Vad händer med skelettet vid D-vitaminbrist?

Jag tror att det är många av oss i Sverige som saknar solens värmande strålar under de kalla och mörka vintermånaderna. För oss som bor i norra Sverige är det en stor skillnad på antal soltimmar under vintern i jämförelse med sommaren. Det är därför många som äter extra D-vitamin för att få i sig tillräckligt av vitaminet under de mörkaste månaderna av året. Att lida av D-vitaminbrist gjorde man även förr, och det är något som vi kan identifiera i de arkeologiska materialen när vi studerar skelettmaterial. Veckans blogginlägg kommer att handla om vad som händer med skelettet när man drabbas av just D-vitaminbrist.

Totalt mörker… Nattvy över kiirunavaara och en alltför välbekant syn. När det är som allra mörkast är det många som känner sig lite extra trötta och hängiga. Foto ur Norrbottens museums arkiv, acc nr 1978:1748:4

Brist på D-vitamin är en sjukdom som benämns med två olika namn. Detta beror på om man drabbas som barn eller vuxen, sjukdomen ter sig lite olika då nämligen. Sjukdomen kallas rakit om man drabbas som barn och osteomalaci om man drabbas som vuxen.

Första gången som sjukdomen beskrivs i svensk litteratur var 1771 av Nils Rosén Von Rosenstein i boken Underrättelse om Barn-sjukdomar och deras botande. Rakit var en vanlig sjukdom i 1600- och 1700-talets England vilket har bidragit till att sjukdomen ofta kallas för just ”Engelska sjukan”. De drabbade barnen fick massage för att lindra de ömmande benen. De fick även bära speciella stövlar och ha på sig långa rockar – detta var för att dölja de deformerade benen.

Det är dock sparsamt med bevis för D-vitaminbrist i de arkeologiska materialen. Det finns bevis för sjukdomens förekomst på skelett påträffade i Danmark och Norge, dessa har daterats till Neolitikum, d.v.s. yngre stenålder. Tyvärr finns det väldigt få bevarade skelettmaterial ifrån människor, som även är obrända, i de arkeologiska materialen här i Norrbotten. Detta gör det svårt att kartlägga hur långt bak i tiden vi kan finna spår av sjukdomen här. Men vi har ett misstänkt fall av D-vitaminbrist från ett material påträffat i Jävre i Piteå. Materialet är osteologiskt undersökt av Lisa Hartzell och utgörs av mänskliga kvarlevor som påträffades i gravar. Individerna har tolkats som soldater från finska vinterkriget baserat på det övriga fyndmaterialet. Individen i grav 2 uppvisar möjlig rakit på strålbenen och armbågsbenen. Benen uppvisar en kraftig böjning av den distala delen av diafysen. De saknar dock utsvängda ledändar som är väldigt vanligt vid rakit. Detta gör att en säker identifikation av sjukdomen inte är möjlig. En faktor som kan påverka identifikationen av just D-vitaminbrist i de arkeologiska materialen är att barns ben förändras och utvecklas vilket gör att de spår som en gång har funnits för D-vitaminbrist kan ha försvunnit eller maskerats så pass mycket när de har vuxit, att de inte längre går att identifiera sjukdomen. Vuxna individer kan även ha lätt böjda rörben utan att det för den del innebär att de lider av någon sjukdom, vilket även kan göra identifikationen svårare.

Förr i tiden spenderade barn en hel del tid utomhus, vilket gjorde att de i regel fick i sig den D-vitamin som de behövde, även under vintermånaderna. Men genom urbanisering och den industriella revolutionen ökade bristsjukdomen och har t.o.m. kommit att kallas ”en sjukdom av civilisationen”. I städerna blockerade de tätt sittande husen solljuset från att tränga in i gränderna, för att inte tala om röken ifrån industrierna som hängde som ett oroväckande moln över staden och byggnaderna. Det var inte helt ovanligt att även de redan undernärda barnen arbetade i fabrikerna om dagarna – och därmed även missade de timmar som solen var framme.

När städer industrialiserades arbetade allt fler inomhus, även barn, vilket bidrog till att rakit blev allt vanligare hos barnen. Fotot är taget 1942 och visar interiören vid ett pappersbruk i Kalix. Foto ur Norrbottens museums arkiv, acc nr 1981:512.

Men vad är det då som händer med skelettet om man får i sig för lite D-vitamin?

Vid D-vitaminbrist kan det te sig så pass illa att det produceras kroniska abnormaliteter i skelettet. Vitaminet, eller prohormonet som det även kallas, är nödvändigt för att kalcium och fosfor ska ta kunna tas upp samt för att osteoid och brosk ska kunna mineraliseras. Vi behöver alltså D-vitamin för att kunna reglera kroppens kalcium- och fosforbalans, och därmed bland annat benens förkalkning. Osteoid är den benvävnad som osteoblasterna (en typ av benceller som är viktig för kroppens uppbyggnad av ben) bildar under benbildning och som består av kollagen I (som främst förekommer i ben) och matrixprotein (en substans som finns kring celler). När kroppen inte får tillräckligt med D-vitamin, och kroppen då inte kan ta upp tillräckligt med kalcium och fosfor eller kan mineralisera osteoid och brosk, leder det till att skelettet istället blir mjukt. Otillräcklig eller försenad mineralisering av osteoid brukar ofta kallas osteomalaci medan en störning i utvecklingen och mineraliseringen i själva tillväxtzonerna kallas för rakit. Vid rakit expanderar ändarna av de långa rörbenen och kan i utseende beskrivas som en bredare del av änden på en trumpet.

Rakit är en sjukdom som orsakas av brist på vitamin D och innebär att skelettet blir urkalkat. När detta sker blir benvävnaden mjukare och detta leder till att olika kroppsdelar blir deformerade. Dessa förändringar kan vara som mest påtagliga för de kroppsdelar som växer fortare än andra – och som då även blir mer påverkade av underskottet av vitaminet. Om nackbenet mjuknar resulterar det i att kraniet blir mer avplattat vid nacken eller också att det blir snett. Framtill på revbenen, där de övergår till brosk, uppstår det ringformiga förtjockningar – dessa kallas för rosenkransar. Liknande formationer bildas även vid rörbenens tillväxtzoner, detta är framförallt vanligt vid handlederna och vristerna. Om barnet då stödjer sig på benen, som är för mjuka, blir dessa krokiga då de inte orkar hålla uppe barnets vikt. Även bäckenet riskerar att bli hoptryckt då det inte är tillräckligt starkt för att klara av barnets vikt. Om detta händer flickor anses det som en allvarlig deformitet då det kan leda till bäckenförträngning som då i sin tur skapar komplikationer vid framtida förlossningar. Andra vanligt förekommande följder är försenad tandsprickning och underutvecklade tänder, för att nämna några.

Kvinnor som lider av bäckenförträning som en följd av D-vitaminbrist får problem när de ska föda då bäckenet blir deformerat och för trångt för att barnet ska kunna komma ut. Kvinnan kan då, om det vill sig riktigt illa, inte föda vaginalt. Detta var ett stort problem som uppmärksammades av dåtidens obstetriska mottagningar. Det finns en skräckberättelse som är värd att nämna i sammanhanget. En kvinna som levde i slutet av 1600-talets Paris, och som skulle föda, led av ett kraftigt förträngt bäcken. Denna förträngning var en följd av att hon led av rakit när hon var barn. Kvinnan var 38 år och enligt uppgifter liten till växten. Efter fyra dagars fruktlöst värkarbete beordrade doktorn åderlåtning – dock utan resultat. Åtta dagar efter att värkarna satt igång insåg doktorn att det tyvärr inte fanns mer att göra. Varken kvinnan eller barnets liv gick sorgligt nog att rädda. En förlossningstång hade använts för att försöka få ut barnet, även det utan resultat. Obduktionen visade att förlossningstången hade skadat kvinnan så pass illa att livmodern hade spruckit.  

En förlossningstång används vid assisterad förlossning om det finns en risk för mammans eller barnets liv. De används även för att hjälpa mamman om förlossningen dragit ut på tiden och krafterna inte riktigt räcker till längre. Foto från Norrbottens museums arkiv, acc nr 026527:2.

Om modern led av D-vitaminbrist under graviditeten ökar risken för att spädbarnet även får samma bristsjukdom. De spädbarn som överlevde den rätt osäkra perioden direkt efter födseln fick allt värre problem med D-vitaminbrist då moderns mjölk inte heller räckte till. En kvinna som är undernärd kommer att producera kalciumfattig mjölk vilket gör att barnets hälsa kommer att riskeras ytterligare och samtidigt påverka moderns redan dåliga hälsa. Det är inte helt ovanligt att osteomalaci hos modern identifieras först efter att hon fött ett barn med konstaterad rakit. Kvinnan kan då ha gått med symptom under en längre period utan att ha fått en diagnos. Det kan alltså vara svårt att identifiera D-vitaminbrist hos patienter även idag, en del patienter uppvisar inga symptom alls och bristsjukdomen kanske inte alls upptäcks förens en bentäthetsmätning genomförs.

Osteomalaci är den vuxna motsvarigheten till rakit. Även här mjuknar benen som en följd av kalciumbrist. Men för vuxna är det inte just de långa rörbenen som böjer sig utan istället ryggraden som ofta drabbas. Kotorna kollapsar till slut då de inte orkar hålla uppe kroppens vikt och även bäckenet påverkas kraftigt, vilket som vi redan tagit del av, kan få stora konsekvenser vid graviditeter. Rörbenen kan böja sig men det är ovanligt, ledändarna påverkas inte heller som hos barn då tillväxtzonerna redan har vuxit samman och därmed inte påverkas. Vid osteomalaci är det vanligt att individen kan få gångsvårigheter på grund av värk och muskelsvaghet.

Den främsta källan till D-vitamin är just solljus som vi absorberar i huden. Men det finns även mat som innehåller D-vitamin, bland annat fet fisk, mjölk, margarin, ägg och kött. Men idag är det vanligt med extra kosttillskott i form tabletter som man intar en gång per dag för att få i sig tillräckligt av vitaminet.

I Sverige är det idag obligatoriskt att berika bl.a. margarin med vitamin A och D. Foto ur Norrbottens museum arkiv, acc nr 1994:508:1. Bild beskuren av undertecknad och föreställer en emaljskylt med reklam för vitaminrikt margarin. Skyltarna tillverkades under 1930-talet.

D-vitamin är ett av de få vitaminer som vi riskerar att få för lite av vilket gör att vissa grupper därför behöver få i sig extra tillskott av D-vitamin – detta är även något som de flesta känner att de behöver under de månader då vi har mer mörker än ljus. Under sommaren kan vi om det är en solig sommar lagra tillräckligt med D-vitamin för att klara vintern. Är det däremot en typisk svensk sommar, med mycket moln och regn, kommer vi att behöva tillskott av vitaminet under vintern. Men det är faktiskt så att man kan få i sig för mycket D-vitamin, vilket inte heller är bra. Då får man istället för höga nivåer av kalcium i blodet, kalciumlagring i njurarna och njursvikt. Får man enbart i sig D-vitamin via maten så är det ingen risk att få i sig för höga nivåer men äter man även kosttillskott finns det en risk att man får i sig farliga mängder av vitaminet.

Nu har vi dock äntligen lämnat de mörkaste månaderna bakom oss och förhoppningsvis kan vi se fram emot en solig vår och sommar – så att vi kan lagra D-vitamin inför nästa vinter!

Men kom ihåg att använda solkräm i lämplig styrka om ni ska ut och sola.

Vid tangentbordet: Emma Boman, arkeolog och osteolog

Referenser:

Paterson, Colin R. 2015. Diagnostic strategies on osteomalacia. Ur Bone disorder, screening and treatment av Aubrey M. Stone.

Roberts, Charlotte; Manchester, Keith. 2010. The archaeology of disease. Third edition.

Westum, Asbjorg. 1992. Ris, skäver och skärva. Folklig kategorisering av några barnsjukdomar ur ett kognitivt semantiskt perspektiv. Akademisk avhandling, Umeå universitet. https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:487045/FULLTEXT03.pdf

Lindberg, Bo S. 2019. Obstetriska instrument. En historia om gamla förlossningsinstrument i Medicinhistoriska museets i Uppsala. Uppsala universitet.   FULLTEXT01.pdf (diva-portal.se)

Hartzell, Lisa. 2015. Massgravar i finska vinterkrigets spår- En osteologisk analys av skelettmaterial från Luleå och Jävre. https://norrbottensmuseum.se/media/441576/massgravar_i_finska_krigets_spar_en_ost.pdf

https://kontrollwiki.livsmedelsverket.se/artikel/448/livsmedel-som-maste-berikas

https://www.livsmedelsverket.se/livsmedel-och-innehall/naringsamne/vitaminer-och-antioxidanter/d-vitamin?AspxAutoDetectCookieSupport=1

Vad händer med våra kulturmiljöer av riksintresse?

Luleå tekniska universitet och Piteå museum har genomfört en studie av hur kulturhistoriska värderingar av komplexa stadsmiljöer påverkas när förutsättningarna för ett bevarande förändras genom strukturella, ekonomiska, fysiska och/eller sociala förändringar av miljöerna. Undersökningen har finansierats av Riksantikvarieämbetet.

Fyra stadsmiljöer i Norrbotten, utpekade kulturmiljöer av riksintresse, ingick i studien: Piteå, Svartöstaden, Malmberget-Koskullskulle, samt Kiruna-Kirunavaara.

Undersökningen är baserad på arkivmaterial, planer, utredningar, kartor etc., samt litteratur och platsbesök.

De gamla byggnaderna i kvarteret Stjärnan till höger revs på 1980-talet. Fastigheten Stjärnan 2, den Edinska gården med frontespis över gårdsfasaden, var den sista bevarade handelsgården i Piteå. Foto: Arne Degerman, Piteå museums bildarkiv.

Begreppet ”riksintresse” introducerades på 1960-talet i samband med den fysiska riksplaneringen. Syftet med denna var att klargöra vilka mark- och vattenresurser som var angelägna ur ett nationellt perspektiv. Resurserna sågs utifrån ett ekologiskt perspektiv och i kartläggningen ingick både natur- och kulturmiljöer.

Den fysiska riksplaneringen reglerades i Naturresurslagen från 1987. Samma år kom Plan- och bygglagen, som reglerade ansvarsfördelningen mellan stat och kommun. Naturresurslagen ersattes av Miljöbalken 1998 och bestämmelserna om riksintressen återfinns där i de tredje och fjärde kapitlen.

Det första urvalet av kulturmiljöer av riksintressen gjordes 1971. Urvalet gjordes länsvis av landsantikvarierna och bearbetades därefter centralt på Riksantikvarieämbetet. Inga nya inventeringar eller besiktningar i fält skedde, utan urvalet baserades enbart på de kunskapsunderlag som redan fanns.

Urvalet speglar sammantaget den förskjutning från exklusivt monumenttänkande till ett miljötänkande, där miljöer som antogs ha större allmänintresse valdes ut. Tyngdpunkten började också förskjutas från det unika till det karakteristiska. Till de estetiska och arkitektoniska synsätt som tidigare dominerat förhållandet till byggnader, lades nu bebyggelsehistoriska, kulturgeografiska, sociologiska, sociala och etnologiska aspekter.

Av de fyra riksintressen som ingår i denna studie var det endast Piteå och Kiruna som upptogs i 1971 års urval:

Piteå
Torget, med Rådhus och Trivialskola, Storgatan, 1700–1800-tal.

Kiruna
Gruvberget Kirunavaara, helt omformat av brytning.

På 1980-talet gjordes ett nytt urval av riksintressen. Riksantikvarieämbetet fattade 1987 beslut om 1620 områden av riksintresse för kulturminnesvården i landet. Urvalet hade breddats betydligt och miljöerna satts in i ett historiskt sammanhang. För Norrbottens del gjordes urvalet i detta skede endast en preliminär bedömning och vissa av områdena kompletterades redan 1990. Det uppgavs att underlaget framtagits efter samråd med kommunerna. Samtliga värdetexter publicerades 1990 i skriften Riksintressanta kulturmiljöer i Sverige: Förteckning. Underlag för tillämpning av naturresurslagen 2 kap 6 §.

1992–1997 genomfördes en riksintresseöversyn som medförde att värdetexterna fick ett mer genomarbetat innehåll. Arbetet gjordes centralt på Riksantikvarieämbetet, där ett län i taget besöktes för stormöten med planerare och antikvarisk expertis från länsstyrelser, länsmuseer och i vissa fall även kommuner.

Värdetexterna som togs fram för de fyra riksintressena i denna studie har varit gällande fram till 2010-talet, där Kiruna reviderades 2010 och Svartöstaden 2019. Motiveringen för de fyra riksintressen beskrivs nu:

Piteå
Stadsmiljö kring torget som speglar 1600-talets stadsplanering och den förindustriella stadens bebyggelse och verksamheter.

Svartöstaden
Stadsmiljö som speglar den sociala skiktning som var en förutsättning för industriproduktionen. Områdets framväxt och utveckling är en regional återspegling av den internationella samhällsprocess som industrialiseringen från 1800-talets slut in i modern tid utgjort. 

Malmberget-Koskullskulle
Två gruvsamhällen med för dem karaktäristisk och tidstypisk bebyggelse som väl speglar konjunkturförändringar och social skiktning från 1800-talets slut.

Kiruna-Kirunavaara
Stadsmiljö och industrilandskap från 1900-talets början där tidens ideal för ett mönstersamhälle förverkligades på ett unikt sätt i det oexploaterade fjällandskapet. Staden Kiruna grundades på landets då största industriella satsning, gruvbrytningen i de norrbottniska malmfälten, och har utvecklats till ett centrum för norra Norrlands inland.

Att städerna är utpekade kulturmiljöer av riksintresse innebär inte att de inte förändras, eller rent av rivs.

I Piteå har riksintresset i översiktsplaneringen gått från att vara en icke-fråga till att genomsyra hela förhållandet till stadsmiljön. I praktiken påverkas miljön genom den ständigt pågående stadsomvandlingen, som tog sin början på 1930-talet, där stadskärnan har påverkats genom förtätning, skalförskjutning, ökade volymer och handelns strukturomvandling. Rivningar i centrum är fortfarande en förutsättning för nybyggen, även om kulturmiljön har fått större genomslag de senaste åren.

Rådhustorget är under ombyggnad i oktober 2020. En ny detaljplan för riksintresset har tagits fram för att säkerställa kulturmiljön inför framtiden. Hela markytan har belagts med smågatsten och rådhuset har målats om. Foto: Catharina Westling, Piteå museum 2020.

I Svartöstaden har funnits bristande överensstämmelse mellan riksintressets värdetext och dess faktiska avgränsning, vilket lett till oklarheter i planeringen. Området har påverkats av många olika förändringsprocesser som växlande planeringsförutsättningarna bidragit till. När miljöstörningarna från industrin, järnverket och malmhamnen var stora, avsåg Luleå kommun att avveckla stadsmiljön. Detta medförde eftersatt underhåll, uteblivna investeringar och ett tilltagande förfall. Luleå kommun köpte upp fastigheter som kom ut på marknaden och rev byggnader, vilket ledde till protester och en opinion för bevarande. De hot och utmaningar som riksintresset står inför idag är inte längre förfall och rivningar, utan ovarsamma vård- och underhållsåtgärder, förtätning och restaureringar som bidrar till den gentrifieringsprocess som pågår.

Bebyggelsen inom den första byggnadsplanen för Svartöstaden utgör kärnområdet i riksintresset. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum 2016.
Svartöstaden växte fram som en följd av industrins förläggning till Svartön. Bostadsbyggandet och samhällets befolkning har fluktuerat i takt med de internationella konjunkturerna. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum 2016.

I Malmberget kommer större delen, om inte hela, samhället att avvecklas för att möjliggöra fortsatt malmbrytning. Det innebär att större delen av bebyggelsen rivs, även om en del byggnader flyttas. Samhällsfunktioner, så som skola och sportanläggningar, flyttas till Gällivare, där också nya bostadsområden byggs. Cirka femtio byggnader har, eller är planerade, att flyttas. Äldre, kulturhistoriskt värdefulla byggnader från bolagsområdet, har framförallt flyttats till Koskullskulle, där de bildar ett nytt område. Den nya placeringen är inte identisk med hur byggnaderna var placerade i Malmberget, men de flyttade byggnaderna relaterar till varandra och skapar en miljö som påminner om den tidigare, genom höjdskillnader och topografi, områdets täthet etc. En del byggnader har flyttats till Gällivare. Merparten av de flyttade byggnaderna utgörs av äldre, uttalat kulturhistoriskt värdefulla, byggnader, men inte enbart. Villor även från senare epoker har flyttats, vilket innebär att sammantaget så finns spår av flera epoker i Malmbergets historia bevarade i omkringliggande samhällen.

Den så kallade Långa raden från Malmberget, flerbostadshus för tjänstemän från 1909, på sin nya placering i Koskullskulle. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum 2019.
Från Malmberget har byggnader från flera olika byggnadsepoker flyttats till Koskullskulle. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum.

I Kiruna beskriver man det som att staden ska flytta för att möjliggöra fortsatt malmbrytning. Ett nytt centrum är under uppbyggnad nordost om dagens samhälle, och LKAB bygger ett nytt område åt nordväst. Uppdelningen mellan ett bolagsområde och stadsplaneområde som fanns när Kiruna grundades uppstår därmed även nu genom stadsomvandlingen, även om det nya bolagsområdet blir framträdande i stadsbilden på ett sätt som det gamla aldrig var. En stor del av den kulturhistoriskt värdefulla och tidigare skyddade bebyggelsen har, eller kommer att rivas. Ett femtiotal kulturhistoriskt värdefulla byggnader kommer att flyttas under stadsomvandlingsprocessen. Dessa hör till Kirunas äldsta byggnader, och merparten är från LKAB:s bolagsområde. Några byggnader har flyttas till ett område i anslutning till nya centrum, och några har flyttats till LKAB:s nya område. Urvalet i Kiruna skiljer sig åt från det i Malmberget, då det i Kiruna är byggnader från samhällets äldsta epok som flyttas.

Stadshuset i Kiruna inför omvandling. Rivningen har påbörjats. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum 2019.
I Kiruna har främst byggnader från den äldsta byggnadsperioden flyttats. Intill det nya bolagsområdet byggs nya punkthus. Foto: Anna Elmén Berg, Piteå museum 2019.

Att riksintressebeskrivningarna har betydelse för hur kulturmiljöerna uppfattas och beskrivs i andra sammanhang är naturligtvis inte särskilt överraskande. Att riksintressenas värdetexter även bidrar till att skapa värden måste också anses vara vedertaget. Men undersökningen visar också att de begrepp som används och skapas genom värdetexterna kan få genomslag på andra sätt än de avsedda. Hur kulturmiljöerna beskrivs och lyfts fram beror också till stor del hur det aktuella kunskapsunderlaget ser ut och ur vilket perspektiv en miljö betraktas.

Riksintressebeskrivningarna lyfter vissa perspektiv och tydliggör vissa kulturvärden. Dessa återkommer i andra beskrivningar och i andra plandokument, så som översiktsplaner och utredningar. Detta innebär att vissa föreställningar om platserna får ett starkt genomslag, medan andra sammanhang döljs eller nedtonas. Piteå beskrivs till exempel som ”trästaden”. Svartöstaden och Malmberget uppfattas som ”kåkstäder” medan Kiruna är ”mönsterstaden”.

Det finns också en tendens att det som pekas ut som värdebärande ur ett nationellt perspektiv värderas högre än det som har uppfattats som värdefullt ur ett regionalt och/eller lokalt perspektiv. Det finns exempel på att om staten inte har inkluderat bebyggelse i det som uttalat utgör riksintresse, så har det tagits som intäkt för att den inte behöver skyddas enligt PBL, eller att det inte spelar någon roll om det rivs eller förvanskas.

Hur riksintressena hanteras beror på en rad faktorer som inte enbart har med lagstiftningen att göra. Även om det råder samma typ av förändringstryck på liknande riksintressemiljöer, så kan bebyggelsen komma att hanteras på skilda sätt. Ett bra kulturmiljöunderlag är inte tillräckligt. Det måste aktivt användas av myndigheter, planerare, fastighetsägare m fl. Kommunerna saknar ofta kulturmiljökompetens inom den egna organisationen, varför en stark stadsarkitekt eller en drivande länsantikvarie kan få stort inflytande. Det krävs också en kontinuerlig politisk förankring av riksintressemiljöerna.

Vid tangentbordet:
Jennie Sjöholm, filosofie doktor i arkitektur och bebyggelseantikvarie, Luleå tekniska universitet och
Anna Elmén Berg, filosofie doktor i konstvetenskap och antikvarie på Piteå museum

Källor i urval
Andrén, Erik, 1935 ”Småstadens borgargård: Ett forskningsobjekt i Norrbotten och andra svenska städer”, Norrbotten, Luleå.

Berg, Sara, u.å. Förstudie till kulturmiljöprogram för Svartöstaden Luleå kommun.

Brummer, Hans Henrik & Brunnström, Lasse, 1992, Kiruna – staden som konstverk, Stockholm: Waldemarsudde.

Brunnström, Lasse, 1981, Kiruna – ett samhällsbygge i sekelskiftets Sverige. Del 1 En bebyggelsehistorisk studie av anläggningsskedet fram till 1910, Umeå.

Biörnstad, Margareta, 2015, Kulturminnesvård i efterkrigstid – med Riksantikvarieämbetet i centrum, Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.

Förarbeten för fysisk riksplanering: underlagsmaterial. Nr 23 Miljöer och större områden av betydelse för kulturminnesvården: beskrivning till kartredovisning sammanställd inom riksantikvarieämbetet, Stockholm: Liber 1972.

Elmén Berg, Anna, 2011 Malmberget och Koskullskulle – fördjupad riksintressebeskrivning, Länsstyrelsen Norrbotten & Piteå museum.

Elmén Berg, Anna, 2016, Svartöstaden, Luleå: Kulturhistorisk analys av riksintresset, Länsstyrelsen Norrbotten & Piteå museum.

Elmén Berg, Anna, Sjöholm, Jennie (2020) ”Trästaden Piteå – Riksintresset som (nästan) försvann”, i Piteå museum årsbok 2020, Piteå museums förlag, Piteå, ss 52-75. 

Forsström, Gösta, 1973, Malmberget: malmen och bebyggelsen, Gällivare kommun, Skrifter del 1, Luleå: Norrbottens museum.

Hammarlund, Sven, 1952, “Två klassicistiska norrbottenstorg”, Norrbotten.

Nordin, Erik, 2016, “Den nordiska trästaden och dess förhistoria: Några minnen och anteckningar, Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 72.

Norrbottens synliga historia: 1992 & 1998, Norrbottens kulturmiljöprogram del 1, del 2, band 1-2, Luleå: Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Riksantikvarieämbetet, Riksintressen för kulturmiljövården – Norrbottens län (BD), Riksantikvarieämbetethttps://www.raa.se/app/uploads/2019/02/BD_riksintressen.pdf

Riksintressanta kulturmiljöer i Sverige: Förteckning. Underlag för tillämpning av naturresurslagen 2 kap 6 §, Riksantikvarieämbetet: Almqvist & Wiksell 1990.

SOU 1971:75, Hushållning med mark och vatten.

SOU 1979:55, Hushållning med mark och vatten 2, Del 2 Bakgrundsbeskrivning.

Steckzén, Birger, 1921, Minnesskrift till Piteå stads 300-årsjubileum, Stockholm: Almqvist & Wiksell.  

Sträng, Maria & Elmén Berg, Anna, 1997, Älvnäset – en del av Svartöstaden, Luleå kommun, Luleå: Norrbottens museum.

Svensson, B. & Wetterberg, O. 2008, ”Historiens betydelse i kulturmiljöförvaltning” in

Malmberget: strukturella förändringar och kulturarvsprocesser – en fallstudie, eds. B.

Svensson & O. Wetterberg, Riksantikvarieämbetet, Stockholm, ss. 6-14.

Wikström, Jan, 1982, Svartöstaden – en kåkstad: Kortfattad historik, Luleå.

Wikström, Jan u.å. Svartöstaden: Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse Katalog.