Norrbottens fjällboskap kring sekelskiftet 1900

I samband med privata arkivstudier i Norrbottens museums arkiv rörande en norrbottensgård, bläddrade jag igenom delar av materialet för Norrbottens läns stambok för fjällboskap från början av 1900-talet. Detta var för mig sedan tidigare ett okänt material, och fotografier på några av fjällkorna som har levt i Norrbotten skänkte en viss vemodskänsla. För drygt 100 år sedan fanns det en hel del fjällkor runt om i Norrbotten, där de enskilda gårdarna hade sin egen boskapsbesättning. Det är viss skillnad från idag, med alltmer igenväxande åkermark och betydligt färre lantbrukare i länet.

Fagerros, ägare A J Edström Svedjan Glommersträsk_1910-1914

Kon Fagerros. Ägare A J Edström i Svedjan, Glommersträsk, ca 1910-tal.

Fjällkon är en lantrasko som har formats av det jordbruk med bete i skogen och fäbodbruk som bedrivits i norra Sverige under lång tid. Fjällkon har enligt Svensk Fjällrasavel utvecklas till en lättrörlig, intelligent och social ko. Då rasen får större delen av sommarens foder genom skogsbete har fjällkon utvecklat ett starkt fodersök som ger en nyfiken ko, som om den mjölkas också blir väldigt social.

Den svenska rasaveln för boskap uppkom under 1880-talet. I Norrbotten valde Hushållningsällskapet att enbart premiera fjällrasen, vilket även skedde i Västerbotten, Jämtland och Västernorrlands län. 1893 togs det fram ett dokument som beskrev hur man ville att fjällraskon skulle se ut: vit med mindre röda eller svarta prickar på sidorna.

Tjur001

Tjur med fläckar på sidorna.

Dessutom skulle fjällrasen vara kullig. Varje län förde stamböcker över fjällrasen, som 1912 ersattes med en riksstambok.  På grund av de stränga reglerna kring hur fjällrasen skulle se ut, blev det brist på premierbara tjurar. Man kunde på den tiden inte tänka sig att rasen kunde ha varierande färgteckningar – för då var det helt enkelt ingen ras. Lokala tjurföreningar bildades för att lösa problemet, där tjurarna i föreningen skulle betäcka ett större antal kor. Tjurföreningarna fick förmånliga lån för inköp av tjurar, och om tjuren behölls under flera år så efterskänktes stora delar av lånesumman.

Ersnäs tjurförenings verksamh010

Tjurföreningarna fick lämna redogörelse för sin verksamhet. I detta exempel redogör Ersnäs tjurförenings verksamhet för år 1915. Föreningen bildades 1912 och bestod år 1915 av 98 medlemmar och ägde då 4 tjurar, Kurt, Näs, Dison och Jöns, samt 248 st premieringskor. Under 1915 hade de fyra tjurarna betäckt 197 premierade kor samt 216 ej premierade kor.

Tyvärr medförde aveln på enbart vita djur, att det började komma tjurkalvar som helt saknade testiklar. Undersökningar visade sig att det var den vita färgen som var problemet. Det var ett recessivt anlag, som innebar att djuret måste få anlag från båda föräldrarna för att tappa antingen en testikel eller en äggstock. Den s.k. vita kostymen var orsaken. Dessvärre fanns inga färgade fjällkor kvar i Sverige, så ett 40-tal tjurar från den nordiska systerraden Sidet Trönderfe/Nordlandsfe importerades från Norge i slutet av 1930-talet och början av 1940-talet för att åtgärda problemet.

Berge005_Elfsby tjurförening

Tjuren Berge, Elsfby Tjurförening.

Tjur Ramses 2

I stamrullorna över fjällboskapen redovisas släktskapen för respektive djur, för att undvika inavel. För tjuren Ramses så redovisas flera generationer kor och tjurar i släktträdet.

Från stamböckerna över Norrbottens läns stamboskap har namnen på kor och tjurar, ägare, hur mycket mjölk en ko har gett m.m. antecknats. Det är dokument som vittnar om en annan tid. För den som äger en äldre gård i Norrbotten kan det vara möjligt att genom tidigare ägares namn kunna se om gården har haft fjällkor och/eller tjurar, vilket såklart kan ge ett historiskt mervärde till gården.

Snövit1

Isak Larssons ko Snövit, Glommersträsk.

Snövit3

Information om kon Snövit, Glommersträsk. I stamrullan framgår att Snövit föddes 1898 hos Erik Nilsson, att hennes fader var tjuren Bio och moder var kon Grössi och hur mycket mjölk hon gett under de redovisade åren 1907-1913.

I Stambok öfver Fjällboskapen inom Norrbottens län från år 1898 namnges 70 kor och 17 tjurar i Norrbotten, där det är tydligt att namnen i Tornedalen har fått finskklingande namn i förhållande till de svensktalande delarna av länet. Konamnen Dufva, Krita och Sköna är vanligast förekommande med tre kor vardera. Därefter följer Fagerkind, Sköna, Hvitlind, Rosa, Perla, Lilja, Skalla och Juokainen med två kor vardera. Ensamt förekommande konamn är Gullros, Bovalla, Lappa, Krona, Fagerros, Majros, Perla, Svana, Liljefors, Sälja, Hjerta, Örsvart, Maja, Linnea, Alma, Sörland, Gullros, Myra, Äppla, Hvitgås, Socker, Hoflin, Lomiki, Fikona, Helmenkukku, Matiki, Onnenkukku, Keikku, Omena, Herdinna, Lilly, Blända, Kajhava, Linga, Grann, Slänta, Silfverros, Örsvart, Fjällros, Kind, Pikkele, Hvita, Majken, Guldros och Glada. Två av tjurarna har namnen Balder, övriga tjurar är ensamma om sina namn, bortsett från att tre tjurar med namnen Navas I, Navas II och Navas III. Övriga tjurnamn är Unkas, Pors, Rask, Bio, Murre, Modig, Juotir, Lasse, Olle, Ramses, Oden och Primus.

Fagerros nr7

Kon Fagerros ur Stambok öfver Fjällboskapen inom Norrbottens län 1898.

Fagerros nr 7_2

Information om bland annat kon Fagerros på bilden ovan, ur Stambok öfver Fjällboskapen inom Norrbottens län 1898. Där framgår att Fagerros föddes 1892 på Åminne och ägdes av lantbruksdirektören E. Frisendahl i Åminne. Fagerros var en vit fjällko med få svarta prickar på öronen. Fadern var tjuren Navas I och modern Fagerkind. Mellan åren 1895-1897 gav Fagerros mellan 1492-2093 liter mjölk. Premierad med tredje pris i Harads år 1894.

Navas II

Tjuren Navas II ur Stambok öfver Fjällboskapen inom Norrbottens län 1898.

NavasII_2

Information om bland annat Navas II ur Stambok öfver Fjällboskapen inom Norrbottens län 1898. Tjuren Navas II föddes 1892 på Åminne och var en helvit tjur utan tecken. Fadern var tjuren Navas I och modern var av ren fjällras, tydligen utan namn. Premierad med flera pris.

Kring 1910 har andelen fjällkor och tjurar ökat i Norrbotten. I registren över Norrbottens läns stamboskap över fjällkor och tjurar har blivit avsevärt längre än från 1890 års stambok. Bland konamnen dominerar framförallt namnen Blomma, Docka, Duva, Fjälla, Fager, Krita, Krona, Krusa, Kulla, Lilja, Lycka, Pärla/Perla, Pricka, Rosa, Svana, Sköna och Tärna. Ett flertal finskklingande namn förekommer i Tornedalen, exempelvis: Elämänkukka, Kruunu, Fiikuna, Mansikka, Omena och Onnenkukka.

Många av kornamnen kan kopplas till blommor av olika slag: Ackleja, Blomma, Blomster, Blommros, Begonia, Danros, Dalia, Dragros, Dagros, Elämänkukka (Livets blomma), Fageros, Fikon, Fikuna (Fikon) Flora, Fagerlin, Fagerlina, Fröjdelin, Fjällros, Gullros, Grannros, Gullviva, Guldrosa, Gullblom, Häggblomma, Hjärtros, Kindros, Kallros, Kruslin, Kullankukku (Guldblomma) Lilja, Lindros, Lyckros, Linea, Ljunga, Myrten, Majros, Mandel, Mansika (jordgubbe), Näckros, Nattros, Omena (Äpple), Onnenkukka (Lyckoblomma), Onnenruusa (Lyckoros), Pomeransi (Pomerans), Rosalin, Sippa, Solöga, Svartöga, Sidros, Sjöblom, Siljeros, Skärros, Solros, Slantros, Törnros, Tinros, Viva, Vittlin, Vallmo, Viola, Vendros, Vitros, Vippa, Valro, Åkerbär, Äppel och Äppla. Utöver de vackra blomsternamnen finns andra poetiskt klingande konamn som exempelvis Docka, Fina, Fagra, Goda, Glada, Guldfager, Helminki (Pärla/Pärlan?), Hjärta, Humla, Lemminki (Favoriten), Lycka, Lärka, Lugna, Ljuva, Pärla, Päärly (Pärlan), Sköna, Stjärna, Saga, Snälla, Tindra, Toivo (Hopp), Tähinkki (Min stjärna?), Vacker, Viljankukka (Kornblomma) och Välkommen.

Nottefin1

Nottefin.

Namnen Allröd, Bruna, Brunätta, Blanka, Broka, Fläcka, Gåfva, Kindgrå, Pricka, Punokorva/Ponekorva (Rödöra) Röda, Strimma, Svärta, Spräckel, Snökull, Snövit, Spräcklig, Svartöra, Svartöga, Silvervit, Svarta, Vinter, Vita, Vitlock och Örsvart ger viss fingervisning om kons färger och speciella kännetecken.

I enstaka fall verkar korna ha fått mer fantasilösa namn som Ettan, Tvåan, Första, Kossan och Koho.

För tjurarnas del förekommer bland annat namns om kan kopplas till gudar och mytologi, kungar och militärer: Apollo, Blanco Rex, Backus, Drabant, Dragon, Domo-Rex, Exellens, Farao, Garm, Disponent, Giv Akt, Fenrik, Heimdal, Herkules, Jupiter, Kornett, Mecenat, Nobel, Nestor, Ramses, Salvator och Viking. Exempel på andra tjurnamn är Adonis, Artist, Bore, Bellman, Dristig, Dunder, Diamant, Drake, Driftig, Ejr-Bravo, Elit, Finn, Favorit, Flanör, Glader, Grabben, Festus, Hägg, Käck, KritBrage, Kalle, Krabat, Lex-Juan, Lull-Lull, Liberal, Lagom, Lord Junker, Näve, Rebell, Skald, Svan och Vinter.

Svan007_Nybyns tjurförening

Tjuren Svan, Nybyns tjurförening.

I stamböckerna över tjurar redovisas även tjurar som har slaktats. Om det fanns någon speciell orsak till slakt redovisades detta. Exempel som förekommer är ”för trög till avel”, ”genom överansträngning med för många betäckningar. Som yngre oduglig till avel (impotent)” och ”ondska, dock ej av farlig beskaffenhet”.

Berge006

Tjuren Berge, född 1902, fick 1a pris i tjurpremieringen i Älvsbyn 1906 och 1907, men kom sedan att slaktas 1907 på grund av ondska, dock ej av farlig beskaffenhet. Ondskan bedömdes alltså inte vara ärtflig.

Idag får korna en öronbricka med ett nummer, men de flesta kor får än idag ett tilltalsnamn. Branschorganisationen Svensk mjölk, som numera är nedlagd, har 256 500 av 300 000 registrerade mjölkkor även fått ett tilltalsnamn. 2009 var Rosa det vanligaste namnet, då 14 000 kor kallades för Rosa. Stjärna kom på andra plats med närmare 12 000 kor som fått detta tilltalsnamn. Variationen på namn är däremot inte så stor. På en och samma gård kan flera kor heta Rosa, antagligen för att kvigkalvarna ofta ärver sina namn. Korna hållas istället isär med hjälp av öronnumret. Svensk mjölk gjorde 2006 en undersökning bland 500 mjölkbönder, där 1/5 av de tillfrågade möjlkbönderna berättade att de hade eller hade haft kor som reagerade på sina tilltalsman. Enligt en brittisk studie så ger mjölkkor som har fått ett namn mer mjölk än en ko utan tilltalsnamn.

Konamnen som finns med i Norrbottens läns stamböcker visar på en stor variation av namnformer, som ofta är pampiga, poetiskt klingande eller namn som kan knytas till djurets färg eller sinnelag. Som Walde Lorens Wanhainen skrev under första halvan av 1900-talet: En ko utan man verkar vara lika otänkbart som att en människa skulle vara namnlös. Stamrullorna över fjällboskapen i Norrbotten berättar dels om den svenska rasaveln som förekom från slutet av 1800-talet för att utveckla fjällkon och undvika inavel, men de är även ett tidsdokument som vittnar om människans kärlek till korna. Som arkeolog har jag besökt en och annan övergiven gårdslämning och fäbodlämning från 1800-1900-tal runt om i Norrbotten. Ofta får jag en känsla av vemod på dessa platser där någon har bott, brukat jorden, levt av och med naturen och slitit för sitt uppehälle. Där har korna varit en del av familjen, de har bidragit till familjens uppehälle på platsen och varit en viktig del i vardagen. Korna har fått beta fritt i skogen och kanske går det -om man lyssnar riktigt ordentligt – att fortfarande att höra svunna röster från när familjens medlemmar har kallat hem sina djur till ladugården för mjölkning, likt Jonna Jintons lockrop.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog


Källor och läs mer

Läs mer om den svenska fjällkon på Svensk fjällrasavel

Stambok öfver Fjällboskapen inom Norrbottens län, Arkivcentrum Norrbotten

Land Lantbruk: Rosa fortfarande ett populärt konamn

Wanhainen, Walde Lorens (1937). Konamn i olika delar av Finnbygden. I: Tornedalen nr 4.

Glommers Hatt- och Leksaksmuseum

De flesta museer är uppbyggda genom långvarigt systematiskt samlande. Men när det gäller Glommers Hatt- och Leksaksmuseum låg samlingen och väntade på att bli upptäckt.

”När jag blir vuxen”, skrev den då tolvåriga stockholmsboende dot­tern i sin dagbok, ” så vill jag bo i Glommers­träsk.”

De tre gånger Maja hade varit där, tillsammans med en kompis och kompisens glommersfödde pappa, hade övertygat henne: det var Glommersträsk, Arvidsjaurs största by, nittio mil bort, som gällde – inget annat.

Sju år senare, när vår familj funderade på att flytta från Stockholm, ovisst vart, så föreslog dottern att vi skulle kolla om det fanns något ledigt hus i i Glommers. Sökningen på Blocket gav en enda träff, ett stort tim­merhus från 1898, ”byggt som lanthandel, lämpligt för flergenerationsboende och egen rörelse”.

En vecka senare var vi där på Storgatan 103 – och föll pladask! Innan vi for tillbaka för att börja avveckla vårt stockholmsliv, så kom frågan från Viveca, kvinnan som tillsammans med sin man skulle sälja huset: ”Ska ni inte upp på vin­den och se på lite hattar som min svärmor aldrig fick sål­da i modebutiken som hon hade på bottenvåningen?”

Och där fanns de: trehundrafemtio damhattar från 30-60-talet, ömt paketerade i silkespapper och stora kartonger. Mycket egentillverkat, annat inköpt i hel-­ eller halvfabrikat. ”Jenny Stenqvist, Modemagasinet. Glommersträsk” stod det sirligt textat med bläck på adresslapparna från de stora hatt­fabrikerna.

En gång var Glommersträsk stort, till och med större än det som med tiden skulle bli tätorten Arvidsjaur. Och här fanns en utmärkt kundkrets! Ettusen personer bodde här och många kom till byn för att handla. Detta var tiden då alla kvinnor gick i hatt om hel­gen, när man gick på besök eller till kyrkan eller bönhu­set. Det var inte för inte som byn kallades ”Sali’ Glom­mers”. Dessutom hade de minst en vardaghatt.

I kartongerna låg hattar i alla möjliga material, tekniker, färger och stilar: tyg, skinn, ull, stickat, strå. Med eller utan flor, fjädrar, hattnålar. Allt ifrån baskrar till pillerburkar och vida brätten. Drygt tre decenniers hattmode, lika fräscht som då det packades.

Det var som om allt bara väntat på att bli upptäckt. Egent­ligen skulle hattarna ha skänkts till Norrbottensteatern strax efter vårt besök men chauffören fick förhinder! Nu ingick de istället i husköpet mot vårt löfte att aldrig skingra dem och att visa dem offentligt.

Kanske på ett eget museum, tänkte vi. Inrymt i Jennys gamla modeateljé- och butik på bottenvåningen? Javisst, beslutet var självklart!

En försöksutställning med ett hundratal av Jennys hattar på Piteå museum gav oss idéer och lite museimaterial på köpet: piedestaler, modeskisser från 40-­talet och en välfylld gästbok som gjorde klart att detta var en skatt. Vi lade pussel med hjälp av människor som känt henne och fick en bild av Jenny, modisten och körsnären, utbildad i Umeå, som såg Glommersträsk som Norrbottens lilla Paris.

Jenny Petrina Stenqvist var affärskvinnan som varje dag promenerade Stor­gatan fram med stil, och självklart alltid prydd med hatt. En bestämd dam som bättre än kunden visste vad som passade (och inte passade) och som aldrig glömde om någon skrat­tade i smyg åt hennes sortiment. Eller som, gu’bevars, provade utan att handla. Eller gjorde det mest förbjudna – att skratta!

Men också mamman till tre söner, sällskapsmännis­kan som spelade bridge och senare bingo, bjöd på kaffe­rep med skriftliga inbjudningskort och gärna plockade potatis med släkten i födelsebyn Näverliden.

En kvinna med drömmar och ambitioner och som missenträskarna i grannbyn enligt Sara Lidman såg på med avundsjuka ögon: ”I Glommersträsk har de allt, till och med en modist har de”.

Men allt blev inte sålt, som sagt. Att rea vägrade hon – precis som nästan alla kolleger på den tiden. Hellre lägga upp hattarna på vindan, i kartonger märkta Monterat strå. Skinn. Vinterhattar. Barn.

Och där fick de ligga, mörkt och svalt, tills vi packade upp allt 2007. Lika fräscha som den gången, kanske för sjuttiofem år sen, då de packades ner. Stolta över sin egen skönhet, över hantverket – utfört av Jenny eller inköpt – över de mjuka linjerna, över lystern, fantasin och humorn.

En del dubbletter men oftast unika. De flesta små i kullen, skallarna har faktiskt hunnit växa en hel del sen då de gjordes.

Nu, när vi firar 10-årsjubileum, är museet en av de stora attraktionerna i Arvidsjaurs kommun. Hit kommer turisterna och pensionärsresorna, där damerna med glittriga ögon berättar om sina mammors eller mor­- och farmödrars hattar: ”Precis en sån hatt hade hon!”

Och så passar de på att prova själva, överallt finns det speglar och besökare uppmanas att ta med kamera!

Många har haft hattaskar men gjort sig av med dem. Nu får de istället beundra våra hattaskar i alla storlekar, någon märkt med ägarinnans namn – ”Fru Sjöberg, Mejeriet, Sjulnäs”. En annan är fullklistad med lappar från de hotell på kontinenten som ägarinnan – och hattasken – hade besökt någon gång på 30-talet.

Till oss kommer jubilarerna, bjudna av inkännande släktingar. Hit kommer unga vintagefantaster och modister för att hämta inspiration, modehistoriker, museifolk, journalister…

Hit kommer de som aldrig gjort en hatt tidigare men som raskt skriver upp sig på kölistan till ABFs årliga hattskapar­kurs i juni med modisten Catharina Carlsson inne i Arvidsjaur.

Den norska kvinnan som lånade modisten Marika Smiths specialtill­verkade bröllopscoiffe vid vigseln på hembygdsgården blev nöjd.

För att inte tala om systrarna som skulle på bröllop i Frankrike och som hade missat att de skulle ha matchande hattar till sina klänningar, – en klänning à la Jackie Kennedy i ljus cerise och en svart-vit med breda ränder. Nu ringde till oss – desperata! Och de behövde ha hattarna samma vecka!

Naturligtvis hade vi det! Och visst kunde vi avvara hattarna en vecka! Lyckat bröllop och en bra historia.

Glommers Hattmuseum vill vara ett levande museum med föremål som tål att både beundras och prövas. Fast permanentmaskinen med heta spolar i metall som står i frisörhörnan rekommenderas inte för testning. Uttrycket ”Den som vill vara fin får lida pin” har fått en mycket tydlig innebörd av besökarnas berättelser om egna erfarenheter.

Herrhattar hade Jenny inte i sin butik.  De första manliga museibesökarna fick därför söka förgäves och gick hellre ut och rökte. Det dröjde inte så länge förrän besökarna själva hade letat fram sina egna hattar från 50-talet från garderober och vindar. Andra ville att deras avlidna pappors hattar skulle få komma ut i ljuset igen.

Här finns fedorahattar, Stetson, bowlerhattar, en swingpjatthatt och till och med en officershatt från tidigt 1800-tal, modell Napoleon. Men speciellt uppskattade är nog de som kommer från välkända herrekiperingar i Norr-och Västerbotten: Säfströms i Vindeln och Lycksele, Saedens i Piteå, Perssons ekipering i Vindeln, Markgrens i Älvsbyn, Luleå och Haparanda och inte minst Lundqvists Kläder i Glommersträsk!

Nästa steg, när både kvinnor och män var nöjda, var självklart att satsa barnen. Lösningen var att utöka med en avdelning för leksaker från 30-talet och framåt: dockor, nallar, dockserviser, ångmaskiner, märklintåg, dockskåp och dockvagnar, bordshockey, labyrintspel och andra spel, klossar, bokmärken, kasperdockor och marionettdockor, flygande tefat och snart sextio år gamla barnskidor, glaskulor, Barbie och Transformers… Det började med våra egna leksaker men snart kom såväl bybor och besökare utifrån med leksaker som de själva inte hade plats för.

Med tiden har vi insett att den här avdelningen var minst lika mycket en satsning på barnen och deras föräldrar som på den äldre generationen som äntligen återser sin barndoms leksaker. Och det mesta går bra för besökarna att leka med, oavsett ålder.

Så har Glommers Hatt- och Leksaksmuseum utvecklats steg för steg efterhand, ett levande museum som sagt med en bestämd hantverkare och affärskvinna i centrum som fortfarande får ögon att lysa och munnar att le, långt efter sin död. Kanske Jenny Petrina till och med skulle förstå alla som skrattar av lycka!

Vid tangentbordet:
Mats och Pia Klockljung vid Glommers Hatt- och Leksaksmuseum, som också är fotografer till samtliga bilder i detta blogginlägg.

Besök:
Storgatan 103, Glommersträsk. Observera att besök måste bokas i förväg på antingen tel 070-313 52 06 eller gabriel_ljung53@hotmail.com

Glommers Hattmuseum finns även på Facebook: https://www.facebook.com/glommershatt/