Kulturarv, historisk arkeologi och samisk historia

Hej alla,

Jag heter C-G Ojala och jag är er gästbloggare denna vecka. Jag arbetar som forskare i arkeologi vid Uppsala universitet, men jag är född och uppvuxen i Haparanda i Tornedalen. Mycket av min forskning har berört frågor som handlar om arkeologi, historia och kulturarv i Norrbottens län – så det är nog därför som jag blev tillfrågad att skriva en gästblogg på Norrbottens museums hemsida.

Det känns väldigt roligt och mycket hedrande att få medverka som gästbloggare här på sidan – och det finns många frågor jag skulle vilja ta upp och skriva om. Eftersom jag är ny här på sidan så tänkte jag börja med att presentera mig själv och berätta lite mer om min pågående och tidigare forskning.

Jag är alltså född och uppvuxen i Haparanda, men har bott länge i Uppsala, där jag bland annat har studerat arkeologi. I november 2009 disputerade jag vid Uppsala universitet med en doktorsavhandling som heter Sámi Prehistories: The Politics of Archaeology and Identity in Northernmost Europe (avhandlingen kan man läsa online: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uu:diva-108857).

I avhandlingen diskuterade jag forskningshistoriska perspektiv på samisk förhistoria och samisk arkeologi, liksom mer nutidsorienterade perspektiv på samiskt kulturarv. Bland annat så diskuterade jag frågor om samiska kulturella rättigheter och om repatriering (återföring) av samiskt kulturarv och återbegravning av samiska mänskliga kvarlevor.

Jag arbetar för närvarande med två forskningsprojekt, som båda är finansierade av Vetenskapsrådet. I de två projekten arbetar jag tillsammans med Jonas Nordin, arkeolog vid Historiska museet i Stockholm och Uppsala universitet, som är specialist på historisk arkeologi och studier av tidigmodern skandinavisk kolonialism och dess globala samband.

Det första projektet kallas En kolonial arena och behandlar olika aspekter av den tidigmoderna koloniala historien i norra Sverige och Sápmi, såsom den tidiga industrialiseringen med gruvor och silver- och kopparbruk, men även frågor kring den svenska kyrkans mission i de samiska områdena och de tidiga kyrk- och marknadsplatser som svenska staten grundade i norra Sveriges inland under 1600- och 1700-tal. Många av de platser som vi är intresserade av ligger just i Norrbottens län, t.ex. silvergruvan i Nasafjäll och silverbruken i Silbojokk och Kvikkjokk, gruvorna och hyttorna i Svappavaara och Masugnsbyn, koppar- och järnbruket i Kengis, liksom Jokkmokks, Arvidsjaurs och Arjeplogs gamla marknadsplatser. Vårt fokus i projektet är huvudsakligen 1600- och 1700-tal, och vi vill försöka utforska arkeologins möjligheter att bidra med nya perspektiv på den tidigmoderna historien.

Ojala - Bild 1

En vy från Nasafjäll, med kyrkogården i förgrunden. Här högt uppe i fjällvärlden vid gränsen mot Norge upptäcktes silver på 1630-talet. Fyndet möttes med stor entusiasm och stora förhoppningar av den svenska staten, som desperat sökte nya inkomstmöjligheter under stormaktstidens krig, vilket innebar inledningen på gruvepoken i Sápmi – en historia som pågår än i dag. Foto: C-G Ojala.

Ojala - Bild 2

Den gamla marknadsplatsen i Jokkmokk. Under tidigt 1600-tal beslutade svenska staten att etablera kyrk- och marknadsplatser i Sápmi, för att kontrollera handel, skattläggning och rättsskipning, och för att underlätta missionen och spridningen av den ”rätta” tron bland den samiska befolkningen – i grund och botten för att befästa den svenska överhögheten över området. Jokkmokk var en av platserna som valdes ut. 2015 genomfördes här en räddningsundersökning av Norrbottens museum efter att en entreprenör på uppdrag av Vattenfall hade grävt ett schakt rakt igenom fornlämningsområdet – trots alla fornminnesskyltar på platsen. Foto: C-G Ojala.

 

Ojala - Bild 3

Kyrkan i Jukkasjärvi. Dendrokronologiska dateringar har visat att delar av den nuvarande kyrkan byggdes kring 1607–08. Foto: C-G Ojala.

Det andra projektet heter Att samla Sápmi och har som syfte att undersöka den tidigmoderna insamlingen av samisk materiell kultur och betydelserna av denna historia i dag. I Att samla Sápmi-projektet deltar flera forskare och museiarbetare från Sverige, Norge och Finland: förutom Jonas och jag deltar i olika omfattning även Linda Andersson Burnett, Linnéuniversitetet i Växjö, Birgitta Fossum, Saemien Sijte – Sydsamiskt museum i Snåsa, Norge, Eeva-Kristiina Harlin, Giellagas Institutet (för samiska studier) vid Uleåborgs universitet, Vesa-Pekka Herva, Uleåborgs universitet, och Sunna Kuoljok, Ájtte – Svenskt fjäll- och samemuseum i Jokkmokk.

I projektet ingår flera olika delstudier, bland annat en kartläggning av var det i dag finns samlingar av samiska föremål från tiden före 1800-talets början. Kartläggningen täcker i första hand museer i de nordiska länderna och i andra europeiska länder. Vi är intresserade av hur, när, var, av vem och varför insamlingen av samiska föremål, såsom de heliga samiska trummorna, sejtar, men även kläder och andra bruksföremål, ägde rum. Vilka låg bakom att dessa föremål samlades in? Varför var man intresserade av samiska föremål, och hur såg man på dessa föremål? Vad hände med föremålen?

Ojala - Bild 4

Framsidan till Johannes Schefferus Lapponia, som gavs ut första gången år 1673 på latin. Boken fick en mycket stor betydelse för synen på samisk kultur, historia och religion såväl i Sverige som internationellt. Från Schefferus 1956 [1673].

 Vi är också intresserade av de tidigmoderna forskare och samlare som ville ha och såg till att skaffa sig samiska föremål, och vilka olika nätverk de ingick i. En central gestalt här är Johannes Schefferus, professor vid Uppsala universitet, som skrev boken Lapponia, vilken publicerades första gången på latin 1673. Lapponia var det första större verket om Sápmi och om samisk kultur och religion, och fick en enorm betydelse för senare tids syn på den samiska befolkningen såväl i Sverige som runt om i Europa. Boken översattes också snabbt till engelska, franska, tyska och holländska – men till svenska först 1956. Schefferus hade också en egen samling av samiska föremål, t.ex. trummor och sejtar, i sitt museum i Uppsala. Vi är också intresserad av Schefferus informanter till Lapponia, såväl präster och missionärer i de samiska områdena som samiska studenter vid Uppsala universitet.

Ojala - Bild 5

Avbildning av två trummor från Johannes Schefferus samling, vilka han fått från rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie. Bilden är publicerad i Schefferus bok Lapponia från 1673. Från Schefferus 1956 [1673]: 158.

 Ett annat delprojekt handlar om synen på samer och intresset för samisk materiell kultur på de brittiska öarna under 1600- och 1700-tal. Det projektet leds av Linda Andersson Burnett, historiker vid Linnéuniversitetet i Växjö.

De heliga samiska trummorna är förstås centrala i projektet. Trummorna var mycket viktiga i de tidigmoderna samiska religiösa ritualerna. Men svenska kyrkan och missionärerna såg dessa som redskap för avgudadyrkan och bruket av trummorna förbjöds, med hot om dödsstraff. Många trummor konfiskerades av staten och kyrkan och ett stort antal förstördes. Samtidigt fanns ett stort intresse från olika samlare i Sverige och runt om i Europa och ett antal av de insamlade, konfiskerade eller stulna trummorna hamnade i olika samlingar runt om i Europa, där de återfinns i dag. Vad ska hända med de här trummorna i framtiden?

Ett annat mycket viktigt syfte med projektet är just att försöka förstå vilka olika betydelse de samiska föremål som finns på olika museer har för människor i dag. Här är förstås frågan om förvaltning av samiskt kulturarv och diskussionerna om större samiskt självbestämmande i kulturarvsfrågor och repatriering av samiskt kulturarv centralt. Vi har också genomfört studier av vissa samlingar från 1600-tal, vid Skokloster slott och Livrustkammaren, där samiska slöjdare har studerat dessa unika föremål. Sunna Kuoljok, etnolog vid Ájtte – Svenskt fjäll- och samemuseum i Jokkmokk, har lett studierna av samlingarna vid dessa museer.

Ojala - Bild 6

Det ekipage som Kung Karl XI fick i gåva på 1690-talet av landshövdingen i Västerbottens län Gustaf Douglas. Ekipaget, som består av bland annat en uppstoppad ren, en ackja, en träfigur i samiska kläder, och en trumma, förvaras numera på Livrustkammaren i Stockholm. Flera av klädesplaggen och trumman visas inte på denna bild. Foto: Livrustkammaren, Stockholm.

Med de här två projekten vill vi försöka förstå den koloniala historien under 1600- och 1700-tal, och konsekvenserna av denna historia i dag, utifrån olika perspektiv. Vi är intresserade av de olika banden och kopplingarna mellan då och nu. Många av de konflikter som finns i dag kring exploateringen av naturresurser och etableringen av nya gruvor, inte minst i Norrbottens län, har rötter som går långt tillbaka i tiden. Vi tycker att det är viktigt att kritiskt granska denna historia. Det rör sig om en historia med många mörka inslag.

De forskningsprojekt som jag arbetar med just nu handlar alltså om tidigmodern tid, i första hand 1600- och 1700-tal, i norr. Arkeologin som behandlar historiska perioder, då det finns såväl arkeologiska som historiska källor, brukar kallas för historisk arkeologi. Under studiet av historisk tid får ofta arkeologin en extra dynamik, eftersom det många gånger handlar om frågor som direkt berör människor i dag – t.ex. kring landrättigheter eller frågor om identitet – frågor som ofta är kontroversiella och omdebatterade i samhället i dag (även om detta naturligtvis också är fallet ibland när det gäller förhistorisk arkeologi).

Det finns ett stort behov av mer arkeologisk forskning när det gäller samisk historia, och för övrigt vad gäller norra Sverige i stort. När det gäller 1600- och 1700-tal, som jag skriver mest om i det här inlägget, så tror jag att det finns en jättestor potential för arkeologin att bidra med ny kunskap om och nya perspektiv på den tidsepoken. Det är så mycket som vi inte vet. Och det finns så många människor, platser och händelser som aldrig fått någon röst eller något utrymme i de historiska källorna.

Här måste jag passa på att betona vilken spännande arkeologi som Norrbottens län kan uppvisa. Samtidigt är sorgligt nog mycket av den arkeologi som bedrivs i Norrbottens län okänt för många arkeologer i södra Sverige. Varför är det så? Ofta är det tyvärr så att arkeologistudenterna vid universiteten i södra Sverige inte får lära sig särskilt mycket om arkeologi och (för-)historia i norra Sverige och de nya resultat som kommit fram vid senare tids utgrävningar och inventeringar. När jag har undervisat för arkeologistudenter i Uppsala har jag försökt att förmedla hur mycket intressant som finns uppe i norr och hur mycket spännande som pågår.

Arkeologin i Norrbotten är också intressant med tanke på länets mångkulturella historia. Som uppvuxen i Tornedalen är jag fascinerad av blandningen av tornedalskt, finskt, samiskt och svenskt i historien. Visst förekommer det konflikter, vilket alla som lever i Norrbotten eller följer samhällsdebatterna i Norrbotten väl känner till. Men det är också en enorm rikedom.

En annan jätteviktig aspekt av arkeologin i Norrbotten, som ger forskningen ytterligare en spännande dimension, är behovet av att arbeta över dagens nationsgränser mot Norge och Finland, och även Ryssland, fastän Norrbotten inte har en direkt gräns mot Ryssland (jag har själv intresserat mig mycket för arkeologi och (för-)historia i Ryssland och forna Sovjetunionen och har skrivit om detta bland annat i min avhandling – men det får jag berätta mer om någon annan gång). Detta gäller inte minst frågor om samisk historia och kulturarv, där de sentida nationsgränserna ofta ger en skev och felaktig bild av historien. Det finns mycket att göra och massor av viktiga frågor som skulle behöva undersökas närmare. Här har förstås Norrbottens museum en jätteviktig roll att spela. Vilken förmån – men också utmaning – att få arbeta på Norrbottens museum, tänker jag!

En fråga som har intresserat mig i min forskning har att göra med diskussioner om kulturella rättigheter och debatter om repatriering av kulturarv och återbegravning av mänskliga kvarlevor. Det här är en fråga som är av stor betydelse i många länder i världen, t.ex. USA och Australien, i förhållande till olika urfolksgrupper, och det är även en viktig aktuell fråga i det samiska samhället. Under 1800-talet och tidigt 1900-talet samlades samiska mänskliga kvarlevor in till olika anatomiska och rasbiologiska samlingar, och många gravplatser och kyrkogårdar i samiska områden utgrävdes eller regelrätt plundrades. En annan del av denna historia rör de rasbiologiska undersökningarna, med bland annat skallmätningar, som ägde rum under tidigt 1900-tal. Under senare tid har en rad krav från samiska aktivister och från Sametinget förts fram om att dessa samiska mänskliga kvarlevor ska återföras och återbegravas. Det finns ett fåtal fall av återbegravningar av samiska mänskliga kvarlevor i Sverige, såsom Soejvengeelles grav i Tärna 2002 och en grav vid Gransjön i norra Jämtland 2011. I Norge genomfördes en stor, uppmärksammad och omdebatterad återbegravningsceremoni vid den skoltsamiska begravningsplatsen i Neiden i östra Finnmark i Norge år 2011, då kvarlevor från ett 90-tal individer återbegravdes från de anatomiska samlingarna vid Oslo universitet. I Sverige finns också ett antal aktuella fall som är mycket omdiskuterade, bland annat gällande de mänskliga kvarlevor som grävdes upp vid Rounala kyrkogård, norr om Karesuando, år 1915 på uppdrag av Anatomiska institutionen vid Uppsala universitet.

Ojala - Bild 7

Minneskorset vid platsen där Rounalas kyrka tidigare stod. 1915 utgrävdes kyrkogården, och de mänskliga kvarlevorna, i synnerhet kranierna, fördes till den Anatomiska institutionens samlingar i Uppsala. Under senare tid har många krav förts fram att dessa kvarlevor ska återbegravas. Samtidigt har ett forskningsprojekt som leds av arkeologerna Thomas Wallerström och Kerstin Lidén, genom studier av de mänskliga kvarlevorna, fått fram nya och mycket intressanta tidiga dateringar från medeltid av begravningarna, vilket innebär att kyrkogården har en mycket äldre historia än vad som tidigare antagits och vilket gör att vi förmodligen behöver tänka om vissa gamla sanningar, inte minst vad gäller kristendomens tidiga spridning och betydelse i de samiska områdena. Enligt en överenskommelse har de mänskliga kvarlevorna numera överförts till Ájtte – Svenskt fjäll- och samemuseum i Jokkmokk.

Jag tycker att det är jätteviktigt för arkeologer att diskutera dessa frågor, som i mångt och mycket handlar om samernas ställning som ett urfolk och rätten till samiskt självbestämmande. Men det handlar också om forskarnas roller och ansvar i samhället, om relationen mellan forskare och andra grupper i samhället och behovet av att kritiskt granska sin vetenskaps historia. Det är viktigt att inte blunda för de svåra frågorna. Det finns också olika etiska riktlinjer för museer och arkeologiska forskning, och internationella konventioner och deklarationer, som man behöver förhålla sig till. Inte minst FN:s Deklaration för urfolks rättigheter, från 2007, är intressant i detta sammanhang, där det ingår flera paragrafer om urfolks rätt till sitt kulturarv, sina heliga platser och användning och kontroll över sina ceremoniella föremål, liksom urfolks rätt till repatriering av mänskliga kvarlevor.

Jag har också skrivit en artikel om Svenska kyrkan och samiska mänskliga kvarlevor i kyrkans vitbok om de historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna, som publicerades 2016 (artikeln kan läsas online: https://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1526167). För de som inte läst boken, eller egentligen böckerna eftersom den är utgiven i två tjocka band, så rekommenderar jag verkligen detta. Här finns en rad intressanta artiklar om olika aspekter av relationer mellan kyrkan och samerna, t.ex. vad gäller skolsystemet, rasbiologisk forskning, samiska religiösa trosuppfattningar och ritualer, och mycket mer. Även om viss kritik har riktats mot vitboken för att inte på djupet ha tagit i itu med vissa kontroversiella frågor, såsom kyrkans markägande och samiska landrättigheter, så utgör ändå boken ett viktigt första steg i en lång process.

I dag förs också diskussioner om en eventuell framtida sanningskommission – eller kanske sannings- och försoningskommission – som skulle belysa och granska den svenska statens förhållningssätt, relationer, politik och handlingar gentemot de samiska befolkningsgrupperna. Viktiga frågor är hur en sådan kommission skulle se ut, vilka frågor som ska undersökas, vem som tillsätter den och styr dess arbete och vem som får bidra med kunskaper och erfarenheter. Jag tror att en sådan kommission skulle kunna vara mycket viktig för såväl det samiska samhället som för den svenska staten, men det är väldigt viktigt att processen går ”rätt” till och att den samiska befolkningen får styra och bidra till processen, att många olika samiska röster får höras, och att staten inte ”kidnappar” processen.

Jag skriver det här på Gotland, där vi har haft ett personalmöte. Den tidigare Högskolan på Gotland har för ett par år sedan blivit en del av Uppsala universitet, så numera har arkeologiska institutionen (som egentligen heter Institutionen för arkeologi och antik historia och förutom arkeologi även inrymmer antikens kultur och samhällsliv och egyptologi) två avdelningar på två campus: Uppsala och Visby. Gotland är också på många sätt ett väldigt spännande område för arkeologi. Här är, liksom i Norrbotten, frågor om identitet och relationerna till den svenska staten och den svenska historien, av stor betydelse. Även om det inte är mitt specialområde så lär man sig alltid något nytt när man träffar sina gotländska kollegor!

Senare under september månad kommer Jonas och jag att genomföra en fältresa i Norrbottens län, i samarbete med Åsa Lindgren från Norrbottens museum. Vi planerar att besöka ett antal tidigmoderna bruksmiljöer och utföra vissa karteringsarbeten. Det ska bli jättespännande!

Men nu får jag nog sluta så att det inte blir alltför långt 😉 Det är dags för oss att bege oss från Gotland till Uppsala. Och jag ser jättemycket fram emot att snart komma tillbaka till Norrbotten för några veckors fältarbete. Med detta får jag tacka för mig och önska alla en trevlig september!

Fröknarna i Luleå (på fröken Frimans tid)

Under fjolåret fick jag en spännande förfrågan från Mediabruket i Stockholm. De jobbade med en dokumentär om kampen för kvinnlig rösträtt och sökte spår i arkiven av Ann Margret Holmgrens Norrlandsresa år 1903. Holmgren höll föredrag på olika orter i hela Sverige för att uppmana till bildandet av lokala grenar av Föreningen för Kvinnlig Politisk Rösträtt (FKPR), och reste norrut under hösten 1903.

Jag blev genast entusiastisk – det är inte bara ett ämne som intresserar mig, utan också något som vi har en hel del fint material kring. Bland de många arkiven hos oss på Arkivcentrum finns exempelvis en vacker fana, protokollsbok och medlemsförteckning för Luleåavdelningen av FKRP, daterad 1907-1909.

I Norrbottens-Kuriren hittade jag såväl annonser inför Holmgrens föredrag som artiklar som beskriver dem. Besöket i Luleå beskrivs i detalj och tycks ha varit mycket lyckat, med 40-talet namnunderskrifter, medan Kirunaborna var betydligt mer svårflirtade med mestadels män i publiken.

Filmteamet beslöt sig för att följa Ann Margret in i länet, till Malmberget och Kiruna, innan de avslutade med ett besök hos oss. Arkivcentrum (och jag själv) figurerar alltså i första delen av dokumentärserien ”Kvinnorna på fröken Frimans tid”. Även om mina trettio sekunder i strålkastarljuset är roliga så är det faktum att kvinnorna lyfts ur historiens glömska än bättre – särskilt i mina egna hemtrakter.

Sedan flera år tillbaka har jag lekt med tanken att på ett eller annat sätt lyfta fram de många starka och betydelsefulla kvinnor som dyker upp i offentlighetens ljus i Norrbotten vid 1900-talets början. ”Alla dessa fröknar” heter projektet i mitt huvud. I fokus står de många beundransvärda kvinnor jag stött på i arkiven. Dessa kvinnor, födda omkring hundra år innan min egen generation, har varit med och skapat de rättigheter och livsförutsättningar som jag vuxit upp med och länge tagit för givna.

Att de var just fröknar är ingen slump, då gifta kvinnor i regel fick avsäga sig sina egna karriärer och mycket av sin självständighet. Flera av kvinnorna på min lista var dessutom lärarinnor, och alltså fröknar dubbelt upp!

Fokus hamnar på Luleå av den anledningen att här finns den enda (vad jag vet i alla fall) bevarade protokollsboken från lokala FKPR-avdelningar i Norrbotten. I staden fanns flera viktiga faktorer på plats som möjliggjorde att kvinnor kunde slå igenom på områden som tidigare varit förbehållna männen. Här fanns en stark medelklass och kvinnor som tidigt organiserat sig – faktum är att Luleå Fruntimmersförening, bildad 1857, är en av stadens allra äldsta. En annan viktig pusselbit var utbildning – Luleå Elementärläroverk för flickor startades år 1875 av Elina Benckert och Ester Lönnegren. Flickskolan kom att bli grogrunden för mycket av det som komma skulle.

I det här inlägget vill jag alltså ta chansen att teckna några ”idolporträtt” av de starka kvinnor som lyfte FKPR:s fana i Luleå. De kämpade inte bara för rösträtt, utan för en bättre värld; för jämlikhet, utbildning, social trygghet och rättvisa, fred och frihet.

Anna Gustafsson (1860-1944), ordförande / vice ordförande i FKPR Luleå.

1995001600099

Länsmejerskan Anna Gustafsson. Fotograf: Henry Tegström, Luleå kommuns stadsarkiv

”Kunskap är makt var mottot för hennes arbete inom alla områden.” (W.L . Wanhainen)

Anna Gustafsson var länsmejerska i Norrbottens Hushållningssällskap under åren 1892-1924/25. Hon var en driftig, orädd och mångbegåvad lantbrukardotter från Kållandsö som efter utbildning till mejerska antog utmaningen att bli länsmejerska i det avlägsna Norrbotten. Långa resor, främmande språk som finska och de konservativt motsträviga bönderna tacklade hon med framgång där många innan henne misslyckats. Anna Gustafsson räknas med rätta som en pionjär inom sitt fält.

Mejerinäringen var outvecklad, för att inte säga primitiv då Anna Gustafsson kom till Norrbotten – praktiskt taget all mjölk förädlades fortfarande till smör i hemmen. Anna Gustafsson moderniserade mjölkhanteringen med både utbildning, organisering och ny teknik. En mejeriskola och omkring trettio andelsmejerier skapades under hennes ledning, och hon lade grunden för det som skulle komma att bli Norrbottens Producentförening (senare Norrmejerier).

Hennes engagemang slutade inte där – alla sidor av lanthushållning intresserade Anna Gustafsson, som flitigt höll föredrag och kurser, skrev artiklar och anordnade studieresor för husmödrar. Hemslöjden och trädgårdsskötseln var favoritområdena bland en rad andra.

Utanför Hushållningssällskapets tjänst var Anna Gustafsson lika energisk, och tog sig an ett stort antal förenings- och förtroendeuppdrag. Hon var t ex ordförande i landstingets skolköksstyrelse och verksam inom husmodersföreningen, djurskyddsföreningen, Fredrika Bremerförbundet och inte minst Norrbottens museum. Anna Gustafsson var nämligen den första kvinnan i Norrbottens museiförening, den organisation som med tiden blev Norrbottens museum.

Tillsammans med den gode vännen David Törnqvist, intendent och sekreterare i museiföreningen, var Anna Gustafsson en drivande kraft i skapandet av friluftsmuseet Hägnan, till en början förlagt till Gültzauudden. Samma radarpar låg också bakom skapandet av Norrbottensdräkten år 1912. Genom de många och långa resorna i länet införskaffade hon också många föremål till museets samlingar, mestadels textilier.

Anna Gustafsson tilldelades Norrbottens Hushållningssällskaps guldmedalj vid sin pensionering.

Siri Holm (1870-1960), medlem i FKPR Luleå.

1996006400027

Fröken Siri Holm, lärarinna vid Luleå flickskola 1891-1930 och Luleå stads första kvinnliga stadsfullmäktigeledamot. Siri satt i fullmäktige perioden 1910-1919. Fotograf: Erik Persson, Luleå kommuns stadsarkiv

”Idealist av renaste vatten” (om Siri Holm då hon fyllt 70 år, NK)

Sigrid eller Siri Holm var uppvuxen i Luleå, dotter till läroverksadjunkt O. M. Holm. Efter utbildning i Stockholm blev hon år 1891 lärarinna vid flickskolan i Luleå, en tjänst hon innehade fram till pensionen 1930.

Nykterhetsrörelsen var stark i Luleå i början av 1900-talet och Siri Holm var en av förgrundspersonerna. Hon bildade Luleås kvinnliga nykterhetsförening (LKN) år 1902. Föreningen diskuterade inte bara nykterhet, utan behandlade en rad andra sociala och rättsliga frågor, inte minst kvinnosaken. ”Är det önskligt att kvinnorna skola ha samma lön för samma arbete?”, frågade man sig exempelvis vid ett av mötena.

2013000700036

Luleå Kvinnliga Nykterhetsförening demonstrerar genom Luleå. Till höger Rektorsgården i korsningen Tullgatan – Storgatan. Fotograf okänd, Luleå kommuns stadsarkiv

LKN uppgick i Vita bandet 1913, men var fortfarande i högsta grad förknippad med Siri Holm, som var dess ordförande ända fram till 1953.

Holm var dessutom engagerad i en rad andra ideella strävanden, till exempel djurskydds- och fredsrörelsen, missionen och rösträttsrörelsen. År 1910 blev Siri Holm den första kvinnan i Luleå stadsfullmäktige och sjätte inröstade kvinnan i fullmäktige i Sverige. Hon var ledamot av fullmäktige fram till 1919. Under 1910-talet förbjöd stadsfullmäktige flera gånger detaljhandel med brännvin.

O.M. Holm hade suttit i fullmäktige i närmare trettio år, bland annat som ordförande. Dottern Siri följde i hans fotspår och hade alla de rätta förutsättningarna för att lyckas – förutom just det att hon var kvinna. I en liten artikel i NK 1964 kan man läsa om de kvinnliga pionjärerna i stadens politiska styre. Där låter det som att hon utan problem och med självklarhet klivit in i fullmäktige. Men själv noterar hon i en jubileumsartikel om nykterhetsrörelsen att det inte var utan friktion.

”Den där ohängda S.H., henne skulle man då vilja få bort.”, sade en okänd ledamot av fullmäktige, medan skribenter i tidningen Norrskensflamman gjorde sig lustiga över hennes vana att ta med sig stickningen till mötena.

2016 beslutade Luleå kommun att namnge de nya cykelbroarna i staden efter Siri Holm, tillsammans med Märta Bucht, Linda Fagerlin och Lotten Burman. Alla fyra var engagerade i rösträtts- och nykterhetsfrågor i Luleå i början av 1900-talet och pionjärer inom det kommunala arbetet.

Anna Svensson (1873-1947), sekreterare i FKPR Luleå fr o m dec 1908.

anna-svensson

Anna Svensson, ur Märta Buchts privatarkiv, Norrbottens museum.

”Hennes undervisning var som hon själv – klar, saklig och fri från alla oväsentligheter.” (Karin Lindgren-Rietz)

Anna Svensson föddes i Östergötland där hon gick i Linköpings flickskola. 1887 flyttade familjen Svensson till Luleå. Den 15-åriga Anna inledde sin långa lärargärning 1888 vid den Norbergska privatskolan i staden, för att snart övergå till Luleå Elementärläroverk för flickor. Efter vidareutbildning i Stockholm återkom hon till skolan 1897 och tog över ägarskapet och rollen som föreståndarinna – senare kallat rektor – från Elina Benckert år 1909.

Anna Svensson var, liksom kollegorna Siri Holm och Märta Bucht, både politiskt och ideellt engagerad trots att ansvaret för skolan måste ha tagit upp mycket av hennes tid. Hon blev den andra kvinnan i stadsfullmäktige i Luleå, ett år efter Siri Holm. Från 1912 och ända fram till 1934 var Anna Svensson ledamot i fullmäktige och arbetade idogt för de frågor som intresserade henne, framför allt nykterhet, fred och kvinnorörelsen. Liksom vännen Märta Bucht var hon medlem i Frisinnade kvinnoklubben och skolans SSUH-förening, samt förstås FKPR.

Att Anna Svensson var en känd profil i sin dåtid är tydligt, men för mig känns hon som lite av en doldis, kanske mer bortglömd än de andra. I flickskolans jubileumsskrift beskrivs Anna Svensson som en skicklig pedagog med gedigna kunskaper, ständig innovationslusta och god organisationsförmåga. Hon blev storslaget firad då hon gick i pension år 1933 och blev belönad med kunglig medalj för medborgerlig förtjänst. Samtidigt övergick flickskolan i kommunal regi och en epok avslutades.

reflex-1918-luleaansikten-anna-svensson

Ur Anna Svensson och Betty Strayes arkiv, Norrbottens museum.

Märta Bucht (1882-1962), ordförande fr o m dec 1908 till föreningens upplösande 1920.

1994002800373

Märta Bucht, 1907. Fotograf: Henny Tegström, Luleå kommuns stadsarkiv

”Samhället behöver många sådana kvinnor, kloka, goda, modiga och mänskliga.” (Anna Svensson)

Märta Bucht, dotter till kartografen G. W Bucht, växte upp i Luleå. Hon fick sin utbildning vid flickskolan, där hon efter vidareutbildning i Stockholm tog plats i kollegiet år 1907. Hon var lärarinna vid skolan fram till pensionering år 1948, men fortsatte att arbeta med vikariat ett flertal år. Dessutom var Märta Bucht starkt engagerad i ett antal ideella och politiska strävanden, där hennes outtröttliga entusiasm och goda förmåga att uttrycka sig tal och skrift gjorde henne till en viktig och drivande kraft.

Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet byggdes upp på den avsky för krig och våld som skapades av första världskriget. Märta Bucht reste som en av tolv svenskor till Zürich för bildandet av förbundet, och förblev sedan Luleåkretsens ordförande i 40 år. Att ett dekret kom från huvudstaden i maj 1940 om att alla medlemsmatriklar och protokoll skulle brännas vittnar om att arbetet för fred ingalunda var utan kamp och faror. Hitlertiden var svår, berättar Bucht i en artikel i NK 1961. ”[…] vi visste ju alla att vi stod på tyskarnas svarta lista.”

Märta Bucht engagerade sig också i Frisinnade kvinnoklubben i Luleå, Vita Bandet, Norrbottens föreläsningsförbund m fl föreningar. Hon var ledamot i stadsfullmäktige och i folkskolestyrelsen (1911-1930), dessutom barnavårdsman och innehade förtroendeuppdrag av landstinget. För SSUH:s barnkoloni i Måttsund gjorde Märta Bucht stora insatser via flickskoleföreningen Rimfrost. Hon blev belönad med kunglig medalj och orden för sina insatser i samhället.

Emma Isakson (1880-1952), kassör i FKPR Luleå fr o m dec 1908.

emma-isakson

Emma Isakson, ur Norrbottens-Kurirens arkiv, Norrbottens museum.

”Hon stod på egna ben och såg med egna ögon.” (Ivar Frick)

Emma Isakson var dotter till Norrbottens-Kurirens grundare, Nils Petter Isakson, och fick liksom sina systrar sin utbildning på flickskolan i Luleå. Precis som bröderna Georg och Rudolf arbetade Emma tidigt i familjeföretaget. Hon tog över posten som kassör från Rudolf år 1908 och blev därmed en maktfaktor vid tidningen och den som höll i företagets hela ekonomi. 1924 valdes hon in i företagsstyrelsen, där hon 1945 tog över som ordförande. Samma år blev hon även ansvarig utgivare för tidningen. Ändå var och förblev hon ”kassörskan”, trots att hon med rätta kunnat titulera sig direktör.

Utöver arbetet var Emma Isakson aktiv inom lottakåren, som kassör och ordförande för Luleå Lottakår och en tid som chefslotta i överstyrelsen som representant för hela Norrland. Hon var kassör i FKPR Luleå (som naturligtvis kunde annonsera gratis i Norrbottens-Kuriren) samt i styrelsen för Luleå Fruntimmers Pensions- och Understödsförening.

Hon beskrivs i jubileumsspalter och minnesord i den egna tidningen bl a som klok, sansad och beslutsam, med ett rättframt och stundtals barskt sätt men också ett gott hjärta. ”Sträng men rättvis”, sägs Emmas valspråk vara.

Emma Isaksons egna ord, förevigade på diktafonrulle nedlagd i tidskapseln som begravdes i Kurirenhuset 1936, är blygsamma i uttryckandet av den roll hon själv spelar:

”Att nu vara kassörska i Norrbottens-Kuriren är nu ej så svårt. Visserligen är utgifterna stora, men vi ha också inkomster. Annat var det för ett 70-tal år sedan, då min far, boktryckaren N.P. Isakson, kom hit upp. Dagskassan var ibland 37 öre. Tiderna ha gått framåt, och genom arbete, sparsamhet och gott förstånd har företaget blivit vad det nu är. Måtte nu även kommande släktled fortsätta i samma fotspår, så hoppas jag att Norrbottens-Kuriren skall få fortleva i många generationer och vara till arbetsglädje och utkomstmöjligheter för dem, som ärligen arbeta inom företaget.”

Trots att hon knappast förhäver sig i ord så råder det inget tvivel om att Emma Isakson var den som bestämde – och trots att brodern Rudolf talar betydligt längre så är det Emma som får ordet först.

Vid tangentbordet:
Karin Tjernström, arkivarie

Mer om fröknarna i Luleå och den kvinnliga rösträttsrörelsen i:

Rönnbäck, Josefin. 2004. Politikens genusgränser – den kvinnliga rösträttsrörelsen och kampen för kvinnors politiska medborgarskap. Stockholms universitet. Stockholm

Florin, Christina. , 2006. Kvinnor får röst – kön, känslor och politiska kultur i kvinnornas rösträttsrörelse. Atlas. Stockholm.

”Flickskolan i Luleå 1875-1965”, Svea Bergström och Bengta Risberg, 1965

Norrbottens-Kurirens arkiv (deponerat vid Norrbottens museum). Se särskilt Marianne Söderbergs berättelse om Emma Isaksson: http://www.kuriren.nu/nyheter/150-ardel-6-kassorskan-en-kvinna-att-rakna-med-6156694.aspx

Märta Buchts privatarkiv (NF 1978)

Anna Svensson och Betty Strates privatarkiv (Nbm 77)

Vita Bandet Luleå (NF 785)

Norrbottens Läns Hushållningssällskap (NF 143)