Det känns roligt att skriva ett blogginlägg för Norrbottens museum igen. Jag bytte ju jobb och kom till Skellefteå museum i augusti 2017. Jag har nu börjat finna mig tillrätta med min nya arbetsplats och delvis andra arbetsuppgifter – även om jag fortfarande är arkeolog. Blogginlägg har det inte blivit några, förrän min tidigare arbetskamrat Frida Palmbo på Norrbottens museum hörde av sig och frågade om jag ville vara gästbloggare. Det finns ju mycket i Skellefteå museums geografiska intresseområde (kommunerna Norsjö, Malå, och Skellefteå) som är relevant i både Norrbotten och Västerbotten.
Äldsta mesolitikum, tiden direkt efter inlandsisens avsmältning, är mitt stora intresse. Men efter att jag strax före jul fått en artikel publicerad om de 10600 år gamla boplatserna vid Aareavaara och den tidigaste invandringen till norra Sverige, trodde jag att det skulle bli en paus för mig med denna intressanta tidsperiod. Andra spännande arbetsuppgifter skulle fylla min tid. Vi planerar bland annat en ny basutställning här på Skellefteå museum, som ska innefatta allt viktigt som hänt i nordöstra Västerbotten under tidsperioden som sträcker sig mellan inlandsisen och nutid. En “smula jättemycket” som ska infogas i den utställningen, så att säga. Alla tider – inte enbart äldsta mesolitikum.
Men så plötsligt fick jag ändå en oförutsedd mesolitisk gåta att försöka lösa – ett älgskelett som finns i Skellefteå museums gamla forntidsutställning. Det är resterna av en älg som gick igenom havsisen för drygt 8000 år sedan, enligt skylttexten som fanns i montern. Älgskelettet påträffades 1944 vid grävning för en vattenledning 2,4 meter under markytan vid Norra Järnvägsgatan i centrala Skellefteå. Skelettet monterades sedan på en stålställning för att visas upp vid 100-årsjubileet av Skellefteå stad, 1945. Därefter hamnade det så småningom (på 1980-talet) i Skellefteå museums forntidsutställning, och där det fortfarande finns kvar.
Älgskelettet i sin monter på Skellefteå museum.
Nu är tanken att utställningen ska rivas och/eller byggas om och älgen kommer troligen inte att ingå i nästa basutställning eftersom den inte är ett kulturhistoriskt fynd. Den är ett naturhistoriskt fynd. Den kommande utställningen ska nämligen handla om människans kulturhistoria i den nordöstra delen av Västerbotten.
Men vi kan ju inte bara plocka ner älgen och stuva undan skelettet i vårt magasin. Jag och Kristina Friberg (chef för avdelningen Samlingar och Dokumentation) resonerade om saken. Skelettet borde ju ha ett stort vetenskapligt värde, och det finns ett stort intresse för gamla djurben hos forskare som håller på med aDNA (ancient DNA – förhistoriskt DNA). Från vilket håll tog sig djuren till Skandinavien när inlandsisen smälte undan? Det är inte bara DNA hos människor som visar invandringsvägar vid olika tidpunkter, det finns möjlighet att undersöka samma sak med djur. Vi kontaktade därför Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm och Miljöarkeologiska laboratoriet på Umeå Universitet och frågade om de var intresserade av vår älg. Intresset visade sig vara mycket stort från deras sida.
Olof Östlund tittar på älgskallen och försöker avgöra hur ståltrådarna håller fast benen till stålställningen. Foto: Kristina Friberg, Skellefteå museum.
Men var den angivna åldern rätt? Jag störde mig lite på den något oprecisa textraden ”drygt 8000 år gammal” och hänvisningen till att benen påträffats i sedimentlager från Ancylussjön (ett gammalt stadium av Östersjöns utveckling). Varifrån kom uppgiften om 8000 år? Vad grundade den sig på? Var åldersbedömningen endast gjord utifrån det sedimentlager som älgen påträffats i? Jag ville se ett laboratorieresultat, där jag själv kunde läsa resultatet av en 14C-analys på papper. Jag hittade ingenting i ärendearkivet, men efter en stunds letande hittade min kollega Lage Johansson ett laboratorieresultat på ett annat ställe i Skellefteå museums arkiv. Provet hade skickats till Lund för analys 1984 och det visade 8610 +- 90 BP i okalbrerade värden. Det motsvarar en ålder på ungefär 9600-9700 i riktiga kalenderår räknat, och är ungefär lika gammalt som den äldsta fasen av boplatserna i Dumpokjauratj och Kangos. Älgskelettet var inte ”bara” drygt 8000 år gammalt, det var jättegammalt!
I princip gick älgen genom isen bara något eller några århundraden efter att inlandsisen lämnat den dåtida kusten. I Dumpokjaruratj (Arjeplog) och Kangos (nordväst om Pajala) fanns det fortfarande vid den tiden endast tundralandskap och lite fjällbjörkskog. Vid Bottenvikens kust hade de boreala skogarna med tall förmodligen precis börjat få fäste. Högsta kustlinjen i norra Västerbotten låg 230-240 meter över dagens havsnivå när inlandsisen lämnade kustbandet. Landhöjningstakten var våldsam de första århundradena, omkring 8-9 meter per århundrade. Om inlandsisen lämnade kusten, säg 200 år innan älgens olycka, innebär det att havsnivån då låg ungefär 210 meter över dagens havsnivå när älgen drunknade. Det innebär att närmaste kustlinje låg långt utom synhåll för älgen där den befann sig. Vad i hela världen gjorde den där ute på isen? Vad hade fått den att hamna så fel? Blev skrämd och flydde ut på isen? Älgar kan vandra långa sträckor på sommaren, men vintertid är den beroende av tallskog för att få tillräckligt med mat. Den här älgen befinner sig alltså i utkanten av där den borde befinna sig, en vinter för ungefär 9600 år sedan, även om den kan ha befunnit sig på land. Jättespännande!
Miljöarkeologiska laboratoriet och Naturhistoriska museet vill göra ytterligare 14C-dateringar innan de gör DNA-analysen. Men om älgen verkligen visar sig vara 9600 år gammal, så vore det verkligen intressant att få veta dess genetiska ursprung. Hade den sina anfäder nere i Nordtyskland eller i Ryssland? Från vilket håll kom älgstammen till norra Västerbotten? Vad innebar det för den dåtida mänskliga jägarens intresse för området? Dit bytesdjuren går, dit kommer också människan.
Nu har älgens överkäke och underkäke fraktats till Miljöarkeologiska Laboratoriet i Umeå för provtagning. Sedan får vi höra om forskarna på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm tror att det går att få fram bra analysresultat från ett älgskelett, som vi i dagsläget inte vet om det blivit påverkat av kemikalier vid någon konservering på 1940-talet. Vi hoppas att det finns tillräckligt bra benmaterial för att få fram ytterligare en pusselbit om den tidigaste invandringen till de nordliga delarna av Sverige. Den här gången är huvudrollsinnehavaren i historien inte en människa, utan en älg.
Jag tänker… såg någon älgen när den drunknade? Stod det en flock vargar vid sidan om och betraktade ett byte som försvann utom räckhåll? Eller stod där en grupp människor som såg älgens sista kamp? Kanske, kanske finns där någonting mera att hitta under Norra Järnvägsgatan i Skellefteå.
Vid tangentbordet denna gång,
Olof Östlund, Skellefteå museum
Länkar:
Skellefteå museums hemsida
http://skellefteamuseum.se/2018/02/vetenskapligt-viktigt-algskelett-med-9600-ar-pa-nacken/
Skellefteå museums sida på Facebook:
Den senaste artikeln om Aareavaara och Pionjärtiden finns att hitta här:
https://www.equinoxpub.com/home/view-chapter/?id=30729
Intressant läsning, stort tack! Uppdatera gärna sen när det kommer information från DNA-analysen….
Vi får be Olof återkomma när det finns ett resultat av DNA-analysen!
Pingback: Mellan is och hav-inventeringar 2020 i norra Västerbotten – Fanns det människor här för tiotusen år sedan? | Kulturmiljö vid Norrbottens museum
Spännande att läsa. Hur gick det med älgens ålder?
Älgens ålder är bekräftad med en andra datering. Den första dateringen som gjordes 1984 visade 8610 ± 90 BP. Den datering som sedan gjordes år 2018 visade 8535± 35 BP. När dessa två dateringar kalibreras visar de tillsammans att älgen är ca 9600 år gammal. Vi hoppades också att det skulle vara möjligt att göra en analys av älgens DNA för att försöka se från vilket håll den invandrat, om den kommit från öster eller från söder. Tyvärr var DNA så dåligt bevarat att detta inte gick att göra.