Arkeologer ute i Norrbottens skogar

Årets arkeologiska tipsgranskningsturné är nu i full gång! Vi har hunnit med några tips tidigare i sommar, men nu åker Norrbottens museums arkeologer ut åt olika håll runt om i Norrbotten. Vi kommer under de närmaste veckorna granska allmänhetens tips om forn- och kulturlämningar bland annat kring Glommersträsk och Arvidsjaur, Gällivare och Överkalix.

I veckan har undertecknad tillsammans med Ida Lundberg påbörjat granskningen av ett 90-tal (!) lämningar kring Arvidsjaur och Glommersträsk. Vi har en återkommande tipsare som brukar leta efter forn- och kulturlämningar i dessa trakter, som ofta lämnar in tips om massor med lämningar på en och samma gång. Av 90-talet lämningar vi ska granska i området så är drygt 80 av dessa inskickade från denne fantastiska tipsare!

Tipsen kring Glommersträsk utgörs framförallt av skogsbrukslämningar i form av tjärdalar, kolbottnar och skogshuggarkojor, men även härdar och fångstgropar. Blir spännande att se vad vi hinner få ihop under årets tipsgranskningsturné – vi lär såklart ha anledning att återkomma!

Nedan följer en bildkavalkad på några av de lämningar vi registrerat denna vecka!

På bilden syns en tjärdal. Kanske inte helt lätt att se, men i mitten där ett antal smala lövträd växer, är gropen på tjärdalen och runt om kan tjärdalens vallar anas som en upphöjning. Foto: Frida Palmbo. Norrbottens museum.
Intill tjärdalen fann vi ett rostigt sågblad, 1 m långt. Foto: Frida Palmbo. Norrbottens museum.
Tjärdalsslagg som bildats vid hög upphettning i tjärdalen, ligger ibland synligt i och kring tjärdalar. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Rester av en skogskoja, intill en tjärdal. Foto: Ida Lundberg, Norrbottens museum.
Röjningsrösen invid en övergiven gårdslämning. Foto: Ida Lundberg, Norrbottens museum.
Stenmur uppbyggd av röjningssten invid övergiven gårdslämning. Vilken fantastisk utsikt människorna som bott här har haft! Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum
Husgrund med spismursröse, den förhöjnad som skymtar till höger om Frida i bild. En av husgrunderna inom den övergivna gårdslämningen. Foto: Ida Lundberg, Norrbottens museum.
Boplats vid Moskosel. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Längs med stranden och i vattenbrynet hittades avslag i kvarts och kvartsit samt skörbrända stenar. Materialet sticker ut, då stranden i övrigt är väldigt sandig! Boplats vid Moskosel. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Boplatsmaterial – avslag och kärnor i kvartsit. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Skrapa i kvarts. Bilden är inte helt tydlig, men man anar den retuscherade eggen upptill. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Ett område med tre härdar. I förgrunden är en härd, Frida och tipsaren Roger står vid varsin härd i bakgrunden. Foto: Ida Lundberg, Norrbottens museum.

Vid tangentbordet denna fredag, nyss hemkommen från skogen:
Frida Palmbo, arkeolog

Gärde fäbod (Brännkälens fäbod)

Informationsskylt vid Gärde fäbod

Informationsskylt vid Gärde fäbod

Det är sällan som arkeologer på Skellefteå museum gräver fornlämningar som är så unga som 1800-tal. För att få status som fornlämning måste lämningen vara från före 1850, sakerna som gjorts på platsen måste spegla ”gångna tiders bruk” och den måste vara ”varaktigt övergiven”. De kriterierna är nog en anledning till att 1800-tals lämningar sällan undersöks.

Gärde fäbod, som i folkmun också kallas för Brännkälens fäbod är en sådan lämning. Den ligger i Skellefteå kommun, 12 km nordväst om Lövånger, mellan byarna Vallen och Bissjön. Gärde by ligger vid kusten, vid Lövånger, och fäboden vid Brännkälen ligger alltså mer än en mil från hembyn.

Fäbodar är en typ av lämning som hittills knappt har undersökts av arkeologer i de två nordligaste länen. Norrbottens museum gjorde 2015 en begränsad forskningsundersökning av en Skärs gamla fäbod några kilometer norr om Antnäs by, söder om Luleå. I övrigt har inga undersökts. Även i resten av landet är det bara enstaka fäbodlämningar som har blivit arkeologiskt undersökta.

Skellefteå museums arkeologer undersökte fäboden vid Brännkälen hösten 2019 med anledning av att järnvägen Norrbotniabanan kommer att gå rakt över den. Trafikverket bekostade undersökningen. Syftet med förundersökningen var främst att försöka avgöra hur omfattande en slutlig undersökning kan komma att bli. Det är sådant som både Länsstyrelsen och Trafikverket vill veta inför fortsatt planering. Vi skulle också ta reda på fäbodens ålder, och hur många byggnader och andra anläggningar som fanns på platsen, och till vad dessa byggnader använts.

Första gången Gärde fäbod registrerades var 2009 under Skog och Historia-inventeringen. Då beskrevs platsen som bestående av 7 husgrunder och 4 brunnar och en avfallshög. Vid järnvägsutredningen 2017 beskrevs platsen som bestående av 10-15 husgrunder och 4 gropar som bedömdes vara brunnar eller källare. På kartan från Laga skifte 1871 finns tre byggnader på platsen. Det förväntade antalet byggnader som en gång funnits på platsen varierade alltså, men nu skulle vi få litet klarhet i hur det en gång sett ut.

Gärde fäbod på Laga Skifte-karta från 1871 med förundersökningsområdet 2019 markerat med blått. Ur Skellefteå museums arbetsplan.

Gärde fäbod på Laga Skifte-karta från 1871 med förundersökningsområdet 2019 markerat med blått. Ur Skellefteå museums arbetsplan.

Under 2019 års fältarbete hittade Skellefteå museums arkeologer 16 anläggningar inom ett 85 x 60 meter stort område. Där fanns tre husgrunder efter enkelstugor, samtliga försedda med namnskyltar med namn på tidigare ägare som satts dit av ortsbefolkningen. Där fanns tre grunder efter två ladugårdar/fähus (detta verkar konstigt, men vi återkommer till det). I ladugårdarna fanns också grävda gropar som besökande Gärdebor pekade ut som salpeterbrunnar där kornas urin samlades in för salpetertillverkning. En trätunna fanns fortfarande kvar i sin överväxta grop. Det fanns en grund efter en källare och resterna av en kokplats där den rostiga järngrytan som använts för att koka diskvatten fortfarande stod kvar i sin eldplats. Där fanns också en vattenbrunn vid sidan av bebyggelsen. Övriga sex registrerade lämningar var skräphögar och/eller röjningsrösen.

Registrerade anläggningar vid förundersökningen. A8 och A9 är med stor sannolikhet resterna efter en ladugård, inte två. Ur Skellefteå museums rapport.

Översiktsplan över registrerade anläggningar vid förundersökningen. A8 och A9 är med stor sannolikhet resterna efter en ladugård, inte två. Ur Skellefteå museums rapport.

Det ligger nära till hands att säga att de tre byggnaderna som syns på 1871 års karta motsvaras av de tre enkelstugorna, en för varje gård/ägare. De tre enkelstugorna borde alla ha en ladugård (ett fähus) där korna kunde stå under nätterna. Kokplatsen där det diskades mjölktråg, kärl och annat som var viktigt vid produktion av mejerivaror, delades förmodligen gemensamt av de tre gårdarna och (jord)källaren kan ha varit ett extra förvaringsutrymme för att förvara mjölken kall. På fäbodarna brukade ett rum i skuggsidan av enkelstugan ofta fungera som ett mjölkrum, men en extra mjölkkällare kanske också behövdes ibland. De arkeologiska fynden från fäboden vid Brännkälen pekar på en brukningstid från sekelskiftet 1700/1800 fram till 1914 när fäboden ska ha övergivits.

Husgrunder med spismurrösen på en fäbod har som regel varit enkelstugor om vi jämför med tidigare beskrivningar av fäbodbebyggelse i norra Västerbotten. Huggna stenar i spismurröset antyder att spismurarna på Gärde fäbod är byggda efter 1850. Konstruktionsdetaljer och spiksorter pekar också på att delar av byggnaderna är från senare hälften av 1800-talet. Fäboden i sig kan dock ha kommit i bruk tidigare och det kan ha stått äldre byggnader på platsen. Någon av grunderna som saknar spismurröse kan ha använts tidigare, exempelvis källaren och kokplatsen.

De äldsta fynden från undersökningen är fragment från en kritpipa som vi tror varit dekorerad med tre kronor: Den varianten av pipa massproducerades i Stockholm 1791-1807 av piptillverkaren Jonas Betulin. Osäkerheten ligger i att fragmentet med krondekor är så litet att endast en krona finns synlig. Men även fynd av fragment av ljust grönt, munblåst fönsterglas pekar mot den första halvan av 1800-talet.

Fragment av kritpipa från Gärde fäbod. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Fragment av kritpipa från Gärde fäbod. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Fäboden övergavs sommaren 1914 enligt Albert Magnusson, då inga kvinnor ville vara ensamma i fäboden under ”rådande ofärd”, alltså under första världskriget. (Magnusson 2001-2008, opublicerat manus). En orsak till i att fäboden övergavs fanns säkert också i den framväxande mejerinäringen i byamejerierna, som gjorde att fäboddriften inte längre kunde hävda sig ekonomiskt vid tiden för första världskriget.

I trakterna kring Lövånger har fäbodar funnits åtminstone sedan början av 1600-talet. Anund Lindholm, från Hökmark, skriver om fäbodar i Hökmark, som är grannbyn till Gärde, och hänvisar där till ett tingsrättsprotokoll från 1607 där stadgar slogs fast om buffring (gemensam flyttning till och från fäboden). Anund Lindholm menar att Hökmark förmodligen redan under 1500-talet hade fäboddrift, eftersom antalet gårdar var lika många vid Gustav Vasas skattläggning 1539 som på 1600-talet (Lindholm 2004).

Jesper Larsson som skrev sin doktorsavhandling om fäbodar, menar att fäbodar inte fanns före mitten av 1500-talet i de socknar han forskat på i södra Norrland, men att fäbodbruket där växte fram för att stilla behov av bete till ett växande antal djur på gårdarna (Larsson 2009). Mjölkprodukter var ett sätt att sälja varor och därmed få in kontanter till gårdarna, pengar som kom att bli allt viktigare i samhället. Fler fäbodar även i norra Västerbottens kustland passar väl in i den bilden.

Gärde by har dokumenterade fäbodar på 1708 års karta för Geometrisk avmätning, där det nämns i text att två hemmansägare haft fäbodar på Slättheden ”på Hökmarksskogen”, ungefär 1,5 km norr om UO, samt att ytterligare en hemmansägare haft en fäbod någonstans ”på Hökmarksskogen” men utan att peka ut närmare var den fäboden legat. Misstanken att denna tredje fäbod skulle vara Brännkälen motsägs av att vi inte hittat några fynd som talar för en tidig 1700-talsdatering vid 2019 års förundersökning.

Enligt en ljudinspelning med Gärdebon Helmer Fällman förhandlade Gärde by vid storskiftet till sig mark i ”Hökmarksskogen” för sina fäbodar. I Hökmark sker storskiftet år 1808-1810. Gärde by hade sitt storskifte 1764 och 1793. I det här fallet är det troligt att det var Hökmarks storskifte som påverkade Gärde bys fäbodar. Det är troligt att det ändrade ägoförhållanden som skapade problem och att det var därför som Gärdeborna förhandlade med Hökmarksborna för att lösa betesfrågan för Gärdebornas kor.

Kronoallmänningstrakten ”Bränntjeln” och Slättheden som låg mellan byarna Hökmark, Vallen och Svarttjärn uppläts enligt landshövdingens resolution 6 februari 1805 till Gärde byamän mot skogsränta. Detta enligt ett dokument i Gärde byaarkiv, daterat till 25 februari 1857. Tiden för upplåtelsen stämmer ganska bra tidsmässigt med de arkeologiska fynd som påträffats vid förundersökningen. Visserligen var Slätthedens fäbod redan etablerad, men upplåtelsen av marken bör ha inspirerat till någon form av utökad verksamhet från Gärdebornas sida, exempelvis genom en etablering av fäboden i Brännkälen. Fädbodbruket var som mest utbrett vid mitten av 1850-talet (Riksantikvarieämbetet 2013), och det utökade behovet av betesmarker passar in i den bilden.

Det är därmed troligt att Brännkälens fäbod blev till några år efter 1805 och att fäboden sedan övergavs vid 1914. Dateringen stämmer bra med karaktären på byggnadernas utseende och konstruktionsdetaljer (spismurrösen och syllstensrader) och de fynd som påträffats vid förundersökningen. Att helt utesluta en äldre datering kan vi dock inte göra, även om de arkeologiska fynden ännu så länge inte ger stöd för äldre dateringar.

Hur är det då med de tre ladugårdsgrunderna som bara visade sig vara två ladugårdar? Anledningen till förvirringen för oss arkeologer var att en av ladugårdsgrunderna vid undersökningens början gav intryck av att vara två separata byggnader. Klarhet fick vi genom en ledtråd från ljudinspelningen från Helmer Fällman. När hans berättelse spelades in någon gång under det första årtiondet på 2000-talet, förklarade han att han var den ende Gärdebon kvar i livet som mindes hur det sett ut på fäboden. Han besökte platsen på slutet av 1920-talet när stugorna ännu stod kvar. Han beskrev senare hur fäbodarna stått placerade för konstnären Arvid Nilsson som då målade en tavla som illustrerade fäboden. Fällman beskriver i ljudinspelningen att Nilssons målning var en mycket bra avbildning hur det sett ut på platsen. Efter att ryktet spridit sig om att Skellefteå museum sökte efter en tavla av Arvid Nilsson kontaktades vi av en anhörig till den som ägde tavlan. Bilden som skickades till Skellefteå museum visade två lador i skogsbrynet med två av de tre enkelstugorna synliga i förgrunden.

Anund Lindholms tavla, målad på botten av ett mjölktråg. Ägs av en privatperson.

Anund Lindholms tavla, målad på botten av ett mjölktråg. Ägs av en privatperson.

Då föll allting på plats. De två små ladugårdsgrunderna var tillsammans resterna efter en stor ladugård, lika stor som den större ladugården som stått intill. Förmodligen är det en rumsindelning av byggnaden som gjorde att vi först bedömde den som två separata byggnader. Den andra stora ladugården har en liknande rumsindelning där den ena delen dessutom är uppbyggd som en terrass med sand. De två nedgrävda salpeterbrunnarna, en i var ladugård, ligger placerade på samma ställe i respektive byggnad. Det står alltså klart att det som vi delundersökt är två ladugårdar, precis som i Arvid Nilssons målning.

Skillnaden med två ladugårdar mot de tre stugorna är ändå störande. Varje ägare till en enkelstuga på fäboden borde också ha en egen ladugård. En tredje ladugårdsgrund borde ha funnits någonstans, men det är inte säkert att den fanns inom det nu aktuella undersökningsområdet.

Gästbloggare vid tangentbordet denna gång:

/Olof Östlund, Skellefteå museum

Kokplatsen där kärl och mjölktråg diskades. Järngrytan står fortfarande kvar. Foto: Marika Eserstam Kjellsson, Skellefteå museum

Kokplatsen där kärl och mjölktråg diskades. Järngrytan står fortfarande kvar. Foto: Marika Eserstam Kjellsson, Skellefteå museum

Spismurröse i Anderssons enkelstuga, Foto Marika Aserstam Kjellsson, Skellefteå museum.

Spismurröse i Anderssons enkelstuga. Foto Marika Eserstam Kjellsson, Skellefteå museum

Litteratur:

Riksantikvarieämetet (2013). Fäbodar och fäbodskogar -biologiskt kulturarv i nordliga skogar. Vårda väl. Riksantikvarieämbetet. Visby 2013.

Larsson, Jesper (2009). Fäbodväsendet 1550-1920: ett centralt element i Nordsveriges jordbrukssystem. Diss. Uppsala : Sveriges lantbruksuniversitet, 2009 Tillgänglig på Internet: http://epsilon.slu.se/200951.pdf

Arkivmaterial i Skellefteå museums arkiv:

Skrivet material:

Anund Lindholm (2004: : Hökmarks fäbodar. Opublicerat manus. Anund Lindholm från Hökmark skrev en sammanställning över hembyns fäbodar. Hökmark är grannby till Gärde.

Albert Magnusson (skrivet någon gång 2001-2008). Fäbodar och fäbodliv inom Lövångers socken. Opublicerat manus, i aktarkivet, Skellefteå museum, under Lövånger respektive Hökmark i topografiska samlingen. (Magnusson var byålderma i Bodan, Lövånger och mycket engagerad i fäbodarnas historia och bevarande).

Ljudinspelning:

Helmer Fällman berättar: Spår 7: Gärde fäbodar – bakgrund. och Spår 8: Bränntjälsfäboa