Arkeologsläpp – äntligen dags för fältarbete!

Vid den här tiden på året börjar vi arkeologer på Norrbottens museum att känna oss lite rastlösa. Fältarbetet hägrar, och vi längtar ut från kontoret. I veckan var det äntligen dags för arkeologsläpp – som inleddes med en arkeologisk-historisk exkursion i Kalixområdet tillsammans med Västerbottens museum, Skellefteå museum, Laponiatjuottjudus, Luleå Tekniska Universitet och Lars Gyllenhaal, militärhistorisk författare. Det är nyttigt att diskutera olika lämningstyper med andra arkeologer – och det var mycket trevligt att få träffas igen, då det varit sparsamt med arkeologträffar på grund av covid19-pandemin.

Nedan följer en bildkavalkad från exkursionen:

Arkeolog Frida Palmbo visar ett artillerivärn vid Sanduddberget. Foto: Rúnar Guðmundsson © Norrbottens museum.
Lars Gyllenhaal studerar ett skyttevärn. I bakgrunden skymtar arkeologer. Foto: Rúnar Guðmundsson © Norrbottens museum.
Tältplats bland diverse militära anläggningar vid Sanduddberget. Rúnar Guðmundsson © Norrbottens museum.
I täktkanten finns lämningar efter en förhistorisk boplats. Fynd av avslag i kvarts (rester efter redskapstillverkning) och skörbränd sten (eldpåverkad sten). Rúnar Guðmundsson © Norrbottens museum.
En ”rektangulär yta” av oklar funktion. Eventuellt rester efter militär verksamhet inom den s.k. Kalixlinjen. Rúnar Guðmundsson © Norrbottens museum.
Hundförare Gunilla Lindbäck med arkeologisökhunden Blixtra. Blixtra markerar brända ben (matrester) i terrängkörningsspår som skadat en förhistorisk boplats söder om Kälsjärv i Kalix kommun. Rúnar Guðmundsson © Norrbottens museum.
Lunchpaus vid Kalix kopparbruk, där även en bäver hittat en hel del att gnaga på. Rúnar Guðmundsson © Norrbottens museum.
En del av hyttområdet vid Kalix kopparbruk. Rúnar Guðmundsson © Norrbottens museum.
Gruvhål vid Kalix kopparbruk. Rúnar Guðmundsson © Norrbottens museum.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog

med fotografier från Norrbottens museums nya fotograf Rúnar Guðmundsson, som fick inleda sina första arbetsdagar med en exkursion!

Örnberget – en svensk fjällägenhet som blev en del av nätverket Sepals under andra världskriget

Örnberget norr om Vuoggatjålme i Arjeplogs kommun uppläts som fjällägenhet 14 mars 1935. Då tecknades ett 50-årigt arrendekontrakt för den då befintliga lägenheten Örnberget nr 1. En fjällägenhet motsvarar en bosättning ovanför odlingsgränsen, där svenska staten äger marken. Kontraktet för Örnberget nr 1 undertecknades av Georg Ebenhard Winnberg och omfattade ett skifte med en areal på ca 8,32 hektar. Winnberg fick rätt att ta ut nödvändigt husbehovsvirke för lägenhetens byggnader samt för övrigt välbehövligt virke och ved ur skogen. Dessutom fick Winnberg rätt till nödvändigt bete för sin boskap, rätt till jakt inom lägenheten (bortsett från jakt på älg) och fiske i Seldutjåhkå och sjöarna Tjaktjajaure och Vuoggatjålmejaure. Arrendet för Örnberget nr 1 uppgick till 10 kr/år. Lägenheten fick också rätt till lövtäkts- och betesområden på odisponerad kronomark på norra sidan Seldutjåhkå, 2 km öster om och 2 km väster om lägenhetens skifte. Dessutom fick arrendatorn inte på något vis hindra eller försvåra för samernas renskötsel i området, och fick ej heller ha hund inom lägenheten utan lappfogdens tillstånd.

Karta över fjällägenheten Örnberget nr 1, från arrendekontraktet som undertecknades 14 mars 1935. Material från Landsarkivet, Härnösand.

Enligt kontraktet framgår det att Örnberget var en befintlig lägenhet som uppläts för Georg Eberhard Winnberg, men några äldre arkivhandlingar kring Örnberget har ej kunnat påträffas vid arkivförfrågningar riktade till ATA, Riksarkivet och Landsarkivet i Härnösand. Carl Fries (1978) uppger i boken Skogsland och fjäll att han i sin ungdom hörde talas om ett nybygge vid namn Örnberget, någonstans i Sildutdalen i Arjeplog, där kungsörnen hade sitt bo. Fries fick kontakt med den tidigare nybyggaren, som tröttnat på ensamheten och flyttat ner till bygden igen. Nybyggaren berättade att han under sin tid på Örnberget dödat nio fullvuxna örnar samt att han omhändertagit deras ägg. Tyvärr framgår inget namn, men Fries anger sedan att Örnberget flera år senare nu beboddes av Georg Vinnberg med hustru och dotter, varvid örnen återigen fick sväva ovanför Örnberget.

Från den 14 mars 1936 uppläts till Georg Eberhard Winnberg på 10 års tid även ett område med rätt till slåtter och bete. Dessa områden utgjordes av Smördos-myren, belägen på Ö sidan om Seldutjåhkå, mellan fjällägenheten Örnberget n:r 1 och älven, samt Hem-myrarna, 4 st, belägna ovanför turistvägen genom Sildutdalen, omkring 600 m från Örnberget n:r 1. Smördos-myren bedömdes ge 5 skrindor hö vartannat år medan Hem-myrarna bedömdes ge 2 skrindor hö vartannat år i avkastning. Winnberg ansökte senare om en utvidgning av lägenheten med 2,27 hektar, vilket godkändes av Kungl. Maj:t 26 februari 1943 och av Länsstyrelsen i Norrbottens län 7 februari 1944. Sepalsbasen Truls (Sepals III) upprättades i en av statens vilstugor invid Silvervägen i Arjeplogs kommun, inte långt från den norska fjällstugan Graddis, något som kom att involvera Örnberget i den allierade verksamheten. Sepalsbaserna var strategiskt uppförda baser som nyttjades av den norska underrättelsetjänsten/motståndsrörelsen och var ett samarbete mellan norrmän, britter och amerikanare.

Statens vilstuga vid Silvervägen, Arjeplogs kommun. Vilstugan fungerade som bas för en hemlig allierad underrättelseverksamhet under senare delen av andra världskriget. Basen i vilstugan gick under namnet Sepals III, även kallad Truls. Bland inskriptionerna på väggen finns bland annat namn på personer som vistats i vilstugan under 1940-talet. Det är dock oklart om just dessa namn går att knyta till Sepals-verksamheten. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Det var en av XU:s undergrupper som var verksamma i Salten-området i Norge, som i sitt arbete nyttjade Sepals Truls. XU var den största av de allierade underrättelseorganisationerna som var verksam i Norge under andra världskriget. XU leddes från Militärkontoret vid den norska legationen i Stockholm, men arbetade för den norska militären i London. Omkring 3000-4000 personer i det ockuperade Norge, i form av agenter, kurirer och medhjälpare, var knutna till XU. De hade rekryterats lokalt i syfte att kartlägga den tyska ockupationen in i minsta detalj. XU började som en lokal grupp i Oslo under det första krigsåret, men etablerades under 1942 i hela Østlandsområdet. XU:s ledning satt i Oslo, men det upprättades en förbindelse med den norska försvarsledningen i London som gick via Stockholm. Den norska försvarsledningen i exil hade ett stort behov av information om vad som pågick i det ockuperade hemlandet, för att kunna planera framtida krigsoperationer. I februari 1943 tecknades ett samarbetsavtal mellan Norge och Storbritannien angående underrättelsearbete i Norge. Storbritannien ansvarade för det operativa underrättelsearbetet som krävdes för de löpande krigsoperationerna, medan Norge ansvarade för att samla in den information och det material som krävdes för den långsiktiga planläggningen. Storbritannien använde sig av radiosändningar för kommunikation, medan norrmännen nyttjade kurirlinjer till Stockholm. Våren 1943 beslutade den norska försvarsledningen att utvidga XU:s verksamhet även till Nordnorge. Under 1943-1944 organiserades XU-grupper i flera distrikt som täckte hela Nordland och Troms. Finnmark fick dock aldrig full täckning på grund av de långa avstånden. XU arbetade i små grupper med egna distrikt, och varje distrikt hade sina egna kurirlinjer till Stockholm. Distrikten skulle inte ha kunskap om varandra, för att minimera riskerna om att bli upptäckta, och alla distrikt styrdes direkt från Stockholm.

Omkring 50 personer arbetade för XU i Saltenområdet, där omkring hälften utgjorde ”fast personal” och övriga fungerade som informanter och andra typer av kontakter. XU-organisationen i Salten startade under hösten 1943 och pågick ända fram till befrielsen av Norge 8 maj 1945, och var troligtvis en av de viktigaste källorna till information om de tyska aktiviteter som skedde i området. Den tyska krigsmakten var starkt närvarande i Saltenområdet, genom att bland annat administration och olika lager var lokaliserade kring Fauske och Bodø. Från 1943 pågick också arbetet med Nordlandsbanan, och längs med järnvägsbyggnationen växte det fram arbetsläger med krigsfångar och tvångsarbetare. I Bodø, där det fanns ett stort antal krigsfångar, fanns både hamn och flygplats. Därför var kommunikationslinjerna av särskilt intresse för de allierade, som bland annat genomförde sabotageaktioner i området, däribland mot färjan mellan Rognan-Langset. Huvuduppgifter för bemanningen vid Sepals III/Truls var dock att ombesörja vapen och utrustning till Milorg-grupperna (den norska motståndsrörelsen) i området, under ledning av chefen Leif Schancke.

XU:s kurirlinje i Saltenområdet bestod av etapperna Bodø-Fauske/Finneid-Sulitelma-Mavas. Mavas i Arjeplogs kommun var knutpunkten för den illegala gränstrafiken i området. Här passerade flyktingar från Saltdal, Jakobsbakken och Sulitelma men här passerade också kurirer, material- och vapentransporter. I Mavas bodde familjerna Ruong och Steggo. Familjen Ruong bestod av Sara och Anders Ruong med tre barn och familjen Steggo av Inga och Jon Erikson Steggo med sönerna Helmer och Lars. Sonen Lars, som hade tagit efternamnet Evenström, blev en av XU:s kontaktmän. Vidare från Mavas gick den gamla vandringsleden över Ikesjaure fram till Juronkåtan, och därifrån vidare till Örnberget och sedan till Vuoggatjålme. I Vuoggatjålme hjälpte systrarna Fanny och Mimmi Abrahamson flyktingar, innan deras vidare resa till fots längs Sädvajaure fram till Sädvaluspen.

Mimmi Helamb (född Abrahamsson) har återberättat att det var en strid ström av flyktingar som passerade gränsen under hela våren 1940. Vid ett tillfälle ska så många som ett 70-tal personer ha anlänt, i två grupper. Det var framförallt kvinnor och barn som kom över gränsen, dåligt utrustade för att gå i fjällterräng. Flyktingarna fick vila i Vuoggatjålme några dagar innan de etappvis fick fortsätta sin resa. Svenska militären hjälpte till, och under våren 1940 var vädret det sämsta tänkbara. Vårisarna bar inte, så flyktingarna fick gå i den blöta djupsnön i skogen. När de anlänt till Sädvaluspen blev det ytterligare ett stopp, där det fanns två pensionat. Ett av pensionaten drevs av Fingal Dahlberg, som i sin tur körde flyktingarna med buss till Arjeplog. Från Arjeplog väntade ännu en busstransport för flyktingarna vidare till Arvidsjaur och Jörn. Därifrån fick flyktingarna slutligen åka tåg till Stockholm.

Enligt uppgifter kom Örnberget att användas för allierade radiosändningar under åren 1944-1945 och gick då under benämningen Sepals Blue.

Inom fjällägenheten Örnberget nr 1 finns ett antal husgrunder, en timring och ett utedass som fortfarande står upp och som ses i till höger i bakgrunden på bilden. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Under 2021 genomförde Norrbottens museum tillsammans med Försvarsmuseum Boden och Luleå Tekniska Universitet en förstudie rörande andra världskriget i norr. Tillsammans med Silvermuseet, Gällivare museum, Västerbottens museum, Árran – Lulesamisk senter, Helgeland museum och Narviksenteret har vi planer på ett stort forskningsprojekt rörande andra världskriget i norr. Som en del av förstudien genomfördes en arkeologisk dokumentation av fjällägenheten Örnberget nr 1 sommaren 2021. Med på fältarbetet var undertecknad och arkeolog Lars Backman från Norrbottens museum tillsammans med Dag Avango, professor i historia vid Luleå Tekniska Universitet, Lars Gyllenhaal, författare av militärhistoriska böcker samt Mikael Norman, grafisk formgivare (bland annat åt Lars Gyllenhaal) med intresse för militärhistoria.

Vid den arkeologiska dokumentationen registrerades fjällägenheten, som omfattar rester av en timring efter ett tvåvåningshus, tre andra husgrunder, ett utedass, igenväxande åkermark samt en grund efter en eventuell rökanläggning. Inne i timringen, som fortfarande står upp med delvis inrasat ytter- och innertak, påträffades bland annat en sko/känga, tidningsfragment från andra världskriget, ett batteri, docksängkläder(?) och delar av klädesplagg, eventuellt rester av en ridbyxa av militärmodell med snörning i benslutet. I en av husgrunderna påträffades en sko, ett skoblock, fyra knivblad, stålvajrar, metallburkar m.m. Batteriet var relativt välbevarat, och bestod av 6×10 celler, vilket också är en batterimodell som har påträffats vid Kari, en allierad kommunikationscentral norr om Torneträsk som nyttjades av den norska motståndsrörelsen. Läs gärna mer om Kari: Kari – en på svensk mark allierad kommunikationscentral från andra världskriget

Timring inom fjällägenheten Örnberget nr 1. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
Del av insidan av timring inom fjällägenheten Örnberget nr 1. Utanför fönstret skymtar Lars Gyllenhaal. Foto: Lars Backman © Norrbottens museum.
Tidningsklipp påträffad inne i timring inom fjällägenheten Örnberget nr 1. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Enligt uppgifter från Hans Saethre, expert på andra världskrigets radioutrustning, så är det högst sannolikt att dessa batterier har använts under andra världskriget. De kan ha använts till att driva en större vanlig radiomottagare. Batteriet påträffades tillsammans med diverse tidningsklipp och tidningsfragment från andra världskriget, vilket åtminstone talar för att någon som vistades på Örnberget under beredskapstiden också hade tillgång till diverse tidningar, däribland tidningen Norra Västerbotten. Batteriet talar för att en radiotelegrafist har befunnit sig på platsen under andra världskriget, men det går ej att utesluta att batteriet har haft en annan funktion. Utöver fyndet av batteriet påträffades inget material som med säkerhet går att knyta till den militära underrättelseverksamheten på platsen. Till skillnad från lämningarna efter Kari-basen, som uppfördes enbart i syfte att användas som kommunikationscentral och som övergavs efter kriget, har Örnberget nyttjats både före, under och efter andra världskriget. Detta medför att det är svårt att urskilja material som med säkerhet går att knyta till den militära underrättelseverksamheten på platsen.

Batteri som påträffades inne i timringen inom fjällägenheten Örnberget nr 1. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Då Norrbottens museum tillsammans med Försvarsmuseum Boden, Luleå Tekniska Universitet, Silvermuseet, Gällivare museum, Västerbottens museum, Árran – Lulesamisk senter, Helgeland museum och Narviksenteret har för avsikt att söka medel för ett projekt om andra världskriget i norr, finns det all anledning att studera Örnberget mer. Det vore intressant att sätta in Örnberget i et större sammanhang då Örnberget var en del av den illegala gränstrafiken mellan Norge och Sverige under andra världskriget, där Mavas var en knutpunkt. Den illegala gränstrafiken på svensk sida passerade Mavas – Ikesjaure – Juronkåtan – Örnberget – Vuoggatjålme. I området finns även Statens vilstuga längs med Silvervägen i närheten av svensk-norska gränsen, där Sepals III/Truls var lokaliserad. Det skulle därför vara värdefullt att studera dessa platser och se om det kan finns några spår i landskapet som går att koppla till gränstrafiken och de flyktingströmmar som passerade under andra världskriget. I kombination med intervjuer av informanter i området och arkivstudier är det högst sannolikt att ny kunskap om både dessa platser och om Sepals-verksamheten kan erhållas. Förhoppningsvis får vi anledning att återkomma till ämnet här på bloggen i framtiden, under förutsättning att vi erhåller medel till ett forskningsprojekt om andra världskriget i norr!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog

Läs mer

Albrigtsen, Roger (2009. Sepals: hemmelige baser på svensk jord 1944-1945.

Fontander, Björn (1979). Flykten över kölen 1940-1945. Malmö.

Fries, Carl (1978). Skogsland och fjäll. Stockholm.

Mjelde, Odd (2020). Erindringer.

Sæther, Ola (1995). XU. Etterretning i Salten under okkupasjonen. Bodø.

Stöckel, Ilmar (2010). Kattuvuoma under andra världskriget. Mina egna minnen och andras berättelser. Tornedalica nr 59.