Ett världsarv fullt av kulturlandskap

Så trevligt att vara tillbaka! Börjar bli en fin tradition att få berätta lite om vad som händer i världsarvet Laponia, inom spår av tidigare brukare/historiska spår. Tänkte bjuda er på några highlights😊

I år har vi avslutat ett projekt som vi kallat ”Livet vid fallet”. Vi har träffat och varit ute i fält med människor från idag men också inventerat spår av människor från förr. Att besöka den ”andra sidan” kanske inte förknippas med något positivt, men det är så den brukar kallas, den södra sidan av Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet. Till skillnad från idag, sjöd det av liv där under förra sekelskiftet och ända in på 1970-talet. Vi rekommenderar verkligen ett besök!

besökskarta

Det tidigare så mäktiga Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet var också en av alla mårkor, marken mellan sjöarna, som människor behövde passera vid sina färder längs älven. År 1919 startade Kungliga Vattenfallsstyrelsen bygget av Suorvadammen och regleringsdammen för Bårjås/ Porjus kraftverk. De nya anläggningarna krävde en bättre transportled. Vattenfall anlade då smalspåriga järnvägar, decauvillebanor, längs de äldre flyttvägarna, förbi de stora mårkorna vid Jávrregasska/ Jaurekaska och Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet. Sjöfallsleden blev ett begrepp och längs älven, över mårkorna, skeppades arbetare, gods, turister och de flyttande samerna (framförallt kvinnor, barn och äldre samt getter).

1984_696 carlotta

Nedre omlastningsplatsen vid Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet, 1900-talets första hälft. Foto: Norrbottens museum. Fotograf okänd.

Vid den nedre bryggan i Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet var en formästare stationerad. Han höll koll på godssedlar, omlastning och vägning. Vattenfall byggde bla. stall för hästar och bostäder för övernattning, en övre och en nedre lastbrygga, matkällare, förråd och garage. För att dra godstrallorna längs decauvillebanan användes först häst och sedan motorlok. Längs stränderna intill omlastningsplatserna växte visten upp för de som flyttade mellan olika årstidsland men även för de samer som fiskade nedan fallet. En fjällstuga för turister uppförde STF redan 1890, ovanför den nedre bryggan. ”Andra sidan” blev en mötes- och omlastningsplats.

vallen-nedrebryggan

Nedre bryggan. Byggnaden på bilden var kombinerat stall/vedbod/ förråd. Vyn är ungefär som på den historiska bilden från 1900-talets första hälft, ovan. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

båt-övrebryggan

Övre bryggan. Nedan banvallen/ decauvillespåret på strandterasserna. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

restbågstångskåta-kerstins2

Rest av torvkåta av bågstångstyp. Viste, nedre bryggan. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Decauvillebanan i Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet var ursprungligen ca 1,2 km lång men förlängdes till ca 2 km under 1950-talet. Idag är rälsen borttagen men banvallen finns kvar. Här kan du promenera från frodig fjällbjörkskog och resliga tallar, över till kalfjället för att slutligen blicka västerut.

startbanvallen

I början av decauvillebanan, vid den Nedre bryggan. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Under åren 1962- 1966 skedde stora moderniseringar av sjöfallsleden. Den lämnade vattenvägen och klev upp på land. Under den här tiden byggdes ”Vägen västerut” eller vägen till Rijtjem/ Ritsem. Älven som naturlig färdväg och transportled kom att överges.

Idag är Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet tyst och öde men för bara drygt 40 år sedan, fullt av liv, förväntningar och möten. Det mesta är borta men ändå där, det gäller bara att ta på sig rätt glasögon. Under 2020 kommer förvaltningen att sätta upp ett antal informationsskyltar för att synliggöra området både från Naturum och på plats vid Stuor Muorkke (Nedre bryggan).

Nu till något annat, tänk att ett litet tips, så där i förbifarten, kan leda till något mycket större!

Med start förra året, upprättade vi en tipsfunktion för allmänheten, locals som turister, för att få hjälp med att hitta och uppmärksamma forn- och kulturlämningar. Vi ser det även som ett sätt att engagera lokalbefolkningen i kulturlandskapet. Under försommaren trillade så ett tips in, om eventuella stalotomter…

Men vad är stalotomter? Namnet är lite olyckligt, en kvarleva från 1900-talets början och ett barn av sin tid. I själva verket är de rester av kåtor. Den moderna forskningen har visat att dessa kåtagrunder/ hyddbottnar är lämningar efter en permanent renskötarbosättning från vikingatid, under 800 – 1100-tal ca.

Eftersom platsen för fyndet låg rätt så tillgängligt till, i Laponiamått mätt, ägnade jag mina sista arbetsdagar innan semestern till att kontrollera tipset. Med en blandning av nyfikenhet, skepticism och förhoppning knallade jag upp efter Kungsleden vid Vákkudavárre/ Vakkotavare. Det är något med här oförutsägbara i att inventera, att söka spår efter mänsklig närvaro, som gör att jag älskar mitt jobb! Där uppe, strax ovan trädgränsen ligger faktiskt två lokaler med stalotomter. Den ena i kanten av en renvall och den andra vid en rastplats på Kungsleden. Stalotomterna ligger på rad, nära varandra, på flacka terrasser vid små bäckar.

stalotomtrenvallen

Stalotomt på det övre området. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

stalotomtomr2.2

Stalotomt vid Kungsleden. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Stalotomter kan du hitta från Jämtland upp till de nordligaste delarna av Norrbotten och norra Norge. Däremot har det funnits ett glapp mellan Julevädno/ Luleå älv och Gárasavvon/ Karesuando, tills nu! Som olika studier antytt beror nog denna avsaknad på en inventeringslucka. Hur kan det komma sig? Idag bedrivs nämligen inte längre någon statlig fornminnesinventering i länet. Den pågick mellan åren 1984-2002 och berörde fjällkommunerna under sluttampen. Bildandet av världsarvet Laponia samt en del forskningsinsatser bidrog till ökade insatser i Jokkmokks kommun. För övriga fjällkommuner utfördes den översiktliga inventeringen med fokus på kalfjället, på bekostnad av fjällbjörkskogsområdet. Efter den plötsliga nedläggningen av fornminnesinventeringen har däremot kunskapen om Arjeplogs kommun ökat, tack vare Silvermuseets forskningsinsatser.

Idag är stalotomterna synliga som runda till ovala grunder/ hyddbottnar med en obruten vall. Bottenplanet är nedsänkt och i mitten finns en härd/ eldstad. Silvermuseet i Arjeplog har under många år bedrivit forskning kring hur konstruktionen sett ut och hur människan nyttjat landskapet kring fjällbjörkskogsområdet.

Kåtorna var byggda av fjällbjörk och näver på en bågstångskonstruktion. Det finns en stark koppling mellan stalotomter och trädgränsen för fjällbjörk samt ett ökat nyttjande av den regionen. Forskningen visar att när människor bodde i dem under vikingatid, låg de i en tät fjällbjörkskog.

Det är extra glädjande att vi, i vårt förvaltningsarbete, har möjlighet att öka kunskapen kring människans bruk av världsarvet Laponia och fjällområdet i stort. Vi kan bekräfta att det åtminstone finns 2 lokaler med stalotomter norr om Julevädno/ Luleå älv. Åretruntbosättning i fjällområdet under vikingatid, har funnits även inom Gällivare kommun!

Det är verkligen en ynnest att få lära känna människor från andra tider och jag ser redan fram emot nästa fältsäsong!

 

Anna Rimpi, Arkeolog, Laponiatjuottjudus

Besök oss gärna på http://www.laponia.nu


Källor

Rantatalo, Margareta & Wännström, Britta (1984). En kulturhistorisk dokumentation av Stora Sjöfallet. Luleå: Norrbottens museum

Bergman, Ingela, Zackrisson, Olle och Liedgren, Lars, From Hunting to Herding: Land Use, Ecosystem Processes, and Social Transformation among Sami AD 800–1500, Arctic Anthropology, 2013, vol. 50, nr 2, pp. 25–39.

Laponia: world heritage in Swedish Lapland : Tjuottjudusplána : biejadusáj ja sujttimplánajn suoddjimpárkajda = Förvaltningsplan : föreskrifter och skötselplan för nationalparkerna Sarek, Stora sjöfallet/Stuor Muorkke, Muddus/Muttos, Padjelanta/Badjelánnda : Biejadusáj ja sujttimplánajn luonndoreserváhtajda = Föreskrifter och skötselplan för naturreservaten Sjávnja/Stubbá. (2015). [Jokkmokk: Laponiatjuottjudus

Laponia förvaltningsplan

Liedgren, Lars & Hedman, Sven-Donald (2005). Utvärdering av fornminnesinventeringen, 1984-2002 och projektet Skog och Historia, 2000-2004, i Norrbotten: med exempel på tillämpningar av det digitala registret och framtida inriktningar. Arjeplog: Silvermuseet

Liedgren, Lars & Bergman, Ingela, 2009. Aspects of the construction of prehistoric stállo-foundations and stállo-buildings. Acta Borealia, vol. 26, no. 1, pp. 3-26

Mulk, Inga-Maria (1994). Sirkas: ett samiskt fångstsamhälle i förändring Kr.f.-1600 e.Kr. = Sirkas, a Sámi hunting society in transition AD 1-1600. Diss. Umeå : Univ., 1994

Elektronisk publicering

Lars Östlund, Greger Hörnberg, Thomas H. DeLuca, Lars Liedgren, Peder Wikström, Olle Zackrisson och Torbjörn Josefsson, Intensive land use in the Swedish mountains between AD 800-1200 led to deforestation and ecosystem transformation with long-lasting effects. Ambio a journal of the human Environment. DOI 10. 1007/s13280-015-0634-z.

 

Kunskapsutbyte och samarbeten – någonting viktigt som riskerar att försvinna

Nu kommer det återigen ett blogginlägg från Skellefteå museum och norra Västerbotten, men ändå med kopplingar till Norrbotten. I mitt senaste gästblogginlägg i början av maj berättade jag att vår förundersökning vid Hedkammen vid Harrsjön söder om Bureå skulle återupptas under juni månad. När vi äntligen fått avverkat kunde vi få plats med en grävmaskin att avtorva och schakta med. Med större, sammanhängande öppnade ytor har vi blivit litet klokare, men samtidigt ändå litet mer förvirrade. Vi hittade ytterligare åtta anläggningar på platsen så att vi nu har sammanlagt 20 anläggningar i den sandiga boplatsytan. Dessutom finns fyra stensättningar (gravar) och en tjärdal på den stenigare moränåsen. Det märkliga är att vi knappt har några fynd alls. De fynd som vi påträffat är de som vi hittade redan 2018, och de går att räkna på fingrarna. I schakten mellan anläggningarna är det soprent tomt. Vi bör kanske lägga till att grävmaskinisten var skicklig och försiktig, och att de två arkeologerna som övervakade maskinen har gjort sådant här många gånger förut.

Schakt vid Hedkammen juni 2019. I bildens mitt, i schaktet till höger om den höga stubben syns en skärvstenskoncentration, A14. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Schakt vid Hedkammen juni 2019. I bildens mitt, i schaktet till höger om den höga stubben syns en skärvstenskoncentration, A14. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

I tidigare inlägg har jag jämfört den här fornlämningen med Harrsjöbackenboplatsen (Raä Bureå 351:1), som ligger 400 m sydöst om vårt förundersökningsområde. Den undersöktes på 1990-talet. Där fanns mängder med fynd i och intill anläggningarna: Järnslagg, droppslagg, glödskal, järnfragment, blästerskydd, bränd lera, brända ben, kvartsavslag och kvartsskrapor, asbestkeramik och flinta.

Kustlinjen vid ungefär 26 m ö h, ungefär 700 f Kr. Harrsjöbackens äldsta datering är ungefär samtida, Hedkammens hittills äldsta datering är några århundraden yngre. Karta: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Kustlinjen vid ungefär 26 m ö h, ungefär 700 f Kr. Harrsjöbackens äldsta datering är ungefär samtida, Hedkammens hittills äldsta datering är några århundraden yngre. Karta: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Närheten mellan boplatserna gjorde att det var extra roligt att vi på Skellefteå museum i måndags fick besök av Carina Bennerhag från Luleå Tekniska universitet (LTU) och Norrbottens museum. Hon arbetar med en doktorsavhandling om tidig järn- och stålframställning och ville titta på materialet från Harrsjöbacken. Det är främst fynden som berättar om järnhantverk som Carina är intresserad av. Förutom slagg, droppslagg och glödskal från järnsmide, och järnfragment var hon också intresserad av bitar av bränd lera som kan vara delar av fodring till härdar och/eller blästskydd till härdar. Skellefteå museum hittade på 1990-talet ingen blästugn för järnframställning i Harrsjöbacken, liknande de som Carina och hennes kollegor på Norrbottens museum hittat i Norrbotten, och de spår av järn som finns på platsen  är i huvudsak kopplade till smide. Det är mycket möjligt att det har funnits en eller flera smältugnar för järnframställning i området kring den nu utdikade Harrsjön, men hittills har vi inte hittat någon sådan. I dikena på Harrsjöns botten ser man varje vår att vattnet har hög järnhalt (rödfärgat) och att den gamla sjön kan ha varit ett bra ställe att samla sjömalm från.

Carina Bennerhag från LTU/Norrbottens museum går igenom fynd från Harrsjöbacken. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum

Carina Bennerhag från LTU/Norrbottens museum går igenom fynd från Harrsjöbacken. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum

Att Carina får möjlighet att se på fynden och arkivhandlingarna från undersökningen vid Harrsjöbacken är inte bara till nytta för henne i arbetet med doktorsavhandlingen. Det är också till nytta för oss på Skellefteå museum och för arkeologiämnet som helhet. Hon ser saker i fyndmaterialet som vi här på Skellefteå museum inte alls uppmärksammade på 1990-talet och vi får därmed en kraftigt förnyad kunskap om järnålderns järnteknologi som gör oss bättre som arkeologer. Carinas doktorsavhandling om den tidiga järnframställningen och framför allt den förhistoriska stålframställningen i norr kommer att ge eko när den publiceras. Att vi hjälper Carina bidrar alltså till att forskningen om järnets historia i Sverige kommer framåt. Avhandlingen kommer att vända upp och ned på saker och ting.

Ett annat samarbete som Skellefteå museum har haft med näraliggande museer var när Skellefteå museum i juni 2018 lånade ut personal till Västerbottens museum. Jag åkte söderut för att bidra med litet extra arbetskraft till Ronny Smeds som var undersökningsledare för Västerbottens museum vid en undersökning i närheten av Själevad, sydväst om Örnsköldsvik. En ringrostig arkeolog från Skellefteå fick en välbehövlig uppdatering på hur moderna mätinstrument fungerar och Västerbottens museum fick en extra personalresurs som dessutom sysslat en hel del med mesolitiska stenåldersboplatser. Kunskapsutbytet pågick inte enbart på dagtid under fältarbetet, utan även på kvällarna på det gemensamma boendet.  Även arkeologer från Eldrun kulturmiljö AB tillbringade sin lediga tid på boendet och Anette Färjare och Roger Wikell bidrog med sin kunskap.

Samarbete och kunskapsutbyte kan också ske på andra sätt, exempelvis genom att enskilda arkeologer skriver om vad de håller på med på hemsidor, eller årsböcker som administreras av andra museer. Spår från 10 000 år i Västerbotten är en sådan hemsida, och den här bloggen är en annan. Norrbottens museums årsbok och den tyvärr avsomnade och saknade tidskriften Västerbotten är en annan. Kunskap är för viktig för att inte spridas till andra arkeologer och till övriga intresserade. Mellan arkeologer förekommer även spridning av vetenskapliga artiklar som vi ramlar över när vi söker information. Vet vi att någon forskar på någonting speciellt, eller om någon just har genomfört en undersökning där en vetenskaplig artikel kan belysa det som påträffats vid fältarbetet, då delar den som hittat artikeln med sig. Sedan följer ganska ofta en mailväxling där avsändaren av den första artikeln får tillbaka någonting användbart från mottagaren.

Tidskriften Västerbotten, var tidigare ett sätt att sprida kunskap. Den är tyvärr nedlagd sedan flera år tillbaka

Tidskriften Västerbotten, var tidigare ett sätt att sprida kunskap. Den är tyvärr nedlagd sedan flera år tillbaka.

Det är fantastiskt att det fortfarande kan fungera så här, trots att stora arkeologiska projekt nuförtiden går till upphandling och utförare inom uppdragsarkeologin ställs mot varandra. I en konkurrenssituation där vissa arkeologifirmor till och med går till domstol för att de har förlorat upphandlingar, kan det bli svårt att på ett avslappnat sätt dela med sig. Med konkurrens finns risk att murar byggs i tysthet.  Det är jättesorgligt och det skadar en av de viktiga grundpelarna i forskning, delning av kunskap. All form av arkeologi är forskning, även uppdragsarkeologi, och alla fynd som finns i museernas magasin ska finnas tillgängliga för den som vill forska på dem. Öppenheten är inte bara bra för museer, den är viktig även för arkeologer på universiteten och i privata firmor.

Samarbete är alltså en god sak. Riksantikvarieämbetet kommer för övrigt att ha ett vårmöte i Visby i april 2020 och temat kommer att vara samarbete eller som de själva skriver:  ”Temat för 2020 års vårmöte är museer och samverkan”. Bra och angeläget!

Länk till Riksantikvarieämbetets vårmöte, april 2020

Vid tangentbordet denna gång:

/Olof Östlund, Skellefteå museum

 

Tidigare blogginlägg om Hedkammen-Harrsjöbacken (november 2018 och maj 2019):

Om Hedkammen november 2018

Om Hedkammen och Harrsjöbacken, maj 2019