Bara ett öskar…

En enkel skopa som används till att tömma båten på oönskat vatten i syfte att förhindra ett än mindre önskat öde, nämligen en sjunkande båt. Så skulle man, humoristiskt(?) kunna beskriva ett öskar.

Men just det här öskaret, med vårt inventarienummer Nbm 1979, väckte ändå mitt intresse. Vissa föremål innehåller lite extra, lite utöver det vanliga, något som gör att man stannar till, eller åtminstone uppmärksammar det, när man passerar hyllan föremålet numera vilar på. Och det gör verkligen det här öskaret. Det är nämligen helt täckt med namn. Tretton män har ristat in sina namn i det, vid två tillfällen under senvåren 1921.

_NBM5816

Fotograf: Daryoush Tahmasebi, Norrbottens museum 

Men vilka var dessa män? Varför ristade de in sina namn på ett öskar? Och hur har öskaret hamnat på vår hylla?

Namnen är Lars Taavola, Oskar Nordmark, Karl Henriksson, Hugo Nordmark, William Jatko, Gustaf Lassi, Ulrik Niva, Oskar Lassi, Karl Nordmark, H. Larsson, J. Wal. Taavola, Hugo Taavola, P. Hjalmar Niva och eventuellt ytterligare någon persons bomärke. Två datum och en ort är också inskurna, den 30/5 respektive den 8/6 1921. Orten är Narken vid Kalixälven.

_NBM5814

Fotograf: Daryoush Tahmasebi, Norrbottens museum

På öskaret finns också en förkortning inristad, P.u.K.E.F.F. Gissningsvis var alla männen sysselsatta i flottningen och förkortningen på öskaret torde stå för Kalix Elfs Flottnings Förening. Denna förening bildades av skogsbolagen redan 1895. Männen utgjorde troligen ett flottningslag. Flottningen ägde rum på vårflodens vatten när alla vattendrag innehöll så mycket vatten som möjligt. Timret skulle raskt passera respektive avsnitt för att senare sorteras på Vassholmen nere i Kalix. Mer om flottningen i Norrbotten kan ni läsa i ett tidigare blogginlägg av min kollega Frida.

Narken har genom åren tillhört Kalix, Överkalix och Korpilombolo socknar. Numera ligger Narken i Pajala kommun. Namnet Narken, eller Narkaus på meänkieli, kommer antagligen från samiskans ”njarga” som närmast betyder näs. Namnet nämns första gången 1553, då en nybyggare i Rödupp betalade fiskeskatt för fisket i Narken. Byn är skattlagd från 1642. Måhända var Mats Matsson Mämmi eller Finne (1601-1652) från Turtola den förste nybyggaren. Den andre var i alla fall Hindrich Hindrichsson från Rödupp. Narken ligger också mellan det svenskspråkiga Överkalix och det finskspråkiga Tärendö. Byn var länge ganska liten, men den expanderade kraftigt efter Laga skiftet mot slutet av 1800-talet. Vid den tiden var också befolkningsökningen kraftig. Även skogsbruket expanderade kraftigt under andra hälften av 1800-talet. Skogsvägar bröts och flottningsleder rensades.

Men allt var inte positivt. Vid samma tid upplät också staten kronoparker till bebyggelse. Anledningen till detta var framför allt skogsbrukets arbetskraftsbehov, men också den ökande befolkningen, rädslan för emigrationen och ”den socialistiska faran” spelade en roll. Den nya bebyggelsen kom att kallas för odlingslägenheter. Skogstorp, kronotorp eller kolonat var olika typer av sådana lägenheter som anlades under olika tider.

Johan Petter Nilsson Lassi var den förste skogstorparen i Narken. Torpet anlades år 1900 norr om den gamla byn. Snart växte denna typ av bebyggelse och under 1920- och 1930-talen anlades två kolonat i Äihämä, på älvens östra sida, och i Aho, väster om byn. Under 1930-talet tillkom också några arbetarsmåbruk. Men detta var den sista, konstgjorda expansionsfasen, innan teknikutveckling och sociala förändringar startade den befolkningsminskning som fortfarande pågår.

Enligt museets huvudliggare är öskaret inköpt av utställningskommissariatet 1921. Den utställning som behövde ett kommissariat är förstås den stora industri- och jubileumsutställningen 1921. Luleå stad fyllde 300 år och firade detta, bland annat genom att anordna en stor utställning. Denna bestod av flera olika teman. Under ett tema fanns hemslöjd, konst, musik och kulturhistoria. Under det temat spelade museet en viktig roll. Ett annat tema var Skogs och Trähantering, där flottningen ingick som en underavdelning under ledning av flottningschefen K. Krook. Bland annat visades ett antal modeller över olika flottledsbyggnader.

Norrbottens museum satsade i alla fall ordentligt på denna utställning och många av de föremål som ställdes ut under de olika temana kom efter utställningen att tillföras museet som gåvor eller inköp. Den kände advokaten/författaren/etnologen Sigurd Dahlbäck, som jag har skrivit om i ett tidigare blogginlägg, anställdes för att skapa en kulturhistorisk utställning. Denna placerades i den nybyggda kopian av Luleås rådhus. Originalet, som byggdes under åren 1691-93, revs 1861, men inför utställningen kom en kopia att byggas.

Låt oss nu titta lite närmare på de personer som satt sina namn på öskaret:

• Karl Valfrid Henriksson (Oskarin-Kalle) (1901-1970). Han blev faderlös vid tio års ålder när pappan, Karl Oskar, som var hemmansägare på Narken Nr. 1, Lantto, dog. År 1926 fick han ”nådigt tillstånd” för utvandring till Nordamerika och den 21 december samma år kom han till New York. Han hamnade senare, likt så många Tornedalingar, i Calumet, ”Copper Country”, Michigan.
• Johan Oskar Nordmark (1898-1973). Han gifter sig 1925 med Milda Wilhelmina Hannula och blir året därpå kronotorpare på Narkheden 7.
• Karl Albin Nordmark (1899-1973), var Oskars bror. Han gifter sig 1923 med Signe Tervahauta och blir kronotorpare/arbetare på Narkheden 8.
• Hugo Villiam Nordmark (1893-1969) blev 1941 kolonist i Äihämä på andra sidan älven, men var också färjkarl och skolvaktmästare i Narken. Han gifte sig 1917 med Britta Kristina Lantto.
• H. Larsson är förmodligen Lars Hugo Larsson, (1898-1982), också kallad Mäki-Lassi. Han blev hemmansägare/brukare på Narken Nr. 5, Taavola. Han gifter sig 1924 med Agnes Teresia Heikki. Han drev även en taxirörelse.
• Hugo William Taavola (1898-1993) kom också från Narken Nr. 5. Han beviljades tillstånd att utvandra till Nordamerika 1926. Han hamnade också i Calumet, men blev så småningom tranbärsodlare i Washington. Hans mål var hela tiden att återvända, men det kom att dröja ända till 1984 innan han kunde vända hem till Narken.
• Lars Ragnar Taavola (1905-1968), Taavolan Lasse, var också med. Han var bror till Hugo. Lars emigrerade till USA på 20-talet och han kom att arbeta inom bilindustrin i Detroit innan han också hamnade i Calumet. Han dog 1968 i Michigan.
• Johan Walerius Taavola (1891-1974) var ytterligare en bror. Han stannade dock kvar i Narken. Han bodde på Narken Nr. 5 och var gift med Anna Emilia Alapää.
• William Eriksson Jatko (1881-1932) var kronotorpare på Narkheden 1. Han gifte sig 1906 med Anna Evelina Lassi, men avled redan vid julen 1932. Anna blev kvar som innehavare av torpet fram till femtiotalet.
• Arbetaren och skogstorparen Johan Gustaf Lassi var född 1898 och flyttade till Tärendö för att gifta sig med Mia Elisabeth Lampa. De återvände till Narken efter några år.
• Brodern, Karl Oskar Lassi (1901-1979) gifter sig 1931 med Anna Lydia Jatko och året därpå blev han, om än kortvarigt, kolonist i Aho. Hans avskedsbrev som kolonist är ett bevis på att kolonaten oftast inte var så lämpliga: ”Härmed får underteknat medtela, att jag vill säga ut mitt innehavande Kolonat No12. i Narken. Medan dett på stället der den nu är, var oduglig otlingsmark.” Han flyttade sedan in till Narken och kom att arbeta i skogen och med flotttningen.
• Petter Hjalmar Niva (1880-1925) drunknade redan 1925 vid flottningen i Mestoslinkka strax norr om byn. Båten kantrade i forsen och fem av sex män kom iland.
• Ulrik Niva är förmodligen den person senare kallade sig Ulrik Tervahauta (och ännu senare Ridbäck) (1895-1969). Niva kom sig av att familjen hade bott på Nivan ranta (Nivastranden). Han blev senare snickare och tillverkade bland annat byns likkistor.

Unga män, sysselsatta i flottningen har alltså ristat in sina namn i ett öskar och därmed bevarat minnet av sig själva i och med att öskaret hittade till Luleå och den stora jubileumsutställningen. Kanske var det flottningschefen Krook som bett dem göra detta? Kanske fanns det ett annat, numera bortglömt skäl? Men namnen finns kvar, och öskaret.

I Kalixälven upphörde flottningen 1977 och ytterligare en arbetsuppgift var borta för alltid.

• Om flottningen i Norrbotten kan du läsa mer i ett tidigare blogginlägg av min kollega Frida: Flotttning – en förfluten del av Norrbottens historia

• Om byn Narken finns det numera en innehållsrik bok, Narken – Narkaus En by norr om polcirkeln, av Irma Ridbäck

Vid tangentbordet:
Robert Pohjanen, antikvarie vid Norrbottens museums föremålssamlingar

Mikrovågsugnen – en pryl som förändrat vår vardag

Materiella förändringar kan på många sätt ändra våra rutiner och vanor. Vissa uppfinningar och ny teknik påverkar vårt vardagsliv mer än andra. En sådan uppfinning är mikrovågsugnen.

Nytt i samlingarna – en mikrovågsugn från 1980-talet
Norrbottens museums föremålssamlingar utökades för ett tag sedan med en mikrovågsugn från 1980-talet. Det är en imponerande pjäs, stor och tung, tidstypiskt mörkbrun, med text och siffror i orange.

Mikrovågsugn

Mikro (Nbm 27800), av märket Philips Cooktronic, inköpt av en familj i Luleå 1983 för 2950 kr. Foto © Norrbottens museum.

Den tidigare ägaren av mikron berättar att den köptes in 1983 och att den har använts i princip dagligen ända fram till 2013. Han berättar att:

”Den första månaden lärde vi oss att man inte torkar maränger i mikro, de blir kolsvarta i mitten men vita på utsidan. Att ”grädda” bullar fungerar inte heller, bullarna blir inte gyllenbruna som i en vanlig ugn.

Vi har använt den för mycket matlagning, bl. a. blir köttfärslimpa i lergryta helt fantastiskt. Den har ju inte roterande tallrik i botten så det går att ställa in fyrkantiga formar t.ex.

De minsta portioner vi lagat var åt vår ene son som fick bröstmjölk tinad vid behov. Perfekt även för smakportioner när barnen började försöka äta fast föda.

Perfekt även när barnen blev lite äldre och var ‘överhungriga’ när de kom hem från dagis/skola. Snabbt fick man lite varm mat färdig.”

Idag finns det inte många svenska kök som inte är utrustade med en mikro, men från början möttes den av stor misstänksamhet och skepsis. Det är nu drygt 50 år sedan världens första mikrovågsugn för hushållsbruk kom ut på marknaden.

Uppfanns av en slump
Den forskning och teknikutveckling som bedrevs inom vapenindustrin under världskrigen ledde fram till en rad nya uppfinningar, även utanför krigsindustrins område. Mikrovågsugnen var ett resultat av den radarforskning som bedrevs under andra världskriget.

Om mikron kan sägas att den uppfanns nästan av en slump av amerikanen Percy Spencer på 1940-talet. Spencer var självlärd, men han var en av 1900-talets främsta uppfinnare med över 300 patent.

Han arbetade på företaget Raytheon, som tillverkade radarutrustning. Spencers uppgift var att förenkla konstruktionen av magnetronen, som alstrar radarvågorna.

En dag upptäckte han att en chokladbit i hans ficka hade smält av radarsändarens vågor. Sedan provade han även med andra saker. Han fick ägg att explodera och lyckades poppa popcorn med hjälp av mikrovågorna. Nu föddes idén att använda radartekniken även för matlagning.

Den första mikrovågsugnen från Raytheon kallades för Radarange och var för industriellt bruk. Den vägde 350 kilo och var 1,7 meter hög. Kostnaden för en Radarange låg på cirka 200 000 kr i dagens penningvärde.

Även de mikrovågsugnar av bordsmodell som kom i slutet av 1960-talet var dyra. Det höga priset, i kombination med en stor tveksamhet till den nya tekniken, ledde till att de inte gjorde någon direkt succé. Det fanns en rädsla för att mikrovågsugnarna kunde ge strålningsskador, leda till cancer och sterilitet. men även för att näringsämnen i maten skulle förstöras i samband med uppvärmningen. Vid den här tiden var många kvinnor fortfarande hemmafruar, och man upplevde troligen inte att man hade behov av snabb uppvärmning på samma sätt som vi gör idag. Tiden var ännu inte helt mogen för att ta emot mikron med öppna armar.

Mikrovågsugn cupol

I museets samlingar finns även en mikrovågsugn av modellen Cupol, som formgavs 1969 av Carl-Arne Breger. Cupol tillverkades av Husqvarna och var en av de första mikrovågsugnarna i Sverige. Foto © Norrbottens museum.

Det är först på 1970-talet som mikrovågsugnarna blir så pass billiga att försäljningen ökar, och man börjar nu även se de praktiska fördelarna med snabb uppvärmning. På 1980-talet slår de igenom på allvar. Det kom ut ett stort antal kokböcker på temat ”laga mat i mikro”, men matlagning i mikrovågsugn blir sällan riktigt bra. Idag används de i första hand för att värma eller tina upp mat i.

Förändrade måltidsmönster
Mikron har inte bara förändrat matlagningen, utan även våra måltidsmönster. Samtidigt som den har frigjort tid, har den delvis löst upp matbordets gemenskap. Medlemmarna i en familj äter nu ofta olika rätter och vid olika tidpunkter. Med mikron har även matbutikernas utbud av färdigrätter ökat. De värms upp på bara några minuter och är sedan redo att ätas.

Percy Spencers uppfinning som kom till av en slump är idag en självklar del i de flesta hem, men fortfarande finns det en viss skepsis till den mikrade maten. Särskilt frågan om det minskade näringsinnehållet återkommer då och då. Livsmedelsverket menar dock att detta är en myt, och att det inte finns några risker med mikrovärmd mat.

Uppvärmning i mikrovågsugn
Mikrovågorna kommer från en magnetron, ett elektronrör, som sätter fart på vattenmolekyler i maten. Det är molekylernas rörelseenergi som värmer maten. Fasta ämnen, som porslin, påverkas inte på samma sätt.

  • Om mikrovågsugnen och andra uppfinningar kan du läsa mer om i Tekniska museets bok 100 innovationer från 2013.

Vid tangentbordet:
Anja Wrede