Fångstgropar: En jaktmetod från stenålder till 1800-tal

Under nästa vecka kommer Norrbottens museum med mig, arkeolog Ida Mattsson och arkeolog Jannica Grimbe, utföra en förundersökning av en fångstgrop i Pajala. Fångstgropen påverkas av planerade åtgärder på en bro över Torne älv och vi på Norrbottens museum kommer därför utföra en arkeologisk förundersökning av fångstgropen. Denna vecka kommer således bloggen att handla om fångstgropar.

Användning
Fångstgropar är en vanlig fornlämning i norra Sverige och har använts främst för jakt av älg och vildren. De finns olika teorier om hur fångstgroparna använts. Troligtvis har det funnits olika typer av fångstgropar samt olika metoder för att fånga djuren. Dessa kan både varierat beroende på tidsperiod och område samt vilket djur som man avsåg att fånga i gropen. Fångstgroparna har haft olika uppbyggnad och konstruktioner, men grundprincipen för alla fångstgropar är den samma. De uppbyggda så att djuren ska ramla ner i gropen och inte kunna ta sig upp. Denna princip låter simpel, men det krävdes stor kunskap för att veta var en fångstgrop skulle placeras. Fångstgropar är ofta mycket strategiskt placerade efter stråk där djuren vandrade och vistades.

Fångstgroparna kunde både vara enskilda gropar eller del i fångstgropsystem där flera gropar låg i anslutning till varandra. Fångstgropsystemen kunde vara mycket stora och sträcka sig över flera kilometer och innehålla hundratals gropar. Fångstgropsystemen kunde vara utbyggda över flera generationer och var en mycket värdefull resurs.

I en del fångstgropar återfinns det konstruktioner. I somliga gropar har det funnits en så kallad sparklåda. Denna sparklåda var till för att låsa fast djurens ben så att de inte skulle kunna sparka sig upp ur gropen. I andra fångstgropar har det påträffats rester av spjut och spjutspetsar, denna konstruktion var till för att skada eller spetsa djuret på spjuten så att de skulle förbli kvar i gropen. Det är troligt att fångstgroparna var övertäckta med exempelvis ris, mossa och gräs när de användes, för att djuren inte skulle se groparna. Runt en del fångstgropsystem kan det ha funnits instängslade områden eller så kallade fångstarmar för att lättare kunna fösa in djuren i fångstgroparna. En del fångstgropar kan ha legat i anslutning till naturliga hinder som exempelvis vattendrag. Man tror att det har förekommit både passiv och aktiv jakt. Vid passiv jakt gick djuren själva ner i fångstgroparna och groparna vittjades med jämna mellanrum. Vid aktiv jakt kunde människorna på olika sätt driva ner djuren i fångstgroparna.

Tidsspann
Fångstgropar har använts under mycket lång tid, från stenåldern fram tills på 1800-talet och kan vara en av de äldsta jaktmetoderna. Fångstgropar kan vara svårdaterade, men de äldsta dateringarna av fångstgropar i Sverige visar på cirka 5000 år f.kr. Användningen av fångstgropar förbjöds år 1864. Anledningen till förbudet var bland annat ett kraftigt minskat viltbestånd.  

Idag kännetecknas lämningarna efter fångstgropar av en inrasad grop, ofta med en låg omgivande vall. Få fångstgropar är undersökta i Norrbotten och förundersökningen av fångstgropen i Pajala blir således ett välkommet tillskott och det skall bli mycket spännande att se vad förundersökningen kommer visa. En uppdatering om detta kommer publiceras på bloggen efter att undersökningen är utförd, så följ med på bloggen för att inte missa detta!

Bild på en fångstgrop i Rackträsk i Arjeplogs kommun. I fångstgropen syns arkeolog Mica Vesterlund. Foto: Ida Mattsson, Norrbottens museum.

Tack för mig!

/Ida Mattsson, Arkeolog

En transformation med historian i behåll

Missionshuset i Fällträsk, Niemisel var ett av 14 missionshus som byggdes upp under väckelserörelsens utbredning i Råneå socken omkring 1920-talet. År 1926 står det inristat vid gavelspetsen på Fällträsk missionshus. Hit har bybor skidat längst sjösystemet eller sparkat, anlänt med häst och rissla, sedermera bilat och samåkt för att ta del av möten, musicerande liksom det traditionsenliga fettisdagskalaset som än idag hålls i gång. Oavsett om kylan sjönk under 40-graders sträcket eller snön klibbade sig fast under träskidorna skulle folk ta sig fram. Idag har antal kyrkobesökare trappats av, förutom på fettisdagskalasen då. Missionshuset använts idag som bostadshus, en sådan transformation som så många andra missionshus och mindre bönhus också genomgått. I byar som sedan länge avbefolkats i och med att skolor lagts ned, där ängar slutat slås och förbuskats och matbutikerna flyttat orimligt långt bort om knuten. Kvar är missionssalen, fortsatt inredd och redo med både bänkar och altare, orgel, dragspel, piano och gitarrer.

Missionshuset i Fällträsk, Niemisel uppfördes år 1926.
Missionshuset i Fällträsk, Niemisel uppfördes år 1926.
14 missionshus byggdes upp under 1920-talet i Råneå socken, missionshuset i Fällträsk var ett av dem.

Missionssalen är ett trivsamt rum. Det är något visst med det, med de stora fönstren, ljuset och de högresta tallarna utanför. Cirka 80 sittplatser ska rymmas i den stora salen när alla bänkar är framsatta. Under den aktiva tiden kunde det sitta folk överallt på mötena till och med på vedlåren för att få plats. Det bedrevs söndagsskola och juniorverksamhet. Förr var det även möten på midsommarafton och årliga höstmöten med skördefest. Medlemmarna skänkte då av sina skördar, sålde och kunde på så vis ha insamlingar.

Missionssalen
Missionssalen

Nuvarande husägare har bott i missionshuset i 21 år. Bra skick har huset varit ända från början, tack vare dess läge på tallheden och tack vare de fina byggmaterialen, den rejäla naturstensgrunden och det kärnrika virket. Ja det var just det som gjorde det givet med husköpet. Nja, eller en viss tveksamhet fanns fram tills första besöket. Efter en skidtur till platsen för att ta sig en titt på marken blev det dock självklart. Det var så vackert, likt en naturpark bakom huset. Å gott och fräscht luktade det i källaren och därmed var beslutet taget.

En del drömmer om underhållsfritt men att ha en byggnad med underhållsbara byggnadsmaterial som står sig i hundra år och kanske lite där till beskrivs i sammanhanget som ett lyckoköp. En del underhållsarbete är dock gjort. Fasaden är påmålad men fasadvirket är detsamma. Skorstenen är restaurerad och interiöra ytskikt målade med bruten linoljefärg i smakfulla kulörer. Murstocken tog en hantverkare hand om för ett tag sedan. Övriga insatser har egentligen kunnat genomföras själv utan några extra hantverksinsatser.

Tomten till missionshuset köptes till en början av en Emil Eriksson för 10 kronor. Alla snickerier, fönster och dörrar är handgjorda av en Klas Lövgren som också ska ha haft rollen som ”primus motor”, den primära kraften bakom byggnaden så att säga. Bygghantverkarna liksom byggnadsmaterialen ska ha kommit från trakten. Grundstenen och murteglet kom ifrån byn, mycket troligt även virket.  

Fåglarna sjunger med sina olika finstämda klanger som studsar mellan de högresta tallarna, längst de slingriga stigarna och mellan de till nyansen glödvarma slamfärgade fasadväggarna. Här går det att bo enkelt men rikt. Rikt av uggle-ho-hon, naturen och utsikten från fönstren. Den generösa takhöjden och allt som en gång hört och fortfarande hör tron till.
Stora spröjsade fönster intill missionssalen.

Ett byggnadsvårdsgym – På gården blir en stark bara utav att göra sina dagssysslor, ett gymkort är överflödigt. Byggnadsvård är träning bra nog, fasadskrapning, kokning av röd slamfärg, målning av fasadsidor på 4 x 1 ½ våningsplan plus snickerier, stegklättring, sotning av skorsten, uppvärmning och övrigt underhåll. Ett gyllene träningspass som ger ett konkret resultat. Därtill hör även trädgårdsodling på en bit åkermark, sådd och skörd av potatis, lök, ärtor och lite av varje.

I det stora röda huset på den vackra tallheden finns ingen oro för att strömmen ska gå. Där står kaminer och eldstäder redo i plural för att eldas varma när så behövs. Ett utedass finns på gården och står placerat intill skogsbrynet. Vatten hämtas i en brunn och dricksvattnet i grannhuset. I ladan finns en värmare och badkar för sommarens bad. På vintern räcker tvätt och annars finns dusch i byagården. När badhuset var i gång så funkade det bra att tvätta av sig där, precis vad badhus också en gång var ämnade för. Elektricitet är indraget i huset, bra för att kyla matvaror på sommaren då källaren inte hålls nog kall och till belysning. Att leva delvis ”off grid”, utan kommunalt vatten, avlopp och vattentoalett skulle kanske för vissa vara helt otänkbart. Samtidigt som det för andra ger en känsla av oberoende och frihet. En stor trygghet kan ligga just i att ha uppbackning på plats om något skulle kärva.

Kollage från inredningen i missionssalen.

Vid skrivbordet och bakom kameran:

Jessica Lundmark, Bebyggelseantikvarie på Norrbottens museum.

Övriga källor:

Intervju med bostadsägaren.

Jubileumstext: Missionskyrkan, Niemisel, 70 år (1919-1989).