Hansafat

I Norrbottens museums samlingar finns mycket spännande. Denna gång tänkte jag titta närmare på ett kopparfat. Fatet är som sagt tillverkat av koppar och ungefär 30 cm i diameter stort och ca 5 cm djupt. Fatet är slitet och lagat med fastnitade kopparbitar på tre ställen. På fatets insida finns en ornamentik föreställande änglar. En större ängel i mitten och fyra mindre änglar efter kanten på fatet. Alla är avbildade framifrån men med huvudet i profil. De bär mössa och vingarna sticker upp ovanför axlarna.

Avritning Hansafat
Fatet är ett så kallat Hansafat. Benämningen kom till på 1800-talet och trots att det inte finns några belägg för att Hansan skulle ha haft något med faten att göra hänger namnet kvar. Det verkar snarare varit kyrkan som stått bakom faten. Framförallt nunneklostren inom augustiner- och praemonstratenserordnarna. Fatens spridning har satts i samband med missionsverksamhet. De flesta av hansafaten har en dekor som hämtat inspiration från bibeln eller någon myt. Forskning har visat att fatens dekor ofta har sina förlagor i bokillustrationer. Då faten tros ha använts för bland annat den rituella rengöringen innan bikten, är motiven sånt som kan förknippas med botgöring, som till exempel temat Dygden och Lasterna. Ofta kombineras  motiven med lämplig latinsk text.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Hansafatet från Laukuluspa som finns i Norrbottens museums samlingar. Foto: Lars Backman © Norrbottens museum.

I länder som tidigt antagit kristendomen, som England och Frankrike, förekommer sådana här fat men med en tydligare dekor. Antagligen har dekoren kopierats från fat till fat. Detta har gjort att framställningen ändrats över tid. Detta syns på fatet som finns i Norrbottens museums samlingar, då till exempel vad som ursprungligen ska vara en krona på en av figurerna har blivit en mössa. Liknande fat som ”vårt” har främst hittats i Östeuropa, men också i Nordnorge. Alltså i områden som kristnats senare.

Tillverkning av liknande fat skedde i bland annat i Sachsen i östra Tyskland under 1100- och 1200-talet. Just i det här fallet kanske från ärkebiskopssätet Magdenburg. Från Magdenburg utgick mission österut in på slaviskt område. Det kan alltså vara via Östeuropa som fatet antagligen via många händer till sist hamnade här. Kanske på någon av de gamla handelsvägarna mellan Nordkalotten och handelscentra som Novgorod och Kiev. Och vars hamnade det till sist? Jo i jorden nära den gamla gångstigen mellan Laukuluspa och Rensjön i Kiruna. Där råkade upphittaren sparka till något grönt med foten och ett märkligt fynd hade kommit i dagen. Hur fatet hamnat där kommer vi nog aldrig att få veta,  men fyndet är mycket märkligt och kan ändå berätta en spännande historia.

Vid tangentbordet
Backman

Läs mer:
Wallerström, Thomas. 1985. Dygderna och Lasterna vid Laukuluspa. Norrbotten 1985.

Våffeldagen

Genom kalendern räknas och ordnas tiden. Dagar kopplas ihop med olika innehåll, vilket i sin tur exempelvis styr arbete och ledighet. Kalendern påverkar således vårt levnadssätt. Även om kalendern inte alltid påverkar oss direkt, så finns den där som något att förhålla sig till. På måndag, den 25 mars, är det Marie bebådelsedag, en dag många också känner till som Våffeldagen. Kalenderns utformning är inte beständig utan något som förändras och till detta datum har många föreställningar kopplats genom århundrandena.

Marie bebådelsedag
Marie bebådelsedag, även kallad vårfrudagen, är från början en katolsk helgdag som uppmärksammar tillfället när ärkeängeln Gabriel kom till Maria och berättade att hon skulle föda Guds son. ”Vår fru” syftar alltså på jungfru Maria och kan liknas med hur det italienska begreppet ”Madonna” används. Bebådelsen har firats sedan 600-talet, men vilken dag firandet har förlagts till har sett olika ut på olika platser och i olika tider. Att firandet förlades till den 25 mars var på grund av att det var nio månader innan Jesu födelse den 25 december. Under medeltiden firades flera Mariedagar i Sverige. Det var i samband med reformationen under 1500-talet som de flesta avskaffades. Marie bebådelsedag valde dock den evangelisk-lutherska kyrkan att bevara, troligtvis då dagen kan betraktas som att primärt handla om Jesus.

Skulptur av snidat trä

Bebådelsescenen är ett av de vanligaste motiven i den kristna konsten. Eftersom det tidigt uppstod en konvention beträffande hur bebådelsen skulle gestaltas har många bebådelsebilder samma drag. Precis som i denna träskulptur (Nbm 20302) från museets samlingar ses Maria ofta sittande vid en bönbok i en sluten miljö och framför henne knäböjer ängeln Gabriel. Han håller också ofta en blomma eller utför en välsignelsegest mot Maria, men i denna skulptur fattas en arm. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

I bondesamhället fungerade Marie bebådelsedag som en markering för övergången mellan vinter och vår. Det var en period när intensivt vårbruk inleddes. Eftersom årstidsväxlingarna var viktiga knöts också många traditioner och seder till dagen. Dessa tog sig lite olika uttryck i olika delar av Sverige. I väst sprang barn barfota runt huset eller gödselstacken för att främja skörden och undvika sprickor i fotsulorna under sommaren. I söder inleddes den så kallade vårfrudagsräppen då veckorna fram till midsommar räknades bakläges. In på 1900-talet blev dagen framför allt en dag för barns upptåg och en ledig dag för vuxna. År 1953 upphörde Marie bebådelsedag som fristående helgdag. En ny kalenderreform hade trätt i kraft med syfte att få en jämnare fördelning av helgdagar under året. Det kyrkliga firandet av Marie bebådelsedag förlades till en söndag och i stället inrättades en hösthelgdag; allhelgonadagen. Marie bebådelsedag fick dock behålla sin traditionella plats i almanackan och därför uppmärksammas nu dagen på två ställen i almanackan. Det kyrkliga firandet ”Jungfru Marie bebådelsedag” är alltid en söndag, men exakt vilken styrs av hur påsken infaller.

Uppkomsten av våffeldagen
I många mellansvenska dialekter förvrängdes vårfrudag till vafferdag. Detta uttryck kunde i sin tur misstas för vaffeldag och vaffla var ju den äldre formen av ordet våffla. Det var alltså en språklig ombildning som gav upphov till våffeldagen. Exakt när våfflorna kom in i bilden är svårt att avgöra men det rör sig om 1800-tal. Ingredienserna vitt mjöl, ägg, smör, vispgrädde och sylt var lyxvaror för de flesta i det svenska bondesamhället.

Våfflor har dock medeltida anor men det är främst brödets form likheten syftar till. De första våffeljärnen var en utveckling av oblatjärnen som användes för att baka oblat till nattvarden. Dessa järn bestod av två plattor vända mot varandra och som i sin tur var försedda med långa skaft för att kunna användas i den öppna elden. Oblatjärnen var dekorerade med kristna bildframställningar medan våffeljärnen utgjordes av ett enkelt rutmönster. När järnspisen kom till Sverige vid mitten av 1800-talet gick våffeljärnen från att vara fyrkantiga till att vara runda, detta för att passa spisens runda hål efter att spisringarna bytts ut. På så vis kunde den del där våfflan gräddas enkelt vändas. När våffeljärnen senare elektrifierades gräddades våfflornas båda sidor samtidig.

Rånjärn, våffeljärn

Några järn från museets samlingar som kan sägas illustrera våffeljärnets utveckling. I mitten är ett rutmönstrat rånjärn (Nbm 857), till höger ett våffeljärn för järnspis (Nbm 12213) och till vänster ett elektriskt våffeljärn (Nbm 21681). Järnen är från Lillpite, Älvsbyn och Luleå. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Även innehållsmässigt kan våfflorna sägas ha påverkats av industrialiseringen. Efter andra världskrigets slut utvecklades ett växande sortiment av färdiglösningar där stora delar av matlagningen överlämnades till fabrikerna. Denna sorts livsmedel hade från början producerats för att tjäna militära syften. Produkter som kaffe, juice och pulvermos hade uppfunnits för soldaterna. Dessa produkter kom också att passa handeln bra; den var lönsam och hade lång hållbarhet vilket innebar att den kunde stå länge på butikshyllorna.

kartong av papp för våffelmixpulver.

Två förpackningar som tidigare har innehållit våffelmix. Paketet till vänster (Nbm: 27095) är från 1980-talet och varumärket Juvel och paketet till höger (Nbm: 27119) är från 1990-talet och varumärket Ekströms. Enbart vatten och margarin eller grädde behöver tillsättas för att mixen ska kunna gräddas till våfflor. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Vid tangentbordet:
Paulina Öquist Haugen, Etnolog

Källförteckning
Bringéus, Nils-Arvid 1999. Årets festdagar. Stockholm: Carlsson.

Curman, Johan 1999. Bebådelsemotivet i svenska kistebrev. [Elektronisk] Tillgänglig: https://journals.lub.lu.se/rig/article/view/4020

Nordiska museet. Vårfrudagen (Våffeldagen). [Elektronisk] Tillgänglig: https://www.nordiskamuseet.se/aretsdagar/varfrudagen-vaffeldagen

Näringslivshistoria. #tbt: Våfflan och våffeldagens historia). [Elektronisk] Tillgänglig: https://naringslivshistoria.se/bizstories-nyheter/naringslivshistoria/tbt-vafflan-och-vaffeldagens-historia/

Swahn, Jan-Öjvind (red.) 2000. Folk I fest – traditioner I Norden. Stockholm: Fören. Norden.