”Ju mer jag håller på med arkeologi, desto mer förstår jag hur litet vi egentligen förstår!”. Orden är inte mina, det var Lennart Forsberg som sade dem under en grävning vid Bjästa, söder om Örnsköldsvik under sommaren år 2001. Jag var relativt ny som arkeolog och Lennart var en av de där äldre arkeologerna som jag såg upp till och verkligen ville lära mig av. Där och då förstod jag att ödmjukhet är viktigt, även för den som har hållit på länge med sitt yrke. Den som vet allt kan inte lära sig någonting nytt. Den som tror sig veta allt, vet i själva verket inte mycket alls. Det gäller inte bara för arkeologer utan även för de flesta andra människor, oavsett vad de sysslar med.
Norrbottens museums föremålsmagasin har nyss blivit flyttat till nya lokaler på Björkskatan i Luleå. Vi har nu ett jättearbete att rengöra alla föremål som genom åren blivit smutsiga när de tidigare har legat i en lokal som varit dåligt anpassad att förvara samlingarna i. Så många som möjligt av museets personal hjälper till vid rengöringen, föremålsantikvarier, pedagoger, lokalvårdare, arkeologer…
Personligen tycker jag att det är riktigt trevligt att jobba med föremålen i samlingarna. Det är ett avbrott i rapportskrivandet som vi arkeologer är mitt uppe i, nu i november och december. I stressen med deadlines så blir detta välkomna avbrott med lugn. Som en extra bonus kan det också leda till idéer och tankar om arkeologi, trots att föremålen ibland inte är speciellt gamla. Plötsligt satt jag med ett metallföremål i mina händer, cylinderformad med en stång och någon form av mekanism. Jag kunde inte alls förstå vad det var för någonting. Av designen att döma så gissade jag att den kunde ha varit tillverkad på 1950-talet, men inte ens åldern lyckades jag gissa rätt.
Föremålet var en såddflaska enligt museets databas Carlotta. Såddflaskan användes på 1920-talet för att plantera tallfrön för att få fart på skogstillväxten efter att skogen huggits ned.
Såddflaska, föremålsnummer NBM 21892. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund
Om jag ser en sak som är yngre än hundra år och jag inte har någon aning om vad det är för någonting, hur är det då med föremål som är äldre? I Norrbotten har vi arkeologer fått vara med om att hitta gräva saker som har varit som mest uppåt 10 600 år gamla. Förstår vi vad alla föremål som vi hittar är för någonting och vad de har använts till? Nej, det gör vi inte. Vissa saker kan vi vara säkra på, andra inte.
En pilspets av sten, till exempel, är i många fall ganska självklar. Likheten med dagens pilar är stor, och det finns i äldre böcker avbildningar av samtida pilbågar och pilar.
Pilspets av kvartsit ©Norrbottens museum. Foto Staffan Nygren
Andra föremål är betydligt svårare att förklara vad de har använts till. Ett exempel är “T-formade redskap”. Det är en föremålstyp gjorda av skiffer och det är ganska vanligt att de hittas i Mellannorrland (Ångermanland, Medelpad),
Ett annat exempel på föremål som är svåra att förstå, brukar vi hitta här i Norrbotten. Det är Nordbottniska redskap som oftast påträffas i landskapen kring Bottenviken i Sverige och Finland. De är avlånga stenföremål som har blivit slipade i ena änden så att en slät egg har skapats. Men det är enbart eggen som har slipats, resten av föremålet har oftast en väldigt grov yta, som den personen som tillverkade den inte verkar ha brytt sig om att bearbeta.
Min kollega Åsa Lindgren skrev nyligen en bra text om Nordbottniska redskap på Norrbottens museums hemsida:
Månadens föremål, augusti: Nordbottniskt redskap
Vi vet inte vad de Nordbottniska redskapen eller de T-formiga redskapen har använts till och får fortsätta att fundera på saken, tills någon hittar ett sätt att analysera redskapen som ger de avgörande ledtrådarna. Eller också får vi hoppas att någon hittar sådana redskap i ett fyndsammahang som gör att allting blir väldigt tydligt för oss. Kan man hoppas på ett fynd av en människa som blivit infrusen i en glaciär just i det ögonblick när han/hon använde dem? Mitt i rörelsen, så att säga…
Det är knappast troligt att vi skulle ha en sådan tur, att vi precis som arkeologerna i Österike och Italien får möjlighet att undersöka en infryst stenåldersmänniska i en avsmältande glaciär. Men man kan ju få dagdrömma litet, när man sitter och rengör föremål i samlingarna.
Vid tangentbordet denna novemberfredag/ Olof Östlund
Åke Åström och Veronica Östby jobbar med rengöring av föremål från Norrbottens museums samlingar. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund
Brättklammer, ett verktyg för att böja skidbrätten vid tillverkning av träskidor. Föremålsnummer NBM 21858. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund
Skalade rötter har blivit ett trådtrassel. Men vad är det för någonting, och varför har det hamnat i museets samlingar? Ännu ej registrerat i Carlotta. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund
Anja Wrede sitter undrande med rot-trådhärvan. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund
Avvägningsinstrument 1910-1940-tal. En föregångare till de mätinstrument som flera av arkeologerna på Norrbottens museum har använt en bit in på detta årtionde. Föremålsnummer NBM 21097. ©Norrbottens museum. Foto Olof Östlund