Detta är den första bilden i det bildspel som jag föreläste till på Försvarsmuseet i Boden den 6 april i år. ”Granaterna ska du inte röra” är de ord som jag fick höra vid kontakt med en av militärerna på säkerhetscentralen vid Bodens skjutfält. ©Norrbottens museum.
Det här blogginlägget blir bitvis litet mer personligt än vanligt. Jag är nämligen på väg att byta jobb efter att ha arbetat ganska många år som arkeolog i Norrbotten. Det dök upp en tjänst på Skellefteå museum som kulturmiljöantikvarie /arkeolog, en tjänst som jag inte kunde låta bli att söka. Jobbet är i princip samma jobb som jag har nu, fast i min egen hemstad med omnejd. Längtan hem till familj, släkt, vänner och hemtrakt blev för stor. Istället för Norrbotten blir mitt arbetsområde nu främst de tre kommunerna Skellefteå, Norsjö och Malå.
När jag nu försöker avsluta ärenden, rensa ur kontoret och packa för flytten hittar jag sådant som väcker minnen. Det är ganska passande att titta tillbaka till hur det började för mig på Norrbottens museum.
Lappurträsk
Det första jobbet som jag gjorde på hösten 1999 var som grävningsledare för en arkeologisk förundersökning i Lappurträsk väster om Älvsbyn. Boplatsens fornlämningsnummer är Raä 360:1 i Älvsby socken. Det var en sen grävning på hösten där Per Falkenström och jag åkte ut den första veckan. Det jag minns mest av den undersökningen var att det började snöa en av dagarna den första veckan, så att det lade sig ett snötäcke över marken. Vi hade en ouppvärmd husvagn som vi hade fått låna av en markägare och det var kallt och rått när vi satte oss där för att äta lunch. Jag minns också att det var riktigt kallt en av nätterna och att jag glömde kamerorna ute i bilen. På morgonen beslutade jag mig för att ta litet översiktsbilder över området som vi jobbade i men när jag tryckte på knappen så gav kameralinsens ifrån sig ett ljud som istället för ”ka-klick” lät ungefär ”ka-crunch” och slutaren stannade i öppet läge. Det tog ett tag av uppvärmning innanför jackan innan den tinade upp tillräckligt för att bli normal. Bilden blev en smula överexponerad, som bilder har en tendens att bli när slutartiden är 30 sekunder. De två sista dagarna i den andra veckan anslöt Åsa Lindgren till vår lilla grävstyrka för att kompensera för att arbetet blivit försenat i och med snöfallet och då blev det soligt och varmt.
Vår uppgift var att fastställa utbredningen och omfattningen av boplatsen, vilket vi på den tiden gjorde med ett glest utlagt nät av kvadratmeterstora sökrutor. (Idag gör vi sådana här förundersökngingar mera effektivt och yttäckande med hjälp av grävmaskin, något som jag faktiskt påpekade i utvärderingen i slutet av rapporten). Vi kunde i alla fall ungefär bedöma storleken på boplatsen och se var det mesta boplatsmaterialet fanns. Vid undersökningen hittade vi en kvartsskrapa, några kvartsavslag, brända ben och skörbränd sten. Vi hittade inga anläggningar (härdar, kokgropar eller likande), vilket jag idag tyvärr måste säga att det snarare berodde på den metod vi använde, än på att det inte fanns anläggningar där. Den skörbrända stenen måste ju ha kommit någonstans ifrån. Vi gjorde inga 14C-dateringar men bedömde utifrån landhöjningskurvor att boplatsen borde höra till mesolitikum om den var strandbunden, ungefär 7700 – 7400 år gammal.
Bodens skjutfält
För att det ska bli några bra bilder i detta blogginlägg vill jag också berätta om det andra jobbet jag gjorde för Norrbottens museum. År 2000 gjorde jag en utredning av en stor del av Bodens södra skjutfält. Försvarsmakten ville utöka sin verksamhet där och jag skulle söka rätt på de kända fornlämningarna som fanns och bedöma deras status, och naturligtvis också söka efter ytterligare fornlämningar. Med en stelkrampsspruta i förebyggande syfte i händelse av odetonerade granater och uppmuntrande ord från min chef skickades jag ut på skjutfältet.
Ja, jag fick ju förstås också gå en säkerhetskurs hos försvarsmakten för att känna igen den sort av granater som jag helst inte skulle röra. Jag har ännu idag svårt att se logiken i det hela eftersom jag senare vandrade omkring på skjutfältet med en jordsond. Det är svårt att se vilken typ av granater man träffar med jordsonden när de är begravda en bit ned under markytan. Man hör bara det klingande ljudet av metall mot metall. Möjligtvis hinner man också höra smällen när granaten exploderar.
I början av april 2017 blev jag faktiskt inbjuden till Försvarsmuseet i Boden för att berätta om arkeologi på Bodens skjutfält. Då fick jag möjlighet att titta tillbaka på det som jag gjort 17 år tidigare, i samband med förberedelserna inför föreläsningen. Upplevelsen på skjutfältet var (och är) sorglig för en arkeolog. Från 1900-talets början har platsen använts som övningsområde och det fanns inte många fläckar kvar som var orörda av militärens verksamhet. När jag gjorde utredningen år 2000 fanns nästan ingen vegetation kvar och djupa spår efter terränggående fordon fanns överallt.
Av 26 tidigare kända fornlämningar/kulturlämningar som var noterade i RAÄ:s register sedan tidigare, var 6 st så pass oskadade att de fortfarande kunde anses vara fornlämningar eller kulturlämningar; RAÄ Överluleå 270, 405, 406, 418, 424:1 och 427.
Övriga lämningar var så förstörda av fordonstrafik och annan militär verksamhet, samt täktverksamhet, att de inte längre kunde sägas innehålla någon meningsfull arkeologisk information.
5 st nya lämningar påträffades år 2000, men bara 2 av dessa var så pass oskadade att de gick att bevara som fornlämningar. De två kvarvarande lämningarna var en härd (Raä Överluleå 321:1) och en Boplats u.s.a -utan synlig anläggning (Raä Överluleå 322:1). Boplatsen undersöktes och togs bort av Norrbottens museums arkeologer år 2002.
Karta från rapporten år 2000. Överkryssade fornlämningar är helt förstörda. ©Norrbottens museum.
Här nedanför ser du några bilder från bodens skjutfält sommaren 2000. När du tittar på dem kan du hålla i minnet en sak. Det finns en lag som heter Kulturmiljölagen och den första och viktigaste paragrafen i den säger att:
Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö.
Ansvaret för detta delas av alla.
Raä Överluleå 418:1, en boplats av stenålderskaraktär som var känd sedan tidigare, men ändå blivit sönderkörd. Foto Olof Östlund ©Norrbottens museum.
Stenen till vänster om skoavtrycket i bilden ovan är en av de två delar från ett nordbottniskt redskap som påträffades på Raä 418:1. Foto Olof Östlund ©Norrbottens museum.
Raä Överluleå 270:1 var också en boplats av stenålderskaraktär som till stor del förstörts av terrängfordon. Foto Olof Östlund ©Norrbottens museum
Raä Överluleå 321:1, en härd var en av få lämningar som påträffades sommaren 2000 som var oskadade. Jordsonden ligger till höger om härden. I sandtäkten intill härden påträffades under 1940-talet resterna efter en grav från vikingatid, det så kallade Brotjärnsfyndet (se länk i slutet av blogginlägget). Fyndet bestod av ett 40-tal bronsbeslag som troligtvis varit fästade vid ett bälte, en glaspärla, en silverring, järn- och tygfragment samt resterna efter ben och tänder från en obränd människa. Liknande fynd har gjorts i sydvästra Finland. Foto Olof Östlund ©Norrbottens museum
Raä Överluleå 321:1, samma härd som den föregående bilden. Jordsonden ligger till höger om härden och här syns också några av stenarna. Foto Olof Östlund ©Norrbottens museum.
Raä 322:1 Nyhittad boplats år 2000. Tillräckligt oskadad för att en arkeologisk undersökning skulle gå att genomföra två år senare. Foto Olof Östlund ©Norrbottens museum.
Bilderna i det här blogginlägget använde jag vid föreläsningen på Försvarsmuseet i Boden som jag gjorde i början av april i år. Det var mycket trevligt och publiken var blandad i åldrar och yrken. Gemensamt för alla i publiken var ett stort intresse och engagemang i arkeologi och kulturmiljö, och själv blev jag väldigt inspirerad av deras intresse vilket i sin tur gjorde att presterade ännu bättre som föreläsare. Min entusiasm kanske också förde någonting gott med sig. En av de yngre åhörarna undrade hur man ska utbilda sig för att bli arkeolog, och där och då fick jag litet ytterligare hopp om framtiden. Även i framtiden kommer det att finnas människor som vill bevara fornlämningar.
I och med föreläsningen på Försvarsmuseet i Boden så kan man säga att jag slutade den här tiden som arkeolog i Norrbotten ungefär där jag började den: På Bodens skjutfält.
Hej då Norrbotten
När jag börjar räkna år inser jag att jag har fler år i Norrbotten och större arkeologisk kunskap om det här länet än vad jag har om Västerbotten och min egen hembygd. Det är dags att ändra på det nu!
Tack för den här tiden, alla arbetskamrater och arkeologiintresserade i Norrbotten. Det är en konstig känsla att lämna Norrbotten och de arbetskamrater jag har haft här under många år. Vi är ett gäng arkeologer som genom åren upplevt mycket tillsammans och kommit att bli ett riktigt bra team, där vi vet vad var och en av oss kan. Jag har haft många fina upplevelser här och sett en fantastisk arkeologisk utveckling under de här åren. Jag kommer att sakna er, men jag kommer också att rikta blicken norrut emellanåt för att se vad som händer hos er. Men nu är det Skellefteå museum som gäller i första hand.
Forntiden är mitt yrke. Framtiden är ännu ett oskrivet blad. Vi ses där.
/Olof Östlund
Länkar:
Brotjärnsfyndet – Månadens föremål mars 2013.