Fynd i samlingarna och Silbojokk

Ett återkommande inslag under sommaren är Norrbottens museums räddningsundersökningar i Silbojokk. Kyrkan och begravningsplatsen som fanns där 1635–1770 håller på att erodera ut i Sädvajaure och av den anledningen är vi där och gör undersökningar. Denna blogg ska dock inte handla om utgrävningarna, utan de som vill veta mer om dessa rekommenderas att söka efter Åsa Lindgrens utmärkta inlägg (skriv Silbojokk uppe i sökrutan till höger på sidan). Den här bloggen ska istället handla om ett spännande fynd i en av gravarna.

I grav XLVII påträffades förutom den gravlagde och en järnkniv ett mycket fragmentariskt föremål, brunt och lövtunt. Vid en närmare titt visade sig föremålet vara ornerat.

2017_60, Arkeologisk räddningsundersökning, Silbojokk, Arjeplo

Föremålet vid undersökningen (Fnr55). Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum

 
Föremålet hade också små korroderade gröna rester av någon slags metall. Vi tordes inte handskas med föremålet i fält, utan skickade det till Stiftelsen föremålsvård i Kiruna för konservering.

F.F20.2_2017

Så här såg föremålet ut innan konservering. Notera flätverksornamentiken på det. Foto: Irma Wennerstrand, Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna

Efter konservering visade sig fyndet bestå av en tunn hornplatta med flätverksornamentik i mitten och ett band runtom med streck och punkter inskurna. Till fyndet hör också tunna kopparbleck som verkar ha varit böjda kring en kant.

E.F20_MG_2780

Hela fyndet efter konservering. Foto: Irma Wennerstrand, Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna.

Vad är nu detta för något? Ett spänne i horn? Handtaget på en kosa? Efter lite huvudkliande kom vi fram till att det nog rör sig om en körstav (Vuodjemsoabbe) – ett i kulturhistoriska samlingar inte alltför ovanligt föremål, som användes när man körde ren på vintrarna.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Körstavar i Norrbottens museums magasin. Foto: Lars Backman, Norrbottens museum.

Dessa stavar är oftast dryga metern långa och tillverkade i trä, med en knopp i antingen trä eller horn. En del ganska enkla och andra mycket utsirade. Ibland satte man ringar på dem för att det skulle rassla lite och sätta mer fart på renen, då kallades de Skuorrosoabbe. Intressant är, att i åtminstone relativt modern tid har männen haft de lite enklare stavarna med en knopp i änden medan kvinnorna haft de mer arbetade med en platta i änden.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Några huvuden för körstavar för kvinnor i Norrbottens museums samlingar. Foto: Lars Backman, Norrbottens museum.

Åter till Silbojokk. När man tittar på bilderna ovan, framgår det att fragmentet vi hittat nog kan vara toppen på en körstav. Det är första gången en sådan hittats som ett arkeologiskt fynd, vad jag vet. Den verkar också vara av kvinnomodell, vilket är intressant. Skelettet i graven är som oftast i Silbojokk fragmentariska, men den osteologiska analysen visade att här rör sannolikt från en ung vuxen man. Om det betyder att traditionen med olika modeller på körstavarna är yngre än ca 1800 år, eller om den osteologiska bedömningen inte stämmer helt är inte gott att säga. Men intressant är det och vidare forskning kan förhoppningsvis bidra till att få svar på frågan.

Vid tangentbordet: Backman

Silbojokk 2017

Vid förra årets undersökning blev vi lite ställda när det blåste för mycket, så att vi inte kunde åka med båten över sjön. I år tog vi därför med arbetsmaterial, för att ha något att göra även om vi skulle bli strandsatta. Kanske var det därför det inte blåste så mycket alls denna gång.

I år var det den kyliga våren som ställde till det för oss, då den gjorde att isen låg längre än vanligt. Vår ursprungliga plan var att åka ut i fält direkt efter nationaldagen, men där fick vi tji. Det var bara att avvakta och invänta islossningen! Som tur var dröjde det inte längre än över helgen, så förseningen blev bara ett par dagar.

Syftet med årets undersökning var att lokalisera och undersöka så många gravar som möjligt. Utifrån den begränsade tiden för undersökningen och förutsättningarna på platsen hade vi som mål att hinna undersöka 20 gravar.

Liksom tidigare år började vi med att gå över ytan för att se om fynd eroderat fram sedan förra året. Sådana fynd kan indikera att gravar är på väg att erodera bort. Vi hittade bara ett par spikar och en glasbit ganska långt ner på stranden, så det gav oss ingen vägledning till ytliga gravar.

Nästa steg var att leta rätt på sökhunden Fabels markeringar från förra året. Vi hade inte tid att utreda dem närmare då, så det var spännande att få se om det skulle ge ett lyckat resultat. Vi började med markeringar i områden som påverkats mest av erosionen.

Sökhundsmark_3_tom

En av sökhundsmarkeringarna där vi inte hittade någon grav.  Kanske ligger den under stenen som kan ha flyttats av erosionen? Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum, CC BY

De första ytorna vi undersökte innehöll inte några gravar… Detta gjorde oss lite besvikna, men så kom jag ihåg en amerikansk kriminaldokumentär jag såg för några år sedan. Där använde polisen sökhundar för att leta reda på personer som de visste blivit mördade och nedgrävda. Där sa de att dofterna kan förflyttas av regnvatten som rinner där marken sluttar. Begravningsplatsen i Silbojokk ligger ju i en sluttning där berggrunden ligger ytligt. Det är troligt att vi har en sådan effekt här, att dofterna förskjutits jämfört med gravarnas faktiska läge. Vi utvidgade ytorna ytterligare och rensade även ytorna mellan markeringarna och mellan tidigare undersökta ytor.

Bild på arkeologer i arbete

Ylva, Lars och Åsa rensar svallgrus på begravningsplatsen i Silbojokk. Foto: Olof Östlund, Norrbottens museum, CC BY

Översikt_UO_Rensad_Yta

Ytor mellan sökhundsmarkeringar och tidigrare undersökta ytor har rensats på svallgrus. I bakgrunden står Ylva och mäter in. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum, CC BY

Till slut hade vi hittat ett tiotal ytor där färgerna i marken avvek från den naturliga. I vissa fall syntes tydliga nedgrävningar eller spår efter trärester, samt några spikar. Vid det här laget hade vi börjat bli hemmastadda på ytan och med arbetets rutiner. Det tar alltid en stund att komma igång i början av fältsäsongen. I Silbojokk tar det även en stund innan man fått grepp om stenlandskapet som förändras år från år.

Foto på arkeologer i arbete, fors i bakgrunden.

Olof, Lars, Ylva och Frida är koncentrerade på sin uppgift. I bakgrunden brusar forsen oavbrutet. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum, CC BY

Periodvis var det helt tyst förutom forsens ständiga brus. Vi låg alla ihopkrupna över var sin grav. Totalt koncentrerade på uppgiften att så försiktigt, men ändå så snabbt det går, rensa fram och dokumentera gravarnas innehåll. Plötsligt var det fart på oss, då någon gick efter en kamera, en annan behövde fler fyndpåsar och en tredje hämtade instrumentet för att mäta in något. Så flöt arbetet på och plötsligt var det dags att avsluta och lägga igen.

Foto på arkeologer om skottar jord

Frida och Åsa i färd med att lägga igen delvis undersökta ytor. Foto: Olof Östlund, Norrbottens museum, CC BY

Arbetet som arkeolog innebär att flytta på jord. I Silbojokk stämmer det i allra högsta grad. Där flyttar vi jorden både fram och tillbaka. Dessutom flyttar vattnet på jorden, så vi får flytta på den ännu en gång… Innan vi lämnar platsen försöker vi se till att stabilisera marken med hjälp av sandsäckar, sten och jord. Sandsäckarna läggs där vår undersökning gått lite djupare, så att gropar bildats. Vi påträffade även en grav som delvis ligger under en sten och därför lämnades kvar. Där försökte vi stabilisera, så att stenen inte ska kana ner över graven ännu mer. Nästa år ska vi försöka flytta på stenen!

Uppstagad sten

En stor sten har stagats upp med sandsäckar för att inte kana ner över en grav. Foto: Olof Östlund, Norrbottens museum, CC BY

Nu väntar andra uppdrag och så småningom semester, men fortsättning följer…

Trevlig sommar!

/Åsa Lindgren