Mellan is och hav-inventeringar 2020 i norra Västerbotten – Fanns det människor här för tiotusen år sedan?

Efter en lång väntan har vi äntligen startat Mellan Is och Hav-inventeringar också i norra Västerbotten. Mellan Is och Hav är ju ett projekt som först startades upp av Norrbottens länsmuseum för att hitta spår efter de människor som först kom till Norrbotten just när inlandsisen började smälta undan från kusten. Det var inom det projektet som den 10600 år gamla jaktboplatsen i Aareavaara blev 14C-daterad och uppmärksammad. Frida Palmbo och övriga arkeologer på Norrbottens museum håller fortfarande igång projektet nu när jag flyttat till Skellefteå.

Under de tre år som jag jobbat för Skellefteå museum har jag hittills inte haft tid att dra igång någonting liknande här, men nu i år så fick vi möjlighet att planera in litet tid för det under vår fältsäsong. Efter att ha gjort en del kartstudier insåg jag att möjligheterna borde vara stora att hitta riktigt gamla boplatser även här i norra Västerbotten. Ungefär samtidigt som människor kunde komma till Aareavaara från öster eller norr så fanns möjligheter för människor att komma till norra Västerbotten söderifrån för ungefär 10500 år sedan.

Bildtext:  De två områdena som vi börjat inventera i år heter Källheden och Ilvädersträsket. Glaciären, den stora inlandsisen skär effektivt av resvägar längre norrut eftersom den fortfarande håller större delen av Norrbottens kust i sitt grepp. Öarna visas enbart som linjer.
De två områdena som vi börjat inventera i år heter Källheden och Ilvädersträsket. Glaciären, den stora inlandsisen skär effektivt av resvägar längre norrut eftersom den fortfarande håller större delen av Norrbottens kust i sitt grepp.

Att paddla mer än 200 km från Aareavaara-trakten och söderut längs med inlandsisen utan att se land, var troligen inte möjligt, men söderifrån var den längsta landlösa sträckan ungefär 15 km. Kanske skulle det kunna ha varit möjligt att vattenvägen komma till området mellan Bastuträsk och Bygdsiljum, och om inte just då, så kanske 100 eller 200 år senare, när isen smält av litet ytterligare.  

De två områdena som vi börjat inventera i år heter Källheden och Ilvädersträsket. Glaciären, den stora inlandsisen skär effektivt av resvägar längre norrut eftersom den fortfarande håller större delen av Norrbottens kust i sitt grepp. Öarna visas enbart som linjer inom Skellefteå kommun.

Tanken var att vi skulle hitta lämpliga jaktboplatser, där människor sökt sig till höjdlägen i terrängen där de haft möjlighet att se renhjordar på långa avstånd för att sedan kunna planera jakten. Vad vi känner till bedrevs jakt på ren troligtvis när renhjordarna tvingades korsa vatten vid isälvar eller sund.  Vid Aareavaara i Norrbotten har det troligtvis gått till så, och det finns både arkeologiska och etnologiska exempel på hur vildrensjakt skett vid vatten-passager, även i andra delar av världen. De tre äldsta boplatserna som vi känner till från Norrbotten är alla till ytan små och ligger på toppen av höjder eller kullar, invid det som en gång varit vattendrag eller sund. De kvarlämnade matresterna domineras av renben.

Vi tänker oss också att en glaciärälv bör ha funnits i närheten, dels för möjlighet att jaga när djuren simmar över, dels för färskvatten och för möjlighet att färdas uppströms eller nedströms med kanot/kajak när glaciären och kusten börjat dra sig tillbaka.

Therese Hellqvist, min kollega, och jag siktade in oss på att leta efter boplatser i kulliga landskap, nära gamla isälvar och nära högsta kustlinjen. Vi valde ut två områden (Ilvädersträsket och Källheden) att titta närmare på den här säsongen. De här två områdena finns också på kartblad som aldrig blivit fornminnesinventerade. Det är alltså ingen annan arkeolog som systematiskt har sökt efter fornlämningar här.

Jag vill visa utsnitt ur våra fältkartor från Ilvädersträsket för att ge er en uppfattning om området.

Satellitbild kompletterad med terrängskuggning för 3D-effekt. Det blå är en schematisk markering för högsta kustlinjen. Här syns tydligt de våldsamma tömningar av glaciärsjöar som skett norrifrån och kullandskapet just norr om kustlinjen. Ilvädersträsket är sjön i det övre högra hörnet av kartan.
Här är jordartskartan som visar isälvssediment (grönt), isälvseroderat område (grått), morän (blått), myrmark (brunt) och berg i dagen (rött). Myrarna var för 10500 år sedan till största delen öppna vatten, den blå linjemarkeringen för Högsta kustlinjen är alltså ganska schematisk.
En topografisk karta över samma område gör det litet tydligare var sjöar, blötmyrar och torrmyrar ligger. Kullandskapet framträder kanske tydligast på den här kartan.

Både området vid Ilvädersträsket och området vid Källheden var fantastiska att besöka. Kullandskapet är helt magiskt vackert. Med de vidsträckta myrarna intill är det lätt att tänka sig myrarna som öppna vatten och kullarna täckta med gräs, videsnår och enstaka fjällbjörkar, samma typ av vegetation som fanns vid Aareavaara för 10600 år sedan.

Kullandskapet söder om Ilvädersträsket. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.
Utsikt från kulle söder om Ilvädersträsket med utsikt ut över myrlandskapet. På bilden syns också Therese Hellqvist, Skellefteå museum. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.
Utsikt från en moränrygg vid Källheden. Fantastiskt läge, men inga synliga lämningar. Therese Hellqvist söker febrilt i markskador efter spår. Foto: Olof Östlund, Skellefteå museum.

Så hur gick det för oss? Tyvärr hittade vi inga tidigmesolitiska jaktboplatser den här gången. Men vi hade bara tid att inventera en dag vid Ilvädersträsket och en dag vid Källheden. Vi hade kunnat spendera minst en vecka på vardera stället. Det innebär att stora ytor fortfarande inte är genomsökta.

Det här är dessutom två områden som ligger just vid högsta kustlinjen. Om människor blivit fördröjda i sin migration till norra Västerbotten, kan det vara så att vi borde söka mera nedströms, där kusten fanns vid ett senare tillfälle, eller uppströms där inlandsisen fortfarande låg kvar ett tag i väster under avsmältningen. När älven blev längre i samband med landhöjningen så fanns ju fler platser där viltet kunde simma över. Landhöjningen de första århundradena efter isens avsmältning var dessutom extremt snabb, 8-9 m per århundrade i höjdled. Det innebär att kusten bara låg här en mycket kort tid och älvarna snabbt blev längre från glaciärens kant till kusten. En försening i människors ankomst innebär då att de områden som man kan söka av efter de första människorna blir mycket mera vidsträckta.

Mycket av mitt resonemang kring var man kan hitta människor vid den här tiden, för 10500 år sedan, bygger på att renjakt var enormt viktig i ett arktiskt klimat (se litteraturlistan längst ned). Just när inlandsisen släppt sitt grepp finns på platsen ett tundralandskap där renen en förutsättning för mänsklig närvaro. Även om isarna smälte undan på sommaren var det fortfarande bistra vintrar. Utan alla de saker som gick att göra från en ren så skulle människor haft väldigt svårt att överleva. Bland annat är renens päls unik på så sätt att hårstråna är ihåliga och därmed isolerar mot kyla mycket bra. En lyckad renjakt på hösten innebar också ett köttförråd över vintern som kunde avgöra överlevnaden för människorna.

Några veckor efter att vi gjort våra första fältinventeringar för Mellan Is och Hav år 2020, så kom Therese Ekholm, (doktorand vid Uppsala universitet), ut med en forskningsartikel i tidskriften The Holocene (se litteraturlistan). I artikeln kommer hon fram till att det finns en gränszon där de djur som invandrar från norr och de djur som invandrar från söder möts. Den gränszonen ligger, i kustlandet, ungefär i trakterna mellan Luleå och Överkalix där inlandsisen spärrade vägen, Det som spelar stor roll för oss här i norra Västerbotten är att norr om denna gränszon finns bekräftade lämningar av renben för 10500 år sedan. Söder därom finns de första daterade lämningarna av renben som tidigast för 9500 år sedan.

Skulle det vara så att där inte finns ren som kan migrera norrut från Mellansverige till norra Västerbotten för 10500 år sedan så blir livet för de människor som försöker migrera norrut betydligt tuffare. I så fall kan inte människors migration gå fortare än barrskogen sprider sig norrut och det djurliv som hör till den. I sammanhanget är det älgskelett som finns i Skellefteå museums samlingar en indikation på ett annat naturlandskap och en annan fauna. Den drunknade för omkring 9600 år sedan i Skellefteå, alltså nästan tusen år efter att inlandsisen försvann från kusten i norra Västerbotten. (Älgskelettet är ett naturhistoriskt fynd, inte ett arkeologiskt. Den har alltså inte bevarats för att människor jagat och lämnat dess ben efter sig). Enligt Ekholm är de tidigaste älgbenen i det arkeologiska materialet i norra Sverige söder om gränszonen ungefär 9500 år gamla, alltså ungefär som älgskelettet på Skellefteå museum. Det verkar som att det inte finns speciellt mycket storvilt i Västerbotten just när inlandsisen lämnar kusten.

Om vi under våra Mellan Is och hav-inventeringar i norra Västerbotten inte hittar spår efter människor vid högsta kustlinjen, beror det då på att de inte alls kommit hit, eller att vi letar på fel ställe? Om förutsättningen för mänsklig närvaro i det nya landet är renjakt, kanske det inte är konstigt om vi inte skulle hitta några 10000-åriga boplatser vid högsta kustlinjen söder om inlandsisen?

Nu ska vi inte ge upp ännu. I områdena vid Ilvädersträsket och Källheden har vi ännu bara hunnit inventera en bråkdel av ytorna. Dessutom ligger, som jag skrev tidigare, de här områdena på kartblad som aldrig fornminnesinventerats tidigare. Att vi är där och söker gör att vi ändå hittar lämningar från yngre tid som måste registreras. I år hittade vi en tjärdal. Nästa år kanske vi hittar lämningar från yngre stenålder, eller järnålder. Fornminnesinventering är ju trots allt viktig grundforskning även om vi inte varje dag hittar sådant som är mer än 10000 år gammalt. Utan grundforskning vore arkeologi en vetenskap byggd på gissningar.  

Vid tangentbordet denna gång:

/Olof Östlund, Skellefteå museum

Litteratur:

Ekholm, Therese (2020). Hunter-gatherer adatptions during the early Holocene in norhtern Sweden. The Holocene. https://journals.sagepub.com/doi/full/10.1177/0959683620961482

Östlund, Olof (2018). Aareavaara and the pioneer period in northern Sweden, in Blankholm, Hans Peter (red.) (2018). The early economy and settlement in Northern Europe: pioneering, resource use, coping with change. Sheffield, UK: Equinox Publishing Ltd., p. [103]-138

Östlund, Olof (2019). Aareavaara och pionjärtiden: med utblick över Nordkalotten. Norrbotten. 2018/2019, s. [8]-31

Länk till tidigare blogginlägg om Skellefteälgen:

DNA – en historiebok

I varje cell i ett frö finns den DNA-kod som behövs för att göra en hel växt. Rätt avkodad kan DNAt också användas som en historiebok.

I vår forskning studerar vi DNA från spannmålskärnor för att förstå agrarhistoriska händelser. Vi har fokuserat på korn, som historiskt sett var en viktig gröda i Sverige. Extra spännande är kornodlingen i Norrbotten eftersom det är ett av de mest nordliga områdena i världen där man kan odla korn. Arkeologiska fynd indikerar att man har odlat korn längs kusten sen 800-talet och i inlandet sen 1400-talet. Det korn man odlade i området var länge så kallat lantsortskorn. Lantsortskorn är korn som odlats lokalt under mycket lång tid på samma plats och där man varje år använt en del av skörden till utsäde för nästa års odling. Resultatet blir en massa olika varianter av korn där varje variant är anpassad till de lokala förhållandena.

Nu för tiden finns få lantsorter kvar. De flesta försvann när växtförädlingen tog fart och högavkastande förädlade sorter blev ett attraktivt alternativ till lantsorterna. Endast ett fåtal svenska lantsorter finns bevarade i genbanker. Däremot kan man hitta skördeprov från lantsorter som samlats in i samband med lantbruksutställningar på 1800-talet och som därefter bevarats som museiföremål. Dessa spannmålskärnor kan inte längre gro, men genom att analysera dem genetiskt kan man ändå få reda på viktig kunskap. Till exempel har vi kunnat undersöka effekten av missväxtåren i Norrland under andra halvan av 1800-talet vilket vi skrivit om tidigare här på bloggen.

Fröer av korn. Foto: Matti Wiking Leino

När vi undersökte 1800-talskorn från Norrbotten upptäckte vi något som förvånade oss. Lantsorter är generellt mycket mer variabla än moderna förädlade sorter och olika kärnor, dvs olika plantor från samma åker, skiljer sig från varandra. I våra analyser kunde vi dock se att korn från vissa gårdar var mycket mindre variabla genetiskt sett och att enskilda kärnor från dessa gårdar kunde vara genetiskt helt identiska med varandra. Vad som var ännu mer förvånande var att vi hittade kärnor från olika gårdar som var genetiskt identiska och inte bara närliggande gårdar. Kärnor från Karesuando och Pajala i Tornedalen var genetiskt identiska med kärnor från Kvikkjokk, mer än 30 mil bort! Vi kan inte säga varför vissa typer av kärnor var så vitt spridda, men etiketten på burken som innehöll korn från Kvikkjokk gav oss en spännande antydan om en möjlig förklaring.

Fröprovet från Kvikkjokk donerades 1867 av Johan Laestadius, dåvarande kyrkoherde i Kvikkjokk. Johan Laestadius var brorson till Lars-Levi Laestadius och Lars-Levi själv tillbringade en del av sin uppväxt i Kvikkjokk. Lars-Levi hade ett stort intresse för både botanik och jordbruk. 1824 publicerade han skriften Om möjligheten och fördelen af allmänna uppodlingar i Lappmarken och där kan man läsa bland annat om hur det var att odla korn i Kvikkjokk på den tiden. Bara några år senare blev Lars-Levi kyrkoherde i Karesuando för att 1849 flytta vidare till Pajala – båda platser från vilka vi hittade kornkärnor som var genetiskt identiska med kornkärnor från Kvikkjokk! Hittar vi identiska kärnor för att Lars-Levi tog med sig korn från Kvikkjokk och såg till att detta odlades på de orter där han verkade? Eller skickade han korn från den nya hemorten till släktingarna i Kvikkjokk? Förmodligen får vi aldrig veta, men Lars-Levi Laestadius verkar inte bara ha spridit ett kristet budskap utan kanske även utsäde till Norrbottens jordbrukare.

Vid tangentbordet:
Jenny Hagenblad, biträdande professor vid Linköpings universitet och Matti Wiking Leino, docent vid Stockholms universitet