Vad är ett världsarv – och varför ska vi bry oss?

På radion hörde jag för någon vecka sedan ett inslag om Unescos utlåtande kring Kallakgruvan. Rubriceringen var att världsarvet Laponia kunde tas bort, vilket såklart är en obehaglig titel. Min sambo frågade mig då vad detta egentligen betydde. Fastän jag är insatt i världsarvsfrågor och har arbetat en del med frågan upplevde jag att det var svårt att berätta om allting på rak arm. Jag gjorde mitt bästa men tycker att det passar bra att skriva ihop den här texten för en intresserad allmänhet. Denna vecka ska vi alltså lära oss mer om världsarv; vad de är, hur de blir till, varför de finns, hur allting hänger ihop och vad Unesco egentligen menar med att de kan ta bort världsarvsstatusen för Laponia. Vi använder Kallakgruvan som ett exempel.

Det här inlägget är, på grund av sol, sommar och semester, skrivet för en månad sedan.

Kårtejaure. Bild från Wikimedia.

Efter andra världskriget var det uppenbart att kulturarvet behövde särskilt skydd i väpnade konflikter, varpå en konferens hölls i Haag där en konvention skrevs år 1954. Det blev startskottet för internationellt skydd vad gäller kulturarv. Inte mer än 5 år senare beslutade Egypten att bygga ut Assuandammen längs Nilen. Bygget skulle komma att dränka den historiska staden Abu Simbel. Egypter och Sudaneser vädjade till Unesco om att rädda platsen. Unesco kom då att starta en kolossal kampanj där kulturarvsföremål och byggnader flyttades från både Abu Simbel och File. Kampanjen ansågs mycket lyckad, vilket gav upphov till fler chartrar och fonder. Frågan hölls aktuell i över ett decennium för att sedan leda till Världsarvskonventionen 1972. Denna konvention hade för syfte att säkerställa att alla länder tog ansvar för sitt kulturarv. Flera länder som tidigare inte hade myndigheter för kulturarvsfrågor införlivade sådana. Konventionen skulle även stärka samarbeten och utbyten, höja kunskapsnivåerna samt fungera som kontrollant åt varandra.

Unesco har en interaktiv tjänst för att botanisera kring de världsarv som finns. Länken har du här.

UNESCO World Heritage Centre – World Heritage List

Unescos världsarvsatlas. Gula prickar är kulturella platser, gröna är naturliga. De röda prickarna är signalsystemet för att världsarvet är i fara.

När det världsarvfrågor så finns det otaliga aktörer och begrepp att hålla reda på. För att råda bot på det kommer här en liten ordlista som kan behövas. I verkligheten är det hela desto mer komplicerat då man inom varje organisation har mindre grupper som jobbar med specifika frågor. Vi gör det däremot enkelt för oss själva i den här redogörelsen.

  • UNESCO – United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization. Unesco är den direkta underorganisationen till FN. De fungerar som en moderorganisation för alla frågor som rör utbildning, vetenskap och kultur. Inom Unesco organiseras världsarven av gruppen World Heritage Centre.
  • ICOMOS – International Council on Monuments and Sites. Fungerar som ett rådgivande organ till Unesco vad gäller kulturarv och världsarvsfrågor. Icomos förbereder ärenden åt Unesco och fungerar även som en plattform för internationellt samarbete och utbyte i kulturarvsfrågor.
  • IUCN – International Union for Conservation of Nature. Organisationen observerar och konsulterar åt FN direkt i frågor som rör naturvård. Har samarbeten med Icomos då världsarv kan ha både kulturella och naturliga värden som måste bevaras. Vissa platser är ”mixade” vilket innebär större krav på samarbeten.
  • SVENSKA UNESCORÅDET – Är en länk mellan Unesco och Sverige. De är ett stöd till regeringen om frågor som rör Unescos arbete i Sverige. Sprider även det svenska Unescoarbetet till utlandet.
  • RATIFIKATION – Ett dokument som garanterar att staten förbinder sig att efterleva exempelvis en konvention. Det är oftast först när en stat ratificerat en konvention som den blir rättsligt bindande. Med andra ord räcker det inte att bara signera en konvention.
  • VÄRLDSARVSKONVENTIONEN – Den internationella konventionen om kulturarv skrevs år 1972. Konventionen föregicks av mycket arbete och bakgrund, bland annat Haagkonventionen från 1954. Faktiskt så är det inte bara världsarven som skyddas av konventionen, utan egentligen alla natur- och kulturarv. Fastän utkastet presenterades på en FN-konferens i Stockholm 1972 så signerade Sverige först år 1984 och ratificerade den år 1985.
  • VÄRLDSARVSKOMMITTÉN – En kommitté under Unesco som verkställer världsarvskonventionen. De uppdaterar listan på världsarv och har en översyn så att dessa vårdas.
  • VÄRLDSARVSSAMORDNARE – Idealt har varje världsarv en världsarvssamordnare som kan säkerställa att riktlinjer efterföljs och att besluts- och informationskedjor kan upprätthållas. Det är inte alltid en fysisk person. Exempelvis är Länsstyrelsen i Norrbotten ansvarig för de svenska delarna av Struves meridianbåge.
  • OUV – Outstanding Universal Values. För att kunna bli ett världsarv behöver platsen/objektet inneha minst ett av de 10 kriterier som Unesco satt upp. Dessa värden kan beskrivas som OUV. Vilka dessa kriterier är kan du läsa längre ned.
  • MKB/HIA – Miljökonsekvensbeskrivning eller Heritage Impact Analysis är en omfattande analys som ska göras inför en exploatering för att på ett rättvisande sätt kunna förstå konsekvenserna av sina ingrepp. En MKB/HIA är något som exploatörerna själva skriver eller beställer samt skickar in. MKB/HIA är inte exklusivt för världsarv, utan görs i samband med de flesta exploateringar.
  • RIKSANTIKVARIEÄMBETET – Riksantikvarieämbetet är den högsta myndigheten i Sverige för kulturarv. På engelska kallas det ibland State party, vilket egentligen refererar till regeringen.
  • LÄNSSTYRELSEN – Länsstyrelsen fungerar som statens förlängda arm in i länen. Chefen för Länsstyrelsen är politiskt vald. Personalen är opolitiskt anställda, vilket ger en trygg ”tröghet” vid politiska svängningar.
Världsarvskommittén höll möte i Bonn 2015. Det var då den 39e gången de möttes. Bild från Europa Nostra.

Som tidigare nämnt behöver ett världsarv inneha minst ett av de 10 urvalskriterierna som Unesco satt upp. Dessa uppdateras kontinuerligt så kriterierna har inte varit likadana vid varje världsarvsnominering. Urvalskriterierna här nedan är förenklade och översatta av undertecknad.

(i) Att representera ett mästerverk av det mänskliga, kreativa geniet.
(ii) Att påvisa viktiga utbyten av mänskliga värden, över tid eller inom ett kulturellt område, inom arkitektonisk- eller teknologisk utveckling, monumental konst, stadsplanering eller landskapsdesign.
(iii) Att bära synnerlig eller unik vittnesbörd om, hos en nu existerande eller icke-existerande, kultur, tradition eller civilisation.
(iv) Att vara ett enastående exempel på en byggnad, teknologisk sammansättning eller ett landskap som illustrerar mänsklig historia.
(v) Att vara ett utomordentligt exempel på traditionell bosättning, land- eller vattenanvändning som är representativt för en kultur, eller interaktion mellan människa och natur i synnerhet då denna interaktion blivit sårbar på grund av oåterkalleliga förändringar.
(vi) Att vara direkt eller indirekt associerat med händelser, levande traditioner, med idéer eller tro, med konstnärliga verk av utomordentligt och universellt värde.
(vii) Att innefatta exceptionella naturliga fenomen eller ha exceptionell naturlig skönhet eller estetisk vikt.
(viii) Att vara utomordentliga exempel på betydande steg i jordens och livets historia, pågående geologiska processer, bildandet av landmassor eller utvecklandet av signifikanta geomorfiska egenskaper.
(ix) Att vara ett synnerligt exempel på signifikanta ekologiska och biologiska processer inom evolution och utveckling av växter och djur på land såväl som i vatten.
(x) Att inneha de viktigaste och mest betydelsefulla habitaten för djur och växter som behvös för arters fortlevnad och biologiska mångfald.

L’Anse aux Meadows i Kanada är ett av de första världsarven och utgörs boplatslämningar av vikingar. Platsen besitter kriterium (vi). Bild från Wikimedia.

Den exakta vägen till ett världsarv är beskrivet i dokumentet Operational Guidelines for the Implementation of the World Heritage Convention. Men hur går det egentligen till för en plats att utses till världsarv?

Jo, ansökan skickas in till Unesco. Det är inte vem som helst som kan skicka in ansökningar, utan det är bara respektive lands regering som kan göra det. Så som de flesta länder är uppbyggda är det ländernas respektive kulturmyndighet som ansvarar för att sammanställa ansökan. I Sveriges fall är det Riksantikvarieämbetet. Unesco kontrollerar sedan ansökan så att allting är i sin ordning; de kollar relevans såväl som fullständighet.

Såvida ansökan är komplett och relevant skickas denne sedan vidare till Unescos expertorgan; Icomos för kulturella och IUCN för naturliga ansökningar. Dessa rådgivande organ låter sedan utföra två olika sorters analyser.  Dessa analyser utförs av experter inom och utanför organisationen. Den första analysen kallas Desk Review och bedömer om OUV stämmer överens med ansökan. Den andra, som kallas Field Mission, är en platsanalys där experterna kollar på bland annat skicket, autenticiteten och förvaltningen. En plats som inte uppfyller mycket högt ställda krav kvalar således inte in som världsarv.

När rapporterna är färdigställda skickas de tillbaka centralt inom Icomos eller IUCN som sedan gör en preliminär utvärdering med rekommendationer om ansökan. Utvärderingen skickas sedan runt ett extra varv inom Icomos/IUCN för att sedan skickas tillbaka till Unesco som i sin tur skickar rekommendationerna till Världsarvskommittén för beslut. Det finns med andra ord otaliga barriärer för en ansökan att ta sig genom.

Arbetet med världsarven tar inte slut när beslutet är taget. Det åligger varje land att vårda sitt världsarv och även att ständigt rapportera läget till Unesco. För Sveriges del ligger ansvaret för rapporteringen, som sker vart sjätte år, hos Riksantikvarieämbetet. Givetvis är det på handläggarnivå den lokala världsarvssamordnaren som skriver respektive rapport.

En process som formellt heter Reactive Monitoring handlar om att rapportera in händelser eller fenomen som kan äventyra världsarvets värden. Unesco, Icomos eller IUCN kan avkräva respektive stat en rapport som utförligt beskriver hotet mot världsarvet.

Laponia, som är ett av Sveriges 15 världsarv, skrevs in på listan år 1996. Världsarvet är lite utav en fullträff då det uppfyller 5 av de 10 kriterierna som idag är definierade. Det ska dock inte uppfattas som att världsarvet är säkrat såvida något av kriterierna kvarstår. Förstörs ett kriterium innebär detta en revision av det beslut som legat till grund för världsarvsstatusen. Nedan har jag förenklat och översatt definitionerna.

Kriterium (iii): Laponiaområdet bär en exceptionell vittnesbörd om renskötsel och är ett av de sista, och tveklöst största och bäst bevarade exemplen på säsongsbunden boskapsförflyttning, som berättar om norra Europas tidiga ekonomiska och sociala utveckling.

Kriterium (v): Laponia är ett utomordentligt exempel på traditionell landanvändning, ett kulturlandskap som berättar om samernas historiska levnadsvillkor.

Kriterium (vii): Platsen innehar en stor variation av naturliga fenomen och utomordentlig skönhet. De snötäckta bergen i Sarek och Sulidälbmá är inte bara magnifikt utan även ett skolboksexempel på glaciärrelaterad geomorfologi. Landsgränsen vid Padjelanta mellan Norge och Sverige bär exceptionell skönhet med sina sjöar och fjäll. Rapadalen sätter kontrast mot fjällkedjan med sitt vida delta och steniga klippväggar. De traditionella kåtorna och samtida stugorna sätter ytterligare estetiska värden.

Kriterium (viii): Området besitter alla fenomen som associeras med glaciäraktivitet; djupa dalar, morän, taluskoner, drumliner, snabba och orgelbundna strömmar. Det finns utmärkta exempel på aktivitet i tundran så som bildandet av polygoner och palsmyrar som växer och kollapsar. Strömmarna som bildas i snötäckta områden fortsätter att skära in i urberget. Tundralandskapet visar på vädrets eroderande effekter. Området visar också hur människan varit en del av ekosystemet i 7000 år.

Kriterium (ix): Det enorma myrområdet Sjávnja/Sjaunja är det största i Europa, utanför Ryssland. Området är i princip ogenomträngligt förutom under vintertid. Området har urskog så gammal som 700 år. Naturlig succession fortsätter här helt ostört.

För att läsa mer om Laponia har UNESCO samlat information, en del stöddokument och fler motiveringar till världsarvet. På länken nedan finns även originaltexterna för de som önskar läsa de exakta formuleringarna.

Laponian Area – UNESCO World Heritage Centre

Sjaunja. Bild från Wikimedia.

Vid flera tillfällen har exploatörerna för Kallakgruvan lämnat in MKB/HIA, vilka samtliga har fått i princip samma svar. Miljökonsekvensbeskrivningarna är otillräckliga för att fatta ett beslut. De beslutsfattande organen delar dessutom inte exploatörernas bild om hur området kommer att drabbas. När det kommer till kritan är argumenten som exploatörerna lägger fram om stärkt ekonomi fullständigt irrelevanta. Frågan är och kommer alltid att vara – drabbar detta världsarvet negativt?

Vad Unesco, genom bland annat Icomos, har yttrat sig om är att exploatörernas HIA inte är trovärdig och därtill inkomplett. Underlaget duger inte att fatta beslut på. Det är lätt att göra tolkningen att exploatörerna medvetet valt att skicka in HIA som inte redovisar de faktiska konsekvenserna, då det uppenbart skulle innebära påtaglig skada på världsarvet. Det är inte utan att man tänker att det uppstår viss problematik med att exploatörerna själva tar fram sina MKB/HIA.

Regeringen bad Unesco att yttra sig i frågan om gruvplanerna.

Regeringen ber Unesco yttra sig om kontroversiella gruvplaner – Nyheter (Ekot) | Sveriges Radio

Läs gärna också Svenska Unescorådets egna uttalande:

Uttalande av Anna-Karin Johansson, generalsekreterare på Svenska Unescorådet, med anledning av Unescos utlåtande om gruvdrift i Kallak « Svenska Unescorådet

Kallakgruvan har mött på motstånd, inte bara från kulturbevarande synpunkt, utan även från rennäringen och miljöaktivister. Bild från kolonierna.se.

Av de 1121 världsarv som någonsin tagits upp på listan har endast två stycken skrivits bort igen. År 2007 skrev den Arabiska Oryxens fristad bort i Oman då den Omanska regeringen valde att reducera det skyddade området med 90 % för att prospektera för utvinning av kolväten. Den arabiska oryxens population minskade då från 450 (år 1996) till 65. Området hyser även de sårbara arterna Arabisk gasell och fågeln Ökentrapp. Området uppfyllde ett av de 10 kriterierna (nummer x).

Det andra världsarvet som skrev ut var Elbes dalgång i Dresden. Bakgrunden till detta var att det byggdes en fyrvägsbro tvärs genom dalen vilket äventyrade världsarvets OUV. Området uppfyllde 4 av de 10 kriterierna (nummer ii, iii, iv och v). Utskrivningen skedde år 2009, blott 5 år efter inskrivningen.

Som utläst är det två kriterier som uppfylls via den svenska rennäringen som alltså är en helt avgörande del för världsarvets välmående. Äventyras dessa måste hela världsarvet omvärderas, vid vilket det är stor risk att det bedöms som att Sverige inte har förmågan att värna och förvalta våra världsarv. En sådan bedömning gör det också osannolikt att världsarvets status kan bibehållas.

Att prata om världsarv som någon fin punkt på en lista är också tämligen förmätet. Faktiskt så har vi juridisk och moralisk skyldighet att skydda och värna vårt kulturarv, i synnerhet våra världsarv. Vi har förbundit oss att säkerställa att Laponias värden bibehålls, vi har lovat oss själva och vi har lovat världen.

Veckans skribent,
Marcus Bengtsson

Reseskildring Luleälven, då och nu

Harsprånget är det ödsligaste och dystraste man kan tänka sig, dess skönhet är i sanning tragisk. Hela Luleälfvens väldiga breda vatten tränger ihop sig i en trång ränna med tvära, höga, af de drifvande dimmolnen svartglänsande, väggar. Nedanför hufvudfallet böjer rännan tvärt af i rät vinkel för att efter cirka 50 meter återta hufvudriktningen med en lika skarp vinkel. Med en oerhörd häftighet kastar sig hufvudfallets vattenmassor mot den höga svarta vägg som motar dem. De torna upp sig som om de ville klättra öfver hindret, vika af utefter klippan och rusa in i alla klyftor för att söka en utgång. Skummet yr öfver den hindrande tvärväggen och dansar ned på andra sidan där det blandar sig med forsböljorna, som i en sugande hvirfvel glidit förbi det skarpa hörnet. I vrede rusa de vidare ett par kilometer innan de lugna sig

– Maria Himmelstrand, STFs årsskrift 1913.

Illustration av Harsprånget ur boken Lappland, dess natur och folk, av Carl Anton Pettersson, en reseskildring publicerad 1871. Fotografi föreställande samma plats, av Evelina Regenius Jouper år 2021. Koordinater: SWEREF 99 TM: N 7425841, E 710944.

Det är tyst. Fullkomligt knäpptyst. Men ändå kan jag nästan höra dånet från det vatten som en gång karvat ner stenen till den massiva klyftan som sträcker sig mot norr och söder. Jag står på en klipphäll som slipats slät av vattenmassor några kilometer från den plats som beskrivs ovan av Maria Himmelstrand i STFs årsskrift från 1913. Hällen stupar rakt ner i klyftan och på andra sidan reser sig en ljust grå bergvägg. Det känns mäktigt att stå där och se den mörka hårda stenen som vattnet en gång fått framstå som så mjuk och formbar.

Även om Harsprånget tystats och stillats sen lång tid tillbaka är naturen fortfarande mäktig. Det går bara att föreställa sig vad som en gång var här, något som säkert trumfade tystnaden som råder idag. Min fantasi säger mig att miljön inte kunnat vara ödslig och dyster som Himmelstrand. Inte med allt det liv och rörelse den då hade. Idag är den kanske dyster just för att vattnet har stillats. Men den klarblå himlen och solens strålar skapar ett djup i landskapet vilket gör miljön levande i en annan bemärkelse. Skuggorna som uppstår i klyftan framhäver stenarnas formationer när solstrålarna träffar precis rätt. Det blir nästan något arkitektoniskt med kontrasterna av de hårda vinklarna på klipporna och de mjukt slipade stenhällarna. Mellan stenarna har vattnet stannat i små pooler som himlens blåa färg speglar sig i. Mot norr anas det hinder som stoppat vattnets framfart, Harsprångets vattenkraftverks stenfyllnadsdamm av laxrosa sten reser sig som en massiv vägg mitt i naturen.

Fotografi över torrfåran söder om Harsprånget vid koordinater SWEREF 99 TM:
N 7424261, E 710966.

Jag studerar kulturmiljöer, det vill säga miljöer som på något sätt påverkats av människan. Det ödsliga och närmare orörda landskap som beskrivs 1913 har ändrats och naturlandskapet har blivit ett kulturlandskap. Människan har strypt vattnets framfart för att nyttja den till elproduktion och därigenom förändrat landskapet längs med älvens milslånga stränder. Det är vad jag skriver om i projektet Veku Vaku, vattenkraftens kulturarv och det är därför jag står här på klipphällen strax söder om Harsprångets vattenkraftverk. Jag är inne på min första vecka av två fältveckor där jag skall studera och analysera samtliga femton vattenkraftverk med tillhörande dammar, anläggningar och kulturmiljöer längs med hela Lule älv.

Det är en alldeles väldig fart i forsen, de blekgröna forsböljorna komma störtande öfver hvarandra, slå ihop med motböljorna och krossas till en sjudande massa af skum. Dimslöjor driva öfver hvirflarna långsamt in öfver strandhällarna.

Även nedre Porjusforsen är storslagen, den är mera som ett fall, sammanträngt inom branta klippstränder. Öfver hufvudtaget äro väl Porjusfallen i sitt slag det mest storartade man kan se genom sin bredd, sina omväxlande utsikter och sin längd. Vi sågo dem ju inte i hela deras utsträckning. De torde nog ha varit vackrare innan de togos i anspråk för kraftverket, men för dem, som ej sett dem den tiden, äro de äfven nu oförlikneligt sköna.

– Maria Himmelstrand, STFs årsskrift 1913.

1912 har Porjus vattenkraftverk tagits i bruk men vattnet flödar fortfarande nerför älven. Idag är dammluckorna stängda och vattnet står still på selet ovanför dammen. Jag står där och tvekar, motorn är igång och GPSen visar att man kan köra här. Till vänster om bilen är det en torrfåra och till höger en stenvall byggd av människan. Det borde innebära att vattnet inte kommer hit? Jag kör framåt en bit och ser en annan bil stå parkerad på andra sidan om den förhöjda vägdragningen, pustar ut och kör framåt. Bredvid den parkerade bilen sitter skylten som kantat min resa.

RISKOMRÅDE. LUCKOR ÖPPNAS UTAN FÖRVARNING. DAMMLUCKOR.

Parkerar bilen innan skylten för säkerhets skull. När jag kliver ut är det tyst och stilla. Luckorna är helt klart inte öppna, i sådana fall hade jag hört forsen och anat de dimslöjor som Himmelstrand beskriver. Jag går de sista metrarna som tar mig över den lilla kulle jag parkerat framför och ser den torrlagda älvfåran. Mitt i torrfåran står en man, med en gigantisk hund. Jag ser att det är en Mastiff så jag vet att den är gigantisk och dess rygg är i höjd med mannens höfter. Men på något sätt ser både mannen och hunden liten ut i relation till den breda fåra som inte längre täcks av vatten. Jag står precis nedanför det nedre Porjusfallet, efter de branta klippstränderna.

Fotografi taget vid torrfåran söder om Porjus vattenkraftverk. Koordinater: SWEREF 99 TM: N 7433976, E 708914.
Ungefär samma plats tagen av Werner Åström. Källa: Tekniska Museet ID:TEKA0162005.

Riskmedvetna jag utmanar inte ödet och håller mig på åsen och fotograferar. När jag vänder mig norrut överraskas jag nästan av det som är framför mig. Templet i ödemarken tornar upp sig över trädtopparna. Porjus gamla ställverksbyggnad med sin ståtliga tegelarkitektur som markeras med en gyllene krona. Jag är byggnadsantikvarie, det är byggnader och arkitektur jag älskar och främst arbetar med. Ändå kan jag inte undgå att tänka att denna fantastiska monumentala byggnad är underordnad naturen och den mäktiga känsla som infinner sig när jag ser på landskapet.

Här står jag på en stor sten på en liten, omgiven av tunna tallar och ser ut över en fåra som karvats ut i landskapet av blekgröna forsböljor som störtar över varandra och slås ihop av motböljorna krossas till en sjudande massa av skum. Jag kan nästan se framför mig hur vattnet slås emot stenväggarna och kastas vidare, från höger till vänster och sen tillbaka. Men det är stilla och tyst och den rörelse som en gång präglat Porjusfallen är idag borta. Människans ingrepp och närvaron av den monumentala byggnaden som tornar upp sig över torrfåran är symbolisk för den makt och inverkan vi haft på naturlandskapet längs med Lule älv.

Fotografi taget vid torrfåran söder om Porjus vattenkraftverk. Koordinater: SWEREF 99 TM: N 7433976, E 708914.

Under min två veckor långa resa besökte jag samtliga femton vattenkraftverk och analyserade deras miljöer. Under resan fick jag användning av min fantasi som kunde iscensätta det liv som beskrivs i de historiska texterna. Torrfårorna låg ofta tysta och öde med spår efter det vatten som en gång flödat där. Men vid ett tillfälle hade jag turen med mig. Min andra vecka i fält besökte jag Akkats vattenkraftverk i Jokkmokk. Det var första gången jag fick se de konstverksprydda dammluckorna som dagen till ära stod öppna. Det dundrar om vattnet som forsar ur dammens stora gap och de virvlande dimmolnen är så täta av droppar att konstverken får en vit ridå framför sig. Jag står nedströms, på en stor sten längs med den västra kanten. Runt stenen virvlar vattnet in i strandkantens revor. Ett krämfärgat skum har vispats upp av kraften i vattnet och ligger och guppar i fårorna mellan stenarna. Jag tar bilen ner till det andra fallet nedanför Akkats, Kaitumfallet. Här står vattnet så högt att de omsluter trädstammarna längs strandkanten. En betongmur sträcker sig från den östra strandkanten till den västra. I selet ovanför muren är älven en stor mörk vattenspegel som kastar sig ut över muren i en vid båge för att krossas mot stenarna och bilda ett skum. Ljudet är mäktigt och energin i den kraft som vattnet har kan nästan kännas i luften.  

Två dagar senare, min sista dag på resan, står jag på exakt samma plats och det är tyst. Så när på ett litet porlande mellan de stenar som för bara några dagar sedan var täckta med ett krämfärgat täcke av skum. Dammluckorna är stängda och torrfåran är åter igen synlig. Den betongmur som agerat som avsats för vattnet syns helt och en stilla mörk vattenspegel har skapats ovanför den. Träden har fått komma ovanför strandkanten igen och omges av ett grönt täcke av gräs. På två dagar har landskapet och känslan på platsen förändrats helt. Min fantasi som har fått arbeta hårt de senaste veckorna har äntligen fått en förankring i verkligenheten. Att få se en och samma plats med två olika skepnader får mig att känna mig lyckligt lottad.

Filmen visar skillnaderna från när dammluckorna är öppna vs. stängda. Filmat 210615 samt 210617. Koordinater SWEREF 99 TM: N 7396828, E 714577

Oavsett vilken skepnad de olika platserna har med dunder och energi eller mäktig stilla tystnad är de helt klart värda att besöka. Om ni under semestern reser längs med älven är en avstickare värd att göra. Stanna till vid de dammar och kraftverk ni passerar och fantisera över hur det kunnat se ut förr innan vi gjorde intrång och tystade älven.

Kaitumfallet 210615
Koordinater SWEREF 99TM:
N 7396741, E 715110
Kaitumfallet 210617

Vid tangentbordet och bakom kameran:

Evelina Regenius Jouper, Byggnadsantikvarie på Norrbottens museum.

Källor:
Himmelstrand, Maria, På vandring i Lappland, Svenska turistföreningen, Svenska turistföreningens årsskrift 1913, Fören., Stockholm, 1913

Pettersson, Carl Anton, Lappland: dess natur och folk : efter fyra somrars vandringar i bilder och text skildrade, Fritze, Stockholm, 1866