framkallad av en inflammatorisk reaktion specifik för treponema sjukdomar. Det är ca 20% av de som insjuknar i syfilis som kan få benförändringar. Förändringar på benen utvecklas mellan 2-10 år från det att en individ har blivit infekterad. Finns det ett lokalt trauma är det möjligt för infektionen att sprida sig till benen via lymfkörtlar och kärl. I de sista stadierna av sjukdomen kan benen påverkas så till den grad att de ändrar form.

Det vanligaste benet som drabbas av de långa rörbenen vid venerisk syfilis är skenbenet (tibia), som kan komma att få en konvex, sabelliknande form. Syfilis kan även skapa nedbrytande förändringar i leder och det är vanligast att knäna drabbas. I de senare stadierna av sjukdomen kan lederna skadas till följd av minskad känsel då nervsystemet påverkas av sjukdomen. Vid den veneriska syfilisen är det vanligt att kraniet drabbas och det är ofta dessa förändringar som gör att vi kan identifiera syfilis i de osteologiska materialen. Vad som händer är att en process av kraftig förstörelse startar och detta reparerar sig oregelbundet. De delar av kraniet som utgör själva skalltaket får då ett ”maskätet” utseende (caries sicca). Det är vanligen pannben (os frontale) och hjässben (os parietale) som påverkas. Inflammationen startar inne i benen och sprider sig både inåt och utåt, vilket kan leda till perforering – d.v.s. hål eller öppningar i skallen.

Syfilis kan även smitta från mamman till ett ofött barn, detta kallas för kongenital syfilis. Vid den kongenitala syfilisen är det även här vanligt med den sabelliknande formen på skenbenen samt osteomyelit men vid den kongenitala syfilisen är det inte helt ovanligt att det även är fler ben som är drabbade i kroppen. Läkaren, och professor i syfilidologi, Edward Wilhelm Welander inrättade i slutet av 1800-talet ett hem för barn som föddes med syfilis då det var så pass många barn som föddes med sjukdomen. Andra vanliga drag vid den kongenitala syfilisen, och som kan ses i det osteologiska materialet, är skårade framtänder (Hutchinson´s teeth) samt flertalet rundade outvecklade emaljcuspar på de första permanenta kindtänderna (Mulberry och Moon´s molars).

Under andra halvan av 1700-talet ansågs sjukdomen som ett hot mot nationen och flera länslasarett inrättades i Sverige. Av patienterna vid dessa länslasarett var det många som led av olika former av syfilis – med stora står på kroppen, feber och värk. Kungl. Collegium Medicum (en sammanslutning av läkare) ansåg att sjukdomen hade spritt sig genom krig och genom handel med andra länder. Vad som förvärrade läget i landet var dels bristen på vårdanstalter men även folks okunnighet om farorna med sjukdomen. Enligt den rapport som sammanställdes av Kungl. Collegium Medicum hade allmogen en farlig inställning till sjukdomen. De trodde nämligen att man blev frisk så fort man hade smittat någon annan.

För att bota syfilis var det vanligt att kvicksilver användes. Kvicksilver i medicin mot veneriska sjukdomar var vanligt från tidigt 1700-tal och ända fram till det att penicillinet upptäcktes och började användes 1944. Under 1810-talet hade dock läkare börjat inse att kvicksilver kanske inte var så där jättebra trots allt… Kuren ersattes då till viss del med dietkuren som togs fram av en läkare i Vadstena vid namn Carl Gustaf Osbeck. Carl presenterade kuren 1810 och hävdade att han genom denna kunde bota de svåraste fallen. Det uppstod dock en livlig diskussion om det faktiskt var Osbeck som var hjärnan bakom kuren. Trots detta blev kuren vanlig på lasarett under tidigt 1800-tal. Den så kallade dietkuren gick ut på att patienten skulle äta lite mat tillsammans med en dekokt på kinarot och piller med kvicksilver.

Det mest kända botemedlet var gråsalva, som är ett urgammalt medel mot skabb där kvicksilver ingick. Patienten kunde även få sitta i en tunna eller en trälåda med kvicksilversulfid som hettades upp, detta var för att framkalla kraftig svettning och salivavsöndring. På så vis trodde man sig kunna driva ut sjukdomen och det onda ur kroppen. Man ansåg att kvicksilverpreparaten med dess sura egenskap skulle ha en effektiv förmåga att rensa ut sjukdomens ”gift” ur kroppen. Många dog dock istället som en följd av kvicksilverförgiftning. Genom de behandlingar som fanns till hands trodde patienterna att de blivit friska, de kände sig mycket bättre och såren tycktes läka. Men sjukdomen kom tillbaka efter en tid och detta kunde ske under en något maskerad form. Symtomen kändes inte alls igen av varken läkare eller patient. Patienten var då med största sannolikhet inte medveten om att det fortfarande var syfilisen som spökade i kroppen och att de även fortfarande smittade.

Det var ofta sjömän och kringresande som fick skulden för att sjukdomen tog fart och spred sig i norra Norrland. Foto av målning av LA Bergbom, Luleå. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1977:819:24.

I norra Norrland hade sjukdomen inte någon större spridning under slutet av 1700-talet. När sjukdomen började sprida sig var det sjömän och kringresande som ofta fick skulden. Men under 1800-talets första årtionden blev sjukdomen allt vanligare i Norrland. Sjukdomen ökade i takt med att städerna växte. Under 1800-talet ökade även prostitutionen kraftigt och det var en stor orsak till att de veneriska sjukdomarna fick en sådan stor smittspridning. Många skämdes för att söka vård vilket enbart förvärrade spridningen av sjukdomen.

Under 1700-talets sista årtionde ansökte Torneå, Luleå och Piteå flera gånger om att få inrätta lasarett för att ordentligt kunna vårda de sjuka men möttes enbart av avslag. Det första lasarettet i Norrbotten stod klart 1827 och det placerades i Piteå. Lasarettet brann dock ned 1858 och verksamheten flyttades till provisoriska lokaler i det gamla länshäktet. Piteå lasarett återuppbyggdes 1864-1868.

Piteå kom att få det första lasarettet i Norrbotten 1827. Detta brann dock ned och ett nytt upprättades på samma plats vid Storgatan, i nuvarande Badhusparken. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1976:2:7.

Provinsialläkaren i norra Västerbotten skriver i sin ämbetsberättelse 1796 att sjukdomen är ”mindre sällsynt” och att detta beror på det skamlösa och omoraliska levernet bland norrlänningarna. Syfilisen i Norrbotten tog sig fruktansvärda former. Framför allt led norrbottningarna av ”universella symtomer” så som värk, feber och flytningar. De stora såren i halsen tog längre tid på sig för att bryta ut men orsakade norrbottningen mindre smärta. Stads Chirurgus J.J. Lange betonade hur viktigt det var med kurhus i Norrbotten – på det sättet kunde han övervaka hans patienter mycket bättre. Norrbottningarna var besvärliga patienter som inte ville övergå till de annorlunda matvanor som dietkuren innebar.

I Piteå har provinsialläkaren, doktor Waldenström, berättat om sina patienter och hur de reagerade på behandlingen. En ung kvinna som doktor Waldenström behandlade hade till en början enbart haft primitiva symtom. Efter ett ”öfverdrivet bruk av merkuren” hade sjukdomen snabbt läkt. Det visade sig dock att hon inte alls blivit botad då de stora sår som hon hade haft i halsen orsakade stora skador i hals och munhåla. Hon led även av en svår och blodig hosta och hade även värk i benen. Läkaren föreskrev svavel, opium, kamfer och spanska flugan vilket enligt läkaren skall ha botat kvinnan. Spanska flugan är en skalbagge som fått sitt namn från att spanjorerna torkade och exporterade denna bagge till apotek över hela Europa. Spanska flugan skulle bl.a. hjälpa mot huvudvärk och muskelvärk. Denna skalbagge har också använts som ett potenshöjande medel för män. Det har dock visat sig att ämnet kantaridin som finns i skalbaggen orsakar svåra njurskador och har därför slutat att användas, men enstaka dödsfall där individer har tagit denna skalbagge har förekommit även i modern tid.

Karikatyrer av Fritz von Dardel med provinsialläkaren Erik Magnus Waldenström till vänster. Målningen föreställer även Erik Nyström som var 1:e lantmätare, Karl Olof Sondell som var komminister i Överkalix samt Lars Levi Laestadius, pastor, sittandes i mitten. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1985:608.

Doktor Waldenström skriver 1821 att han har noterat fall av salivation (överproduktion av saliv) efter att ha föreskrivit merkuren. Patienter som inte höll sig borta från kylan och som inte drack den varma soppan utan istället drack vatten hade drabbats av ”den våldsammaste salivation”.

1813 lämnade Norrbottens provinsialläkare, doktor H. Deutsch, en dramatisk rapport om hur det såg ut i Haparanda. I Haparanda fanns det 40-50 fall av syfilis varje år, men det var inte alla som fick de värsta symtomen. Enbart ca 10 % av patienterna drabbades av det som kallades knappa tauti som är det lokala namnet på de svårare formerna av sjukdomen.

I Luleå, som inte var en stad av betydelse i början av 1800-talet, var inte de veneriska sjukdomarna särskilt vanliga. Stadskirurgen J.J Lange rapporterar dock att sjukdomen härjar i byarna runtomkring. De veneriska sjukdomarna var speciellt vanliga i byar som låg nära kyrkstäder och landsvägar. Stadsläkaren uppmärksammade att många av hans patienter kom ifrån kyrkbyar, det mönstret går att se i den lista som lasarettet upprättade över sina patienter.

Läkarna kunde se att smittspridningen var stor i närheten av byar som låg nära kyrkstäder och landsvägar. Foto av kyrkan i Gammelstads kyrkstad med intilliggande kyrkstugor. Fotograf: Yngve Tormod, Luleå. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1977:921.

Samhället vidtog en del åtgärder för att bekämpa sjukdomen, men dessa åtgärder var främst riktade mot kvinnor då män inte sågs som smittbärare på samma sätt. Kvinnor övervakades, genom den så kallade reglementationen, av polismyndigheten och tvångsbesiktigades av läkare. Efter en tid uppstod en opinion mot att det enbart var kvinnor som betraktades som smittspridare och som berördes av reglementationen. Det var först 1919 som lagen lex veneris fastslogs och som innebar att varje person som led av en venerisk sjukdom och som var i ett smittsamt skede var skyldig att låta sig behandlas av en läkare och följa de föreskrifter som fanns. Den som då medvetet utsatte en annan person för en smittorisk kunde därefter straffas enligt lag.

Referenser:

Lundberg, Anna. 1997. ”I detta mest nordliga luftstreck”. Veneriska sjukdomens härjningar i Dalarna och i Norrland 1755-1838. Oknytt. Nr 1-2 1997. Årg 18. Johan Nordlander-sällskapets tidskrift. Holmsund

Roberts, Charlotte; Manchester, Keith. 2010. The archaeology of disease. Third edition.

https://popularhistoria.se/vardagsliv/hygien-halsa/syfilis-drabbade-bade-folk-och-furstar

https://pt.se/nyheter/etthundra-ar-sedan-lasarettet-borjade-byggas-7248438.aspx

Vid tangentbordet denna vecka:

Emma Boman, arkeolog och osteolog