Under förhistorisk tid i Norrbotten användes en typ av keramik som magrats med asbest. Arkeologer som arbetat i länet har genom årens lopp samlat in en hel del av den så kallade asbestkeramiken till museets samlingar. Eftersom asbest är ett mycket hälsofarligt ämne har det inte varit möjligt att på ett säkert sätt digitalisera materialet eller tillhandahålla keramiken till forskning och publik verksamhet. Därmed har det funnits ett behov på museet av att ta fram en arbetsrutin för hur asbestkeramiken ska förvaras, visas upp och hanteras på ett säkert sätt. Under våren har nya arbetsrutiner och anpassade lokaler börjat användas och arbetet kommer att fortgå framöver.

Vad är asbestkeramik?

Att tillverka och bränna kärl av lera har varit en känd praktik för människan sedan tiden vi levde som jägare och samlare. Tekniken möjliggjorde att förnödenheter kunde lagras i täta kärl. För att tillverka keramik används lera som blandas ut med någon form av magring som gör keramiken slittålig. Under olika tidpunkter och platser har varierande material använts som magring, däribland krossad sten, glimmer, sand, krossad keramik (så kallad chamotte), krossade snäckskal, krossade brända ben, djurhår, fågeldun och växtfibrer men i norra Norden har även asbest använts.

Magring med asbest förekom främst i Finland, Kolahalvön, Nordnorge, norska Vestlandet och norra Sverige ner till Medelpad. Asbestens värmetåliga egenskaper har lett till tolkningen att keramiken kan ha använts vid metallhantering och bronsgjutning. Däremot har lipidanalyser (fettsyreanalys) av fastbrända rester från keramikens insida genomförts från några platser vid Norrbottenskusten. Analysresultaten visade på fetter från marina- och landlevande djur (eventuellt idisslare) samt vegetabilisk föda vilket tyder på att kärlen från dessa lokaler användes för förvaring av mat. Vissa skärvor visade inga spår av fettsyror vilket kan tyda på att dessa kärl förvarat andra material eller torr föda. Keramiken dyker tidigast upp i Finland under stenåldern (3900-2800 f.Kr till omkring 1800-1500 f.Kr) och hittas i Sverige först under mellersta bronsåldern men fortsätter användas ända fram till slutet av järnåldern (800 f.Kr till omkring 1000talet e.Kr).

 

Spår av odling

Under våren har arbetet påbörjats med att undersöka asbestkeramiken från museets samlingar. I detta skede noteras även intressanta attribut från keramiken, exempelvis om keramiken bär avtryck från eventuella frön. När människor tillverkade keramik hände det att frön fastnade i leran och satt därefter kvar när keramik kärlet stelnade. Med tidens gång förmultnar fröet och lämnar efter sig en avgjutning av det forntida fröet. Vid enstaka tillfällen har dessa håligheter efter frön hittats och en arkeobotaniker (en arkeolog som specialiserat sig på att identifiera frön) kan identifiera vilken växt fröet kommer ifrån.

Det som vi arkeobotaniker främst är intresserade av att finna, är frön från växter som indikerar mänsklig odling, exempelvis korn, havre, råg, eller lin. Odlade arter eller ogräs kan ge indikationer på tiden för jordbrukets etablering här i Norrbotten. Hittills har det inte hittats tydliga odlingsspår före medeltid men jag är optimistisk för att det kan finnas äldre odling vi inte funnit bevis för ännu.

Arbetsrutiner

Eftersom keramiken innehåller asbest som innebär en hälsorisk har det under flera år varit en diskussion om hur materialet skall hanteras på museet. Den första åtgärden var att se om det gick att mäta nivåerna av asbest i magasinet. Resultatet visade att det inte fanns några mätbara spår av asbest i lokalen förutom små utslag i fyndaskarna under själva keramikkärvorna. Det innebär att det inte medfört några hälsorisker att vistas i magasinen vilket är en lättnad för alla som arbetat med den arkeologiska samlingen genom årens lopp.

Därefter togs en arbetsrutin fram med vägledning från specialister på arbetsmiljö och säkerhet vid arbete med asbest. Det första steget i arbetsrutinen var att täcka över alla backar som innehöll asbestkeramik med plastsäckar av personal iförda skyddsutrustning. Den skyddsutrustning som används är skyddsoverall, skoskydd, handskar och halvmask med P3 filter (andningsskydd).

Backarna förflyttas därefter till ”asbestrummet” som är försedd med två ingångar, en sluss och ett omklädningsrum. Alla backar med asbestkeramik lämnas i slussen och därefter går personen som ska börja arbeta med materialet ut till omklädningsrummet för att lämna sina personliga tillhörigheter. Väl inne i asbetsrummet tar personen på sig skyddsutrustningen innan fyndbacken hämtas från slussen. Backen med fynd placeras i asbestrummets dragskåp och allt arbete med materialet sker därefter enbart bakom glaset.

Museets mål är att ompaketera all asbestkeramik till nya fyndaskar som plastas in med så kallade benpåsar (något stadigare genomskinlig plast) som därefter viks, häftas och märks med ”Asbest”. Asbestkeramiken registreras, sorteras efter vilken del av kärlet skärvan kommer ifrån, eventuell dekor och kvar brända rester från skärvans insida noteras i museets digitala arkiv. De färdiga fyndaskarna placeras i fyndbackar som rengjorts med dammsugare och våttorkning och förflyttas därefter till slussen. Personen som arbetar med materialet tar av sig skyddsutrustningen i asbestrummet. Ska utrustningen användas igen placeras skyddskläderna i en plastsäck, allt övrigt skräp läggs i en soptunna med lock som märkts med ”asbest”. Därefter kan personen gå ut i omklädningsrummet där händer och ansikte tvättas med vatten. Har arbetet pågått under en lång tid finns även möjlighet till dusch. Slutligen hämtas fynden från slussen och flyttas tillbaka till magasinet.

Museet arbetar ständigt med att digitalisera sina samlingar och att nu kunna möjliggöra en arbetsrutin för hantering av asbestkeramik är en stor pusselbit på vägen. Tidigare har museet inte kunnat visa upp eller tillhandahålla asbestkeramiken till forskning på grund av hälsoriskerna med asbest. Genom att placera asbestkeramiken i inplastade fyndaskar blir keramiken nu möjlig att studera visuellt och forskare kommer kunna ta del av informationen i det digitaliserade fyndlistorna.

Jag har den senaste tiden arbetat med att ompaketera ett material från en arkeologisk undersökning som ägde rum 1970 vid Nåttiholmen i Arvidsjaur socken. Vid lokalen hittades ett par hundra asbestkeramikkärvor som nu kan paketeras om. Rutinerna fungerar bra och det är planerat ett fortsatt arbete för att digitalisera fyndmaterialet från magasinet.

Trevlig sommar!

Ida Lundberg

Miljöarkeolog/arkeobotaniker

Referenser/ mer att läsa

Carpelan, Christian. 1978. Om asbestkeramikens historia i Fennoskandien. Finskt Museum. 1: 5 – 22

Palmbo, Frida. 2012. Asbestkeramik – En forntida hälsorisk. Kulturmiljöbloggen. https://kulturmiljonorrbotten.com/2012/02/28/asbestkeramik-en-forntida-halsorisk/