Rödockragraven i Ligga

I augusti i år inledde Norrbottens museum en arkeologisk räddningsundersökning av rödockragraven strax nedströms Ligga kraftstation i Jokkmokks kommun. Ligga kraftverk i Stora Luleälven togs i drift 1954. På ett historiskt ortofoto från 1960-talet framgår det att strandlinjen har legat 8-9 m längre söderut än vad den gör idag. På grund av den ökade erosionen efter vattenkraftsutbyggnaden har älvbrinken sakta men säkert förflyttat sig allt närmare graven, och rödockra har tyvärr börjat rinna ut i erosionskanten ner mot Stora Lule älv. 2020 genomförde Norrbottens museum en skadedokumentation av platsen, som Jannica Grimbe berättat om i ett tidigare blogginlägg här på Kulturmiljöbloggen: Rödockragravar i Norrbotten

Vid skadedokumentationen konstaterades mycket riktigt att rödockra börjat erodera ut från graven, som på sikt därför riskerar att förstöras. Länsstyrelsen gav en konsult i uppdrag att under förra året titta på möjligheter att bygga upp ett erosionsskydd vid graven. Konsulten menade att detta skulle vara möjligt, men att det i så fall dels skulle kräva ingrepp i fornlämningen och dels skulle tillstånd enligt strandskydd och för vattenverksamhet behövas. Dessutom skulle ett erosionsskydd kräva underhåll och eventuell flytt i framtiden, vilket därmed skulle kräva finansiering även längre fram. Länsstyrelsen har därför bedömt att det mest hållbara för graven och den intilliggande boplatsen är att en räddningsundersökning genomförs, för att ta tillvara på den vetenskapliga information som finns på platsen innan det är för sent.

Rödockragraven i Ligga upptäcktes i samband med att Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering ägde rum i området 1994. Intill graven hittades även vad som bedömdes vara eldpåverkad sten, som är mycket vanligt förekommande på förhistoriska boplatser. Utöver att undersöka själva graven kommer vi även att undersöka ytor runt omkring, för att se om det finns någon relation till en omgivande boplatsyta.

Graven i Ligga är en stensättning, som är en typ av förhistorisk gravanläggning som är uppbyggd av sten och har en flack eller svagt välvd profil. Graven i Ligga ligger ca 165 meter över havet, och är idag både den nordligast och västligast belägna rödockragraven som hittills har hittats i Norrbotten. Det är dessutom den enda av rödockragravarna som ligger ovanför högsta kustlinjen, alltså det område som täcktes av havet efter inlandsisens avsmältning. Däremot är Liggagraven belägen invid Stora Lule älv, så när havet stod som högst i Jokkmokksområdet så fanns närmaste havsvik ca 2 mil åt sydöst, i höjd med Messaure. Därmed kan Stora Lule älv ha fungerat som en förlängning av denna havsvik.

Sedan tidigare är det bara två rödockragravar som har undersökts i Norrbotten. Det är arkeolog Lars Liedgren, som bland annat varit verksam vid Silvermuseet i Arjeplog, som under 1990-talet genomförde arkeologiska undersökningar av en rödockragrav vid Manjärv i Älvsbyns kommun och en rödockragrav i Västra Ansvar i Överkalix kommun. Båda dessa gravar har visat sig vara ca 7000 år gamla, och därför förmodas även Liggagraven vara lika gammal. I Sverige så har faktiskt stensättningar med rödockra bara hittats i Norrbotten, men även i Finland förekommer det stensättningar med rödockra från äldsta stenålder. Detta indikerar att det kan röra sig om ett gravskick som förekommer längs med Bottenvikskusten under äldre stenålder. Stensättningar med rödockra är faktiskt de äldsta uppbyggda gravmonumenten i Norden!

Jag är mycket tacksam över att Lars Liedgren ställer upp som bollplank och hjälper oss med räddningsundersökningen i Ligga. Det är mycket värdefullt att kunna utbyta tankar och diskutera metod och tillvägagångssätt med någon som har erfarenhet av att undersöka den här typen av fornlämningar. Ingen av oss arkeologer på Norrbottens museum har tidigare undersökt den här typen av fornlämning, och det är guld värt att få ta del av Lars Liedgrens kunskaper.

Den arkeologiska räddningsundersökningen finansieras genom Länsstyrelsen, men på grund av begränsade resurser så kommer arbetet att delas upp på åtminstone två år. Årets undersökning inleddes 15 augusti och pågick fram till den 1 september. Med mig i fält hade jag mina kollegor Hanna Larsson, Lars Backman och Sebastian Lundkvist. Några dagar hade vi även förmånen att ha med oss Anna Rimpi, arkeolog vid Laponiatjuottjudus, som tagit semester för att få möjlighet att vara med vid denna undersökning. Även Tor-Henrik Buljo, en tidigare arkeologkollega, hälsade på oss en dag och hjälpte oss också under några timmar. Undersökningar av detta slag är ovanliga, så att fler arkeologer än vi vid Norrbottens museum är intresserade av projektet är inte förvånande och såklart väldigt roligt! Vi har dessutom haft besök av arkeologer från Västerbottens museum, Umeå universitet, intresserad allmänhet och historiker från Luleå Tekniska Universitet.

Då det bara är två gravar av den här typen som är undersökta sedan tidigare vill vi göra en grundlig undersökning där vi noggrant dokumenterar varje steg. En arkeologisk undersökning innebär ju ett borttagande av en fornlämning, som får leva kvar genom den dokumentation som upprättas vid undersökningen. Därför dokumenterar vi noga varje led av arbetet. Dokumenterar gör vi genom att beskriva i ord, fotografera, rita planer och profiler och genom noggranna inmätningar. Vi sållar all jord som grävs bort, för att även kunna hitta små fynd som lätt kan missas i samband med grävningen. Vi samlar också in prover för framtida analyser, som kommer att kunna ge oss mer kunskap om denna fornlämning efter att själva undersökningen är klar.

Arkeolog Sebastian Lundkvist sållar bortgrävda jordmassor i Ligga. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Inför och under den arkeologiska undersökningen har vi fått god hjälp av markägaren, Jokkmokks Allmänning. Inför undersökningen avverkades de träd som stod på och intill graven samt i området för den förmodade boplatsen. Genom att få bort träden kan vi få bättre dokumentation genom att vi slipper skuggor från träden på våra fotografier, men det ger oss också bättre möjlighet till inmätningar. Vi har dessutom fått hjälp med båttransport av vår fältutrustning till och från grävplatsen, vilket besparat oss en hel del tid då vi sluppit bära all utrustning. Den hjälpen har varit fantastisk, och vi hoppas på ett liknande samarbete nästa år!

Personal från Jokkmokks Allmänning fäller träd inför den arkeologiska räddningsundersökningen i Ligga. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Som ett första steg vid årets undersökning avtorvades stensättningen och en yta runt omkring denna, för att vi skulle kunna få en tydlig avgränsning av graven. När torven var borttagen krävdes det även en rensning av ytan, där rötter och kvarvarande organiskt material rensades bort så att stenpackningen framträdde tydligt. I gravens mitt och i några andra områden mellan stenarna syntes rödockrafärgad sand. Därefter genomfördes dokumentation av denna nivå, där vi bland annat fick hjälp från vår museifotograf Rúnar, som har flugit med drönare och fotograferat graven inför en framtida 3D-modell. Därefter satte vi ut en 1 meter bred profilbank genom graven, som tillsvidare kommer att sparas så att vi även kan dokumentera graven i profil. Därefter var det dags för oss att lyfta sten! Här behövde vi ha en plan, då graven kommer att rekonstrueras på platsen när själva undersökningen är klar. Därför flyttade vi det ytliga stenlagret, med hjälp av spett och handkraft, kvadratmeter för kvadratmeter. Stenen har lagts upp vid sidan av i samma ordning som de har legat, med laven på stenarna uppåt. Om vi hade lagt stenarna med laven nedåt mot marken så skulle laven börja dö. Det tar tid för lavar att etablera sig på stenar, så genom att spara de lavbeväxta stenarna kommer vi att kunna utföra en bättre rekonstruktion av graven.

Avtorvning pågår. Arkeologerna Lars Backman, Sebastian Lundkvist och Hanna Larsson har påbörjat arbetet med att få bort all vegetation från stenpackningen. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
Snart har hela rödockragraven avtorvats. Arkeologerna Hanna Larsson, Sebastian Lundkvist, Anna Rimpi och Lars Backman rensar bort torv i ytterkanten av graven. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
Rödockragraven i Ligga är avtorvad i sin helhet. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Sammanlagt flyttade vi ca 400 stenar i detta skede, och ytterligare 400 stenar utan lavar togs bort och lades i en hög. Vi behövde ingen extra träning dessa arbetsdagar… Därefter behövde ytan rensas på nytt, då det framkom nya områden med torv där stenarna hade lyfts bort. Vid denna rensning framkom två stycken mörkbruna färgningar med brända ben och kvartsavslag. De ligger på var sin sida om gravens kortsidor, under det som vi bedömt som ytterkanten av stenpackningen. Detta gör att vi med säkerhet kan säga att dessa anläggningar med brända ben inte kan vara yngre än vad graven är, utan de är antingen äldre eller samtida. Brunfärgningarna visade sig innehålla stora mängder brända ben från matrester som har bränts. Vi har undersökt brunfärgningarna till 50 %, genom att vi har lagt en profil rakt över anläggningarna och grävt bort den ena halvan. Tanken är att resterande halva ska undersökas färdigt nästa år. Hanna, som även är osteolog (benexpert), kommer att titta närmare på benen nu i höst, men hon har kunnat se att det åtminstone rör sig om brända ben från däggdjur.

En av brunfärgningarna med brända ben. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Vi hade i slutet av den första arbetsveckan besök av hundförare Gunilla Lindbäck med arkeologisökhunden Blixtra. De har sökt av området kring graven och i området runt boplatsen. Blixtra tränas i att markera för förekomst av brända ben (matrester, ej mänskliga ben) och hon markerade på ett antal platser kring graven och även inom ett område utanför denna. På tre av dessa platser har vi hittills kunnat bekräfta förekomst av brända ben. Blixtra markerade nämligen dels platserna för där brända ben påträffades i de mörkbruna färgningarna, men också på ett ställe mitt i graven där vi efter avtorvningen hittade några fragment av brända ben.

Hundförare Gunilla Lindbäck med arkeologisökhunden Blixtra. I bakgrunden ritar Sebastian Lundkvist rödockragraven i plan efter avtorvning. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
Fynd av brända ben. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

VI hann även få fram en tydlig avgränsning av rödockrafärgningen på ena sidan av profilen. Rödockrafärgningen kommer bli vårt fokus när vi fortsätter nästa års undersökning, i och med att denna bör kunna ses som en avgränsning av själva gravläggningen. Graven i Ligga är ungefär dubbelt så stor som rödockragravarna i Manjärv och Ansvar, åtminstone sett till storleken på stenpackningen som är lagd ovanpå rödockran. Kanske kan detta tyda på att det finns två gravlagda individer bredvid varandra? Det blir mycket spännande att få fortsätta räddningsundersökningen nästa år och se om vi kan svara på denna fråga. Vi kommer dessutom ha med oss en del resultat från årets undersökning och därmed mer kunskap till nästa år. De brända benen från anläggningarna på ömse sidor om graven kommer att analyseras osteologiskt. Då kommer vi få kunskap om vilka djur som varit en del av födointaget för de människor som vistades i området. Vi kommer också att skicka jordprover från dessa anläggningar för lipidanalys, för att se om det finns spår av andra fetter än vad som kommer från de brända benen. Dessutom kommer vi att sända brända ben för C14-analys och därmed få en datering på dessa anläggningar. Hur gamla är de? Kommer Liggagraven visa sig vara lika gammal som rödockragravarna i Manjärv och Ansvar? Arkeologer från Miljöarkeologiska laboratoriet vid Umeå universitet har besökt oss och tagit en del jordprover från både rödockran i graven och från de förmodade boplatsen. Deras analyser kan förhoppningsvis bland annat ge oss indikationer på var vi bör undersöka ytor inom boplatsområdet. Hanna, som inte bara är osteolog utan även miljöarkeolog, kommer att göra makrofossilanalyser på jordprover från brunfärgningarna. Det blir spännande att se om hon hittar något intressant i dessa jordprover!

Rödockrafärgningen framträder tydligt. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
Som en del av dokumentationen har varje framrensad nivå bland annat dokumenterats genom planfotografering som skett med hjälp av ett långt fotostativ. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
mAnläggningar, färgningar, fynd, prover m.m har mätts in med en GPS med nätverks-RTK, som ger mycket exakta positioner för varje inmätt punkt. Här ses Sebastian Lundkvist mäta in rödockrabegränsningen i ena halvan av graven. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Årets undersökning avslutades med att vi har lagt igen undersökningsområdet med markduk. All jord som vi har grävt bort vid årets undersökning har skottats in i sandsäckar, som har lagts ovanpå markduken längs med profilen på ömse sidor, för att förhindra denna från att rasa ut. Därefter så har markduken förankrats med stenar från högarna med fyllnadssten som vi lyft upp ur graven. Nu håller vi tummarna för att igenläggningen är tillräcklig och att erosionen inte ställer till med några skador inför vår fortsättning under nästa år. Årets fältsäsong är snart till ända, men vi längtar redan tills nästa år då vi kan fortsätta undersökningen i Ligga!

Sämre lunchrum kan man ha! Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.
Lite hundmys förgyller fikarasten. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum.

Det kändes vemodigt att lämna grävplatsen i Ligga när vi inte är klara, men vi är glada över tre fantastiska fältveckor och med årets insats. Vi ses igen nästa år!

Fantastisk miljö att arbeta i! Rödockragraven i Ligga vid slutet av 2022 års räddningsundersökning. Foto: Frida Palmbo © Norrbottens museum


Vid tangentbordet:
Frida Palmbo, arkeolog och projektledare vid räddningsundersökningen i Ligga

Hunden, människans äldsta följeslagare

Just nu är det kanske många som har en lurvig liten följeslagare sittandes i soffan, nämligen hunden. Idag är det vanligt med hundar men har du någonsin tänkt på hur långt tillbaka i tiden människan använt hunden? Och hur gick domesticeringsprocessen från varg till hund till?

Hunden är faktiskt det första djuret som människan domesticerade och är vår äldsta följeslagare. Europas äldsta påträffade hund är från Goyet i södra Belgien och är 31700 år gammal. Genom studier av DNA och arvsmassa kan man visa att hunden skiljdes från vargen för mellan 27 000 och 40 000 år sedan. Mer vanliga fynd av domesticerade hundar börjar dyka upp i det arkeologiska materialet runt 17000­-15000 år sedan. Det är inte säkert om domesticeringen skett på endast ett ställe eller om det skett på flera platser vid olika tidpunkter. Den äldsta påträffade hunden i Sverige är ca 10 000 år gammal och påträffades i Almeö vid Hornborgarsjön.

Hunden har varit en ovärderlig följeslagare för människan och använts inom flera olika områden. Historiskt och arkeologiskt sett har hunden använts för jakt, transport, vallning samt för att vakta och varna. Idag används många hundar främst till sällskap och för allt ovanstående plus en hel rad andra olika uppgifter. Några exempel på mer moderna uppgifter är spårning/sök av allt från svampar till droger, bomber och människor. Ledarhundar och olika former av service/hjälphundar för allt från diabetes, epilepsi och psykisk ohälsa. Det finns även en rad olika hundsporter och hundutställningar och hundar kan till och med användas inom arkeologin. Vi på Norrbottens museum har börjat använda oss av arkeologisökhundar. (Se tidigare blogg inlägg om arkeologisökhundar här)

Det finns många tecken på att hundar både varit mycket värdefulla och användbara samt att människan haft starka band till hundar. Hundar har till och med blivit begravda likt människor med gravgåvor. Ett exempel på detta är hundbegravningarna i Skateholm som begravdes ca 5000 f.kr. I Skateholm hittades 17 st hundbegravningar. Många av hundarna hade begravts med stor omsorg, en av hundarna hade fått rödockra strött över sig och till och med fått med sig gravgåvor. Hunden hade helt enkelt fått en begravning likt en människa. Hundar finns också med på hällmålningar/ristningar och hundar återfinns på samiska trummor.

När varg blev hund

En fråga som många nog funderat över är hur det gick till när människan domesticerade vargen till en hund. Det finns en rad olika teorier om hur det gått till men ingen vet säkert. En huvudfråga är ofta om det var människan som närmade sig vargen eller vargen som närmade sig människan. Kanske var det en kombination av att både vargen och människan naturligt började interagera med varandra då de jagade samma byten. En av teorierna är att människorna tog vargvalpar som de uppfostrade och avlade vidare på, en annan teori är att vargarna började söka sig till människornas bostäder för matrester. Det man vet säkert är att domesticeringsprocessen började med att tämja en vild varg och att det gick från vild varg till tam varg och från tam varg till hund. Det finns en tydlig brytpunkt från tam varg till hund. Det är skillnad att tämja och domesticera ett djur och för att ett djur ska kunna domesticeras måste det uppfylla en del krav. Bland annat ska djuret ha lätt att anpassa sig, se människan som ledare, vara lugn och lätthanterlig, kunna leva och föröka sig i fångenskap och givetvis ska djuret vara användbart för människan.

Skillnaden mellan varg och hund utmärker sig tydligt i några olika kännetecken. Enligt osteologer ter sig domesticering liknande på alla djur och det finns tydliga skillnader i skelettet. Tar vi domesticeringen av hund blev först hunden mindre än vargen, hundars kranium skiljer också från vargen, hundar har både mindre hjärna och mindre kranium, hundar har också ett så kallat stop (en pannavsats) mellan panna och nos som vargen saknar. Med tiden har hundar också fått kortare nos vilket lett till att tänderna trycks ihop mer. Utöver skillnader i skelettet fick hundar fler pälsvariationer och färger. Det som framförallt skiljer vargen och hunden åt är beteendet. Hundar är undergivna människan även i vuxen ålder och hundar kan läsa människors beteende på ett sätt som vargen inte kan. Med tiden och genom människans avel och påverkan har flera varianter av hundar i olika storlekar och funktioner vuxit fram. Tänk att en mops faktiskt härstammar från en varg!

Idag finns en mängd olika varianter av hundar och hundraser. Foto: Ida Mattsson

Hundar i norra Sverige och Norrbotten

I norra Sverige och Norrbotten har hundar varit mycket viktiga. Samerna har använt sig av hundar i århundranden och för samerna har hunden varit ovärderlig. Hunden har använts både till jakt och för att vakta/varna och sedermera har hunden använts för renvallning.  Idag finns tre rasstandarder av lapphund: svensk lapphund, finsk lapphund och lapsk vallhund. Den svenska lapphunden anses ha anor långt tillbaka i tiden, enligt vissa ca 6000 år och den svenska lapphunden var den första hunden som skrevs in i Svenska Kennelklubbens första stambok år 1893. Idag anses dock inte den svenska lapphunden vara en så bra renvallare eftersom den avlats till sällskap under för lång tid. Det finns intresse av att försöka återinföra den svenska lapphunden som en renvallare då rasen börjar vara hotad. De vanligaste raserna för renvallning idag är finsk lapphund och blandraser med bordercollie och australiensiska vallhundar.

Renhund som vallar ren. Fotograf: Gösta Andersson, finns i Norrbottens museum bildarkiv

En annan intressant aspekt är att samerna har flera olika ord för hund beroende på vad det var för slags hund och vad den användes till. Några av många exempel från olika samiska språk är:

Nordsamiska:

Hund – Beana

Liten hund – Ráhkka

Klok hund – Šuvon

Lulesamiska:

Hund – Bena

God vallhund –Sjuovon

En hund i kanterna av renhjorden – Rabdak

Storväxt hund – Hårtte

Sydsamiska:

Hund – Bïenje

Fullärd renhund – Sjåavonje

Parningslysten hund – Vinjniebïenje

Tjuvaktighund – Soelehbïenje

Sameflicka leker med en hund, Mavas 1960. Fotograf: Bert Persson

Samisk berättelse om hundens ursprung

Det finns en berättelse hos samerna om hundens ursprung och hur det kom sig att man började använda hundar vid renvallning. Berättelsen finns i lite olika varianter, en variant kommer från Johan Turis bok Muittalus samid birra frånår 1910 som översatters till svenska år 1917 med namnet En bok om samernas liv. Johan Turi (1854-1936) var en samisk författare som skev den första boken som gavs ut av en samisk författare på samiska och hans bok är en skildring av renskötande samers liv i början på 1900-talet. Enligt Turi så är berättelsen om hundens ursprung följande:

Citat från Turi 1987 [1917] sida 104-106:

”Hunden har också varit ett vilt djur. Och han började finna det besvärligt att söka sin föda i marken, när han ibland svälte förskräckligt, därför att det inte fanns mat, när inte vargen var ihop med renarna i denna samma trakt. När varg och renar äro i samma trakt, så finns det nog mat för alla vilda djur, och då äro alla vilda djur församlade: järvar, rävar, korpar, örnar och hundar. Och då fanns det nog mat. Men då var det också brådska och fruktan. Kommer vargen eller järvarna, som äro starkare, så röva de. Och om den svagare inte blir rädd och ger sig i väg, så blir han dräpt; vargen dräper ofta svagare djur: rävar, fjällrävar, harar och hundar.

Och hunden började tänka: »Jag ger mig tjänst hos lappen. » Han kom ihåg, när han en gång hade varit till en lappby, när lappen först höll på och samlade sin hjord, och hunden såg på och hörde på, när lappen samlade hjorden. Och när lappen var i knipa, därför att han inte fick ihop hjorden, så kraxade han och tjöt och skrek, och så kunde han skälla som en hund. När hunden hörde det, så började han skälla och satte iväg emot lappen, och då blevo renarna rädda och sprungo ihop i en flock. Och då tyckte lappen om hunden och ville, att han skulle ge sig till dräng hos honom, och då ville han att han skulle komma och hälsa på, och han gav honom köttspad att dricka. Hunden tyckte om maten, och han såg, att det fanns mycket ben och köttbitar på loaido, och han ville ha dem att äta, men han tordes inte, han var litet rädd för att han skulle ha ihjäl honom. Han gick alltjämt ut i marken och strövade omkring där och sökte mat där och hittade ett vargspår och följde det, tills han fann ett ställe, där vargen hade dräpt en hare, och han sökte där, men han hittade inte mer än ett framben, och det gnagde han på, och när han blivit färdig med det, så gav han ut att spåra igen. Så hittade han ett renkadaver, och där fanns många andra djurs spår. Och även där fanns det ett ben och benknotor, och så tog han och åt och bar det med sig och gick, där det fanns många andra spår. Och han fann där ett ställe, där en räv blivit dräpt och uppäten, så att det inte var mera än svansen kvar, och han tyckte ju om, att vargen dräpt den som alltid är framme och äter på andra ställen, där det finns mat. När han spårade vidare, så fann han ett ställe, där hans kamrat blivit dräpt och uppäten; det var bara huvud och svans kvar, men han visste bestämt, att det var hans kamrat. Och då började han bli rädd för att »han dräper mig också». Och när han hörde vargarna komma, så blev han rädd och sprang i ett sträck till lappen.

När han kom fram, så sade han:  »Tag mig nu till dräng, jag vill inte mera vara ett vilt djur.»  Lappen frågade:  »Vad vill du ha i lön?»  Hunden svarade:   »Jag vill inte ha annat än köttspadet och det jag kan vädra mig till och att man inte slår mig, därför att jag inte kan arbeta mer.»  Och så kommo de överens, och hunden började som dräng. Och det var mycket bra för lappen. Och så satte lappen hunden att hämta flera hundar, och den hämtade flera. Och en var en sådan hund, som visste redan på förhand, när vargarna komma, och han talade om för husbonden, att vargarna äro i närheten, och husbonden började samla ihop hjorden och vakta den strängt. Det finns än idag några sådana hundar, som äro vaksamma och veta, när vargen kommer. Men nu kan ingen mer tala hundens språk, och därför förstår man inte, vad hunden berättar. Men en och annan hund förstår nog, vad människan säger. I forna tider ha alla djur och träd och stenar och allt, som finns på jorden, talat, och så skola de tala vid den yttersta domen också.” (Turi 1987 [1917]: 104-106)

Johan Turi beskriver alltså att hunden har varit ett vilt djur men hunden hade det inte så lätt i vildmarken och hade ibland svårt att hitta mat och svalt i perioder.

Hundar fick främst mat efter att vargen varit framme och åt av det vargen dödat vilket främst var renar. Men det var mycket farligt för hunden för om vargen eller något annat större djur som järven kom så hade de ihjäl hunden om han inte var snabb nog att ge sig iväg.

Hunden började fundera om han skulle söka sig i tjänst hos samerna. Hunden mindes när han varit i en sameby och stött på en same som samlade sin renhjord.  När samen inte fick ihop renhjorden började han skrika, kraxa och skälla som en hund. Hunden hörde detta och började också skälla och sprang mot samen och då blev renarna rädda och sprang ihop i en flock. Samen tyckte om hunden och ville at hunden skulle arbeta åt honom. Samen bjöd in hunden att hälsa på och gav han köttspad att dricka. Hunden tyckte om maten och såg att den fanns mycket köttbitar och ben hos samen. Men hunden var lite rädd för samen och tordes inte äta av benen och köttet då han var rädd att samen skulle ha ihjäl honom.

Hunden gick ut i naturen och sökte efter mat och började följa ett vargspår och följde det tills han hittade ett ställe där vargen dräpt en hare men hunden hittade endast ett framben att gnaga på. Hunden fortsätter följa vargspåret och hittar ett renkadaver men där är det också endast ett fåtal benknotor kvar, runt kadavret fanns spår från flera andra djur. Hunden följer ett av spåren och hittar en räv som vargen har dödat och när hunden fortsätter spåra hittar han ett ställe där hans kamrat blivit dödad och uppäten. Det var bara huvud och svans kvar men hunden visste bestämt att det var hans kamrat. Hunden började bli rädd att vargarna skulle döda han också och när han hörde vargarna komma så sprang hunden i ett sträck tillbaka till samen.

 När hunden kom fram till samen sa hunden ” Ta mig till dräng, jag vill inte mera vara ett vilt djur”

Samen frågade vad hunden ville ha i gengäld/lön. Hunden svarade att han inte villa ha annat än köttspadet och att man inte skulle slå han när han inte orkade arbeta mer.

Samen och hunden kom överens och hunden började arbeta åt samen och detta var mycket bra för samen. Så samen bad hunden att hämta fler hundar. En av hundarna var en hund som redan på förhand visste när vargarna skulle komma och talade om detta för husbonden så att husbonden kunde samla ihop renarna och vakta dem från vargen. Än idag finns det hundar som är vaksamma och vet när vargen kommer. Men idag finns det inte längre någon som kan tala hundens språk och därför förstår vi inte vad hunden berättar. Men en del hundar förstår nog vad människan säger.

Och vem vet en del hundar förstår nog mer än vi tror.

Vid tangentbordet:

Ida Mattsson Arkeolog/ Föremålsantikvarie

Norrbottens museum

Länk till Norrbotten Norrbottens museums blogg om arkeologisökhundar:

Arkeologisökhund | Kulturmiljö vid Norrbottens museum (kulturmiljonorrbotten.com)

Källor och vidare läsning:

Björnerfeldt. Susanne 2007. Consequences of the domestication of man’s best friend, the dog. Diss. (sammanfattning) Uppsala : Univ., 2007.http://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:170023/FULLTEXT01.pdf

Sammanfattning av studien ovan: narvargblevhund.pdf (nll.se)

Iregren, Elisabeth & Jennbert, Kristina. 2014. Hunden under forntiden:nära kompanjoner i livet och döden. Hundsport: Svenska kennelklubbens tidskrift, (12), 59-64. file://nll.se/hemkataloger/katalog4/idamat02/Arkiv/blogg%20hund/4889032.pdf

Ledin, Leif & Svanberg, Ingvar. 2013 Samernas hundar i äldre tid. I Reinhammar, Maj (red.) 2013. Saga och sed: Kungl. Gustav Adolfs akademiens årsbok. 2012-2013. Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs akademien. (PDF) Samernas hundar i äldre tid | ingvar svanberg – Academia.edu

Sametinget. 2014. Gammal hundras gör comeback?. Gammal hundras gör comeback? – Sametinget (samediggi.se)

Skoglund et al., 2015. Ancient Wolf Genome Reveals an Early Divergence of Domestic Dog Ancestors and Admixture into High-Latitude Breeds. Current Biology 25, 1515–1519 June 1, 2015 ª2015 Elsevier Ltd All rights reserved. DOI: https://doi.org/10.1016/j.cub.2015.04.019

Sammanfattning av studien ovan: Förhistoriskt DNA avslöjar hundens ursprung – Stockholms universitet

Ståhl, Anna-Britta. 2019. De skrev boken om samernas hundar. Hundsport: Svenska kennelklubbens tidskrift. (1955-). Stockholm: Svenska kennelklubben (SKK). Nr 1, 2019. 12-14+Renhundar.pdf (squarespace.com)

Svenska Kennelklubben. 2022. Svensk lapphund. Svensk lapphund | Svenska Kennelklubben (skk.se)

Svensson, Karin. 2020. Från varg till knähund. Populär historia. (1991-). Lund: Historiska media Nr 3, 2020 Från varg till knähund – hundens historia | Popularhistoria.se

Turi, Johan. 1987 [1917]. En bok om samernas liv. Facs.-utg. Två förläggare. Umeå

Öjner, Kerstin. 2016. Hunden. Populär arkeologi. (1983-). Lund: Populär arkeologi. Nr 4, 2016. https://www.pressreader.com/sweden/popular-arkeologi/20161201/281586650184563