Ofredstider. Krigstider. Tider av oro, osäkerhet, rädsla. Hur skulle vi själva agera om rykten plötsligt spreds om att fientliga trupper närmade sig platsen där jag bor? Sverige har inte varit i krig sedan 1814 och senaste gången vi norrbottningar upplevde det var under den ryska ockupationen år 1809. Det här inlägget handlar om tre skattfynd som har gjorts i Töre, ett från medeltid och två från 1700-talet. Alla tre kan antas spegla ofredsår.
Töre som bebyggelsenamn finns belagt i historiskt källmaterial från 1543, det är då en förhållandevis stor by med mellan 12-14 gårdar och bör ha sin rötter i medeltid vilket ett av ovan nämnda skattfynd också indikerar. Byn ligger samlad vid Töreälvens utlopp i Bottenviken, ortnamnsforskaren Gunnar Pellijeff redogör i sin bok om bebyggelsenamnen i Kalix kommun för ortnamnets ursprung.
Han visar att byns namn kommer från ett gammalt älvnamn,Taura, som i sin tur går tillbaka på ett skandinaviskt ord, tauvra, med betydelsen att ”tumla runt, bete sig vilt” och namnet skulle då syfta på älvens rörelse, en vanlig grund för namngivning av vattendrag. Han avvisar i just detta fall samiska eller finska ursprung för just detta bebyggelsenamn även om Töre är omgivet av både samiska och finska ort- och platsnamn.
Genom Töre löpte också den enda landvägen utefter Bottenvikskusten, den så kallade kustlandsvägen. I byn fanns redan från 1600-tal ett gästgiveri stadgat enligt kronans gästgiveriförordningar. En bro fanns över älven redan under 1600-tal då en finns inritad på den äldsta kartan över byn, upprättad 1647. Kanske det var det några törebor som fick böta vid tinget i Kalix år 1605 för ”ogilla broar”, det vill säga försummelse att underhålla broförbindelser. Vägunderhållet var nämligen utlagt på bönderna efter respektive vägsträcka.
En regelbunden postgång mellan Stockholm och Torneå etablerades redan från 1643 och passerade även den Töre.
Viktigaste färdvägarna långt in senare tid var däremot sjövägarna. I Gunnar Hoppes avhandling ”Vägarna inom Norrbottens län” från 1945 skildras trafik, vägar till land och vatten, sommarens och vinterns färdvägar men också handel och näringars utveckling. Det är en gedigen och värdefull forskningsgärning för den som vill fördjupa sig de förutsättningar och svårigheter som gällde för resor och transport från medeltid och fram till 1940-tal.
I boken berättas bland annat att resenärer norrut från Luleå hellre färdades sjövägen än till lands, något som styrks av att det ännu 1690 norr om staden fanns gästgiverier både längs kustlandsvägen men också ute i kustbandet. Vattenvägarna var dessutom mycket snabbare än att färdas till lands, på vintern öppnades dessutom vintervägarna upp och dessa sammanföll sällan med kustlandsvägen utan då kunde isarna användas istället.
Töre var med andra integrerat med det dåtida kommunikationsnätet. Landvägen är det bara knappa 8 mil till Torneå och den då östra rikshalvan.
Skattfynden
Det medeltida fyndet
År 1915 hittades två de kända skattfynden i Töre. Det medeltida skattfyndet är daterat till ungefär 1300-talets mitt. Det är Norrbottens hittills enda kända skattfynd från medeltid och är fullständigt unikt. Det hittades av en fru Anna Andersson som bodde på hemmanet nummer 4 i byn, hon hade sett något som blänkte i jorden precis vid den plats där sprängningsarbeten hade avslutats för dagen. Fyndet löstes in av staten och finns idag på Historiska museet.
Fyndet bestod av ett ringformigt spänne av förgyllt silver. Det består av 6 upphöjda rundlar, dekorationen på dessa består av pålödda silverbleck med djurbilder. Varannan rundel innehåller ett gående lejon, varannan en gående fågel (möjligen en trana eller en påfågel). Mellan varje rundel har ett människoansikte gjort av silverbleck lötts fast.
Vidare hittade man tre ringformiga spännen av silver med förgyllningar. Dessa hade utformats av två halvcirkelformiga, flata band, som i ändpunkterna utbildades till två par händer som håller om varandra. Man kan se att man markerat ärmlinningarna genom det kråsliknande rutade partiet på smycket, händerna är förgyllda.
I fyndet hittades även ett hängsmycke av förgyllt silver som utgörs av en rund, något kupig, plåt, upptill försedd med en bred ögla för upphängning i en halskedja eller liknande. Därtill fyra stycken häktor av förgyllt silver till ett livstycke.
Det sista föremålet utgörs av en silversked, även den förgylld. Skaftet pryds i sin nedre del (mot bladet) av ett kvinnohuvud med kraftigt lockat hår och kröns upptill av en sexsidig knopp. På baksidan av kvinnohuvudet (som är flat) återfinns ett kraftig inskuret bomärke som tillhörde ägaren av skeden en gång i tiden. Någon som kan meddela om det finns något bevarat bomärke i Töre med detta utseende?
Hur hamnade det i marken? Det kommer vi att återkomma till i den avslutande delen av detta blogginlägg.
Skatterna från 1700-talet
Samma år gjordes som sagt ett annat skattfynd i Töre. Detta var dock yngre. Det var i samband med grävarbeten för en telefonstolpe som en delvis förmultnad tygpåse hittades innehållande mynt. Fyndet bestod av åtta utländska silvermynt samt ett svenskt guldmynt. Silvermynten var från 1600-tal, det äldsta från 1624. Det yngsta var guldmyntet som var präglat 1719. Mynten har alltså lagts ned i jorden någon gång efter 1719. Fyndet löstes in av staten och finns idag på Ekonomiska museet.
I Riksantikvarieämbetets inventeringshandlingar uppges det även att det 30 meter norr om platsen för detta myntfynd ska ha hittats ett flertal kopparmynt i samband med anläggandet av ett potatisland. Kopparmynten ska då ha förvarats på gården, de äldsta av dessa ska ha varit från 1670.
Mynten härrörde från dagens Tyskland, Italien, Polen, Holland och Spanien.
Myntet till vänster är präglat i Nürnberg år 1624 under den tysk-romerske kejsaren Ferdinand II som regerade mellan 1619 och fram till sin död 1637. Myntet till höger är präglat i Pisa någon gång mellan 1609-1621 under storhertig Cosimo II de’ Medicis regeringstid, han var storhertig av Toscana och bland annat beskyddare och gynnare av Galileo Galilei.
Dubbeldukaten av guld som präglades under Ulrika Eleonoras regeringstid år 1719 är tyvärr inte fotograferad men bilderna nedan är på ett exakt likadant mynt. Totalt präglades 38 990 exemplar av myntet. Det tillverkades av franskt subsidieguld, alltså franskt krigsstöd till Sverige. Stöd som skulle förmå Sverige att kunna fortsätta föra kriget mot Ryssland.
Ungefär 15 år efter ovan nämnda fynd så hittades tio stycken plåtmynt i samband med grävarbeten i området Bruksbacken, tyvärr finns ingen mer exakt position för detta fynd inlagt i Fornsök, den nationella databasen för forn- och kulturlämningar.
Det yngsta av plåtmynten var från Karl XII:s regeringstid och präglat 1716, det äldsta var från 1739 och präglat under Fredrik I. Fyndet vägde totalt 30 kg och löstes in av Norrbottens museum och återfinns i museets samlingar. Plåtmynt av koppar började präglas i Sverige när det var brist på silver och då koppar hade lägre värde och priset med tiden sjönk så blev också mynten allt större och större. Mer om kopparmyntens historia, världens största mynt, finns att läsa om på Ekonomiska museets hemsida.
Det lustiga är att fast mynten var tillverkade av koppar så angavs värdet fortsatt i daler silvermynt.
Tyvärr är inte plåtmynten från Töre fotograferade ännu så fotografiet ovan får representera föremålstypen, myntet ovan är präglat samma år som ett av mynten från Töre. Mynten i Töre hade däremot ett högre värde, 4 daler silvermynt mot exemplet ovan som endast utgör 2 daler silvermynt.
Varför lades föremålen ned i jorden?
Ja, ganska ofta hade man ju arkeolog och antikvarie önskat att man kunna resa tillbaka i tiden som i årets julkalender och faktiskt se själv hur föremålen hamnade där de hamnade. Och varför de lämnades kvar där. Men det kan vi ju inte.
Det vi vet är att Sverige, däribland dagens Norrbotten, från medeltid och framåt, inte minst under Sveriges stormaktstid och fram till freden 1809 med Ryssland, ofta var indraget i konflikter och krig.
Vi kan börja med den medeltida silverskatten nedlagd i jorden under 1300-talet. Vi vet att det är då processen inleds från den svenska kungamaktens sida att införliva det som idag är Norrbotten i kungariket Sverige. Nöteborgsfreden 1323 mellan Sverige och Republiken Novgorod stadgade att det som idag är Norrbotten utgjorde en allmänning för bägge rikena. Även den norska kungamakten ansåg sig ha intressen i vår region.
Vid ett flertal tillfällen under 1300-tal är därför det framväxande riket Sverige i konflikt med Novgorod och kungamakten i Norge om överheten om områdena här i norr. De bör inte ha sett passivt på medan de svenska intressena växte i området. De första sockarna och kyrkorna etableras i Norrbotten under 1300-tal, ett led i den expansionen.
I den Novgorodska Sofiakrönikan kan vi t.ex. utläsa att en viss Ivan Valit år 1377 skall ha begett sig från Ladoga med karelska frivilliga till Ule älvs mynning i Bottenviken för att bränna en av svenskarna nyligen uppförd borg. Ule älvs mynning ligger endast omkring 15 mil från Töre på andra sidan Bottenviken.
Ett senare exempel härrör från 1496 då skilda ryska krönikor talar om härjningståg till Österbotten. Bland annat skall handelsplatsen vid Torneå ha plundrats och bränts vid detta tillfälle. Något som bekräftas i svenska skriftliga källor. Bland annat fann sig ärkebiskop Jacob Ulfsson Örnfot nödbedd att på egen bekostnad sända soldater till ”Norra och Östra Bottens” försvar. Torneå ligger som nämnts tidigare knappa 8 mil från Töre.
Mot bakgrund av detta kan alltså skatten ha varit nedlagd på grund av härjande ryssar eller för den delen norrmän (även om de inte omtalas i de skriftliga källorna som härjande i Norr- eller Österbotten). Men det kan naturligtvis även handla om en gömma av något annat slag som av någon anledning glömts bort.
Under 1700-talet, då de bägge andra skattfynden lades ned i jorden, ägde en rad krig rum som kulminerade med finska kriget 1808-1809. Stora nordiska kriget inleddes 1700 och pågick fram till 1721. Bland annat plundrades Kalix kyrka och prästgård. Vintern 1715-1716 angreps Norrbotten i en rad koordinerade anfall eller räder från Piteå i söder till Övertorneå i norr, ryska trupper nådde så långt inåt land som Överkalix. I krigets slutskede, 1721, brändes Piteå.
Myntfyndet som lagts ned efter 1739 kanske möjligen kan sättas i samband med Hattarnas ryska krig 1741-1743. Även om inga krigshandlingar då drabbade länet så var en rysk flotta på väg mot Umeå i krigets slutskede, sådana typer av besked eller rykten om ryska trupper kan så klart ha fått någon att gräva ned mynten.
Eller så kan mynten, bägge fynden, ha varit i cirkulation fram till 1808-1809 och dess ägare ha lagt ned dem i samband med den ryska ockupationen.
Det enkla svaret är att vi helt enkelt inte vet. Det vi med förhållandevis stor säkerhet ändå kan säga är att alla dessa tre skattfynd lades ned för att skyddas från att bli stulna och de sedan, av en eller annan anledning, kom att glömmas bort av sina ägare.
Slutna tidskapslar som visar på långväga kontakter
Skattfynden utgör spännande och slutna tidskapslar som visar på långväga kontakter. Föremålen i det medeltida skattfyndet härrör från vitt skilda områden som dagens Norge, Ryssland, södra Skandinavien och centrala Europa. Silvermynten från skatten som lades ned efter 1719 visar samma vid spridning till dagens Tyskland, Italien, Polen, Holland och Spanien.
Det visar att Norrbotten, varken under medeltid eller senare (eller för den delen tidigare) har varit någon periferi utan att människorna som bott, levt och verkat här haft vidsträckta kontakter.
Önskar er en god fortsättning på det nya året!
Vid tangentbordet denna fredag, Nils Harnesk.
