Granskning av Nordarkeologi

1969 drog ett större inventeringsprojekt igång i Norrbotten och Västerbotten, under ledning av Hans Christiansson i Stockholm/Uppsala och Herbert Wigenstam i Arvidsjaur. Projektet kallades för Nordarkeologi (NA) och omfattade i Norrbotten framförallt Arvidsjaurs kommun, men även Arjeplog och Älvsbyns kommuner. NA startade då Wigenstam upptäckte att boplatsmaterial eroderade fram på stränderna efter dämningen av Storavan, som ett led i vattenkraftsutbyggnaden av Skellefte älv. Därför blev de älvar som berörts av vattenkraftregleringarna ett särskilt fokus inom NA.

Nordarkeologi pågick ända fram till 1983. Framförallt genomfördes arkeologiska inventeringar, men även en del arkeologiska undersökningar skedde. Vid inventeringarna samlades i princip allt fyndmaterial in som påträffades på boplatserna, vilket bidrar till att det idag tyvärr inte är helt enkelt att återfinna fornlämningarna. I flera fall återbesöktes också lämningar som registrerats vid sjöregleringsundersökningarna. Många av boplatserna återbesöktes vid flera återkommande tillfällen, och nytt material samlades in varje gång.

Utöver de arkeologiska fynden som samlades in inom projektet finns exempelvis fältkartor, handritade kartor, fotografier och skisser av fynd. Norrbottens museum arbetar för närvarande med att ordna upp det arkeologiska fyndmaterialet, så att det ska finnas tillgängligt för allmänhet och forskning.

Tuschteckning av skrapor i kvartsit, funna vid Gödningsudden, Storavan. Teckning av Sixten Wigenstam.
Tuschteckning av asbestkeramik funnen vid Sandudden, Storavan. Teckning av Sixten Wigenstam.
Handritad karta över ett antal NA-lokaler vid Storavan.

Många av de fornlämningar som registrerades inom Nordarkeologi har idag en mycket osäker position i Kulturmiljöregistret/Fornsök. Detta innebär i sin tur ett stort problem för skogsbruket, då lämningarna är svåra att återfinna och därmed riskerar att skadas av det pågående skogsbruket. De som känner mig, vet att jag talar mig varm för fortsatt fornminnesinventering och revideringsinventering, för hur ska vi kunna skydda våra fornlämningar utan att känna till deras förekomst? På samma sätt är det svårt att skydda lämningar vi inte känner till var de finns, som i fallet med många NA-lämningar. Därför vill Norrbottens museum granska dessa lämningar i fält, som ett led i att skydda dem i det pågående skogsbruket. Med bidrag från Länsstyrelsens Kulturmiljövårdsanslag inleddes därför förra året ett arbete med att granska NA-lämningarna i fält, med start i Arvidsjaurs kommun. Ett underlag har erhållits av några av skogsbolagen över kommande skogsbruksåtgärder, så att vi kan ligga steget före och återfinna lämningarna innan skogsbolagen utför sina arbeten. Under två veckor förra året var undertecknad tillsammans med Mica Vesterlund, Ida Mattsson och Lars Backman i trakterna kring Arvidsjaur och Glommersträsk och granskade ett antal NA-lämningar. Till hösten fortsätter vårt arbete, som även i år får finansiering av Länsstyrelsens Kulturmiljövårdsanslag. Vi räknar med att det är ett arbete som kommer att pågå flera år då det finns tusentals NA-registreringar…

Utsnitt från Kulturmiljöregistret/Fornsök. Röda punkter motsvarar fornlämningar och blåa punkter kulturlämningar. De grå punkterna motsvarar lämningar som idag saknar antikvarisk status, vilket i många fall beror på att lämningarnas position är osäker. I detta fall motsvarar de flesta av dessa grå markeringar NA-nummer.

Vid förra årets förarbete konstaterades att alla NA-lämningar inte ens är införda i Kulturmiljöregistret/Fornsök. Dessutom konstaterades att en del av NA-lämningarna har fått helt fel position i Kulturmiljöregistret/Fornsök jämfört med inprickningarna på papperskartorna från NA-inventeringen. I en del fall skiljer sig punktens position med mer än 1 km! Vid studier av beskrivningarna av de lokaler som registrerades vid NA-inventeringen är dessutom lägesangivelsen i stil med: ca 1 mm N om e i Genberget och 2 mm Ö om övre svängen i bokstaven G i Genberget, med en hänvisning till en generalstabskarta i skala 1:100 000. Inte helt underligt att positionerna på NA-lämningarna är lite si och så…

Förra året återbesökte vi 52 sedan tidigare registrerade lämningar och 22 nya lämningar kom att registreras. Av de nya registreringarna har 8 lämningar tidigare ingått i större ytor av boplatsregistreringar av både områden med härdar och ytor med boplatslämningar. Vid kvalitetsgranskningen har därför dessa områden registrerats separat, utifrån Riksantikvarieämbetets riktlinjer för hur lämningar och områden ska registreras. I samband med kvalitetssäkringen har beskrivningar på lämningarna förts in i Kulturmiljöregistret och lämningarnas positioner har justerats. Alla lämningar kunde däremot inte återfinnas, vilket gör att de får utgå ur Kulturmiljöregistret/Fornsök, och i vissa fall har helt nya lämningar registrerats. Nedan följer bilder på ett antal av de lämningar som granskades under 2020:

Barktäkt som påträffades på väg från ett område med NA-lämningar. Arkeolog Ida Mattsson och hunden Aaro i bild. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum
En stor tjärdal inom ett område med skogsbrukslämningar. Detta område dokumenterades inom NA-projektet, men har tidigare inte registrerats in i Kulturmiljöregistret/Fornsök. Enligt tradition bodde dalbrännaren ”Pit-Jonk” i en jordkula på platsen i samband med tjärdalsbränning. Arkeolog Ida Mattsson och hunden Aaro står i tjärdalen. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum
I närheten av Grytforsdammen passerade vi ett område med denna fågelfångstanläggning, en s.k. norsk kråkfälla. Foto: Ida Mattson, Norrbottens museum.
En av många härdar som granskades. Sonden står i mitten av härden och hunden Aaro ligger intill och vilar tassen på härden. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
En härd vid Ljusvattnet, nära länsgränsen mellan Norrbotten och Västerbotten. Sonden står mitt i härden. Arkeolog Ida Mattsson i bakgrunden. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Husgrund på norra sidan om Svärdälven, Arvidsjaur. Arkeolog Mica Vesterlund och hunden Girjat i bild. Foto: Lars Backman, Norrbottens museum.
Flottningslämning/strandskoning i Svärdälven, Arvidsjaur. Foto: Lars Backman, Norrbottens museum.
Härd inom ett viste, enbart synlig som en förhöjning i mossan. Foto: Lars Backman, Norrbottens museum.
Tallar med inslagna mjölkningspinnar, som kan ha fungerat som upphängning för mjölkkärl, samt inristade initialer inom ett viste. Foto: Lars Backman, Norrbottens museum.
Husgrund/rester efter timring inom ett område med skogsbrukslämningar, L2020:8226. Foto: Lars Backman, Norrbottens museum.

Nu återstår att se hur det går med årets NA-granskning – så vi har all anledning att återkomma till Nordarkeologi här på Kulturmiljöbloggen i framtiden!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog

Läs mer om Nordarkeologi:

Nordarkeologi del 1 – Stenartefakter

Nordarkeologi återbesöks

Nordarkeologi

Selholmen – en arkeologisk sensation?

Anemi och spår på skelettet?

Denna vecka återvänder vi till osteologins fascinerande värld! Vi kommer att fortsätta på ett liknande tema som mitt förra blogginlägg som handlade om hur skelettet påverkas vid brist på D-vitamin. Har ni inte läst det så finns det inlägget att läsa här: Vad händer med skelettet vid D-vitaminbrist? | Kulturmiljö vid Norrbottens museum (kulturmiljonorrbotten.com). Denna veckas blogginlägg kommer att handla om vad som kan hända med skelettet vid en annan typ av bristsjukdom, nämligen anemi d.v.s. blodbrist.

-I detta inlägg kommer det att förekomma ett fotografi på ett mänskligt kranium som uppvisar spår av det tillstånd som veckans blogginlägg behandlar. Fotografiet är taget av undertecknad och publiceras i ett utbildande och visualiserande syfte. Känsliga läsare varnas.-

Att lida av anemi eller blodbrist är något som är väldigt vanligt i dagens samhälle och som kan bero på en rad olika faktorer, men den vanligaste är på grund av för dåliga järnvärden, dvs järnbrist. Det är uppskattningsvis ca 30 % av jordens befolkning som lider av blodbrist. Att lida av blodbrist kan, som med så många andra tillstånd, bero på en rad olika typer av underliggande sjukdomar. Anemi definieras dock av att man har för lite hemoglobin och/eller för lite röda blodkroppar i blodet.  

Järn behövs för att hemoglobin ska utvecklas i de röda blodkroppar som bildas i benmärgen. De röda blodkropparna transporterar i sin tur syre från lungorna till kroppens alla celler. Röd blodkroppar behövs alltså för att kroppens olika organ ska få tillräckligt med syre. Vid blodbrist blir de röda blodkropparna bleka och de blir mindre än vad de normalt är, de har även en mycket kortare livstid. Livstiden för en röd blodkropp kan halveras vid blodbrist, i normala fall lever en röd blodkropp i 120 dagar. Järn lagras i vanliga fall i levern och i mjälten när de röda blodkropparna bryts ned. Ca 90% av det järn som finns i röda blodkroppar behövs även för att bilda nya blodkroppar. Blodbrist utvecklas när lagren är uttömda och kroppen försöker absorbera ett större intag av järn. Förlusten av järn är alltså större än själva intaget.

Även människor förr i tiden drabbades av anemi. Det kan dels ha berott på en järnfattig diet, dålig hygien i samband med sämre levnadsförhållanden och därmed även en ökad risk för infektion samt utvecklingen av ett mer permanent jordbrukssamhälle kan alla tillsammans, eller var för sig, ha bidragit till att blodbrist uppstod och ökade bland människor. Bortsett från en järnfattig diet, spelade en rad andra faktorer in i dåtidens samhälle (som dock fortfarande är aktuella än idag); nämligen blodförlust i samband med skador, menstruation och kroniska sjukdomar så som cancer och parasiter.

Blodbrist kan visa sig genom trötthet, man är blek, man får svårt att andas och tar därför kortare och ytligare andetag, man svimmar, har hjärtklappning samt att man har en ökad hjärtfrekvens. Samtliga symptom är alla vanliga tecken på sjukdomen. I de svårare fallen går det även att se problem i den kognitiva utvecklingen, hjärtfel samt abnormaliteter i skelettet. Förändringar i skelettet bildas troligen enbart under barndomen, vuxna individer uppvisar spår i skelettet men dessa har troligtvis redan bildats när individerna redan var barn.

Vad kan hända med skelettet vid anemi?

Vad som då kan hända med skelettet är att det yttre skalltaket tunnas ut. Detta sker när den svampliknande, spongiösa benvävnad (diploën) som finns mellan det yttre och det inre skalltaket skapar ett tryck mot själva skalltaket. Benvävnaden mellan det yttre och det inre skalltaket blir då tjockare än normalt och det yttre skalltaket blir som sagt tunnare och får en porös yta. Att ha en förtjockad diploë är ett av de kriterier som finns för porotic hyperostosis vilket är ett tillstånd som ofta går hand i hand med en patologi som kallas för cribra orbitalia. Detta tillstånd i kraniet inträffar när kroppen stimuleras till att producera mer röda blodkroppar i benmärgen för att kompensera för järnbristen. Dessa förändringar ses ofta på hjässbenen och nackbenen samt att taket i själva ögonhålan får små tätt sittande hål/perforeringar vilket kallas för just cribra orbitalia. Cribra orbitalia identifieras genom dessa små perforeringar som är placerade i de övre delarna av ögonhålornas tak, därav dess namn (se bild nedan).

Här kommer en liten snabbkurs i latin:

Orbita = ögonhåla. Härstammar från orbis som betyder cirkel

Cribrum = porer/perforeringar som i plural blir cribra.

Skelett nummer 6 från Magasinsgatan i Luleå med cribra orbitalia i ögonhålan.
Foto: Emma Boman @ Norrbottens museum.

Skelettförändringar i samband med anemi vid järnbrist tycks förekomma i två olika former; den ena med enbart förändringar i ögonhålorna (cribra orbitalia) och den andra med både förändringar i ögonhålorna och i skalltaket (porotic hyperostotis). Förändringarna är ofta symmetriska och förändringar i skalltaket tycks inte förekomma utan närvaron av förändringar i ögonhålorna. Det har därför föreslagits att förändringar i skalltaket kan indikera en svårare form av anemi. De skelettförändringar som förekommer vid anemi kan även förekomma vid andra sjukdomar så som brist på D-vitamin, inflammation och även vid tumörer. Dessa tillstånd, porotic hyperstotis och cribra orbitalia, har under en längre period tolkats bero på anemi vid järnbrist, men nyare forskning menar på att det inte enbart behöver vara så.  Det kan även tyda på exempelvis stress och ohälsa hos barn. Att identifiera orsaken bakom skeletala förändringar är inte helt lätt alla gånger – som med så mycket annat här i världen.

När denna typ av förändringar (som nämns ovan) påträffas på skelettet, och som anses vara en aktiv lesion, dvs det är förändring eller skada som är pågående, indikerar det att individen inte har anpassat sig efter sjukdomen vid tidpunkten för individens bortgång. Studier har påvisat att det även finns en ökad dödlighet hos individer med cribra orbitalia.

Anemi ökade under den yngre stenåldern

En tolkning som finns är att förekomsten av anemi ökade i samband med att man övergick från ett jägar- och samlarsamhälle till att vara jordbrukare. Sädesslag är ingen källa till järn och när man då övergick till att förlita sig på att dessa grödor skulle ge en tillräckligt varierad kost kan det ha lett till att förekomsten av anemi ökade hos populationerna under stenåldern. Skelettmaterial daterade från denna övergång indikerar att ökandet av anemi och övergången till ett jordbrukssamhälle kan hänga samman.

Man tror att förekomsten av anemi kan ha ökat under stenåldern när man övergick från att vara jägare-samlare till att mer livnära sig på jordbruk. Illustration av Hanna Larsson @ Norrbottens museum.

Under det medeltida Europa var det inte helt ovanligt att män led av blodbrist i högre utsträckning än vad kvinnor gjorde. Detta tror man beror på att kvinnor i regel ammade sina barn tills de var runt 4 år gamla. När kvinnor ammar så länge ger det en oregelbunden mens vilket i sin tur gjorde att de inte förlorade lika mycket blod, som de skulle ha gjort vid en regelbunden menstruationscykel. Efter medeltiden tycks det dock skifta och kvinnor led istället mer av blodbrist än män, detta är som en följd av upprepade graviditeter och regelbunden menstruation däremellan. Det finns även studier som föreslår att individer av de högre klasserna inte led av blodbrist på samma sätt, vilket troligen beror på att deras diet innehöll mer rött kött och att de hade bättre levnadsförhållanden med mindre infektionsrisker.

Massgraven vid Magasinsgatan

I de arkeologiska materialen i Norrbotten har cribra orbitalia identifierats i ett material påträffat i en massgrav vid Magasinsgatan i centrala Luleå. Delar av denna massgrav framkom redan 1906 och även under 1960-talet. Massgraven undersöktes dock inte förens 1972 då en schaktning för vattenledningar ägde rum. Massgraven har, efter det övriga fyndmaterialet, tolkats vara ett spår av finska kriget och har därmed även daterats till början av 1800-talet.  Individerna har tolkats tillhöra svenska och finska soldater men även troligen ortsbor.

Vid Magasinsgatan 7 i kvarteret Haren i centrala Luleå påträffades en massgrav redan 1906. I massgraven har cribra orbitalia identifierats hos flera individer. Foto ur Norrbottens museums arkiv, acc nr 1972:225:1.

Vid höga dödsantal inom arméer, som skett utanför själva slagfältet, var det ofta den så kallade ”fältsjukan” som fick skulden. Om en individ drabbades av exempelvis tyfus eller dysenteri så var det inte ovanligt att man istället kallade tillståndet för fältsjukan. Fältsjukans symptom beskrevs bestå av bl.a. diarré, frossa, sår och skörbjugg. Det finns bland annat beskrivet att en mycket smittsam feber härjade bland trupperna efter deras ankomst till Torneå i december 1808, det var även i Torneå som smittan härjade som värst. Det var brist på både läkare och medicin och det rådde trängsel på sjukhusen, vilket inte underlättade smittans framfart som då även nådde byborna. De avlidna samlades ihop och transporterades till en avsedd massgrav där alla kroppar samlades och begravdes tillsammans.

Cribra orbitalia har identifierats hos fem kranier som påträffades i massgraven vid Magasinsgatan. För två av dessa kranier är det dock inte helt klart om de faktiskt tillhör materialet från Magasinsgatan eller inte. Det kan bero på bristfällig dokumentation sedan tidigare eller att flera kockar har varit inblandade i diverse olika processer, vilket kan göra att dess ursprung kan vara något svårtolkat – men det har tolkats som att även dessa två individer kommer ifrån massgraven vid Magasinsgatan. Majoriteten av kranierna som har identifierats ha cribra orbitalia har tolkats vara kvinnor vilket stödjer teorin att massgraven även utgörs av bybor och inte enbart av soldater.

Anemi är ett tillstånd som har drabbat människor långt bakåt i tiden och som drabbar oss än idag. Skillnaden idag är att  det finns medicinsk hjälp att få om man lider av anemi, men för att kunna få rätt typ av behandling behöver läkaren först ta reda på den bakomliggande orsaken till blodbristen.  

Vid tangentbordet: Emma Boman, arkeolog och osteolog

Referenser:

Roberts, Charlotte; Manchester, Keith. 2010. The archaeology of disease. Third edition.

Hartzell, Lisa. 2015. Massgravar i finska vinterkrigets spår- En osteologisk analys av skelettmaterial från Luleå och Jävre. https://norrbottensmuseum.se/media/441576/massgravar_i_finska_krigets_spar_en_ost.pdf

Blodbrist – anemi – 1177 Vårdguiden