När Luleå fyllde 300 år – Jubileumsutställningen 1921

2021 fyller Corona ett år, men ingen här har väl glömt att Luleå också blir 400 år gammal. Runt omkring i kommunen försöker man hitta bra sätt – och självklart pandemisäkert – att fira staden ordentligt. Här, om ni vill följa med, kommer en påminnelse om hur det var för 100 år sedan, när Luleå var yngre och första världskriget nyligen tagit slut.
Det blir lätt att samla dokument och information när en jobbar på Norrbottens museum, vars arkiv är fyllt med dokument som målande berättar om den största händelsen som då ägde rum i Luleå. 1921 visades en Jubileumsutställning runt om i Luleå, en utställning som gav en omfattande bild av staden och dess industri, handel och kultur. På något vis kan den också anses som ett viktigt försök att skapa Luleås och, i stort, Norrbottens moderna identitet.

NSD, 2 juli 1921, Norrbottens museums tidningsarkiv.

Jubileumsutställningen öppnade den 2 juli 1921 och skulle från början hålla öppet till och med den 24 juli samma år.  Men succén blev så stor att den pågick hela månaden, med en stor karneval/ slutfest under den sista helgen. Evenemanget, som äntligen involverade samhället i sin helhet, utfördes på tre mötesplatser. På Gültzauudden byggdes ”flera paviljonger för flottnings-, skogs-, bergs- och sjöfartsutställningarna. Dessutom uppfördes en byggnad för biologiska museet, vilket förut varit inrymt i gamla landsstatshuset vid residenset” (Berättelse över…) och restaurangen vid båthamnen restaurerades. Norrbottens Hembygdsförening rekonstruerade det gamla rådhuset som brunnit ned 1887. Där rymdes Museiutställningen med arkeologisk-historisk inriktning.
På Läroverket och Västra Folkskolan satt kansliet. Här anordnades bland annat konst- och hantverksutställningar. I Hermelinsparken öppnades en liten restaurang med uteservering. Det tredje och sista stället var Norra Hamnplanen, en öppen yta som passade bra för en utställning. Där visades djur och även stora föremål och industrimaskiner.

Jubileumsutställningen år 1921, med anledning av 300-årsminnet av Luleå sads tillblivelse. Entrén till utställningsområdet på Gültzauudden. Fredsgatan i förgrunden. Foto: Henny Tegström, 1921, Luleå kommuns bildarkiv.
Från Jubileumsutställningen i Luleå 1921. Djurskydd. Källa: Norrbottens museums bildarkiv.
Biologiskt museum inrymt i Residensets södra flygelbyggnad. Flyttades 1921 till jubileumsutställningen på Gültzauudden. Foto: JG Lindgren, 1920, Luleå kommuns bildarkiv.

Eventets struktur var ganska hierarkisk och komplicerad då det innefattade ”en bestyrelse, ett arbetsutskott och ett kommissariat samt 10 gruppnämnder” (Berättelse över…) som tog ansvar för utställningarnas olika avdelningar. Mer precis, handlade avdelningarna om:
1) Jordbruk och Fiske
2) Kommunikationer och Tekniska Verk
3) Luleå Stads Historiska Utställning
4) Undervisningsväsendet
5) Skogs och Trähantering
6) Bergsbruk och Bergshantering
7) Sjöfart, Handel och Hantverk
8) Tryckalster och Social verksamhet
9) Sjukvård, Hygien och Social verksamhet
10) Hemslöjd, Förnföremål, Konst m.m.

Ansvariga för utställningarna var specialister och professionella som kunde stötta och planera flera omfattande visioner inom ’deras’ områden. Till exempel, övervakade fotograferna Borg Mesch och Henny Tegström fotografins utställning, medan länsmejerskan Anna Gustafsson var involverad i hemslöjds samt mejeris expo.
I Jubileumsutställningen uppvisades huvudsakligen flera aspekter av stadens ekonomiska samt kulturella liv. Den blev kortvarig men mötte dock sin publik genom att skildra Luleås mångfald och egenskaper. Staden presenterades också som en strategisk kärna vid kusten som även var knutpunkt för industri och ekonomi i Norrland.

Länets fotografer på Gültzauudden under jubileumsutställningen. Ur Luleå kommuns bildarkiv.
Karta över Luleå stad, 1921. Ur boken Katalog. Jubileumsutställningen i Luleå 1921. Tryckeriaktiebolaget Norrskenet, 1921.

Enligt kommissarien var anledningen till utställningen en sort revansch av Luleå och Norrbotten. Det var ett sätt att visa länet som oberoendet från Stockholm – tvärtom hade det sina egna resurser, sin egen identitet och sin egen röst. Resultatet av dessa resonemang blev då en berättelse för alla, där kultur, handel och ekonomi vävdes ihop med en modern hållning. Hur budskapet kommunicerades är också ett intressant perspektiv för att konstatera att Luleå ville vinna en plats på Sveriges moderna karta. Jubileumsutställningens kommunikation, som sköttes av kansliet och administrationen, skapade en sorts ’varumärke’ i form av stadens logga eller emblem. Det återkommer faktiskt på pappersbrev, som frimärke, mynt och i tidningarna, kataloger och andra typer av kommersiella eller andra publikationer.
På sidan om utställningen utvecklades också ett underhållningsprogram som riktade sig mot en bred publik. Från början var programmet än mer ambitiöst, men fick reduceras på grund av höga och ohållbara kostnader, som täckts mest tack vare privata donationer och generösa gåvor.   

Mynt till minne av Luleås 300-års jubileumsutställning.
Jubileumsutställningens säsongkort. Ur Norrbottens museums tidningsarkiv.

Man får också beakta att Luleås 300-års jubileumsutställning hände i en märklig och speciell kontext: mellan krisåren som följde första världskriget, kvinnors kamp för rösträtt och Norrbottens längtan efter dess identitet. Trots ekonomiska svårigheter kunde utställningens bestyrelse bygga upp ett komplext samt intressant arrangemang som blev en stor succé både för pressen och allmänheten.
Genom att bläddra i Jubileumsutställningskatalogen genomförs framför våra ögon en resa 100 år tillbaka i tiden. Vi åker bakåt tills Luleå var så annorlunda och samtidigt så igenkännlig. Förutom befolkningen så nämns sevärdheter som Luleå hamn, Gammelstad, stadens domkyrka, länsresidenset, stadshotellet och Riksbankshuset i katalogen. Dessa platser känner vi väl igen i nutiden.

”Sjö och stapelstaden Luleå, vars första privilegier äro utfärdade av Gustaf II Adolf och daterade Elfsnabben den 12 juli 1621, är residensort för Norrbotten (…) Efter den senaste förödande eldsvådan den 11 juni 1887 har stadens utseende mycket förändrats (…) Antalet invånare var vid senaste folkräkningen 10,545.
Stadens förnämsta näringskällor äro handel och sjöfart (…) Huvudsakliga utskeppningen utgöres av järnmalm, pappersmassa och trävaror (…).
Staden har ett sunt och fritt läge, och de hygieniska förhållandena äro numera i stort sett väl ordnade, sedan staden med stora kostnader anlade vatten- och avloppsledningar. (…) Stadens gator äro raka, men då gaturegleringen ännu ej kunnat helt genomföras, äro de ej utlagda till sin fulla bredd i den del av stadsplanen, som ej drabbades av 1887 års brand. I stadens centrum reser sig domkyrkan, vars kopparklädda spira är synlig på långt avstånd” (Katalog, s. 9-10).

/Silvia Colombo
Norrbottens museums bibliotekarie

Källor:
Katalog. Jubileumsutställningen i Luleå 1921, Tryckeriaktiebolaget Norrskenet, 1921.

Luleå stads 300-årsjubileum 1921: konstutställning, Stockholm 1921.

Berättelse över Jubileumsutställningen i Luleå 1921 utarbetad av Utställningskommissarie, 1925. Ur Norrbottens museums arkiv, vol. F10:8.

Norrbotten 1986. Museet 100 år, Norrbottens museum, Luleå 1986.

Arkivcentrum Norrbotten, Norrbottens museums arkiv, F10:1-8.

Fjällnäs – en lång väg från ”slott” till hotell

Att forska om byggnaders historia är inte bara en arkitektonisk utan också en social fråga. En bostad är inte bara ett hus med väggar, tak, fönster och dörrar, en plats där vi bara bor i. En byggnad tillfredsställer ett samhälles behov i termer av behändighet, representation av status, smak och stil under en viss era. Bebyggelsens förändringar över tid återspeglar mer än vad vi bara ser. Därför är det viktigt att skapa kontext och att samla dokument, information och detaljer runt omkring en byggnad.

Det som ligger bakom Fjällnäs, till exempel, är en berättelse där historia, arkitektur och samhälle vävs ihop med dåtid och nutid, privata önskningar och offentliga intressen.
Fjällnäs handlingar börjar i slutet på 1880-talet, när överste Carl Otto Bergman (1828–1901) beställde ett sommarresidens vid Dundrets fot. Han var en smart industriman som då tog ledningen i malmföretaget Gellivare AB (senare AB Gellivare Malmfält, AGM) med andelar i området. Att bygga en representativ semesterbostad med tillbehör (terrasser, växthus, stallar, trädgård osv.) kändes som en naturlig utveckling av Bergmans professionella roll. Resurser var inte ett problem eftersom huset, som uppfördes 1888, kostade 105 000 kr: det betyder att ”uppskattningsvis skulle det idag motsvara c:a 16-20 miljoner kr” (Krigsman 2000). Resultat blev en mörk 3-våningsbyggnad i Schweizerstil målad med trätjära. Timmerstrukturen med bas i granit blev symmetrisk och imponerande också tack vare ett inglasat torn med balkong som steg upp mitt i taket. Invändigt var de två nedersta våningarna likadana medan den tredje – som användes som laboratorium av Axel Otto, Carl Ottos son – skilde sig från de andra. Dessutom fanns det en stor källare med skafferi och vinkällare under hela huset.

Porträtt av Carl Otto Bergman (1890) ur Norrbottens museum, enskilt arkiv nr. 632.
Fjällnäs 1890 ur Mats Krigsmans bok, 2000.

Elegans och snickarglädje: Fjällnäs första år
Efter uppförandet av Fjällnäs skedde mycket under en 2-årsperiod. 1891 köpte AGM fastigheten, som då blev chefen Bergmans bostad samt kontor. Ett år senare brann Fjällnäs laboratorium och elden påverkade nästan hela huset.
Det var inte av en slump att arkitekten Carl Österman (1859-1938) blev tillkallad för att genomföra residensets ombyggnation då han var bekant med design av representativa och lyxiga byggnader, som exempelvis Sockerslottet i Karlstad (1898-1899) och Wollinska trähuset i Borgholm (1900). Ombyggnationen av Fjällnäs visar faktiskt på sparsamma men återkommande mönster, speciellt vad gäller dekorationerna. Här blir träsniderierna den röda tråden som upprepades från grund till tak. Nu byggdes två sidotorn istället för ett centralt torn, med utstickande tak. De större glasdörrarna med balkong som funnits på tredje våning ersattes med ett band av små fönster. Dessutom, som Mats Krigsman skriver, var ”Fjällnäs lika påkostad invändigt som utvändigt med målningar, marmoreringar, svarvade pelare stuckatur, träsniderier och vackra ekpaneler. Möbler var i typiskt vacker 1800 tals stil, där fanns även urnor, tavlor, statyer och andra prydnadsföremål”. Ytterligare utsmyckningar uppfördes runt omkring huset – bl.a. en extern träpaviljong på Tingvallskulle med utsikt mot malmkroppen – till kungen Oscar II:s samt Riksdagens besök som ägde rum år 1894 respektive år 1900.
I sin helhet blev bostaden ännu mer grandios och kan idag anses som en norr-nordisk variant av nationalromantisk stil. Fjällnäs slott omvandlades från ett sommarhus till ett (mindre) slott.

Ritning av arkitekten Carl Österman, ca. 1892. Bild ur Arkivcentrum Norrbotten, Norrbottens museums arkiv, vol. FO AD6, Gällivare socken, Gällivare samhälle.
Svenska riksdagsmän på Norrlandsresa fotograferade framför Fjällnäs slott av Borg Mesch den 3 juli år 1900. Ur tidningen Idun. Källa Wikipedia.

När festen tystnar (1900–1970)
Även om både fadern Carl Otto och sonen Axel Otto avled ganska kort därefter (1901 och 1914) bodde familjen Bergman i huset tills även Elisabeth, Axel Ottos änka, dog (1934). Platsen levde upp regelbundet, som vi läser i jägmästarens dotters berättelse om Fjällnäs liv mellan 1913 och 1970. Laila Hallén (f. Holm) mindes faktiskt att ”någon gång på året var det bal på Fjällnäs. Då rullades mattan undan i stora salongen, och möblerna ställdes utefter väggarna, och man dansade de gamla danserna alltifrån fransäs till polka och hambo. Ibland spelade mamma och pappa fyrhändigt på pianot, och då blev det sådan fart på dansen, att hela golvet gungade, och det hände sig en gång, att överstinnans väldiga kristallkrona på undre botten började svänga fram och tillbaka. De förskräckta tanterna därnere väntade, att den skulle braka i golvet närsomhelst, och för att hindra en större katastrof stor de under hela dansen med ett uppspänt lakan mellan sig, följande kronans svängningar. Men ingenting hände, några klagomål hördes inte, och vi visste ingenting om detta förrän långt senare, då tant Betty berättade det” (NMB, enskilt arkiv nr. 397). Fester, sammankomster, bröllop och middagar på slottet var någonting som fortsatte även senare, tills när ”LKAB inte ville ha någon mer hyresgäst på nedre botten, som kunde göra anspråk på reparationer”. Det var precis 1970 när också jägmästaren Holm, sista hyresgästen, flyttade ut ”efter 57 fjällnäsår” (NMB, enskilt arkiv nr. 397).

Under den perioden förändrades slottet både i struktur och inredning: många av de fina möblerna såldes på auktion, planlösningen justerades efter behov, belysning kom ganska snabbt och centralvärme installerades på 1940-talet. Utvändigt målades fastigheten vit under 1950-talet och en del träsniderier togs bort, ”då det var besvärligt vid ommålningar med alla dessa krusiduller” (NMB, enskilt arkiv nr. 397). Ljusa färger lät och låter byggnaden påminna om en kyrka mer än ett residens. De ljusa färgerna placerar Fjällnäs i en sagokontext som når dess klimax på vintern, när snön glittrar och lyser upp byggnaden i mörkret.

Fjällnäs slott 1972. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv.

En plats öppen för alla?
1972 gjorde Norrbottens museum en noggrann dokumentation av Fjällnäs (NBMs arkiv, vol. FO AD:6). Då konstaterades att byggnaden gått genom mindre förändringar som mest påverkade rumsindelningen. Tapeter samt en del kakelugnar var kvar och likaså trapphuset. ”Den största förlusten ur kulturhistorisk synvinkel är dock att samtliga gamla listverk, undantaget foderlister kring välvda fönster, bytts ut. Borta är även en del kakelugnar och de båda öppna spisarna” (Jeanette Aro, NBMs arkiv, FO AD:6). Byggnadens värde, om inte helt intakt, var ändå högt.
Det var vid den tiden LKAB donerade huset till Luleå stift för att stötta kreativa och rekreativa verksamheter för ungdomar och familjer (NK, 22 feb. 1974) – vilket dock inte kunde göras utan en omfattande renovering.
Stiftelsen Fjällnäs blev då ansvarig för husets konservering samt förvaltning, tack vare gåvor samt ”bidrag till upprustning av herrgården” från, bl.a., Riksantikvarieämbetet och Länsstyrelsen. Renoveringsarbetet pågick mellan åren 1978-1984, men var inte helt klart när slottet invigdes av biskop Olaus Brännström. I huset bodde då familjerna Larsson och Bergman – förmodligen släktningar till Fjällnäs grundare – men allmänna planen var att öppna huset inte bara för ”kyrkans människor”, utan också för lokala ”föreningar av olika slag” (NSD, 2 okt. 1984). Flera källor visar att bostaden faktiskt hade rum för någonting annat än bara lägenheter: 1975 skickade MAF Arkitektkontor en föranmäla till Arbetsmarknadsstyrelsen för att öppna en restaurang; och åtminstone till och med 1984 var Fjällnäs Café operativ. Men trots alla ansträngningar kom den delen av slottets historia snabbt till ett slut.

Fjällnäs herrgård 1984. Foto ur Norrbottens museums bildarkiv.
Fjällnäs innan och efter parkeringsbyggnation. Foton ur Norrbottens museums arkiv.

”I början av 1980-talet förvärvades fastigheten av Riksbyggen. Flygellängorna revs då och parkområdet framför huset exploaterades och bebyggdes med tvåvåniga bostadslängor” (Jeanette Aro, NBMs arkiv, FO AD:6). Riksbyggen ingriper då i Fjällnäs historia åtminstone 1985 och det som kommer efter är ganska tydligt: 1987 bildades bostadsföreningen BRF Fjällnäs, som handledde byggnation av 44 fastigheter med 176 lägenheter placerade runt residenset. ”Byggnaderna är uppförda 1989-1991. Fastigheternas adress är Fjällnäsgränd 1-44” (RBF Fjällnäs) medan slottet ligger på Fjällnäsgränd 45. Man gissar att även Fjällnäs återigen användes, åtminstone under en kort period, som bostad. Sedan dess är dock slottets historia svårare att följa och mindre spårbart. 1996 försökte Länsstyrelsen att genomföra en byggnadsminnesförklaring som påbörjades på 1970-talet men som aldrig blev av. Efter detta finns det en stor lucka till och med början av nästa århundrade. 2003 köpte det italienska paret Mordini fastigheten och investerade 20 miljoner kronor för att ”rusta upp och omvandla byggnaden till restaurang och lägenhetshotell” (NK, 26 sep. 2011). Ett stort renoveringsarbete utfördes mellan 2004 och 2007 i avsikt att utveckla turismen i området. Lyxiga standarder avslöjade höga förväntningar som, tyvärr, snart blev misslyckade. Faktiskt, som ”Norrbottens Kuriren” rubriksatte, Fjällnäs byter ägare – bara 4 år senare. 2011 såldes slottet till ”hotellkung Peter Aasa” och idag, efter ytterligare förnyelser, har ’Fjällnäs Castle’ öppet som en luxuös bostadsmöjlighet vid Dundrets fot. Ni som är nyfikna och vill titta på sista inredningsbytet, ommålning och omorganisation, kan titta på ’Fjällnäs Castle’ Instagram konto.

I många ord var det en berättelse om Fjällnäs slott från slutet av 1800-talet till och med idag. Ett residens som, under tiden, inbjöd till flera förändringar både ut- och invändigt. Det tänktes som privat residens men blev sedan statligt, kyrko-, förenings- och även bolagsägt. Dess rum underhöll chefer och vetenskapsmän, familjer, änkor och barn, men också inneboende och turister. Fjällnäs har då blivit huset för drömmar och mardrömmar, hopp och förtvivlan, glädje och sorg, lycka och misslycka.  Och dess handlingar kommer säkert att fortsätta i framtiden.

Silvia Colombo
Norrbottens museums bibliotekarie

Källor:
Fjällnäsgården måste rivas?, i Norrbottens Kuriren, 22 februari 1974.

Fjällnäs invigt, i NSD, 2 oktober 1984.

Mats Krigsman, Fjällnäs. Slottet i Gällivare och Öfverste Carl-Otto Bergman, Grofex, 2000.

Italienare tar över Fjällnäs, på P4 Norrbotten, 5 februari 2003: https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=98&artikel=180469

Fjällnäs byter ägare, i Norrbottens Kuriren, 26 september 2011.

Riksbyggen, RBF Fjällnäs – Årsredovisning 2017.

Arkivcentrum Norrbotten, Norrbottens museum, enskilt arkiv nr. 397.

Arkivcentrum Norrbotten, Norrbottens museum, enskilt arkiv nr. 632.

Arkivcentrum Norrbotten, Norrbottens museums arkiv, vol. FO AD:6, Gällivare socken, Gällivare samhälle, Fjällnäs.

Arkivcentrum Norrbotten, Norrbottens museums arkiv, vol. Ö 3 BAD, Tidningsklipp, Gällivare socken, 1983–1984.