En central del av Norrbottens museums uppdrag är insamling. Ofta handlar det om att vi får erbjudande om gåvor eller donationer. Men museet bedriver också aktiv insamling, det innebär att vi söker och letar föremål, arkivalier och fotografier som kan komplettera vår existerande samling. Veckans inlägg handlar om förvärvet av delar av fotografen Bert Perssons bildsamling och den digitalisering som Norrbottens museum nu genomför av den.
Det kan även ske genom dokumentationsprojekt, som till exempel de dokumentationer vi genomfört under många år av samhällsomvandlingarna i Malmberget och Kiruna, dokumentation av några av Sveriges äldsta graffitimålningar eller samarbete med skolor inom projektet Byakistan. Det senare ett sätt involvera barn och unga i kulturarv och samla in nytt material om deras syn på samtiden och vad de vill bevara för framtiden. Denna del av insamlingen kallar vi för samtidsdokumentation.
En annan del av museets insamling sker via vår kulturmiljöverksamhet, arkeologerna och byggnadsantikvarierna. Som med sina forskningsprojekt och uppdragsverksamhet ständigt tillför ny kunskap om länets förhistoria och kulturarv och förmerar samlingarna med föremål, arkivalier och fotografier. Norrbottens museum har även stående fyndfördelning för arkeologiskt material som framkommer i Norrbotten vilket innebär att vi tar emot och bevarar det materialet i våra föremålsmagasin om inte något annat museum i länet önskar ta emot det.
Den tredje delen är rena förvärv vilket detta inlägg handlar om. Ett förvärv är när Norrbottens museum köper in ett material, samling eller enskilda föremål till museets samlingar. Det är ovanligt men förekommer och tillämpas i de fall då en gåva eller donation inte är möjligt och det budgetmässigt är realistiskt att köpa in föremålet/samlingen/materialet ifråga. Den bedömningen görs från fall till fall. Det kan också avse förvärv från yrkesverksamma konstnärer, fotografer eller andra professionella kulturarbetare.
Ett sådant förvärv Norrbottens museum gjorde under 2022 var delar av fotografen Bert Perssons bildsamling som idag ägs av Bert Perssons hustru och döttrar. Samlingen är ett unikt tidsdokument från en hans verksamhet som journalist och fotograf i norra Sverige, från Sundsvall och norrut, under 66 år. Samlingen innehåller omkring 1 miljon bilder och Norrbottens museum har förvärvat omkring 5000 negativ som speglar bredden av Bert Perssons verksamhet, allt från skildringarna han gjorde av det samiska samhället, föreningsliv, försvarsmakten, samhälle och näringsliv och hans verksamhet på Nordkalotten.
Fotografierna kommer att digitiseras i samarbete med det sociala företaget Bevara Digitalt under 2023 och våren 2024. I dagsläget har redan drygt 1100 bilder digitiserats och kommer att publiceras via Norrbottens museums samlingsdatabas Carlotta.
Bert Persson medverkade i bildtidningen Se, Expressen och i en rad andra tidningar med sina bilder och hans bilder kom att sätta bilden av norra Sverige för många. Bert Persson bodde i Luleå och avled i sitt hem på Malmudden 2017.
Här nedan följer ett urval av de digitiserade fotografierna från Bert Perssons bildsamling:
Cyklisten Gustaf Håkansson, kallad Stålfarfar, vid tävlan i Sverigeloppet år 1965. Sverigeloppet gick mellan Haparanda och Ystad. Fotograf: Bert Persson/Norrbottens museum. CC-BY-NC.Pajala marknad i juli 1976, från ett reportage i Hänt i Veckan. Fotograf: Bert Persson/Norrbottens museum. CC-BY-NC.Luleå basket i 1979 års tappning, baskettraditionen i Luleå är långvarig. Fotograf: Bert Persson/Norrbottens museum. CC-BY-NC.Biografen Röda kvarn i Övertorneå, uppförd 1914 av överblivet material från järnvägsbygget och järnvägsstationen. På bio går filmen “Helvetescommandos” vilket visar att fotot är taget 1967. Fotograf: Bert Persson/Norrbottens museum. CC-BY-NC.Dans i Kukkola i juli 1965. Fotograf: Bert Persson/Norrbottens museum. CC-BY-NC.Tullen vid Haparanda-Torneå under sommaren 1972. Fotograf: Bert Persson/Norrbottens museum. CC-BY-NC.
Välkommen till Nordarkeologi del 3. Denna gång kommer vi gå igenom Nordarkeologins involvering vid insamlandet av material från den gamla kyrk- och marknadsplatsen i Arvidsjaur, som dessutom är platsen för den gamla prästgården.
Kortfattat var Nordarkeologi ett inventeringsprojekt som skedde mellan åren 1969 och 1983, där platsledare Herbert Wigenstam tillsammans med sitt sällskap vandrade efter sjösystem som skulle eller hade påverkats av vattenkraftsutbyggnaden. Men i vissa fall avvek sällskapet från vattendragen och en av dessa avvikelser var ett besök vid det gamla kyrk- och marknadsplatsen i Arvidsjaur. En lista på inlägg som beskriver mer om projektet finns i slutet på detta inlägg.
Karta över gamla kyrk- och marknadsplatsen i Arvidsjaur, skapad i ArcGIS. Topografisk webbkarta, Lantmäteriet CC BY 4.0.
Den 16 juli 1976 skedde det första besöket vid lokalen. Inventerarna från Nordarkeologi besökte platsen efter en uppgift att föremål av olika typer kommit till ytan efter plöjning och harvning skett på Trädgårdsodlarföreningens nya kolonipotatisland. Ritningen nedan är från projektet där dom karterat och numrerat potatislanden där de olika fynden hittats.
Rektifierad ritning över Gamla kyrk- och marknadsplatsen i Arvidsjaur, skapad i ArcGIS. Historiskt Orto-foto från 1960, Lantmäteriet CC BY 4.0.
Lokalen var känd före det första besöket via historisk källor som berättar att området nyttjats innan kyrkans ankomst som ett samiskt viste/marknadsplats. Därefter nämns det att en kyrka funnits på platsen år 1608 fram tills att kyrkan och tillhörande kåtor och bodar flyttades mellan åren 1821-26. Trots kännedomen om platsen var områdets storlek något osäker och plöjningen av potatislanden visade på en större utbredning än tidigare känt.
Vid första besöket hittade Nordarkeologins inventerare husgrunder, kåtatomter och härdar samt fynd av metall, glas, porslin, ben, lera och rödgods. Potatislanden plöjde fram så pass stora mängder fynd att platsen behövde återbesökas flera gånger mellan åren 1978-1984. Under denna tid så återbesöktes befintliga odlingsytor men även nya ytor som tagits i bruk. År 1978 fanns enbart två odlingsytor som sedan hade utökat till fyra ytor år 1979 och slutade i nio ytor år 1980. Stoppet 1980 kom efter det att Länsstyrelsen gick in och förbjöd uppodlandet av ny mark utan arkeologiska undersökningar då det påverkade “rika lämningar från Arvidsjaurs samhälles äldsta tid“. Trädgårdsodlarföreningen fick dock fortsätta bruka sina ytor då kulturlagren ansågs vara så pass omrörda att en vetenskaplig undersökning inte skulle kunna bidra med någon ny information.
Men även om en utgrävning i själva potatislanden inte hade bidragit med någon ny information så kan fortfarande föremålen bidra till ett större material som tillsammans med fynd från grävningar kan berätta vilka influenser som var närvarande på platsen och handelshistorik.
Föremål som från potatislanden: Eftersom att området har varit både marknadsplats och prästgård så finns det gott om skärvor och fragment från koppar, skålar, flaskor och fat av porslin, fajans, glas och rödgods. I dagsläget har jag inte identifierat alla dekorationer på skärvorna så om det är någon dekoration ni känner igen så får ni gärna lämna en kommentar. Det vi kanske kan identifiera är de 3 skärvorna från ett möjligt Bartmankrus på bild 12 nedan.
Skärvor av glas kommer främst från fönster och flaskor. Glassigillen var något besvärliga för våran fotograf Ola Norén att fotografera men på sigillen nedan går det att tyda: 1. Ströms Bruk 2. 1/3 KANS S:B 3. 1/3 LW GB 4. 1/3 stop BJÖRKNÄS. Sigill nr 1 och 2 är jag lite osäker på men kan tillhöra Strömbäcks glasbruk i Umeå som var aktivt mellan åren 1748-1879. Det tredje sigillet tillhör Långwiks glasbruk i Piteå som var aktivt mellan åren ca 1797-1880 och det fjärde och sista sigillet tillhör Björknäs glasbruk i Nacka som var aktivt mellan åren 1738-1780. Så vi har två relativt lokala tillverkare och en som har rest en liten längre väg.
1234
Föremål av metall finns det gott om inom området. Spikar, länkar och gångjärn visar på en aktiv bebyggelse. Knivar, eldstål med tillhörande flinta, knappar från kläder och andra personliga föremål visar en liten del av vad som var av intresse för personerna.
Då handel har skett på området så har det självklart hittats mynt i potatislanden. Mynten ger oss en liten hint om tidsspannet på platsen. Det äldsta myntet ser ut att vara en Daler S.M från 1718 och det yngsta en halv skilling från 1821. Bland våra 8 mynt kommer 5 från 1700-talet. Tillsammans med de 17 mynt som hittades under en Silvermuseets utgrävning i övriga delar av samma område 1993 går det att se att 3 är från sent 1600-tal, 7 är 1700-tal och 2 är tidigt 1800-tal. Vilket tillsammans antyder på en främsta aktivitetsperiod 1700-tal. Men inte bara de, många av mynten är producerade under Fredrik den förstas tid 1720-1751. Mynt kan i vissa fall användas som dateringsmetod för platser och arkeologiska kontexter men har en felmarginal då mynt kan vara i cirkulation långt efter produceringsdatumet och måste därför användas i relation till andra fynd och andra dateringsmetoder.
Den äldsta myntet, en Daler i koppar, ser även ut att vara ett mynt av betydelse för någon då ett hål har borrats för att göra detta mynt till ett smycke. Myntet kunde identifieras då fotografierna visade detaljer vi inte kunde se med ögat och figuren på baksidan kunde jämföras med det mindre eroderade myntet som är hämtat från Sörmlands museum.
Ett annat vanligt fynd i dessa typer miljöer är kritpipor. Kritpipor har fått sitt namn på grund av den vita pipleran som dom vanligtvis tillverkas av. Kritpiporna var en förbrukningsvara och skräpade ner i städer och samhällen likt fimpar gör idag. Men i arkeologiska sammanhang kan de hjälpa att datera platser på samma sätt som mynten. De olika fabriksmärkena och dekorationer tillhörde olika tillverkare, följde mode och i vissa fall statliga regler vilket nästan alla går att datera. Dock finns lite problematik då många piptillverkare hade liknande dekorer som inte kan fastställas utan fabriksmärken samt att vissa tillverkare inte är lika väldokumenterade.
Några av de dekorer och stämplar ni kan se ovan är den ensamma kronan och tre kronor två vanliga märkningar på svensktillverkade pipor och går tyvärr inte att identifiera med säkerhet utan ytligare märkning. Wittervik och Nyberg hade en produktion av “3 kronor” mellan åren 1755-1798/1820. Varför jag nämner Wittervik och Nyberg är för att även dom står bakom det lilla vita fragmentet på bild 3 med en dekoration av linjer som går upp mot mynningen av pipan där den sedan är “punktad” runt om mynningen, ett så kallat “musselmönster”. Därefter har vi ett krönt OA vilket står för tillverkaren Olof Aspgren som hade en kort aktivitetsperiod mellan åren 1739-1764. De absolut vanligaste förekommande piporna i Arvidsjaur har märkningarna, den 6 uddiga stjärnan i relief och den cirkulära stämpeln av mindre trianglar likt en pizza. Jag har i dagsläget inte kunnat identifiera dessa efter många sökningar. Arne Åkerhagen nämner i sin text “Den svenska kritpipan” från 2012 att Falun piptillverkning ledd av Daniel Frederich Theel som började sin produktionen 1754 hade ett flertal olika märkningar/stämplar på sina pipor. Bland dessa en stjärna/ekerhjul vilket kan stämma på den cirkulära stämpeln. Detta skulle kunna antyda på en större handel med Falun istället för Stockholm när det kom till tobaks konsumtionen.
I bildspelet har vi en pipvariant som är gjord i rödgods istället för den klassiska vita leran dekoren tyder på att dessa är gjord av Anders Örnbecks pipbruk mellan åren 1751-60. Örnbeck började sin produktion intill Grinds tegelbruk viket kan förklara den rödbrända leran. Den svarta är min personliga favorit. Den är inte skapad i den traditionella vita leran och har tandslitage på skaftet, den har en fabriksstämpel som jag inte kan identifiera och har inte sett någon liknande. Datera via kritpipor har även sin problematik. Man kan se att platsen är aktiv senare halvan av 1700-talet men detta betyder inte att platsen var som mest aktiv vid denna tid. Under senare halvan av 1700-talet exploderar kritpipstillverkningen i Sverige för att rökning bland befolkningen blir allt vanligare.
Till sist har vi stora mängder djurben. I dagsläget kan jag tyvärr inte säga så mycket då jag inte hunnit hantera materialet ännu. Det kommer vara intressant att se vilka djur som framgår ibland benen och se om det går att urskilja om det kommer från marknadsplatsen eller prästgården. Inom potatislanden och området ovanför på ritningen så framkom det enbart under året 1980 över 8976 benfragment på en summa av ca 39,7 kilogram torrvikt. Men ibland så dyker det även fram föremål av ben eller horn som denna skrapa som hittades lite utanför potatisland nr 9.
Som ni ser finns det mycket hitta och grotta ner sig i för den som är intresserad. Allt från byggnation och ben till handel av tobak och serviser. Vi kan se att de historiska källorna speglas ganska bra i det arkeologiska materialet. Mycket av detta materialet speglar 1700 och 1800-talet och tyvärr lite mindre från 1600-talet. Men för er som är intresserade så finns det mycket skrivet i utgrävningsrapporterna. Glöm nu inte att skriva en kommentar om det är någon dekor som ni känner igen på porslinet och fajansen.
Vi får se vad del 4 kommer handla om. Kanske stannar vi kvar i Arvidsjaur med fokus på benmaterialet eller så återgår vi till vattendragen och Asbestkeramik.
Vid tangentbordet: Sebastian Lundkvist Arkeolog
Foton Fotografier på föremål från Nordarkeologi är tagna av fotograf Ola Norén, och får hanteras i enlighet med Norrbottens museum (CC BY).
Hägg, Johan. 2001. När röken lagt sig – kritpipor från två marknadsplatser i Pite Lappmark. CD-Uppsats i Arkeologi. Umeå universitet.
Lidgren, Lars. 1995. Rapport över slutundersökning inom gamla kyrk-och marknadsplatsen, Raä nr 471, Arvidsjaur socken, Norrbottens län, Lappland, 1993. Rapport 7. Silvermuseet.
Långwiks glasbruk i Piteå socken. 1983. Norrfjärdens Hembygdsförening i samarbete med vuxenskolan i Piteå.
