Kulturarv, kunskap och upplevelser

Utvalda upplevelser från några år med Norrbottens museum

Här följer ett axplock av erfarenheter och reflektioner från några händelserika år vid landets nordligaste länsmuseum som jag har haft förmånen att tjänstgöra vid under åren 2006-2018. Urvalet är högst personligt och skildrar endast en liten del av länsmuseets vidsträckta verksamhet.

Sommaren 2006 anställdes jag som bibliotekarie för att verkställa Norrbottens museums projekt Lärande mötesplats. Min huvudsakliga arbetsuppgift var att organisera och flytta museets bibliotek, från museibyggnaden i centrala Luleå till länets arkivcentrum Norrbottens minne (som idag benämns Arkivcentrum Norrbotten). Flytten genomfördes delvis på grund av trångboddhet; alltsedan museibyggnaden invigdes 1936 inhystes biblioteket i en lokal som till en början var luftig och hade gott om plats för en växande samling.

Bibliotek med gott om utrymme och plats för sammanträden i Norrbottens museums byggnad 1936. Foto © Norrbottens museum.

När jag 70 år senare tog itu med biblioteket så hade samlingen vuxit sig alltför stor för utrymmet; hyllorna – som vid det laget stod trångt och sträckte sig från golv till tak – var överfulla, högar med böcker och tidskrifter täckte andra möbler i lokalen. Förutsättningarna för möjliga förbättringar var goda, det fanns ingen brist på arbetsuppgifter och jag var anställd för att bringa ordning. Projektets syfte var också att, med biblioteket och min yrkeskunnighet, komplettera det befintliga kunskapscentrum vid Norrbottens minne som omfattade en ansenlig mängd arkivmaterial och kunnig personal som arbetade med Norrbottens museums arkiv och Folkrörelsernas Arkiv i Norrbotten (som idag benämns Norrbottens Föreningsarkiv).

För att tillgängliggöra biblioteket till fullo för anställda och allmänhet krävdes idogt arbete med uppordning och registrering av materialet. Medan det stort sett hela tiden kunde nyttjas av museets medarbetare så ägnades några månader åt att iordningställa samlingen såpass att vi i januari 2008 kunde hålla en offentlig invigning av biblioteket på sin nya plats. De som deltog i invigningen minns förhoppningsvis en gemytlig och intressant tillställning, men många minns kanske snöovädret allra bäst. Det snöade nämligen enorma mängder den dagen, ett par besökare körde fast på väg till invigningen men lyckades ändå ta sig fram – med blombukett och varma lyckönskningar. Med tanke på vädret var det beundransvärt många som närvarade. På hemväg från jobbet tog det tid att gräva fram bilen, den syntes knappt under all snö men jag kunde identifiera “min” snöhög på parkeringen och tog mig så småningom hem, nöjd med dagen.

Invigning av biblioteket på Björksskatan

Invigningsceremoni med dåvarande divisionschef Majlis Granström och museichef Curt Persson i det nya biblioteket 24 januari 2008. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

Framför allt var det spännande biblioteksuppdraget som lockade mig till Norrbottens museum, möjligheten att arbeta med ett regionalt specialbibliotek vars samling började byggas i slutet av 1800-talet, ett bibliotek med uppgift att samla, bevara och tillgängliggöra litteratur med anknytning till hela länet och museets omfattande uppdrag. Att dessutom få göra det tillsammans med andra kunskapsorienterade yrkesgrupper som arkivarier och antikvarier gjorde platsen ännu mer attraktiv för mig.

Det har varit en fröjd att arbeta med så många engagerade och kunniga människor, och därtill en boksamling som omfattar skrifter från sex sekler med böcker från 1500-talet till nutid. En av mina personliga favoriter är den äldsta skriften i samlingen, ett närapå komplett exemplar av Gustav Vasas bibel från 1541. Vasabibeln var den första översättningen av hela Bibeln till svenska, dessförinnan utgavs Nya testamentet på svenska redan 1526. Dessa publikationer hade avgörande betydelse för det svenska språkets utveckling med sin (relativt) enhetliga stavning, på den språkliga gränsen mellan fornsvenska och nysvenska.

Gustav Vasas bibel

Gustav Vasas bibel från 1541 förvaras i arkivet tillsammans med övriga äldre skrifter. Foto: Helena Karlström.

Att i tjänsten ha tillgång till fantastiskt material som Gustav Vasas bibel är ett sant privilegium. Det är dock värt att påpeka att det inte är nödvändigt att vara anställd för att kunna ta del av spännande litteratur och arkivhandlingar, det allra mesta är tillgängligt för alla intresserade. Allt material står inte på öppen hylla, arkivalier och äldre litteratur förvaras i arkivlokal och alla handlingar kan inte hanteras fritt, men det mesta kan studeras på plats eller ses i samband med guidad arkivvisning – exempelvis Vasabibeln.

Med åren har jag kommit att arbeta med fler delar av länsmuseets omfattande uppdrag. Mitt huvudsakliga område har varit arkiv och bibliotek men jag har, som medarbetare och chef,  varit inblandad i allehanda frågor, projekt och utmaningar genom åren. Gemensamt för allt arbete har varit ett fokus på förvaltning och förmedling av kulturarv, kunskap och upplevelser.

Under min tid i museivärlden har jag i större utsträckning än tidigare reflekterat över begrepp som kulturarv, något som är centralt inom kulturhistorisk verksamhet och numera i min egen tillvaro. Kulturarv berör oss alla oavsett om vi känner till termen eller dess innebörd – jag tänker inte ge mig in på någon definition i detta inlägg. En term som sannolikt fler har en åsikt om är förvaltning, näppeligen något allmänt inspirerande begrepp då det ofta förknippas med administration och myndigheter, och ibland anges som en motsats till utveckling, men själv har jag kommit att förknippa det med något värdefullt och rentav vackert! God förvaltning förutsätter aktiv handling; det är inte fråga om någon passiv förvaring utan fordrar kunskap och förmåga till förändring – exempelvis vid förvaltning av föremål, arkivalier och litteratur för att på bästa möjliga sätt bevara och tillgängliggöra dem. Jag har ingen egentlig ambition att övertala andra att dela min måhända personligt poetiska syn på begreppet förvaltning, men jag hävdar bestämt att det är motsatsen till att förslösa eller fördärva. Att förvalta är att ombesörja möjligheten för andra att ta del av arv, oavsett om det är kulturarv, kunskapsarv, monetära arv eller naturarv. Och det är vackert så.

Utställningen Hosta

Ingången till utställningen Hosta – en sjuk historia som invigdes hösten 2014. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum.

När jag anställdes vid Norrbottens museum hade jag förhoppning om ett intressant och utvecklande arbetsliv, men jag hade ingen som helst aning om att jag några år senare skulle komma att bli innehållsansvarig för museets egenproducerade utställning om tuberkulos: Hosta – en sjuk historia som invigdes i september 2014. Aldrig hade jag trott att jag någonsin skulle lära mig så mycket om en sjukdom som tbc, både historiskt och medicinskt, men arbetet vid länsmuseet gav mig möjlighet till det.

Ursprunget till utställningen var en arkivkväll om tuberkulos i september 2013 då vi uppmärksammade att Sandträsk sanatorium invigdes 100 år tidigare. Gensvaret på kvällens tema och innehåll tillsammans med besökarnas engagemang resulterade i beslut om att satsa på en större utställning om tbc, en av världens vanligaste infektionssjukdomar som i början av 1900-talet härjade som värst i Norrbotten. Arbetet med faktaunderlaget och innehållet var omfattande och involverade ett flertal medarbetare vid Norrbottens museum, medicinsk expertis och tekniska specialkunskaper. Det var en inspirerande och intensiv arbetsperiod för många inblandade och det var spännande att se slutresultatet. Allt blev inte som vi hade tänkt men huvuddragen fanns där, med ett historiskt perspektiv och ett samtida spår, med en blandning av personliga berättelser, fakta och föremål. Utställningen lockade många besökare, somliga med personliga erfarenheter av sjukdomen och andra som inte visste någonting om ämnet. Förhoppningsvis fick alla med sig någon form av kunskap och känsla för innehållet.

Från utställningen Hosta

I utställningen visades bland annat spottkoppar och andra föremål från Sandträsk sanatorium. Foto: Daryoush Tahmasebi © Norrbottens museum

Kunskap och känsla, kulturarv och mångfald har präglat mina år med Norrbottens museum. Det har varit en lärorik och stimulerande period i mitt liv. Jag är tacksam för alla engagerade, kunniga och trevliga människor jag har träffat och arbetat med genom åren.

När jag nu övergår från en upplevelseförmedlande kunskapsorganisation till en annan, då jag återvänder till folkbiblioteksområdet, så gör jag det berikad med många lärdomar och mänskliga möten. Varmt tack till alla som har medverkat!

Helena Karlström

Magasinsarbete

Sedan mitten av november månad år 2017 har vi, avdelningen Bildarkiv & Samlingars föremålsassistenter (Emil & Lena), arbetat med ett föremålsvårdsprojekt i magasinen på Björkskatan, som har involverat inventering och rengöring av diverse olika kulturhistoriska föremål. Dessa föremål är de sista som kommer från det gamla museimagasinet på Trädgårdsgatan i Luleå. Tillsammans har vi assistenter hittills tagit hand om cirka 3 000 föremål.

 Foto: Daryoush Tahmasebi. Norrbottens museum.

Innan dessa omlokaliserade föremål kan placeras in i museets nya klimatanpassade magasin, är det viktigt att de först bockas av i museets databas Carlotta (ett digitalt föremålsregister) och sedan genomgår en enklare rengöring, och lite annan dylik preventiv föremålsvård.

IMG_2885För en del föremål, till exempel gamla dörrlås, har föremålsvården varit ett väldigt välkomnande inslag. Foto: Lena Lundström. Norrbottens museum.

De kulturhistoriska föremålen i ett museums samlingar utgör hos de flesta museer ryggraden, dvs. den stomme som resten av verksamheten bygger på. Genom föremålen kan vi förstå dåtiden, samtiden och kanske till och med framtiden i och med att dessa föremål har formats av sina brukare och deras samhälle, som föremålen också i en viss mån återspeglar. Just därför är det viktigt att föremålen får en god föremålsvård. En bra förvaringsmiljö är ett viktigt steg i bevarandeprocessen och har en stor betydelse för föremålets livslängd. Blir luftfuktigheten för hög eller för låg kan föremål påverkas negativt, likaså om det är stora variationer i temperaturen under kort tid. Träföremål som förvaras för torrt riskerar att spricka/krympa medan järnföremål som förvaras för fuktigt kan börja rosta. Därför har det installerats en klimatanläggning i museets nya museimagasin för att förebygga eventuella skador som kan orsakas av klimatet.

Nils_blogg_004.jpgEn bandgrind som borstas mycket försiktigt. Foto: Daryoush Tahmasebi. Norrbottens museum.

Museimagasin med ett stabilt och kontrollerat klimat förlänger livslängden för många sköra föremål i museisamlingarna, vilket innebär att de lär finnas kvar för framtida forskare att studera. Det materiella kulturarvet som finns hos museerna utgör nämligen ett viktigt historiskt källmaterial för framtiden.

IMG_2811En ID-fotograferad parad av garnstickor. Foto: Lena Lundström. Norrbottens museum.

Inom vårt föremålsvårdsprojekt finns det tre typer av papperslappar som vi ’taggar’ föremålen med:

De vita är lappar för inventarienummer, som är museets katalogiseringsnummer. Dessa nummer refererar till museets huvudliggare och föremålsposter i den digitala databasen Carlotta där information om föremålen går att återfinna.
De gröna lapparna indikerar att föremålet har varit på besök hos fotografen och blivit digitaliserat och att det därigenom finns en eller flera små trevliga bilder av det som ligger uppe i Carlotta.
De röda lapparna betyder att föremålen som de tillhör är okatalogiserade, vilket innebär att de inte finns registrerade i vår databas Carlotta. Men att de troligen finns inskrivna i museets äldre förvärvskataloger eller museiarkivet, vilket innebär att dessa föremål kommer att kräva en del efterforskning för att få sina identiteter återfunna.

LRM_EXPORT_20180313_150003

Ett par näbbskor, en björnskalle, ett litet näversänke till ett nät, en kravatt, ett medfaret ljuster och en Pyrex brandsläckare från 1920-talet. Rödlappade museiföremål som väntar på att katalogiseras. Foto: Nils Emil Nilsson. Norrbottens museum.

Nedan vill vi med några exempel visa bredden av olika kulturhistoriska föremål som har vandrat genom våra händer och nu finns i museets fantastiska samlingar i magasinet på Björkskatan.

Nils_blogg_005
Snäckor från en annan kontinent, numera del av den etnografiska samlingen. Hitförda av en norrbottnisk sjöfarare. Foto: Daryoush Tahmasebi. Norrbottens museum.

LRM_EXPORT_20180313_110210

Foto: Nils Emil Nilsson. Norrbottens museum.

Detta är rockblad som använts vid linspinning. Bladet fästes på spinnrocken nära spolen och själva linet fästes över bladet. När man sedan spann drog man ner fibrerna, som snurrades till tråd, från linlocken på rockbladet.

Många av museets rockblad är skurna med vackra dekorationer, målade och försedda med monogram och årtal. Dessa rockblad var troligen en gång fästmögåvor, inte i första hand avsedda att användas vid spinning, utan mer för att imponera på fästmön, hennes familj och alla som såg det, samt att visa upp fästmannens skicklighet och förmåga.

LRM_EXPORT_20180313_105738

Foto: Nils Emil Nilsson. Norrbottens museum

Mangelbrädan kan beskrivas som en föregångare till strykjärnet. Brädan användes för att helt enkelt mangla tvätten som hade lindats runt en mangelkavle (dvs. en rund pinne). Denna kavle rullade man sedan med brädan tills det att tvätten var någorlunda skrynkelfri. Även dessa är vackert dekorerade då de också var en vanlig fästmögåva en gång i tiden.

IMG_20180309_104502_426
Foto: Nils Emil Nilsson. Norrbottens museum.

Norrbotten är något av ett vinterland vintertid, och har nog alltid varit, så det är inte helt förvånande att vi under detta arbete har inventerat och rengjort en imponerande kollektion av skridskor från de senaste 300 åren – och som har använts lite här och var i länet. De översta kommer från Haparanda och är daterade 1793. Det gröna paret med mässingsblad är tillverkade cirka 1860 och har använts av en familj som kom från Antnäs i Luleå.

IMG_20180312_120820166_HDR.jpgEtt lapptäcke… för en liten docka. Foto: Nils Emil Nilsson. Norrbottens museum.

Tyg har inte alltid varit en slit och slängvara. Förr i tiden var man sparsam med det man hade och tog tillvara det som gick, även de minsta små bitarna kunde komma till användning. Ett lapptäcke är att förena nytta med nöje när det kommer till att handarbeta. Detta lilla docklapptäcke är uppskattningsvis sytt kring början/mitten av 1900-talet, kanske av en sparsam mor som ville glädja sitt barn med något fint till dennes docka.

SPINNROCKEn spinnrock av ben som hittades i en gammal kubansk cigarrlåda tillsammans med ett dussintal dockmöbler. Troligen härrör den från 1800-talet. Foto: Daryoush Tahmasebi. Norrbottens museum.

Och så en sista hälsning från arkitekterna bakom veckans blogginlägg:

 Foto: Daryoush Tahmasebi. Norrbottens museum.

Assistentduon

Lena Lundström & Nils Emil Nilsson