Våtmarksarkeologi

Det är sällan som man arkeolog får möjlighet att utsträcka sina efterforskningar i förhistorien till våtmarksmiljöer, detta trots att många fantastiska fynd framkommit i just dessa miljöer. Ofta gjordes denna typ av fynd under första halvan av 1900-tal vid sjösänkningar, torvtäkter, dikesgrävning, plöjning eller någon annan form av markarbeten i våtmarker eller torrlagda våtmarker. Åsa Lindgren har i ett tidigare inlägg bloggat om varför dessa typer av fynd sällan görs idag och behovet av försiktighet vid ingrepp i våtmarker av olika slag.

I år fick dock undertecknad att i Norrbottens museums regi genomföra en utredning i just våtmarksmiljö. Utredningen företogs för att utreda ifall en planerad vägbyggnad av Trafikverket skulle påverka eventuella lämningar i de våtmarker som man skulle bygga i. I de utredningsområden som omfattades har man bl.a. hittat en vikingatida pilbåge av samisk typ, den s.k. vibbybågen, som hittades 1921 i Vibbymyren. Denna är C14-daterad med två sigma till 1010-1260 e.Kr. Vid en hastig granskning av strandlinjeförskjutningen verkar en vikingatida datering vara troligast om bågen har deponerats i vatten. Det har framförts en del tankar om varför pilbågar hittas i myrmarker,  rent funktionsmässigt har en del arkeologer förfäktat att det rört sig om rent slöjdtekniska skäl. Denna hypotes har man kommit fram till utifrån behandlingen av råämnena till de samiska tjurvedsskidorna som man stack ned i myrmark för att lättare kunna formas och böjas.

Lycklig arkeolog får köra grävmaskin. © Norrbottens museum

Tanken är då att detta även gäller för råämnen för tillverkning av pilbågar. Problemet med detta är att i princip samtliga fynd av samiska pilbågar indikerar att de nedlagts intakta i myren och att detta inte har någon slöjdteknisk bakgrund då själv deponeringen i myren skulle ha löst upp limmet i konstruktionen och därmed förstört bågen. Enligt andra hypoteser bör det snarare röra sig om offer eller rituella nedläggningar i våtmarkerna då pilbågen i samisk föreställningsvärld troligen innehade en rituell funktion, något som bl.a. indikeras av att gudarna Juksakka och Leibolmai ofta avbildas med pilbågar i händerna.

Tyvärr resulterade denna utredning i våtmarkerna vid Vibbyn inte i några lämningar denna gång. Det visade sig att dikningen och den påföljande brukningen av marken har i princip utraderat det tidigare torvlagret, dikningen har också torrlagt marken och sänkt grundvattennivån och därmed brutit den syrefattiga miljön. Torrläggningen av markerna har också medfört att den underliggande sulfidleran oxiderat och därmed skapat det som kallas för sura sulfatjordar som förutom att de försurar miljön också skapar betydligt sämre bevaringsförhållanden. Som arkeolog önskar man sig att efterundersökningar hade gjorts när fynden hittades…

Avslutar mitt en vecka sena blogginlägg med ett artikeltips om ett annat våtmarksfynd: en hel här som offrats i en mosse i Danmark vid kristi födelse. Arkeologer vid bl.a. Aarhus Universitet har hittat lämningar efter minst 200 människor i våtmarken, arkeologi på djupet då man måste gräva sig 2 m ned från nuvarande vattenyta.

Trevlig helg! //Nils Harnesk

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s