Hur värderas 70-talets bebyggelse?

Hur förändras synen på kulturmiljö över tid? Hur förhåller vi oss till det förflutna, och de avtryck det gör i vår tid? Vilka byggnader uppfattas som värdefulla? Vilka bevaras, och kanske rent av skyddas för sina kulturvärden? På vilket sätt påverkar värderingarna hanteringen av bebyggelsen?

Dessa kulturarvsprocesser har vi undersökt i Luleå. Undersökningen har skett inom ramen för SIRen (http://www.renoveringscentrum.lth.se/siren/) som är en nationell satsning på forskning om hållbar renovering. Satsningen har gjorts med tanke på det stora renoveringsbehov som finns inte minst inom det bostadsbestånd som byggdes under 1960- och 1970-talet, i det så kallade miljonprogrammet. Utmaningen är att renovera det hållbart – med hänsyn till såväl sociala som ekonomiska och miljömässiga aspekter.

Ser man till Luleå stads utveckling, så har staden expanderat kraftigt sedan slutet av 1800-talet när bebyggelsen var koncentrerad till stadshalvön. En stor del av bebyggelsen har byggts under 1960- och 1970-talet, däribland i stadsdelar som Mjölkudden, Örnäset, Bergnäset, Hertsön, Björkskatan och Porsön.

Bild 1

Gång- och cykelväg på Porsön. Foto: Jennie Sjöholm.

Undersökningen bygger på dokumentstudier, observationer, och intervjuer med handläggare och politiker inom Luleå kommun. Fokus har varit på två stadsdelar: centrumhalvön och Porsön, bland annat eftersom kommunen för närvarande arbetar med fördjupade översiktsplaner och utvecklingsplaner för dessa områden.

En liten del av Luleås bebyggelse har ett formellt skydd. Gammelstads kyrkstad är upptagen på UNESCO:s världsarvslista. Den är också en kulturmiljö av riksintresse, enligt Miljöbalken, tillsammans med Svartöstaden, Karlsvik, samt Gäddvik. I centrum skyddas bland annat Bergströmska gården, hamnkranen i Södra hamn, och Pontusbadet som byggnadsminne. Några byggnader, däribland Vetenskapens hus, tidigare posten, har skydd i detaljplan.

Bild 2

Kvarteret Hunden. Fritz Olsson husen, som revs efter stora protester från Luleborna. Foto: Jennie Sjöholm.

Bild 3

Kvarteret Hunden. Butiks-, kontors- och hotellbyggnad som ersatte den tidigare bebyggelsen (Fritz Olsson husen). Foto: Jennie Sjöholm.

Omkring 2006 kom bevarandefrågan upp till debatt i Luleå. En fastighetsägare ville riva större delen av kvarteret Hunden, som ligger längs med Storgatan, och ersätta det med byggnader med högre exploateringsgrad. Många Lulebor protesterade, byggnadens ansågs vara värdefull, och en lång process följde. Det slutade trots detta med att byggnaderna revs.

Luleå kommun har sedan dess arbetat mer aktivt med Luleås kulturmiljöer. En inventering av all bebyggelse på stadshalvön genomfördes 2015-2016. Kulturhistoriskt värdefulla byggnader, kulturhistoriskt intressanta byggnader, samt värdefulla miljöer har identifierats.

Bild 4

Kvarteret Hägern på Varvet, som i kommunens inventering anges vara kulturhistoriskt intressanta byggnader, inom en värdefull miljö. Foto: Jennie Sjöholm.

Bild 5

Kvarteret Thule vid Södra Hamn, de s.k. Tutti-Frutti-husen, som i kommunens inventering anges vara kulturhistoriskt intressanta byggnader, inom en värdefull miljö. Foto: Jennie Sjöholm.

Stadsdelen Porsön, som byggdes på 1970-talet, är relativt oförändrad sedan den byggdes. Luleå tekniska universitets så kallade campusplan lyfter fram arkitekturen som ett av de starkaste kännetecknen för universitetsområdet. Bland annat framhålls samstämmigheten mellan det yttre och det inre, den tematiska färgsättningen, kvartersbildningen med Regnbågsallén som samlande mittstråk, och den gröna karaktären som utgör en kontrast till den omgivande naturmarken.

Bild 6

Luleå tekniska universitets campusområde på Porsön. Foto: Jennie Sjöholm.

Bild 7

Luleå tekniska universitets campusområde på Porsön. Foto: Jennie Sjöholm.

Porsökyrkan, som ligger i stadsdelens centrum tillsammans med skola, butiker och restauranger, hör till de moderna kyrkor som fått ett särskilt skydd.

Bild 8

Porsökyrkan i Porsö centrum. Foto: Jennie Sjöholm.

Undersökningen visar att Luleås bebyggelse allt mer betraktas och hanteras som kulturmiljö, även om få byggnader har ett reellt skydd. Det har skett en förändring de senaste 5–10 åren. Delvis beror detta på att när kulturmiljöer börjar uppmärksammas, det pratas mer om dem och fler reflekterar över dem, så uppfattas de också som allt mer värdefulla. Ju mer kunskap det finns om en miljö, desto mera värdefull ter den sig.

1970-talets bebyggelsemiljöer börjar uppfattas som kulturmiljö, i Luleå lyfter man fram bebyggelse som uppförts till och med 1980-talet. Det är dock inte självklart vilka värden dessa miljöer har, och hur man kan förhålla sig till det tidstypiska i dem. Den tidens stadsbyggnadsideal, med trafikseparering och hus i park, går stick i stäv med dagens stadsbyggnadsideal. Material som då användes uppskattas inte alltid idag. Dels för att de anses tekniskt undermåliga, men också av estetiska skäl. Det industrialiserade och produktionsanpassade byggandet som var kännetecknande för tiden har vi också idag, liksom faiblessen till moderna material. Hur detta förvaltas långsiktigt, och vilka avvägningar som görs ur ett hållbarhetsperspektiv, kommer att bli intressant att följa. I Luleå kommun har man kommit ett steg på vägen, genom att ha börjat prata om kulturmiljöer, och hur man ska förhålla sig till också yngre miljöer, som utgör en stor del av stadens byggnadsmassa.

Vid tangentbordet:
Jennie Sjöholm
Biträdande universitetslektor i Urban design & Kulturvård

Besynnerliga krigsfynd i Norrbotten

Det är rent besynnerligt vilka märkliga rester av andra världskriget som kan dyka upp även i Norrbotten – en del av Europa där inga större strider utkämpades under kriget. Men vad menar jag med ”inga större strider”? Det förekom väl inte några strider alls? Jo, det gjorde det. Vår historia är inte så odramatisk som många ännu tror.

Den första striden inom Norrbottens län under andra världskriget utspelade sig kring Vassijaure järnvägsstation den 20 maj 1940, då det svenska pansartåget ”Kiruna” stod vid stationsbyggnaden och med kulspruteeld ville markera för ett tyskt flygplan att det var flera kilometer inne i svenskt luftrum. Den tyska flygplansbesättningen nöjde sig inte med att fatta vinken och bege sig bort från svenskt område. De valde att skjuta tillbaka på pansartåget, varvid en värnpliktig från Piteå, Sven Sjöberg, sårades dödligt av det tyska planets eld. Nästa år, 2020, blir det exakt 80 år sedan denna händelse som påverkade många av Sjöbergs kamrater och anhöriga, liksom många Kirunabor, som såg Sjöbergs kista föras runt på Kirunas gator. Jag beskrev denna händelse närmare i min bok Tyskar och allierade i Sverige, som första gången utkom 2011 och sedan dess getts ut i en utökad pocketupplaga.

Några veckor efter Sven Sjöbergs död stred tyska och norska soldater flera gånger på norrbottnisk mark. Det var gränsröset 267A som var den gemensamma nämnaren för dessa markstrider med främst gevär och handgranater. Fysiska lämningar från striderna, inklusive en sprängd tysk stålhjälm, tyder på att någon eller några soldater dog på svensk mark. Dessa lämningar dokumenterades av undertecknad och några vänner för tiotalet år sedan och finns med i min bok Jan och Nordens frihet.

BkiNbild1

Del av tysk hjälm funnen i Norrbottens län nära gränsröse 267A. Överlämnades senare till Abisko gränsförsvarsmuseum. FOTO: Lars Gyllenhaal

På senare år har jag fått så många fina tips från läsare och föredragspublik att jag nu har material till en ny bok om Sverige under andra världskriget med fokus på främmande makters besök. Boken kommer att kunna läsas först i höst men här kommer några glimtar ur den, med norrbottniska kopplingar.

När jag av en trovärdig person fick ett tips om en man i Piteå som hittat en träkista med tyska dokument från andra världskriget – ja, då spetsade jag öronen och tog kontakt med mannen ifråga. Det visade sig att han inte bara kunde ge en detaljerad skildring av hur han fann kistan, i havet vid krigsslutet när han tjänstgjorde i svenska flottan. Han kunde även visa upp många av de dokument som han hittat. Han har tagit väl hand om dem – de är fullt användbara för vidare forskning. Det visar sig att en del handlar om olika tyska soldaters tjänstgöring och en del om var man begravt olika soldater. Särskilt tack vare de senare dokumenten kanske det blir möjligt att lösa en del gåtor kring de många, många soldater som ännu är försvunna.

BkiNbild2

Tysk ”Soldbuch”, en tysk soldats ID-dokument, som hamnade i Piteå genom fyndet av en flytande träkista från ett förlist tyskt fartyg. FOTO: Lars Gyllenhaal

Ibland händer det att man letar efter en viss sak men finner något helt annat, som är mycket intressantare. Så var det när jag rätt nyligen ringde upp en farbror utanför Kalix som sades ha två brittiska pansarfordon som jag eventuellt hade hittat bilder av tagna under kriget. Personen ifråga hade just sålt fordonen. Men så frågade han mig om jag var intresserad av en liten amerikansk bandvagn – som han hade kvar. Han beskrev den och jag tänkte att detta inte kunde vara möjligt. Det var bara att fara dit och kontrollera. Sagt och gjort. Farbrorn hade rätt, det var en T-24, som tillverkats för att USA skulle få en bandvagn som kunde fällas med fallskärm, i första hand över Norge 1942 eller 1943. Denna Norge-operation blev inte av, men drygt tusen T-24 hann tillverkas.

BkiNbild3

Undertecknad med en amerikansk fallskärmsbandvagn av typen T-24 som i flera år stått i en lada utanför Kalix. FOTO: Mika Kulju

De få T-24:or som bevarats – kan det vara några tiotal totalt – har inte alltid de stora hållarna för fallskärmarna kvar. Men det visade sig denna ha, liksom en mängd andra intressanta originaldetaljer. Jag har aldrig tidigare varit nära en sådan här vagn och undrar om det finns en enda utställd i Europa? Men i en lada utanför Kalix bevaras i alla fall en.

Stig Eriksson i Luleå gjorde ett ännu ovanligare fynd när han var ute och plockade hjortron på en myr mellan Haparanda och Boden. En välbevarad och över en meter lång tomhylsa. Ville jag titta på den stora tomhylsan? Stig lät mig komma in i hans garage och jag insåg då att den inte bara var stor. Dimensionerna var abnorma: 122 centimeters längd och en kaliber på 28 centimeter (egentligen lite större men enligt tyskt synsätt ändå klassad som 28 cm). Stig gissade att den var tysk, men var inte helt säker. Efter en del granskning lyckades jag dock hitta en tysk örnstämpel.

Efter att ha blivit fascinerad av besten och tagit alla mått kunde jag fara hem och börja diskutera över nätet med norska och tyska vänner. Det blev mycket diskuterande men nu är jag mer säker: tomhylsan kommer sannolikt från en av slagskeppet Gneisenaus kanoner, som också hänger ihop med världshistoriens näst mest vansinniga stridsvagnsprojekt. Om hur tomhylsan kan ha färdats från Norge till en hjortronmyr intill järnvägen mellan Haparanda och Boden? Det och mycket annat får du läsa om i uppföljaren till Tyskar och allierade i Sverige. Den ska som sagt vara klar i höst. Men så mycket kan jag berätta att den enorma tomhylsan numera är i säkert förvar hos Norrbottens museum.

BkiNbild4

Denna tyska tomhylsa hittades under hjortronplockning i Norrbotten och hänger ihop med ett av Hitlers mest vansinniga ”mirakelvapen”. FOTO: Lars Gyllenhaal

 

/Lars Gyllenhaal