Innan naturresursindustrin baserad på utvinnandet av skog och malm fick sitt stora genomslag i början av 1900-talet och gav andra utkomstmöjligheter för befolkningen i Norrbottens inland var boskapsskötsel huvudnäringen för den bofasta befolkningen i det som nu motsvaras av landskapet Lappland.

Denna boskapsskötsel bedrevs extensivt, dvs. över stora geografiska områden, naturliga betesmarker fanns som räckte gott och väl för sommarbete, problemet var däremot att få ihop tillräckligt med vinterfoder. Odlade ängar fanns i mycket liten utsträckning pga. av de naturliga förutsättningarns. Därför kom utmarksslåtter, t.ex. myrslåtter och slåtter på strandängar, i syfte att lägga upp tillräckligt med vinterfoder att utgöra en av de sysslor som kom att uppta inlandsbefolkningens göromål under mer eller mindre hela sommaren.

Det mesta av höet fick man alltså från de naturliga ängarna, de s.k. ströängarna: älv- och bäckängar samt myrängar som låg utspridda i skogarna. Höet man fick från dessa ängar var dock betydligt mindre per ytenhet än vad som t.ex. dagens ängsmarker genererar vilket medförde att man var tvungen att utsträcka slåttern över väldigt stora ytor. De naturliga ängarnas betydelse för Norrbotten kan ses i en värdering av förhållandet mellan hö från odlad jord och hö från naturlig äng åren 1913-1915. För Norrbottens del värderas höskörden från odlad jord till 5 044 000 kr medan den naturlig äng uppskattades till 10 309 000 kr, mer än dubbla värdet!

Exemplet Vittangi

Byn Vittangi ligger strax nedanför den s.k. odlingsgränsen vid Vittangi älvs sammanflöde med Torne älv. Bebyggelsen uppstod under 1600-tal och har varit och är fortfarande ett centrum för omkringliggande mindre byar. På bilden nedan kan de till byn hörande slåttermarkerna ses, kartskissen upprättades vid avvittringens början 1896.

Karta över Vittangi bys slåttermarker omkring 1896. © Norrbottens museum

Som kan ses på kartan så var till allra största del koncentrerade till vattendragen. Det stora flertalet, däribland de största, återfinns vid Vittangiälven och längs biflöden till Torneälven samt vid de små sjöarna sydväst om byn. Vid älvarna förekommer hårdvallsäng som var ängar som gav högst avkastning, i Vittangi syftade hårdvallsäng på de strand- eller holmängar som årligen blev översvämmade av vårfloden som därefter avsatte näringsrikt slam på ängarna, en naturlig gödsling. Hårdvallsängarna var dock torra lagom till slåttern till skillnad från bäckängarna som tillhörde byn där vattnet efter våröversvämningarna kunde stå kvar långt in på sommaren.

Vattenståndet vid sjöängarna sydväst om byn reglerades genom dammanläggningar vilket gjorde att man på ett mycket mer ordnat sätt kunde styra när markerna skulle läggas under vatten, hur länge och man kunde då även torrlägga dem lagom till slåtterns början.

Av de naturliga strandängarna var dock myrängarna de vanligaste. Till Vittangi hörde bl.a. Ripakaisenvuoma som utgör en av Sveriges största myrmarker. Avkastningen från myrängarna var beroende på vattengenomströmning och skötseln av dem. Om det inte sköttes torkade de successivt upp och starr- och fräkenväxterna som utgjorde foderväxterna avtog, därför anlade man ofta översilningsanläggningar så att man kunde översvämma myrarna och därmed återfå de eftertraktade starrarterna igen. Översilningsanläggningar innebar mycket och hårt arbete men möjliggjorde att myrängarna kunde bärgas årligen.

Arbetsdagen på myrslåtter

Arbetet vid slåttern tog sin början vid 6-7-tiden på morgonen, man utnyttjade därmed daggen som då ännu låg kvar i gräset vilket gjorde det lättare att slå. När man slog hårdvallsängarna senare på sommaren fick man lov att börja än tidigare på morgonen, redan vid 4-5.

Frukost åt man först sedan man slagit någon timme. Dessförinnan hade man endast hunnit få i sig en kopp kaffe. Vanligtvis bestod frukosten av kall mat, man hade helt enkelt inte tid att laga mat. Man åt bröd, smör, salt fisk, torkat renkött och drack kaffe till.

Efter frukosten fortsatte man att slå ytterligare någon timme. Vingen som satt på lien gjorde att gräset fördes ihop till en ordentlig sträng på marken. Vingen underlättade det senare räfsningsarbetet oerhört mycket som annars blev tung på den tuviga och våta myrmarken.

Lie med vinge © Norrbottens museum

Hösträngarna räfsades sedan ihop till mindre högar på torrare delar av myren där de fick torka något och vändes sedan en gång innan de hässjades. Vanligtvis var arbetsfördelningen så att männen slog höet medan kvinnorna räfsade. Arbetsfördelningen var dock inget som var hugget i sten utan avgjordes av hur hushållet såg ut.

Mitt på dagen åts middag vilken bestod i princip av samma mat som till frukost. Kvällsmaten som åts när dagens arbete avslutats ägnades dock mer tid, detta åt man också inne i slåtterkojan och inte ute på ängen som de övriga målen. Till kvällsmat kokade man antingen gröt som åts med smör om man inte hade mjölk med sig eller färsk fisk och potatis. Ibland åt man även köttvälling, dvs. soppa kokt på torkat renkött och ris- eller korngryn, avredd med vetemjöl eller plättar gräddade i panna över glöd eller öppen eld.

Slåtterarbetet var hårt och arbetsdagarna långa, man hade oftast varken ork eller behov av tidsfördriv efter en dag ute på slåttermyren och ofta så gick man och lade sig direkt efter kvällsmaten.

På väg ut på slåtter. © Norrbottens museum

Slåttern i utmarkerna upphör

I Vittangi upphörde utmarksslåttern av flera anledningar. Bl.a. drogs rätten in att bedriva slåtter på kronans mark enligt lag 1921 vilket i kombination av den allmänna uppodlingen under tidigt 1900-tal samt järnmalmsbrytningen som påbörjats i Kiruna och den expanderande skogsindustrin gjorde att man nu slutade bruka de naturliga slåtterängarna.

Myrslåttern hörde till naturhushållningens tid. Nu hade penninghushållningen, den moderna industrin och de nya jordbruksmetoderna förändrat förutsättningarna och därmed gjort myrslåtter och slåtter på andra naturängar överflödig.

Därmed var ett oerhört viktigt inslag i inlandets jordbrukssamhälle på väg bort för att idag nästan vara helt glömt, förutom på vissa platser som t.ex. Vassikavuoma i närheten av Pajala.

Vasikkavuoma slåttermyr. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Denna fredag: Nils Harnesk