Jag drömde en dröm en natt, att jag kom i diskussion med en man i publiken när jag stod och höll en föreläsning. Han ifrågasatte alla de nya rön som vi kommit fram till och sade att jag stod och ljög, eftersom hans gamla skolböcker berättade sanningen om vår historia.

Detta är ingenting jag har upplevt i verkligheten, men någon gång då och då får jag ett mail eller ett telefonsamtal av någon som anser att vi yrkesutbildade arkeologer inte alls begriper vad som egentligen hänt under tidigare århundraden/årtusenden. Ofta hänvisar de då till någon historiebok som de har läst, eller kanske till och med någon text som någon ”forskare” skrivit. Boken brukar för det mesta inte vara speciellt ny och forskaren som de hänvisar till brukar sällan ha funderat på källkritik (det vill säga författaren har inte brytt sig om att bedöma hur troligt det är att källorna han/hon hänvisat till är pålitliga).

För är det någonting som en professionell arkeolog och en professionell historiker är medveten om, är det att ingenting är statiskt, och ingenting är evigt. Någon har kanske sett en youtube-länk till en film där nationsgränser över Europa förändras över århundradenas lopp, från 4000 f.Kr.fram till 2013 e.Kr. Här vill jag göra er uppmärksamma på en sak: Inget lands gränser är eviga.

Samma sak gäller vetenskapen. När Copernicus i sitt verk Om himlakropparnas kretslopp (1543) pekade ut solen som fast punkt och jorden som roterande runt solen, stod detta i strid med den då vedertagna uppfattningen att jorden utgjorde världens medelpunkt. År 1616 hamnade hans verk på kyrkans lista över förbjudna verk. När sedan Galileo Galilei lade fram sina observationer av stjärnhimlen i ett verk som stödde Copernikus blev Galilei ställd inför den katolska inkvisitionen år 1633, med hot om dödsstraff. Det var inte tillåtet att ifrågsätta den geocentriska världsbild som Aristoteles och Ptolemaios utformat i antikens Grekland.

Medicinen har också gått framåt sedan Hippokrates dagar under antiken. Han brukar kallas för läkekonstens fader. Ni kanske kommer ihåg att hans tankar bland annat handlade om att ha balans i sina olika kroppsvätskor (blod, svart galla, gul galla och slem). Det är inte varje dag nuförtiden som din läkare frågar dig hur det känns med slemmet i er kropp. ”Känns det som att ni har tillräckligt idag?”

Länge hette det att det inte kunde finnas någonting som var mindre än en atom. Det var ju den minsta beståndsdelen (och odelbar). Förändringen i den synen på materia slog igenom på 1800-talet och pågår ännu idag. Idag vet vi att atomerna består av neutroner, protoner och elektroner. Det finns dessutom ännu mindre partiklar om vi börjar gå in på kvantfysikens domäner. I kvantfysiken kände sig till och med Albert Einstein obekväm mot slutet av sitt liv. ”Gud kastar inte tärning” lär han ha sagt i ett meningsutbyte med den danske fysikern Niels Bohr, när denne visade hur kvantmekaniken ställde Einsteins världsuppfattning på ända. Bohr ska ha svarat: ”Du ska inte tala om för Gud vad han ska göra”.

Så varför tror människor att deras skolböcker från grundskolan beskriver den historiska sanningen, statiskt och för evigt? Det är ju självklart att historieskrivningen måste förändras när nya fakta kommer fram, vid arkeologiska utgrävningar, eller när nya källor hittas i arkiv.

Källkritik är viktigt. Enkelt sagt kan man säga så här: Ju närmare den som har skrivit en text befunnit sig en händelse i tid och rum, desto större trovärdighet har texten. Århundraden mellan händelse och nedtecknande gör att informationen förändras. Informationsutbyte mellan flera människor förändrar också informationen. (Jämför med viskningsleken där man som barn satt i en ring och viskade en berättelse till personen som satt bredvid, som sedan viskade till nästa person o.s.v. När berättelsen till sist kom tillbaka till den första personen var innehållet enormt förändrat). Ett ögonvittne till en historisk händelse är dock inte heller perfekt (vittnen i polisförhör är tydliga bevis på detta), vilket man bör ha i minnet. Den som har lämnat efter sig en text kan också ha haft politiska syften med sin text. Vikingarnas ankomst till klostret i Lindisfarne år 793 e.Kr. kanske skulle ha beskrivits med andra ord om vikingarna beskrivit händelsen. Nu var det munkarna som beskrev attacken.

I arkeologin så är vi oftast hänvisade till ett fyndmaterial som sällan beskrivs i text av historiska källor. Där blir vår tolkning av det vi hittar i marken resultatet av vår arkeologiska skolning (vilka böcker som ingick i kurslitteraturen och våra lärare/professorer på universitetet) och arkeologiska yrkeserfarenhet (det vi sett och lärt oss vid tidigare grävningar).

Även arkeologisk kunskap förändras. Boken “Från Norrlands älvar och Fjällsjöar” (1960). Foto Olof Östlund.

Förutfattade meningar som bygger på tidigare kunskap kan ställa till det när det gäller historieskrivningen. Ända in på 1960-talet sade arkeologer från södra Sverige att det inte fanns äldre formlämningar här i norra Sverige än sådana som på sin höjd var 5000 år gamla. Idag är de äldsta kända omkring 10700 år gamla här i Norrbotten.

Ett textuppslag från “Norrlands älvar och Fjällsjöar” (1960) visar att boplatser i norra Sverige då inte ansågs kunna vara äldre än 5000 år (3000 f.Kr.). Foto Olof Östlund.

Men vi kan inte enbart lita på tidigare forskning och erfarenheter. Om man inte tillåter sig att tänka nya tankar kommer inga framsteg eller genombrott. Vi måste varje dag omvärdera tidigare forskning i ljuset av det vi upptäcker idag och samtidigt måste vi också vara källkritiska till det material som vi själva får fram. ”Påverkar mina egna åsikter min tolkning av det som jag ser här?”.

Men målet är och förblir alltid detsamma: Vi ska skriva om historien, litet grand i taget. Det är det som är meningen, för ingen kunskap är statisk. Den får inte vara statisk. Om vi låter det ske så står vi där ännu en gång och ropar att jorden är platt och universums centrum.

Denna bok av Thomas Wallerström (2006) får representera de frågor som arkeologer tänker på idag. Foto Olof Östlund

Grävrapporten på den hittills äldsta boplatsen i Norrbotten. Förhoppningsvis stannar inte vetenskapen här. Ännu är inte sista ordet sagt.
©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund

Vid tangentbordet idag:

Olof Östlund