Blomsterängar och förkolnade frön – en arkeobotanisk tillbakablick

I ett tidigare inlägg här på bloggen har jag introducerat er läsare för ämnet arkeobotanik. Det var förra året när jag analyserade prover från härdarna i Esrange. De arkeobotaniska analyserna har fortsatt i år och jag och min kollega Ida Lundberg har analyserat prover från två undersökningar, bland annat Silbojokk som jag tänkte berätta lite mer om i detta inlägg. Att se tillbaka på växtbruket på så nära håll kan dock göra helhetsbilden svårförstådd. Därför skall jag även kortfattat ta upp det biologiska kulturarvet som finns bevarat än idag och vittnar om tidigare växtanvändning.

Från fäbodvallens blomster till fossil åkermark – hur dåtiden ser ut idag

Lämningar efter fäbodar är vanliga i norra och mellersta Sveriges skogar. De utgörs av säsongsbosättningar dit man fört kreaturen till sommarbete. Fäbodkulturen startade någon gång under medeltiden och fortsatte in i tidigmodern tid. Därför finns många av dessa lämningar kvar idag i form av gamla timmerstugor och gräsvallar. Men bruket har även lämnat spår efter sig i den kvarlevande vegetationen. Eftersom bruket tog så stora ytor i anspråk och föregick under så lång tid har både landskap och arter påverkats och förändrat skogens ekologiska förutsättningar och skapat ett biologiskt kulturarv.

Fäboden utgörs av den inhägnade gräsbevuxna fäbodtäkten, eller vallen, bestående av öppen slåttermark med boningshus, fähus, härbren och lador. Från fäbodvallen löper stigar där kreaturen vallades ut till betesmarkerna.

Några utvalda växter

Flera av de växter som gynnats av bruk eller som odlades på platsen finns kvar än idag. Det kan exempelvis vara köks- och medicinalväxter man odlat för att klara sig i utmarkerna. Mästerrot (Peucedanum ostruthium) är en läkeväxt som ofta återfinns vid fäbodarna. Den har även kallats ”Kobot”. Den började användas under 1700-talet och ansågs vara en fullgod ersättning för antikens sägenomspunna ”silphion” vilken sades läka sår, gav synen åter till de blinda och gamla ungdomen åter. Man kan alltså förstå att mästerroten var populär. Andra användningsområden för växten (och förmodligen mer lyckade) har varit som brännvinskrydda. Den har även använts inom folkmedicinen mot gulsot, leversjukdomar, luftrörskatarr och används än idag inom folkmedicin som lugnande och matsmältningsfrämjande. Andra kulturväxter som förekommer vid fäbodar är humle (Humelus lupulus) som även den har använts vid ölbryggning och som medicinalväxt.

Många år av slåtter har gynnat lågt växande blommor som annars trängs undan av kraftigare arter. De fäbodvallar som fortfarande slås på traditionellt sätt med lie – vilket skonar de lågt växande blommorna och är skonsammare mot frökapslar – är än idag väldigt blomsterrika. Några arter som indikerar ett långvarigt slåtterbruk är bland andra fältgentiana (Gentianella campestris), sätergentiana (Gentianella campestris var. Islandica), låsbräken (Botrychium lunaria), slåttergubbe (Arnica montana), kattfot (Antennaria dioica) slåtterfibbla (Hypochaeris maculata), blåsuga (Ajuga pyramidalis), prästkrage (Leucanthemum vulgare), smultron (Fragaria vesca) och liten blåklocka (Campanula rotundifolia).

Kulturreservatet Hanhivittikko

När jag och min kollega Åsa Lindgren granskade tips runt Övertorneå gjorde vi ett studiebesök på kulturreservatet Hanhivittikko fäbod.

Fig. 1. Solen skiner över Hanhivittikkos gräsbevuxna fäbodvall. Foto av Hanna Larsson © Norrbottens museum.

Fäbodvallen kom till på 1860-talet och brukades fram till 1965. Här frodas än idag utrotningshotade arter på ängs- och betesmarkerna. Här och var växer för landskapet främmande växter, såsom backnejlikan (Dianthus deltoides) vilken annars är vanlig i södra till mellersta Sverige.

Fig. 2. Höskörden med blommor och gräs visar upp platsens biologiska mångfald. Foto av Hanna Larsson © Norrbottens museum.

Här växer även luddhavre (Helictotrichon pubescens) och fyrkantig johannesört (Hypericum maculatum). På platsens informationsskyltar kan man läsa att arterna har förts hit med hö som fraktades från södra Sverige under andra världskriget då fäboden var ett militär- och flyktingläger. Ni kan läsa med om platsen i tidigare inlägg. 

Fossil åkermark

Under tidigt 1900-tal rådde brist på odlingsmark. Slåtterängar som tidigare betats och skördats med lie blev nu plöjda, gödslade och skördade med slåttermaskin vilket ökade produktionen på artrikedomens bekostnad. Många fossila åkrar har dock slagits ut från videsnår där starrmyrarna var nog för att producera hö redan från början.

Fossil åkermark är någonting vi ofta springer på ute i fält, bland annat när jag tillsammans med min kollega Lars Backman granskade tips runt Gällivare. De fossila åkrarna ser annorlunda ut här uppe än i södra Sverige då de ofta tillkommit under tidigmodern tid. Många gånger kan de fortfarande utskiljas på ortofoton. De består av övervuxna, utdikade åkermarker – inte sällan intill myrmark. Gamla timrade slåtterlador kan finnas kvar, ibland med kvarlämnade maskiner intill (fig. 3).

Fig. 3 En slåttermaskin vittnar om tidigare odling i Avvakko. Foto: Hanna Larsson © Norrbottens museum.
Fig. 4. Fossil åkermark i Avvakko. Foto: Hanna Larsson © Norrbottens museum.

Det som idag växer på åkermarken utgörs till större del av olika typer av gräs vilka gynnats av utmarksbruket. Styltstarr (Carex nigra ssp. juncella) är en vanlig art. Gräset kallas ibland ”rysshuvuden”, förmodligen på grund av sitt växtsätt där de stora tuvorna sticker upp som lurviga huvuden ur vegetationen, som om de ligger på lur. Arter som gynnats på grund av sitt fodervärde är exempelvis flaskstarr (Carex rostata), tuvtåtel (Deschampsia cespitosa), tuvsäv (Trichophorum cespitosum) medan arter såsom norrlandsstarr (Carex aquatilis) har gynnats då det använts som skohö.

Timmerladorna, slåtterlador, kan bidra till den biologiska mångfalden. Vissa svampar och lavar, som endast tar upp näring från luften, trivs på det obehandlade timmerbyggnadernas norr- och östsidor vilka inte utsetts för så intensivt solljus. Om en lada flyttats och bytt orientering dör lavarna. En lavrik lada kan således visa att en timring har fått stå orörd länge. Sotlaven (Acolium inquinans) är ett sådant exempel, vilken uppträder som små svarta fläckar på timmer som utsatts för väder och vind i ungefär ett sekel. Varglaven (Letharia vulpina) vilken är en hotad art och som annars växter på torrfuror, kan påträffas på gamla och lite nyare timmerbyggnader. Laven har en stark gulaktig färg vilken kommer från den giftiga vulpinsyran. Denna har länge använts för att förgifta åtlar, det är så den har fått sitt namn.

Ladorna kan innehålla andra berättelser om växtbruk, såsom barktäkter (fig. 5). Vid byggandet av denna lada i Avvakko har man tagit en tall från vilken man skördat bark. Skadan är invallad, vilket tyder på att trädet har stått i många år innan den fällts till timmer.

Fig. 5. Från en typ av skörd till en annan. Insidan av en slåtterlada i Avvakko bär märken av äldre tiders växtbruk – en barktäkt. Foto: Hanna Larsson © Norrbottens museum.

Arkeobotanik

Ovan har vi sett lite av vad som idag finns kvar av växtbruket på lämningar knutna till odlade marker. I alla fall av vad som är synligt, för mycket av dåtiden gömmer sig under markytan och platser som ser artfattiga ut kanske vilar på ett underjordiskt, dåtida ekosystem.

Silbojokk

Platsen och projektet Silbojokk behöver knappast någon introduktion, men någonting som är nytt för platsen är att vi i år har gjort arkeobotaniska analyser. Först och främst behövs det påpekas att fler analyser behöver göras för att dra några slutsatser. Silbojokk är nämligen en plats med komplicerade förhållanden som inte bevarar organiskt material särskilt väl och kontexterna är svåra att provta. Det var inte många arter som dök upp i proverna, men de prov som togs gav några resultat, vilka vi kan kika närmre på.

Ett prov togs utanför kyrkan, under en syllsten. Resultatet finns representerat i tabell 1 ovan. Tillsammans verkar provet spegla en utomhusmiljö som har påverkats av mänsklig aktivitet. Kråkbäret representerar den naturliga fjällmiljön på platsen medan gräs, lomme och målla tyder på en berikad och upptrampad mark dit gräs och ogräs har spritts och frodats. Exempelvis kan djurhållning sprida ogräs genom fodring och spillning. Odling kan också sprida ogräs in i miljöer där de normalt inte förekommer. Att ha en bild av floran på platsen är användbart för att skilja mellan naturligt förekommande växter och växter som kanske har brukats eller deponerats.

Det togs även prover i gravar om låg under kyrkan (se tabell 1). I två av dessa återfanns frön. Här återfanns kråkbäret igen samt älggräs (Filipendula ulmaria) och viol (Viola sp.). Proverna togs i raseringslager ytligt i gravfyllningen i gravarna vilka har legat inne under kyrkans golv.

Fig. 6. Bild på brända frön på mm papper av kråkbär och, förmodligen, älggräs, från en grav i Silbojokk. Bilden tagen genom stereolupp av Hanna Larsson © Norrbottens museum.

De få fynd av frön som gjordes i proverna kan ha följt med fyllnadsmassorna i samband med gravsättningen. En annan tolkning är att de har följt med jordmassorna när gravens väggar har kollapsat. Det är troligt att fyndmaterialet från en grav inne i kyrkan skulle skilja sig från en grav lokaliserad i en utomhusmiljö. Det är även troligt att en grav inne i kyrkan inte hade fyllts igen med lika stor mängd jord som en utomhusgrav. Dels ville man förmodligen inte gräva upp stora mängder jord in i kyrkan och dels såg man troligtvis inte samma behov av att täcka kistan, eftersom den likväl skulle döljas av golvplankorna. När en kista kollapsar och jorden i graven sjunker åtgärdas detta genom att tillföra jordmassor ovanpå graven. Detta hade inte varit möjligt eller hade åtminstone inte varit nödvändigt för en grav som ändå ligger dold under kyrkgolvet. Fröna bör därför ha tillförts graven i samband med gravsättningen eller i samband med att raseringslagren bildas. Graven har grävts under kyrkgolvet i samband med gravsättning och sedan fyllts igen med samma jordmassor varefter golvet lagts igen. Detta kan betyda att fröna som återfanns i gravfyllningen tillhört en gravsättningsritual, då det är mindre risk för kontaminering utifrån. Det rör sig nog inte om rester av gravgåvor eller liknande eftersom de förekom ytligt i gravarna. De kan däremot vara spår efter kyrkans dekoration vid exempelvis en gravsättningsceremoni. Tänkbart är att man strött älggräs på kyrkgolvet för att dölja dofter, vilket det finns historiska belägg för. Bland annat finns det beskrivet hur man vid en begravning i Lidköping 1839 spritt klöver och älggräs på farstugolvet för att ”dölja ångorna av det förskräckliga”. Även om växterna har använts för att dölja eventuella dofter eller för att smycka kyrkan behöver de inte vara knutna till en begravningsceremoni, utan kan ha prytt kyrkan även under andra tillfällen. Linné skriver att älggräs lades ut på golvet under högtider för doftens skull. Fröna kan även ha följt med in i kyrkan eller ned i graven på andra vägar. De kan ha deponerats i jorden på naturlig väg eller följt med människor in i kyrkan, under skor eller på kläder. Om så var fallet vore det däremot troligt att proverna från gravarna skulle likna det från under syllstenen.

Hur man har använt sig av naturen och dess växter kan ge oss viktig information om människans förutsättningar genom tiderna och det finns många sätt att studera detta bruk på: det kvarlevande biologiska kulturarvet, skriftliga källor eller genom arkeobotanika analyser. Det är spännande ämnen som kompletterar varandra och historieskrivningen i stort. Förhoppningsvis får vi se mer av arkeobotaniken i arkeologiska undersökningar i Norrbotten framöver.

Till dess önskar jag er ett gott nytt år.

Hanna Larsson, miljöarkeolog

Referenser

Ljung, T., (2011). Fäbodskogen som biologiskt kulturarv. Betade boreala skogars innehåll av historisk information och biologisk mångfald. En studie av fyra fäbodar i Dalarna. CBM skriftserie nr 49. Centrum för biologisk mångfald. Uppsala.

Mossberg, B., Stenberg, Lt., & Ericsson, S. (2003). Den nordiska floran. Stockholm: Wahlström & Widstrand

Nielsen, H., (1991). Läkeväxter förr och nu. Borås

Riksantikvarieämbetet (2013). Vårda väl, biologiskt kulturarv Fäbodar och fäbodskogar Biologiskt kulturarv i nordliga skogar”

Svanberg, I. 1998. Människor och växter: svensk folklig botanik från ”Ag” till ”Örtbad”. Stockholm

Tranberg, A., Alenius, T., Kallio-Seppä, T., Buckand P. I., Mullins, P. R., Ylimaunu, T. (2020) The Late Medieval Church and Graveyard at Ii Hamina, Northern Ostrobothnia, Finland: Pollen and macro remains from graves.In: Journal of Nordic Archaeological Science 19 (2020)

Arkeologisk botanik

Kulturreservatet Hanhivittikko fäbod

Undersökning i Silbojokk 2020

Det börjar bli en inarbetad tradition att skriva ett inlägg om årets undersökning i Silbojokk under hösten och nu är det så dags igen. Jag skulle nästan kunna plagiera förra årets inlägg, för förutsättningarna i år liknade förra årets. Denna gång var vi dock mer förberedda och anpassade arbetet lite bättre.

Det första som kunde sätta käppar i hjulet i år var förstås Coronapandemin. Tidigt i våras kändes allt osäkert om hur fältsäsongen skulle bli – skulle vi överhuvudtaget kunna utföra uppdrag, eller skulle det komma restriktioner som satte stopp för vårt arbete? Som tur var kom det inte så stränga restriktioner. Då vi arbetar utomhus och har möjlighet att hålla avstånd så bedömde vi att det skulle gå bra ändå.

Liksom förra året hade jag planerat för en extra vecka i fält och dessutom planerat in flexibilitet i planeringen för att kunna optimera tiden i fält utifrån olika förutsättningar. Men, liksom förra året blev det inte riktigt som jag hade hoppats. Som vanligt hade jag under våren kontakt med vår båtförare och Skellefteälvens vattenregleringsföretag, för att höra hur det såg ut med isläget på sjön och vattenståndet. De hade tyvärr oroväckande information att komma med! Till att börja med hade vi en relativt mild vinter, vilket gjort att dammen inte hade tömts helt. Vintern hade däremot bjudit på rikligt med snö i Arjeplogsfjällen, så det var risk för en rejäl vårflod. Alltså fanns det risk för att vi inte skulle kunna vara i Silbojokk så länge, eftersom att dammen sannolikt skulle fyllas relativt snabbt. Vårt hopp låg alltså till att kunna börja så tidigt som möjligt, för att ändå få de planerade arbetsveckorna i fält. Men, det gick inte heller för att isen inte gick förrän en vecka senare än normalt. När vi äntligen kunde påbörja undersökningarna var vattennivån relativt låg, så vi tänkte att det kanske skulle kunna gå bra trots allt!

När vi kom till Silbojokk var det lågt vatten i sjön, men det steg ovanligt fort. Här syns området där hyttan och arbetarbostäderna låg, på andra sidan bäcken från vårt undersökningsområde.
Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum, acc nr 2020_18_002, CC BY

Det första vi gjorde när vi kom på plats var att se över hur förra årets igenläggning hade stått emot erosionen. Som tur var hade det gått riktigt bra, trots att vi då fick lägga igen ytor som svämmats över av vatten. Men de gravar som vi fick täcka igen och lämna under pågående undersökning förra året var nu överlagrade med ett tjockt lager svallgrus, utöver den sand och de stenar vi använt vid igenläggningen. Därför avvaktade vi med dem till en början. Istället tog vi tag i ett område längst mot NV där sökhunden Fabel markerat för grav. Den markeringen hade vi tidigare tolkat vara antingen löst liggande ben som vi inte kunde hitta, eller att Fabel reagerat för att vi använt området intill som dumphög för jord vid tidigare undersökningar. Vid de senaste undersökningarna har vi dock påträffat gravar allt närmare denna sökhundsmarkering, så det var bara att fortsätta. Vi tog även itu med en yta i östra delen av kyrkan, där vi sedan tidigare vet att det finns gravar.

Översiktsplan över undersökningsområdet, med undersökta ytor, gravar och sökhundsmarkeringar.

På samma sätt som förra året mätte vi in vattennivån vid lunchtid varje dag, för att få reda på hur snabbt dammen fylldes på. Det var med bävan vi räknade ut hur mycket det stigit från gårdagen. Ja, det var ju inte någon överraskning, eftersom vi bokstavligt talat såg hur snabbt det steg… Men, det var ändå värre att få det svart på vitt. Förra året steg vattnet ovanligt fort, med ca 0,3 meter per dygn. I år steg det med 0,6 meter vissa dygn, trots att dammen hölls öppen! Det bådade inte gott för det fortsatta arbetet. Vi insåg ganska snart att vi inte skulle kunna vara på plats hela den planerade fältarbetstiden. Det var bara att gilla läget och anpassa arbetet utifrån det.

På de tre veckor vi fick i fält hann vi bara undersöka fem ”nya” gravar plus de tre som blev översvämmade förra året. Det kändes bra att bli färdiga med dem – det känns inte bra att lämna gravar som bara är delvis undersökta och veta att de kanske kommer att erodera bort till nästa gång. Däremot är vi inte färdiga med det område de ligger i. Här ligger begravningarna i lager ovanpå varandra. Det är inte så konstigt, för nu är vi inne i kyrkan, där utrymmet var begränsat.

Tolkning av kyrkans utbredning i Silbojokk. Den V gaveln är osäker, då marken är för ursvallad i denna del. Sakristian har inte heller kunnat lokaliseras.

Här ovan är en översikt över vårt undersökningsområde med de undersökta gravarna och inmätta stenar. De bruna är tolkade som syllstenar tillhörande de två kyrkor som stått på platsen. Den östra delen är fortfarande ganska tydlig, men inget av den västra delen har kunnat lokaliserats i fält. Denna del har eroderat bort sedan länge. Den västra delen av kyrkans grund har inte heller varit lika kraftig som den östra på grund av att marken sluttar. I väster har kyrkan sannolikt vilat mer eller mindre direkt på den berghäll som nu är blottad. När kyrkan byggdes täcktes berghällen av jord och när vi kom till Silbojokk första gången 2003 var det bara en liten bit som stack upp. För varje år därefter har den kommit fram mer och mer, dels på grund av erosionen och dels på att vi undersökt gravar som legat upp mot berghällen.

Till höger i bild ses berghällen som kyrkans V del vilade på. Aleksi och Ida håller på att fylla igen ytan inne i kyrkan, där flera garvar finns kvar.
Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum, acc nr: 2020_18_103, CC BY

Nu tänkte jag nog inte skriva mer. Istället vill jag göra reklam för en föreläsning, som jag ska hålla på museet den 14 oktober, klockan 18:00, om undersökningarna i Silbojokk. Föreläsningen kan även följas på länk via Norrbottens museums Facebooksida. Anmälan till föreläsningen görs via Norrbottens museums hemsida.

// Åsa Lindgren
Arkeolog