Rettigstipendiet

Jag blickar tillbaka lite på föregående år, då det bjöd på flera spännande och lärorika arbetsuppgifter. En av de mest spännande för min del, var att jag blev tilldelad Rettigstipendiet från Kungliga Vitterhetsakademien.

Det började förra vintern med ett mejl från Riksantikvarieämbetet (RAÄ) med en inbjudan att föreslå kandidater till Rettigstipendierna. ”Det har jag aldrig hört talas om” tänkte jag och undrade vad det kunde vara. Det visade sig vara ett mycket anonymt stipendium. Vid sökning på internet hittade jag knappt någon information om det. Däremot hittade jag en del om släkten Rettig, dess historia och framgångar inom bland annat tobaksindustri och sjöfart.

I inbjudan framgick att stipendiaterna ”får en allsidig introduktion i RAÄs olika verksamheter och aktuella frågor inom Riksantikvarieämbetets ansvarsområde med fördjupningar i de områden som stipendiaterna särskilt önskar.” Jag tyckte det lät intressant eftersom jag alltid undrat vad Riksantikvarieämbetet håller på med egentligen. Nä, riktigt så illa var det inte men jag var bara bekant med valda delar av verksamheten. Dessutom hade jag en del bestämda uppfattningar om vad de borde hålla på med… Därför meddelade jag min chef att jag var intresserad och hon tyckte att det lät som bra kompetensutveckling.

Under våren kom besked om att jag var den kvinnliga Rettigstipendiaten 2014. Det är (eller har i alla fall hittills varit) två stipendiater – en man och en kvinna – som tilldelas detta stipendium varje år. Den andra stipendiaten var Markus Boxe, arkeolog på Länsstyrelen i Kronobergs län.

Tillbaka till släkten Rettig. Dess anor härleds till Heinrich Rettig, född omkring 1550 i Tyskland. Släkten kom till Sverige och Karlskrona vid slutet av 1700-talet. Där startades den tobaksindustri som lade grunden till släktens framgångar och förmögenhet. Både släkten och verksamheten växte och spred sig över landet. En snusfabrik startades i Gävle och 1837 grundade man även ett rederi. Det kom att bli Sveriges största och seglade på Ostindien och Sydamerika. Under årens lopp var släkten Rettig engagerad även inom sågverk, järnverk, järnvägsbygge, juridik och politik. Tobakshanteringen avslutades 1915, när det statliga tobaksmonopolet tog över. Rettigkoncernen bedriver än idag verksamhet inom bland annat rederibranschen.

Det var inte ovanligt att förmögna familjer donerade pengar till välgörande ändamål, eller på annat sätt bistod olika verksamheter, inte sälla inom konst och kultur. Familjen Rettig var inget undantag. Bland annat donerades en stor summa pengar samt en stor samling konst- och konsthantverksföremål till Gävle stad 1933. Donationen skulle användas till att bygga upp ett museum. Det blev grunden till dagens Länsmuseum i Gävleborg.

Aktuellt stipendium instiftades av Herbert Rettig (1888-1962) och hans fru Ing-Marie (1915-1995). Herbert var tidigt intresserad av kultur och historia. Under sin studietid läste han bland annat franska, stadskunskap, nordisk och jämförande fornkunskap, arkeologi och lantbrukskunskap. Ing-Marie var intresserad av, och bildad inom litteratur. Hon läste till sjuksköterska och träffade Herbert då han opererades på Sabbatsbergs sjukhus, där hon gjorde sin elevpraktik.

Efter giftermålet flyttade de in i Herberts barndomshem, på Villagatan 3 i Stockholm, och somrarna tillbringade de på Skånelaholm slott i Uppland. Deras liv fylldes med kultur i alla de former. Båda var intresserade av språk, hantverk, konst och trädgårdsodling. Det gemensamma intresset för antikviteter bidrog till de omfattande föremålssamlingar som makarna efterlämnat. Idag är slottet Skånelaholm ett besöksmål och museum, där de Rettigska samlingarna visas.

Stipendiet, eller stipendierna, kom till genom en donation till Kungliga Vitterhetsakademien. Förutom fastigheten på Villagatan 3 och slottet Skånelaholm donerades även en ansenlig aktiepost. Två fonder, en i Herman Rettigs och en i Ing-Marie Rettigs namn, skulle instiftas och medel där ur delas ut till ”studeranden eller yngre tjänstemän inom akademiens arbetsområde”. Som medelålders och yrkesarbetande arkeolog sedan många år, kan jag konstatera att vissa förändringar har skett sedan dess!

Nå, vad har då stipendietiden inneburit för oss? Jo, under fyra veckor har vi besökt Riksantikvarieämbetets verksamheter. Det var ett mastigt schema där så gott som alla avdelningar och enheter var representerade. Vi har träffat ett 70-tal personer som har berättat om sitt arbete, både i Stockholm och i Visby. För att få lite andhämtning och även beta undan högarna på våra ordinarie arbeten fördelades de fyra veckorna ut över hösten.

Riksantikvarieämbetets lokaler, Storgatan 41 Stockholm

Riksantikvarieämbetets lokaler, Storgatan 41 Stockholm. Foto: Åsa Lindgren, privat

Riksantikvarieämbetets lokaler, Artillerigatan 33, Visby.

Riksantikvarieämbetets lokaler, Artillerigatan 33, Visby. Foto: Åsa Lindgren, privat

Jag tänker inte redogöra för all information vi fick under dessa veckor, det skulle kräva flera veckors blogginlägg till det. Mycket av det går dessutom att läsa på RAÄ:s hemsida. Jag ska istället försöka sätta fingret på det som varit mest givande för min del.

  • Det historiska perspektivet. Jag har en bättre förståelse för RAÄ:s arbete och prioriteringar än vad jag hade innan. Historiska tillbakablickar har förklarat hur organisation och verksamheter vuxit fram och förändrats. Ibland verkar det ha varit slumpen, eller tillfälligheter som bidragit till förändringar, medan det i andra fall varit välplanerade utvecklingsstrategier. Ytterligare andra har kommit som politiska direktiv från regeringen.
  • Insikten om mångfalden. Det jag blev mest förvånad över och hade minst insikt i sedan tidigare var nog mångfalden i RAÄ:s arbete. Riksantikvarieämbetet är med överallt, i alla samhällssektorer! Det kan vara allt från workshops med lokala hembygdsföreningar, till möten med regeringen, och allt som kan rymmas däremellan. För att inte tala om allt arbete som bedrivs internationellt. Imponerande, även om jag önskar att mer krut lades på hemmaplan, särskilt i övre Norrland såklart!
  • Den sociala biten. Vikten av att ha träffat personer i verkliga livet kan inte överskattas. Det är alltid lättare att ta kontakt med någon man träffat, än någon man inte känner till överhuvudtaget. Det är även lättare att komma ihåg vad som sagts, när man har ett ansikte och en röst ”att hänga upp det på”.
  • Sist men inte minst innebar dessa veckor en riktig vitaminkick i höstmörkret. Alla möten med engagerade och drivna kulturarbetare var nog den största behållningen. Engagemang smittar ju!

Jag avslutar med förhoppningar om att engagemanget och vitaminkicken sitter i länge och att åtminstone en del kan spridas vidare till mina kollegor.

Jag vill även passa på att skicka en hälsning och ett stort tack till Kungliga Vitterhetsakademien och Riksantikvarieämbetet, samt till min stipendiekollega Markus Boxe!

Vid bloggen denna vecka
/ Åsa Lindgren

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s