Vad gör Norrbottens museums arkeologer i sommar?

Den här tiden på året är vi arkeologer ganska osynliga inne på kontoret. Vi kommer in på kontoret mellan diverse fältarbeten, hälsar på övriga kollegor, byter utrustning och ger oss iväg igen. Det händer att vi lämnar ett lätt jordigt spår efter oss, då våra kängor inte alltid är så rena, när vi kommer vandrandes genom korridorerna.

Så vad sysslar Norrbottens museums arkeologer med under årets fältsäsong? Just nu är ett gäng uppe i Silbojokk och arbetar med den arkeologiska räddningsundersökningen av ödekyrkogården som håller på och eroderar ut i sjön Sädvajaure. Förhoppningen är att räddningsundersökningen är inne på sitt sista år nu, om bedömningen från förra årets insats stämmer…Sädvajaure är dämd och ödekyrkogården ligger under vatten stora delar av året. Enligt uppgifter så är det mycket smältvatten i år och dammen stiger fort – så vi får hålla tummarna att ingen behöver bli alltför blöt om fötterna och att det är möjligt att genomföra de planerade fältveckorna i Silbojokk utan problem!

Silbo

Silbojokk

Vill du veta mer om arbetet i Silbojokk, läs gärna tidigare blogginlägg:
Silbojokk, en fascinerande historia
Silbojokk, en fascinerande historia, del II
Silbojokk, en fascinerande historia, del III
Silbojokk, en fascinerande historia del IV
Silbojokk, en fascinerande historia, del V
Silbojokk, en fascinerande historia, del VI
Fältdagbok Silbojokk 2016 – första veckan
Fältdagbok Silbojokk 2016 – andra veckan
Fältdagbok Silbojokk 2016 – tredje veckan
Silbojokk 2017
Silbojokk 2018
Fynd i samlingarna och Silbojokk

Redan i slutet på maj körde vi faktiskt igång ett mycket spännande projekt på Selholmen i Älvsbyns kommun. På den lilla ön i Piteälven så finns det två stora högar som faktiskt kan vara gravhögar. Jag har berättat om projektet i ett tidigare blogginlägg:
Selholmen – en arkeologisk sensation?

I slutet av maj genomförde vi markradarundersökningar av högarna med hjälp av Bengt Westergaard från Arkeologerna, Statens historiska museer. Under några dagar sökte vi av toppen på högarna, ytor direkt nedanför högarna samt delar av omgivande mark på Selholmen med hjälp av markradar. Markradarn kan liknas vid en röntgen som kan spåra konstruktionsdetaljer under markytan, som vi inte kan se själva. Dessutom har ett företag som heter GeoVista i Luleå utfört andra geofysiska mätningar, bland annat magnetometri. Väntar med spänning på deras resultat samt den slutliga rapporten på markradarundersökningen. Till min stora lycka kunde vi med hjälp av markradarn lokalisera vad som mest sannolikt är en kantkedja på mellan 1-2 m djup i anslutning till en av högarna. En kantkedja är en vanlig konstruktionsdetalj i gravhögar, och som har bidragit till att hålla jordmassorna på plats. Det är sällan jag har känt mig så barnsligt glad – hade lätt kunnat hoppa jämfota av glädje! I slutet av augusti fortsätter vi arbetet på Selholmen med en geologisk provborrning med hjälp av Per Möller, professor i kvartärgeologi vid Lunds universitet. Därefter blir det en mindre arkeologisk provundersökning i slutet av september, då vi bland annat kommer att ta upp ett litet schakt över den förmodade kantkedjan – för vi vill kunna säkerställa vad det rör sig om för konstruktion! Det blir mycket spännande, ser fram emot det fortsatta arbetet på Selholmen senare i år.

Kantkedja jpg

Den sannolika kantkedjan som påträffades i anslutning till en av högarna på Selholmen.

I samband med markradarundersökningen fick vi besök av klass 3A på Knut Lundmarksskolan i Älvsbyn, som läst om vårt arbete i tidningarna. De arbetade med forntiden och passade på att komma ut och titta på högarna och jag fick tillfälle att berätta lite om vårt projekt. Efteråt har några av eleverna gjort en modell av Selholmen:

selholmen

Modell av Selholmen som elever från Knut Lundmarksskolan har gjort. Bengt Westergaard med markradarn är avbildad uppe på en av högarna och undertecknad i hatt och med varselkläder bredvid den andra högen.

Vi har också genomfört mindre arkeologiska undersökningar i Gammelstads kyrkby, med anledning av Trafikverkets vägåtgärder för att förbättra avrinningen i området. Emma, Åsa och Nils var ute i Gammelstad i slutet av maj och det blir fler undersökningar i kyrkbyn senare i höst.

Undertecknad kommer tillsammans med Lars genomföra det sista året av vårt inventeringsprojekt av markberedda skogsområden – ett projekt där vi inventerar markberedda områden där det idag inte finns registrerat några fornlämningar, men där vi utifrån kartstudier anser det troligt att det bör finnas lämningar. Vår förhoppning är att visa på att det finns ett stort behov av fornminnesinventering i Norrbotten, då fornlämningar tar skada av skogsbruket. Läs mer om projektet:
Inventering av markberedda skogsområden
Skadade fornlämningar och behov av fornminnesinventering i Norrbotten

Vi har även ett antal utredningar inför diverse exploateringar runt om i Norrbotten, där vi till fots går igenom exploateringsområdet och letar efter forn- och kulturlämningar.

Såklart planerar vi även att granska en del av allmänhetens tips om forn- och kulturlämningar runt om i länet och dessutom planerar vi två olika arrangemang under Arkeologidagen, som i år infaller söndag 25 augusti. Arkeologidagen är ett årligen återkommande arrangemang som anordnas runt om i Sverige. I år har du möjlighet att besöka Vivungi för att ta del av ett järnframställningsförsök eller komma till Älvsbyn för att få veta mer om arkeologi kring Älvsbyn och få en guidning av högarna på Selholmen!

Vi ses kanske någonstans i skogen i Norrbotten!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog

Silbojokk 2018

Tiden går fort och särskilt årets fält- och semestersäsong… Jag hann inte med något blogginlägg under tiden vi var i Silbojokk, så här kommer en liten redovisning i efterhand. Sammanfattningsvis var årets räddningsundersökning i Silbojokk bra – i genomsnitt…

I genomsnitt hade vi perfekt väder – lagom temperatur, lagom vind och lagom molnigt. Bryter vi ner det till enskilda dagar, så var det ömsom för varmt, ömsom för blåsigt, ömsom helt vindstilla och ömsom ösregn. Vädret gjorde att vi under några dagar inte kom över sjön för att det blåste för mycket. I övrigt var det strålande fint väder de dagarna.

En av de ”bortblåsta” dagarna gjorde vi en utflykt till Lövmokk. Det är platsen där ett kapell byggdes när Silbojokk övergavs. Grunden efter kapellet finns kvar och även några grunder efter timrade kåtor där kyrkobesökarna bott. Själva kapellet är flyttat och kan besökas i Jäckvik.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Grunden efter Lövmokks kapell. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum

Ett par dagar hällregnade det, så att det var svårt att jobba – all undersökning och dokumentation blir svår att utföra när allt är blött, sandigt och klibbigt; marken, anteckningsböcker, kameror, mätutrustning, handskar, kläder… En av de regniga dagarna ägnade vi oss åt att skyffla svallgrus. Det var bra, för på så sätt fick vi snabbt upp stora delar av de ytor vi planerat att rensa.

20180619_110656

Regnet öste ner över Silbojokk. Det enda som går att göra är att skotta grus och flytta sten. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum

Ett par dagar slog sommarvärmen till på allvar, så vi höll på att förgås. Då var det skönt att ha sjön Sädvajaures svalkande vatten i närheten! Markduken, som vi annars använder när vi lägger igen undersökta ytor, kom väl till pass för att ge skugga.

20180702_131950

Frida Palmbo och Ylva Bäckström undersöker en yta i gassande sol.

Själva arbetet gick också bra i genomsnitt – det blev en del overksamma dagar och en del ganska långa arbetsdagar för att ta igen förlorad tid. Resultatet blev också ganska bra, även om vi inte kom att undersöka så många gravar som vi beräknat. Jag önskar att jag kunde säga att det beror på att det inte finns fler gravar, eftersom detta var sista undersökningen på ett tag. Även i år hittade vi gravar som vi var tvungna att lämna kvar för att vi inte hann undersöka dem. Nu väntar andra fältarbeten innan arbetet med rapporten tar vid i höst. Sedan får vi se när vi kommer tillbaka till Silbojokk igen. Förhoppningsvis dröjer det inte allt för länge…

Vid tangentbordet
/ Åsa Lindgren, arkeolog