Vanligtvis författas inläggen i denna blogg av de som arbetar på avdelningen för Kulturmiljö på Norrbottens museum. Som gästbloggare är en introduktion nödvändig. Jag arbetar som Konsthallschef för Konsthall Tornedalen. Fast än så länge—som några kanske vet—är jag utan en faktiskt konsthall.
Konsthall Tornedalen är en unik institution under uppbyggnad på en ojämförlig plats; Vitsaniemi, en by i Tornedalen strax söder om polcirkeln, alldeles invid Torne älv. Vi blir en destination för att komma närmare kulturen, naturen och historiken. Här kommer finnas gallerier, tillgänglighet till naturlandskapet, vårt egna hotell samt butik och restaurang där det vi säljer och serverar är lokalt producerat. I takt med att konsthallens byggnad förverkligas arrangerar vi ett ett spännande program av utställningar, filmvisningar och samtal.
Tidigare i livet har jag bland annat arbetat som chef på Bonniers Konsthall. Jag har också doktorerat på Goldsmiths University, i London. För lite mer än ett år sedan flyttade jag med familj till Tornedalen för att jag antog utmaningen att förverkliga Konsthall Tornedalen.
För detta inlägg vill jag berätta mindre om Konsthallen och vad vi planerar göra i den, och mer om mina tankar för vad som ska finnas utanför.
Det innebär att jag först måste berätta om konstnären Ingemar Callenberg.
Ingemar Callenberg föddes 1926 i Nederluleå socken. Han dog 1973 i Luleå. Han utbildades på Konstfack i Stockholm och arbetade sedermera över hela Sverige. Vid sidan av sitt måleri skapade Callenberg en lång rad skulpturer, gobelänger, bokomslag och monumentala väggmålningar.
Callenberg återvände så småningom till Norrbotten och Luleå där han blev något av stadens konstnär, ofta anlitad att utföra konstnärlig utsmyckning i det offentliga rummet. När man väl börjar tänka på det ser man Callenberg nästan överallt. Utsmyckningar, textilverk och väggmålningar finns på bland annat Sunderbyns folkhögskola, Tekniska verken, Stadshotellets entré, Munkebergsskolan, Domusrestaurangen. I min hemby, Hedenäset, har han också utsmyckat badhuset.
Vad som är intressant här är att Callenberg under sent 60-tal utvecklade han vad som brukar kallas “lekskulpturer”. Det är helt sonika saker som är en blandning mellan konstverk och leksak. Ett exempel är en “lax-gunga”. Ett annat är en klätterställning. Det går även rykten om en karusell.
Gungan “Laxen” från 1963.
Nu kanske läsare undrar vad denne Callenberg har att göra i en blogg orienterad mot kulturarv. Men ni ska veta att Regeringen gav för några år sedan Statens Konstråd tillsammans med Riksantikvarieämbetet i uppdrag att se på vår gemensamma offentliga konst ur ett just kulturarvsperspektiv och stärka förutsättningarna för att bevara den offentliga konsten.
Saken är att Konsthall Tornedalen har varit intresserade och gjort efterforskningar kring just dessa lekskulpturer. Drömmen har varit att anlägga en lekpark med lekskulpturer utanför Konsthallen. Dels för att förära en viktig Norrbotten-baserad konstnär. Men även för att saker, tycker vi, skulle kunna vara en lika bra introduktion till barn om konstnärligt skapande som en skulptur som man också får klättra på! Och dessutom så finns det inget som säger att konst inte också kan vara rolig.
Callenbergs mest kända lekskulptur är “Klätterkulan”. Den fanns på lekplatser i både Örnäset och Mjölkudden, samt utanför Konsum i Pajala. Kanske också på fler platser. Lax-gungorna fanns lite överallt vad det verkar. Med nya regler vad gäller säkerhet på lekplatser har de tagits bort.
Callenbergs mest kända leksaksprodukt, “Klätterkulan”, fotograferad i mars 1965. Ställningen byggdes vid AB Erlandssons & Söners smides- och mekaniska verkstad i Lulsundet. Från vänster Rolf Erlandsson och smidesmästaren Ejfel Erlandsson.
I vårt intresse för dessa lekskulpturer har vi gjort efterforskningar och haft kontakt med de kommuner där skulpturerna funnits med förhoppning att de bevarats. Vårt intryck är att de tjänstepersoner vi varit i kontakt med verkligen sökt och rotat på alla tänkbara platser. Det har då visat sig att dessa verk skrotats. Det finns således inga kvar. Varken klätterställningar eller lax-gungor.
Som led i våra efterforskningar gick vi sen ut i sociala medier med den öppna frågan om någon visste något om dessa verk. Vår tanke var att det kanske fanns en klätterställning eller gunga kvar någonstans som kommun och region inte visste om. Det var en chansning, helt enkelt.
Inlägget på sociala medier nådde ungefär 15.000 personer (vi kan se sånt i vår statistik). Och en fantastisk diskussion uppstod, ofta med minnen från dessa verk. Kommentarer kom såsom” Ja den har jag klättrat i som barn, lite spännande och läskig faktisk, de tuffast klättrade högst upp så de kunde stå på toppen. Stod på Mjölkudden något hus ifrån höga punkthuset.” En annan skrev “Uppvuxen på mjölkudden och lekte i en sådan klätterställning. Stor, spännande och lite farlig.” En tredje kommenterade, “Jag lekte mycket i Kulan som stod längst ner på Edeforsgatan på Örnäset, Luleå”.
Folk började hjälpa oss att leta. De ringde runt och kom in med tips. Och så en dag kom ett meddelande där det helt enkelt stod: “Jag hörde att ni letar efter en Lax-gunga. Jag har en”.
Det visar sig att en farfar en gång i tiden fått en gunga i gåva av konstnären. Gungan har behållits i familjen och nu står på en gård i utkanten av Luleå. På grund av att den fanns i privat ägo hade den alltså inte skrotats.
Tidens tand hade gjort sitt på denna gunga. Men den var ändå i gott skick. Vår kontakt med ägaren var mycket trevlig, och de förstod att verket skulle komma fler till gagn i vår ägo än deras. Så tack vare Konsthall Tornedalens Vänförening kunde vi ordna ett förvärv av den. Nu har vi alltså vad som verkar vara den sista kvarvarande lekskulpturen av denne otroligt viktiga konstnär.
Men poängen här är inte det.
Den offentliga utsmyckningen är en stor del av vårt kulturarv. Det faktum att det inte finns några av Callenbergs lekskulpturer kvar—förutom den lax vi hittade— är synd och skam. Dess objekt torde behandlats som de konstverk de är, och inte bara som lekparksmaterial att slänga hur som helst. De har en gång i tiden format stadsbilden, varit en del av människors uppväxt och är dessutom otroliga skulpturer.
I takt med att vi förverkligar Konsthall Tornedalen kvarstår drömmen om en lekpark med lekskulpturer.
Hoppet finns kvar att en av Callenbergs klätterställningar ändå finns kvar, eller att vi kunde få möjlighet att återskapa en. Vem vet? Vi vet i vart fall att dessa är betydelsefulla konstverk. Inte minst såg vi detta i det engagemang som uppstod från vår fråga till offentligheten.
Vad vi lärde oss från vår fråga i sociala medier är att man aldrig vet. Så jag vill avslutningsvis ta tillfället i akt och fråga; är det någon som känner till något om dessa verk? Det är trots allt en fråga om vårt gemensamma kulturarv.
Den “lax-gunga” som Konsthall Tornedalen förvärvat.
Theodor Ringborg Konsthallschef, Konsthall Tornedalen Hedenäset, 22 april, 2024
”Mark blev ett lätt byte för Luleå Basket i den första kvartsfinalen. Redan i halvtid ledde Luleå Basket med osannolika 40 poäng och det var aldrig något snack om vem som skulle gå segrande ur drabbningen.” (Norrbottens-Kuriren 3 april 2024)
Ja, sådana nyheter är vi bortskämda med i Luleå. Här är dambasketen så stark att laget i det närmaste abonnerat på SM-guldtiteln och banderollen över Storgatan skulle kunna hänga år ut och år in, tills den blekts sönder av sol, vind och snö. Under min tid som Lulebo har laget gått från den ”ständiga” tvåan till nummer ett, med en närmast ofattbar rad av framgångar och högsta publiksnittet i serien. För mig är Luleå Basket en del av stadens identitet, trots att jag själv aldrig bänkat mig på läktarna. Men bakom framgångarna ligger blod, svett och tårar – och en kamp för att ens få finnas till.
Det startade med hot om nedläggning. Med kvinnokamp, knutna nävar och en debatt om bristen på jämlikhet i sport som nådde ända till riksdagen. Mitt i smällkalla januari 1979 tvingades spelare stå och skramla pengar för att ens kunna slutföra säsongen under Plannja baskets ekonomiska kris. Efter en sommar av ovisshet om framtiden bröt sig damlaget ut för att stå på egna ben.
Luleborna stöttade dambasketen när spelarna tvingades ut i kylan för att samla pengar för att slutföra säsongen. Foto: Johnny Bergqvist, Norrbottens-Kuriren 1979-01-15.
I september 1979 bildades Luleå Basketbollklubb. Det brukar räknas som födelsen av dagens så framgångsrika lag, men historiens rötter sträcker sig längre bak i tiden. Vi börjar med sportens skapande och letar oss fram till dagens Luleå Basket, med några olika nedslag längs vägen.
Basketboll sägs ha uppfunnits av kanadensaren James Naismith år 1891 för KFUM (YMCA) i Springfield, Massachusetts. Senda Berenson Abbott modifierade senare reglerna för att göra sporten lämpligare för kvinnor. Basket var tänkt att speciellt i skolan fungera för inomhussäsongen. Sporten skulle vara tillräckligt idrottsligt krävande men fri från våld. De flätade fruktkorgarna som användes för målen gav namnet ”basketball” (av engelskans basket – korg). I början användes stegar för att hämta ner bollen vid målskott, men efter hand upptäckte spelarna fördelen med att ha hål i botten på korgen.
Till Sverige introducerades basketboll mycket tidigt av Tekla Swedlund (1871-1948). Tekla Swedlund var en sjukgymnast och gymnastiklärare som arbetade i Baltimore och Washington D.C under 1890-talet. Där lärde hon känna den nya sporten. Hon gillade den och tog med sig reglerna till hemstaden Gävle, där hon började lära ut den till både flickor och pojkar med start hösten 1896.
Så här sade Tekla Swedlund själv om sporten: ”Jag lärde mig den amerikanska leken Basket Ball – Jag önskar att de av er som har skolor ville införa leken. Jag har infört den i Gefle och den har mottagits med stormande bifall av både flickor och gossar, kvinnor och män. Vi leka basketball varje gång på Kvinnliga gymnastiska föreningen: Läderboll, två höga trästolpar med en korg stadigt fäst i toppen på stolpen. Leken sysselsätter så många. Sänder gärna en utförlig beskrivning av den amerikanska boken Basket Ball. – Tycker jag gjorde ett gott kap för svenska ungdomen, när jag lärde den.”
Trots den tidiga introduktionen av sporten så började basketboll på allvar bedrivas i Sverige först i slutet av 1940-talet. Förutom Stockholmsregionen så var Norrbotten tidigt ute, mycket tack vare att idrottskonsulenten Calle Briandts entusiastiska arbete för spelets utbredning. Han anställdes av Norrbottens Idrottsförbund 1953 och var även Svenska basketbollförbundets kontaktman i Norrbotten.
Det var främst i skolorna som sporten togs upp i början. Seriespel startade i Boden-Luleå och det fanns tidiga planer på en tornedalsserie med finskt deltagande. Norrbotten kan för övrigt stoltsera med att vara först i landet med att arrangera distriktsmästerskap för både dam- och herrlag i basket, redan 1954. 1956 ombildades sektionen till Norrbottens Basketbollförbund.
Att basket då ännu sågs som en nymodighet är tydligt. Hällas Hällström, krönikör för Norrbottens-Kuriren, skriver 1956:
”Hallå där! Gillar du att leka med en boll? Då tycker jag att du skall försöka med basketboll. Som den uppmärksamme läsaren redan känner till, har i Norrbotten nyligen bildats ett basketförbund. Därmed har vi ’humpare’ stegat in bland de ’stora’ idrotterna.
Vad är då basketboll? Ja, skall man tro våra belackare, är det ett av världens löjligaste spel. På sin höjd lämplig för fruntimmer och små barn. ’Så fort man tar i varandra blir det straff’. -Där några argument som ofta brukas.”
Lasse Sjöö, förbundets första ordförande, minns tillbaka vid 25-årsjubileet 1981: ”Att saluföra sporten var svårt. Motståndarna till sporten talade om ’fröken sport’ osv. Men sporten tilltalade ungdomarna och det var genom skolorna som utvecklingen sköt fart.”
1962 fick Norrbotten sitt första lag i allsvenskan någonsin, i någon sport. Det var IFK Råneås herrlag i basket som gick i bräschen som det första, men långt ifrån det sista laget. På damsidan följde inom kort Bodens BK, Gammelstads IF, IF Polcirkeln och Nyborgs SK. Intresset och satsningen på ungdomssidan var mycket stort under 1960-talet.
Juniorspelare i IF Polcirkeln, Juoksengi. Foto: Rolf Ericson, Norrbottens museum.
1962 var också startskottet för det som skulle bli Luleå Basketbollklubb, då en basketsektion bildades inom Gammelstads Idrottsförening (GIF). Föreningen deltog med både dam- och herrlag i seriesammanhang. Damerna startade i div III södra p g a det fåtal lag som då deltog i seriespel. Första säsongen var trevande, med en vinst och tio förluster i resultatet. Men det skulle snart vända uppåt.
Basketintresset formligen exploderade i Luleå. Träningarna, två per vecka, var så rikt besökta att föreningen var tvungna att avvisa folk, och man startade samma år ungdomsverksamhet. GIF vann serien på både dam- och herrsidan och gick upp i div II. Föreningens flicklag blev distriktsmästare och kvalificerade sig till junior-SM.
1966 tog man steget upp i högsta serien, där det gick över förväntan bra. Luleås basketdamer hade satt sina första avtryck på den nationella scenen, men fortsättningen skulle bli problematisk då flera spelare slutade och man fick lov att tacka nej till fortsättning, två år senare.
Efter en temporär nedgång återställdes spelstyrkan. Laget vann för första gången distriktsmästerskapet och juniorerna visade att något stort var på gång med vinst i DM, seger i juniorserie och Lilla VM samt slutspel i junior-SM. Det var början till en stor dominans för GIF:s damer under 1970-talet i norra Sverige.
1970/71 kvalade GIF till div I, ynka tre spelpoäng från avancemang, och regionalt blev man mästare för andra året i rad. Följande säsong gick man sedan hela vägen upp i allsvenskan. Laget hamnade på tredje plats i den allsvenska comebacken och kvalificerade sig till slutspel. De följande två säsongerna ledde åter till slutspel, där man 1975 förlorade med en hårsmån mot blivande mästarna Högsbo.
Hösten 1976 lämnade basketsektionen sin forna moderklubb och bildade Plannja Basket. Orsaken var att sporten, både medlemsmässigt och ekonomiskt, blivit så stor att den fordrade en egen förening. Den omfattande ungdomsverksamheten delades i tre ”farmarklubbar”, Falken, Höken och Örnen.
Plannja Baskets damlag spelade kvar i allsvenskan. Regionalt var man lika dominanta, men säsongen 1977/78 nådde man för första gången på flera år inte slutspel. Nästa säsong inleddes starkt med ett delvis nytt lag, men i januari 1979 kom så kallduschen – Plannja Basket hotades av konkurs.
Den krisande klubben sökte stöd hos huvudsponsorn Plannja AB, vars VD krasst pekade ut damlaget som olönsamt. Trots att de, till skillnad från herrarna, spelade i den högsta divisionen så var det omedelbara förslaget till lösning att göra sig av med dem. Nyheten fick stort medialt genomslag och utlöste skarpa protester. Ända upp på riksdagsnivå pågick diskussion om sportens ojämlika villkor, sett till såväl geografi som kön.
Plannjas damer protesterar mot de hotande planerna på nedläggning 1979. Foto: Rolf Ericson, Norrbottens museum.
Plannjas Linnea Bohlin, en av veteranerna i laget, yttrade sig på tvärs, men också insiktsfullt i Norrbottens-Kuriren: ”Jag menar att vi skulle behöva en dubbelt så stor budget som nu om det ska vara någon större idé, annars kostar det mer än det smakar.” Resekostnaderna var stora, publiksiffrorna små, och mediabevakningen på nationell nivå i det närmaste obefintlig. Men å andra sidan, hade det någonsin gjorts en riktig satsning för att förändra detta?
Damlaget sågs i sammanhanget enbart som kostnader. Man fick, liksom många andra damlag på den tiden, vara med på nåder. Herrlaget var onekligen den del som drog in pengar, men hade också helt andra förutsättningar med amerikansk tränare och flera inköpta storspelare.
Att frågan rörde mer än bara idrott var tydligt. Det handlade om orättvisa på flera plan, sammantvinnat med kritik mot sportens kommersialisering i stort. Kvinnogruppen i Luleå demonstrerade inför hemmamatcherna i solidaritet och en spontan insamling initierades på Luleå lasarett. Spelarna själva tvingades stå med bössor på stan för att ens kunna slutföra säsongen, men fick snabbt stöd av flera lokala aktörer, både företag och privatpersoner.
Efter en sommar av ovisshet lämnade damlaget Plannja för att stå på egna ben med start hösten 1979, under namnet Luleå Basketbollklubb. Många menar att separationen från Plannja var en nödvändig krisåtgärd för att rädda det framgångsrika damlaget. Men helt uppenbart är det samtidigt att Plannja bara ville satsa på herrarna.Luleå Basketbollklubbs nya företagsamma ledning med företagaren Eva Nilsson i spetsen genomförde flera framgångsrika satsningar, bland annat genom en sinnrik sponsring av individuella spelare som gjorde det enklare att få stöd av mindre företagare. Det var en modell som stod sig i många år framöver. Dessutom förde man en aktiv kamp för att förbättra bevakningen av kvinnlig idrott i radio och TV. En första aktion ledde till ett inslag i Sportspegeln, och kampen fortsatte med en anmälan till radionämnden om damsportens extremt ojämlika exponering i massmedia.
Luleå Basket samlas för att titta på klubbens första aktion i Sportnytt. Enligt reportaget var det långt ifrån glada miner då där ”Plex” kallade ordförande Eva Nilsson för ”lilla gumman”. Foto: Anders Alm, Norrbottens-Kuriren 1979-12-03.
Det var länge kvinnor som ledde Luleå basketbollklubb. I den första styrelsen satt förutom Eva Nilsson även Ulla Myhr, sekreterare och Gunilla Pettersson, kassör. Även politikern Ulla Vanhainen var inblandad, en av de som spontant engagerat sig i samband med insamlingen under våren -79.
Det dröjde ända till hösten 1992 innan klubben fick den första manliga ordföranden i Lasse Pettersson. Lågkonjunktur till trots hade man då ännu lyckats behålla sina många små sponsorer och en budget som såg ut att klara sig, trots att det tillkommit enstaka satsningar på inköpta amerikanska spelare.
Det som klubbens första styrelse byggt upp hade visat sig vara ett hållbart koncept. Först långt senare återgick man till att ha en stark huvudsponsor. Säsongen 2011/12 – 2014/15 spelade laget under sin huvudsponsors namn som Northland Basket. Från och med hösten 2015 återtogs det klassiska namnet Luleå Basket.
Protesterna från 1979 gav ringar på vattnet också utanför Luleå. Från och med hösten 1982 kom damernas elitserie att spelas på samma sätt som herrarnas, med två pooler om fem lag. Tillsammans med reformen kom en resekostnadsutjämning som gav bättre ekonomiska förutsättningar.
Vad gäller jämställdhet inom sportjournalistiken fick man däremot vänta länge. 2016 blev Åsa Edlund Jönsson SVT:s första kvinnliga sportchef och en mångårig satsning på jämställd sportbevakning tog fart. Det har visat sig vara en stor framgång, då det lett inte bara till en mer rättvis representation, utan även en bättre, mer mångsidig sådan med fler egna nyheter, fler exponerade sporter och en större publik, både vad gäller män och kvinnor. SVT Sport utsågs till världens bästa TV-sportkanal 2018 och Åsa Edlund Jönsson själv har fått motta flera tunga priser.
Luleå Baskets kamp för medial bevakning var uppenbarligen väl vald, även om tiden inte ännu var mogen. Tanken kittlar ändå. Vad hade hänt om SVT tagit klivet mot att bryta traditionen tidigare? Damidrotten fanns ju där sedan länge, trots de ogynnsamma förutsättningarna, och på flicksidan närmast kokade det av talang som tilläts gå till spillo.
Den regionala dagspressen har varit bättre på att lyfta damidrotten. ”Dom var ju söta att se på”, sa Irene Holmqvist, spelare i Plannja Basket, i intervjuserien “Kvinnan i idrotten” som Norrbottens-Kuriren inledde i samband med Plannjakrisen i januari 1979. Flickorna sågs med blida ögon, men vuxna idrottskvinnor togs inte på det allvar de förtjänade och intresset från publikens sida var svagt. Många lade också av i ung ålder, av ekonomiska men även andra skäl. Rättvist mellan manliga och kvinnliga sportutövare är det fortfarande inte, det är uppenbart framför allt vad gäller lagidrotter. Men visst har vi kommit en bit på vägen sedan dess.
Dagens Luleå Basket drar verkligen sitt strå till stacken – de är starka inte bara på planen, utan som förebilder för barn och unga, med ett livligt ideellt engagemang. Mina slutord hittar jag på passande nog på deras egen hemsida. De klingar i mina öron av samma kampanda som när klubben föddes:
“Vi tänker påverka svensk elitidrott för damer. Ansatsen för damelitidrott måste i grunden förändras och ribban väsentligt höjas. Vi vill ge spelarna förutsättningarna för att utvecklas som individer och möjligheten att leva på sin idrott.”
/ Karin Tjernström, arkivarie vid Norrbottens museum.
P.S. Norrbottens museum har genomfört en dokumentation av Luleå Basket under hösten 2023, med intervjuer, deltagande observationer och insamling av föremål. Fortfarande pågår en del av insamlingen som handlar om basketminnen på bred front i Norrbotten. Passa gärna på att fylla på med dina minnen under april, innan insamlingen stänger!
Gammelstads IF:s årsberättelser, basketsektionen (Norrbottens Föreningsarkiv nr 2174).
Norrbottens Basketbollsförbunds årsberättelser (Norrbottens Föreningsarkiv nr 931).
Pressklipp:
NK 1979-01-10, 11, 13, 15 om krisen i Plannja och hotet mot damlaget – men också stödet.
NK 1979-01-17 “Dom var ju söta att se på”. Intervju med Irene Holmqvist, Plannja Basket, del ett i serien “Kvinnan i idrotten”.
NK 1979-01-22 “De demonstrerade för kvinnans roll i idrotten”. Demonstration inför både dam- och herrlagets matcher i sporthallen i Luleå med bland andra Kvinnogruppen i Luleå och Hertsökamraterna.
Norrbottningen 1979-10-25: “Eva Nilsson ryter till – Dags att sluta diskriminera kvinnorna!” Luleå Baskets styrelse planerar en samlade skrivelse som ska skickas in till alla norrbottniska riksdagsmän om det orimliga i damidrottens nonchalering av massmedia.
NK 1979-12-03 ”Efter Luleå Baskets kritik mot kvinnoidrottsdiskriminering: Nu fick man se sig själva i rutan…” Protestbrev till kvinnliga riksdagsledamöter, Jämställdhetsutskottet, TV och radio ledde till inslag i Sportnytt (där ”Plex” kallade Eva Nilsson ”lilla gumman” enligt reportaget).
NK 1981-03-10 ”Luleå Basketbollklubb fortsätter kampen – Radio och TV-sporten anmälda till Radionämnden” Eva Nilsson, ordförande i Luleå Basketbollklubb, beskriver den nya utredningen om ojämlikheten i massmedial bevakning av damidrott.
