Reseskildring Luleälven, då och nu

Harsprånget är det ödsligaste och dystraste man kan tänka sig, dess skönhet är i sanning tragisk. Hela Luleälfvens väldiga breda vatten tränger ihop sig i en trång ränna med tvära, höga, af de drifvande dimmolnen svartglänsande, väggar. Nedanför hufvudfallet böjer rännan tvärt af i rät vinkel för att efter cirka 50 meter återta hufvudriktningen med en lika skarp vinkel. Med en oerhörd häftighet kastar sig hufvudfallets vattenmassor mot den höga svarta vägg som motar dem. De torna upp sig som om de ville klättra öfver hindret, vika af utefter klippan och rusa in i alla klyftor för att söka en utgång. Skummet yr öfver den hindrande tvärväggen och dansar ned på andra sidan där det blandar sig med forsböljorna, som i en sugande hvirfvel glidit förbi det skarpa hörnet. I vrede rusa de vidare ett par kilometer innan de lugna sig

– Maria Himmelstrand, STFs årsskrift 1913.

Illustration av Harsprånget ur boken Lappland, dess natur och folk, av Carl Anton Pettersson, en reseskildring publicerad 1871. Fotografi föreställande samma plats, av Evelina Regenius Jouper år 2021. Koordinater: SWEREF 99 TM: N 7425841, E 710944.

Det är tyst. Fullkomligt knäpptyst. Men ändå kan jag nästan höra dånet från det vatten som en gång karvat ner stenen till den massiva klyftan som sträcker sig mot norr och söder. Jag står på en klipphäll som slipats slät av vattenmassor några kilometer från den plats som beskrivs ovan av Maria Himmelstrand i STFs årsskrift från 1913. Hällen stupar rakt ner i klyftan och på andra sidan reser sig en ljust grå bergvägg. Det känns mäktigt att stå där och se den mörka hårda stenen som vattnet en gång fått framstå som så mjuk och formbar.

Även om Harsprånget tystats och stillats sen lång tid tillbaka är naturen fortfarande mäktig. Det går bara att föreställa sig vad som en gång var här, något som säkert trumfade tystnaden som råder idag. Min fantasi säger mig att miljön inte kunnat vara ödslig och dyster som Himmelstrand. Inte med allt det liv och rörelse den då hade. Idag är den kanske dyster just för att vattnet har stillats. Men den klarblå himlen och solens strålar skapar ett djup i landskapet vilket gör miljön levande i en annan bemärkelse. Skuggorna som uppstår i klyftan framhäver stenarnas formationer när solstrålarna träffar precis rätt. Det blir nästan något arkitektoniskt med kontrasterna av de hårda vinklarna på klipporna och de mjukt slipade stenhällarna. Mellan stenarna har vattnet stannat i små pooler som himlens blåa färg speglar sig i. Mot norr anas det hinder som stoppat vattnets framfart, Harsprångets vattenkraftverks stenfyllnadsdamm av laxrosa sten reser sig som en massiv vägg mitt i naturen.

Fotografi över torrfåran söder om Harsprånget vid koordinater SWEREF 99 TM:
N 7424261, E 710966.

Jag studerar kulturmiljöer, det vill säga miljöer som på något sätt påverkats av människan. Det ödsliga och närmare orörda landskap som beskrivs 1913 har ändrats och naturlandskapet har blivit ett kulturlandskap. Människan har strypt vattnets framfart för att nyttja den till elproduktion och därigenom förändrat landskapet längs med älvens milslånga stränder. Det är vad jag skriver om i projektet Veku Vaku, vattenkraftens kulturarv och det är därför jag står här på klipphällen strax söder om Harsprångets vattenkraftverk. Jag är inne på min första vecka av två fältveckor där jag skall studera och analysera samtliga femton vattenkraftverk med tillhörande dammar, anläggningar och kulturmiljöer längs med hela Lule älv.

Det är en alldeles väldig fart i forsen, de blekgröna forsböljorna komma störtande öfver hvarandra, slå ihop med motböljorna och krossas till en sjudande massa af skum. Dimslöjor driva öfver hvirflarna långsamt in öfver strandhällarna.

Även nedre Porjusforsen är storslagen, den är mera som ett fall, sammanträngt inom branta klippstränder. Öfver hufvudtaget äro väl Porjusfallen i sitt slag det mest storartade man kan se genom sin bredd, sina omväxlande utsikter och sin längd. Vi sågo dem ju inte i hela deras utsträckning. De torde nog ha varit vackrare innan de togos i anspråk för kraftverket, men för dem, som ej sett dem den tiden, äro de äfven nu oförlikneligt sköna.

– Maria Himmelstrand, STFs årsskrift 1913.

1912 har Porjus vattenkraftverk tagits i bruk men vattnet flödar fortfarande nerför älven. Idag är dammluckorna stängda och vattnet står still på selet ovanför dammen. Jag står där och tvekar, motorn är igång och GPSen visar att man kan köra här. Till vänster om bilen är det en torrfåra och till höger en stenvall byggd av människan. Det borde innebära att vattnet inte kommer hit? Jag kör framåt en bit och ser en annan bil stå parkerad på andra sidan om den förhöjda vägdragningen, pustar ut och kör framåt. Bredvid den parkerade bilen sitter skylten som kantat min resa.

RISKOMRÅDE. LUCKOR ÖPPNAS UTAN FÖRVARNING. DAMMLUCKOR.

Parkerar bilen innan skylten för säkerhets skull. När jag kliver ut är det tyst och stilla. Luckorna är helt klart inte öppna, i sådana fall hade jag hört forsen och anat de dimslöjor som Himmelstrand beskriver. Jag går de sista metrarna som tar mig över den lilla kulle jag parkerat framför och ser den torrlagda älvfåran. Mitt i torrfåran står en man, med en gigantisk hund. Jag ser att det är en Mastiff så jag vet att den är gigantisk och dess rygg är i höjd med mannens höfter. Men på något sätt ser både mannen och hunden liten ut i relation till den breda fåra som inte längre täcks av vatten. Jag står precis nedanför det nedre Porjusfallet, efter de branta klippstränderna.

Fotografi taget vid torrfåran söder om Porjus vattenkraftverk. Koordinater: SWEREF 99 TM: N 7433976, E 708914.
Ungefär samma plats tagen av Werner Åström. Källa: Tekniska Museet ID:TEKA0162005.

Riskmedvetna jag utmanar inte ödet och håller mig på åsen och fotograferar. När jag vänder mig norrut överraskas jag nästan av det som är framför mig. Templet i ödemarken tornar upp sig över trädtopparna. Porjus gamla ställverksbyggnad med sin ståtliga tegelarkitektur som markeras med en gyllene krona. Jag är byggnadsantikvarie, det är byggnader och arkitektur jag älskar och främst arbetar med. Ändå kan jag inte undgå att tänka att denna fantastiska monumentala byggnad är underordnad naturen och den mäktiga känsla som infinner sig när jag ser på landskapet.

Här står jag på en stor sten på en liten, omgiven av tunna tallar och ser ut över en fåra som karvats ut i landskapet av blekgröna forsböljor som störtar över varandra och slås ihop av motböljorna krossas till en sjudande massa av skum. Jag kan nästan se framför mig hur vattnet slås emot stenväggarna och kastas vidare, från höger till vänster och sen tillbaka. Men det är stilla och tyst och den rörelse som en gång präglat Porjusfallen är idag borta. Människans ingrepp och närvaron av den monumentala byggnaden som tornar upp sig över torrfåran är symbolisk för den makt och inverkan vi haft på naturlandskapet längs med Lule älv.

Fotografi taget vid torrfåran söder om Porjus vattenkraftverk. Koordinater: SWEREF 99 TM: N 7433976, E 708914.

Under min två veckor långa resa besökte jag samtliga femton vattenkraftverk och analyserade deras miljöer. Under resan fick jag användning av min fantasi som kunde iscensätta det liv som beskrivs i de historiska texterna. Torrfårorna låg ofta tysta och öde med spår efter det vatten som en gång flödat där. Men vid ett tillfälle hade jag turen med mig. Min andra vecka i fält besökte jag Akkats vattenkraftverk i Jokkmokk. Det var första gången jag fick se de konstverksprydda dammluckorna som dagen till ära stod öppna. Det dundrar om vattnet som forsar ur dammens stora gap och de virvlande dimmolnen är så täta av droppar att konstverken får en vit ridå framför sig. Jag står nedströms, på en stor sten längs med den västra kanten. Runt stenen virvlar vattnet in i strandkantens revor. Ett krämfärgat skum har vispats upp av kraften i vattnet och ligger och guppar i fårorna mellan stenarna. Jag tar bilen ner till det andra fallet nedanför Akkats, Kaitumfallet. Här står vattnet så högt att de omsluter trädstammarna längs strandkanten. En betongmur sträcker sig från den östra strandkanten till den västra. I selet ovanför muren är älven en stor mörk vattenspegel som kastar sig ut över muren i en vid båge för att krossas mot stenarna och bilda ett skum. Ljudet är mäktigt och energin i den kraft som vattnet har kan nästan kännas i luften.  

Två dagar senare, min sista dag på resan, står jag på exakt samma plats och det är tyst. Så när på ett litet porlande mellan de stenar som för bara några dagar sedan var täckta med ett krämfärgat täcke av skum. Dammluckorna är stängda och torrfåran är åter igen synlig. Den betongmur som agerat som avsats för vattnet syns helt och en stilla mörk vattenspegel har skapats ovanför den. Träden har fått komma ovanför strandkanten igen och omges av ett grönt täcke av gräs. På två dagar har landskapet och känslan på platsen förändrats helt. Min fantasi som har fått arbeta hårt de senaste veckorna har äntligen fått en förankring i verkligenheten. Att få se en och samma plats med två olika skepnader får mig att känna mig lyckligt lottad.

Filmen visar skillnaderna från när dammluckorna är öppna vs. stängda. Filmat 210615 samt 210617. Koordinater SWEREF 99 TM: N 7396828, E 714577

Oavsett vilken skepnad de olika platserna har med dunder och energi eller mäktig stilla tystnad är de helt klart värda att besöka. Om ni under semestern reser längs med älven är en avstickare värd att göra. Stanna till vid de dammar och kraftverk ni passerar och fantisera över hur det kunnat se ut förr innan vi gjorde intrång och tystade älven.

Kaitumfallet 210615
Koordinater SWEREF 99TM:
N 7396741, E 715110
Kaitumfallet 210617

Vid tangentbordet och bakom kameran:

Evelina Regenius Jouper, Byggnadsantikvarie på Norrbottens museum.

Källor:
Himmelstrand, Maria, På vandring i Lappland, Svenska turistföreningen, Svenska turistföreningens årsskrift 1913, Fören., Stockholm, 1913

Pettersson, Carl Anton, Lappland: dess natur och folk : efter fyra somrars vandringar i bilder och text skildrade, Fritze, Stockholm, 1866

Sammakko – en 9000 år gammal boplats

Under 2017-2019 bedrev Norrbottens museum ett inventeringsprojekt av markberedda skogsområden. Ett stort problem i Norrbotten är att stora områden inte har fornminnesinventerats i modern tid. Dessa områden utgörs till stor del av produktiv skogsmark, vilket gör att okända fornlämningar riskerar att skadas av det pågående skogsbruket. I det treåriga inventeringsprojektet åkte vi ut under en fältvecka/år och inventerade markberedda skogsområden som vi bedömde ha fornlämningspotential. Syftet var att få en indikation på hur stort mörkertalet är när det gäller skador på fornlämningar som inte är kända. Under vårt sista inventeringsspår påträffades bland annat en liten boplats vid Sammakko på norra sidan om Linaälven, sydöst om Gällivare. Det var arkeolog Mica Vesterlund, som vid den tiden gjorde praktik hos oss på Norrbottens museum, som hittade boplatsmaterial synligt i markberedningsspår. Boplatsmaterialet bestod av brända ben, de vill säga de matrester som slängts in i en eldstad och bränts på platsen, samt avslag i kvarts. Avslag är de restprodukter som skapas vid tillverkning av stenredskap. Då avslagen får vassa eggar kan de även ha använts som redskap.

Översiktsbild av boplatsen som påträffades vid Sammakko. I de öppna markberedningsspåren låg avslag i kvarts och brända ben. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Sammakkoboplatsen är belägen på en liten låg kulle invid en liten tjärn med omgivande myr. Ingen skörbränd sten var synlig i markberedningsspåren. Läget tillsammans med avsaknaden av skörbränd sten påminde starkt om Norrbottens hittills äldsta boplatser i Aareavaara, 2,5 mil norr om Pajala, vilket fick mig att misstänka att boplatsen i Sammakko antagligen också var från äldsta delen av stenåldern. Efter telefonsamtal både till min chef och till Länsstyrelsen fick vi tillstånd att samla in brända ben från boplatsen för att göra en 14C-datering. Dateringsresultatet kom strax innan jul 2019 – och blev en tidig julklapp! Vi lät göra två dateringar av brända ben som hittats i två skilda markberedningsspår. Resultatet av dateringarna blev med 95,4% säkerhet 7040-6705 f.Kr. respektive 7133-6829 f.Kr. En av dateringarna har en topp kring 7083-6996 f.Kr., vilket gör att vi med största sannolikhet kan avgränsa dateringen till ca 7000 f.Kr. Min magkänsla visade sig stämma – Sammakkoboplatsen bedöms vara 9000 år gammal!

Självklart ville Norrbottens museum gå vidare med Sammakkoboplatsen. Kontakt togs med Per Möller, professor i kvartärgeologi vid Lunds universitet, som vi samarbetat med både vid de arkeologiska undersökningarna i Aareavaara samt vid undersökningen av högarna på Selholmen i Älvsbyn. Per blev väldigt entusiastisk och ett samarbete inleddes. Genom en större egeninsats från Norrbottens museum, beviljade medel från Göran Gustafssons Stiftelse för natur och miljö i Lappland samt ett bidrag från Länsstyrelsen i Norrbotten genomfördes en mindre forskningsundersökning av Sammakkoboplatsen i september 2020. 

Inför undersökningen i Sammakko åkte sökhundsförarna Gunilla Lindbäck och Ingrid Klockare från Kalix upp med arkeologiska sökhundarna Cadja och Clara, för att öva på området och se om det gick att få markeringar för platser med brända ben inom boplatsen. Hundarna markerade samstämmigt på flera platser, varvid vi senare under undersökningen kunde belägga att hundarna markerade rätt! Vår förhoppning är att kunna använda sökhundar som en metod vid arkeologiska utredningar och inventeringar, och de försök vi hittills gjort ger ett mycket lovande resultat!

Arkeologisökhunden Cadja med hundföraren Gunilla Lindbäck markerar en förekomst av brända ben inom Sammakkoboplatsen. I bakgrunden skymtar den igenväxande tjärnen intill boplatsen. Film: Ingrid Klockare.
Arkeologisökhunden Clara med hundföraren Ingrid Klockare markerar en förekomst av brända ben inom Sammakkoboplatsen. I bakgrunden skymtar den igenväxande tjärnen intill boplatsen. Film: Gunilla Lindbäck.

Den lilla forskningsundersökningen i Sammakko genomfördes av undertecknad och Jannica Grimbe. Även arkeolog Ida Mattsson hoppade in som volontär under en dag. Vi inledde arbetet med en kartering, där vi samlade in fyndmaterial som låg synligt i de öppna markberedningsspåren. I ett område med flera fynd av avslag i kvarts valde vi att sätta ut en yta att handgräva, för att se hur omfattande fyndmaterialet var och till vilket djup fynden framkom. Samtidigt handrensades ytor kring förekomster av brända ben, för att identifiera var anläggningen där de brända benen kom från egentligen låg. Det var inte helt enkelt då fläckmarkberedningen medfört att jordmassor förflyttats i området. Anläggningen kunde i alla fall till slut lokaliseras och delar av den kom att undersökas. I anläggningen, som bestod av en mörk brunröd färgning med mängder av brända ben, med ett djup på ca 10-30 cm. En rotvälta och markberedningen har tyvärr flyttat om jordmassorna en del, vilket gör att delar av anläggningen med största sannolikhet inte varit fullt så djup som 30 cm.

Till vänster i bild skymtar den yta som handgrävdes i ett område med kvarts- och kvartsitavslag. I området med fyndpåsar till höger i bild påträffades anläggningen med brända ben. Foto: Jannica Grimbe, Norrbottens museum.

Under vår fältarbetsvecka fick vi ett flertal besök av framförallt intresserade ortsbor. En del av besöken berodde på att vi vid fältarbetets start träffade på älgjaktlaget i området samt att vi kommunicerade löpande i lokala Facebookgrupper samt på Norrbottens museums Facebooksida under arbetets gång. Det är roligt med intresserad allmänhet och några av besökarna återkom vid flera tillfällen för att se hur vårt arbete fortskred.

På grund av att anläggningen, som tolkas som en härd/eldstad, blev större än beräknat och dessutom innehöll stora mängder brända ben valde vi att sålla ur den bortgrävda sanden från anläggningen i fält. Innehållet som blev kvar i sållet samlades in som preparat i påsar för vidare hantering inomhus.

I januari vattensållades jordpreparaten, då de brända benen tagit åt sig så mycket färg från den brunröda jorden att de var svåra att urskilja från grus och sand. Därefter fick preparaten torkas och sedan kunde benen plockas ut. Det blev lite mer än 1 kg ben – och då är en stor del av anläggningen kvar på boplatsen i Sammakko! Med tanke på att många benfragment bara är millimeterstora, så visar detta på att det finns en mycket stor mängd brända ben i härden.

Jordpreparaten under vattensållning. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Sammanlagt lite mer än 1 kg brända ben togs in från anläggningen. En del av benfragmenten är riktigt stora, som på bilden, medan andra benbitar endast är millimeterstora. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Analysen av benen har påbörjats av kollegan Emma Boman, som är både arkeolog och osteolog, det vill säga benexpert. Bland benen har hittills identifierats ren och fågel, men stora delar av benmaterialet har ännu inte hunnit analyseras. När den osteologiska analysen är gjord kommer brända ben att sändas för 14C-datering, då vi vill säkerställa tidigare dateringar.

Från anläggningen samlade vi även in en del jordprover: ett jordprov för makrofossilanalys, jordprov för lipidanalys (analys av fettsyror) samt ett litet kolfragment som hittades i botten av härden. Kollegan Ida Lundberg som är miljöarkeolog, gjorde analysen av makrofossilprovet från härden. Ida identifierade kolfragment, brända ben samt små avslag och splitter i kvarts och kvartsit i jordprovet. Kolet ur jordprovet skickades tillsammans med kolet från härdens botten till vedartsexperten Ulf Strucke. Vi sänder kol för vedartsanalys för att ta reda på kolets art och egenålder samt för att välja ut det kol som är bäst lämpat att datera. En tall kan ju till exempel bli flera hundra år gammal, medan kvistar och unga stammar är bättre lämpade att datera då de har en lägre egenålder. Det medför i sin tur att vi kan få en säkrare datering. Kolet som samlades in i botten av härden var tyvärr inte lämpligt för datering, så kol från en kvist eller ung stam som Ida plockade ut från jordprovet sändes istället. Resultatet av koldateringen kom i slutet av april, och stämde väl överens med tidigare dateringar: 7044-6700 f.Kr. med 95,4 % säkerhet. När det gäller lipidanalysen så tillkom tyvärr ingen ytterligare information som kan berätta om hur anläggningen har använts.

Mica Vesterlund, som var med och hittade boplatsen, är nu extraanställd arkeolog här på Norrbottens museum. Hon arbetar med att ordna upp stenmaterialet från Sammakko, vilket hon har berättat om i ett tidigare blogginlägg här på Kulturmiljöbloggen: Stenmaterial från undersökt boplats i Sammakko

I slutet av april kom professorerna Per Möller och Svante Björck från Lunds universitet upp till Sammakko, för att genomföra sedimentprovtagning i några av sjöarna i närheten av boplatsen. Självklart gjorde undertecknad och Mica Vesterlund ett studiebesök för att se hur arbetet gick till. Vi lyckades tajma in den enda dagen med snålblåst och snöoväder på vägen upp till Sammakko. Dagen innan och dagen efter vårt besök hade Per och Svante soligt och fint…

Med hjälp av skoter bar det ut på en av sjöarna för provtagning, och en fin sedimentkärna kunde tas upp. Sedimentkärnan kommer att ligga till grund för en landskapsanalys och datering av deglaciationen i området. Genom dessa analyser kommer vi att få kunskap om vilken typ av landskapet som boplatsen låg i och när inlandsisen försvann från området. Vi ser med spänning fram emot resultaten!

Efter skoterfärd ut på en av provtagningssjöarna är det dags för en provborrning! Mica Vesterlund, Per Möller och Svante Björck i bild. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Per Möller och Svante Björck genomför sedimentprovtagning. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.
Sedimentborrkärna. Sanden som övergår till silt till vänster är från när området senast blev fritt från inlandsisens grepp. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Nu under semesterperioder och fältsäsong så ligger arbetet med Sammakko relativt vilande. Till hösten kommer arbetet att återupptas igen. Resultaten från samtliga analyser kommer att föras in rapporten, som ska skickas in till Länsstyrelsen till årsskiftet. Det finns även planer på en gemensam vetenskaplig artikel tillsammans med Per Möller. Dessutom vill jag gärna återvända till Sammakko och berätta om resultaten av vårt arbete till människorna som bor i området. Kanske kan vi arrangera Arkeologidagen 2022 i Sammakko? Självklart har vi all anledning att återkomma och berätta om resultaten även här på Kulturmiljöbloggen, så håll ögonen öppna!

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo
Arkeolog och projektledare för forskningsundersökningen i Sammakko