2019 års undersökning i Silbojokk

Så var det dags att lämna en liten rapport från årets undersökning i Silbojokk. Återigen kan vi konstatera att det sällan blir som det var tänkt. Som omväxling blev vi överraskade på ett annat sätt, jämfört med tidigare år.

Det började med att jag kontaktade vår båtskjuts, för att höra om han kunde köra oss över sjön, som han brukar. Det var vid mitten av maj och isen låg fortfarande på Sädvajaure. För att stilla min nyfikenhet om vattenståndet så kontaktade jag även Skellefteälvens vattenregleringsföretag. Det var jättelågt vatten, efter en mycket torr sommar. Vattenståndet var som högst när vi lämnade Silbojokk förra året. Det är tråkigt att höra att vi hade kunnat fortsätta våra undersökningar hela sommaren. Men, det är ju inte bara vattnet som sätter gränserna utan även ekonomin och vår övriga planering.

För årets undersökning planerade jag för att vara på plats ytterligare en vecka längre än vi brukar. Detta eftersom det har varit möjligt de senaste åren, då vattnet inte stigit så fort. Förhoppningen var att det skulle gälla även i år. Fram till bara någon vecka innan vi skulle börja fältarbetet såg det bra ut. Det var nästan risk för att det var för lite vatten, eftersom kraftverket kördes. Det var en kall vår, så det behövdes el! Plötsligt slog det om och blev högsommarvärme – under några dagar det var 28 grader varmt i Jutis som ligger mellan Arjeplog och Silbojokk. Dammen stängdes och smältvatten började forsa ner från fjällen.

När vi så kom till Silbojokk för att påbörja arbetet hade vattnet stigit så mycket att det nästan låg på samma nivå som när vi lämnade platsen förra året. Hjälp tänkte vi – hur ska det här gå? Som tur var hade värmen försvunnit och temperaturen var mer normal för årstiden. Det vill säga omkring 0 grader på natten och upp till + 10 mitt på dagen, om det var soligt.

Ambitionen för årets undersökning var att undersöka alla kvarvarande gravar och avsluta vårt arbete i Silbojokk. Vi trodde att det skulle vara möjligt utifrån de senaste årens resultat och förutsättningar. Arbetet påbörjades med att rensa fram de gravar vi misstänkte fanns utifrån förra årets undersökning. Det visade sig stämma – vi kunde ganska snabbt lokalisera två gravar.

Vi började även rensa en yta som vi inte tidigare undersökt annat än med ett mycket smalt sökschakt. Det var området närmast öster om kyrkan. Där hade sökhunden Fabel markerat för gravar 2016, så vi misstänkte att vi skulle hitta gravar där. Det kändes angeläget att ta tag i denna yta, då den ligger lågt och närmast sjön. Vi tog upp ett nytt sökschakt för att se om det gick att följa marklagren från kyrkans syllstensrad och ner för slänten mot vattnet. I detta område fanns ett torvlager under ett ganska tjockt lager svallgrus. Vi behövde ta reda på om det var den ursprungliga markytan som var intakt, eller om marken även här var ursvallad och därefter överlagrad med torv.

Strand med stenar och grus. Foto

Ytan närmast öster om kyrkogrunden (utanför bilden) rensad på svallgrus. Tvärs igenom ytan har ett sökschakt tagits upp. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum, CC BY

För att hålla koll på vattenflödet lite mer exakt än det vi kunde se från dag till dag så mätte vi vattenståndet. Den 12 juni låg sjöstranden på 470,31 meter över havet. Ett dygn senare var höjden över havet 470,75 meter och två dygn senare 470,90 meter. Den 17 juni låg den på 471,95 meter över havet. Utifrån det gjorde jag en prognos för att se hur länge vi skulle kunna vara kvar innan undersökningsområdet svämmade över. Det var en nedslående prognos, men vi jobbade på med förhoppningen om att vattenflödet skulle återgå till det normala. Då skulle vi kanske kunna jobba hela den planerade tiden.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det mörkbruna torvlagret nästan helt bortrensat inom ytan öster om kyrkogrunden. Nere till höger i bild är den misstänkta graven, med flata stenhällar ovanpå. Foto: Ylva Bäckström, Norrbottens museum, CC BY

Marklagren i sökschaktet öster om kyrkan såg intressanta ut och det kom en del fynd. Vi beslutade att undersöka hela den rensade ytan för att verkligen förvissa oss om vad den innehöll. På platsen för en sökhundsmarkering såg det även ut som en grav täckt med flata stenhällar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Markus och Ylva undersöker ytan närmast öster om kyrkogrunden. Till vänster i bild är en förmodad grav övertäckt med plastsäckar i väntan på undersökning. I bakgrunden är dumphögen med jord som grävts bort från ytan. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum, CC BY

Markus tog sig an den förmodade graven. Det såg lovande ut, med en tydlig skillnad mellan färgningarna i jorden, som en nedgrävning. Vid undersökningen kom det dock bara ännu fler flata stenar tätt intill varandra. Det var ett stenblock som spruckit i skivor. Helt naturligt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Den förmodade graven med stenhällar, vid pågående undersökning. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum, CC BY

Även norr om kyrkogrunden var ett torvlager som vi behövde undersöka närmare. Var det den ursprungliga markytan, med helt intakta gravar under? Sökhunden Fabel hade markerat också i detta område, så det var mycket angeläget att utvärdera.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Emma och Lars rensar torvlager norr om kyrkogrunden. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum, CC BY

De fynd som påträffades i detta område bestod av spik, ben och glas. Benen var både brända och obrända samt från både människa och djur. Troligen var det dessa mänskliga ben som Fabel reagerat på, för när vi undersökte ytan vidare fanns där inte någon grav. Det var ju bra, för norr om kyrkan ska det ju helst inte finnas begravningar.

Innanför kyrkogrunden rensade vi fram ytor som vi delundersökt 2005. Då fick vi lägga igen ytor där vi misstänkte att det fanns fler gravar, som vi inte hade tid att undersöka. Igenläggningen med markduk, sten och jord har legat kvar relativt bra och ytan är delvis skyddad från erosionen av kyrkogrunden. Därför har vi låtit den ligga orörd fram till nu.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Lodfoto över ytan innanför kyrkogrunden. Längst ner i bild är kyrkans östra syllstensrad och till höger i bild är den norra syllstensraden. Mitt i bild ses en profilbänk från undersökningarna 2005. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum, CC BY

Ganska snart hittade vi en ytlig grav alldeles innanför kyrkans norra syllstensrad under ett kompakt lerlager. Inom ytan syntes även ett par tydliga nedgrävningar. I en av dem låg inrasat material och fynd av bränt glas och kol som kommer från de eldhärjade kyrkorna. Denna grav är alltså så gott som intakt och inte ursvallad som de flesta andra gravar i Silbojokk.

En av de gravar vi undersökte 2005 i norra delen av denna yta var också ovanligt intakt. Den syntes till att börja med som en nedgrävning som vi började undersöka. Vi var vana att rester av kistor och skelett kom ganska snabbt, eftersom övre delen av gravarna eroderat bort. Men så var det inte med den här graven.  Vi grävde och grävde tills vi hade en badkarsformad grop. Till slut började det komma trästrimmor efter kistan och strax därefter även de mänskliga kvarlevorna. Då var vi nästan nere på en halvmeters djup under markytan. Tyvärr kunde vi inte undersöka graven i sin helhet då. Den fortsatte in under en profilbänk vi sparat tvärs över ytan. Fotänden av graven fick vi således lämna för att inte underminera profilbanken.

Nu i år fick vi äntligen tillfälle att undersöka resten av graven. Men det ville sig inte riktigt denna gång heller. Eftersom att graven var så djup och vattennivån i sjön stigit så mycket började vatten sippra in genom gravens väggar när vi kom ner en bit. Vi lyckades komma ner till en strimma av kistan, men sedan fick vi ge upp. Graven blev bokstavligt talat till ett vattenfyllt badkar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Lars har påbörjat igenläggning av undersökta ytor. Foto: Ylva Bäckström, Norrbottens museum, CC BY

Vi insåg att vi än en gång skulle få åka ifrån Silbojokk utan att kunna avsluta med gott samvete. När det var två veckor kvar av undersökningen fick vi börja att lägga igen våra upptagna schakt och se till att de ytligt liggande gravarna undersöktes.

Bedrövelse! står det i fältdagboken för den 2 juli. Det var vad som mötte oss när vi kom tillbaka denna tisdag. Bedrövelsen började egentligen redan torsdagen innan. Då var vädrets makter emot oss och vi kunde inte åka över sjön på grund av för hård vind. Väderprognosen visade liknande vindar flera dagar framåt. Vi beslöt oss för att ta helg.

När vi sedan var på väg tillbaka på tisdagen såg vi redan från båten att det inte såg bra ut. Vi såg de vita sandsäckar vi använder för igenläggning och stabilisering av undersökta ytor. De låg alldeles i vattenbrynet. När vi kom närmare såg vi att stora delar av undersökningsytan låg under vatten. Även två av de gravar vi höll på att undersöka.

20190702_083331

Från båten såg vi redan på långt håll att det inte var mycket kvar av stranden i Silbojokk. Vattnet nådde upp över vår undersökningsyta och de framrensade gravarna. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum, CC BY

Vi gjorde tappra försök att bygga upp en vall av sandsäckar och sedan ösa vattnet från gravarna.Vi lyckades så pass att huvudänden som ligger högst, kom ovanför vattenytan. Vi kunde åtminstone omhänderta tänderna från dessa gravar. Tur i oturen var att resten av gravarna var dåligt bevarade. De innehöll inte ben som gick att ta in.

Det fortsatta arbetet ägnades åt igenläggning så gott det gick. Det var tur att några av oss hade höga stövlar, för ytorna låg som sagt redan under vatten.

Det var med en större sorg än vanligt som vi lämnade Silbojokk detta år. Dels för att vi misslyckats med ambitionen att omhänderta de gravar som fanns kvar. Dels för att igenläggningen inte blev så bra som den borde. En tredje faktor är att vi inte vet när vi kommer tillbaka igen.

Vid tangentbordet denna gång
// Åsa Lindgren

 

Vad gör Norrbottens museums arkeologer i sommar?

Den här tiden på året är vi arkeologer ganska osynliga inne på kontoret. Vi kommer in på kontoret mellan diverse fältarbeten, hälsar på övriga kollegor, byter utrustning och ger oss iväg igen. Det händer att vi lämnar ett lätt jordigt spår efter oss, då våra kängor inte alltid är så rena, när vi kommer vandrandes genom korridorerna.

Så vad sysslar Norrbottens museums arkeologer med under årets fältsäsong? Just nu är ett gäng uppe i Silbojokk och arbetar med den arkeologiska räddningsundersökningen av ödekyrkogården som håller på och eroderar ut i sjön Sädvajaure. Förhoppningen är att räddningsundersökningen är inne på sitt sista år nu, om bedömningen från förra årets insats stämmer…Sädvajaure är dämd och ödekyrkogården ligger under vatten stora delar av året. Enligt uppgifter så är det mycket smältvatten i år och dammen stiger fort – så vi får hålla tummarna att ingen behöver bli alltför blöt om fötterna och att det är möjligt att genomföra de planerade fältveckorna i Silbojokk utan problem!

Silbo

Silbojokk

Vill du veta mer om arbetet i Silbojokk, läs gärna tidigare blogginlägg:
Silbojokk, en fascinerande historia
Silbojokk, en fascinerande historia, del II
Silbojokk, en fascinerande historia, del III
Silbojokk, en fascinerande historia del IV
Silbojokk, en fascinerande historia, del V
Silbojokk, en fascinerande historia, del VI
Fältdagbok Silbojokk 2016 – första veckan
Fältdagbok Silbojokk 2016 – andra veckan
Fältdagbok Silbojokk 2016 – tredje veckan
Silbojokk 2017
Silbojokk 2018
Fynd i samlingarna och Silbojokk

Redan i slutet på maj körde vi faktiskt igång ett mycket spännande projekt på Selholmen i Älvsbyns kommun. På den lilla ön i Piteälven så finns det två stora högar som faktiskt kan vara gravhögar. Jag har berättat om projektet i ett tidigare blogginlägg:
Selholmen – en arkeologisk sensation?

I slutet av maj genomförde vi markradarundersökningar av högarna med hjälp av Bengt Westergaard från Arkeologerna, Statens historiska museer. Under några dagar sökte vi av toppen på högarna, ytor direkt nedanför högarna samt delar av omgivande mark på Selholmen med hjälp av markradar. Markradarn kan liknas vid en röntgen som kan spåra konstruktionsdetaljer under markytan, som vi inte kan se själva. Dessutom har ett företag som heter GeoVista i Luleå utfört andra geofysiska mätningar, bland annat magnetometri. Väntar med spänning på deras resultat samt den slutliga rapporten på markradarundersökningen. Till min stora lycka kunde vi med hjälp av markradarn lokalisera vad som mest sannolikt är en kantkedja på mellan 1-2 m djup i anslutning till en av högarna. En kantkedja är en vanlig konstruktionsdetalj i gravhögar, och som har bidragit till att hålla jordmassorna på plats. Det är sällan jag har känt mig så barnsligt glad – hade lätt kunnat hoppa jämfota av glädje! I slutet av augusti fortsätter vi arbetet på Selholmen med en geologisk provborrning med hjälp av Per Möller, professor i kvartärgeologi vid Lunds universitet. Därefter blir det en mindre arkeologisk provundersökning i slutet av september, då vi bland annat kommer att ta upp ett litet schakt över den förmodade kantkedjan – för vi vill kunna säkerställa vad det rör sig om för konstruktion! Det blir mycket spännande, ser fram emot det fortsatta arbetet på Selholmen senare i år.

Kantkedja jpg

Den sannolika kantkedjan som påträffades i anslutning till en av högarna på Selholmen.

I samband med markradarundersökningen fick vi besök av klass 3A på Knut Lundmarksskolan i Älvsbyn, som läst om vårt arbete i tidningarna. De arbetade med forntiden och passade på att komma ut och titta på högarna och jag fick tillfälle att berätta lite om vårt projekt. Efteråt har några av eleverna gjort en modell av Selholmen:

selholmen

Modell av Selholmen som elever från Knut Lundmarksskolan har gjort. Bengt Westergaard med markradarn är avbildad uppe på en av högarna och undertecknad i hatt och med varselkläder bredvid den andra högen.

Vi har också genomfört mindre arkeologiska undersökningar i Gammelstads kyrkby, med anledning av Trafikverkets vägåtgärder för att förbättra avrinningen i området. Emma, Åsa och Nils var ute i Gammelstad i slutet av maj och det blir fler undersökningar i kyrkbyn senare i höst.

Undertecknad kommer tillsammans med Lars genomföra det sista året av vårt inventeringsprojekt av markberedda skogsområden – ett projekt där vi inventerar markberedda områden där det idag inte finns registrerat några fornlämningar, men där vi utifrån kartstudier anser det troligt att det bör finnas lämningar. Vår förhoppning är att visa på att det finns ett stort behov av fornminnesinventering i Norrbotten, då fornlämningar tar skada av skogsbruket. Läs mer om projektet:
Inventering av markberedda skogsområden
Skadade fornlämningar och behov av fornminnesinventering i Norrbotten

Vi har även ett antal utredningar inför diverse exploateringar runt om i Norrbotten, där vi till fots går igenom exploateringsområdet och letar efter forn- och kulturlämningar.

Såklart planerar vi även att granska en del av allmänhetens tips om forn- och kulturlämningar runt om i länet och dessutom planerar vi två olika arrangemang under Arkeologidagen, som i år infaller söndag 25 augusti. Arkeologidagen är ett årligen återkommande arrangemang som anordnas runt om i Sverige. I år har du möjlighet att besöka Vivungi för att ta del av ett järnframställningsförsök eller komma till Älvsbyn för att få veta mer om arkeologi kring Älvsbyn och få en guidning av högarna på Selholmen!

Vi ses kanske någonstans i skogen i Norrbotten!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog