Undersökning i Silbojokk 2020

Det börjar bli en inarbetad tradition att skriva ett inlägg om årets undersökning i Silbojokk under hösten och nu är det så dags igen. Jag skulle nästan kunna plagiera förra årets inlägg, för förutsättningarna i år liknade förra årets. Denna gång var vi dock mer förberedda och anpassade arbetet lite bättre.

Det första som kunde sätta käppar i hjulet i år var förstås Coronapandemin. Tidigt i våras kändes allt osäkert om hur fältsäsongen skulle bli – skulle vi överhuvudtaget kunna utföra uppdrag, eller skulle det komma restriktioner som satte stopp för vårt arbete? Som tur var kom det inte så stränga restriktioner. Då vi arbetar utomhus och har möjlighet att hålla avstånd så bedömde vi att det skulle gå bra ändå.

Liksom förra året hade jag planerat för en extra vecka i fält och dessutom planerat in flexibilitet i planeringen för att kunna optimera tiden i fält utifrån olika förutsättningar. Men, liksom förra året blev det inte riktigt som jag hade hoppats. Som vanligt hade jag under våren kontakt med vår båtförare och Skellefteälvens vattenregleringsföretag, för att höra hur det såg ut med isläget på sjön och vattenståndet. De hade tyvärr oroväckande information att komma med! Till att börja med hade vi en relativt mild vinter, vilket gjort att dammen inte hade tömts helt. Vintern hade däremot bjudit på rikligt med snö i Arjeplogsfjällen, så det var risk för en rejäl vårflod. Alltså fanns det risk för att vi inte skulle kunna vara i Silbojokk så länge, eftersom att dammen sannolikt skulle fyllas relativt snabbt. Vårt hopp låg alltså till att kunna börja så tidigt som möjligt, för att ändå få de planerade arbetsveckorna i fält. Men, det gick inte heller för att isen inte gick förrän en vecka senare än normalt. När vi äntligen kunde påbörja undersökningarna var vattennivån relativt låg, så vi tänkte att det kanske skulle kunna gå bra trots allt!

När vi kom till Silbojokk var det lågt vatten i sjön, men det steg ovanligt fort. Här syns området där hyttan och arbetarbostäderna låg, på andra sidan bäcken från vårt undersökningsområde.
Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum, acc nr 2020_18_002, CC BY

Det första vi gjorde när vi kom på plats var att se över hur förra årets igenläggning hade stått emot erosionen. Som tur var hade det gått riktigt bra, trots att vi då fick lägga igen ytor som svämmats över av vatten. Men de gravar som vi fick täcka igen och lämna under pågående undersökning förra året var nu överlagrade med ett tjockt lager svallgrus, utöver den sand och de stenar vi använt vid igenläggningen. Därför avvaktade vi med dem till en början. Istället tog vi tag i ett område längst mot NV där sökhunden Fabel markerat för grav. Den markeringen hade vi tidigare tolkat vara antingen löst liggande ben som vi inte kunde hitta, eller att Fabel reagerat för att vi använt området intill som dumphög för jord vid tidigare undersökningar. Vid de senaste undersökningarna har vi dock påträffat gravar allt närmare denna sökhundsmarkering, så det var bara att fortsätta. Vi tog även itu med en yta i östra delen av kyrkan, där vi sedan tidigare vet att det finns gravar.

Översiktsplan över undersökningsområdet, med undersökta ytor, gravar och sökhundsmarkeringar.

På samma sätt som förra året mätte vi in vattennivån vid lunchtid varje dag, för att få reda på hur snabbt dammen fylldes på. Det var med bävan vi räknade ut hur mycket det stigit från gårdagen. Ja, det var ju inte någon överraskning, eftersom vi bokstavligt talat såg hur snabbt det steg… Men, det var ändå värre att få det svart på vitt. Förra året steg vattnet ovanligt fort, med ca 0,3 meter per dygn. I år steg det med 0,6 meter vissa dygn, trots att dammen hölls öppen! Det bådade inte gott för det fortsatta arbetet. Vi insåg ganska snart att vi inte skulle kunna vara på plats hela den planerade fältarbetstiden. Det var bara att gilla läget och anpassa arbetet utifrån det.

På de tre veckor vi fick i fält hann vi bara undersöka fem ”nya” gravar plus de tre som blev översvämmade förra året. Det kändes bra att bli färdiga med dem – det känns inte bra att lämna gravar som bara är delvis undersökta och veta att de kanske kommer att erodera bort till nästa gång. Däremot är vi inte färdiga med det område de ligger i. Här ligger begravningarna i lager ovanpå varandra. Det är inte så konstigt, för nu är vi inne i kyrkan, där utrymmet var begränsat.

Tolkning av kyrkans utbredning i Silbojokk. Den V gaveln är osäker, då marken är för ursvallad i denna del. Sakristian har inte heller kunnat lokaliseras.

Här ovan är en översikt över vårt undersökningsområde med de undersökta gravarna och inmätta stenar. De bruna är tolkade som syllstenar tillhörande de två kyrkor som stått på platsen. Den östra delen är fortfarande ganska tydlig, men inget av den västra delen har kunnat lokaliserats i fält. Denna del har eroderat bort sedan länge. Den västra delen av kyrkans grund har inte heller varit lika kraftig som den östra på grund av att marken sluttar. I väster har kyrkan sannolikt vilat mer eller mindre direkt på den berghäll som nu är blottad. När kyrkan byggdes täcktes berghällen av jord och när vi kom till Silbojokk första gången 2003 var det bara en liten bit som stack upp. För varje år därefter har den kommit fram mer och mer, dels på grund av erosionen och dels på att vi undersökt gravar som legat upp mot berghällen.

Till höger i bild ses berghällen som kyrkans V del vilade på. Aleksi och Ida håller på att fylla igen ytan inne i kyrkan, där flera garvar finns kvar.
Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum, acc nr: 2020_18_103, CC BY

Nu tänkte jag nog inte skriva mer. Istället vill jag göra reklam för en föreläsning, som jag ska hålla på museet den 14 oktober, klockan 18:00, om undersökningarna i Silbojokk. Föreläsningen kan även följas på länk via Norrbottens museums Facebooksida. Anmälan till föreläsningen görs via Norrbottens museums hemsida.

// Åsa Lindgren
Arkeolog

Silbojokk och återbegravning

Det här är en fortsättning på det tema jag tog upp när jag skrev inlägget Silbojokk och den svenska gravrätten, innan nyår. Nu ligger fokus på Sameradiopoddens andra avsnitt om Silbojokk, som handlar om återbegravning. I det avsnittet kan det uppfattas som att vi utför undersökningarna i Silbojokk utan insyn från det samiska samhället och som att vi inte bryr oss om frågan om återbegravning. Därför vill jag berätta lite om hur vi har arbetat och utifrån vilka förutsättningar.

Dialog med berörda från första början

När vi utförde de första räddningsundersökningarna i Silbojokk 2004 och 2005 kontaktade vi på eget initiativ berörda samebyar och Arjeplogs församling. Vid den dialog som fördes framkom endast positiva reaktioner på att vi var i Silbojokk och kanske skulle få fram ny information om platsen. Den enda som då pratade om återbegravning var dåvarande kyrkoherden i Arjeplog.

När räddningsundersökningarna fortsatte 2015, återupptog vi dialogen. Då var det även ett krav från Länsstyrelsen, för att bland annat diskutera de etiska frågorna rörande de mänskliga kvarlevorna med de som har anknytning till platsen.

Vi hade telefonmöten och även personliga möten med de som så önskade, innan fältarbetet påbörjades. De som kontaktades var samebyarna i området, Sameföreningen i Arjeplog, Arjeplogs kommuns samiska samordnare, Sametinget, SSR, Same Ätnam, Svenska kyrkan (Luleå stift och Arjeplogs församling). De flesta hade önskemål om att kvarlevorna från Silbojokk ska återbegravas. Även Silvermuseet, Piteå museum och Ájtte – Svenskt fjäll- och samemuseum kontaktades då de har kulturhistoriskt intresse för regionen och för samiska frågor.

Sametinget hade ett personligt möte med vår dåvarande avdelningschef. Efter önskemål som framkom vid det mötet skickade vi vår arbetsplan för påseende till Sametinget. De skulle komma in med eventuella åsikter om undersökningarna och planerade analyser. Trots påminnelser fick vi aldrig någon återkoppling.

Samebyarna och representanter för de samiska organisationerna bjöds in till dialogmöte och till visning av undersökningen på plats i Silbojokk. Detta var ett önskemål från dialogmötet med Same Ätnam. Tyvärr hade inte alla inbjudna möjlighet att komma.

Efter undersökningen skickade vi rapporten för påseende och återkoppling, till alla berörda parter. Endast Svenska kyrkan och Arjeplogs sameförening svarade. Kyrkan hade inga invändningar på rapporten. Sameföreningen skulle återkomma, men gjorde det inte trots påminnelse.

Därefter har vi varje år skickat information om undersökningarna, med uppmaningar till kontakt om någon har frågor eller funderingar, men återkopplingar har i det närmaste uteblivit. Vi har alltså haft dialog med flera olika berörda parter under alla år som vi genomfört räddningsundersökningar i Silbojokk. Engagemanget har generellt sett varit lågt trots goda möjligheter till insyn, delaktighet och inflytande.

Frågan om återbegravning

En begäran om återbegravning skickades 2014 till Historiska museet. Anledningen till att frågan om återbegravning inte har behandlats än är att det finns gravar kvar på kyrkogården i Silbojokk och att de arkeologiska undersökningarna inte är avslutade. Först när de avslutats kan frågan handläggas och då kan hela materialet behandlas – enhetligt vid ett och samma tillfälle. Detta är även något vi informerat om vid ett flertal tillfällen, i olika sammanhang.

Det är då Historiska museet (SHM) som handlägger frågan, eftersom det är de som äger fyndmaterialet från Silbojokk. Det beror på att fynden från de första undersökningarna på 1980-talet fyndfördelades till dem. Eftersom fyndmaterial från en och samma fornlämningslokal skall hållas samlat, så tillfaller även det material som framkommer vid våra undersökningar SHM.

Själva beslutet om en eventuell återbegravning tas av Regeringen. Att det ligger på den nivån beror på att det är ett avsteg från Kulturmiljölagen att återbegrava ett arkeologiskt material.

När frågan tas upp kommer dialog att ske med berörda parter, där även Norrbottens museum kommer att delta. I den processen är det viktigt att samtliga parter får inflytande och kan känna sig delaktiga i de beslut som tas.

Norrbottens museums uppdrag i Silbojokk

I poddavsnittet framförs det önskemål om att Norrbottens museum skulle ha arbetat för att hitta en säker gravplats för en återbegravning. Detta har dock inte ingått i vårt uppdrag. Generellt är det huvudsakliga syftet med arkeologiska undersökningar att tillvarata och dokumentera den information som finns i en fornlämning. Det gäller även i Silbojokk och vårt fokus har legat på att försöka rädda så många gravar och så mycket information som möjligt. Vi har haft begränsade resurser, då vattenregleringsföretaget inte längre är juridiskt ansvarigt för att bekosta arbetet. Vi har försökt se till att så mycket av de medel vi fått tilldelade, och den egeninsats som Norrbottens museum bidragit med, ska gå till undersökning och dokumentation av begravningsplatsen. Allt arbete utöver det sker på bekostnad av gravar som får lämnas kvar.

Det arkeologiska materialet

Det grundläggande syftet vid arkeologiska undersökningar är att den information som finns i en fornlämning ska bevaras för framtiden. Dokumentationen tillsammans med fyndmaterialet blir det som finns kvar istället för den lämning som undersöks och därmed även förstörs. Arkeologiska undersökningar utförs oftast i samband med byggnation i ett område där det finns fornlämningar. Det kan till exempel vara inför ett väg-, eller järnvägsbygge.

Detta regleras i Kulturmiljölagen och Länsstyrelsen är den myndighet som kan ge tillstånd till borttagande av fornlämningar. Det är även de som anger villkor och ambitionsnivån för de arkeologiska undersökningarna. Relevanta, vetenskapliga frågeställningar ska ställas utifrån det kunskapsläge som finns för respektive lämning, område, tidsperiod som undersöks. Frågorna bör ställas utifrån nya infallsvinklar eller nya metoder, så att de kompletterar och/eller reviderar befintliga kunskaper.

När det arkeologiska uppdraget är avslutat ska materialet vara uppordnat och tillgängligt, så att forskare nu och i framtiden har möjlighet att göra nya tolkningar och ta fram ny kunskap om vår förhistoria. När det gäller mänskliga kvarlevor begränsas dock tillgängligheten utifrån etiska riktlinjer.

Arkeologens roll

Arkeologen har som uppgift att samla in och dokumentera den fornlämning som undersöks. Detta ska utföras så objektivt som möjligt. Vi måste vara medvetna om att vi i vårt arbete skapar ny kunskap om vår förhistoria eller historia. Vad vi skriver och förmedlar påverkas av vad vi väljer att samla in, eller inte samla in, och hur vi tolkar det vi ser. Vi arbetar för att ta fram en så objektiv och nyanserad bild av lämningar, företeelser eller områden som möjligt.

Det här är också något som framförs i poddavsnittet – att det finns vetenskapliga argument mot återbegravning av mänskliga kvarlevor. I min roll som arkeolog är det ju även det som jag brinner för – att få veta mer om vår förhistoria!

Silbojokk är en unik plats

Ser vi specifikt på Silbojokk så kan de mänskliga kvarlevorna ge oss information om samhället på 1600-1700-talet som inte går att få fram på något annat sätt.

Vid tidigare utförda undersökningar av de samtida begravningsplatserna i Kvikkjokk och Arvidsjaur har gravarna öppnats och dokumenterats. Därefter har de lagts igen för att individerna ska få vila i frid som det var tänkt. Detta är inte möjligt i Silbojokk eftersom platsen är överdämd och allt kommer att erodera bort och förstöras.

DSC_0392

Silbojokk vid lågvatten. Begravningsplatsen ses till vänster i bild, där det står tre arkeologer. Mitt i bilden ses den så kallade kyrkudden, där endast en liten tofs av vegetationen återstår. Foto: Frida Palmbo

Det här gör Silbojokk till en väldigt speciell plats i sammanhanget. Vi har ett unikt tillfälle att låta de som begravts i Silbojokk (både den samiska befolkningen och de andra) berätta om sina liv under den här tidsperioden. Vi ser den informationen som ett viktigt komplement till den traditionella historieskrivning som finns. De historiska källorna skrevs till stor del av präster och andra skriftlärda, utifrån dåtidens uppfattningar och normer. Vår ambition är att nyansera den historien och försöka berätta den ur andra perspektiv.

En återbegravning (i ordets bokstavliga bemärkelse) skulle omöjliggöra en viktig möjlighet att revidera den traditionella historieskrivningen och för alltid tysta dessa individer.

Alternativ till återbegravning

Frågan om återbegravning/återbördande är komplex, utifrån flera olika aspekter. I detta blogginlägg har jag bara översiktligt gått in på några av dem. Då det hittills saknats nationella riktlinjer för hanteringen och återbördande av denna typ av material har frågan behandlats olika från fall till fall. Riksantikvarieämbetet arbetar sedan 2018 med att ta fram vägledningar för detta. Även sedan de blivit fastställda så måste varje enskilt fall av återbördande hanteras enskilt utifrån gällande förutsättningar och berörda parters önskemål.

Eftersom det inte finns någon begravningsplats som går att använda i Silbojokk kan det vara bra att titta på alternativa lösningar. Det kanske till och med går att kompromissa för att tillmötesgå både de vetenskapliga och de etiska intressena. Det finns exempel på sådana lösningar. Bland annat så förvaras de mänskliga kvarlevorna från begravnings-platsen i Rounala vid Ájtte – Svenskt fjäll- och samemuseum. Nya undersökningar av det materialet har visat att de är betydligt äldre än vad man tidigare trott.

Ett alternativ är att prover tas ur materialet innan det begravs, så att man i framtiden kan göra analyser ändå. Idag behövs ytterst små mängder för de analyser vi känner till idag. Eftersom metoderna utvecklas hela tiden så kan man säkert säga ännu mer om samma material i framtiden.

En förutsättning för de alternativ som finns är att de tas fram i samförstånd och att det finns förståelse för de beslut som tas. Vid ett alternativt återbördande måste det finnas möjlighet för bra förvaring av materialet, så att det inte kommer till skada på något sätt. Platsen måste även vara säker och värdig, men även tillgänglig för besök för de efterlevande som önskar besöka sina anhörigas sista viloplats.

Men som sagt, det där är något som kommer att hanteras och beslutas efter det att undersökningarna är slutförda. Alldeles nyss fick jag veta att vi får fortsätta under 2020, så även om vi inte lyckas avsluta undersökningarna i sommar, så kommer vi ett steg närmare. Förhoppningsvis får vi tur med väder, vind och vattenstånd, så att vi kan få så mycket som möjligt gjort i Silbojokk!

Åsa Lindgren
Arkeolog

Länk till Sameradiopodden, Silbojokk del 2: https://sverigesradio.se/avsnitt/1428086