Selholmen – högarnas gåta är nu fastställd

Nytt år och nya möjligheter. Det ska bli spännande att se vad årets arkeologiska upptäckter kommer att bjuda på. Förra året så stod de eventuella gravhögarna på Selholmen, Älvsbyn, i fokus för min del. Selholmen var ett mycket intressant, spännande och roligt projekt som utspelade sig under större delen av fältsäsongen. För en bakgrund till våra arbeten på Selholmen finns ett tidigare blogginlägg: Selholmen – en arkeologisk sensation?

Georadarundersökningen
Vårt arbete inleddes i slutet av maj med en georadarundersökning. Norrbottens museum har vare sig utrustning eller erfarenhet av denna typ av undersökning, så vi fick hjälp av Bengt Westergaard från Arkeologerna vid Statens historiska museer. Bengt, som arbetat en hel del i södra Sverige, tyckte att högarna på Selholmen är gravhögar fram till motsatsen har bevisats – för hur skulle de ha kunnat bildats två så runda och gravliknande högar naturligt på ett och samma ställe?

2019_61, Fördjupad arkeologisk utredning av eventuella gravhög

Bengt Westergaard från Arkeologerna, Statens historiska museer, kör georadar på terrassen invid en av högarna på Selholmen. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Innan vi körde igång med georadarundersökningen på Selholmen hade vi fått fin hjälp från Älvsbyns fastigheter med att röja bort sly för att underlätta för georadarutrustningen, som likt en gräsklippare rullas framför kroppen. Vi hade bjudit in media till en pressvisning i fält, för att informera om vårt projekt som ett led i vårt arbete i att nå ut till allmänheten. Det blev stor uppslutning och reportage i både tidningar, radio och TV. Genom alla inslag i media fick vi även besök av klass 3A på Knut Lundmarksskolan i Älvsbyn. De skulle precis börja läsa om bronsåldern och ville komma ut och titta på de eventuella gravhögarna. Besöket resulterade i att eleverna gjorde en modell av högarna på Selholmen där både Bengt och jag blivit avbildade som lerfigurer!

selholmen

Modell av Selholmen som elever från Knut Lundmarksskolan har gjort. Bengt Westergaard med markradarn är avbildad uppe på en av högarna och undertecknad i hatt och med varselkläder bredvid den andra högen.

Georadarundersökningen resulterade i en sannolik kantkedja av sten runt en av högarna – vi hade därmed tydliga indikationer på att högarna på Selholmen var gravar! En kantkedja är en vanlig konstruktionsdetalj i gravhögar och kan liknas vid en stenlagd cirkel. Kantkedjan har sannolikt bidragit till att hålla jordmassorna i en gravhög på plats. Jag blev så exalterade att jag lätt hade kunnat hoppa jämfota!

Kantkedja jpg

Den sannolika kantkedjan som påträffades i anslutning till en av högarna på Selholmen.

Geofysiska mätningar
Veckan efter georadarundersökningen genomfördes nästa etapp av utredningen av högarna på Selholmen. Nu var det dags för företaget GeoVista i Luleå att genomföra geofysiska mätningar med magnetometri och elektrisk resistivitet, i syfte att försöka få ytterligare information om högarnas uppbyggnad och eventuella konstruktionsdetaljer. GeoVista utförde sina mätningar på den hög där den sannolika kantkedjan påträffades i samband med georadarundersökningen. För er som varit på Selholmen är det högen närmast logen som står på ön. Magnetisk mätning är en metod som indikerar variationer i magnetiska egenskaper i exempelvis mark och bergarter. Elektrisk resistivitet visar materialets oförmåga att leda ström. Vår förhoppning var att kunna se om det eventuellt fanns ett kärnröse i mitten av högen, som sedan täckts av jordmassor, samt om det gick att få ytterligare belägg för den sannolika kantkedjan.

GeoVistas mätningar visade på att det i högen fanns en ansamling av ett mer magnetiskt material än omgivande mark. Mätningarna visade också på störningar i västra delen av den omgivande terrassen, som sannolikt beror på ett nedgrävt metallrör eller liknande och som kan kopplas samman med resterna av den husgrund efter ett café som funnits på platsen. GeoVistas mätningar berörde även en av de mindre högarna mellan de två storhögarna, och där framkom ett lågmagnetiskt mönster i en kvadratisk form. Dessutom fanns det där en magnetisk källa, vars orsak tolkades vara ett metalliskt föremål.

Geologisk undersökning
Nästa etapp på Selholmen ägde inte rum förrän i slutet av augusti. Då kom professor Per Möller från Lunds universitet upp för att genomföra en geologisk undersökning med hjälp av en spadborr. Planen var att borra i högarna för få en bedömning av högarnas uppbyggnad. Vi ville helt enkelt avgöra om högarna var naturligt skapade eller ett resultat av människohand. Det började mycket lovande, då Pers första kommentar när vi kom till Selholmen var ”Det här kan inte vara naturligt!”.

Vi började borra uppe på högen med den troliga kantkedjan, men stötte på problem redan efter drygt en halvmeter. Det visade sig att innehållet i högen inte var nog sandigt, så de småstenar som fanns inblandat i sanden gjorde att spadborren kilade sig fast och vi tog oss helt enkelt inte ner. Likadant blev det i högens sluttningar. Samma sak på den andra högen. Däremot var det enkelt att borra i de omgivande terrasserna runt de båda högarna samt i den lilla högen som även omfattades av GeoVistas mätningar. Terrasserna och den lilla högen var enbart uppbyggda av sand, som har avsatts från Piteälven i samband med högvattentillfällen. I terrassen runt högen med den sannolika kantkedjan borrade vi dessutom upp någon form av sentida metallskrot. Per Möller blev mer och mer fundersam, och i slutet av första dagen så var han inte längre säker på att högarna inte var naturligt skapade… Vi insåg att vi inte kunde avgöra högarnas uppbyggnad utifrån provborrningen, och valde därför att ta in en minigrävare.

2019_61, Fördjupad arkeologisk utredning av eventuella gravhög

Per Möller, professor i kvartärgeologi vid Lunds universitet, och Nils Harnesk, arkeolog vid Norrbottens museum, genomför en geologisk undersökning med hjälp av spadborr på terrassen nedanför en av högarna på Selholmen. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Minigrävaren fick köra upp på terrassen vid högen med den troliga kantkedjan, och där sträcka sig så långt in och så långt upp i högen med skopan som det var möjligt (högens sluttningar var för brant för den lilla maskinen att köra upp på, och bron över till Selholmen skulle inte klara av tyngden från en större grävmaskin). I schaktet som togs upp framgick det tyvärr snart att det bara var naturliga lagerföljder i högen… Snacka om antiklimax!

2019_61, Fördjupad arkeologisk utredning av eventuella gravhög

Profil i maskinschaktet som togs upp i en av högarna på Selholmen. Överst syns ett stenigt lager och under obrutna sandiga lager. Foto: Per Möller.

Maskinschaktet drogs dessutom ut över den förmodade kantkedjan. Det visade sig mycket riktigt finnas större stenblock som följer högens kurvning, men de ligger i orörda jordlager och utgörs av en erosionskant kring kullens bas som har uppstått i samband med högvattensituationer på Selholmen. Högarna har av Per Möller tolkats som erosionsrester av de isälvssediment som eroderats bort i samband med att Piteälven skar igenom de älvsediment som blockerade älven i samband med att området steg upp ur det som kallades för Littorinahavet (ett av Östersjöns olika stadier efter inlandsisens avsmältning) för omkring 6000-4000 år sedan.

Välbesökt arkeologidag
Resultatet av den geologiska undersökningen kändes lite som ett platt fall. Våra tidigare insatser på Selholmen under fältsäsongen hade ju lovat så gott! Samma vecka som vi genomförde den geologiska undersökningen arrangerade vi Arkeologidagen i Älvsbyn, där en av programpunkterna var en guidning på Selholmen där jag skulle berätta om vårt arbete dittills. Så det var bara att förbereda sig på att göra besökarna besvikna… Arkeologidagen, som arrangerades tillsammans med Älvsbyns forskarförening, blev välbesökt. På förmiddagen kom drygt 180 besökare till Polar Hotel för att lyssna på en föreläsning om arkeologi kring Älvsbyn. Efter lunch genomfördes guidningen på Selholmen med drygt 220 besökare – trots regn!

Av de besökare jag talade med efter guidningen så var alla nöjda trots det nedslående resultatet. De hade alltid undrat över högarna och var nöjd med att kunna få ett besked, oavsett resultatet. Vår målsättning med de fördjupade arkeologiska utredningarna på Selholmen var ju också att avgöra om högarna var naturligt skapade eller gravhögar – och utifrån dittills genomförda arbeten så såg det mycket nedslående ut. Ett sista halmstrå hade vi dock – kan man ha nyttjat naturligt skapade högar och begravt någon ovanpå? Uppsala högar är ju exempelvis anlagda ovanpå en moränås, där material från åsen har skottats upp ovanpå de gravlagda individerna, för att förstärka högeffekten. Vi bestämde oss för att slutföra projektet med den sista planerade etappen för att räta ut de sista frågetecknen – och göra en mindre arkeologisk undersökning.

Arkeologisk provundersökning
I september anlände vi till Selholmen en sista gång, för att under två veckor undersöka översta delen av högarna. Vi startade med högen där de flesta tidigare insatser genomförts, där ”kantkedjan” som gjorde oss så glad i början av sommaren påträffades med hjälp av markradarn. Två schakt förlades uppe på toppen och vi körde igång med handgrävandet (spade och skärslev), som snart fick bytas ut till korphacka och fyllhammare! Har aldrig varit med om så hård mark att gräva i, kompakt lera inblandat med ett gruslager – vi fick hacka oss ner till ca 60 cm djup. Genom att studera profilen kunde vi då med säkerhet avgöra att högen var naturligt uppbyggd även i toppen och att ingen tidigare grävning skett ovanpå högen. I profilen syntes enbart naturliga och obrutna lager.

Vi flyttade därför fokus till den andra högen, och där blev vi faktiskt lite överraskade. I det första schaktet vi tog upp såg vi spår efter tidigare grävning! Vi tog sammanlagt upp tre schakt ovanpå högen och hittade spår av grävning på flera ställen. Tre av nedgrävningarna som syntes i profilen var relativt grunda, mellan 60-80 cm djupa, och vi tolkade dessa som sannolika skattplundringsgropar. Enligt myten ska ju en skatt vara begravd i en av högarna… och uppenbarligen har någon/några gjort sig besväret att gräva efter den! Förbryllade blev vi däremot då vi i en av profilerna hittade en markyta med ett kraftigt kollager på ca 75 cm djup. Vid närmare undersökning framkom det glasbitar i kollagret… Inte så gammalt med andra ord. Vid fortsatt nedgrävning i samma schakt hittades markytor på fler nivåer, men inget material i övrigt framkom.

2019_61, Fördjupad arkeologisk utredning av eventuella gravhög

I profilen syns den djupaste nedgrävningen med flera markytor på olika nivåer. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Vi samlade därför in prover för analys för att se om vi kunde hitta något som skulle hjälpa oss i tolkningen av dessa nedgrävningar. Arkeologerna Hanna och Ida som arbetar extra hos oss är även miljöarkeologer, så de har analyserat proverna hos oss på Norrbottens museum. I jordprovet som samlats in ur det nedersta jordlagret framkom relativt nya och obrända frön från hallon – och vindruvskärnor!

2019_61, Fördjupad arkeologisk utredning av eventuella gravhög

Arkeologerna Ida Lundberg och Hanna Lundholm samlar in jordprover för makrofossilanalys ur profilen med flera lager av markytor på olika nivåer. Foto: Mica Vesterlund © Norrbottens museum.

Då GeoVistas undersökningar visat på dels en fyrkantig formation samt ett föremål av metall i en av de lägre små kullarna på Selholmen, lades även ett sökschakt i detta område. Inga spår efter någon fyrkantig konstruktion hittades, åtminstone inte på det djup som grävdes – och metallföremålet visade sig vara en modernt järnrör, liknande de metallrör som används till tomtmarkeringar…

2019_61, Fördjupad arkeologisk utredning av eventuella gravhög

Metallföremålet som GeoVistas geofysiska mätningar visade på blev inte mer spännande än ett metallrör liknande en tomtmarkering. Foto: Ida Lundberg © Norrbottens museum.

Vårt syfte med de fördjupade arkeologiska utredningarna på Selholmen var att avgöra om högarna var naturligt bildade eller om de skulle kunna utgöras av gravhögar. Tidigare har arkeologer gjort bedömningen att det sannolikt rört sig om gravhögar, men ingen har utrett dem närmare – och de har antagligen avförts som gravhögar på grund av att denna typ av fornlämning inte ansetts ska finnas så långt upp i norr, utan att högarna har bedömts utifrån dess innehåll. Våra undersökningar visar att högarna – tyvärr måste jag säga – är naturligt skapade. Däremot har vi kunnat fastställa en myt – nämligen att människor har trott att det funnits en skatt nedgrävd i en av högarna, och att man har gjort försök att leta efter denna. Detta är också något som nämnts i ett kåseri i Piteå-tidningen från början av 1900-talet. Fyndet av vindruvskärnorna blir en extra knorr på det hela – har skattsökaren fyllt på med energi, antingen i form av vindruvor eller russin, efter all grävning i högen och spottat ut kärnorna nere i den grävda gropen? Vindruvor blev en vanlig exportvara under 1950-talet och fanns då i handeln under höst och vinter. De olika lager av markytor som påträffades vid vår grävning har sannolikt bildats genom att den grävda gropen lämnas öppen. Energin tog väl slut trots vindruvs- eller russinätandet och skattsökaren skottade aldrig igen sin grop, som därmed har eroderat i omgångar, varvid ny markyta hunnit bildas.

Arbetet med högarna på Selholmen har varit otroligt givande och även om jag hade hoppats på en annan utgång, så har vi fått mycket positiv respons för det arbete vi har lagt ner. Tack till alla intresserade och välvilliga Älvsbybor som har besökt oss och hjälpt oss på olika sätt med arbetet på Selholmen, det har varit fantastiskt med ert engagemang. Nu kan vi med vetenskaplig grund avgöra att högarna enbart är naturformationer, så tyvärr fick vi inte skriva om Norrbottens historia denna gång. Men Norrbotten är en guldgruva – det finns otroligt mycket kvar att upptäcka, och Norrbottens museum har redan fått in ett nytt tips om eventuella gravhögar…

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo
Arkeolog

Ett världsarv fullt av kulturlandskap

Så trevligt att vara tillbaka! Börjar bli en fin tradition att få berätta lite om vad som händer i världsarvet Laponia, inom spår av tidigare brukare/historiska spår. Tänkte bjuda er på några highlights😊

I år har vi avslutat ett projekt som vi kallat ”Livet vid fallet”. Vi har träffat och varit ute i fält med människor från idag men också inventerat spår av människor från förr. Att besöka den ”andra sidan” kanske inte förknippas med något positivt, men det är så den brukar kallas, den södra sidan av Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet. Till skillnad från idag, sjöd det av liv där under förra sekelskiftet och ända in på 1970-talet. Vi rekommenderar verkligen ett besök!

besökskarta

Det tidigare så mäktiga Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet var också en av alla mårkor, marken mellan sjöarna, som människor behövde passera vid sina färder längs älven. År 1919 startade Kungliga Vattenfallsstyrelsen bygget av Suorvadammen och regleringsdammen för Bårjås/ Porjus kraftverk. De nya anläggningarna krävde en bättre transportled. Vattenfall anlade då smalspåriga järnvägar, decauvillebanor, längs de äldre flyttvägarna, förbi de stora mårkorna vid Jávrregasska/ Jaurekaska och Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet. Sjöfallsleden blev ett begrepp och längs älven, över mårkorna, skeppades arbetare, gods, turister och de flyttande samerna (framförallt kvinnor, barn och äldre samt getter).

1984_696 carlotta

Nedre omlastningsplatsen vid Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet, 1900-talets första hälft. Foto: Norrbottens museum. Fotograf okänd.

Vid den nedre bryggan i Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet var en formästare stationerad. Han höll koll på godssedlar, omlastning och vägning. Vattenfall byggde bla. stall för hästar och bostäder för övernattning, en övre och en nedre lastbrygga, matkällare, förråd och garage. För att dra godstrallorna längs decauvillebanan användes först häst och sedan motorlok. Längs stränderna intill omlastningsplatserna växte visten upp för de som flyttade mellan olika årstidsland men även för de samer som fiskade nedan fallet. En fjällstuga för turister uppförde STF redan 1890, ovanför den nedre bryggan. ”Andra sidan” blev en mötes- och omlastningsplats.

vallen-nedrebryggan

Nedre bryggan. Byggnaden på bilden var kombinerat stall/vedbod/ förråd. Vyn är ungefär som på den historiska bilden från 1900-talets första hälft, ovan. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

båt-övrebryggan

Övre bryggan. Nedan banvallen/ decauvillespåret på strandterasserna. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

restbågstångskåta-kerstins2

Rest av torvkåta av bågstångstyp. Viste, nedre bryggan. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Decauvillebanan i Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet var ursprungligen ca 1,2 km lång men förlängdes till ca 2 km under 1950-talet. Idag är rälsen borttagen men banvallen finns kvar. Här kan du promenera från frodig fjällbjörkskog och resliga tallar, över till kalfjället för att slutligen blicka västerut.

startbanvallen

I början av decauvillebanan, vid den Nedre bryggan. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Under åren 1962- 1966 skedde stora moderniseringar av sjöfallsleden. Den lämnade vattenvägen och klev upp på land. Under den här tiden byggdes ”Vägen västerut” eller vägen till Rijtjem/ Ritsem. Älven som naturlig färdväg och transportled kom att överges.

Idag är Stuor Muorkke/ Stora Sjöfallet tyst och öde men för bara drygt 40 år sedan, fullt av liv, förväntningar och möten. Det mesta är borta men ändå där, det gäller bara att ta på sig rätt glasögon. Under 2020 kommer förvaltningen att sätta upp ett antal informationsskyltar för att synliggöra området både från Naturum och på plats vid Stuor Muorkke (Nedre bryggan).

Nu till något annat, tänk att ett litet tips, så där i förbifarten, kan leda till något mycket större!

Med start förra året, upprättade vi en tipsfunktion för allmänheten, locals som turister, för att få hjälp med att hitta och uppmärksamma forn- och kulturlämningar. Vi ser det även som ett sätt att engagera lokalbefolkningen i kulturlandskapet. Under försommaren trillade så ett tips in, om eventuella stalotomter…

Men vad är stalotomter? Namnet är lite olyckligt, en kvarleva från 1900-talets början och ett barn av sin tid. I själva verket är de rester av kåtor. Den moderna forskningen har visat att dessa kåtagrunder/ hyddbottnar är lämningar efter en permanent renskötarbosättning från vikingatid, under 800 – 1100-tal ca.

Eftersom platsen för fyndet låg rätt så tillgängligt till, i Laponiamått mätt, ägnade jag mina sista arbetsdagar innan semestern till att kontrollera tipset. Med en blandning av nyfikenhet, skepticism och förhoppning knallade jag upp efter Kungsleden vid Vákkudavárre/ Vakkotavare. Det är något med här oförutsägbara i att inventera, att söka spår efter mänsklig närvaro, som gör att jag älskar mitt jobb! Där uppe, strax ovan trädgränsen ligger faktiskt två lokaler med stalotomter. Den ena i kanten av en renvall och den andra vid en rastplats på Kungsleden. Stalotomterna ligger på rad, nära varandra, på flacka terrasser vid små bäckar.

stalotomtrenvallen

Stalotomt på det övre området. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

stalotomtomr2.2

Stalotomt vid Kungsleden. Foto: Anna Rimpi, Laponiatjuottjudus.

Stalotomter kan du hitta från Jämtland upp till de nordligaste delarna av Norrbotten och norra Norge. Däremot har det funnits ett glapp mellan Julevädno/ Luleå älv och Gárasavvon/ Karesuando, tills nu! Som olika studier antytt beror nog denna avsaknad på en inventeringslucka. Hur kan det komma sig? Idag bedrivs nämligen inte längre någon statlig fornminnesinventering i länet. Den pågick mellan åren 1984-2002 och berörde fjällkommunerna under sluttampen. Bildandet av världsarvet Laponia samt en del forskningsinsatser bidrog till ökade insatser i Jokkmokks kommun. För övriga fjällkommuner utfördes den översiktliga inventeringen med fokus på kalfjället, på bekostnad av fjällbjörkskogsområdet. Efter den plötsliga nedläggningen av fornminnesinventeringen har däremot kunskapen om Arjeplogs kommun ökat, tack vare Silvermuseets forskningsinsatser.

Idag är stalotomterna synliga som runda till ovala grunder/ hyddbottnar med en obruten vall. Bottenplanet är nedsänkt och i mitten finns en härd/ eldstad. Silvermuseet i Arjeplog har under många år bedrivit forskning kring hur konstruktionen sett ut och hur människan nyttjat landskapet kring fjällbjörkskogsområdet.

Kåtorna var byggda av fjällbjörk och näver på en bågstångskonstruktion. Det finns en stark koppling mellan stalotomter och trädgränsen för fjällbjörk samt ett ökat nyttjande av den regionen. Forskningen visar att när människor bodde i dem under vikingatid, låg de i en tät fjällbjörkskog.

Det är extra glädjande att vi, i vårt förvaltningsarbete, har möjlighet att öka kunskapen kring människans bruk av världsarvet Laponia och fjällområdet i stort. Vi kan bekräfta att det åtminstone finns 2 lokaler med stalotomter norr om Julevädno/ Luleå älv. Åretruntbosättning i fjällområdet under vikingatid, har funnits även inom Gällivare kommun!

Det är verkligen en ynnest att få lära känna människor från andra tider och jag ser redan fram emot nästa fältsäsong!

 

Anna Rimpi, Arkeolog, Laponiatjuottjudus

Besök oss gärna på http://www.laponia.nu


Källor

Rantatalo, Margareta & Wännström, Britta (1984). En kulturhistorisk dokumentation av Stora Sjöfallet. Luleå: Norrbottens museum

Bergman, Ingela, Zackrisson, Olle och Liedgren, Lars, From Hunting to Herding: Land Use, Ecosystem Processes, and Social Transformation among Sami AD 800–1500, Arctic Anthropology, 2013, vol. 50, nr 2, pp. 25–39.

Laponia: world heritage in Swedish Lapland : Tjuottjudusplána : biejadusáj ja sujttimplánajn suoddjimpárkajda = Förvaltningsplan : föreskrifter och skötselplan för nationalparkerna Sarek, Stora sjöfallet/Stuor Muorkke, Muddus/Muttos, Padjelanta/Badjelánnda : Biejadusáj ja sujttimplánajn luonndoreserváhtajda = Föreskrifter och skötselplan för naturreservaten Sjávnja/Stubbá. (2015). [Jokkmokk: Laponiatjuottjudus

Laponia förvaltningsplan

Liedgren, Lars & Hedman, Sven-Donald (2005). Utvärdering av fornminnesinventeringen, 1984-2002 och projektet Skog och Historia, 2000-2004, i Norrbotten: med exempel på tillämpningar av det digitala registret och framtida inriktningar. Arjeplog: Silvermuseet

Liedgren, Lars & Bergman, Ingela, 2009. Aspects of the construction of prehistoric stállo-foundations and stállo-buildings. Acta Borealia, vol. 26, no. 1, pp. 3-26

Mulk, Inga-Maria (1994). Sirkas: ett samiskt fångstsamhälle i förändring Kr.f.-1600 e.Kr. = Sirkas, a Sámi hunting society in transition AD 1-1600. Diss. Umeå : Univ., 1994

Elektronisk publicering

Lars Östlund, Greger Hörnberg, Thomas H. DeLuca, Lars Liedgren, Peder Wikström, Olle Zackrisson och Torbjörn Josefsson, Intensive land use in the Swedish mountains between AD 800-1200 led to deforestation and ecosystem transformation with long-lasting effects. Ambio a journal of the human Environment. DOI 10. 1007/s13280-015-0634-z.