Undersökning i Silbojokk 2020

Det börjar bli en inarbetad tradition att skriva ett inlägg om årets undersökning i Silbojokk under hösten och nu är det så dags igen. Jag skulle nästan kunna plagiera förra årets inlägg, för förutsättningarna i år liknade förra årets. Denna gång var vi dock mer förberedda och anpassade arbetet lite bättre.

Det första som kunde sätta käppar i hjulet i år var förstås Coronapandemin. Tidigt i våras kändes allt osäkert om hur fältsäsongen skulle bli – skulle vi överhuvudtaget kunna utföra uppdrag, eller skulle det komma restriktioner som satte stopp för vårt arbete? Som tur var kom det inte så stränga restriktioner. Då vi arbetar utomhus och har möjlighet att hålla avstånd så bedömde vi att det skulle gå bra ändå.

Liksom förra året hade jag planerat för en extra vecka i fält och dessutom planerat in flexibilitet i planeringen för att kunna optimera tiden i fält utifrån olika förutsättningar. Men, liksom förra året blev det inte riktigt som jag hade hoppats. Som vanligt hade jag under våren kontakt med vår båtförare och Skellefteälvens vattenregleringsföretag, för att höra hur det såg ut med isläget på sjön och vattenståndet. De hade tyvärr oroväckande information att komma med! Till att börja med hade vi en relativt mild vinter, vilket gjort att dammen inte hade tömts helt. Vintern hade däremot bjudit på rikligt med snö i Arjeplogsfjällen, så det var risk för en rejäl vårflod. Alltså fanns det risk för att vi inte skulle kunna vara i Silbojokk så länge, eftersom att dammen sannolikt skulle fyllas relativt snabbt. Vårt hopp låg alltså till att kunna börja så tidigt som möjligt, för att ändå få de planerade arbetsveckorna i fält. Men, det gick inte heller för att isen inte gick förrän en vecka senare än normalt. När vi äntligen kunde påbörja undersökningarna var vattennivån relativt låg, så vi tänkte att det kanske skulle kunna gå bra trots allt!

När vi kom till Silbojokk var det lågt vatten i sjön, men det steg ovanligt fort. Här syns området där hyttan och arbetarbostäderna låg, på andra sidan bäcken från vårt undersökningsområde.
Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum, acc nr 2020_18_002, CC BY

Det första vi gjorde när vi kom på plats var att se över hur förra årets igenläggning hade stått emot erosionen. Som tur var hade det gått riktigt bra, trots att vi då fick lägga igen ytor som svämmats över av vatten. Men de gravar som vi fick täcka igen och lämna under pågående undersökning förra året var nu överlagrade med ett tjockt lager svallgrus, utöver den sand och de stenar vi använt vid igenläggningen. Därför avvaktade vi med dem till en början. Istället tog vi tag i ett område längst mot NV där sökhunden Fabel markerat för grav. Den markeringen hade vi tidigare tolkat vara antingen löst liggande ben som vi inte kunde hitta, eller att Fabel reagerat för att vi använt området intill som dumphög för jord vid tidigare undersökningar. Vid de senaste undersökningarna har vi dock påträffat gravar allt närmare denna sökhundsmarkering, så det var bara att fortsätta. Vi tog även itu med en yta i östra delen av kyrkan, där vi sedan tidigare vet att det finns gravar.

Översiktsplan över undersökningsområdet, med undersökta ytor, gravar och sökhundsmarkeringar.

På samma sätt som förra året mätte vi in vattennivån vid lunchtid varje dag, för att få reda på hur snabbt dammen fylldes på. Det var med bävan vi räknade ut hur mycket det stigit från gårdagen. Ja, det var ju inte någon överraskning, eftersom vi bokstavligt talat såg hur snabbt det steg… Men, det var ändå värre att få det svart på vitt. Förra året steg vattnet ovanligt fort, med ca 0,3 meter per dygn. I år steg det med 0,6 meter vissa dygn, trots att dammen hölls öppen! Det bådade inte gott för det fortsatta arbetet. Vi insåg ganska snart att vi inte skulle kunna vara på plats hela den planerade fältarbetstiden. Det var bara att gilla läget och anpassa arbetet utifrån det.

På de tre veckor vi fick i fält hann vi bara undersöka fem ”nya” gravar plus de tre som blev översvämmade förra året. Det kändes bra att bli färdiga med dem – det känns inte bra att lämna gravar som bara är delvis undersökta och veta att de kanske kommer att erodera bort till nästa gång. Däremot är vi inte färdiga med det område de ligger i. Här ligger begravningarna i lager ovanpå varandra. Det är inte så konstigt, för nu är vi inne i kyrkan, där utrymmet var begränsat.

Tolkning av kyrkans utbredning i Silbojokk. Den V gaveln är osäker, då marken är för ursvallad i denna del. Sakristian har inte heller kunnat lokaliseras.

Här ovan är en översikt över vårt undersökningsområde med de undersökta gravarna och inmätta stenar. De bruna är tolkade som syllstenar tillhörande de två kyrkor som stått på platsen. Den östra delen är fortfarande ganska tydlig, men inget av den västra delen har kunnat lokaliserats i fält. Denna del har eroderat bort sedan länge. Den västra delen av kyrkans grund har inte heller varit lika kraftig som den östra på grund av att marken sluttar. I väster har kyrkan sannolikt vilat mer eller mindre direkt på den berghäll som nu är blottad. När kyrkan byggdes täcktes berghällen av jord och när vi kom till Silbojokk första gången 2003 var det bara en liten bit som stack upp. För varje år därefter har den kommit fram mer och mer, dels på grund av erosionen och dels på att vi undersökt gravar som legat upp mot berghällen.

Till höger i bild ses berghällen som kyrkans V del vilade på. Aleksi och Ida håller på att fylla igen ytan inne i kyrkan, där flera garvar finns kvar.
Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum, acc nr: 2020_18_103, CC BY

Nu tänkte jag nog inte skriva mer. Istället vill jag göra reklam för en föreläsning, som jag ska hålla på museet den 14 oktober, klockan 18:00, om undersökningarna i Silbojokk. Föreläsningen kan även följas på länk via Norrbottens museums Facebooksida. Anmälan till föreläsningen görs via Norrbottens museums hemsida.

// Åsa Lindgren
Arkeolog

Kommentera