Det börjar närma sig disputationen för avhandlingen om vildrensjakt i Sápmi. I vinter ska säcken knytas ihop och de erfarenheter jag har fått med mig hittills ska presenteras. Fram till dess finns två publicerade artiklar att läsa och de två sista kommer inom kort…..
Kort sammanfattat, utan att gå händelserna för mycket i förväg, föreslår jag att landskapsbruket med att nyttja fångstgropar för att jaga vildren har varit storskaligt. Omfattningen av bruket har varit stor över tid, under flera tusen år, med en intensifiering under brons- och järnåldern. Det har också varit stort i rummet, med många gropar och många system över en betydande yta. Förslaget är att det till och med har utgjort ett jaktområde som har varit i kontinuerligt bruk under denna långa tidsperiod, vilket har ställt krav på en stor arbetsstyrka, kunskap och samordning. Dessa omständigheter skapade ett behov av att organisera jakten, människorna och hela landskapet. Utifrån de data som samlats in föreslås en social organisation som både har anpassat sig till landskapet och dess förutsättningar, samtidigt som människorna har nyttjat, förbättrat och förändrat det. Allt för att nå gemensamma mål för riskhantering och resiliens.
Ett slut är ju på ett sätt en början på något nytt. Det finns en hel del idéer, stora, små och allt däremellan, och givetvis är jag inte riktigt redo att lämna dessa fångstgropar, dessa människor, denna tid och denna plats som har varit en del av mitt liv i så många år. Det kliar nästan i fingrarna och benen att ge sig ut och färdas, att uppleva och förnimma landskapet och spåren efter tidigare brukare. Därför har jag satt igång lite smått, på helger och under semestern, med att inventera. Platsen, eller kanske mer korrekt rummet, är fortfarande området runt Tjaktjajávrre och Sijddojávrre med en förlängning österut. Redan ifjol påbörjade jag inventeringar som så att säga syftade till att bekanta mig med vad och vilka andra spår som finns i närområdet till de stora fångsgropssystemen, vilket redogörs för och analyseras i artikel 3. Bland annat påträffades avslag av kvartsit på toppar runt systemen, vilket även har påträffats i andra områden i närheten av fångstgropar. Detta har tolkats som presumtiva spaningsplatser kopplade till jakten, där människor under tiden, medan de väntat, har slagit och/eller påbörjat arbete med spetsar och redskap (Fig. 1).
Fig. 1. Avslag på toppen av Mártevárasj, Fyndplats L2025:4709, KMR. Foto: Anna Rimpi.
Att forska innebär att frågor egentligen bara blir fler snarare än att de besvaras, vilket så klart driver den nyfikne. Till exempel behöver storskalig jakt inte nödvändigtvis vara detsamma som masslakt för handel, och de två behöver inte heller utesluta varandra. Därför är det särskilt intressant med de boplatser som finns kvar i området, dvs. som inte är överdämda. Kring Sijddojávrres stränder finns ett mindre antal kända fyndplatser och boplatser i form av avslag i kvarts och kvartsit, skörbränd sten, bränt ben och en del asbestkeramik. Dessa kan relativt dateras till en liknande period då nyttjandet av fångstgroparna i området varit som störst, dvs. Från ca 1600 f.Kr. till 1000 e.Kr. Går det att koppla dessa till bruket av fångstgropar? Med detta i åtanke har jag i sommar gjort korta fältbesök till några av dem för att sondera terrängen, så att säga. Det går redan att konstatera att det finns rikligt med material att gå vidare med. Kring STF-stugan i Sijddojávrre kan man än i dag påträffa bl.a. rikligt med avslag från redskapstillverkning (Fig. 2 och 3). Påträffades gjorde även en ”ny”, dvs. oregistrerad, boplats i form av avslag, skörbränd sten och en kärna av kvartsit, i tre delar, L2026:5251 i KMR.
Fig. 2. Vy ut mot sjön Sijddojávrre (Gasskajávrre) från boplatserna. Foto: Anna Rimpi.
Fig. 3. Kvartsitavslag och ett avslag i röd skiffer (troligen), från boplatserna L1994:4142 och L1994:6830, KMR. Foto: Anna Rimpi.
Vidare har jag påbörjat ytterligare projekt som omfattar Ulldevis – ett lågfjällsområde som knyter an till mitt huvudsakliga arbetsområde för fångstgropar (Fig. 4). Att inventera ger inspiration och energi, både generellt och specifikt. Genom att färdas med benen väcker ögat nyfikenhet och så formuleras nya frågor med fokus på brons- och järnåldersboplatser, stalotomter och så klart allt annat som kan överraska. Denna karta visar vad två fältdagar kan ge i form av lämningar och illustrerar tydligt hur områden som inventeras och dokumenteras plötsligt slutar vara gömda och glömda och i stället blir landskap med historia!
Fig. 6. Förvaringsanläggning i stenmoras. Foto: Anna Rimpi.
I den här dalgången är det varken tomt eller öde, utan här finns fullt med spår efter tidigare brukare i form av bland annat härdar (Fig. 5), förvaringsanläggningar (Fig. 6) och, till dags dato, två förmodade stensättningar!
Veckans blogginlägg handlar om Kallax fiskehamn och om de två restaureringar som har genomförts där under 2025 och 2026.
Kallax by
Byn Kallax ligger i Luleå kommun, cirka en mil söder om Luleå stad. Byn har långa historiska anor som sträcker sig tillbaka till medeltiden. I Kallax har fisket länge varit en central och betydelsefull näring, vilket även ortsnamnet ger antydan om. Namnet Kallax kommer nämligen från det finska ordet Kalalahti som på svenska översätts till ”fiskviken”. I Kallax har bland annat lax, strömming, löja och sik fiskats.
Under 1930-talet började bönderna i byn förädla fisk och leverera saltströmming till Luleå fiskeförening. År 1951 övergick byn från tillverkning av saltströmming till surströmming, vilket många idag förknippar Kallax med. Den som har kört genom byn lär säkert även ha lagt märket till skulpturen föreställande en stor surströmmingsburk intill vägen.
Surströmmingsburkar i Norrbottens museums samlingar. Burkarna är från år 1983. Inventarienummer 018573.
Fiskehamnens tillkomst
Hamnen i Kallax byggdes under 1930-talet och inför detta bildades Kallax fiskehamnsförening. Innan 1930-talet bestod hamnen huvudsakligen av en ojämn stenläggning med en landgång. I samband med hamnbygget kom en stenpir att anläggas och ovanpå denna en rälsbana med två trallor. En tralla är en liten vagn som kan skjutas över spåret. Rälsbanan användes för sjösättning av båtar samt för transport av fiskeredskap och virke. För uppbyggnaden av piren hämtades sten från stenhagar i byn. Arbetet utfördes delvis med hjälp av ideella krafter.
Hamnen vid tiden omkring 1940-talet. Rälsbanan med en tralla längst ut på spåret. Äldre bild tillhörande Kallax fiskehamnsförening. Okänd fotograf.
Under 1950-talet investerade fiskehamnsföreningen i en kran som skulle ersätta rälsbanan och trallorna. Kranen användes under några år innan även denna kom att ersättas och båtvagnar istället börja nyttjas.
Både rälsbanan och kranen vittnar idag om hamnens historia och utveckling samt fiskets betydelse för byn. Konstruktionerna bidrar även till att spegla olika tidsskeenden och dåtida lösningar på transportfrågan av båtar och redskap.
Restaureringar i hamnen
Kallax fiskehamnsförening beviljades bidrag från Länsstyrelsen i Norrbotten för restaureringen av hamnkranen samt av rälsbanan. Både kulturmiljövårdsbidrag samt bygdemedel tilldelades projektet. Arbetet delades upp i två etapper där kranen restaurerades under första året och rälsbanan under andra året.
I samband med att länsstyrelsen beviljar bidrag för restaureringar brukar de oftast ställa som villkor att en byggnadsantikvarie deltar, vilket i detta projekt blev undertecknad. Antikvariens uppgift är att följa och dokumentera arbetet, samt att lämna anvisningar för att säkerställa att byggnaderna eller konstruktionernas kulturhistoriska värden tillgodoses och bevaras.
Kranen
Kranen var först ut att restaureras. På kranen finns en skylt som berättar att den tillverkades år 1957 av ”Bröderna Olssons mek. Verkstad” i Sibbhult. Kranen består av en trebent stålkonstruktion med två stödben och ett huvudben (mast), samt en höj– och sänkbar arm. Kranens arm kan även vridas åt sidorna. Ett ok med kättingarna är monterat längst ut på armen. Kranens ben är förankrade i gjutna betongfundament.
På grund av väder och vind hade kranens ursprungliga färgskikt till största del nötts bort och rost bildats på konstruktionen.
Kranen vid Kallax fiskehamn före restaurering. Färgen var bortnött och rost hade uppstått på konstruktionen. Foto: Kristin Lång / Norrbottens museum.
Kranen sedd underifrån. Foto: Kristin Lång / Norrbottens museum.
Innan restaureringsarbetet påbörjades undersöktes den äldre kulören på kranen. Undersökningen genomfördes i anslutning till mer skyddade områden på kranen där lite större partier med färg fortfarande kunde urskiljas. Kulören mättes med hjälp av en färgkarta för att få fram nyansens NCS-kod. NSC står för Natural Color System och är ett standardiserat färgsystem som används för att mäta, beskriva och ange olika färgnyanser på detaljerad nivå. Genom att mäta in vilken NSC-kod en yta har kan rätt nyans på en kulör återskapas.
Undersökningen visade att kranen tidigare har varit målad i en grågrön kulör som överensstämmer med nyansen NSC S4005-B80G. Genom färgmätningen kunde linoljefärg i samma nyans som tidigare beställas för kranens restaurering.
Färgmätning av kranens tidigare färgskikt med hjälp av en färgkarta. Foto: Kristin Lång / Norrbottens museum.
Inför restaureringen monterades kranen ned och delarna transporterades till en verkstad där arbetet skulle utföras. Kranen rengjordes och lös rost borstades bort med stålborste.
Därefter målades kranens olika delar med järnmönja som rostskyddsfärg. Järnmönja är en linoljefärg med pigmentet Hematit som bidrar till att förebygga fortsatt utveckling av korrosion. Järnmönjan målades tunt med pensel över konstruktionen i totalt två strykningar.
Kranen rostskyddsmålades två varv med järnmönja. Foto: Kristin Lång / Norrbottens museum.
När den andra strykningen med järnmönja hade hunnit torka var det dags att måla kranen med linoljefärg i den grå kulör som den tidigare varit målad i. Linoljefärg hade specialbeställts i rätt NSC-kod. Kranen målades tre varv med den grå linoljefärgen: grundstrykning, mellanstrykning och slutstrykning.
Pågående målning av kranens delar med den grå linoljefärgen. Foto: Kristin Lång / Norrbottens museum.
Pågående målning av kranens delar med den grå linoljefärgen. Foto: Kristin Lång / Norrbottens museum.
När samtliga tre strykningar var genomförda och kranen hade torkat kunde konstruktionen återmonteras på sin plats vid hamnen.
Kranen tillbaka på sin plats efter att restaureringen färdigställts. Foto: Kristin Lång / Norrbottens museum.
Kranen tillbaka på sin plats efter att restaureringen färdigställts. Foto: Kristin Lång / Norrbottens museum.
Kranen tillbaka på sin plats efter att restaureringen färdigställts. Foto: Kristin Lång / Norrbottens museum.
Rälsbanan
Nu under 2026 har det varit rälsbanans tur att restaureras. Den sträcka som har åtgärdats uppgår till 100 meter och sträcker sig från hamnvaktarstugan ut över piren och fram till kranen.
Före restaureringen var rälsbanan i behov av åtgärder. Virket till sliprarna och gåytans brädor var skadade och behövde bytas. Underlaget till rälsbanan var ojämnt och grus och stenar hade spolats bort.
Rälsbanan före restaurering. Det befintliga virket var nött och sprucket.Foto: Kristin Lång / Norrbottens museum.Rälsbanan före restaurering. Det befintliga virket var nött och sprucket.Foto: Kristin Lång / Norrbottens museum.
För att kunna återanvändas i restaureringen drogs den befintliga rälsspiken upp.
Rälsspik.Foto: Kristin Lång / Norrbottens museum.
Konstruktionens olika delar avlägsnades därefter från piren, med undantag från rälerna som fick ligga kvar medan arbetet pågick. Underlaget på piren åtgärdades genom påfyllning med mer natursten i anslutning till sänkor samt mer grus över hela ytan.
Piren i samband med justering av underlaget till rälsbanan.Foto: Kristin Lång / Norrbottens museum.
För tillverkningen av nya sliprar till rälsbanan användes fyrskuret virke av kärnrik furu utan sprickbildningar. Virket kapades till rätt dimensioner (1,4 m) och behandlades därefter med äkta dalbränd furutjära av god kvalitet.
Sliprar sågade till rätt dimensioner och behandlade med trätjära.Foto: Kristin Lång / Norrbottens museum.
För ersättning av virket till gåytan på rälsbanan användes rejäla brädor av kärnrik furu. Brädorna behandlades med så kallad ”bryggsmörja” vilket är en mörk roslagsmahogny. Roslagsmahogny tillverkas genom att blanda trätjära, linolja och balsamterpentin. För ytor som man ska gå på är detta ett lite smidigare alternativ än tjära eftersom ytan blir mindre klibbig.
Sliprarna placerades på gruset med ett avstånd på ungefär 75 cm mellan varje sliper. Därefter lades brädorna ovanpå och spikades till underliggande sliprar.
Brädor till gåyta spikades till underliggande sliprar. Närmast i bild syns sliprar av längre dimensioner i anslutning till rälsbanans bredare mötesplatser. Foto: Kristin Lång / Norrbottens museum.
När sliprar och brädor hade spikats färdigt till varandra återmonterades slutligen rälerna. Den äldre rälsspiken återanvändes, även om vissa spikar först behövde rätas ut och viss rost knackas bort.
Därmed var arbetet med rälsbanan färdigställt. Avslutningsvis återplacerades även den skjutbara trallan ovanpå rälsbanan.
Rälsbanan efter genomförd restaurering. Foto: Kristin Lång / Norrbottens museum.
Rälsbanan efter genomförd restaurering. Foto: Kristin Lång / Norrbottens museum.
Trallan återplacerad på rälsbanan efter restaureringen. Foto: Kristin Lång / Norrbottens museum.
För att konstruktionen ska ha så lång livslängd som möjligt är återkommande underhåll en viktig faktor. Det innebär bland annat att virket behandlas på nytt med roslagsmahogny respektive trätjära med jämna mellanrum, samt att eventuell spik som sticker upp slås ner igen. Föreningen planerar att ha underhållet av både rälsbanan och kranen som stående punkter för årlig skötsel.
Genom restaureringar av konstruktionerna vid hamnen kan viktiga delar av platsens historia bevaras till framtiden.
För den som är intresserad av att lära sig mer om byn Kallax och om hamnens historia håller byaföreningen i dagsläget på att sammanställa en bok om Kallax. Boken kommer lanseras inom kort. I denna kan ni även läsa mer om restaureringarna i hamnen.
Bidragsansökan för kulturmiljövård
Som ni ser är det inte enbart byggnader som kan beviljas kulturmiljövårdsbidrag från länsstyrelsen, utan även konstruktioner som bedöms ha höga kulturhistoriska värden. Om ni funderar på att ansöka om bidrag från länsstyrelsen hittar ni mer information på deras hemsida:
