Stenmaterial från undersökt boplats i Sammakko

Hej på er!
Mica Vesterlund heter jag och jobbar för tillfället min tredje säsong som fältarkeolog på avdelningen Kulturmiljö på Norrbottens museum här i Luleå. Idag gör jag debut som bloggare, och hade tänkt berätta lite mer ingående om det stenmaterial som har påträffats på en boplats i Sammakko i höstas. Boplatsen i Sammakko är mesolitisk (från äldre stenålder) och är en av de äldst daterade boplatserna inom Norrbottens län.

Ni besökare som återkommer till denna hemsida och kontinuerligt läser de senaste blogginläggen har knappast missat Kulturmiljös senaste forskningsundersökning i Sammakko, Gällivare kommun.
Under hösten 2019, när jag hade praktik på Kulturmiljö fick jag nämligen följa med arkeologerna Frida Palmbo och Lars Backman på ett inventeringsprojekt som bl.a. tog oss norröver till Gällivare kommun. Projektet gick ut på att inventera markberedda skogsområden i jakt efter sönderkörda, oregistrerade fornlämningar. Boplatsen i Sammakko upptäcktes då brända ben och avslag i kvarts dök upp i markberedningsspår. Med tillåtelse från länsstyrelsen samlades brända ben in för en 14C datering och resultatet påvisade ca 7000 f. Kr (Palmbo 2019).

Mer information om boplatsen i Sammakko hittar ni här:
Fler skadade fornlämningar påträffade vid hyggesinventering
Året som gått – ur ett fältarkeologiskt perspektiv

I september 2020 utförde arkeologerna Frida Palmbo och Jannica Grimbe en arkeologisk forskningsundersökning av boplatsen. Det är nu stenmaterialet från undersökningen som jag försöker registrera och dokumentera via ett program som heter Intrasis. Jag påminner att i skrivande stund så är inte hela material registrerat. Några av fynden ligger fortfarande kvar i sina fyndpåsar och väntar på att fyndregistreras. Jag kommer därför bara att skriva om det material som är fyndregistrerat – än kan vi hitta mer spännande saker! 🙂

Bild från den arkeologiska undersökningen av boplatsen i Sammakko. Fyndpåsar visar påträffade fynd som ska mätas in. Foto: Frida Palmbo, Norrbottens museum.

Än så länge så är det vanligaste påträffade råmaterialet inom boplatsen i Sammakko kvarts. Kvarts är ett av jordens vanligaste förekommande mineraler och är dessutom ett väldigt hårt material. Just p.g.a. att råmaterialet är vanligt förekommande i berggrund och att det är så pass hårt har det varit ett attraktivt råmaterial att bearbeta och tillverka redskap av under förhistorisk tid (Lindgren 2004). I sin renaste form är kvarts en kristallin, genomskinlig sten (bergkristall) (Lundegårdh 1991). Några fynd av genomskinlig bergkristall har påträffats i Sammakko, men mestadels av kvartsen är vit. I vissa fall går färgen över till ljusgrå och gul. 

Fyra avslag av vit kvartsit från Sammakko. Det översta avslaget övergår i genomskinlig bergkristall. Avslagen är lagda på millimeterpapper. En ruta = 1 mm Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Inom boplatsen har också råämnet kvartsit påträffats. Kvartsit är omvandlad sandsten som huvudsakligen består av kvarts. Kvartsit är mer grovkornig och är ofta mörkare och grå i färgen, men den kan också vara vit. (Lundegårdh 1991). Av de fynd som har registrerats som kvartsit är majoriteten mörka föremål. Färgerna går mot grå och svart.

Ett avslag av grå kvartsit från Sammakko, lagd på millimeterpapper. En ruta = 1 mm Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

När det kommer till självaste artefaktkategorierna så är avslag det vanligaste förekommande föremålen inom stenmaterialet från Sammakko. Vilket inte är så konstigt, eftersom avslag är spill som har slagits av stenstycken när människor har försökt tillverka redskap. Avslag kan också vara retuscherade/bearbetade i efterhand.
Några av föremålen har också fått gå som avfall eftersom de exempelvis inte har haft tydliga slagspår. Dessa föremål kan t.ex. vara krossad kvarts.
Förutom avslag och avfall har någon enstaka kärna och en skrapa påträffats. Skrapor har använts för att bearbeta olika material, t.ex. ben, skinn och trä. På bilden nedan ser ni slagspår och retuscher på skrapans vänstra sida.

En skrapa av vit kvarts från Sammakko, lagd på millimeterpapper. En ruta = 1 mm. Foto: Mica Vesterlund, Norrbottens museum.

Att få arbeta med arkeologiska samlingarna är väldigt intressant och lärorikt. Många timmar har gått åt att vrida, vända och stirra på olika stenar i jakt på slagspår och sedan kunna klura ut vad som är vad. Men allt har sin tid, och med tid kommer erfarenhet. Framöver ser jag fram emot att lära mig mer om olika stenslagningstekniker.

Jag vill härmed tacka för mig.
Mica Vesterlund, arkeolog.

Referenser:

Lindgren, Christina. 2004. Människor och kvarts. Stockholm Studies in Archaeology 29. Stockholm: Stockholms Universitet. Arkeologiska Institutionen.

Lundegårdh, Per H. 1991. Stenar i färg. 9. uppl. 2. Tr. Stockholm: Nordstedt Förlag AB.

Palmbo, Frida. 2019. Skogsbrukets påverkan på fornlämningar 2019. Norrbottens museum, Rapport 2019:9. Luleå: Norrbottens museum.

Norrbottens trädgårdshistoria – bönderna

Under 1800-talet började trädgårdskulturen långsamt att spridas bland de norrländska bönderna via präster och borgare. Till en början fanns på bondgårdarna kanske inte mer än en liten inhägnad köksträdgård vid gaveln där man odlade rotsaker, grönsaker och örter. Inställningen till trädgårdsodlingen i norr gjorde det länge svårt att övertyga bönderna om dess nytta. Skogen skulle hållas borta från gården och grönsaker ansågs vara kreatursfoder. Odling av allt annat än nyttoväxter ansågs som onödig lyx. Det lilla grönsaksbehov som fanns tillgodosågs från landets södra delar.

Troligtvis inhägnad köksträdgård vid gaveln på postbonnsgården i Rosvik 1926. Foto: Börje Nordström, Norrbottens museums bildarkiv acc nr 1976:6:12.

Vid 1800-talets mitt odlade vanligt folk fortfarande bara samma rot- och grönsaker som man gjort i alla århundraden. Gränsen mellan kryddor, grönsaker och medicinalväxter var länge dessutom flytande, de flesta sorter användes både till mat, trolldom och medicin. Libbsticka och malört odlades tex både för sin goda smaks skull och för att fördriva onda andar. Vänderot odlades för att hålla häxorna borta och dill mot trollen. Det magiska vårdträdet var också populärt ända in på 1900-talet. I folktron sågs vårdträdet som bärare av gårdens lycka. Man trodde att trädet hade makt att hålla brand, olycka och sjukdom borta från gården. Om vårdträdet skadades såg man det som ett varsel om kommande sorg, att bryta grenar eller kvistar från trädet ansågs föra olycka med sig. Under andra världskriget då bränslebristen var stor höggs tyvärr många vårdträd ner.

Efter 1809 års krig var Sverige ett fattigt bondeland med en växande befolkning och ett växande försörjningsproblem. Staten ville att alla skulle bidra till landets självförsörjning av frukter, grönsaker och bär och började därför sprida kunskap om och intresse för trädgårdsodling genom odlingspropaganda. Bla producerade man speciella trädgårdsböcker för allmogen vilka genom den ökade läskunnigheten blev allmänt lästa. Kungliga lantbruksakademien bildades redan 1811 med uppgift att främja trädgårdsodlandet i landet. Akademien importerade frön som spreds till allmogen via hushållningssällskapen. I Stockholm drev Akademien Experimentfältet, en plant- och trädskola där nya sorter testades och introducerades. Mellan 1890-1920 nådde odlingspropagandan sin höjdpunkt och kom att bidra till att den svenska trädgårdsodlingen ökade markant.

Bla Hushållningssällskapen hade stor betydelse för att trädgårdsodlingen skulle slå igenom hos allmogen i norra landsänden. Dessa bildades under 1800-talet under överinseende av Lantbruksakademien. De ordnade kurser, premierade välskötta trädgårdar, delade ut gratis bärbuskar och fruktträd samt skrifter och information om trädgårdsodling. Sällskapen började också anställa länsträdgårdsmästare under 1800-talets andra hälft som höll föredrag och utförde praktiskt trädgårdsarbete i form av trädplantering och trädgårdsanläggning.

Norrbottens läns hushållningssällskap bildades av länets förste landshövding, Per Adolf Ekorn, redan 1814. Ekorn hade sitt residens i Sunderbyn, det var han som introducerade potatisen som gröda i länet. Hushållningssällskapets verksamhet lades dock vilande från 1824 till 1850 då landshövding Åkerhielm beslutades att åter bilda Norrbottens läns hushållningssällskap. Sällskapet öppnade länets första lantbruksskola i Avan, Luleå 1859. 1877, ett år efter att lantbruksskolan i Avan stängts, öppnades en ny lantbruksskola på gården Åminne i Boden. Denna skola stängdes 1913 och istället inrättade man en lantbruksskola på Grans egendom i Piteå.

Grans lantmannaskola, Piteå, 1937. Foto: Liljeqvist, Norrbottens museums bildarkiv acc nr 2005:83.

Förutom Hushållningssällskapet var den allmänna och obligatoriska folkskolan viktig för trädgårdsodlingens spridning i landet. Folkskola infördes 1842 i hela landet och i samband med detta stiftades en ny lag om undervisning i trädgårdsskötsel på folkskolorna. Flera skolor anlade därför skolträdgårdar för undervisningen. Hushållningssällskapen lämnade gratis frön, träd, buskar och plantor till skolträdgårdarna. I vissa skolor fick flitiga elever fruktträd och bärbuskar med sig hem som premie.

Trädgårdsarbete på skolschemat i Morjärvs skolträdgård 1945. Foto: Erik Lundemark, Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1978:948.

I många delar av landet var SJ också en viktig kunskapsspridare av trädgårdsodling. I över hundra år bedrev SJ landets mest omfattande trädgårdsverksamhet och vid stationer och järnvägsparker visades nya moden och odlingsvärda prydnadsväxter upp. Den första järnvägsparken ritades på 1850-talet av SJ:s första chefsarkitekt Adolf W. Edelsvärd. På 1860-talet hade planteringsverksamheten vuxit så mycket att man anställde en speciell trädgårdsdirektör, Olof Eneroth.

På 1870-talet beslutade man att fortsätta utbyggnaden av järnvägen genom Norrland. 1894 hade man kommit så långt som till Boden och 1903 stod Malmbanan från Kiruna till Narvik klar. I slutet av 1880-talet påbörjade SJ även försöksodlingar och växtzonforskning, bla i Boden. Till en början odlades endast lokalt vildväxande arter men så småningom började man även testa mer exotiskt växtmaterial som efter att det funnits lämpligt användes vid järnvägens planteringar. Frukter, bär och fröer delades dessutom ut till anställda och överblivna plantor såldes. Genom sina försök lyckades SJ visa att många växter var betydligt härdigare än man tidigare trott. Noggranna instruktioner för planteringar i olika delar av landet utformades liksom detaljerade diagram som visade hur långt norrut olika träd, buskar och perenner var härdiga.

Omkring 1920-talet började gårdarna på den norrländska landsbygden att förändras då trädgårdar började bli allt vanligare att anlägga. Vanligtvis anlades trädgården vid bostadshuset, den kunde vara planerad och ibland även planterad av länsträdgårdsmästaren. Innehållet var nyttobetonat men hade estetiska inslag som symmetri och indelning i kvarter och gångar. Köksodlingsdelen var därmed större tilltagen än prydnadsdelen eftersom självhushållning fortfarande var viktigt. Köksodlingen var så gott som alltid enkel med en strängt symmetrisk form samt inhägnad för att hålla djuren ute. Helst skulle den slutta mot söder och drivbänkar förläggas i den norra delen för mesta möjliga sol.

Köksträdgården delades in i kvarter som delades upp i odlingssängar med trampade gångar mellan. Runt huvudgångarna planterades kantväxter som smultron, ärtor, kryddväxter och blommor. I kvarteren odlades grönsaker, ärtor och kryddor. Grönsakssortimentet var vid tiden stort men det dröjde dock innan alla sorter blev allmänt odlade eftersom allmogen inte var intresserad av nyheter och grönsaker som ansågs som rikemansmat odlade man inte. Vid nästan varje gård odlades i början av 1900-talet spenat, persilja, bönor, palsternacka, lök, potatis, rödbeta och sallat. Bladsallat och bindsallat ansågs dock oätligt utan blekning vilket gjorde växten mjäll och fin i smaken.

Makarna Adina och Axel Svensson i sitt trädgårdsland, Svensbyn 1920. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1985:17.

Intresset för att odla fruktträd var länge ljumt över hela landet eftersom det tog så många år innan de bar frukt. I norra Norrland fanns vid början av 1900-talet dessutom bara en handfull kända härdiga sorter att välja bland såsom Charlamovsky, Säfstaholm, Hyslob och Astrakan. Dessa kunde dock odlas med fördel, i fjällen dock endast Hyslob. Fruktträd planterades i en egen avdelning för att inte stjäla ljus och näring från köksväxterna. I början av 1900-talet blev det också vanligt att plantera fruktträden på gräsmattan, ibland sattes de även mellan bärbuskarna. Om trädet spaljerades mot en södervägg kunde även sorter som normalt inte var härdiga i Norrland odlas, tex päron, körsbär och plommon, de lämnade dock inte mogna bär alla år.

Bär började odlas mer allmänt i slutet av 1800-talet då sockret blev billigare tack vare inhemsk produktion. De flesta hade då rabarber, krusbär, vinbär, hallon och nyponros som saftades och syltades. Dessutom ansågs det att alla trädgårdar borde ha smultron och jordgubbar som i passande jordmån kunde ge god avkastning även allra längst upp i norr.

Syskonen Nordberg plockar vinbär i Klastorps trädgård, Gammelstad. Foto: Johan Albert Nordberg, Norrbottens museums bildarkiv acc nr 1986:887.

1918 utsågs Brännberg som lämplig plats för anläggande av en Statens försöksgård för försöksodling på myrmark. Brännberg fick stor betydelse för odling i Norrbotten, här såg man tex tomater för första gången i länet. Sommartid arbetade lantbrukselever här och jordbrukarna vid kolonaten gjorde dagsverken här. Försöksverksamheten växte med åren och utökades med bättre mark för odling. Gården drevs vidare av Lantbrukshögskolan efter 1939. 1957 upphörde verksamheten och gården kom i privat ägo.

Även om nyttoodlingen dominerade så blev prydnadsväxter allt vanligare i Norrland i början av 1900-talet. Närmast bostadshuset, helst mot söder, anlades gärna en prydnadsträdgård med annueller, perenner och prydnadsbuskar. Prydnadsträdgården skulle vara enkel och präglades av inhemska växter anpassade för orten. Perenner rekommenderades eftersom de krävde mindre skötsel och återkom varje år. Med den blygsamma omfattning som de norrländska trädgårdarna hade i början av 1900-talet så var det främst de mest lättodlade växterna som var i allmän användning.

En rad med härdiga perenner i en mullbänk vid väggen eller kanske en rabatt utmed infarten kunde de flesta åstadkomma, även med knappa medel. Mullbänken var en tidig enkel form av rabatt. Jord skottades upp mot husets stenfot som skydd mot golvdrag och där odlades blommande växter. Häckväxter och gårdsträd tog man direkt från skogen. Prydnadsbuskar som syren, spirea eller ros var också vanliga, ibland som bersåer. De tidiga vårväxterna saknades vanligtvis eftersom de pga klimatet inte var lämpliga att odla. På 1920-talet började det dock bli vanligt att plantera blomsterlökar för att få vackra blommor till jul. Det förekom då att de sedan sattes ut i rabatten eller gräsplanen.

Mullbänk vid Bergströmska gården i Luleå. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1994:58.

Före handelsträdgårdarnas etablering i norr kunde det vara svårt att få tag på växtmaterial. Småplantor kunde dock ges bort eller bytas och på så vis kunde även de fattigaste få tag på växter. De växter som var mest lättskötta, friskast och frodigast fick störst spridning. Många växter kunde man också samla frö från själv eller så kunde man gräva upp en vacker planta i skogen och flytta in i trädgården. Man köpte även fröer via katalog vilket inte var särskilt dyrt. 1875 bildades Norrbottens läns trädgårdsförening vilken drev en fröfirma varifrån man sålde klimatanpassade sorter. I föreningens trädgård i Luleå gjorde man odlingsförsök och prövade ut härdiga sorter för det norrländska klimatet.

Omslag till 1882 års priskurant från Norrbottens läns trädgårdsförening. Foto: Pernilla Lindström, originalet finns på Norrbottens minne.

Liksom med hus så präglas trädgården av den tid då den tillkommit, i både form, struktur och växtinnehåll. Tänk på det när du tar hand om den. Genom att ta hand om din gamla trädgård så bevarar du både ett kulturarv och vår biologiska mångfald.

Vid tangentbordet:
Pernilla Lindström
Byggnadsantikvarie vid Skellefteå museum