Gnuss får lambada att framstå som ”Bolibompa”

Befinner mig arbetsmässigt mitt mellan olika projekt och det självklara bloggtemat lyser med sin frånvaro. Arbetsuppgifterna de senaste veckorna har främst handlat om rapportskrivning samt uppordning och förberedelse för arkivering av fjolårets Kirunamaterial. Stundtals har jag visserligen blickat framåt och funderat på kommande stadshusdokumentation som just nu är på visionsstadiet. Och en annan sak som jag med nyfikenhet och pirr i magen väntar på är invigningen av utställningen Inland som äger rum i Umeå och Östersund 15 februari. Då får vi för första gången se resultatet av förra årets Eco Local-dokumentation.

Så veckans tema ska jag istället anknyta till ett besök hos min etnologkollega Asta Burvall på Skellefteå museum i början av januari. Förutom ett givande utbyte av erfarenheter från det etnologiska arbetet och tips kring såväl intervjuer som transkriberingar började vi tala om socialdans. För några år sedan visade Skellefteå museum en utställning som hette ”Får jag lov” och den handlade om socialdansen i bygden från början av 1900-talet fram till idag. Det finns ett nummer av tidsskriften Västerbotten som handlar om detta och vill ni läsa mera om det kan ni ladda ner den här.

Hur kom vi då in på ämnet dans. Jo det är nämligen så att en av mina många kulturella identiteter är socialdansare. Mitt möte med dansen skedde 2008 när jag som nyseparerad insåg att de flesta av mina vänner i Skellefteå delade jag med mitt ex. Det var helt enkelt dags att hitta nya vänner. Jag hade en kompis som vid det här laget var ”nyfrälst” dansare och på våra tjejmiddagar fick hon en och annan gliring om sitt nya intresse. Vi hann avhandla alla fördomar man kan ha kring ”mogendans”: musik i stil med Vikingarna, Lasse-Stefans och dylika band, banden måste ha med minst ett z:eta i sitt namn, hög medelålder på karlarna som är svettiga, mer eller mindre berusade och för händerna dit man inte alls vill att de ska föra dem. Ja ni förstår själva hur diskussionen gick och hon fick ihärdigt försvara dansen och hon försökte förklara hur det faktiskt var ute på de danser hon åkte på. Trots mina egna fördomar blev jag nyfiken och anmälde mig till en kurs i bugg.

Det var åtta plågsamma tillfällen av förnedring, men jag hade betalt kursavgiften och ansåg att det fanns de som var ännu sämre än mig på kursen så jag uthärdade. Jag var ingen stjärna på kursen. Befann mig för det mesta i baktakt, hade ”spagettiarmar”, tog för långa steg, fick inte till snurrarna och turerna. Och om jag mot förmodan kände att ”tja, nu har jag ju lite flyt” så kom ju genast någon av de ”hjälpsamma” ledarna och påpekade någon av mina brister. Så var det kanske inte i verkligheten men så kändes det på många av kurstillfällena.

Snart var det då dags för min första socialdans ute bland riktiga dansare. Min premiärkväll var på Rotan i Skelleftehamn efter att buggkursen var avklarad. Den kvällen var inte heller någon höjdare. Nykomling som jag såg jag troligen mest ut som en förvirrad Bambi ute på hal is och det var inte de duktiga dansarna som bjöd upp mig den kvällen. Min danskarriär skulle kanske ha slutat där om jag inte hade träffat Malin som blev min dansmentor och bästa vän. Det dröjde inte länge innan jag var fast i dansträsket med betoning på foxträsket och det mesta i mitt liv kretsade kring dans. Dansen är fortfarande en stor del av mitt liv men som småbarnsförälder blir det mera sporadiskt man hinner vara ute och dansa.

Nu ska inte det här blogginlägget bara handla om mig utan jag tänkte lyfta fram några fenomen och företeelser som finns inom socialdansen här uppe i norra Sverige. För den oinvigde behövs kanske först några definitioner.

Socialdans eller sällskapsdans är en tillställning där det primära syftet är att deltagarna roar sig tillsammans, genom att ”dansa socialt”. Att dansa socialt står i motsats till att tävla i dans eller ha dansuppvisningar. Vanliga danser som dansas socialt här i trakten är foxtrot, bugg, lindy hop, salsa, tango och nykomlingen WCS (West Coast Swing).

Fox eller foxtrot är en socialdans som är vanlig i hela Sverige och har en lång tradition. Man skiljer mellan modern och traditionell foxtrot. Den traditionella foxtroten är den som kanske flest kan och som många har lärt sig under de där lektionerna i dans man hade i skolan. Den moderna foxen har samma grund men man har kryddat dansen med inslag som gnuss, rullningar med höfter samt överkropp, nedlägg, lyft och hopp. Även handfattningarna skiljer sig från den traditionella, i den traditionella har man en fast fattning medan man i den moderna ofta byter fattning flera gånger under en dans. Den moderna foxen som oftast bara kallas fox nämnas ibland också som ”mysfox” eller ”dirty fox” inspirerat av kultfilmen Dirty Dancing. Fox dansar man både till de lugna mysiga låtarna och till de snabbaste upptempolåtarna.

Gnuss är en ett tillägg man kan göra i foxen. I traditionell foxtrot dansar de flesta med huvudena bredvid varandra, blicken rakt fram och kind mot kind. Man brukar säga att man ”kindar”. När man gnussar stödjer dansparet sina pannor lätt mot varandra. I takt med fötternas förflyttning rullas pannorna mjukt mot varandra. Parets blickar är alltid åt samma håll, och alltid i den riktningen paret rör sig. Trycket i pannan ska vara lätt så att ingen av parterna får ont i nacken. Om det är stor skillnad i längd förekommer det också att den kortare partnern (oftast tjejen) stödjer sin panna mot den längre personens läppar eller haka.

Moderna dansband. På 1980-talet började man tala om dansbanden i kategorierna mogna och moderna. De moderna var influerade av rockmusik, schlagermusik och lockade en yngre publik medan de mogna banden vände sig till de äldre och också hade inslag av schottis, hambo och snoa. Denna utveckling har sedan fortsatt och dagens moderna dansband fångar ofta upp vilka låtar som är populära på radion för tillfället och tar in dem i sin spellista. Även här kan man se regionala skillnader i landet där de moderna banden till viss del är mera populära i norra delen av landet, men detta beror också till viss del på vilken ort banden kommer från och många av de band som räknas till de moderna kommer från norra Sverige.

Olika kategorier av danser
Danskväll = 4 timmars dans med 30 min paus, ett band spelar.

Non-stop dans = 5-8 timmars dans, inga paus, två band som turas om att spela.
Dansweekend= två dagar i rad med 4 timmars danskvällar.
Dansveckorna= 7 dagar i sträck med non-stop dans på ett eller flera dansgolv t.ex Malung och Öland.
Dansmara= minst två dagar i rad och non-stop danser t.ex. Öviksmaran och Gävelmaran.

Som etnolog var det förstås oundvikligt att inte börjar analysera och studera den nya kulturen jag insåg att jag hade blivit en del av. Extra nyfiken blev jag när jag märkte att mina redogörelser för helgens dansäventyr fick mina dåvarande kollegor att höja på ögonbrynen och glömma hockyesnacket för en stund. (Jobbade i Skellefteå den här tiden). Det som var en självklarhet för mig och mina dansvänner var inte alltid helt förståerligt eller accepterat bland ”vanligt” folk. Jag insåg att det fanns koder bland dansare som utomstående inte alltid tolkade rätt.

 

Företeelser på dansgolven i Norrland (och delvis i resten av Sverige)

Det första de reagerade på var detta med gnussning och den moderna foxen. Det är ingen underdrift att det stundtals kan se ut som dirty dancing på dansgolvet och det finns till och med foxkurser som marknadsförs som dirty dancing-inspirerade kurser. Har dock fortfarande aldrig sett det kultförklarade ”lyftet” ute på dans. Foxen är en intim dans och gnussning tillför en närhet du inte få i den traditionella kindningen. Men självklart finns det gränser för vad man gör och inte gör i dansen och vanligen har man olika gränser med olika danspartners. Ju mer du har dansat med en person desto mera kan du busa och hitta på nya saker. Dansen handlar om tillit och det är den som gör att man kan utveckla dansen tillsammans. Det är lite roligt att gnussningen ursprunligen är ett Norrlandsfenomen som idag har spridit sig till hela Sverige. Det brukar sägas att den uppstod i Sundsvallstrakten på 1990-talet och först spred sig norrut innan den blev populär söderut. Det brukar också sägas att i Norrland har dansarna varit duktigare på att foxa och i södra Sverige har de varit duktigare på att bugga, men idag har de gränserna delvis suddats ut.

Jonas Berglind och Sophie Nyblom. Fotograf Håkan Östberg.

Jonas Berglind och Sophie Nyblom på en danskväll på Gröna villan i Umeå i december 2008. En kväll som ordnades av dansentusiaster i Umeå. Fotograf Håkan Östberg.

 

Det finns också olika regionala skillnader ute på socialdans. Ett är vad som räknas som ”en dans”. Söderut, gränsen burkar man säga går vid gävletrakten, räknas det som en dans när man har dansat fyra låtar dvs två snabba (bugg) och två långsamma (fox). Här uppe dansar vi oftast bara två låtar dvs två snabba eller en långsamma. Sedan kanske man frågar ”ska vi ta en snabb/långsam också” om det var någon bra man har dansat med som man gärna behåller en dans till. Det innebär att här uppe hinner vi dansa med flera under en kväll medan man söderut får dansa med färre.

Ett annat Norrlandsfenomen är detta med damerans/herrarnas dans som finns från Örnsköldsvik och norrut. Det innebär att det är damerna eller herrarna som har företräde till att bjuda upp. I danslokalen finns två skyltar som tänds och släcks beroende på vems dans det är och banden ska meddela vems dans det är t.ex. ”nu är det damernas tredje”. Söderut har det länge varit demokratiska danser dvs att man inte gör någon skillnad på vem som får bjuda upp. Följs då detta här uppe? Nja, det är nog en generationsfråga. De äldre dansarna kanske följer det men många av oss yngre struntar i vems tur det är att bjuda upp även om skyltarna fortfarande tänds och släcks under kvällen. Detta fenomen berättar också Asta om. På 1950-talet var det så att det var främst herrarna som fick bjuda upp och endast en eller två danser i slutet på kväll var damernas, under 60-70 utökades damernas utrymme och de fick småningom lika många danser. Skyltarna fanns i danslokalerna redan på 1950-talet.

Tjejfox och killfox, en annan företeelse som har uppstått de senaste åren. Det är inte längre bara är killarna som för på dansgolvet utan det finns också många tjejer som gärna dansar som förare i fox. Ibland ser man även två killar som dansar en intim fox tillsammans men det är mer ovanligt än att se två tjejer dansa tillsammans. För oss tjejer är det praktiskt eftersom det oftast är tjejöverskott på danserna och istället för att stå på kö och vänta på att hinna få tag i någon kille kan vi ju faktiskt dansa med varandra. På så sätt kan man också säga att dansen utmanar de genusnormer som finns i samhället och det är en arena där det finns utrymme för mångfald.

Sophie Nyblom och Victoria Jonsson på Rotanmaran 2013. Fotograf Sander Taats.

Tjejfox på Rotanmaran 2013. Fotograf Sander Taats.

 

Dansen – en livsstil

Dansen är mer än en hobby och blir lätt en livsstil och den ger också många nyttiga fysiska effekter. Det är en motionsform som övar upp kondition, rörlighet, balans och kroppskontroll. Precis som vid annan träning utsöndras kroppens eget morfin det vill säga endorfiner och det är kanske det som gör oss mer eller mindre beroende av den. För ju mer man dansar desto mer vill man dansa, desto mera är man beredd att göra för att få dansa. Här i norr är det inte ovanligt att åka mellan 15-30 mil enkel väg för att få dansa en kväll. Ett annat må-bra-hormon som utsöndras är oxytocin som uppstår vid beröring och värme, två saker det finns gott om av i dansen. Då jag var singel var det ett perfekt tillfälle att få krambehovet tillgodosett och dessutom få kickarna av endorfiner efter de riktigt bra danserna. Och det är kanske det som gör att dansen fortfarande lockar även om jag har min egen dansare hemma och inte behöver åka på dans för att få kramar.

Sophie Nyblom och Joel Lindström. Fotograf Peter Holmberg.

Sophie Nyblom och Joel Lindström på Rotan i Skelleftehamn. Fotograf Peter Holmberg.

Den sociala aspekten bidrar också till att det blir en livsstil. Det uppstår en sammanhållning bland människor som har ett starkt intresse för samma sak. Den gemensamma nämnaren är kärleken till dansen och kanske även beroendet av den. Även om dansare inte är en subkultur lika uttalat som raggare, punkare och andra mera utrycksfulla normkritiska grupper så kan man ändå se dansare som en kulturell subkultur med egna koder och delvis normbrytande beteenden. Förstås finns det också inom gruppen socialdansare flera undergrupper. Det brukar talas om en elitism, dvs duktiga dansare som bara dansar med andra duktiga dansare som de känner och som nobbar alla nya. På så sätt växer det upp olika former av vi- och de-gäng inom danskulturen. Ibland brukar tävlingsdansare anses vara en sån grupp eftersom vissa av dem tenderar att dansa mest med andra tävlingsdansare men det finns också andra ”dansgäng” som främst dansar med de som anses vara rätt enligt gängets kriterier. De här tendenserna finns men generellt skulle jag ändå säga att dansen är en öppen och inbjudande kultur men det kan ta ett tag att ”dansa in sig” dig på nya ställen. Åker jag till t.ex. Umeå dit jag inte har varit på många år kan jag inte utgå från att jag kommer att bli uppbjuden hela kvällen (det brukar ofta vara ett stort tjejöverskott där). Men är jag envis och ser till att aktivt bjuda upp själv, åka dit flera gånger så börjar folk att känna igen mig och då kommer också uppbjudningarna.

Att vara aktiv socialdansare är en livsstil, en underbar och stimulerande livsstil där man möter roliga och spännande människor. För några år sedan var jag fast med båda fötterna djupt ner i dansträsket. Då var vardagarna transportsträckor till helgens dans, redan på måndag skulle det organiseras vem som skulle åka med vem, klädinköpen handlade om dansbara kläder som höll för svett och inte visade mer än man ville visa, de flesta jag umgicks med var dansare och det mesta (enda) vi pratade om var dans ur olika aspekter: nya låtar, nya favoriter, kommande dansmaror, dansrörelser, dansveckan på Öland… I researchen för detta inlägg hittade jag denna blogg där jag skrev en text om Öviksmaran i februari 2009 då jag var som mest inne i dansens värld.

Blev du nyfiken på det här med modern socialdans vill jag tipsa om följande filmklipp. Det är en engelsman som gästspelar med Shake (ett band som har upphört) och han reflekterar över den svenska danskulturen. Och såhär kan det se ut en helt vanlig kväll på Öviksmaran, ett klipp där en och annan västerbottning och norrbottning skymtar förbi kameran och även veckans skribent.

 

 

/Sophie som fortfarane har lite post-dansmara-syndrom efter förra helgens vintermara i Övik

 

 

Notering: Rubriken är lånad från ett tryck på en dansares t-shirt

 

 

 

 

5 thoughts on “Gnuss får lambada att framstå som ”Bolibompa”

  1. Mycket intressant läsning 🙂
    Tack för det Sophie.
    Vad som är fascinerande för mig (har aldrig mogendansat) utifrån bilder som jag hittills har sett är händerna.
    Jag kan bli full I skratt av att se armarna och händernas hållning.

  2. Är ingen dansare själv och var länge sedan jag var ute på det viset. Men har själv aldrig förstått mig på gnussning.

    Vad vill man uppnå?

    Om jag som åskådare ser på de som dansar och gnussar ser det ut som man gör det som småhångel. Känns som en hel del bekräftelse, närhet och erotiskt över det. Okej om man som singel gör det, men som upptagen? Är det i så fall okej att mysa med andra (ex på krogen eller andra ställen) som upptagen eller vad är skillnaden?

    Förstår att alla har olika inställning till varför man gör det. Samma som vid många andra beteenden på krogen tex. Försöker bara förstå så väldigt tacksam för seriöst svar.

    • Hej!
      Jag kan förstås inte ge några svar på din frågor som är allmängiltiga. Men jag kan reflektera utifrån mina egna erfarenheter, diskussioner med andra dansare och det som skrivs om gnuss i olika sammanhang. Jag kan också hålla med dig för ibland funderar också jag över gnussandet och vad det egentligen handlar om. En trend som kom för några år sedan var att man inte lät pannorna rulla mot varandra utan förde ner rörelsen munnen vilket innebär att också läpparna möts i rörelsen. I princip en dans med lite småhångel, dock är det inte lika vanlig som panna-panna och oftast känner de varandra väl som väljer att gnussa på det sättet. Ibland är det kanske ett par men oftast goda vänner.

      Alla har ju precis som du skriver olika anledningar till att gnussa eller inte göra det, det är ju inget tvång att gnussa utan det är ett val man gör. Jag gillar att gnussa men det finns också dansare jag väljer att kinda med eftersom det kanske passar bättre för just den dansen.

      Det som skiljer gnussen från småhångel på krogen är ju att vi dansare ser det som en dansteknik och ett tillägg i dansen som många upplever som mysigt, att det medför en variationsrikedom och det blir också en del i förningen. Det är helt enkelt ett sätt att dansa precis som att du tar vissa bestämda steg eller gör turer i en bugg.

      Genom att gnussa får du även mera rörelse i nacken och undviker att bli stel. Personligen blir jag stel i nacken om jag ska kinda en hel kväll. Då är det förstås viktigt att den görs rätt dvs det ska vara en mjuk kontakt mellan pannorna. Blir det ett för hårt tryck och man ”stångas” mot varandra i 5-6 minuter så ömmar det förstås rejält i nackmusklerna efteråt.

      Eftersom jag dansare som följare bad jag min vän Robert Brännström som har dansat länge och också brukar hålla kurser i fox förklarar de fördelar han ser med gnussningen. Han svarar såhär: ” Många praktiska anledningar bättre sikt, bättre hållning, lättare att föra vissa saker, båda står rakare, lättare att föra steg för man kommer ifrån varandra, man får en till kontaktpunkt som går använda till dansen, lättare att musikanpassa när man gnussar, det skapar mer dynamik i dansen, många slappnar av mer och många har lättare att blunda.”

      Ytterligare en sak att komma ihåg eftersom du jämför gnussningen med företeelser på krogen är ju att det oftast inte finns alkohol med i bilden ute på danserna. Det som dricks för att fylla på vätskedepårena är vatten och det vi eventuellt drivs av är kickar av endorfiner och oxytocin. Småmys på krogen kanske inte alltid är ett lika nyktert beslut?

      Sedan kan man förstås fundera vidare på vad det säger om normerna i vårt samhälle idag. Har gränserna förflyttats när det gäller vad som anses vara okej? Eller är det så att dansare är en subkultur där saker har en annan innebörd och betydelse för de som dansare medan omvärlden ser på t.ex. gnussningen med skeptiska ögon? Som du skriver tycker du att det är okej om man gnussar som singel men att det blir problematiskt om man är i en relation. För mig personligen ser jag inget problem i att gnussa även om jag har en sambo hemma eftersom jag ser det som en dansteknik och en förning som jag tycker tillför en dimension i dansen som jag inte upplever då jag kindar. Det är helt enkelt mysigare och jag upplever att det ger mig mer utrymme i dansen. Min sambo är också dansare och han ser det inte som att jag är ute och ”småhånglar” med andra när jag är på dans. Kanske hade det varit svårare att förklara åt en icke-dansare.

      Så ser man gnussandet som en dansteknik kan det ju inte riktigt jämföras med att ”mysa” på krogen eller?

      Vet inte om du fick svar på dina funderingar men i alla fall några förklararing till varför folk väljer att gnussa.

      Hälsningar, Sophie

  3. Ping: Godbitar från 2015 | Kulturmiljö vid Norrbottens museum

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s