Inventering av markberedda skogsområden

Många fornlämningar skadas av skogsbruket genom bland annat körspår och markberedning. Ofta skadas de fornlämningar som inte är synliga för blotta ögat mer än t.ex. fångstgropar som vi kan se ovanför markytan. Boplatslämningar från förhistorisk tid ligger i regel direkt under torven på platt mark och syns därför inte när det finns vegetation på marken. Dessutom så har vi en mycket liten marktillväxt i Norrbotten, vilket gör att fynd från äldsta stenålder i princip ligger direkt under mossan. Därför skadas den här typen av fornlämning mycket lätt i samband med markberedning.

Trots att fornlämningarna är kända så skadas de av skogsbruket, men tack vare att de är kända finns det ändå förutsättningar för att de ska kunna bevaras och inte skadas. En förutsättning för att kunna bevara en fornlämning är trots allt att den är känd – även om ej kända fornlämningar har lika starkt lagskydd. I Norrbotten finns det stora områden som inte har genomgåtts av modern fornminnesinventering och som dessutom ligger i produktiv skogsmark. För mer information, läs gärna Åsas blogginlägg om Fornminnesinventering i Norrbotten.

Med utgångspunkt i att få en indikation på hur många fornlämningar som skadas inom skogsområden som inte har fornminnesinventerats i modern tid har Norrbottens museum sökt och fått beviljat kulturmiljövårdsanslag från Länsstyrelsen, för att under en veckas tid inventera markberedda områden där det sannolikt kan finnas fornlämningar. Sista veckan i augusti i år var därför undertecknad tillsammans med arkeolog Lars Backman ute och letade fornlämningar på markberedda hyggen i trakterna kring Arjeplog och Moskosel.

Vid vår inventering hittade vi totalt 9 nya lämningar: fem härdar, två husgrunder, ett område med tre husgrunder/kojrester och ett utedass samt en fyndplats med skärvsten, som antagligen utgörs av en skadad härd.

Tre av härdarna var skadade av markberedning medan övriga två hade klarat sig unden tack vare en sparad kantzon av skog ner mot sjö. En kantzon är ett område som undantas från avverkning, i regel mot sjöar och myrar. Här kan vi konstatera vikten av att faktiskt spara kantzoner mot myrar och sjöar, då det ofta är i dessa områden som fornlämningar ligger.

2017_63_03_Härd_skadad

Härd skadad av markberedning. Foto: Frida Palmbo. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2017:63:03.

2017_63_29_Härd

Härd påträffad i kantzon (område undantaget från avverkning) ner mot sjö. Sonden står mitt i härden. Foto: Frida Palmbo. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2017:63:29.

En av husgrunderna som hittades ligger invid Naurasjöarna sydväst om Hornavan utanför Arjeplog. Det är en trolig skogshuggarkoja indelad i tre rum med bland annat bostadsdel och stall. Invid sjökanten ligger också rester efter en klinkbyggd båt.

2017_63_10_Skogshuggarkoja

Skogshuggarkoja. Foto: Lars Backman, Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2017:63:10.

2017_63_15_Båt

Rester efter en klinkbyggd båt invid skogshuggarkoja. Foto: Lars Backman. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2017:63:15.

Den andra kojresten samt området med husgrunder ligger strax norr om Stenselet, som är en del av Tjartsebäcken öster om Moskosel. Kojan är sannolikt en flottarkoja, då en tydlig stenröjd väg går ner till bäcken – sannolikt gjord för att föra ner timret till bäcken. Platsen för kojan finns också med på en ekonomisk karta från 1971 och benämns då som Stenselskojan.

2017_63_31_Flottarkoja

Flottarkoja med stenröjd väg ner mot Tjartsebäcken/Stenselet i bakgrunden. Foto: Frida Palmbo. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2017:63:31.

2017_63_33_Flottarkoja

Bågsågen hänger fortfarande kvar på en av flottarkojans ytterväggar. Foto: Frida Palmbo. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2017:63:33.

Omkring 150 väster om kojan finns området med husgrunder och ett dass. Enligt uppgifter från ortsbefolkningen har det stått en s.k. Brännbergskoja på platsen. Namnet kommer från att kojan/baracken tillverkades i Brännberg. Ett stall ska också ha stått på platsen. Här bodde man bland annat vid mitten av 1950-talet i samband med skogsarbete. Kojorna har monterats ned, medan dasset har lämnats kvar.

2017_63_39_Område_husgrunder

Arkeolog Frida Palmbo i område med husgrunder och ett utredass. Foto: Lars Backman. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2017:63:39.

2017_63_35_Klotter_dass

Klotter inne på dassväggen. Foto: Lars Backman. Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 2017:63:35.

Resultatet av inventeringen visar att det finns bra möjligheter att hitta nya lämningar i markberedda skogsområden, framförallt i områden intill sjöar, myrar och vattendrag. Norrbottens museum kommer att söka medel från kulturmiljövårdsanslaget för fortsatt inventering nästa år. Förhoppningsvis kan medel fås även nästa år, och då kan vi förhoppningsvis hitta områden på andra ställen inom Norrbotten och på så vis få en topografisk och geografisk spridning. Förhoppningen är också att vi i slutändan kan visa på att det finns ett stort behov av fortsatt fornminnesinventering i Norrbotten!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

Stackars räven!

Norrbottens museum får årligen in ett antal tips om forn- och kulturlämningar från allmänheten, vilket är värdefull information som kan bidra till att utöka bilden av Norrbottens förhistoria och historia. Vi arkeologer har ju tyvärr inte möjlighet att leta efter fornlämningar överallt runt om i Norrbotten, även om vi skulle vilja, så allmänhetens tips är därmed ett mycket viktigt bidrag till att få kunskap om vad som finns ute i skog och mark.

I veckan har undertecknad tillsammans med Daniel Sjödahl granskat tips av ett 20-tal härdar och 9 rävtanor utanför Glommersträsk, nära gränsen till Västerbotten. Det är tredje året i rad som vi är i dessa krokar och granskar tips, då vi har en återkommande tipsare, Roger, som tycker om att vara ute i skog och mark och leta efter olika lämningar. Det var roligt att träffa Roger igen, som verkligen vet vad han ska leta efter – alla rävtanor och i princip alla härdar har beskrivits och dokumenteras och kommer att registreras i fornminnesregistret. Därtill så hittade vi också några tjärdalar, en kolbotten och en dammvall som också har dokumenterats. Dessutom har vi fått bra motion på köpet – Roger har väldigt långa ben, så det gäller att pinna på ordentligt för att hinna med!

Daniel registrerar en härd

Arkeolog Daniel Sjödahl gör en beskrivning på härden som syns i förgrunden av bilden. Fint läge på torr sandig mark invid sjö.

Rävtanor = grymma jaktredskap
En rävtana är ett gammalt fångstredskap som uteslutande har använts till att fånga räv med. De har också kallats för rävklåpa, rävtång och räfstabbe. Rävtanorna som vi har registrerat i veckan sitter på rotfasta träd, där träden har avhuggits till en lämplig höjd.

Rävtana

Rävtana

Topparna har täljts till och är rektangulära, och en skåra/klyka har gjorts på den ena sidan. Upptill har man fäst ett bete, som kunde utgöras av ett katthuvud, ekorrhuvud, en köttbit, en fågel, en stekt hästhov (som i både Norrbotten och Jämtland ansågs vara särskilt tilltalande för räven) eller en bit fårskinn. Meningen var att räven skulle hoppa upp för att komma åt betet, som satt högst upp på rävtanan, och att höjden över marken var anpassad så att räven behövde använda framtassarna till hjälp för att ta sig upp till toppen. Då skar en framtass (eller två, om rävtanan hade två klykor) fast i skåran, och rävens fot klämdes fast mer och mer och hölls fast av skårans vassa kanter. Räven blev därmed hängande i tanan fram till dess att den vittjades. Rävtanor var grymma fångstredskap, och Sven Ekman skriver i Norrlands jakt och fiske:

”Räfven blir då hängande, till dess fångstmannen vittjar sina räftänger, oftast först sedan den stackars mickel ihjälhungrad eller ihjälfrusen har gått en synnerligen kvalfull död till mötes på detta pinoredskap, ett af de grymmaste fångstmedel som uppfunnits, ett sannskyldigt korsfästningsredskap för räfven.”

Rävtana

Skiss på tävtana med två klykor/skåror. Ur Norrlands jakt och fiske, av Sven Ekman (1910).

Efter denna vecka kan vi inte mer än att hålla med om att rävtanan var en grym jaktmetod, då det i en av rävtanorna satt kvar ett fastklämt ben. Trevligare var det istället att se att rävtanorna nu för tiden verkar användas som kottegömmor, antagligen åt någon fågel. En av rävtanorna såg dessutom ut att ha en liten peruk av lav på toppen!

Rävtana med kotte

Rävtana med kotte

Rävtana

Rävtana med en ”lavperuk”.

Många av rävtanorna som vi har registrerat ligger i ett och samma område, invid eller en bit ut på myrarna. De ser mycket lika ut, och det känns sannolikt att det kan vara en och samma person som gjort dessa fångstredskap och haft en jaktstig i området. Det vore intressant att datera någon av dessa rävtanor och se hur gamla de egentligen är! Kanske får bli ett framtida projekt…

Vid tangentbordet denna fredag:
Frida Palmbo
Läs mer om äldre jakt- och fångstmetoder:

Brännström, Edvin. 2006. Äldre jakt- och fångstmetoder i en Norrbottenssocken. Umeå.

Ekman, Sven. 1910. Norrlands jakt och fiske. Uppsala.