I samarbete med Stockholms universitet, Ájtte, Silvermuseet, Västerbottens museum och Jamtli ska Norrbottens museum under fyra års tid inventera utvalda områden i de norrbottniska fjällen på fynd från smältande glaciärer och permanenta snölegor. Detta berättade jag lite om i mitt förra blogginlägg.
Nu har årets fältarbete genomförts och vi har kommit hem med en massa upplevelser, fynd och framför allt erfarenhet! Det övergripande intrycket är ändå att vädret styr allt. Precis allt. Vår ursprungliga plan var att besöka tre områden i och i närheten av Abiskofjällen. Detta skulle vi göra under tio dagars tid. Våra planer reducerades emellertid till tre dagar och kom att begränsas till omgivningar kring Låktatjåkko fjällstation på grund av dimma, snöstorm och vindstyrkor på över 20 sekundmeter.
Vårt fältarbete utgick från Låktatjåkkotugan på 1228 meter över havet där vi hade vårt basläger i form av fyra små tält. Härifrån gjorde vi sedan dagsturer till närliggande snöfläckar och glaciärer.
Och ingen av oss kunde väl klaga på utsikten från våra tillfälliga boenden.
Maten tillagades i stormkök utanför stugan. Lars var stormköksspecialist och hade som fjällvan många tips på hur man kunde piffa upp maten på enkla sätt.
Hur gick det för oss? Jo vi hittade vi framför allt renben men också renhorn, avföring (från rovdjur), en läderbit och en skidspets.
Och jag kan inte låta bli att undra över hur det gick för skidåkaren som bröt av sin skidspets… fanns en extraspets med i packningen som snabbt kunde sättas på skidan? Eller blev det en besvärlig väg mot målet? Frågor som aldrig kanske får något svar…
Bland benen var det vissa som drog till sig lite mer uppmärksamhet. Nämligen ett par märgkluvna ben. Någon har alltså haft med sig några märgben på tur upp i fjällen, delat benen, ätit upp märgen och därefter slängt benen runt sig. Det återstår att se hur gamla dessa ben kan vara. Kanske var det en renjägare som varit på väg mot snöfläckarna en sensommardag, och som passat på att äta lite medhavda märgben på väg upp för Bajip Gohpačohkkas nordsida. Vem det än var och vilket mål han eller hon hade på färden så är vi arkeologer glada att de märgkluvna benen lämnades kvar.
Emma Boman, arkeolog och osteolog på museet berättar mer om märgspaltade ben i inslaget nedan.
Som arkeolog så måste man ju hålla ögon öppna för allt i omgivningarna så vi fann också ett par fasta lämningar under våra dagar på fjället. Vid första anblicken såg de ut som jordrymningar (avlånga gropar från gruvprospektering) och grunderna till en trolig övernattningsplats för gruvarbetare. Efter samtal med personal på Bergsstaten öppnar sig också möjligheten för att lämningarna skulle kunna vara av militärt ursprung. Med hjälp av vidare efterforskning hoppas vi komma närmare ett slutgiltigt svar.
Fynden kommer nu att skickas till Stockholms universitet där de ska analyseras och dateras. Det ska bli speciellt intressant att få veta hur gamla de märgkluvna benen och skidspetsen är eftersom dessa fynd ändå är spår efter människors aktiviteter här uppe. Och är det avföring från en varg eller ett lodjur vi hittade längs den tinande glaciärkanten?
Redan nu tar arbetet form med att förbereda nästa års inventeringar. Först ska årets insats och utrustning utvärderas så att vi kan bli ännu mer effektiva och förberedda inför nästa års inventeringar. Vi längtar redan…
Vid tangentbordet denna fredag, Jannica Grimbe/arkeolog
För den vetgirige:
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/fyndlage-for-arkeologer-nar-glaciarer-smalter-spar-efter-vildrensjakt-tinar-fram
Pingback: Nyheter om arkeologi och historia 29 oktober 2021 | tervalampi