Dräpartallens historia

I juli månad 2021 var undertecknad och arkeolog Ida Mattsson ute på tipsgranskning i skogarna runt Arvidsjaur. Vid arkeologisk tipsgranskning besiktar vi från Kulturmiljö allmänhetens tips om forn- och kulturlämningar. Efter att ha granskat diverse cykelstigar, tjärdalar och husgrunder styrde vi bilen norrut för att granska vad som kom att bli (enligt mig och Ida) sommarens mest spännande tips: en mordplats. 

I vägskälet där väg 374 korsar väg 45 (Inlandsvägen) träffade vi två trevlig herrar med en intressant historia. Det var en solig sommardag och Börje Jonsson och Börje Andersson var ivriga att få visa oss mordplatsen. Mordplatsen är belägen cirka en kilometer norr om vägskälet och befinner sig ett par meter in skogen från väg 45. Intill en liten bäck står en tall med en dramatisk berättelse, invid denna tall ska det i juli månad 1906 ha skett ett brutalt mord. 

Enligt berättelsen ska en vaccinatör vid namn Lundmark från Puottaure rest mellan byarna i området för att undersöka och vaccinera barn mot sjukdomar. Vid denna tall vid Otostorp ska vaccinatören ha stött ihop med två finländska medborgare. Enligt berättelsen ska dessa två finländska medborgare ha varit på rymmen från rättvisan i sitt hemland. De två finländska medborgarna hade utfört ett misslyckat rån i Kåbdalis och när de träffade på vaccinatör Lundmark misstänkte de att han bar en större summa pengar i sin väska. Vid rånförsöket slog finländarna brutalt ihjäl vaccinatör Lundmark, som knappt hade några pengar på sig – möjligtvis några småslantar som han hade i sina egna kläder. Knivar och en långrem fick agera som mordvapen. En långrem är ett snedstag som sitter på en häststötting. När vaccinatören inte dök upp i byarna började byborna misstänka att något hade hänt honom och det startades en skallgångskedja. Vaccinatör Lundmark hittades då intill denna tall som hädanefter kom att kallas för Dräpartallen.

För mer information om mordet tipsar vi om att läsa Otto Vesterlunds Tjugo år i Norrbotten från 1925.

På dräpartallen hänger mordvapnet – en långrem från en häststötting. Långremmen har förvarats under många år och för att bevaras har den tjärats in i omgångar. Börje Jonsson visar oss en bläcka i trädet. Foto: Mica Vesterlund © Norrbottens museum.

Vid vårt besök i juli stod tallen fortfarande kvar, med långremen hängandes på en spik! Detta mordvapen tillvaratogs vid besöket och förvaras nu i Norrbottens museums samlingar. I trädet finns också en bläcka med ett inristat kors i. Korset börjar vara övervallat men syns fortfarande tydligt. Enligt Börje Johansson ska korset ha ristats in samma år eller året efter mordet skedde, detta till minne av vaccinatör Lundmark och det rysliga mord som utspelades på plasten.

På dräpartallen finns en bläcka med ett inristat kors. Foto: Mica Vesterlund © Norrbottens museum.

Och vad hände med finländarna?
Det finns tyvärr inga skriftliga källor på vart de tog vägen och vad som hände efter mordet. Men enligt vår tipsare Börje Jonsson finns det en fortsatt historia gällande finländarnas öde. Enligt Börje ska mördarna ha delat på sig. Det sägs att den ena begav sig tillbaka till hemlandet där han ska ha häktats för tidigare brott. Den andra finländaren begav sig nedåt landet och hamnade i en skogskoja i de norrbottniska eller lappländska skogarna. I stugan mötte han skogsarbetare som roade sig med att bl.a. spela kort. En helg så åkte de flesta av arbetarna hem och kvar i stugan blev finländaren och en skogshuggare. Vid denna tid hade signalementet på de två förövarna gått ut och under kvällen ska skogshuggaren ha tyckts känna igen finländaren. Skogshuggaren ska ha nämnt något om att signalementet stämde på den man som nu var tillsammans med honom i stugan, men mer diskussion än så blev det inte. Under natten vaknade skogshuggaren av att finländaren stod över honom i sängen med en lodbössa. Finländaren hade tänkt röja honom ur vägen och skulle avfyra ett dödande skott. Lyckligt nog för skogshuggaren så klickade lodbössan och det blev slagsmål i skogskojan. Skogshuggaren tog sig iväg från stugan och sprang för att hämta hjälp och rapportera. Denna tragiska historia slutar när skogshuggaren och kanske en länsman återvände till stugan, där de fann finländaren död. Han hade tagit sig ett eget liv med lodbössan.

Översiktbild på mordplatsen. På dräpartallen hänger mordvapnet och en röd trafikskylt på trädet intill markerar platsen. På bilden syns just och pass arkeolog Ida Mattsson med vovven Aaro. Foto: Mica Vesterlund © Norrbottens museum.

Mordplatsen vid Otostorp registrerades i juli månad 2021 som en Plats med tradition. Plats med tradition är en plats som förknippas med ett ålderdomligt bruk, en sägen eller ett märkligt minne. I 115 år har de hemska historien levt vidare genom muntliga och skriftliga källor men nu finns den även dokumenterad i RAÄ:s databas över Fornlämningar och Övriga kulturhistoriska lämningar: L2021:4772.


/Mica Vesterlund, arkeolog.

Nya perspektiv på den samiska befolkningen i Pitebygdens jordbruksbyar

Under åren 2018–2020 gjorde länsstyrelserna i Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Västernorrlands län en gemensam satsning på samiskt präglade kulturmiljöer. Finansieringen skedde genom det statliga bidraget till förvaltning av värdefulla kulturmiljöer, som tilldelas länsstyrelserna av Riksantikvarieämbetet. Särskilt välkomnades projekt som speglar mindre kända företeelser och aspekter av det samiska kulturarvet. Piteå museum beviljades av Länsstyrelsen i Norrbotten bidrag för projektet Nya perspektiv på den samiska befolkningen i Pitebygdens jordbruksbyar. Länsstyrelsen motiverade beslutet med att projektet passade väl in i norrlandslänens syfte, som var att lyfta fram tidigare förbisedda aspekter av det samiska kulturarvet.

Rapportens omslag. Piteå museum 2021.

Syftet med projektet var i första hand kunskapsuppbyggnad och metodutveckling: att undersöka om det är möjligt att få bättre kunskap om den samiska befolkningen i kustbygdens jordbruksbyar i Piteå. Kunskapsinsamling skedde brett, men de fakta som framkom är förstås endast ett axplock av vad som mer systematiska inventeringar skulle kunna ge.

Undersökningen visar dock att det är möjligt att kartlägga den samiska befolkning som tidvis eller i flera generationer varit bofasta i kustbyarna Svensbyn, Lillpite, Roknäs och Böle, att det finns platser i byarna som kan knytas till samisk bosättning och markanvändning, både fornlämningar och övriga kulturlämningar, att ort-, plats- och smånamn vittnar om samisk närvaro och om hur marken nyttjats, samt att det finns traditionsuppgifter knutna till den samiska befolkningen.

Barktäkt vid Kåtan i Svensbyn. Foto Catharina Westling, Piteå museum 2016.

*

Att samer vistats i kustbygderna har setts som ett problem ända sedan 1500-talet. Sedan dess och i än högre grad under 1600- och 1700-talen reglerade statsmakten genom beslut, lagstiftning och förordningar samernas bosättningsmöjligheter och näringsverksamhet. Ett nyckelbegrepp i statens hållning gentemot samerna var ”laga försvar”. Den som hade laga försvar kunde själv försörja sig genom egna medel, som anställd eller som näringsidkare. Den som var ”försvarslös” kunde däremot avhysas eller sättas på fästning. Det senare finns belagt genom ett exempel från Lillpite (kapitel 1).

Kyrkan har alltsedan 1686 års kyrkolag bokfört socknens befolkning. Samerna har särskilt under 1800-talet klassificerats enligt olika system. Under andra hälften av 1800-talet urskiljdes ”lappar, finnar och zigenare” som etniska och kulturella element som var främmande för ”den svenska folkstammen”. Begreppet ”folkstam” var under 1800-talet det vanligaste, medan ”ras” användes ibland. Vid 1920 års folkräkning användes genomgående ”ras”. Vid 1945 års folkräkning är det begreppet borta. Vid den särskilda ”Lappräkning” som då gjordes bedömdes tillhörigheten utifrån hemspråk och rätt att bedriva renskötsel i enlighet med 1928 års renbeteslag (kapitel 2).

Ortnamn, platsnamn och ”smånamn” bär på historisk information och är starkt kopplade till traditioner. De har en praktisk funktion och bildas ofta spontant utifrån människors behov av att tala om viktiga lokaliteter. De kan också berätta om mark- och resursutnyttjande i äldre tider. I undersökningsområdet är namn som bildats utifrån etnonymen ”lapp” eller utifrån ”ren-” rikt förekommande. De kan sättas i samband med att nomadiserande, renskötande samer alltsedan 1600-talet vintertid flyttat ut till kustlandet och gör så än idag. Det förefaller troligt att ”lapp-” och ”ren-” namnen givits av en icke-samisk befolkning, som haft behov av att särskilt peka på etnicitet och/eller näringsfång. Det är också möjligt att urskilja namn av betydligt äldre ursprung, som har samiska rötter. Det är då troligt att namngivningen gjorts av en samisktalande befolkning och att namngivningen skett innan svenskan blivit dominerande språk. Därefter har namnen varit etablerade och bibehållits av en svenskspråkig befolkning. Exempel på båda kategorierna av namn finns i byarna i Infjärden.

I byarna finns även talrika exempel på fornlämningar och övriga kulturhistoriska lämningar som kan knytas till samisk förekomst i området. Dessa kan identifieras utifrån fornlämningsregistret och övrigt kartmaterial, utifrån arkeologisk och historisk forskning men också utifrån de så kallade byaböckerna. Dessa är särskilt intressanta eftersom de även innehåller traditionsuppgifter som i övrigt lämnat få spår i källor och litteratur (kapitel 3).

Kåtan ligger väster om den centrala bebyggelsen i Svensbyn. Benämningen betecknar kåta i pluralis och på platsen finns åtta husgrunder. Foto Catharina Westling, Piteå museum 2016.

*

Den genomgång av kyrkoarkiven från Piteå socken som gjorts omfattar byarna Böle, Lillpite, Roknäs och Svensbyn. En genomgång av förhörsböcker, födelse- och dopböcker, lysnings- och vigselböcker och död- och begravningsböcker har gett ett stort underlag för analysen. Pitebygdens forskarförenings databas Piteanor har använts för att komplettera kyrkböckerna.

Undersökningen visar att det i de fyra undersökta byarna i Infjärden har bott cirka 550 samer under perioden 1750 till 1880-talet. Om undersökningen hade kunnat förlängas till tiden före 1750 skulle troligen siffran varit högre. Om andra byar i landsförsamlingen skulle inkluderas är den troliga siffran för samisk närvaro i Piteåområdet närmare 1 000 personer.

Befolkningsundersökningen visar att många av de samer som flyttade till de fyra byarna i Infjärden kom från byar i främst Arvidsjaur och Arjeplog. Vissa av dem var troligen släkt med varandra och att döma av de personer som uppträdde som dopvittnen i de olika byarna, kan man också dra slutsatsen att de samiska familjerna stod i nära förbindelse med varandra. Många namn återkommer som dopvittnen även i andra byar, exempelvis Porsnäs, Blåsmark och Öjebyn. Det tyder på släktskap, sociala kontakter eller annan gemenskap mellan samerna i landsförsamlingen.

Samma tendens är tydlig när det gäller giftermålsmönstret som genomgående är endogamt. Samer i de fyra byarna gifter sig genomgående med samer i någon av de fyra närliggande byarna, med samer i andra byar i landsförsamlingen eller i hembyarna. Det är först i slutet av 1800-talet som vi ser äktenskap mellan samer och en partner med icke-samisk bakgrund, ett så kallat exogamt giftermålsmönster.

Många samefamiljer har många barn, men skillnaden mellan dem och icke-samiska familjer är inte uppseendeväckande. Däremot är dödligheten bland de samiska barnen betydligt högre än hos andra familjer. Det finns exempel där alla barnen i en samisk familj dör. Barnen dör ofta under de första levnadsåren. Farsoter som smittkoppor och rödsot drabbar även icke-samiska familjer, men samefamiljer verkar vara hårdare drabbade. Förklaringen kan vara den utsatta position som många av dem levde under med svåra ekonomiska och näringsmässiga förhållanden, vilket kanske framför allt gällde mödrarna. En mer systematisk analys av barnadödligheten i de samiska familjerna skulle kunna berätta mer om de sociala förhållandena i byarna.

Den samiska befolkningen i Piteåområdet har fyllt en viktig uppgift som arbetskraft i jordbruksbyarna. Samtidigt är skillnaden mellan samer och den fasta bondebefolkningen tydlig. Beteckningen ”lapp” är tydligen viktig som särskiljande begrepp, både från statens och kyrkans sida. Det finns ändå en del exempel på att samer kunde frigöra sig från en underordnad position i samhället. Några kan förvärva ett jordstycke, någon får beteckningen jordtorpare, jordägare och till och med bonde i förhörsboken. Flera exempel finns också på att samer övergår från att vara ”lappdräng” till att bli arbetare (kapitel 4).

På en höjdplatå ovanför Lillpiteälven finns lämningarna av ett samiskt viste. Foto Anna Elmén Berg, Piteå museum 2020.

*

Både litteratur och muntlig tradition har talat om motsättningar mellan samer och icke-samer i kustområdena. Det finns samtidigt många exempel på goda relationer, på interaktion mellan de båda grupperna och på integration. Att samer under hela historien funnits i kustbygden är uppenbart, men det är svårt att utifrån den forskning som hittills gjorts få en uppfattning om deras ställning i samhället och hur relationerna mellan dem och byarnas övriga befolkning har sett ut. De företeelser som enligt vår bedömning skulle kunna ge perspektiv på hur situationen har sett ut och förändrats över tid, liksom hur integration och interaktion har skett, är exempelvis renhjordarnas vinterbete i kustlandet och systemet med att bofasta bönder, men även borgare och samer, hade skötesrenar som följde med renhjordarna. Genom exempel från Svensbyn och Lillpite vet vi att ägandet av skötesrenar var utbrett, men det saknas forskning på området. Det källmaterial som systemet efterlämnat i form av renlängder, skulle kunna användas för att ge en inblick i hur renägandet verkligen såg ut i jordbruksbyarna. Eftersom även de bofasta renägarna hade renmärken som registrerades av häradsrätterna, borde det vara möjligt att kartlägga ägandet mer i detalj. Renmärkena kunde köpas och säljas. Sådana transaktioner har förmodligen också lämnat spår i källorna.

Om samers arbete i kustbygderna är kunskapen begränsad. I Mellansverige och Södra Norrland fanns ett system med anställda ”sockenlappar”. Från både Luleå och Skellefteå socknar finns uppgifter om att liknande system kan ha funnits i Övre Norrland. I det material som vår undersökning omfattar finns dock inga uppgifter som tyder på ett sådant system. De arbeten som stod till buds tycks ha funnits inom jordbruk, boskapsskötsel, fiske och sjöfart.

Den plats som kallas Lappgärdan ligger på en gräsbevuxen platå ovanför Lillpiteälven. Foto Anna Elmén Berg, Piteå museum 2020.

Mot slutet av undersökningsperioden betecknas samer också som arbetare. De hade då sannolikt tagit anställning i sågverksindustrin. Sågverk som kan ha haft arbetare från samiska familjer fanns i Munksund, Storfors, Bergsviken och Borgfors. När de övergick till industriarbete verkar det som om de inte längre betecknades som samer i kyrkböckerna. Det finns också ovanligare exempel på försörjning. Från Roknäs finns en person som köpte mark i byn och senare benämns som jordägare och bonde. En same i Roknäs, liksom hans son, nämns på 1700-talet som lappuppsyningsman, respektive uppsyningsman för lappallmogen (kapitel 5).

I kyrkoarkivens längder betecknas samerna under 1700-talet och större delen av 1800-talet med avledningar av etnonymen ”lapp”. Detta förhållande levde kvar fram till 1880-talet, för att därefter försvinna. Vi tolkar detta som att samerna vid denna tid assimilerats in i den jordbrukande, eller i andra näringar sysselsatta, befolkningen. En alternativ förklaring kunde ha varit att statsmaktens och kyrkans inställning förändrats och därför inte längre sett något behov av att kategorisera människorna. Den förklaringen motsägs av att statens folkbokföring under samma tidsperiod allt mer syftade till att särskilja befolkningsgrupperna utifrån rasistiska kriterier.

Vid tangentbordet:
Anna Elmén Berg, FD och antikvarie vid Piteå museum
Håkan Myrlund, statsvetare och ordförande i Föreningen Piteå museum

Projektrapporten finns att ladda ned på Piteå museums hemsida:

Under 2022 kommer rapporten att ges ut som bok på Piteå museums bokförlag.