Silbojokk 2018

Tiden går fort och särskilt årets fält- och semestersäsong… Jag hann inte med något blogginlägg under tiden vi var i Silbojokk, så här kommer en liten redovisning i efterhand. Sammanfattningsvis var årets räddningsundersökning i Silbojokk bra – i genomsnitt…

I genomsnitt hade vi perfekt väder – lagom temperatur, lagom vind och lagom molnigt. Bryter vi ner det till enskilda dagar, så var det ömsom för varmt, ömsom för blåsigt, ömsom helt vindstilla och ömsom ösregn. Vädret gjorde att vi under några dagar inte kom över sjön för att det blåste för mycket. I övrigt var det strålande fint väder de dagarna.

En av de ”bortblåsta” dagarna gjorde vi en utflykt till Lövmokk. Det är platsen där ett kapell byggdes när Silbojokk övergavs. Grunden efter kapellet finns kvar och även några grunder efter timrade kåtor där kyrkobesökarna bott. Själva kapellet är flyttat och kan besökas i Jäckvik.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Grunden efter Lövmokks kapell. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum

Ett par dagar hällregnade det, så att det var svårt att jobba – all undersökning och dokumentation blir svår att utföra när allt är blött, sandigt och klibbigt; marken, anteckningsböcker, kameror, mätutrustning, handskar, kläder… En av de regniga dagarna ägnade vi oss åt att skyffla svallgrus. Det var bra, för på så sätt fick vi snabbt upp stora delar av de ytor vi planerat att rensa.

20180619_110656

Regnet öste ner över Silbojokk. Det enda som går att göra är att skotta grus och flytta sten. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum

Ett par dagar slog sommarvärmen till på allvar, så vi höll på att förgås. Då var det skönt att ha sjön Sädvajaures svalkande vatten i närheten! Markduken, som vi annars använder när vi lägger igen undersökta ytor, kom väl till pass för att ge skugga.

20180702_131950

Frida Palmbo och Ylva Bäckström undersöker en yta i gassande sol.

Själva arbetet gick också bra i genomsnitt – det blev en del overksamma dagar och en del ganska långa arbetsdagar för att ta igen förlorad tid. Resultatet blev också ganska bra, även om vi inte kom att undersöka så många gravar som vi beräknat. Jag önskar att jag kunde säga att det beror på att det inte finns fler gravar, eftersom detta var sista undersökningen på ett tag. Även i år hittade vi gravar som vi var tvungna att lämna kvar för att vi inte hann undersöka dem. Nu väntar andra fältarbeten innan arbetet med rapporten tar vid i höst. Sedan får vi se när vi kommer tillbaka till Silbojokk igen. Förhoppningsvis dröjer det inte allt för länge…

Vid tangentbordet
/ Åsa Lindgren, arkeolog

Fynd i samlingarna och Silbojokk

Ett återkommande inslag under sommaren är Norrbottens museums räddningsundersökningar i Silbojokk. Kyrkan och begravningsplatsen som fanns där 1635–1770 håller på att erodera ut i Sädvajaure och av den anledningen är vi där och gör undersökningar. Denna blogg ska dock inte handla om utgrävningarna, utan de som vill veta mer om dessa rekommenderas att söka efter Åsa Lindgrens utmärkta inlägg (skriv Silbojokk uppe i sökrutan till höger på sidan). Den här bloggen ska istället handla om ett spännande fynd i en av gravarna.

I grav XLVII påträffades förutom den gravlagde och en järnkniv ett mycket fragmentariskt föremål, brunt och lövtunt. Vid en närmare titt visade sig föremålet vara ornerat.

2017_60, Arkeologisk räddningsundersökning, Silbojokk, Arjeplo

Föremålet vid undersökningen (Fnr55). Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum

 
Föremålet hade också små korroderade gröna rester av någon slags metall. Vi tordes inte handskas med föremålet i fält, utan skickade det till Stiftelsen föremålsvård i Kiruna för konservering.

F.F20.2_2017

Så här såg föremålet ut innan konservering. Notera flätverksornamentiken på det. Foto: Irma Wennerstrand, Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna

Efter konservering visade sig fyndet bestå av en tunn hornplatta med flätverksornamentik i mitten och ett band runtom med streck och punkter inskurna. Till fyndet hör också tunna kopparbleck som verkar ha varit böjda kring en kant.

E.F20_MG_2780

Hela fyndet efter konservering. Foto: Irma Wennerstrand, Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna.

Vad är nu detta för något? Ett spänne i horn? Handtaget på en kosa? Efter lite huvudkliande kom vi fram till att det nog rör sig om en körstav (Vuodjemsoabbe) – ett i kulturhistoriska samlingar inte alltför ovanligt föremål, som användes när man körde ren på vintrarna.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Körstavar i Norrbottens museums magasin. Foto: Lars Backman, Norrbottens museum.

Dessa stavar är oftast dryga metern långa och tillverkade i trä, med en knopp i antingen trä eller horn. En del ganska enkla och andra mycket utsirade. Ibland satte man ringar på dem för att det skulle rassla lite och sätta mer fart på renen, då kallades de Skuorrosoabbe. Intressant är, att i åtminstone relativt modern tid har männen haft de lite enklare stavarna med en knopp i änden medan kvinnorna haft de mer arbetade med en platta i änden.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Några huvuden för körstavar för kvinnor i Norrbottens museums samlingar. Foto: Lars Backman, Norrbottens museum.

Åter till Silbojokk. När man tittar på bilderna ovan, framgår det att fragmentet vi hittat nog kan vara toppen på en körstav. Det är första gången en sådan hittats som ett arkeologiskt fynd, vad jag vet. Den verkar också vara av kvinnomodell, vilket är intressant. Skelettet i graven är som oftast i Silbojokk fragmentariska, men den osteologiska analysen visade att här rör sannolikt från en ung vuxen man. Om det betyder att traditionen med olika modeller på körstavarna är yngre än ca 1800 år, eller om den osteologiska bedömningen inte stämmer helt är inte gott att säga. Men intressant är det och vidare forskning kan förhoppningsvis bidra till att få svar på frågan.

Vid tangentbordet: Backman