Fortsatt räddningsundersökning av rödockragraven i Ligga

Förra veckan inleddes årets arbete med räddningsundersökningen av rödockragraven i Ligga. Detta arbete påbörjades i augusti förra året, med anledning av att rödockra från graven har börjat eroderat ut i Stora Lule älv som en följd av ökad erosion efter vattenkraftsutbyggnaden. Om bakgrunden till undersökningen och hur det gick förra året går att läsa i ett tidigare blogginlägg här på Kulturmiljöbloggen: Rödockragraven i Ligga

Den 8 maj begav sig undertecknad med kollegorna Lars Backman och Rasmus Lundqvist iväg till Jokkmokk och Ligga för att titta till rödockragraven inför årets fältarbete – och för att göra en bedömning av snöläget samt hur det var med tjäle i marken. Vi fick oss en långpromenad, då skogsbilvägen mot Muddus nationalpark var väldigt blöt och lerig, och därmed avstängd. Vi var lite bekymrade under promenaden, då det låg en hel del snö i diket och i skogen. Turligt nog hade däremot graven tinat fram, den ligger i söderläge precis invid Stora Lule älv, så vi bestämde oss för att vi kunde köra igång fältarbetet enligt plan den 22 maj. Vi passade på att lyfta undan markduken och alla de stenar som tyngde fast duken, efter vår igenläggning av undersökningsområdet i höstas. Allt såg bra ut. Det är endast några stenar ur stensättningens ytterkant som har rasat ut i erosionsbranten ner mot älven. Vi har varit oroliga över att isen skulle dra med sig en stubbe som hänger halvvägs ut i erosionsbranten, och dra med sig delar av graven ner i älven. Vi lade därefter över markduken igen, i de delar där rödockran är lokaliserad, och säkrade den med stenar. Vi ville inte att rödockrafärgningen skulle blekas av solen fram tills dess att vi kunde påbörja årets undersökning.

Igenläggningen med markduk över rödockragraven i Ligga har klarat vintern välbehållen. Foto: Frida Palmbo.

Vad vet vi då sedan förra årets undersökning? Som berättats i tidigare blogginlägg så påträffades två stycken mörkbruna färgningar med brända ben och kvartsavslag, på var sin sida om gravens kortsidor. Benen har analyserats av Leif Jonsson som är osteolog, det vill säga en benexpert. Han har kunnat se att de brända benen kommer från ren och däggdjur i medelstor storlek, och framförallt delar från tåleder och tillhörande sesamben, och ben med låg andel märgben. Det avviker därmed från ”vanligt boplatsmaterial” där ofta ben från ett djurs olika kroppsdelar förekommer i det osteologiska materialet. När min kollega Hanna Larsson gjorde en arkeobotanisk analys på jordprover som samlades in från dessa brunfärgningar påträffades brända lerfragment i ett av jordproverna. I jordprov från den ena brunfärgningen påträffades utöver brända tallkottefjäll brända fröer från mjölon/mjölon?, kråkbär, vanlig femfingerört?, fingerörtssläktet?, hallonsläktet? och starrsläktet?

Kråkbär är vanligt förekommande i arkeologiska sammanhang här uppe i norr, dels för att växten är vanligt förekommande men också på grund av att fröerna är hårda och motståndskraftiga mot nedbrytning. Bären kan ha använts som föda och riset som tändved. Enligt skriftliga källor har kråkbär också använts i samisk matlagning, bland annat till saft och att bären har kokats i renmjölk, ibland tillsammans med kvanne. Mjölon förekommer då och då i arkeologiska sammanhang, oftast i kokgropar och härdar, men också i gravar. Bärriset ska vara bra som tändved och kan därför ha använts för att göra upp eld. Under historisk tid har mjölon också använts vid garvning av skinn, då bladen innehåller garvämnen. Blad från mjölon kan också ha använts vid färgning av tyg samt som medicin, då bladen innehåller antiseptiska ämnen. Hallon kan ha använts som föda. Fingerörtssläktet är vanligt förekommande i bland annat torr mineraljord, torrbackar och strandvallar, men precis som fynden av eventuella starrfrön är materialet är hårt åtgånget, och det är svårt att dra några slutsatser om just dessa fynd.

Brända ben från dessa brunfärgningar har daterats till omkring 5000 f.Kr., vilket överensstämmer mycket väl med de två tidigare undersökta stensättningarna med rödockra som finns i Norrbotten. Den ena anläggningen har gett en datering till 5470-5227 f.Kr. och den andra till 4899-4721 f.Kr., vilket indikerar att området kan ha nyttjats vid flera tillfällen. Vi önskar dock göra fler dateringar från dessa anläggningar för att säkerställa dessa.

Måndag 22 maj drog vi alltså igång årets fältarbete i Ligga. När vi närmade oss undersökningsområdet upptäckte vi till vår förskräckelse att delar av vägen hade eroderat bort sedan vi tog vår långpromenad i början av maj. Det låg en hel del avverkade ungträd, grenar och sly i diket invid vägen. Då snön smält så var det fortfarande is och tjäle under de avverkade massorna, vilket medförde att smältvattnet inte hade någon annan väg att ta än att rinna över skogsbilvägen. Detta medförde att vägen underminerades och var i stort behov av åtgärd. Turligt nog så åtgärdades detta efter några dagar. Precis som förra året fick vi fantastiskt fin hjälp från Jokkmokks Allmänning, som ställde upp och transporterade all fältutrustning med båt ut till undersökningsområdet. Utan den hjälpen hade det blivit ett antal vändor fram och tillbaka till bilen för att gå med all utrustning. Så vi är mycket tacksamma för den värdefulla hjälpen. Även om området är relativt lättillgängligt så underlättar det att slippa bära på all utrustning, och det ger oss såklart mer tid till själva undersökningen. Vi hade strålande sol och sommartemperaturer de två första dagarna, men därefter svängde vädret och vi har haft kyliga dagar med mycket blåst.

Delar av Muddusvägen som eroderat bort. Foto: Frida Palmbo
Leif och Natanael från Jokkmokks Allmänning hjälper till att transportera all fältutrustning till grävplatsen. Ni är guld värda! Foto: Frida Palmbo.

Förra veckan hittade vi ännu en anläggning bestående av en brunfärgning med brända ben, i ett område där fynd av något enstaka bränt ben gjordes i samband med förra årets undersökning – och i ett område där arkeologisökhunden Blixtra med hundförare Gunilla Lindbäck från Arkeologisökhund i Norr markerat för eventuell förekomst av brända ben. Blixtra markerade även för förekomst av brända ben i de brunfärgningar som nu har visat sig vara omkring 7000 år gamla!

En brunfärgning med brända ben påträffades vid framrensning av rödockrafärgningen i den västra delen av stensättningen med rödockra. Foto: Frida Palmbo.
Arkeologerna Lars Backman, Rasmus Lundqvist och Hanna Larsson arbetar med räddningsundersökningen av rödockragraven i Ligga. Foto: Frida Palmbo.

Rasmus har påbörjat undersökningen av den nya anläggningen, samtidigt som Hanna samlar in jordprover ur en av de delundersökta brunfärgningarna för kommande analyser. Samtidigt har vi avgränsat rödockrafärgningen och gräver oss nu ner i denna, och ser med spänning fram emot vad vi kommer att hitta under resterande veckors undersökning!

Arkeologerna Sebastian Lundkvist och Rasmus Lundqvist arbetar med räddningsundersökningen av rödockragraven i Ligga. Foto: Frida Palmbo.

Vill du besöka undersökningen så bjuder vi in till guidade visningar tisdag 13 juni kl 14.30 och kl 18.00 samt tisdag 20 juni kl 14.30 och kl 18.00. För mer information, se: Visning vid rödockragraven i Ligga. Varmt välkommen!

Sämre lunchrum kan man ha! Foto: Frida Palmbo.

Vid tangentbordet denna fredag:

Frida Palmbo
Arkeolog och projektledare vid räddningsundersökningen i Ligga

Ett guldkorn från Arjeplogsfjällen

Visst är det något speciellt med våren då nytt liv börjar sippra fram ur den frusna jorden och vi får återigen se grönska där marken en gång var vit och kall? I och med att sommaren börjar nalkas så börjar äntligen fältsäsongen för de arkeologiska uppdragen här i Norrbottens län och jag tillsammans med mina kollegor stampar otåligt vid portarna, likt kor på väg ut på sommarbete.

Även om snön börjar vara ett minne blott utmed det norrbottniska kustlandet så ligger dock snön kvar på många ställen i vårt läns fjällkedja och för de som vill och har ögonen med sig, kan de hitta gömda guldkorn. I ca 10 000 år har vårt län varit fri från inlandsisen och sedan dess bebotts av människor runt om i vårt län. För Norrbottningarna, både nu och då, har jakt och fiske varit en stor del av livsstilen och sättet att överleva här, speciellt i vår fjällkedja.

Under påskhelgen hade jag vägarna förbi Miekak och Mavas för att hälsa på släkt. På vägen gjorde vi ett stopp för att kasta ett getöga på hällmålningen som finns intill sjön Kaskeure, Raä Arjeplog 4233, ca 33km norr om polcirkeln. Vid utloppet av sjön Låddávrre i Arjeplogs fjällvärld finns en klippa och under denna klippa finns en liten dörr på ca 1×1 meter som leder till en i dagsläget oregistrerad liten gömma. För den som inte räds trånga utrymmen kan de där hitta Stalolahpah. En grotta som använts som tillfällig boplats av människorna i området. Namnet Stalolahpah kan översättas till, Stalo, en våldsam jätte enligt samisk folktro, och Lahpa, överhängande sten/ klippblock, (Grundström 1948).

Stalolahpahs ungefärliga position utsatt med GPS och kartan skapad i ArcGIS. Topografisk webbkarta, Lantmäteriet CC BY 4.0.
Ingången till grottan är gömd under ett stort stenblock och svår att finna. Foto: Rasmus Lundqvist
Den restaurerade dörren. Stor nog för att krypa igenom. Foto Rasmus Lundqvist

Grottan har enligt uppgifter använts som en tillfällig boplats för renskötande samer, men även jägare och fiskare, i området. 1995 gjorde Silvermuseet i Arjeplog tillsammans med Länsstyrelsen en restaurering av grottan och de som lyckas hitta den kan i dag få en glimt av hur det var att leva där. Inuti grottan finns en härd byggd på så vis att en liten kittel kan hängas ovanför elden och ett litet, naturligt hål i ”taket” fungerar som skorsten. Golvet är täckt av mjukt sly och ris vilket inger en mysig och inbjudande atmosfär.

Den restaurerade härden i grottans ytterkant med en kedjelänk för att hänga en gryta eller dylikt. Foto Rasmus Lundqvist

Denna grotta har använts av renskötare, jägare och fiskare under en lång tid och med tanke på dess läge är detta inte svårt att förstå. Med en utsikt över sjön Låddávre med sina fiskemöjligheter och just vid trädgränsen innan kalfjället, ypperligt för fågeljakt ligger grottan väl till i sin miljö.

Grottans norra ända är kallmurad med skifferblock och en ställning med tillhörande hängare är upprest inuti. Foto Rasmus Lundqvist
Grottans öppning sett inifrån samt spår från en tidigare besökare (hare). Foto Rasmus Lundqvist
Informationsskylten intill grottans öppning sett från insidan. Foto Rasmus Lundqvist
Utsikten från Stalolahpah ner mot sjön Låddávre, Sydväst om grottan. Foto Rasmus Lundqvist
Stalolahpah i förhållande till Raä Arjeplog 4233. Skapad i ArcGIS. Topografisk webbkarta, Lantmäteriet CC BY 4.0.

Stalolahpah ligger undangömt och skyddat från omvärlden i Arjeplogs fjällmarker, långt från närmaste väg. Trots att denna plats inte är någon kulturlämning så är detta definitivt en plats värd att besöka för den som är respektfull, aktsam och uppmärksam.

Vid skrivbordet, arkeolog Rasmus Lundqvist

Referens

Grundström, Harald (1948). Lulelapsk ordbok Bd 2 M-Sinne. Uppsala: Lundequistska bokh.