Vad finns i slöjdares och konstnärers arkiv?

Varför skulle någon vara intresserad av mitt arkiv? Att ha ett arkiv är väl inget för en duojár!  Det är några spontana reaktioner som vi fått när vi uppmanat samiska slöjdare och konstnärer att etablera sina arkiv vid Ájtte, Svenskt Fjäll- och samemuseum.

Projektet AIDA- Arctic Indigenous Design Archives är på många sätt ett riskprojekt där vi tillsammans med Samearkivet i Inari och Samisk Hǿgskole i Kautokeino utforskar vad en slöjdares eller konstnärs arkiv skulle kunna vara. Detta inom ramen för ett Interreg Nordprojekt. Hur skulle arbetet med dessa arkiv kunna anpassas för att harmonieras med en samisk förståelse av världen. Stora anspråk, kan det tyckas, men det är egentligen frågan om små förskjutningar och problematiseringar av våra nuvarande arbetssätt vid institutionerna.

Inledningsvis frågade vi slöjdare och konstnärer om de skulle vilja etablera arkiv, något som var öppet för alla. Det var inte en självklarhet, många kände sig tveksamma till att dela något som var så nära knutet till familjens traditioner. Vad händer med materialet när man lämnat det till Ájtte, var en annan fråga? Arkiven etablerades därför i nära samarbete med duojárat och med en lyhördhet inför deras tankar. 17 slöjdare och konstnärer plus Sameslöjdstiftelsen Sámi Duodji har hittills valt att etablera arkiv vid Ájtte. Intresset har varit större bland kvinnliga slöjdare än manliga. Ålderspannet är stort, från personer i 30 årsåldern till närmare 80 år, alla med sin speciella tillnärmning till duodji. Majoriteten av slöjdare har kommit från nord- och lulesamiskt område. Vad som skulle ingå i arkiven, var helt styrt av slöjdarna. Det vi poängterade var att vi inte var intresserade av det enskilda slöjdföremålet eller konstverket, vi ville istället sätta fokus på allt annat material som lett fram till objektet. Det visade sig att personerna sparat mycket i askar, kassar och bodar. Att detta skulle vara av värde för det gemensamma samiska kulturarvet var något som förvånade. Men arkivalierna hjälper oss att förstå enskilda konstnärskap men sammantaget utgör de även ett värdefullt material när förändringsprocesser i det samiska samhället skall analyseras. Några lämnade in ett omfångsrikt material medan andra gjorde ett urval. Arkivalierna som speglar duodji och skapandeprocessen är materialprover, formexperiment, skisser, anteckningsböcker, kvitton och beställningar, utställningskataloger och marknadsföringsmaterial. Det kan vara material i trä, horn, skinn och textil, papper, foto och video.

Material ur Solveig Labbas arkiv. Arkivalierna visar ett samarbete hon hade med artisten Sofia Jannok. Solveig Labbas arkiv speglar hennes arbete med duodji, design och utbildning. Foto: Lena Kuoljok Lind.

Det är till viss del sådant som vi traditionellt associerar med arkiv men det kan även vara som ElleMina Kuoljok Baer säger när hon håller upp sin mobiltelefon: detta är mitt arkiv! Här har jag inspirationsbilder från internetsajter och magasin, här dokumenterar jag material, skapandeprocessen och de färdiga slöjdföremålen. Detta är det framtida kulturarvet som vi måste fundera på hur vi på bästa sätt kan bevara för kommande generationer.    

Vi tänker ofta på arkiv som ett kollektivt minne, men i AIDA vill vi lyfta arkiven som en aktör i samtiden. Hur skall vi kunna synliggöra arkiven och göra dem till en aktiv del av kulturarvsarbetet? Det finns en inneboende spänning mellan att synliggöra duodjiarkiven som en del av det gemensamma kulturarvet och att blotta de enskilda skaparna och göra dem sårbara för kopiering och appropriering. Det är en återkommande farhåga bland slöjdarna, och i förlängningen ett ansvar för oss som institution. Vi måste ta frågan på allvar. Här finns det inga enkla lösningar eller självklara vägar att ta. Detta är något som måste diskuteras fram och i slutänden handlar det kanske om ett förtroende för institutioner.

Helge Sunnas arkiv består av utredningar, utställningskataloger och fotografier på duodji. Han har arbetat med trummor som speglar samisk samtid och finns representerad på flera museer. Arkivet innehåller både materialprover och skisser inför hans arbete med trummor.

Det är därför vi kallar vår nuvarande fas för utforskande och utprövande. Vi reflekterar och experimenterar kring nya sätt att använda arkiven och arkivmaterialet. Hur kan arkiven synliggöras? Hur kan de som använder arkiven få tillgång till material på nya sätt? Hur måste arkiv och museer förändra sina arbetssätt för att bättre motsvara en samisk förståelse av duodji? Arbetet sker i nära kontakt med de slöjdare och konstnärer som etablerat arkiv. Vi ser det som att vi inlett en relation som kommer att pågå under många år. Vi vill veta deras syn i olika frågor, vi bjuder in till seminarier, workshops, samtal och föreläsningar där de medverkar. Tillsammans utforskar vi hur en relation mellan slöjdare, konstnärer och museet skulle kunna se ut.

Vid tangentbordet:
Anna Westman Kuhmunen
Intendent Ájtte, Svenskt Fjäll- och samemuseum och projektledare för AIDA- arkiv som aktör i samtiden

Faktaruta
Duodji är hantverk skapat av samer och har sin grund i mötet mellan naturens material och samers traditionella behov. Ett behov av till exempel kläder, verktyg och husgeråd. En mycket viktig del av duodji är själva skapandet; process, filosofi, det ekologiska tänkandet och kunskap. Duodji har alltid anpassats och utvecklats efter tidens behov. Idag skapas många moderna alster och det är tillverkaren som införlivar sin uppfattning om duodji i det skapade.

Finansiärer i Sverige: EU genom Interreg Nord programmet och i AIDA I Statens Kulturråd, Kulturfonden för Finland och Sverige, Ájtte museum. I AIDA II Sameskolstyrelsen, Sametinget, Nämnden för hemslöjdsfrågor, Region Norrbotten, Ájtte museum.

Mer information: http://www.arkisto.fi/aida och https://www.facebook.com/aidaduodji

När Luleå fyllde 300 år – Jubileumsutställningen 1921

2021 fyller Corona ett år, men ingen här har väl glömt att Luleå också blir 400 år gammal. Runt omkring i kommunen försöker man hitta bra sätt – och självklart pandemisäkert – att fira staden ordentligt. Här, om ni vill följa med, kommer en påminnelse om hur det var för 100 år sedan, när Luleå var yngre och första världskriget nyligen tagit slut.
Det blir lätt att samla dokument och information när en jobbar på Norrbottens museum, vars arkiv är fyllt med dokument som målande berättar om den största händelsen som då ägde rum i Luleå. 1921 visades en Jubileumsutställning runt om i Luleå, en utställning som gav en omfattande bild av staden och dess industri, handel och kultur. På något vis kan den också anses som ett viktigt försök att skapa Luleås och, i stort, Norrbottens moderna identitet.

NSD, 2 juli 1921, Norrbottens museums tidningsarkiv.

Jubileumsutställningen öppnade den 2 juli 1921 och skulle från början hålla öppet till och med den 24 juli samma år.  Men succén blev så stor att den pågick hela månaden, med en stor karneval/ slutfest under den sista helgen. Evenemanget, som äntligen involverade samhället i sin helhet, utfördes på tre mötesplatser. På Gültzauudden byggdes ”flera paviljonger för flottnings-, skogs-, bergs- och sjöfartsutställningarna. Dessutom uppfördes en byggnad för biologiska museet, vilket förut varit inrymt i gamla landsstatshuset vid residenset” (Berättelse över…) och restaurangen vid båthamnen restaurerades. Norrbottens Hembygdsförening rekonstruerade det gamla rådhuset som brunnit ned 1887. Där rymdes Museiutställningen med arkeologisk-historisk inriktning.
På Läroverket och Västra Folkskolan satt kansliet. Här anordnades bland annat konst- och hantverksutställningar. I Hermelinsparken öppnades en liten restaurang med uteservering. Det tredje och sista stället var Norra Hamnplanen, en öppen yta som passade bra för en utställning. Där visades djur och även stora föremål och industrimaskiner.

Jubileumsutställningen år 1921, med anledning av 300-årsminnet av Luleå sads tillblivelse. Entrén till utställningsområdet på Gültzauudden. Fredsgatan i förgrunden. Foto: Henny Tegström, 1921, Luleå kommuns bildarkiv.
Från Jubileumsutställningen i Luleå 1921. Djurskydd. Källa: Norrbottens museums bildarkiv.
Biologiskt museum inrymt i Residensets södra flygelbyggnad. Flyttades 1921 till jubileumsutställningen på Gültzauudden. Foto: JG Lindgren, 1920, Luleå kommuns bildarkiv.

Eventets struktur var ganska hierarkisk och komplicerad då det innefattade ”en bestyrelse, ett arbetsutskott och ett kommissariat samt 10 gruppnämnder” (Berättelse över…) som tog ansvar för utställningarnas olika avdelningar. Mer precis, handlade avdelningarna om:
1) Jordbruk och Fiske
2) Kommunikationer och Tekniska Verk
3) Luleå Stads Historiska Utställning
4) Undervisningsväsendet
5) Skogs och Trähantering
6) Bergsbruk och Bergshantering
7) Sjöfart, Handel och Hantverk
8) Tryckalster och Social verksamhet
9) Sjukvård, Hygien och Social verksamhet
10) Hemslöjd, Förnföremål, Konst m.m.

Ansvariga för utställningarna var specialister och professionella som kunde stötta och planera flera omfattande visioner inom ’deras’ områden. Till exempel, övervakade fotograferna Borg Mesch och Henny Tegström fotografins utställning, medan länsmejerskan Anna Gustafsson var involverad i hemslöjds samt mejeris expo.
I Jubileumsutställningen uppvisades huvudsakligen flera aspekter av stadens ekonomiska samt kulturella liv. Den blev kortvarig men mötte dock sin publik genom att skildra Luleås mångfald och egenskaper. Staden presenterades också som en strategisk kärna vid kusten som även var knutpunkt för industri och ekonomi i Norrland.

Länets fotografer på Gültzauudden under jubileumsutställningen. Ur Luleå kommuns bildarkiv.
Karta över Luleå stad, 1921. Ur boken Katalog. Jubileumsutställningen i Luleå 1921. Tryckeriaktiebolaget Norrskenet, 1921.

Enligt kommissarien var anledningen till utställningen en sort revansch av Luleå och Norrbotten. Det var ett sätt att visa länet som oberoendet från Stockholm – tvärtom hade det sina egna resurser, sin egen identitet och sin egen röst. Resultatet av dessa resonemang blev då en berättelse för alla, där kultur, handel och ekonomi vävdes ihop med en modern hållning. Hur budskapet kommunicerades är också ett intressant perspektiv för att konstatera att Luleå ville vinna en plats på Sveriges moderna karta. Jubileumsutställningens kommunikation, som sköttes av kansliet och administrationen, skapade en sorts ’varumärke’ i form av stadens logga eller emblem. Det återkommer faktiskt på pappersbrev, som frimärke, mynt och i tidningarna, kataloger och andra typer av kommersiella eller andra publikationer.
På sidan om utställningen utvecklades också ett underhållningsprogram som riktade sig mot en bred publik. Från början var programmet än mer ambitiöst, men fick reduceras på grund av höga och ohållbara kostnader, som täckts mest tack vare privata donationer och generösa gåvor.   

Mynt till minne av Luleås 300-års jubileumsutställning.
Jubileumsutställningens säsongkort. Ur Norrbottens museums tidningsarkiv.

Man får också beakta att Luleås 300-års jubileumsutställning hände i en märklig och speciell kontext: mellan krisåren som följde första världskriget, kvinnors kamp för rösträtt och Norrbottens längtan efter dess identitet. Trots ekonomiska svårigheter kunde utställningens bestyrelse bygga upp ett komplext samt intressant arrangemang som blev en stor succé både för pressen och allmänheten.
Genom att bläddra i Jubileumsutställningskatalogen genomförs framför våra ögon en resa 100 år tillbaka i tiden. Vi åker bakåt tills Luleå var så annorlunda och samtidigt så igenkännlig. Förutom befolkningen så nämns sevärdheter som Luleå hamn, Gammelstad, stadens domkyrka, länsresidenset, stadshotellet och Riksbankshuset i katalogen. Dessa platser känner vi väl igen i nutiden.

”Sjö och stapelstaden Luleå, vars första privilegier äro utfärdade av Gustaf II Adolf och daterade Elfsnabben den 12 juli 1621, är residensort för Norrbotten (…) Efter den senaste förödande eldsvådan den 11 juni 1887 har stadens utseende mycket förändrats (…) Antalet invånare var vid senaste folkräkningen 10,545.
Stadens förnämsta näringskällor äro handel och sjöfart (…) Huvudsakliga utskeppningen utgöres av järnmalm, pappersmassa och trävaror (…).
Staden har ett sunt och fritt läge, och de hygieniska förhållandena äro numera i stort sett väl ordnade, sedan staden med stora kostnader anlade vatten- och avloppsledningar. (…) Stadens gator äro raka, men då gaturegleringen ännu ej kunnat helt genomföras, äro de ej utlagda till sin fulla bredd i den del av stadsplanen, som ej drabbades av 1887 års brand. I stadens centrum reser sig domkyrkan, vars kopparklädda spira är synlig på långt avstånd” (Katalog, s. 9-10).

/Silvia Colombo
Norrbottens museums bibliotekarie

Källor:
Katalog. Jubileumsutställningen i Luleå 1921, Tryckeriaktiebolaget Norrskenet, 1921.

Luleå stads 300-årsjubileum 1921: konstutställning, Stockholm 1921.

Berättelse över Jubileumsutställningen i Luleå 1921 utarbetad av Utställningskommissarie, 1925. Ur Norrbottens museums arkiv, vol. F10:8.

Norrbotten 1986. Museet 100 år, Norrbottens museum, Luleå 1986.

Arkivcentrum Norrbotten, Norrbottens museums arkiv, F10:1-8.