Sparken – ett kärt transportmedel

Sparken är antagligen en nordsvensk eller eventuellt en finsk uppfinning. Dess ursprung är något oklar, men sannolikt har inspirationen kommit från kälkar med horisontellt flak och två upprättstående stolpar i bakre delen. Med hjälp av dessa stolpar kunde man lägga händerna på för påskjutning. Inspiration till sparken har antagligen också kommit från stöttingen, en kort släde som användes för timmertransport. Även stöttingen var försedd med två stolpar, att lasta timmer mellan. De första sparkarna saknade också tvärslån – tvärträt – mellan de två stolparna, något som introducerades omkring 1887 i området kring Sundsvall.

009119

Sparkstötting av furu med intappade och narade ståndare utan tvärslå mellan. Järnskodda medar. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 009119.

Kärt barn har många namn
Sparken nämns för första gången i Norrbottens-Posten 14 mars 1872, där det berättas att föret var utmärkt på älven och fjärdarna vid Piteå samt att många sparkstöttningar syntes. I tidningsartikeln beskrivs färdsättet noggrant, vilket kan bero på att fordonet inte var alltför vanligt: ”Sparkstöttingar, ett slags kälkar, som framdrifwas derigenom, att en person, som står bakpå medarne, då och då sparkar till med endera foten.”

1994000500011

På sparkstöttingen Mauritz Thingvall och hans första hustru Ellen. I bakgrunden är fem kvinnor och två män på en bro till en Norrbottensgård. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 1994000500011.

Det finns också osäkra uppgifter om att sparkar varit i bruk i Västerbotten i mitten av 1800-talet. Sparken har gått under en del andra begrepp, såsom sparkstöttning, stålhäst (Kumla), trähäst (Kumla), sparkare (Västerbotten), långspärk och merspärk (Dalsland), stött (Söderfors), sprätt (Leksand), rännstötting (Holmön), kurir (Hälsingland), rännulv och rännåk (östra Mellansverige). Även begreppet Lyckselemoped förekommer – och då har sparken försetts med motor! Det verkar också ha funnits vissa skillnader mellan Norrbottenssparken och Västerbottenssparken. Västerbottenssparken var i regel kortare och hade grövre medar, som normalt inte var järnskodda. Istället var de vallade med indränkning av kokande tjära. Medarna var ofta gjorda av virke från tjurtall (i de fall de ej var järnskodda) och gled bra i stark köld. Överredet på sparken var i regel oftast gjord av björk, men ibland användes också alm, ask eller furu. Handtag och stolpar var ofta svarvade och bland de målade sparkarna verkar färgen blå ha varit mest populär. En del sparkar har även haft en låda under sitsen, kanske till att förvara verktyg eller psalmboken i. De äldsta sparkarna saknade däremot sits.

004315

Grönmålad sparkstötting av trä med järnskodda medar. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 004315.

009123_2

Brunbetsad sparkstötting av björk med svarvade ståndare och järnbeslagna medar med fotplattor. Sitsen är sköldlikt svängd. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 009123.

Det har faktiskt även förekommit enmediga sparkar, ibland under namnet rännulv. Det finns ett 20-tal belägg för typen, där den äldsta är från 1880-talet. I Bosjön i Värmland förekom industriell tillverkning av enmediga sparkar runt 1895. Den senaste patenten på en enmedig spark kom år 1937. De hade en Y-formad ståndare med handtag överst. En norrländsk fabrik tillverkade också enmedingar något senare. Den enmediga sparken ansågs vara snabb, behändig och var praktisk att använda i djupa och frusna slädspår.

enmedad spark

Handgjord spark av trä och järn. Sparken är enmedad, ståndarna är intappade och fästade i meden och upptill i en tvärslå (handtaget) med 28 cm mellanrum, och bildar därför en V-form. Ribborna som består av en inte helt igenomkluven planka bildar också en V-form, då den hela delen är fäst i skidans brätte och den kluvna delen i varsin ståndare. Sitsen är fäst i ribborna och i en stödskiva som vilar på meden av trä. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 027775.

024307

En svartmålad sparkstötting av trä med glidytor av stål. Kupad sits med järnstöttor. Svarvat handtag och vertikala trästöttor. Dessa är tappade i handtaget. Bågförmad främre tvärbjälke med målad guldrand. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 024307.

Det finns många olika typer av sparkar och sparkkälkar, så det är snarare idén om att sparka sig fram som spridit sig och inte en specifik konstruktion. Det är möjligt att själva sparkandet som teknik har sitt ursprung i skredstången, ett skidliknande redskap som använts i samband med säljakt på is. Skredstången användes av säljägaren för att liggande hasa sig fram för att komma inom skotthåll. Skredstången kunde även användas av jägaren vid färd över isen, genom att stå på skidan med ena foten och sparka sig fram med den andra. Som stöd kunde ett rep från stängens brätte användas, eller ett uppfällbart trästöd i likhet med stolparna på en spark.

1978_902_3

Erik Backman med skredstång. Säljakt i Luleå skärgård under 1940-talet. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1978:902:3.

Sparkens spridning i Sverige och världen
Sparken har spridit sig framför allt till Finland och Norge, men även till andra länder. Sparken förekommer eller har förekommit i åtminstone forna Sovjet, Estland, Tyskland, Holland, USA och Island. I forna Sovjet och Estland har sparken kallats för ”finsk kälke”. Det är möjligt att följa sparkens spridning i viss mån. I en svensk tidsskrift från 1889 berättas att sparken letat sig österut till Finland, till de då nyuppsatta finska bataljonerna. Som förebild användes illustrationer av en 15 kg tung spark som publicerades i Victor Balcks Illustrerad idrottsbok som utkom 1888. En lättare variant på 10 kg sändes till Tavastehus bataljon, varvid bataljonschefen tänkte införa sparkåkning som en god vinteridrott. Till Tyskland kom sparken omkring år 1890 och kallades där för Stuhlschlitten, Rennwolf, Schneewolf eller Tretschlitten. Sparken blev aldrig särskilt allmänt förekommande i Tyskland. I Frankrike beskrevs sparken som en vintervelociped, och rekommenderades som idrottsredskap för cyklister i området där det förekom snö.

Från omkring år 1888 nådde sparkåkningen Stockholm, och blev då framför allt ett nöje för skolpojkar och överklassen. Kring sekelskiftet förekom sparkstöttningspartier – ”ungdomen kunde samlas på lediga kvällar och åka spark för nöjes skull i månskenet, när vädret var blitt”.

1991_401

Hilda Emanuelsson och Alma Eriksson i Mjöfjärden, sittandes på varsin spark. Foto: Valdy Persson. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1991:401.

Samma år bildades Stockholms sparkstöttningklubb. Första året bestod klubben av ett 30-tal medlemmar, men året därpå fanns minst ett hundratal åkare. Flera andra föreningar bildades, däribland Sparkstöttingföreningen Bore och Stockholms amatörförening. Klubbarna anordnade en rad tävlingar på olika distanser, bland annat 5000 meter, där vinnaren år 1894 sparkade sträckan på tiden 16.09. 1895 sparkades en sträcka på 71 km, Stockholm-Södertälje-Stockholm, där segrartiden blev 3.07. Vid Nordiska Spelen år 1901 stod sparkåkning med på programmet.

I Norrbotten finns beskrivet att en övad åkare på 80-talet sparkade mellan Piteå och Tärendö, en sträcka på 21 mil, på 24 timmar, medan en annan sparkade sig fram mellan Umeå och Sundsvall, en sträcka på 29 mil, med tung last på tre dagar. I en uppteckning finns berättat att ”1898 flyttade värmlandsfinnen Markusson från N. Ny sn till Ytterhogdal. Resan företogs med sparkstöttningar. Det var makarna och deras fem barn. Tre eller fyra sparkar åkte de på. De klarade färden på en vecka.”

Sparken – en hälsofara?
Några år efter att sparken blev vanligt förekommande började larm spridas om att användning av sparkstöttingar kunde orsaka skador på ryggraden genom de rörelser kroppen utsattes för vid sparkandet. 1894 skrevs i facktidskriften Hygiea: ”Sjukdomsfall, förorsakade af sparkstöttingåkning”. Artikeln redogör för fyra fall, däribland en 14-årig pojke som genom flitig åkning i två månader fått inflammation och utgjutning i knälederna, varbildning och livslång stelbenthet. En 13-åring som under julledigheten sparkade några timmar per dag fick muskelatrofi i sparkbenet. Artikelförfattaren menade att minimiåldern för sparkare borde vara omkring 13 år och gav dessutom rekommendationer för styrstångens höjd och för avståndet mellan händernas fattning.

Många användningsområden
Sparken har använts både som transportmedel och lastfordon. Dess användningsområde har varit – och är – mycket brett. I samband med isfiske underlättade sparken transporten ut på sjö- eller havsisen och fungerade därefter som en stol. Sparken var och är ett fint sätt att ta sig ut och njuta av vårsolen.

2008000100024

Eva Kristina, dotter till Allan Andersson, i sparklåda år 1940. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 2008000100024.

Lantbrevbärare använde ofta spark i samband med postutdelningen. För äldre personer är sparken ett utmärkt stöd – och ger möjlighet till vila om så behövs. Militären använde sig under en tid av sparkar, men på grund av dess otymplighet vid magasinering och järnvägstransport tillverkades en hopfällbar militärspark. Det är oklart hur länge sparkar användes inom det militära. Sparken har såklart också använts till lek och sport – åtminstone innan grusning, saltning och ökad trafik begränsat sparkens användning.

1977_1906_9

Barn åker spark utför en backe i Lappträsk, Haparanda kommun, omkring år 1900. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1977:1906:9.

När nu solen börjar återvända och ge lite värme under vårvintern är det kanske dags att bege sig ut på en sparkstötting och njuta av vårvintervädret. Kanske njuta lite i vårsolen såsom denna livsnjutare:

2012000900074

Livsnjutare i vårsolen. Ett barn sittande på en spark iklädd solglasögon, pälsmössa och pälsmuff i början av 1950-talet. Foto: Rune Espling. Foto från Luleå kommuns bildarkiv, nr 2012000900074.

  

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

Källor
Rosander, Göran. 1995. Sparkstöttningar. Nordiska museets förlag. Stockholm.

Rosander, Göran. 1969. Sparkstöttingar: kommentar till en utställning från Jämtlands läns museum. Heimbygdas förlag. Östersund.

Vill du se mer exempel på sparkar som finns i Norrbottens museums samlingar, sök på ordet spark eller sparkstötting i Carlotta.

Strömsund – en del av Meldersteins bruk

I Strömsund utanför Råneå finns resterna efter en masugn som tillhört Meldersteins bruk. På platsen finns även andra brukslämningar såsom grunder efter smedja och kolhus, rester efter damm och kanal, rostgropar, malmhögar, brukskontor och varvsplats.

Ur Plageman

Avritad av Tommy Norén hösten 1964 ur Plagemanns Resor i Norrland. 1.Masugnen, 2. Det stora kolmagasinet, 3, Två magasin, 4. Gårdskomplex, 5. Fotqvarn, 6. Gårdskomplex, 7. Troliga arbetarbostäder.

Strömsunds masugn tillhörde Råneådistriktet/Meldersteins bruk av vad som senare kom att kallas för Gällivareverken. Gällivaremalmen upptäcktes antagligen någon gång under 1600-talets senare hälft, men enligt uppgifter så nämns Gällivare malmfält officiellt under benämningen Illuavre först i 1704 års bergmästarrelation. Carl Thingvall, löjtnant vid Västerbottens infanteriregemente, fick den 24 mars 1738 tillstånd och privilegium att anlägga en masugn och två stångjärnshammare i Råneå socken. Samma år överlät Thingvall sina privilegier till bruksdirektören Abraham Steinholtz och Jonas Meldercreutz, som senare blev professor i matematik vid Uppsala universitet. Namnet på bruket har helt enkelt skapats genom en ihopslagning av personnamnen Meldercreutz och Steinholtz. De inledde sin verksamhet med etableringen av Meldersteins bruk, men grundade även masugnen i Strömsund då kapaciteten i Melderstein inte var tillräcklig. Steinholtz flyttade dock till Kengis år 1744 varvid Meldercreutz stod som ensam ägare till Meldersteins bruk och Strömsunds masugn.

Karta 1790

Charta öfver the Ägor hvilka höra under Strömsunds Masugn uti Västerbottens län och Råneå Sockn. Upprättad år 1790 af L. Bergner. Beskrifning: 1. Anders Anders Gärdan skarp och stenig hård vall, 2. Gärdan vid träsket dels Åker och dels Lägdslag, 3. Qvarnhusgärdan mager på sandjord, 4. Masmästargärdan dito, 5. Dito mindre sandig mer växande, 6. Fieters Gärdorna dito dito, 7. Kyrko Gärdan nyligen inhägnade och ännu ej arbetade, 7a. Dito utom skillnaden på Rånbyns mark, 8. Dito gifver Lägdhö, 9. Små och onyttig Skog till vedbrand tjenlig, på stenig mark, 10. Alldeles kalt och onyttigt Bergland. a, Masugn. b, 2ne Smedior Kohlhus. c, Smedior. d, Järn och Spannmåls Bodar. e, Betjenlinshus. f, Damn. g, Qvarn…r. h, Skjepsvarf. i, Material Bod. k, Baspanna. 1, Skjepsskrifvare Contoir och Bod. L. Bergner

Strömsunds masugn anlades år 1744 vid Dynästräsket/Dönträsket utanför Råneå och startades upp året därpå. Att masugnen kom att anläggas i Strömsund beror på att där dels fanns en skyddad hamnplats och en bäck med vattenföring och fallhöjd nog till att driva masugnen. Dels var Strömsund lokaliserat i närheten av tätbefolkade områden där det fanns arbetskraft. Genom att anlägga en damm vid Dynästräskets utlopp var det möjligt att nyttja vårfloden maximalt och vattenkraften till bruket löstes genom att leda bort vatten från den närbelägna bäcken. Träsket låg drygt 6,5 m högre än vattenytan i havsviken intill masugnen. Från den byggda dammen fanns två utflöden. Genom det norra utflödet leddes vattnet till kvarnen och genom det södra utflödet leddes vattnet ut i en ca 155 meter lång grävd kanal som ledde vattnet ned till masugnens ränna. Hyttan i Strömsund var en så kallad mulltimmerhytta, med en grund av stenar och en timring ovanpå. För att öka hettan i ugnen anlades träbälgar som pumpade luft in i ugnen, drivna av ett timrat vattenhjul. Nedanför masugnen fanns bokaren/bokhuset/stamphuset där malmen slogs sönder till mindre stycken innan den förflyttades till smältugnen. Innan malmen hamnade i bokhuset rostades malmstyckena i rostgropar för att driva ut svavel, kolsyra, vatten och arsenik.

vattenhjul

Skiss av vattenhjul, av Tommy Norén.

blåsbälg

Skiss av blåsbälg, av Tommy Norén.

Dammen

Skiss över dammen, av Tommy Norén.

Med hjälp av ren och ackja fraktades malmen från Gällivare 11 mil ner till sjön Degerselet. Varje ackja lastades med 12-15 lispund, vilket motsvarar drygt 102-127 kg. Vid Degerselet vägdes malmen och fraktades sedan resterande sex mil med hjälp av hästar ner till masugnen i Strömsund. Ofta hände det dock att samerna fick köra även denna sträcka. Dessutom fraktades malm sjövägen från Mellansverige och lossades i den närbelägna hamnen. Hamnen nyttjades såklart också till att skeppa de färdiga järnvarorna som producerats vid Meldersteins bruk.

På grund av de långa transporterna var Meldersteins bruksrörelse inte speciellt lönsam. Bruket, som hann byta ägare ett flertal gånger (däribland Samuel Gustaf Hermelin, Carl XIV Johan och Oskar I), var i bruk fram till 1831. Under åren som masugnen var i gång producerades totalt 30 815 skeppund tackjärn, vilket motsvarar omkring 5 238 ton.

Illustrerad tidning N:0 3, Stockholm den 20 januari 1866, finns en beskrivning av Strömsund och masugnen:

”I Råneå socken, en half mil norr om dess kyrka, vid allmänna landsvägen ligger Strömsund, ett egentligen oegentligt namn, emedan den förbiflytande bäcken knappast kan anses lemna ens rakvatten nog åt ställets innevånare.”

”Efter flera ‘dyrbara’ undersökningar om fördelaktigaste platsen för Gellivare-jernvägens beröring med hafvet, var detta stället länge ansedt för ändamålsenligast, och mången hoppades att Strömsund snart skulle såsom en annan Fenix resa sig ur askan, men äfven detta hopp, liksom mycket från andra håll, for till Luleå.”

”På senare tider har jernhandteringen här legat i dvala, och sjelfa Gellivare-bolaget har raserat den här synliga ruinen för erhållande af nödigt jern till byggandet af en brigg. Måtte emellertid snart den dag randas, då dessa jernlagers outtömliga innehåll, sedan skogarna nu äro utplundrade, kommer att icke allenast förse ortens innevånare med arbetsförtjenst, utan äfven Sverige med råämne till ‘monitorer’.” (monitor = bepansrat örlogsfartyg.)

2004_198_Masugnsruin

Ruinen av masugnen i Strömsund. Foto: Reinhold Odencrants © Norrbottens museum, acc nr 2004:198.

När masugnen lades ned 1830 var Strömsund fortsatt betydelsefull genom skeppsvarvet. 1866 tog man tillvara på masugnens börd- och ankarjärn för att få nödvändigt järn till byggandet av en brygga. Paul B. Du Chaillu, en amerikansk turist anlände till Strömsund i juni 1871. Han beskrev händelsen:

”Då resan började att lida mot sitt slut och vi nalkades öfversta delen af Botniska viken, egde icke längre någon skymning rum och endast en timme förflöt mellan solens ned- och upp-gång. Vi anlände till Strömsund, den sista stationen innan vi kommo till Haparanda, och ångbåten låg kvar der några timmar.
Stället såg tämligen öde ut. Nära landningsplatsen låg en sjö, vid hvars utlopp en kvarn var belägen. Man såg ett par bondgårdar, klippor, öfvervuxna med mossa, rullsten, små granar och furor samt en ofruktbar mark. Det hela syntes så ödsligt, att man ofrivilligt frågade sig sjelf, hvart den stora lasten, som fördes iland, skulle taga vägen.”

Du Chaillu tog en promenad i omgivningarna, och när han återvände till ångbåten i Strömsund ”herskade det lif och rörelse. Jag undrade, hvarifrån folket kommit. En stor mängd kärror hade anländt från olika håll af trakten för att hemta den last, som förts iland från båten och som utgjordes af råg- och kornmjöl, en fullständig ångmaskin för något sågverk, snusfjerdingar, lådor och fat med franska och andra viner, jerngrytor, spiklådor, tyg af alla slag, kaffesäckar, socker och för öfrigt alla andra slags varor, som pläga finnas i en landthandel.”

Idag finns bara brukskontoret kvar på platsen, samt lämningar efter bruket i form av masugn, grunder till smedja och kolhus, rester efter damm och kanal, två rostgropar, malmhögar, varvslämningar och en kåtatomt. Tillsammans med en del av den gamla kustlandsvägen vittnar de om svunna tider i Strömsund.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog

Läs mer:
Ahlström, Gunnar (1966). De mörka bergen. En krönika om de lappländska malmfälten. Stockholm.

Burman, Ann-Christin (red) (1998). Norrbottens synliga historia: Norrbottens kulturmiljöprogram, del 2, band 2. Luleå.

Järnhantering i Norrbotten under 1600- och 1700-talen. Några Minnesblad, hopsamlade af F.K. N

Norberg, Petrus (1958). Forna tiders järnbruk i Norr- och Västerbotten. Stockholm.

Plagemann, Carl Johan Fredrik (1942-1944). C.J.F. Plagemanns resor i Norrland, Dalarna och Västmanland samt på Gotland: åren 1833-1856. Lund.

Material ur Norrbottens museums topografiska arkiv rörande Strömsunds bruk, framförallt beskrivningar och anteckningar av Tommy Norén, däribland Strömsund en Masugn 1740-1830.