Gärde fäbod (Brännkälens fäbod)

Informationsskylt vid Gärde fäbod

Informationsskylt vid Gärde fäbod

Det är sällan som arkeologer på Skellefteå museum gräver fornlämningar som är så unga som 1800-tal. För att få status som fornlämning måste lämningen vara från före 1850, sakerna som gjorts på platsen måste spegla ”gångna tiders bruk” och den måste vara ”varaktigt övergiven”. De kriterierna är nog en anledning till att 1800-tals lämningar sällan undersöks.

Gärde fäbod, som i folkmun också kallas för Brännkälens fäbod är en sådan lämning. Den ligger i Skellefteå kommun, 12 km nordväst om Lövånger, mellan byarna Vallen och Bissjön. Gärde by ligger vid kusten, vid Lövånger, och fäboden vid Brännkälen ligger alltså mer än en mil från hembyn.

Fäbodar är en typ av lämning som hittills knappt har undersökts av arkeologer i de två nordligaste länen. Norrbottens museum gjorde 2015 en begränsad forskningsundersökning av en Skärs gamla fäbod några kilometer norr om Antnäs by, söder om Luleå. I övrigt har inga undersökts. Även i resten av landet är det bara enstaka fäbodlämningar som har blivit arkeologiskt undersökta.

Skellefteå museums arkeologer undersökte fäboden vid Brännkälen hösten 2019 med anledning av att järnvägen Norrbotniabanan kommer att gå rakt över den. Trafikverket bekostade undersökningen. Syftet med förundersökningen var främst att försöka avgöra hur omfattande en slutlig undersökning kan komma att bli. Det är sådant som både Länsstyrelsen och Trafikverket vill veta inför fortsatt planering. Vi skulle också ta reda på fäbodens ålder, och hur många byggnader och andra anläggningar som fanns på platsen, och till vad dessa byggnader använts.

Första gången Gärde fäbod registrerades var 2009 under Skog och Historia-inventeringen. Då beskrevs platsen som bestående av 7 husgrunder och 4 brunnar och en avfallshög. Vid järnvägsutredningen 2017 beskrevs platsen som bestående av 10-15 husgrunder och 4 gropar som bedömdes vara brunnar eller källare. På kartan från Laga skifte 1871 finns tre byggnader på platsen. Det förväntade antalet byggnader som en gång funnits på platsen varierade alltså, men nu skulle vi få litet klarhet i hur det en gång sett ut.

Gärde fäbod på Laga Skifte-karta från 1871 med förundersökningsområdet 2019 markerat med blått. Ur Skellefteå museums arbetsplan.

Gärde fäbod på Laga Skifte-karta från 1871 med förundersökningsområdet 2019 markerat med blått. Ur Skellefteå museums arbetsplan.

Under 2019 års fältarbete hittade Skellefteå museums arkeologer 16 anläggningar inom ett 85 x 60 meter stort område. Där fanns tre husgrunder efter enkelstugor, samtliga försedda med namnskyltar med namn på tidigare ägare som satts dit av ortsbefolkningen. Där fanns tre grunder efter två ladugårdar/fähus (detta verkar konstigt, men vi återkommer till det). I ladugårdarna fanns också grävda gropar som besökande Gärdebor pekade ut som salpeterbrunnar där kornas urin samlades in för salpetertillverkning. En trätunna fanns fortfarande kvar i sin överväxta grop. Det fanns en grund efter en källare och resterna av en kokplats där den rostiga järngrytan som använts för att koka diskvatten fortfarande stod kvar i sin eldplats. Där fanns också en vattenbrunn vid sidan av bebyggelsen. Övriga sex registrerade lämningar var skräphögar och/eller röjningsrösen.

Registrerade anläggningar vid förundersökningen. A8 och A9 är med stor sannolikhet resterna efter en ladugård, inte två. Ur Skellefteå museums rapport.

Översiktsplan över registrerade anläggningar vid förundersökningen. A8 och A9 är med stor sannolikhet resterna efter en ladugård, inte två. Ur Skellefteå museums rapport.

Det ligger nära till hands att säga att de tre byggnaderna som syns på 1871 års karta motsvaras av de tre enkelstugorna, en för varje gård/ägare. De tre enkelstugorna borde alla ha en ladugård (ett fähus) där korna kunde stå under nätterna. Kokplatsen där det diskades mjölktråg, kärl och annat som var viktigt vid produktion av mejerivaror, delades förmodligen gemensamt av de tre gårdarna och (jord)källaren kan ha varit ett extra förvaringsutrymme för att förvara mjölken kall. På fäbodarna brukade ett rum i skuggsidan av enkelstugan ofta fungera som ett mjölkrum, men en extra mjölkkällare kanske också behövdes ibland. De arkeologiska fynden från fäboden vid Brännkälen pekar på en brukningstid från sekelskiftet 1700/1800 fram till 1914 när fäboden ska ha övergivits.

Husgrunder med spismurrösen på en fäbod har som regel varit enkelstugor om vi jämför med tidigare beskrivningar av fäbodbebyggelse i norra Västerbotten. Huggna stenar i spismurröset antyder att spismurarna på Gärde fäbod är byggda efter 1850. Konstruktionsdetaljer och spiksorter pekar också på att delar av byggnaderna är från senare hälften av 1800-talet. Fäboden i sig kan dock ha kommit i bruk tidigare och det kan ha stått äldre byggnader på platsen. Någon av grunderna som saknar spismurröse kan ha använts tidigare, exempelvis källaren och kokplatsen.

De äldsta fynden från undersökningen är fragment från en kritpipa som vi tror varit dekorerad med tre kronor: Den varianten av pipa massproducerades i Stockholm 1791-1807 av piptillverkaren Jonas Betulin. Osäkerheten ligger i att fragmentet med krondekor är så litet att endast en krona finns synlig. Men även fynd av fragment av ljust grönt, munblåst fönsterglas pekar mot den första halvan av 1800-talet.

Fragment av kritpipa från Gärde fäbod. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Fragment av kritpipa från Gärde fäbod. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Fäboden övergavs sommaren 1914 enligt Albert Magnusson, då inga kvinnor ville vara ensamma i fäboden under ”rådande ofärd”, alltså under första världskriget. (Magnusson 2001-2008, opublicerat manus). En orsak till i att fäboden övergavs fanns säkert också i den framväxande mejerinäringen i byamejerierna, som gjorde att fäboddriften inte längre kunde hävda sig ekonomiskt vid tiden för första världskriget.

I trakterna kring Lövånger har fäbodar funnits åtminstone sedan början av 1600-talet. Anund Lindholm, från Hökmark, skriver om fäbodar i Hökmark, som är grannbyn till Gärde, och hänvisar där till ett tingsrättsprotokoll från 1607 där stadgar slogs fast om buffring (gemensam flyttning till och från fäboden). Anund Lindholm menar att Hökmark förmodligen redan under 1500-talet hade fäboddrift, eftersom antalet gårdar var lika många vid Gustav Vasas skattläggning 1539 som på 1600-talet (Lindholm 2004).

Jesper Larsson som skrev sin doktorsavhandling om fäbodar, menar att fäbodar inte fanns före mitten av 1500-talet i de socknar han forskat på i södra Norrland, men att fäbodbruket där växte fram för att stilla behov av bete till ett växande antal djur på gårdarna (Larsson 2009). Mjölkprodukter var ett sätt att sälja varor och därmed få in kontanter till gårdarna, pengar som kom att bli allt viktigare i samhället. Fler fäbodar även i norra Västerbottens kustland passar väl in i den bilden.

Gärde by har dokumenterade fäbodar på 1708 års karta för Geometrisk avmätning, där det nämns i text att två hemmansägare haft fäbodar på Slättheden ”på Hökmarksskogen”, ungefär 1,5 km norr om UO, samt att ytterligare en hemmansägare haft en fäbod någonstans ”på Hökmarksskogen” men utan att peka ut närmare var den fäboden legat. Misstanken att denna tredje fäbod skulle vara Brännkälen motsägs av att vi inte hittat några fynd som talar för en tidig 1700-talsdatering vid 2019 års förundersökning.

Enligt en ljudinspelning med Gärdebon Helmer Fällman förhandlade Gärde by vid storskiftet till sig mark i ”Hökmarksskogen” för sina fäbodar. I Hökmark sker storskiftet år 1808-1810. Gärde by hade sitt storskifte 1764 och 1793. I det här fallet är det troligt att det var Hökmarks storskifte som påverkade Gärde bys fäbodar. Det är troligt att det ändrade ägoförhållanden som skapade problem och att det var därför som Gärdeborna förhandlade med Hökmarksborna för att lösa betesfrågan för Gärdebornas kor.

Kronoallmänningstrakten ”Bränntjeln” och Slättheden som låg mellan byarna Hökmark, Vallen och Svarttjärn uppläts enligt landshövdingens resolution 6 februari 1805 till Gärde byamän mot skogsränta. Detta enligt ett dokument i Gärde byaarkiv, daterat till 25 februari 1857. Tiden för upplåtelsen stämmer ganska bra tidsmässigt med de arkeologiska fynd som påträffats vid förundersökningen. Visserligen var Slätthedens fäbod redan etablerad, men upplåtelsen av marken bör ha inspirerat till någon form av utökad verksamhet från Gärdebornas sida, exempelvis genom en etablering av fäboden i Brännkälen. Fädbodbruket var som mest utbrett vid mitten av 1850-talet (Riksantikvarieämbetet 2013), och det utökade behovet av betesmarker passar in i den bilden.

Det är därmed troligt att Brännkälens fäbod blev till några år efter 1805 och att fäboden sedan övergavs vid 1914. Dateringen stämmer bra med karaktären på byggnadernas utseende och konstruktionsdetaljer (spismurrösen och syllstensrader) och de fynd som påträffats vid förundersökningen. Att helt utesluta en äldre datering kan vi dock inte göra, även om de arkeologiska fynden ännu så länge inte ger stöd för äldre dateringar.

Hur är det då med de tre ladugårdsgrunderna som bara visade sig vara två ladugårdar? Anledningen till förvirringen för oss arkeologer var att en av ladugårdsgrunderna vid undersökningens början gav intryck av att vara två separata byggnader. Klarhet fick vi genom en ledtråd från ljudinspelningen från Helmer Fällman. När hans berättelse spelades in någon gång under det första årtiondet på 2000-talet, förklarade han att han var den ende Gärdebon kvar i livet som mindes hur det sett ut på fäboden. Han besökte platsen på slutet av 1920-talet när stugorna ännu stod kvar. Han beskrev senare hur fäbodarna stått placerade för konstnären Arvid Nilsson som då målade en tavla som illustrerade fäboden. Fällman beskriver i ljudinspelningen att Nilssons målning var en mycket bra avbildning hur det sett ut på platsen. Efter att ryktet spridit sig om att Skellefteå museum sökte efter en tavla av Arvid Nilsson kontaktades vi av en anhörig till den som ägde tavlan. Bilden som skickades till Skellefteå museum visade två lador i skogsbrynet med två av de tre enkelstugorna synliga i förgrunden.

Anund Lindholms tavla, målad på botten av ett mjölktråg. Ägs av en privatperson.

Anund Lindholms tavla, målad på botten av ett mjölktråg. Ägs av en privatperson.

Då föll allting på plats. De två små ladugårdsgrunderna var tillsammans resterna efter en stor ladugård, lika stor som den större ladugården som stått intill. Förmodligen är det en rumsindelning av byggnaden som gjorde att vi först bedömde den som två separata byggnader. Den andra stora ladugården har en liknande rumsindelning där den ena delen dessutom är uppbyggd som en terrass med sand. De två nedgrävda salpeterbrunnarna, en i var ladugård, ligger placerade på samma ställe i respektive byggnad. Det står alltså klart att det som vi delundersökt är två ladugårdar, precis som i Arvid Nilssons målning.

Skillnaden med två ladugårdar mot de tre stugorna är ändå störande. Varje ägare till en enkelstuga på fäboden borde också ha en egen ladugård. En tredje ladugårdsgrund borde ha funnits någonstans, men det är inte säkert att den fanns inom det nu aktuella undersökningsområdet.

Gästbloggare vid tangentbordet denna gång:

/Olof Östlund, Skellefteå museum

Kokplatsen där kärl och mjölktråg diskades. Järngrytan står fortfarande kvar. Foto: Marika Eserstam Kjellsson, Skellefteå museum

Kokplatsen där kärl och mjölktråg diskades. Järngrytan står fortfarande kvar. Foto: Marika Eserstam Kjellsson, Skellefteå museum

Spismurröse i Anderssons enkelstuga, Foto Marika Aserstam Kjellsson, Skellefteå museum.

Spismurröse i Anderssons enkelstuga. Foto Marika Eserstam Kjellsson, Skellefteå museum

Litteratur:

Riksantikvarieämetet (2013). Fäbodar och fäbodskogar -biologiskt kulturarv i nordliga skogar. Vårda väl. Riksantikvarieämbetet. Visby 2013.

Larsson, Jesper (2009). Fäbodväsendet 1550-1920: ett centralt element i Nordsveriges jordbrukssystem. Diss. Uppsala : Sveriges lantbruksuniversitet, 2009 Tillgänglig på Internet: http://epsilon.slu.se/200951.pdf

Arkivmaterial i Skellefteå museums arkiv:

Skrivet material:

Anund Lindholm (2004: : Hökmarks fäbodar. Opublicerat manus. Anund Lindholm från Hökmark skrev en sammanställning över hembyns fäbodar. Hökmark är grannby till Gärde.

Albert Magnusson (skrivet någon gång 2001-2008). Fäbodar och fäbodliv inom Lövångers socken. Opublicerat manus, i aktarkivet, Skellefteå museum, under Lövånger respektive Hökmark i topografiska samlingen. (Magnusson var byålderma i Bodan, Lövånger och mycket engagerad i fäbodarnas historia och bevarande).

Ljudinspelning:

Helmer Fällman berättar: Spår 7: Gärde fäbodar – bakgrund. och Spår 8: Bränntjälsfäboa

Ett världsarv fullt av kulturlandskap

Så trevligt att vara tillbaka! Börjar bli en fin tradition att få berätta lite om vad som händer i världsarvet Laponia, inom spår av tidigare brukare/historiska spår. Tänkte bjuda er på några highlights😊

I år har vi avslutat ett projekt som vi kallat ”Livet vid fallet”. Vi har träffat och varit ute i fält med människor från idag men också inventerat spår av människor från förr. Att besöka den ”andra sidan” kanske inte förknippas med något positivt, men det är så den brukar kallas, den södra sidan av Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet. Till skillnad från idag, sjöd det av liv där under förra sekelskiftet och ända in på 1970-talet. Vi rekommenderar verkligen ett besök!

besökskarta

Det tidigare så mäktiga Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet var också en av alla mårkor, marken mellan sjöarna, som människor behövde passera vid sina färder längs älven. År 1919 startade Kungliga Vattenfallsstyrelsen bygget av Suorvadammen och regleringsdammen för Bårjås/ Porjus kraftverk. De nya anläggningarna krävde en bättre transportled. Vattenfall anlade då smalspåriga järnvägar, decauvillebanor, längs de äldre flyttvägarna, förbi de stora mårkorna vid Jávrregasska/ Jaurekaska och Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet. Sjöfallsleden blev ett begrepp och längs älven, över mårkorna, skeppades arbetare, gods, turister och de flyttande samerna (framförallt kvinnor, barn och äldre samt getter).

1984_696 carlotta

Nedre omlastningsplatsen vid Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet, 1900-talets första hälft. Foto: Norrbottens museum. Fotograf okänd.

Vid den nedre bryggan i Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet var en formästare stationerad. Han höll koll på godssedlar, omlastning och vägning. Vattenfall byggde bla. stall för hästar och bostäder för övernattning, en övre och en nedre lastbrygga, matkällare, förråd och garage. För att dra godstrallorna längs decauvillebanan användes först häst och sedan motorlok. Längs stränderna intill omlastningsplatserna växte visten upp för de som flyttade mellan olika årstidsland men även för de samer som fiskade nedan fallet. En fjällstuga för turister uppförde STF redan 1890, ovanför den nedre bryggan. ”Andra sidan” blev en mötes- och omlastningsplats.

vallen-nedrebryggan

Nedre bryggan. Byggnaden på bilden var kombinerat stall/vedbod/ förråd. Vyn är ungefär som på den historiska bilden från 1900-talets första hälft, ovan. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

båt-övrebryggan

Övre bryggan. Nedan banvallen/ decauvillespåret på strandterasserna. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

restbågstångskåta-kerstins2

Rest av torvkåta av bågstångstyp. Viste, nedre bryggan. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Decauvillebanan i Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet var ursprungligen ca 1,2 km lång men förlängdes till ca 2 km under 1950-talet. Idag är rälsen borttagen men banvallen finns kvar. Här kan du promenera från frodig fjällbjörkskog och resliga tallar, över till kalfjället för att slutligen blicka västerut.

startbanvallen

I början av decauvillebanan, vid den Nedre bryggan. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Under åren 1962- 1966 skedde stora moderniseringar av sjöfallsleden. Den lämnade vattenvägen och klev upp på land. Under den här tiden byggdes ”Vägen västerut” eller vägen till Rijtjem/ Ritsem. Älven som naturlig färdväg och transportled kom att överges.

Idag är Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet tyst och öde men för bara drygt 40 år sedan, fullt av liv, förväntningar och möten. Det mesta är borta men ändå där, det gäller bara att ta på sig rätt glasögon. Under 2020 kommer förvaltningen att sätta upp ett antal informationsskyltar för att synliggöra området både från Naturum och på plats vid Stuor Muorkke (Nedre bryggan).

Nu till något annat, tänk att ett litet tips, så där i förbifarten, kan leda till något mycket större!

Med start förra året, upprättade vi en tipsfunktion för allmänheten, locals som turister, för att få hjälp med att hitta och uppmärksamma forn- och kulturlämningar. Vi ser det även som ett sätt att engagera lokalbefolkningen i kulturlandskapet. Under försommaren trillade så ett tips in, om eventuella stalotomter…

Men vad är stalotomter? Namnet är lite olyckligt, en kvarleva från 1900-talets början och ett barn av sin tid. I själva verket är de rester av kåtor. Den moderna forskningen har visat att dessa kåtagrunder/ hyddbottnar är lämningar efter en permanent renskötarbosättning från vikingatid, under 800 – 1100-tal ca.

Eftersom platsen för fyndet låg rätt så tillgängligt till, i Laponiamått mätt, ägnade jag mina sista arbetsdagar innan semestern till att kontrollera tipset. Med en blandning av nyfikenhet, skepticism och förhoppning knallade jag upp efter Kungsleden vid Vákkudavárre/ Vakkotavare. Det är något med här oförutsägbara i att inventera, att söka spår efter mänsklig närvaro, som gör att jag älskar mitt jobb! Där uppe, strax ovan trädgränsen ligger faktiskt två lokaler med stalotomter. Den ena i kanten av en renvall och den andra vid en rastplats på Kungsleden. Stalotomterna ligger på rad, nära varandra, på flacka terrasser vid små bäckar.

stalotomtrenvallen

Stalotomt på det övre området. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

stalotomtomr2.2

Stalotomt vid Kungsleden. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Stalotomter kan du hitta från Jämtland upp till de nordligaste delarna av Norrbotten och norra Norge. Däremot har det funnits ett glapp mellan Julevädno/ Luleå älv och Gárasavvon/ Karesuando, tills nu! Som olika studier antytt beror nog denna avsaknad på en inventeringslucka. Hur kan det komma sig? Idag bedrivs nämligen inte längre någon statlig fornminnesinventering i länet. Den pågick mellan åren 1984-2002 och berörde fjällkommunerna under sluttampen. Bildandet av världsarvet Laponia samt en del forskningsinsatser bidrog till ökade insatser i Jokkmokks kommun. För övriga fjällkommuner utfördes den översiktliga inventeringen med fokus på kalfjället, på bekostnad av fjällbjörkskogsområdet. Efter den plötsliga nedläggningen av fornminnesinventeringen har däremot kunskapen om Arjeplogs kommun ökat, tack vare Silvermuseets forskningsinsatser.

Idag är stalotomterna synliga som runda till ovala grunder/ hyddbottnar med en obruten vall. Bottenplanet är nedsänkt och i mitten finns en härd/ eldstad. Silvermuseet i Arjeplog har under många år bedrivit forskning kring hur konstruktionen sett ut och hur människan nyttjat landskapet kring fjällbjörkskogsområdet.

Kåtorna var byggda av fjällbjörk och näver på en bågstångskonstruktion. Det finns en stark koppling mellan stalotomter och trädgränsen för fjällbjörk samt ett ökat nyttjande av den regionen. Forskningen visar att när människor bodde i dem under vikingatid, låg de i en tät fjällbjörkskog.

Det är extra glädjande att vi, i vårt förvaltningsarbete, har möjlighet att öka kunskapen kring människans bruk av världsarvet Laponia och fjällområdet i stort. Vi kan bekräfta att det åtminstone finns 2 lokaler med stalotomter norr om Julevädno/ Luleå älv. Åretruntbosättning i fjällområdet under vikingatid, har funnits även inom Gällivare kommun!

Det är verkligen en ynnest att få lära känna människor från andra tider och jag ser redan fram emot nästa fältsäsong!

 

Anna Rimpi, Arkeolog, Laponiatjuottjudus

Besök oss gärna på http://www.laponia.nu


Källor

Rantatalo, Margareta & Wännström, Britta (1984). En kulturhistorisk dokumentation av Stora Sjöfallet. Luleå: Norrbottens museum

Bergman, Ingela, Zackrisson, Olle och Liedgren, Lars, From Hunting to Herding: Land Use, Ecosystem Processes, and Social Transformation among Sami AD 800–1500, Arctic Anthropology, 2013, vol. 50, nr 2, pp. 25–39.

Laponia: world heritage in Swedish Lapland : Tjuottjudusplána : biejadusáj ja sujttimplánajn suoddjimpárkajda = Förvaltningsplan : föreskrifter och skötselplan för nationalparkerna Sarek, Stora sjöfallet/Stuor Muorkke, Muddus/Muttos, Padjelanta/Badjelánnda : Biejadusáj ja sujttimplánajn luonndoreserváhtajda = Föreskrifter och skötselplan för naturreservaten Sjávnja/Stubbá. (2015). [Jokkmokk: Laponiatjuottjudus

Laponia förvaltningsplan

Liedgren, Lars & Hedman, Sven-Donald (2005). Utvärdering av fornminnesinventeringen, 1984-2002 och projektet Skog och Historia, 2000-2004, i Norrbotten: med exempel på tillämpningar av det digitala registret och framtida inriktningar. Arjeplog: Silvermuseet

Liedgren, Lars & Bergman, Ingela, 2009. Aspects of the construction of prehistoric stállo-foundations and stállo-buildings. Acta Borealia, vol. 26, no. 1, pp. 3-26

Mulk, Inga-Maria (1994). Sirkas: ett samiskt fångstsamhälle i förändring Kr.f.-1600 e.Kr. = Sirkas, a Sámi hunting society in transition AD 1-1600. Diss. Umeå : Univ., 1994

Elektronisk publicering

Lars Östlund, Greger Hörnberg, Thomas H. DeLuca, Lars Liedgren, Peder Wikström, Olle Zackrisson och Torbjörn Josefsson, Intensive land use in the Swedish mountains between AD 800-1200 led to deforestation and ecosystem transformation with long-lasting effects. Ambio a journal of the human Environment. DOI 10. 1007/s13280-015-0634-z.