Släkt och hembygd var temat för Norrbottens museums årsbok. I en rad fina artiklar skildras allt från DNA-analysens intåg och möjligheter i släktforskning till mer traditionell släktforskning med hjälp av kyrkböcker, husförhörslängder, passagerarlistor och en rad andra arkivhandlingar. Men här finns också fina skildringar av hembygdsrörelsen i Norrbotten, 100-årsfirandet av hela rörelsen och enskilda hembygdsföreningar som den i Råneå norr om Luleå eller Swensbylijda strax söder om Piteå.

Detta blogginlägg kommer att anknyta till årsbokens tema med en egen släktberättelse som jag återfann under julhelgen.

Min egen ingång till släktforskning bottnar i mitt intresse för historia. Jag kanske är en udda fågel men jag uppskattade alltid att höra berättelser om släkten och enskilda personer som liten. När jag var i yngre tonåren började jag samla in den släktforskning som redan hade gjorts inom släkten. Det visade sig vara en hel del. Detta i en tid då tjänster som Genline, MyHeritage, ArkivDigital eller Ancestry bara kunde drömmas om. Då gällde det att fysiskt besöka landsarkiven, få hjälp av enskilda församlingar att söka i deras arkiv, rota i byakistor och en rad andra utspridda källor efter handlingar.

Det enorma arbete som lagts på att samla in den släkthistoria som jag i min tur sammanställde måste man bara ha respekt för.

Min släktberättelse tar sin början i byn Sundom i Nederluleå socken år 1886.

Emigranten Emma Augusta Lifbom

Den 12 april 1886 föddes Emma Augusta Lifbom som fjärde barn i en skara av 14, hennes föräldrar var jordbrukarna Emanuel Lifbom och Emma Sundbom. Hon föddes på hemman nummer 7, en av de äldsta och största gårdarna i byn.

Emma var en moster till min farmor.

Som dotter i familjen kunde hon inte förvänta sig annat än att bli bortgift eller att förbli ogift och arbeta som piga, husmor eller något liknande. Det här var en tid då framtidsmöjligheterna var begränsade för kvinnor, det gällde för övrigt också alla söner förutom den som fick ta över gården. Det var en tid av allmän fattigdom även om man kan anta att livet på ett större bondehemman åtminstone satte mat på bordet och kläder på kroppen.

Över en miljon svenskar utvandrade till Nordamerika mellan 1845 och 1930. Orsakerna bakom utvandringen kan huvudsakligen delas in två kategorier, dels påskjutande och dels lockande. Till de påskjutande hörde bland annat överbefolkning, brist på odlingsmark, religiöst förtryck, bristande personlig frihet, politisk konservatism, relativt få arbetstillfällen, allmän värnplikt – samt en mängd olika personliga skäl.

På listan över lockande faktorer fanns bland annat överflödet av odlingsmark (billig, nästan gratis till följd av 1862 års jordförvärvslag), religionsfrihet, ett demokratiskt politiskt system, bättre tillgång på eller mer välbetalda jobb, ingen allmän värnplikt, anonymitet med mera.

Sverige var vid tiden för Emmas födelse och ungdomsår helt enkelt ett utvecklingsmässigt bakvatten som stötte ifrån sig medborgare medan det stora landet i väster lockade med möjligheter och fri- och rättigheter som man än så länge bara kunde drömma om i hemlandet.

Utvandrarna

Emma var inte först i släkten med att utvandra utan hon gjorde det i ett sammanhang där flera släktingar redan hade utvandrat. I hennes ankomsthandlingar i New York den från den 13:e mars 1904 framgår att hon ska resa till en släkting vid namn Otto Nordgren i Arlington, South Dakota. Otto Nordgren var son till Karl Johan Nordgren och Anna Lisa Sundberg. Karl Johan var en morbror till hennes pappa och Otto alltså en kusin till hennes far. Denna familj hade utvandrat redan 1883 och blivit bönder på eget jordbruk i Sinai i närheten av Arlington, South Dakota.

Men nu föregår vi händelseutvecklingen, det viktiga är att veta är att Emmas utvandring skedde i en samtid då det sedan åtminstone en generation tillbaka hade utvandrat människor i hennes närhet. Denna tidigare utvandring hade framför allt varit av just bönder som Karl Johan och Anna Lisa.

Den utvandring som tog fart på allvar under tidigt 1900-tal, Emmas tid, var av en annan karaktär, då var det främst arbetare som gav sig iväg. Det är också under denna tid som utvandringen når sin största omfattning.

Utvandringen av en stor del av den svenska arbetarklassen sker till skillnad från den tidigare utvandringen inte till agrara områden utan till urbana industriområden.

Detta gällde även Emma Lifbom.

2:a mars 1904

Dagen då Emma tog det första steget på sin långa resa. Detta datum hittas hon i ett passagerarregister för resenärer som lämnade Göteborg mellan 1869-1951. Emma är då bara 16 år gammal men har av skäl som vi nog aldrig kommer få klarhet i landat i beslutet om att framtidsmöjligheterna är bättre på andra sidan Atlanten. Hon reser i sällskap med en Oscar Engström, 24, och en Otto Ericson, 30. Den senares hemvist anges till “America” och alla tre har samma destination, Arlington, South Dakota och Emmas släktingar där.

Otto Ericson är sannolikt deras ledsagare och guide på vägen.

Den första etappen gick från Göteborg till hamnstaden Grimsby på Englands östkust med det gamla segelriggade ångfartyget Orlando byggt 1870. Överfärden tog två dygn.

Vid ankomst till Grimsby gick färden vidare över land, tvärs över till Liverpool på västkusten. Därifrån gick etappen över Atlanten med RMS Umbria den 5 mars 1904. Umbria var ett något nyare ångdrivet fartyg än Orlando men var ofantligt mycket större. Orlando hade en längd mellan för och stäv på omkring 80 m medan Umbria var nästan dubbelt så långt, 158 m. När det sjösattes 1884 var det tillsammans med sina systerfartyg världens största och modernaste.

Umbria hade tre passagerarklasser och man får anta att resesällskapet åkte i tredje klass då samtliga var arbetarklass. En biljett över Atlanten vid denna tid, i tredje klass, kostade mellan 35-40 dollar vilket motsvarade ungefär 2,5 månadslöner för en vanlig arbetare vid den här tiden. Den lönen skulle dessutom vid sidan av sparande till biljetter och övriga reskostnader täcka de löpande levnadskostnaderna för boende, mat och annat. Man kan därför med säkerhet anta att det tog tid och målmedvetenhet för en vanlig arbetare för att kunna spara ihop tillräckligt med pengar till att emigrera.

Etappen över till New York tog åtta dygn och man anlände den 13:e mars 1904. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att veta vad Emma tänkte när hon klev iland i New York efter de här långa dygnen ute till havs. Lättnad? Nervositet? Glädje? Sorg? Spänning? Säkert var det en blandning av alla dessa och många fler känslor.

Ellis Island

Det lilla sällskapet anlände till ankomstterminalen på Ellis Island, strax utanför Manhattans sydspets, nära Frihetsstatyn. Denna terminal togs i bruk efter att Castle Garden slutat användas och nyttjades mellan åren 1892 och 1954. Under terminalens 62-åriga historia passerade över hundra miljoner immigranter genom dess salar.

Jag besökte själv platsen 2003 under mitt hittills enda besök i USA. Det var en mäktig och känslosam upplevelse att kliva in i den stora väntsalen där jag visste att några av mina släktingar passerat.

Även om mottagandet var effektivt kunde processen vara ganska segdragen, i vissa fall flera dagar även om det tillhörde undantagen. Oavsett längd så innebar vistelsen på Ellis Island en massa väntan.

Alla nyanlända fick svara på 29 frågor. Syftet med frågorna var att säkerställa att invandraren hade de utresehandlingar från hemlandet som krävdes, en summa pengar som täckte de första utgifterna, ett sätt att försörja sig och något som visade på en slutdestination eller ett färdbevis för en fortsatt resa. Majoriteten av de nyanlända passerade utan problem genom Castle Garden eller Ellis Island och transporterades sedan till det som i dag är Battery Park på södra Manhattan. Man räknar med att endast två procent av alla som anlände blev nekade inträde.

En resa tvärs över kontinenten

När Emma väl hade passerat Ellis Island återstod att korsa hela den Nordamerikanska kontinenten. Slutmålet var nämligen Seattle i USA nordvästra hörn och staten Washington. Varför hon beslutade sig just för detta slutmål vet jag inte. Däremot hade hon en kusin, Hans Fredrik Johansson, som hade utvandrat två år tidigare och som senare påträffas i Seattle. Det är möjligt att hon sökte sig till Seattle just på grund av att hon hade släkt på plats.

Men Washington hade också sedan en tid tillbaka etablerat sig som en magnet för just svenska immigranter. Städerna Seattle och Tacoma i delstaten hade stora svensktalande befolkningar. Omkring år 1910 bodde det drygt 8600 svenskar enbart i Seattle, 1920 hade det antalet stigit till drygt 10 000.

Varför blev just Seattle, Chicago, San Francisco och andra orter dragplåster för svenskarna? Det var inte för att de påminde om Sverige, även om vissa platser faktiskt råkar göra det. Under åtminstone en period var tidpunkten den avgörande faktorn. Nordamerikas gränsland flyttades steg för steg västerut över kontinenten. De tidiga svenska utvandrarna, som anlände i slutet av 1840-talet och i början av 1850-talet, kom då gränsen hade nått ungefär till Mississippifloden.

Ett litet antal svenska immigranter upprättade samhällen (mestadels på landsbygden och med jordbruk som bas) i västra Illinois, sydöstra Wisconsin, sydöstra och mellersta Iowa samt östra delen av mellersta Minnesota. Dessa samhällen fungerade som ”magn­eter” för senare immigranter helt enkelt.

Ofta upprättades sedan ett nytt samhälle längre västerut när den tidigare bosättningen inte kunde försörja mer folk. I vissa fall utvecklades ”kedjor” av svenska samhällen som kan spåras till ett relativt litet ursprungsområde i moderlandet.

Även de större och mindre städerna längs dessa kedjor, och städerna längs transportvägarna till dem, blev centrum för svenska enklaver. I både landsbygds- och stadskolonierna var det vanligt att ett område eller ett kvarter blev i princip ”helsvenskt”. I Chicago kallades en sådan stadsdel ”Andersonville”, medan ett område i Saint Paul var känt som ”Swede Hollow”.

Oavsett var de slog sig ner var svenskarna oftast nyanlända och betraktades därför som utomstående i det etablerade samhället där de bodde. Liksom fallet är med invandrare nästan överallt uppstod stereotypa bilder av dem – både positiva och negativa – och det hände att svenskarna förlöjligades och förringades.

Om Emma Lifbom stannade till hos släktingarna i South Dakota eller om hon reste vidare till annan ort vet jag inte. Det var relativt vanligt vid den här tiden att göra sin resa i etapper och då var ett stopp hos släktingarna på deras gård i Sinai utanför Arlington i South Dakota mycket lämpligt då platsen ligger mer eller mindre på halva vägen till Washington och östkusten där hon senare kom att bosätta sig. Tåg är i varje fall det mest sannolika transportmedlet hon använde sig av då järnvägsnätet var väl utbyggt vid denna tid.

Medborgarskap och etablering i Seattle

Nästa dokument som gör det möjligt att följa Emma Lifboms liv i det nya landet är hennes ansökan om medborgarskap år 1914. I ansökan får hon, liksom alla som ansökte om medborgarskap, avsvära sig all trohet till sitt gamla land och statsöverhuvud, hon får intyga att hon inte är anarkist eller polygamist och att det är hennes intention att bli medborgare i Amerikas förenta stater och att permanent bosätta sig där. Naturligtvis avslutas allt i sann amerikansk stil med “So help me God”.

Denna typ av dokument är otroligt intressanta för en släktforskare då de innehåller mycket information. I dokumentet framgår att hon bott i Seattle, Washington, sedan 9:e juni 1907. Vi får till med en adress i staden att utgå ifrån. Var hon exakt vistats mellan hennes ankomst 1904 och fram till 1907 framgår däremot inte tyvärr.

Vi får också veta att hon nu utbildat sig till sjuksköterska. I ankomsthandlingarna från Ellis Island anges hennes arbete som “servant”, d.v.s. tjänstefolk. Men nu har hon alltså utbildat sig och börjat att ändra sin bana.

Med denna information kunde jag börja nysta vidare. I ett antal andra dokument kan man dra slutsatsen att hon bor och jobbar i Seattle från 1907 och fram till 1916. Då återfinns hon helt plötsligt på en passagerarlista på den norska Atlantångaren Bergensfjord som anlöper New York den 27:e mars 1916. Hennes avresa har gått från Kristiania (nuv. Oslo) i Norge.

Hon har alltså för första gången sedan hon emigrerade varit hemma i Sverige och Sundom och besökt familjen. Det var bra precis 12 år sedan hon såg dem senast och jag kan tänka mig att berättelserna var många när hon återsåg sina föräldrar och syskon hemma i Norrbotten.

Första världskriget

Hon gör sitt besök hemma i Sverige mitt i brinnande världskrig. 1916 står USA fortfarande utanför kriget. Faktum är att Woodrow Wilson blir omvald detta år på en plattform mot deltagande i kriget, hans slogan var bl.a. “he kept us out of the war”. Bara fem månader senare hade landet likafullt dragits in i kriget. Den 6:e april 1917 förklarade USA krig mot kejsardömet Tyskland.

Trots att man under flera år levt med ett krigshot var USA vid den här tiden rätt illa rustat för väpnad konflikt.

En aspekt av detta problem var den militära sjukvården. Även om  U.S. Army Nurse Corps blivit en permanent del av den amerikanska armén redan 1901 förlitade sig armén på Röda korset vad gällde rekrytering och utbildning av sjuksköterskor. Det var inte förrän den 25:e maj 1918 som armén grundade en egen utbildning för att möta upp de allt större behoven av sjuksköterskor i fält.

Faktum är att Röda korset organisatoriskt låg på förhand. Redan ett år innan USA gick med i kriget hade de större sjukhusen på eget initiativ skapat s.k. “base hospitals”, mindre enheter inom sjukhusen med god standard och välutbildad personal. Dessa enheter administrerades, kontrollerades och bemannades av Röda korset. Denna innovation kom att bli ovärderlig för den amerikanska expeditionskåren och alla dess sårade soldater då samtliga “base hospitals” aktiverades och förflyttades till krigsskådeplatserna i Europa i samband med krigsutbrottet 1917. Utan denna förtänksamma planering hade antalet stupade blivit mycket större.

Det är mot denna bakgrund vi ska förstå Emma Lifboms nästa beslut. I maj 1918 återfinner vi henne igen, denna gång i en notis i tidskriften “Nursing News and Announcements“. I denna kan man utläsa att Emma blivit placerad vid U.S. Army Post Hospital vid Fort Stevens i Oregon. Troligen var detta någon form av utbildningsplats för U.S. Army Nurse Corps.

Hon hade blivit frivillig i första världskriget.

Tjänstgöring i Europa

I december kan 1918 kan vi i samma tidskrift, “Nursing News and Announcements“, läsa att Emma Lifbom blivit placerad vid U.S. Army Base Hospital No. 76, inom parentes står det “service in Europe”. Det krävde lite letande men till slut hittade jag ett register över var dessa “base hospitals” var lokaliserade under kriget.

Emma Lifbom hade blivit placerad vid ett sjukhus som var lokaliserat i Vichy i regionen Auvergne i Frankrike.

Stridigheterna i kriget hade upphört i samband med vapenstilleståndet den 11 november 1918. Sjukvårdsinsatserna kom däremot att fortsätta en bra bit in på 1919. Det var många sårade att ta hand om och i kölvattnet av kriget slog ju även Spanska sjukan till.

Som exempel på de volymer som dessa sjukhus hanterade kan vi ta exemplet Army Base Hospital nummer 8 (se bilden nedan). I november 1918 fanns det drygt 20 000 sårade amerikanska soldater enbart vid detta sjukhus. Totalt passerade nästan det dubbla, 38 000, det här tillfälliga sjukhuset under den relativt korta tid som USA deltog i kriget.

Alla dessa tillfälliga sjukhus inrymdes i både nyuppförda baracker men även andra befintliga byggnader togs i anspråk, som hotell, kyrkor och andra stora byggnader. Emma Lifboms sjukhus nummer 76 inrymdes exempelvis i sammanlagt åtta hotell.

Hur länge Emma Lifbom tjänstgjorde i Frankrike vet jag inte. Hon uppträder i källmaterial från Kalifornien igen 1920 så sannolikt tjänstgör hon en bit in på 1919 för att sedan återgå till det civila livet i det nya hemlandet.

1920-tal

Under hela 1920-talet återfinns Emma i Seattle i Washington som sjuksköterska med undantag för två noteringar, 1920 och 1929 då hon anges som boende i San Bernardino respektive San Francisco i Kalifornien. Även under dessa korta perioder i Kalifornien jobbade hon som sjuksköterska men vad som föranledde flyttarna har jag inte lyckats ta reda på.

I Seattle vet jag däremot att hon får arbete som sjuksköterska och sedermera “assistant superintendent” vid Swedish Hospital i Seattle.

Swedish Hospital grundades av den svenske läkaren Nils Johansson 1910 efter att han i egen mening inte hittat någon sjukvårdsinrättning i Seattle som levde upp till hans förväntningar avseende på vårdkvalitet, patientsäkerhet eller hygien. Verksamheten finns kvar än i denna dag och är den största privata, icke-vinstdrivande, vårdaktören i Seattle med fler än 10 000 anställda.

Under 1920-talet hade Seattle utvecklats till en riktig svensk-stad. Swedish Hospital var bara ett av initiativen av den svenska befolkningen. Ett myller av olika svenska organisationer, både sekulära och religiösa, spirade och många svenskägda företag startades. De svenska immigranterna flockades till samma bostadsområden och skapade en extremt varierad flora av klubbar, föreningar, körer, loger, ordnar, församlingar och tidningar.

För en nyinvandrad svensk måste det ha känts som att ha kommit till ett större svenskt samhälle.

Men det måste ändå ha funnits något av en äventyrare i Emma eller en rastlöshet, något som drev henne vidare. Efter närmare 10 år i Seattle med några korta sejourer i Kalifornien ger hon sig av på nytt.

Honolulu, Oahu, Hawaii

Den 23 oktober 1931 återfinns Emma på passagerarlistan till fartyget SS President Lincoln med slutdestination Honolulu på Hawaii. Dit anländer hon sex dygn senare och inleder med det en 10-årig vistelse på ögruppen.

Hon jobbar som sjuksköterska på Queen’s Hospital i Honolulu på en av huvudöarna, Oahu. The Queen’s Hospital grundades redan 1859 av Hawaiis dåvarande kungapar. Hawaii förlorade sin självständighet när USA annekterade ögruppen 1898 men var alltså dessförinnan en självständig och suverän stat.

Hon jobbar här fram till maj 1941, närmare bestämt den 29:e då hon återfinns på en passagerarlistan på fartyget Matsonia med destination San Franscisco i Kalifornien.

Vad som föranledde att hon lämnade ögruppen vid just detta tillfälle och hur hennes liv såg ut under de 10 år hon bodde där vet jag tyvärr inget om. Det enda jag fått fram är att hon till 1940 avancerat till en supervisor-ställning på sjukhuset, d.v.s. någon form första linjens chef.

Det är väl det som kan vara frustrerande med släktforskningen många gånger, man kan få fram information om platser släktingar vistades på, resedokument och offentliga handlingar som medborgarskapsansökningar och folkräkningar men det är väldigt sällan kan man få fram livet mellan alla dessa hållpunkter.

Man kan i varje fall konstatera att hon lämnade ögruppen i rättan tid. Bara ett drygt halvår senare, den 7:e december 1941, anföll kejsardömet Japan marinbasen Pearl Harbor strax väster om Honolulu och USA hade återigen dragits in ett pågående världskrig. Denna gång tjänstgjorde inte Emma Lifbom, kanske anade hon var händelseutvecklingen var på väg?

Kärleken

När Emma återvänder till fastlandet 1941 är hon 54 år gammal. Hon har levt ogift i hela sitt vuxna liv, troligen ett aktivt val för att kunna behålla sin självständighet. När hon kommer tillbaka besöker hon en bekant i Vancouver, British Columbia i Kanada men återvänder sen till en vän i Seattle, Washington.

Nånstans mellan hennes återkomst till Seattle den 15:e juli 1941 och den 15:e juni 1942 träffar hon Raymond Filmore Briggs och blir förälskad. Den här slutsatsen drog jag helt enkelt utifrån en tidningsnotis i Reno Gazette-journal från den 15:e juni 1942 om att Emma Lifbom och Raymond F Briggs har gift sig.

Till synes är de sina raka motsatser. Visserligen föddes Raymond Briggs i Indiana och migrerade alltså till Reno, Nevada i sina tidiga vuxenår. Väl där rör han sig däremot inte ur fläcken. Han får arbete som 20-åring på postkontoret på campusområdet vid University of Nevada och jobbar sedan där i dryga 45 år fram till sin pension i mars 1957. Han avslutar sin yrkesbana som chef för kontoret.

Hur träffades dessa motpoler? Det finns ytterligare en tidningsnotis som kan förklara det. Även i Nevada State Journal från 27:e juni 1942 nämns Emma Lifboms och Raymond Briggs giftermål. I denna lite längre notis beskrivs att hon nyligen flyttat till Reno från Honolulu och att hon jobbat på Riverside Hospital. Det finns ett Riverside Hospital än idag i Reno vilket sannolikt förklarar hur de träffade varandra.

Kanske är det ett bevis på att motsatser attraherar varandra?

Nu inleds en helt ny och måste jag säga troligen ovan fas i Emmas liv. I de träffar man nu får i folkräkningar och folkförteckningar beskrivs hennes sysselsättning som hemmafru och hon och Raymond bor hädanefter i Reno, Nevada. Kanske tröttnade hon till sist på att att inte ha någon fast punkt i tillvaron? Eller så var det kärleken som rotade henne.

Ovant måste det däremot ha varit för henne efter att från 16 års ålder ha levt mer eller mindre på resande fot, utbildat sig, bott i Washington, Kalifornien, Hawaii och rest till vänner och släkt i både Kanada och South Dakota.

En resa hade hon däremot kvar att göra.

Sista resan hem till Sverige

Raymond går i pension 1957. I maj året därpå återfinner vi bägge två i en passagerarlista på väg hem från Sundom och Sverige. De har alltså varit till Sverige på besök tillsammans.

Hennes andra och sista besök hemma i Sverige blir alltså under våren 1958. Det måste ha varit både med sorg och glädje som hon återsåg hembyn, gården och släkten.

Hennes föräldrar hade gått bort 1925 respektive 1927 och ett antal av hennes syskon likaså.

Samtidigt hade hon en rad syskon kvar i livet, ett otal syskonbarn att lära känna och säkerligen en massa andra vänner och bekanta som hon kunde glädjas åt att träffa. Det finns säkert kvar en del minnen i släkten från detta besök, det återstår att reda ut.

9:e februari 1966

Emma Augusta Lifbom avlider den 9:e februari 1966 i Reno, Nevada. Hon blev 79 år gammal. Hennes make Raymond levde fram till  15:e december 1972.

Jag måste säga att Emmas liv är fullständigt fascinerande. För det första fascineras jag av det mod som hon ändå måste ha haft att som 16-åring lämna sitt hemland bakom sig och resa till ett helt nytt land i en tid då det var svårt att hålla kontakten med familj, släkt och vänner.

För det andra så fängslas jag av att hon verkligen levde ut sitt liv. Hon var en sådan person som tog tillvara på de möjligheter som gavs och byggde ett framgångsrikt och innehållsrikt liv i sitt nya hemland. Hon sveptes inte bara med av andras beslut och agerande utan hon formade sitt liv med aktiva och medvetna beslut.

För det tredje måste man ändå fascineras av att hon gjorde allt detta som kvinna i en tid då självständiga, viljestarka och målmedvetna kvinnor inte var den rådande normen. Hon gick mot strömmen och gjorde det också framgångsrikt.

Slutligen måste jag också reflektera över att hon på många sätt deltog i sin tid stora händelser och skeenden. Migrationen från det fattiga Sverige, uppbyggnaden av det moderna USA, deltagandet i första världskriget, upplevelsen av det andra världskriget och till sist fick hon även se hur Sverige moderniserades vid sitt sista besök 1958.

När hon återbesökte Sundom och Norrbotten hade Sverige rest sig ur fattigdomen,. Demokratin hade erövrats och säkrats, folkhemmet hade börjat ta form, det allmänna välfärdssamhälle som präglar landet än idag var under uppbyggnad. Tillväxten var kraftig, arbetsrätten och sociala trygghetssystem byggdes ut, full sysselsättning var nära. I praktiken var Sverige ett helt annat land än det Sverige hon lämnade 1904.

Emma Lifbom levde ett spännande liv och visar också på hur mycket kunskap och fantastiska berättelser det finns att hämta i släktforskning.

Denna fredag, Nils Harnesk.