Myrslåtter – en del av naturahushållningen

I Norrbotten finns de äldsta odlingsbygderna i kustlandet och i de nedre delarna av älvdalarna. I dessa områden fanns bra marker till både bete och slåtter på de gamla näringsrika strandängarna. Bebyggelsen växte i regel upp på högre partier i landskapet, där marken var lättdränerad. Åkermarken blev de jordar som genom bete gödslats av djuren och byarna organiserades i inägor och utmark. Inägorna var själva åkermarken som hägnades in av gärdesgårdar medan utmarken nyttjades gemensamt för bland annat bete. Gårdsbebyggelsen låg spridd på inägomarken eller samlad till en eller flera gårdsklungor. I Tornedalen låg gårdarna däremot längs med älven, i s.k. strandradbyar. Varje hemman hade sin egen mark samlad inom ett gärde, bredvid grannens. Därmed kom Tornedalens byar att utgöras av en lång rad marker som alla hade kontakt med älvstranden. Översvämning på våren bidrog till att marken fick näring och kunde växa bra.

1978_45

På väg till myrslåttern. I konten förvarades allt möjligt av matvaror. Kvinnan har en smörbytta i knäet. Pojken, Werner Mäkitalo, har en leili (träflaska) med filmjölk. Bilen är tagen vid Kangosforsen vid 1920-talets början. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1978:45.

Fram till omkring 1750 ökade bebyggelsen i Norrbottens kustland och älvdalar långsamt. Först från mitten av 1700-talet började bebyggelsen att öka, vilket berodde dels på en ökande befolkning men också på reglering av jordägande genom storskifte, laga skifte och avvittringen. Storskiftet under senare delen av 1700-talet innebar att varje fastighets ägor inom byamarken slogs samman i så få och stora skiften som möjligt, även om Tornedalsbyarna i regel var undantagna från storskiftet utifrån deras speciella ägostruktur. Laga skiftet under 1800-talet innebar att olika gårdars ägor slogs samman till ett eller några få skiften och skogen tilldelades enskilda brukare, vilket omfattade både inägor och utmarker. Detta medförde en utflyttning av gårdarna i och med att även bebyggelsen skiftades ut. I Norrbotten flyttade 22 % av gårdarna, men i Tornedalen fortsatte byastrukturen i princip på samma sätt som tidigare. Även avvittringen genomfördes under 1800-talet och då fördelades skogsmarken mellan kronan och byarna. En del enskild skog slogs samman till gemensam ägo och blev s.k. samfällighetsmarker och allmänningar.

På grund av både den ökade befolkningen och den ökade spridningen av bebyggelsen under 1700- och 1800-talen ökade samtidigt behov av foder till boskapen. Ängsmarkerna kring byarna och naturliga slåttermarker i anslutning till älvar, bäckar och hav var inte längre tillräckliga. På så vis började bl.a. fäbodar att anläggas och slåttern blev en viktig resurs för befolkningen för att kunna förse boskapen med foder under vintern.

1975_1262

Slåtterstuga på Stockholmsmyran, Alvik. Till vänster Adolf Nyström och hans fader Fridolf Nyström (vid hästen). Fotograf: Adolf Hjort. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1975:1262.

Behov av slåttermarker
Då behovet av mer foder ökade började slåttermarker att nyttjas längre och längre bort från byarna. Hårdvallsängar (framförallt inägorna och marker vid fäbodarna), bäckängar (marker som översvämmas av bäckar varje år och där vattnet ofta står kvar långt fram på sommaren), sjöbottenängar och myrängar började nu brukas för slåtter. Fuktigheten på sjöbottenängarna reglerades genom omväxlande uppdämning och avtappning av vattnet med hjälp av dammbyggnader.

1979_633

Hässjeställning på slåttermyr, foto från år 1956. Fotograf: Erik Lundemark, skolinspektör i Luleå. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1979:633.

Myrängarna var dock vanligast bland naturängarna, då en stor del av Norrlands areal består av myrmark. Ofta strömmar det mindre vattendrag genom myrängarna, så det finns stora likheter med sjöbottenängarna i hur slåttern gick till. Myrängarna behövde skötas om för att säkra avkastningen, annars torkade de igen och blev mossbevuxna. Detta kunde göras genom översilning, då vatten leddes från mindre vattendrag ut över myrarna och spreds med hjälp av grävda diken och fördämningar. Då försvann mossan och starrväxterna kom tillbaka. På samma sätt kunde nya myrängar skapas där det inte växte gräs. Då anlades en damm i ett vattendrag i närheten av den myr man ville göra till slåttermark. Sedan leddes vattnet från ett grävt dike, som började ovanför dammen, ut över myren. Från huvuddiket skars mindre rännor, som spred ut vattnet över den yta som skulle översilas. Då använde man sig av skärlie och kolhacka. Med skärlien skars ränder och rutor i torven och med hjälp av klohackan togs torven upp. När rännorna var klara, öppnades dammen. Vattnet fick stå och rinna över vintern. Växtligheten dog på grund av svallisen som bildades, eventuell skog torkade och kunde huggas ner. När den gamla växtligheten försvunnit började foderväxterna starr och fräken att växa på myren.

1977_1352

Gammelängsdalen mellan Svartbjörsbyn och Persöfjärden, 1920-tal. Fotograf: J A Falk, Boden. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1977:1352.

Med full packning genom myggrika marker
Då slåttermyrarna ofta var lokaliserade långt från hemgården, innebar myrslåttern övernattning vid myren i slåtterstugor, torvkåtor eller enklare vindskydd beroende på var i Norrbotten man var och hur länge man skulle övernatta. Timrade kojor blev vanligare vid slåttern under senare tid. På väg till slåttern tog man sig i regel över blöt terräng, ibland förstärkt med kavelbror (runda eller kluvna stockar som lagts tätt intill varandra för att ge en mer bärande väg över fuktig mark), genom myggrika områden. Med sig hade man all den utrustning som behövdes vid slåttern, i form av arbetsredskap, mat, filtar och kläder. Utrustningen kan ha varierat något beroende på tradition och var i Norrbotten man befann sig.

1983_153

Tre bröder till fotografen, vid sjön Storsaivis på väg till myrslåtter. Längst till vänster Nils Larsson som senare bytte namn till Lennestål, född 1894, dd 1971. Han flyttade som vuxen till Malmberget och arbetade i gruvan. I mitten Viktor Larsson, född 1888, gift med Alida, lärarinna i Markitta. Till höger Hjalmar Larsson, född ca 1900. Han var en av de första i Norrbottens om provade fiskodling, i sjön Storsaivis, Gällivare kommun. Fotograf: Matilda Nilsdotter, folkskolelärarinna, Storsaivis. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1983:153.

Ofta var det en hel del utrustning som skulle bäras, då slåttern kunde pågå under några veckor. Ombyteskläder var nödvändiga att ha med sig, då arbetskläderna blev blöta av arbetet på myren. Innan gummistövlar började användas var det läderstövlar som gällde. Trots att de smordes och tjärades så höll de ej tätt på de våtare markerna. I en nedteckning som beskriver myrslåttern kring Kalix så beskrivs det att det var en fördel om skorna hade hål i botten, för då kunde vattnet enkelt rinna ut igen. Många gick ofta barfota och band då ihop byxbenen nedtill med ett snöre. En nackdel med att arbeta barfota var dock att man fick små sticksår kring fotlederna. Kvinnorna band upp kjolarna i knähöjd för att undvika att få dem alltför smutsiga av myrvattnet.

Var och en hade med sig sitt eget lieorv med vinge, ett eller flera lieblad, reservliar, en räfsa, varsitt bryne, yxa och kniv. På längre turer då man färdades med båt, och slapp bära all sin utrustning, kunde en stor slipsten också tas med.

1979_307_3

Kronojärgare Eks gård. Gårdens ungdomar vid båtlänningen färdiga att staka båten uppefter Kalixälven för myrslåtter. Foto från 1930, Parakka, Kiruna kommun. Fotograf: Gunnar Ullenius. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1979:307:3.

Det var också vanligt att man hade med sig fiskeutrustning, då slåtterängarna ofta var belägna i närheten av något vattendrag. Beckoljan var också viktig som skydd till myggen, och innan beckoljan fanns användes en blandning av grädde och tjära som man smorde in sig med. Matsäcken kunde bestå av hårt och mjukt bröd, smör, torkat renkött, salt fisk, ris-, korn- eller havregryn till välling eller gröt, torkad frukt, vetemjöl, potatismjöl, socker, salt och kaffe. Mjölk eller fil togs med i träflaskor om det var möjligt, och ibland kördes filen ut medan marken fortfarande var frusen och förvarades i en kallkälla fram till dess att slåttern skulle äga rum. Tobak och snus och kokkärl ingick också i utrustningen. Maten bars i regel i en kont av spån, skinn eller näver.

E+1003

På väg till höslåtter på utäng, Törmäsniva, Pajala kommun, år 1934. Fotograf: Birgit Laquist. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr E 1003.

Lie och räfsa
Redan under hösten eller vintern skaffades virke till räfskammar, räfspinnar och lieorv (skaften till lien), för att virket skulle hinna torka innan slåttern. Liarna har sett lite olika ut och gjorts av olika material, antagligen beroende på tradition och vilket virke som fanns att tillgå. Liebladet fästes vid orvet, ofta med björkvidjor. Det var viktigt att lien bands fast i rätt vinkel. Om vinkeln blev för stor skar lien dåligt och man fick istället hugga gräset. Var vinkeln för liten skar lien bra, men tog för lite gräs åt gången. En vinge kunde monteras på lien, för att samla ihop det slagna gräset till en sträng. När man slagit en viss sträcka, vände man och gick tillbaka vilket medförde att den nya hösträngen sammanföll med den första. På så vis slapp man räfsa mellan strängarna.

001808

Lie från Överkalix med två handtag och stöd för handloven. Skaftet är av furu. Liebladet är fästat med björkvidjor vid skaftet. Lievinge av björkgren fastmonterad på lieorvet. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 001808.

1977_826_2-3

Strängar av nyslaget myrhö sammanförda av den vid lieorvet fastsatta vingen, år 1930. Nästa arbetsmoment är hopräfsning. Myr två km norr om järnvägsstationen i Kalixfors, Kiruna. I bakgrunden syns Kirunavaara malmberg. Fotograf: Gunnar Ullenius, länsantikvarie, Luleå. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1977:826:2-3

1979_1445

Makarna Frans och Hulda Skarin bärgar myrhö. Räfsning, Gamla Skaraborg, Abborrträsk, Arvidsjaurs kommun, år 123. Fotograf: Pelle Persson, Moskosel. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1979:145.

Det fanns ofta två typer av räfsor. En lättare med tätt ställda pinnar användes till att räfsa ihop och breda ut höet med. Denna räfsa användes oftast av kvinnor och barn. Männen använde en längre och grövre räfsa, där kammen i regel var kraftigare böjd. Med denna räfsa bars höet till hässjorna.

1981_127_31

Bröderna Rantatalo vid Ohtanajärvi-myren, Pajala kommun, år 1940. Fotograf: Lennart Rantatalo. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1981:127:31.

Myrhässjan – saura
Slåttern började någon vecka in i juli och kunde pågå under flera veckors tid. Slåttern började tidigt på morgonen, då morgondaggen underlättade arbetet med att slå höet. Slåtterarbetet var hårt och krävde långa arbetsdagar. Min kollega Nils Harnesk har bland annat beskrivit hur en arbetsdag under myrslåttern kunde gå till med ett exempel från Vittangi i ett tidigare blogginläggg: Slåtter i utmarkerna

1974_193

Kaffepaus på Jaakos skifte, vid slåtter på suveränitetsholmen Selkäsaari, Hedenäset/Hietaniemi, år 1950. Hulda Jaako till vänster i bild. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1974:193.

Var vädret fint fick höet ligga och torka innan hässjning. Höet bars till hässjan med hjälp av räfsa. Det var viktigt att få hötapparna att ligga med stråna parallella, om man ville lasta ett stort fång hö och få det att hålla ihop. Myrhässjan hade två funktioner – dels för torkning och dels för att lagra höet innan transport hem när det blivit vinterföre.

1976_20_20-21

Hässjning av myrhö i myrhässja (Saura) på en myrströäng vid den norra foten av berget Puimoinen, 1,5 km från Jukkasjärvi by, år 1930. Fotograf: Gunnar Ullenius, länsantikvarie. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1976:20:20-21

Myrhässjan – saura – bestod i regel av några par störar i bredd, samt i vardera änden en udda stör. Störarna var 2-3 meter höga. I botten lades buskar eller ris för att höet skulle hållas torrt. På sank mark kunde ett golv läggas av tvärgående kavlar, på ett underlag av stockar. Då kunde luften komma åt höet underifrån.

1977_827_17-18_2

Myrhässja (saura) med gärdsel av björkstammar och björkvidja, på en myr 2 km norr om järnvägsstationen i Kalixfors, Kiruna kommun, år 1930. Fotograf: Gunnar Ullenius, länsantikvarie. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1977:827:17-18.

Vid hässjningen lades höet först på själva riset eller hässjegolvet. Sedan förbands de parvis ställda störarna med varandra med hjälp av vidjor. På vidjorna lades hö som kom att stödjas av mittstängerna. De udda störarna förbands med varandra med längre vidjor, där ris och löv fick sitta kvar. Därefter lades hö på dessa långa vidjor. På så sätt lades höet växelvis över vidjorna till dess att myrhässjan var full. De översta hölassen gjordes mindre och mindre, så att de bildade ett slags tak på hässjan. Allt löst hö kammades slutligen av och så lades det på störar ovanpå höet innanför störparen, så att höet inte skulle blåsa av hässjan. Om höet var fuktigt vid hässjningen packades det luftigt, så att det inte skulle ruttna. Lador förekom inte förrän i slåtterns slutskede. Höet förvarades i hässjan fram till dess att det gick att köra hem det – med risk för att älgar och renar åt från höet. Därför kunde man bygga stängsel kring hässjorna för att skydda dem, men det var arbetskrävande att både skaffa virke och att bygga tillräckligt höga stängsel.

1977_1412_5

Renstängsel kring myrhässjor, efter vägen mellan Jutis-Högheden. Grindbalkarna till vänster och till höger kan lyftas bort. Arjeplogs socken år 1957. Fotograf: Karl-Hampus Dahlstedt, professor. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1977:412:5.

Det bärgade höet kördes hem i början av vintern, när marken börjat frysa vilket underlättade transporten av höet.

Mängden hö som bärgades under myrslåttern var avgörande till hur många kor som kunde fodras under vintern. Petrus Laestadius har i sin journal från sin tjänstgöring som missionär i Lappland från år 1928 beskrivit att uppodling och kolonisation hade varit omöjlig i Lappmarken utan naturängarna. Även om fodret man fick från naturängarna var magert höll det boskapen i liv under den långa vintern. Boskapsskötseln var viktig när det inte var tillräckligt att livnära sig på jakt och fiske.

1997_1238

Slåtterjänta i Kattuvuoma?, Kiruna kommun. Foto från Norrbottens museums bildarkiv, acc nr 1997:1238.

Vasikkavuoma
Behovet av att nyttja myrar för slåtter minskade i takt med industrialiseringen och på grund av jordbrukets rationalisering vid mitten av 1950-talet. Idag slås ängsmarker framförallt för den biologiska mångfalden och för att vårda betesmarker. Slåtterängar och betesmarker hör till några av de mest artrika marktyperna som finns i Sverige. Skötseln av dem, den s.k. hävden, gör det möjligt för en rad arter att växa på dessa platser. I Norrbotten finns Vasikkavuoma i Pajala kommun, som är norra Europas största slåttermyr. Vasikkavuoma är 250 hektar stor vilket motsvarar ytan av omkring 500 fotbollsplaner! I mitten av 1950-talet fanns närmare 200 lador på Vasikkavuoma, idag finns omkring 70 stycken kvar och flera av dem har restaurerats. Myren är naturreservat sedan 1999 och är även en kulturmiljö av riksintresse samt en rik biologisk myr med många olika växter och ett rikt fågelliv och är väl värd ett besök.

Väg 99 m fl 032

Vy över Vasikkavuoma. Foto: Åsa Lindgren, Norrbottens museum.

Vid tangentbordet:
Frida Palmbo

Källor och mer information:
Berggren, Annika. Myrslåtter i Vittangi. I: Beskow, Hans & Isaksson, Olov (red). 1960. Norrbotten. Årsbok 1960. Luleå.
Johansson, Bengt. Myrslåtter i Alvik-Långnäs. I: Moritz, Per (red). Norrbotten. Årsbok 2002. Luleå.
Lundbäck, Ernst. Slåtterarbetet förr i tiden.
Lundin, Kerstin (red). 1992. Norrbottens synliga historia. Norrbottens kulturmiljöprogram, del 1. Luleå.

Slåtter i utmarkerna

Innan naturresursindustrin baserad på utvinnandet av skog och malm fick sitt stora genomslag i början av 1900-talet och gav andra utkomstmöjligheter för befolkningen i Norrbottens inland var boskapsskötsel huvudnäringen för den bofasta befolkningen i det som nu motsvaras av landskapet Lappland.

Denna boskapsskötsel bedrevs extensivt, dvs. över stora geografiska områden, naturliga betesmarker fanns som räckte gott och väl för sommarbete, problemet var däremot att få ihop tillräckligt med vinterfoder. Odlade ängar fanns i mycket liten utsträckning pga. av de naturliga förutsättningarns. Därför kom utmarksslåtter, t.ex. myrslåtter och slåtter på strandängar, i syfte att lägga upp tillräckligt med vinterfoder att utgöra en av de sysslor som kom att uppta inlandsbefolkningens göromål under mer eller mindre hela sommaren.

Det mesta av höet fick man alltså från de naturliga ängarna, de s.k. ströängarna: älv- och bäckängar samt myrängar som låg utspridda i skogarna. Höet man fick från dessa ängar var dock betydligt mindre per ytenhet än vad som t.ex. dagens ängsmarker genererar vilket medförde att man var tvungen att utsträcka slåttern över väldigt stora ytor. De naturliga ängarnas betydelse för Norrbotten kan ses i en värdering av förhållandet mellan hö från odlad jord och hö från naturlig äng åren 1913-1915. För Norrbottens del värderas höskörden från odlad jord till 5 044 000 kr medan den naturlig äng uppskattades till 10 309 000 kr, mer än dubbla värdet!

Exemplet Vittangi

Byn Vittangi ligger strax nedanför den s.k. odlingsgränsen vid Vittangi älvs sammanflöde med Torne älv. Bebyggelsen uppstod under 1600-tal och har varit och är fortfarande ett centrum för omkringliggande mindre byar. På bilden nedan kan de till byn hörande slåttermarkerna ses, kartskissen upprättades vid avvittringens början 1896.

Karta över Vittangi bys slåttermarker omkring 1896. © Norrbottens museum

Karta över Vittangi bys slåttermarker omkring 1896. © Norrbottens museum

Som kan ses på kartan så var till allra största del koncentrerade till vattendragen. Det stora flertalet, däribland de största, återfinns vid Vittangiälven och längs biflöden till Torneälven samt vid de små sjöarna sydväst om byn. Vid älvarna förekommer hårdvallsäng som var ängar som gav högst avkastning, i Vittangi syftade hårdvallsäng på de strand- eller holmängar som årligen blev översvämmade av vårfloden som därefter avsatte näringsrikt slam på ängarna, en naturlig gödsling. Hårdvallsängarna var dock torra lagom till slåttern till skillnad från bäckängarna som tillhörde byn där vattnet efter våröversvämningarna kunde stå kvar långt in på sommaren.

Vattenståndet vid sjöängarna sydväst om byn reglerades genom dammanläggningar vilket gjorde att man på ett mycket mer ordnat sätt kunde styra när markerna skulle läggas under vatten, hur länge och man kunde då även torrlägga dem lagom till slåtterns början.

Av de naturliga strandängarna var dock myrängarna de vanligaste. Till Vittangi hörde bl.a. Ripakaisenvuoma som utgör en av Sveriges största myrmarker. Avkastningen från myrängarna var beroende på vattengenomströmning och skötseln av dem. Om det inte sköttes torkade de successivt upp och starr- och fräkenväxterna som utgjorde foderväxterna avtog, därför anlade man ofta översilningsanläggningar så att man kunde översvämma myrarna och därmed återfå de eftertraktade starrarterna igen. Översilningsanläggningar innebar mycket och hårt arbete men möjliggjorde att myrängarna kunde bärgas årligen.

Arbetsdagen på myrslåtter

Arbetet vid slåttern tog sin början vid 6-7-tiden på morgonen, man utnyttjade därmed daggen som då ännu låg kvar i gräset vilket gjorde det lättare att slå. När man slog hårdvallsängarna senare på sommaren fick man lov att börja än tidigare på morgonen, redan vid 4-5.

Frukost åt man först sedan man slagit någon timme. Dessförinnan hade man endast hunnit få i sig en kopp kaffe. Vanligtvis bestod frukosten av kall mat, man hade helt enkelt inte tid att laga mat. Man åt bröd, smör, salt fisk, torkat renkött och drack kaffe till.

Efter frukosten fortsatte man att slå ytterligare någon timme. Vingen som satt på lien gjorde att gräset fördes ihop till en ordentlig sträng på marken. Vingen underlättade det senare räfsningsarbetet oerhört mycket som annars blev tung på den tuviga och våta myrmarken.

Lie med vinge © Norrbottens museum

Lie med vinge © Norrbottens museum

Hösträngarna räfsades sedan ihop till mindre högar på torrare delar av myren där de fick torka något och vändes sedan en gång innan de hässjades. Vanligtvis var arbetsfördelningen så att männen slog höet medan kvinnorna räfsade. Arbetsfördelningen var dock inget som var hugget i sten utan avgjordes av hur hushållet såg ut.

Mitt på dagen åts middag vilken bestod i princip av samma mat som till frukost. Kvällsmaten som åts när dagens arbete avslutats ägnades dock mer tid, detta åt man också inne i slåtterkojan och inte ute på ängen som de övriga målen. Till kvällsmat kokade man antingen gröt som åts med smör om man inte hade mjölk med sig eller färsk fisk och potatis. Ibland åt man även köttvälling, dvs. soppa kokt på torkat renkött och ris- eller korngryn, avredd med vetemjöl eller plättar gräddade i panna över glöd eller öppen eld.

Slåtterarbetet var hårt och arbetsdagarna långa, man hade oftast varken ork eller behov av tidsfördriv efter en dag ute på slåttermyren och ofta så gick man och lade sig direkt efter kvällsmaten.

På väg ut på slåtter. © Norrbottens museum

På väg ut på slåtter. © Norrbottens museum

Slåttern i utmarkerna upphör

I Vittangi upphörde utmarksslåttern av flera anledningar. Bl.a. drogs rätten in att bedriva slåtter på kronans mark enligt lag 1921 vilket i kombination av den allmänna uppodlingen under tidigt 1900-tal samt järnmalmsbrytningen som påbörjats i Kiruna och den expanderande skogsindustrin gjorde att man nu slutade bruka de naturliga slåtterängarna.

Myrslåttern hörde till naturhushållningens tid. Nu hade penninghushållningen, den moderna industrin och de nya jordbruksmetoderna förändrat förutsättningarna och därmed gjort myrslåtter och slåtter på andra naturängar överflödig.

Därmed var ett oerhört viktigt inslag i inlandets jordbrukssamhälle på väg bort för att idag nästan vara helt glömt, förutom på vissa platser som t.ex. Vassikavuoma i närheten av Pajala.

Vasikkavuoma slåttermyr. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Vasikkavuoma slåttermyr. Foto: Staffan Nygren © Norrbottens museum

Denna fredag: Nils Harnesk