Norrbottens museums rutiner för hantering av asbestkeramik

Under förhistorisk tid i Norrbotten användes en typ av keramik som magrats med asbest. Arkeologer som arbetat i länet har genom årens lopp samlat in en hel del av den så kallade asbestkeramiken till museets samlingar. Eftersom asbest är ett mycket hälsofarligt ämne har det inte varit möjligt att på ett säkert sätt digitalisera materialet eller tillhandahålla keramiken till forskning och publik verksamhet. Därmed har det funnits ett behov på museet av att ta fram en arbetsrutin för hur asbestkeramiken ska förvaras, visas upp och hanteras på ett säkert sätt. Under våren har nya arbetsrutiner och anpassade lokaler börjat användas och arbetet kommer att fortgå framöver.

Vad är asbestkeramik?

Att tillverka och bränna kärl av lera har varit en känd praktik för människan sedan tiden vi levde som jägare och samlare. Tekniken möjliggjorde att förnödenheter kunde lagras i täta kärl. För att tillverka keramik används lera som blandas ut med någon form av magring som gör keramiken slittålig. Under olika tidpunkter och platser har varierande material använts som magring, däribland krossad sten, glimmer, sand, krossad keramik (så kallad chamotte), krossade snäckskal, krossade brända ben, djurhår, fågeldun och växtfibrer men i norra Norden har även asbest använts.

Magring med asbest förekom främst i Finland, Kolahalvön, Nordnorge, norska Vestlandet och norra Sverige ner till Medelpad. Asbestens värmetåliga egenskaper har lett till tolkningen att keramiken kan ha använts vid metallhantering och bronsgjutning. Däremot har lipidanalyser (fettsyreanalys) av fastbrända rester från keramikens insida genomförts från några platser vid Norrbottenskusten. Analysresultaten visade på fetter från marina- och landlevande djur (eventuellt idisslare) samt vegetabilisk föda vilket tyder på att kärlen från dessa lokaler användes för förvaring av mat. Vissa skärvor visade inga spår av fettsyror vilket kan tyda på att dessa kärl förvarat andra material eller torr föda. Keramiken dyker tidigast upp i Finland under stenåldern (3900-2800 f.Kr till omkring 1800-1500 f.Kr) och hittas i Sverige först under mellersta bronsåldern men fortsätter användas ända fram till slutet av järnåldern (800 f.Kr till omkring 1000talet e.Kr).

Asbestkeramik från Nåttiholmen med dekor. Skärvorna kommer från kärlets mynning.
Asbestkeramik från Nåttiholmen med dekor. Om man tittar noga syns asbesten som ljusa raka fibrer i keramiken.

 

Fastbrända rester på insidan av en skärva asbestkeramik.

Spår av odling

Under våren har arbetet påbörjats med att undersöka asbestkeramiken från museets samlingar. I detta skede noteras även intressanta attribut från keramiken, exempelvis om keramiken bär avtryck från eventuella frön. När människor tillverkade keramik hände det att frön fastnade i leran och satt därefter kvar när keramik kärlet stelnade. Med tidens gång förmultnar fröet och lämnar efter sig en avgjutning av det forntida fröet. Vid enstaka tillfällen har dessa håligheter efter frön hittats och en arkeobotaniker (en arkeolog som specialiserat sig på att identifiera frön) kan identifiera vilken växt fröet kommer ifrån.

Det som vi arkeobotaniker främst är intresserade av att finna, är frön från växter som indikerar mänsklig odling, exempelvis korn, havre, råg, eller lin. Odlade arter eller ogräs kan ge indikationer på tiden för jordbrukets etablering här i Norrbotten. Hittills har det inte hittats tydliga odlingsspår före medeltid men jag är optimistisk för att det kan finnas äldre odling vi inte funnit bevis för ännu.

Arbetsrutiner

Eftersom keramiken innehåller asbest som innebär en hälsorisk har det under flera år varit en diskussion om hur materialet skall hanteras på museet. Den första åtgärden var att se om det gick att mäta nivåerna av asbest i magasinet. Resultatet visade att det inte fanns några mätbara spår av asbest i lokalen förutom små utslag i fyndaskarna under själva keramikkärvorna. Det innebär att det inte medfört några hälsorisker att vistas i magasinen vilket är en lättnad för alla som arbetat med den arkeologiska samlingen genom årens lopp.

Därefter togs en arbetsrutin fram med vägledning från specialister på arbetsmiljö och säkerhet vid arbete med asbest. Det första steget i arbetsrutinen var att täcka över alla backar som innehöll asbestkeramik med plastsäckar av personal iförda skyddsutrustning. Den skyddsutrustning som används är skyddsoverall, skoskydd, handskar och halvmask med P3 filter (andningsskydd).

Backarna förflyttas därefter till ”asbestrummet” som är försedd med två ingångar, en sluss och ett omklädningsrum. Alla backar med asbestkeramik lämnas i slussen och därefter går personen som ska börja arbeta med materialet ut till omklädningsrummet för att lämna sina personliga tillhörigheter. Väl inne i asbetsrummet tar personen på sig skyddsutrustningen innan fyndbacken hämtas från slussen. Backen med fynd placeras i asbestrummets dragskåp och allt arbete med materialet sker därefter enbart bakom glaset.

Asbestrummets dragskåp. I dragskåpet sköts all hantering av asbestkeramiken.

Museets mål är att ompaketera all asbestkeramik till nya fyndaskar som plastas in med så kallade benpåsar (något stadigare genomskinlig plast) som därefter viks, häftas och märks med ”Asbest”. Asbestkeramiken registreras, sorteras efter vilken del av kärlet skärvan kommer ifrån, eventuell dekor och kvar brända rester från skärvans insida noteras i museets digitala arkiv. De färdiga fyndaskarna placeras i fyndbackar som rengjorts med dammsugare och våttorkning och förflyttas därefter till slussen. Personen som arbetar med materialet tar av sig skyddsutrustningen i asbestrummet. Ska utrustningen användas igen placeras skyddskläderna i en plastsäck, allt övrigt skräp läggs i en soptunna med lock som märkts med ”asbest”. Därefter kan personen gå ut i omklädningsrummet där händer och ansikte tvättas med vatten. Har arbetet pågått under en lång tid finns även möjlighet till dusch. Slutligen hämtas fynden från slussen och flyttas tillbaka till magasinet.

Museet arbetar ständigt med att digitalisera sina samlingar och att nu kunna möjliggöra en arbetsrutin för hantering av asbestkeramik är en stor pusselbit på vägen. Tidigare har museet inte kunnat visa upp eller tillhandahålla asbestkeramiken till forskning på grund av hälsoriskerna med asbest. Genom att placera asbestkeramiken i inplastade fyndaskar blir keramiken nu möjlig att studera visuellt och forskare kommer kunna ta del av informationen i det digitaliserade fyndlistorna.

Jag har den senaste tiden arbetat med att ompaketera ett material från en arkeologisk undersökning som ägde rum 1970 vid Nåttiholmen i Arvidsjaur socken. Vid lokalen hittades ett par hundra asbestkeramikkärvor som nu kan paketeras om. Rutinerna fungerar bra och det är planerat ett fortsatt arbete för att digitalisera fyndmaterialet från magasinet.

Trevlig sommar!

Ida Lundberg

Miljöarkeolog/arkeobotaniker

Referenser/ mer att läsa

Carpelan, Christian. 1978. Om asbestkeramikens historia i Fennoskandien. Finskt Museum. 1: 5 – 22

Palmbo, Frida. 2012. Asbestkeramik – En forntida hälsorisk. Kulturmiljöbloggen. https://kulturmiljonorrbotten.com/2012/02/28/asbestkeramik-en-forntida-halsorisk/

Norrbottens fjällboskap kring sekelskiftet 1900

I samband med privata arkivstudier i Norrbottens museums arkiv rörande en norrbottensgård, bläddrade jag igenom delar av materialet för Norrbottens läns stambok för fjällboskap från början av 1900-talet. Detta var för mig sedan tidigare ett okänt material, och fotografier på några av fjällkorna som har levt i Norrbotten skänkte en viss vemodskänsla. För drygt 100 år sedan fanns det en hel del fjällkor runt om i Norrbotten, där de enskilda gårdarna hade sin egen boskapsbesättning. Det är viss skillnad från idag, med alltmer igenväxande åkermark och betydligt färre lantbrukare i länet.

Fagerros, ägare A J Edström Svedjan Glommersträsk_1910-1914

Kon Fagerros. Ägare A J Edström i Svedjan, Glommersträsk, ca 1910-tal.

Fjällkon är en lantrasko som har formats av det jordbruk med bete i skogen och fäbodbruk som bedrivits i norra Sverige under lång tid. Fjällkon har enligt Svensk Fjällrasavel utvecklas till en lättrörlig, intelligent och social ko. Då rasen får större delen av sommarens foder genom skogsbete har fjällkon utvecklat ett starkt fodersök som ger en nyfiken ko, som om den mjölkas också blir väldigt social.

Den svenska rasaveln för boskap uppkom under 1880-talet. I Norrbotten valde Hushållningsällskapet att enbart premiera fjällrasen, vilket även skedde i Västerbotten, Jämtland och Västernorrlands län. 1893 togs det fram ett dokument som beskrev hur man ville att fjällraskon skulle se ut: vit med mindre röda eller svarta prickar på sidorna.

Tjur001

Tjur med fläckar på sidorna.

Dessutom skulle fjällrasen vara kullig. Varje län förde stamböcker över fjällrasen, som 1912 ersattes med en riksstambok.  På grund av de stränga reglerna kring hur fjällrasen skulle se ut, blev det brist på premierbara tjurar. Man kunde på den tiden inte tänka sig att rasen kunde ha varierande färgteckningar – för då var det helt enkelt ingen ras. Lokala tjurföreningar bildades för att lösa problemet, där tjurarna i föreningen skulle betäcka ett större antal kor. Tjurföreningarna fick förmånliga lån för inköp av tjurar, och om tjuren behölls under flera år så efterskänktes stora delar av lånesumman.

Ersnäs tjurförenings verksamh010

Tjurföreningarna fick lämna redogörelse för sin verksamhet. I detta exempel redogör Ersnäs tjurförenings verksamhet för år 1915. Föreningen bildades 1912 och bestod år 1915 av 98 medlemmar och ägde då 4 tjurar, Kurt, Näs, Dison och Jöns, samt 248 st premieringskor. Under 1915 hade de fyra tjurarna betäckt 197 premierade kor samt 216 ej premierade kor.

Tyvärr medförde aveln på enbart vita djur, att det började komma tjurkalvar som helt saknade testiklar. Undersökningar visade sig att det var den vita färgen som var problemet. Det var ett recessivt anlag, som innebar att djuret måste få anlag från båda föräldrarna för att tappa antingen en testikel eller en äggstock. Den s.k. vita kostymen var orsaken. Dessvärre fanns inga färgade fjällkor kvar i Sverige, så ett 40-tal tjurar från den nordiska systerraden Sidet Trönderfe/Nordlandsfe importerades från Norge i slutet av 1930-talet och början av 1940-talet för att åtgärda problemet.

Berge005_Elfsby tjurförening

Tjuren Berge, Elsfby Tjurförening.

Tjur Ramses 2

I stamrullorna över fjällboskapen redovisas släktskapen för respektive djur, för att undvika inavel. För tjuren Ramses så redovisas flera generationer kor och tjurar i släktträdet.

Från stamböckerna över Norrbottens läns stamboskap har namnen på kor och tjurar, ägare, hur mycket mjölk en ko har gett m.m. antecknats. Det är dokument som vittnar om en annan tid. För den som äger en äldre gård i Norrbotten kan det vara möjligt att genom tidigare ägares namn kunna se om gården har haft fjällkor och/eller tjurar, vilket såklart kan ge ett historiskt mervärde till gården.

Snövit1

Isak Larssons ko Snövit, Glommersträsk.

Snövit3

Information om kon Snövit, Glommersträsk. I stamrullan framgår att Snövit föddes 1898 hos Erik Nilsson, att hennes fader var tjuren Bio och moder var kon Grössi och hur mycket mjölk hon gett under de redovisade åren 1907-1913.

I Stambok öfver Fjällboskapen inom Norrbottens län från år 1898 namnges 70 kor och 17 tjurar i Norrbotten, där det är tydligt att namnen i Tornedalen har fått finskklingande namn i förhållande till de svensktalande delarna av länet. Konamnen Dufva, Krita och Sköna är vanligast förekommande med tre kor vardera. Därefter följer Fagerkind, Sköna, Hvitlind, Rosa, Perla, Lilja, Skalla och Juokainen med två kor vardera. Ensamt förekommande konamn är Gullros, Bovalla, Lappa, Krona, Fagerros, Majros, Perla, Svana, Liljefors, Sälja, Hjerta, Örsvart, Maja, Linnea, Alma, Sörland, Gullros, Myra, Äppla, Hvitgås, Socker, Hoflin, Lomiki, Fikona, Helmenkukku, Matiki, Onnenkukku, Keikku, Omena, Herdinna, Lilly, Blända, Kajhava, Linga, Grann, Slänta, Silfverros, Örsvart, Fjällros, Kind, Pikkele, Hvita, Majken, Guldros och Glada. Två av tjurarna har namnen Balder, övriga tjurar är ensamma om sina namn, bortsett från att tre tjurar med namnen Navas I, Navas II och Navas III. Övriga tjurnamn är Unkas, Pors, Rask, Bio, Murre, Modig, Juotir, Lasse, Olle, Ramses, Oden och Primus.

Fagerros nr7

Kon Fagerros ur Stambok öfver Fjällboskapen inom Norrbottens län 1898.

Fagerros nr 7_2

Information om bland annat kon Fagerros på bilden ovan, ur Stambok öfver Fjällboskapen inom Norrbottens län 1898. Där framgår att Fagerros föddes 1892 på Åminne och ägdes av lantbruksdirektören E. Frisendahl i Åminne. Fagerros var en vit fjällko med få svarta prickar på öronen. Fadern var tjuren Navas I och modern Fagerkind. Mellan åren 1895-1897 gav Fagerros mellan 1492-2093 liter mjölk. Premierad med tredje pris i Harads år 1894.

Navas II

Tjuren Navas II ur Stambok öfver Fjällboskapen inom Norrbottens län 1898.

NavasII_2

Information om bland annat Navas II ur Stambok öfver Fjällboskapen inom Norrbottens län 1898. Tjuren Navas II föddes 1892 på Åminne och var en helvit tjur utan tecken. Fadern var tjuren Navas I och modern var av ren fjällras, tydligen utan namn. Premierad med flera pris.

Kring 1910 har andelen fjällkor och tjurar ökat i Norrbotten. I registren över Norrbottens läns stamboskap över fjällkor och tjurar har blivit avsevärt längre än från 1890 års stambok. Bland konamnen dominerar framförallt namnen Blomma, Docka, Duva, Fjälla, Fager, Krita, Krona, Krusa, Kulla, Lilja, Lycka, Pärla/Perla, Pricka, Rosa, Svana, Sköna och Tärna. Ett flertal finskklingande namn förekommer i Tornedalen, exempelvis: Elämänkukka, Kruunu, Fiikuna, Mansikka, Omena och Onnenkukka.

Många av kornamnen kan kopplas till blommor av olika slag: Ackleja, Blomma, Blomster, Blommros, Begonia, Danros, Dalia, Dragros, Dagros, Elämänkukka (Livets blomma), Fageros, Fikon, Fikuna (Fikon) Flora, Fagerlin, Fagerlina, Fröjdelin, Fjällros, Gullros, Grannros, Gullviva, Guldrosa, Gullblom, Häggblomma, Hjärtros, Kindros, Kallros, Kruslin, Kullankukku (Guldblomma) Lilja, Lindros, Lyckros, Linea, Ljunga, Myrten, Majros, Mandel, Mansika (jordgubbe), Näckros, Nattros, Omena (Äpple), Onnenkukka (Lyckoblomma), Onnenruusa (Lyckoros), Pomeransi (Pomerans), Rosalin, Sippa, Solöga, Svartöga, Sidros, Sjöblom, Siljeros, Skärros, Solros, Slantros, Törnros, Tinros, Viva, Vittlin, Vallmo, Viola, Vendros, Vitros, Vippa, Valro, Åkerbär, Äppel och Äppla. Utöver de vackra blomsternamnen finns andra poetiskt klingande konamn som exempelvis Docka, Fina, Fagra, Goda, Glada, Guldfager, Helminki (Pärla/Pärlan?), Hjärta, Humla, Lemminki (Favoriten), Lycka, Lärka, Lugna, Ljuva, Pärla, Päärly (Pärlan), Sköna, Stjärna, Saga, Snälla, Tindra, Toivo (Hopp), Tähinkki (Min stjärna?), Vacker, Viljankukka (Kornblomma) och Välkommen.

Nottefin1

Nottefin.

Namnen Allröd, Bruna, Brunätta, Blanka, Broka, Fläcka, Gåfva, Kindgrå, Pricka, Punokorva/Ponekorva (Rödöra) Röda, Strimma, Svärta, Spräckel, Snökull, Snövit, Spräcklig, Svartöra, Svartöga, Silvervit, Svarta, Vinter, Vita, Vitlock och Örsvart ger viss fingervisning om kons färger och speciella kännetecken.

I enstaka fall verkar korna ha fått mer fantasilösa namn som Ettan, Tvåan, Första, Kossan och Koho.

För tjurarnas del förekommer bland annat namns om kan kopplas till gudar och mytologi, kungar och militärer: Apollo, Blanco Rex, Backus, Drabant, Dragon, Domo-Rex, Exellens, Farao, Garm, Disponent, Giv Akt, Fenrik, Heimdal, Herkules, Jupiter, Kornett, Mecenat, Nobel, Nestor, Ramses, Salvator och Viking. Exempel på andra tjurnamn är Adonis, Artist, Bore, Bellman, Dristig, Dunder, Diamant, Drake, Driftig, Ejr-Bravo, Elit, Finn, Favorit, Flanör, Glader, Grabben, Festus, Hägg, Käck, KritBrage, Kalle, Krabat, Lex-Juan, Lull-Lull, Liberal, Lagom, Lord Junker, Näve, Rebell, Skald, Svan och Vinter.

Svan007_Nybyns tjurförening

Tjuren Svan, Nybyns tjurförening.

I stamböckerna över tjurar redovisas även tjurar som har slaktats. Om det fanns någon speciell orsak till slakt redovisades detta. Exempel som förekommer är ”för trög till avel”, ”genom överansträngning med för många betäckningar. Som yngre oduglig till avel (impotent)” och ”ondska, dock ej av farlig beskaffenhet”.

Berge006

Tjuren Berge, född 1902, fick 1a pris i tjurpremieringen i Älvsbyn 1906 och 1907, men kom sedan att slaktas 1907 på grund av ondska, dock ej av farlig beskaffenhet. Ondskan bedömdes alltså inte vara ärtflig.

Idag får korna en öronbricka med ett nummer, men de flesta kor får än idag ett tilltalsnamn. Branschorganisationen Svensk mjölk, som numera är nedlagd, har 256 500 av 300 000 registrerade mjölkkor även fått ett tilltalsnamn. 2009 var Rosa det vanligaste namnet, då 14 000 kor kallades för Rosa. Stjärna kom på andra plats med närmare 12 000 kor som fått detta tilltalsnamn. Variationen på namn är däremot inte så stor. På en och samma gård kan flera kor heta Rosa, antagligen för att kvigkalvarna ofta ärver sina namn. Korna hållas istället isär med hjälp av öronnumret. Svensk mjölk gjorde 2006 en undersökning bland 500 mjölkbönder, där 1/5 av de tillfrågade möjlkbönderna berättade att de hade eller hade haft kor som reagerade på sina tilltalsman. Enligt en brittisk studie så ger mjölkkor som har fått ett namn mer mjölk än en ko utan tilltalsnamn.

Konamnen som finns med i Norrbottens läns stamböcker visar på en stor variation av namnformer, som ofta är pampiga, poetiskt klingande eller namn som kan knytas till djurets färg eller sinnelag. Som Walde Lorens Wanhainen skrev under första halvan av 1900-talet: En ko utan man verkar vara lika otänkbart som att en människa skulle vara namnlös. Stamrullorna över fjällboskapen i Norrbotten berättar dels om den svenska rasaveln som förekom från slutet av 1800-talet för att utveckla fjällkon och undvika inavel, men de är även ett tidsdokument som vittnar om människans kärlek till korna. Som arkeolog har jag besökt en och annan övergiven gårdslämning och fäbodlämning från 1800-1900-tal runt om i Norrbotten. Ofta får jag en känsla av vemod på dessa platser där någon har bott, brukat jorden, levt av och med naturen och slitit för sitt uppehälle. Där har korna varit en del av familjen, de har bidragit till familjens uppehälle på platsen och varit en viktig del i vardagen. Korna har fått beta fritt i skogen och kanske går det -om man lyssnar riktigt ordentligt – att fortfarande att höra svunna röster från när familjens medlemmar har kallat hem sina djur till ladugården för mjölkning, likt Jonna Jintons lockrop.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog


Källor och läs mer

Läs mer om den svenska fjällkon på Svensk fjällrasavel

Stambok öfver Fjällboskapen inom Norrbottens län, Arkivcentrum Norrbotten

Land Lantbruk: Rosa fortfarande ett populärt konamn

Wanhainen, Walde Lorens (1937). Konamn i olika delar av Finnbygden. I: Tornedalen nr 4.